Alltså, livet rullar ju på här som överallt annars, och Covid19 är ju numer en ständig aktualitet. Ändå tycker jag att det kommer över en som i vågor, hur man själv och saker runt en påverkas.
Jag tänker att man (=jag) måste hitta ett bra sätt att liksom leva i det här nya, utan att hela tiden gå och liksom vänta på att det ska ”gå över”. Tänker att det nog kommer vara ungefär samma förutsättningar hela året som det är just nu? Samtidigt kan jag inte påstå att mitt (eller vårt) liv är SÅ påverkat när jag ska försöka sätta ord på det, samtidigt som ALLT känns påverkat samtidigt?
Vi jobbar ju på som vanligt ungefär, med skillnaden att maken jobbar hemifrån. Barnen går i skola, dagis och fritids (förutom äldsta som går varannan dag i skolan och har distansundervisning varannan dag). Deras scouter pågår som vanligt, fast utomhus och utan stora samlingar. Min och äldstas träning är till stor del inställd så vi tränar själva på gym ungefär 2 dagar i veckan, där det absolut inte är någon trängsel. Jag inser att vi har himla tur som båda har fullt upp på jobbet (än så länge), ingen är sjuk och ingen är vare sig permitterad eller varslad, även om en mild oro ändå finns där eftersom uppenbarligen allt kan vända om utan förvarning.
Men det är ju det här med att träffas och umgås som blir knepigt dagligdags. Det som oroar mig mest är att smitta nån (fast man inte är sjuk själv) som i sin tur kan bli riktigt sjuk, såklart.
Sen var det ju det här med semestern. Vi lär väl inte kunna bila till Tyskland kan jag inte tänka mig? Det innebär att vi i så fall (som alla andra) kommer att vara hemma hela semestern. Tack och lov att vi har hus och trädgård, men jag måste ändå hitta ett sinnestillstånd där jag inte klättrar på väggarna för att jag vill GÖRA saker. Svårt när det strider mot ens personlighet, trots att kraven på aktiviteter inte är särskilt avancerade.
Tänker hela tiden lite fel, känner jag. ”Ja men det kan ju bli gött att vara hemma med, bjuda över kompisar och hänga över en drink…. nä visst nä, man ska kanske inte hänga ihop så mycket ändå?”.
Lite aktiviteter kan man såklart göra, bada, göra utflykter i skogen och sånt, men annat? Tycker det står lite still i huvudet.
Sen tycker jag ändå att det finns positiva saker med hela pandemin. Att ett i allmänt alldeles för högt tempo till vardags nu tvingas sänkas drastiskt av de flesta, att folk förstår och accepterar att inte allt går att ordna lika fort. Det känns generellt bra att den sjuka konsumtionshetsen fått en kraftig inbromsning och att man kanske ser och prioriterar de ”verksamheter” som verkligen är viktiga för samhället. Att det får vara orimligt att en flygresa över hela Europa kostar 300 kr och att åka på weekendresor 3 ggr om året (talar INTE om mitt eget liv nu ska tilläggas) kanske inte heller är helt självklart. Men allt som ändras är såklart jobbigt och ovant, det ligger väl i mänsklighetens natur.
Det är svårt att förhålla sig till denna verkligheten som på en gång känns precis som vanligt och samtidigt väldigt främmande? Hur resonerar du? Ska också säga att jag undvikit att skriva så mycket om Corona, eftersom jag tycker det är svårt att få med en helhetsbild, det finns lika många infallsvinklar och viktiga saker att reflektera över som det finns människor, känns det som. Men det här, det är mina tankar just precis i dag, i den här stunden. Sen finns det tusen aspekter till på hur priviligierade vi är här, och hur hårt det här kommer drabba de som har det sämst, men det är inte en debatt jag tar här.
