Nä men idag var en riktig pissdag hörni. Det var ju äldsta och yngsta som var sjuka i morse, samt maken, men efter ett par timmar i skolan kom även mellankillen hem och mådde skrutt. Jag skulle kunna jobba typ hur mycket som helst nu känns det som, men försöker lösa det jag kan hemifrån, det blir lite VAB och lite jobb. Just nu börjar jag faktiskt känna mig lite hängig med, men det kan vara ren trötthet med.
Det går ju sådär att vara hemma allihop så här mycket alltså. Ni som tycker det funkar bra, hur gör ni??? Tycker det blir så jäkla mycket tjafs, alla är trötta på varandra och skulle behöva vara själva ett tag, vädret är pissigt och tålamodet är NOLL. Det enda man gör är att laga mat och plocka undan, i en enda loop…
Visst, det finns små ljuspunkter här och var, den bästa var nog denna synen framför Tv:n i morse.
Två snuviga brorsor ❤
Det är halsont, snuva, lite feber och en allmän hängighet som verkar gälla, familjen över. Maken och O testade sig idag, får se vad det är, men gissningsvis vanlig förkylning.
Alltså, livet rullar ju på här som överallt annars, och Covid19 är ju numer en ständig aktualitet. Ändå tycker jag att det kommer över en som i vågor, hur man själv och saker runt en påverkas.
Jag tänker att man (=jag) måste hitta ett bra sätt att liksom leva i det här nya, utan att hela tiden gå och liksom vänta på att det ska ”gå över”. Tänker att det nog kommer vara ungefär samma förutsättningar hela året som det är just nu? Samtidigt kan jag inte påstå att mitt (eller vårt) liv är SÅ påverkat när jag ska försöka sätta ord på det, samtidigt som ALLT känns påverkat samtidigt?
Vi jobbar ju på som vanligt ungefär, med skillnaden att maken jobbar hemifrån. Barnen går i skola, dagis och fritids (förutom äldsta som går varannan dag i skolan och har distansundervisning varannan dag). Deras scouter pågår som vanligt, fast utomhus och utan stora samlingar. Min och äldstas träning är till stor del inställd så vi tränar själva på gym ungefär 2 dagar i veckan, där det absolut inte är någon trängsel. Jag inser att vi har himla tur som båda har fullt upp på jobbet (än så länge), ingen är sjuk och ingen är vare sig permitterad eller varslad, även om en mild oro ändå finns där eftersom uppenbarligen allt kan vända om utan förvarning.
Men det är ju det här med att träffas och umgås som blir knepigt dagligdags. Det som oroar mig mest är att smitta nån (fast man inte är sjuk själv) som i sin tur kan bli riktigt sjuk, såklart.
Sen var det ju det här med semestern. Vi lär väl inte kunna bila till Tyskland kan jag inte tänka mig? Det innebär att vi i så fall (som alla andra) kommer att vara hemma hela semestern. Tack och lov att vi har hus och trädgård, men jag måste ändå hitta ett sinnestillstånd där jag inte klättrar på väggarna för att jag vill GÖRA saker. Svårt när det strider mot ens personlighet, trots att kraven på aktiviteter inte är särskilt avancerade.
Inga vingårdar…Inga nöjesparker……och ingen tysk rom?
Tänker hela tiden lite fel, känner jag. ”Ja men det kan ju bli gött att vara hemma med, bjuda över kompisar och hänga över en drink…. nä visst nä, man ska kanske inte hänga ihop så mycket ändå?”.
Lite aktiviteter kan man såklart göra, bada, göra utflykter i skogen och sånt, men annat? Tycker det står lite still i huvudet.
Sen tycker jag ändå att det finns positiva saker med hela pandemin. Att ett i allmänt alldeles för högt tempo till vardags nu tvingas sänkas drastiskt av de flesta, att folk förstår och accepterar att inte allt går att ordna lika fort. Det känns generellt bra att den sjuka konsumtionshetsen fått en kraftig inbromsning och att man kanske ser och prioriterar de ”verksamheter” som verkligen är viktiga för samhället. Att det får vara orimligt att en flygresa över hela Europa kostar 300 kr och att åka på weekendresor 3 ggr om året (talar INTE om mitt eget liv nu ska tilläggas) kanske inte heller är helt självklart. Men allt som ändras är såklart jobbigt och ovant, det ligger väl i mänsklighetens natur.
Det är svårt att förhålla sig till denna verkligheten som på en gång känns precis som vanligt och samtidigt väldigt främmande? Hur resonerar du? Ska också säga att jag undvikit att skriva så mycket om Corona, eftersom jag tycker det är svårt att få med en helhetsbild, det finns lika många infallsvinklar och viktiga saker att reflektera över som det finns människor, känns det som. Men det här, det är mina tankar just precis i dag, i den här stunden. Sen finns det tusen aspekter till på hur priviligierade vi är här, och hur hårt det här kommer drabba de som har det sämst, men det är inte en debatt jag tar här.
Torsdag betyder skola – nu på distans – och i dag är inget undantag trots Valborg. Vi räknar på hållfasthet i balkar, och det har nu börjat utkristallisera sig ett visst mönster dessa dagar. Parallellt har klassen även en messenger-grupp där vi kan ge utlopp för diverse frustrationer över dagens lektion, uppgifter eller brist på underhållning.
Morgonpasset fram till frukost – Den bästa stunden, man är hyfsat pigg och det vi räknade på förra gången och hade som läxa har ändå ramlat på plats oftast. Vi repeterar lite och man kan fråga om man fastnat någonstans (ingen som gör, naturligtvis, trots att alla fastnar, men oftast har man ju ändå rett ut det till kommande lektion)
Frukost till lunch – ja men ändå rätt så ok, det är en enorm mängd beräkningskunskap som ska tryckas in på kort tid, vår lärare räknar och visar och själv så skriver jag väl typ mest av honom och försöker förstå sammanhanget. Det går, men det känns lite som hjärnan ska explodera av all info. Bäst är när vi får räkna själva, för då hinner man tänka efter och fatta vad man gör.
Efter lunch – nä alltså, nu har hjärnan stängt av och det GÅR inte trycka in mer information? Här har vi dessutom en lärare som gärna går in för information av typen ”men man kan också göra på de HÄR andra sätten när man räknar ut samma sak” (mycket onödigt) och ”fast det här behöver ni inte kunna” (efter en lång utläggning). Nu är det verkligen ett fysiskt motstånd i huvudet och det är endast små glimtar av ”aha-upplevelser” som trillar in. Det är det här man får plugga in själv sedan i veckan och som nästa vecka kommer bli den enkla biten på morgonen (som tur är).
Nu har vi en kort rast, om nu nån undrar varför jag hinner blogga, så det ska strax räknas mer.
