Men sjutton, jag missade ju bloggens 10-årsdag som inföll den 13 september. I hela 10 år har jag skrivit här, om stort och smått och det mesta personligt. Det är lite häftigt ändå! Och för min egen del är det ju superkul att gå tillbaka och kolla på inlägg som gjordes för några år sedan…
Vad mycket svårare det var att skriva något nu när man faktiskt sitter här framför datorn, än när jag låg och tänkte på bloggen nu i natt. Egentligen borde jag nog ha en dator vid sängen, för den där vakna tiden efter att jag har matat minstingen, 2 månader, innan man somnar till ordentligt igen. Men hjärnan fungerar ibland inte riktigt som den ska när man är småbarnsförälder har jag märkt.
Från mitt första inlägg, 13 september 2010
För 10 år sedan var Lukas dryga 2 månader, och jag tyckte det var tråkigt att inte få ha vuxensamtal och få tänka klart – då blev bloggen ett substitut och det är den väl delvis fortfarande, för tid och samtal jag kanske haft med kompisar om det funnits mer tid att träffas (för alla).
Jag använder bloggen som en ventil och som ett redskap för att sortera mitt eget huvud, och såklart även som en slags dagbok. Den hjälper mig när det är något som känns tungt, för sällan är saker så jobbiga som de kan kännas när man väl sätter ord på dem. Den hjälper mig att se det som är fint och bra, för det är det man helst vill dela med sig av. Den hjälper mig att få distans till sånt som varit, att acceptera att saker ändrar sig och att skratta åt saker som har känts som sanningar och ”för evigt”.
Tack, bloggen, jag hoppas att du hänger med mig länge än! Och tack till er som läser och kommenterar, det gör att man inte känner sig ensam ❤
