Jag är ju själv galen i att läsa om andra som upplever samma som en själv, men när det gäller tidiga graviditetsveckor så är det ju av förklarliga skäl sällan någon bloggar öppet om dem. Det har ju inte jag heller gjort, men jag har däremot fört en egen dagbok, och nu när det hela är officiellt så tänker jag dela med mig av hur mina tankar har gått under den första trimestern av min graviditet. Men låt oss börja från början… (varning för mycket text men det är ju många veckors uppdämt behov av att skriva av sig här 😉

Lördag 16 juli (BIM -1)
Dags för mens i morgon, säger min kalender. Men idag är det HIIT, och jag är rädd att det kan påverka ev chanser att bli gravid så jag bestämmer mig för att testa på morgonen innan jag åker och tränar. Tar ett RFSU-test, kissar och väntar. De senaste åren har jag gjort säkert 20 tester, varje månad säger jag till mig själv att jag lika bra kan vänta några dagar EFTER beräknad mens innan jag testar, men varje månad kan jag inte hålla mig. Två år av försök, det är (om ens kropp funkar som den ska) 24 försök. Min är ju inte riktigt som den ska och jag har ingen ägglossning “av mig själv” trots att jag har regelbunden mens – det borde inte gå säger en del, men så är det ändå. Nu äter jag Pergotime, igen, det här är väl kur 6 eller 7 tror jag, jag har tappat räkningen. Biverkningarna blir lite värre för varje gång, och humöret påverkas en hel del. ”

Jag tittar till på stickan medans färgen klättrar uppåt… och… vänta nu, var det inte skuggan av ett streck?!? Svagt, svagt och nästintill inte synligt, men ändå, jag är säker på att jag såg nåt. Fel på testet kanske? Jag sparar testet och kollar på det säkert 8 ggr den dagen, hälften av gångerna ser jag nåt och andra hälften inte. Har sällan känt mig så ogravid som den här månaden måste jag säga, har bara början till en mensvärk. Bestämmer mig för att åka och köpa ett Clearblue testa-tidigt, de är ju känsligare. Sparar det till morgondagen.

Söndag 17 juli (BIM)
Ok, upp igen, kissa på stickan och vänta. JAAAA!?! Det är ett streck! Det är inte starkt men absolut så tydligt att det inte går att missta för ett spökstreck, jag är gravid?!? Efter två år av besvikelser och den mentala känslan av att det aldrig kan gå, så är jag äntligen, äntligen gravid?!? Jag har blockerat mig från besvikelser så länge att jag liksom inte kan ta in det ordentligt, jag sparar stickan och kollar på även den ett gäng gånger under dagen, men här försvinner inte strecket!!

Vid frukosten sitter jag och maken själva, och efter att ha småpratat lite så säger jag att jag kommit på varför bilen gick så tungt hem från Kroatien (vi kom hem från semester där för en vecka sedan). Han tittar helt förbryllat på mig, så jag säger att vi hade en fripassagerare…. Han reagerar väl ungefär som jag gjorde, blir glad men kan inte heller liksom ta in det helt. Jag var lite rädd att han inte skulle bli så glad, det här med att skaffa en sladdis har MEST varit min idé, även om jag självklart inte skulle gjort det om han inte tyckte det var ok. Men om inte jag hade velat så mycket så hade han nog gärna nöjt sig med de två vi har (nu 6 och 9½).

Jag skriver in datum för senaste mensen i min app och får fram att jag är i vecka 4 (byter vecka på söndagar) och att beräknat förlossningsdatum blir 26 mars… Hur overkligt känns inte det här då? Det känns dessutom som om jag har glömt hur man “gör” när man är gravid, så jag får kolla livsmedelsverkets rekommendationer om kost och lite sånt. Haha, och vi som just handlat vin och öl för hela året på vägen hem genom Tyskland… Nåväl. Vi bestämmer att vi inte berättar nåt för barnen förrän runt vecka 10-12 när vi gjort ett UL och kollat att allt är bra, och för alla andra får vi försöka dölja det bäst vi kan med. Det får bli ett gäng flaskor alkoholfri öl, så får maken hjälpa mig att smussla lite….

Måndag 18 juli, vecka 5
Känner liksom inget, bara lite mensvärk, och det hela känns grymt overkligt. Kanske kanske att det spänner lite i mitt högra (?) bröst med, det känns liksom större än det brukar. Eller så är det bara inbillning…. Maken var förresten inte övertygad av det svaga strecket, så jag har köpt ett digitalt RFSU med, så han inte behöver tvivla 😉 Vi börjar fundera lite, mest blir det runt praktiska saker som bil och sånt, men jag tänker oxå att det är långt kvar.

Tisdag 19 juli
Idag testar jag mig med den digitala stickan, mest för makens skull som inte tyckte strecket tidigare var övertygande 😉 Jag får ett klart “YES+”, så nu är det helt klart så att jag är gravid! Jag ringde BVC med, och ska faktiskt dit redan nästa onsdag (vecka 6), för någon slags hälsosamtal. Det här är nytt sen jag var gravid sist, jag gissar att mycket är ändrat sedan dess. Mår precis som vanligt, med lite mensvärk, så det hela känns tämligen overkligt.

Torsdag 21 juli
Blöh, har varit utan allergimedicin i 5 dagar nu och är nu superallergisk. Hoppas kunna få “rätt” allergimedicin utskriven i eftermiddag, så jag kan vara ute igen… Mår alldeles som vanligt för övrigt.

Lördag 23 juli
Fick en bättre allergimedicin – Loratadin – så nu känns livet mycket bättre igen. Idag ska vi träffa både mamma och pappa, och min bror med sambo, så nu gäller det att försöka maskera graviditeten… Ikväll borde det gå lätt, jag kan ju säga att jag kör, men här hemma blir det svårare sen. Har dock bullat upp med både alkoholfritt vin och alkoholfri öl, så får maken hjälpa mig att smussla 🙂 Vi har tänkt berätta för barnen och familjen efter nåt UL framåt vecka 10-12 eller så, när det känns mer säkert. Ser jättemycket fram emot att få berätta för Lukas framförallt, för han vill väldigt gärna ha en bebis har han sagt vid flera tillfällen – troligtvis för att många på hans dagis fått småsyskon. Tror han kommer bli jätteglad!

Torsdag 28 juli (vecka 6, 5+4)
I går var jag på inskrivning på BVC, mycket tidigare än med de andra två barnen. Det var mest ett hälsosamtal med lite info om kost och så, men även lite info om hur kontroller och sådan kommer gå till. Det är skillnad mot med mina andra barn, där gjorde man ultraljudet först i vecka 19 (även om jag gick privat och gjorde tidigare), men nu är det ju redan i vecka 12-13 det första görs! Längtar väldigt mycket efter lite bevis på att jag ÄR gravid, eftersom jag känner mig typ som vanligt. Det är ju däremot semester hos Katzin, så jag får försöka få tag i dem nästa vecka (hoppas jag) för att boka ett tidigt UL.

Söndag 31 juli, vecka 7
Har jag räknat rätt så är det söndagar jag byter vecka på, vilket innebär att jag nu går in i vecka 7. Det känns väldigt konstigt, och jag har fortfarande så få symptom att jag har svårt att greppa att jag är gravid. Det som har börjat märkas av, förutom att brösten är lite, lite ömma, är att det ibland kommer en våg av väldigt “dovt” illamående, eller liksom, det är mer en känsla av att man mår lite tjyvtjockt, snarare än vanligt illamående. Dock är även det ganska lite av, så i morgon ska jag försöka få tag i kliniken jag gått till för ett tidigt UL, så kanske det känns lite mer säkert.

I mina förra två graviditeter rörde jag mig nästan ingenting, det gjorde jag ju inte när jag INTE var gravid då heller förstås, och jag gick också upp nästan 30 kg med varje barn – kilon som INTE är lätta att bli av med för mig. Vissa verkar ju amma bort vikten, men det funkade aldrig för min del.

Den här gången känner jag att jag absolut vill fortsätta att träna, helst lika mycket som vanligt även om jag förstår att jag kommer få anpassa träningen lite allt eftersom. Hittills har jag kört styrketräning 3 ggr/veckan precis som vanligt, och promenader så klart, och nästa vecka börjar yogan igen – hoppas på att få till 2 pass i veckan. HIIT-träningen lägger jag nog däremot på is ett tag, det är så extremt ansträngande för kroppen. Det, och ett bättre grepp om vad som är bra kost, hoppas jag ska kunna hålla mig både aktiv och hålla viktuppgången lite mer rimlig.

Jag undrar lite när den där totala utmattningen ska komma med, den minns jag väl från tidigare graviditeter…

Tisdag 2/8
I morse var jag på ett VUL hos privatkliniken. Kul men också nervöst, det tog en liten stund innan vi hittade något – jag såg ett litet hjärta slå, men det var en till “blåsa” precis brevid, som dock verkade vara tom. Han (iofs efter en lite konstig mätning) fick det till 5+3 ist 6+2, så lite mindre än vad jag tänkt. Lite bekymrande, även om det kanske egentligen bara skiljer någon dag, så vi har i alla fall bokat in en tid till, den 22 augusti. 20 dagar ska jag alltså stå ut att vänta nu…. Pust.

Läste just nu lite vad andra sett i ungefär samma vecka, och jag hade nog ev. Tur som såg ett hjärta till och med, så det verkar inte alls vara kört. Däremot kan man ju då undra lite över den andra hinnsäcken (?) som syntes brevid?!?! Det är väl inte två eller?!?!

Söndag 7/8 (vecka 8, 18% av graviditeten avklarad)
Dagarna rullar så sakteliga på, och jag har lika små och vaga symptom som innan – lite ömma bröst, lite förstoppad, svullet tandkött (?) och ibland lite, lite molvärk. Skulle nästan välkomna lite illamående bara för att det skulle kännas mer verkligt då, men man ska väl vara försiktig med vad man önskar sig. Det är 2½ vecka kvar till nästa ultraljud, och jag längtar jättemycket. Magen ser ut ungefär som vanligt, kanske lite, lite svullen, men det är marginellt.

Man sätter ju liksom upp små milstolpar för sig själv, för att det ska bli lättare att inte se heeeela 40 veckor framåt. Här är milstolparna jag ser fram emot just nu:

23/8 (vecka 10) – nytt vul, hoppas få se lite mer den här gången.
16/9 (vecka 13)  – KUB och det “riktiga” ultraljudet, efter det här tänker vi berätta för barnen, föräldrar och sedan kompisar – om vi kan hålla oss så här länge?!?!
3/10 (vecka 16) – första riktiga besöket hos BVC
Vecka 16-17 – när man kanske, kanske kan börja känna lite sprattel
Vecka 18-19 – nästa ultraljud

Kort sagt kan man väl säga att jag otåligt längtar efter dig väldigt mycket!

Måndag 8/8
Idag är första gången jag känt att något händer med magen. Den ser ut typ som vanligt, kanske en gnutta svullen, men idag kändes det att något liksom trycker upp allt i magen uppåt – och det blev obehagligt att ha något som satt åt över magen. Än så länge är livmodern ungefär stor som en apelsin, så det är inte DEN som kommit upp så mycket än, men den trycker ju upp tarmar och sånt.

Det var även första yogapasset efter sommaren (och som gravid). Det mesta funkade som vanligt, förutom att det inte var så skönt att ligga på mage, däremot fick jag en föraning om att det nog kommer bli några positioner (främst vridningar) där magen faktiskt kommer att vara i vägen. MEN, det är ju bara att anpassa efter sina förutsättningar, så det löser sig!

Fredag 12/8 (7+5)
I min mammagrupp på FB har det nu varit tre tjejer som fått missfall, så även om det “statistiskt” sett borde göra det mindre troligt att man själv får det då, så oroar man sig ändå lite extra. Symptomen jag har är ju så vaga, även om jag faktiskt gått med en vad känsla av “illamående” (det är inte rätt ord, queasy skulle jag vilja säga) att det är svårt att känna sig säker på att allt står rätt till. 1½ vecka kvar till nästa VUL, efter det får vi se om vi känner att vi ska berätta för barnen eller om vi väntar till KUB 3½ vecka senare….

Tisdag 16/8 (8+2)
Mitt i allt ihop med barn (om det nu är något litet liv i min än så länge platta mage?) så har vi tagit oss en allvarlig fundering över våra liv, kan man väl säga. I helgen började jag leka med tanken att flytta till gård och skaffa får – och även om det var en vilt utkastad tanke så fanns det ändå ett frö där som jag inte kunde släppa kände jag. I går hittade jag en gård, med stall och ett uthyrningshus och 11 ha (!!!) mark vid Rogbergasjön i Tenhult, och fröet fick lite mer fäste. Tänk om vi kunde flytta dit, till en början med utan att göra någon övrig förändring förutom att vi hyr ut ena huset då, och sedan successivt skaffa lite djur – för att få känslan av att man mer jobbar “för sig själv”. Om man kan få tillräckligt med hyresintäckter så kanske vi kan gå ner i tid till 80%, och spendera mer tid ihop i familjen? Det känns så lockande, så vi ska åtminstone ut och kolla på det här stället – och även om inte just DETTA är rätt så skulle vi åtminstone veta lite mer vad det är vi vill göra med våra liv…. SPÄNNANDE är bara förnamnet!

PS. En vecka kvar till vul, och jag har börjat må lite, lite illa till och ifrån på dagarna, vilket på ett sätt känns skönt. Brösten spänner och ömmar fortfarande en hel del, att ta på sig sportbh är en annorlunda upplevelse mot för några veckor sedan. Magen är ungefär som vanligt, hyfsat platt, förutom kanske att den blir lite mer svullen framåt kvällen. Längtar efter lite “bevis” på dig, mitt lilla blåbär!

Fredag 19/8 (8+5)
Det skiljer ju från dag till dag, men jag har ändå helt klart symptom nu. Förutom att brösten ökat MINST en storlek så börjar även magen se rätt svullen ut – har gått upp 1½ kg sen innan sommaren. Känner mig dock mest lite fet och plufsig, och längtar tills magen är mer uttalat en bebismage! Även om den inte alls är stor utan nästan ser ut som vanligt, så tar den ändå emot ibland när jag tränar. Det blir liksom väldigt obehagligt när man tex ska ligga på mage på ett hårt underlag på yogan, eller ibland när man “trycker ihop sig” mycket på styrketräningen. En del kan säkert vara den inbillade känslan av att man är rädd att skada sitt barn, vilket inte borde vara möjligt eftersom inte livmodern når ovanför blygdbenet än. Tröttheten är fortsatt stor, men ändå måste jag säga att jag minns den som värre med de andra två barnen. Kanske delvis för att man inte förstår innan man får barn hur trött man kan vara av vakna nätter, men kanske även för att jag är i bättre form och (när jag inte är gravid) ganska pigg nu för tiden.

Tillskott jag tar är en folsyra med vitamin C och järn i, och en D-vitamin, förutom allergimedicin (Loratadin, funkar riktigt bra faktiskt).

Tisdag 23/8 (9+2)
Idag var det äntligen dags för VUL nr 2, och visst fick jag se en sprattlande liten krabat med ett fint tickande hjärta! Läkaren mätte det till 9+2, samma som enligt min beräkning, så det kändes som att allt är bra och stämmer. Idag kommer jag berätta för närmsta kompisarna!

I söndags kom det lite av en mage, nästan över natten. Det är väl egentligen fortfarande mest lite svullnad och tarmarna som flyttats uppåt, men den är i alla fall vagt bebisformad vilket känns kul (och lite svårt att dölja) 🙂

Måndag 29/8 (10+1)
Då har ytterligare en vecka gått och jag är nu i vecka 11. På ett sätt går tiden både jättesakta och ganska fort? Idag känner jag mig synnerligen ogravid, inte ens magen ser rundare ut, eller den är helt enkelt inte så svullen nu. Nojar som vanligt, men tröttman sitter helt klart i, så jag försöker intala mig själv att allt är ok.

Tisdag 30/8 (10+2)
Känner mig så vansinnigt ogravid, är ju bara lite trött. Det känns som min hjärna helt enkelt hittade på det där plusset för 8 veckor sedan, att det bara var önsketänkande och att det absolut inte finns nåt i min mage. Känns så himla tråkigt.

Tisdag 6/9 (11+2)
I helgen gick jag in i vecka 12, och med det så valde vi att berätta för barnen och mina föräldrar. Barnen blev glada, men Lukas är inte riktigt med på att det kommer ta sån tid innan bebisen kommer. Nu vet typ hela skolan att han minsann ska bli storebror 😉 och att bebisen kommer “snart”, hahahaha….

I morse när jag låg på rygg kunde jag känna livmodern, som en apelsin ungefär, nånstans mellan blygdben och navel – mysko men coolt att äntligen kunna känna nåt utanpå! Tycker att jag inte är riktigt lika trött längre heller, men å andra sidan har jag ju också kunnat vila en del på eftermiddagarna.

Till helgen åker vi till min bror och hans sambo och då ska vi berätta för dem med, vi hoppas dessutom på hyfsat väder så vi kan fira genom att gå på Liseberg!

Tisdag 13/9 (12+2)
Lite komiskt att jag alltid lyckas skriva just på tisdagar… Men så kan det vara! Nu börjar magen ta lite mer plats, och det börjar bli svårt att dölja att jag är gravid, i alla fall för de som brukar se mig dagligen. Men på fredag är det KUB, och ser bara al
lt bra ut tills dess så tänker vi gå ut “officiellt”. Är dock lite orolig inför KUB, det ÄR ändå en större risk för syndrom när man är över 35, och de konsekvenserna vill jag ju helst inte behöva ålägga någon i familjen, eller mig själv. De andra barnen har jag inte varit lika orolig med när jag varit gravid, vet inte om det är nåt jag “känner på mig” eller om jag bara är mer nojjig på äldre dar…

Fredag 16/9 (13+1)!!
Ändrat datum för BF till 22 mars – idag var vi nämligen på KUB. Allt såg bra ut, jag fick “låg risk”, och bebisen vinkade och snurrade på sig. Idag har vi berättat på bloggen med!