På god väg

Minns ni att jag tidigare i höst skrev att jag hade som mål att prioritera relationer den här hösten och vintern? Vet ni, det har faktiskt börjat riktigt bra, vi har varit på middag med grannarna, jag har varit ute med min äldsta kompis på vin- och tjejsnack, och i december har vi bjudit över 4 goa personer från makens träningsgäng på lite glöggkväll. Det känns jätteroligt, och som med det mesta så blir det lite mindre trögt när man väl kommit igång, då minns man hur kul det är att träffa vänner och vara lite social ju! Sen är det ju tyvärr jättesvårtbokat med många kompisar, det ska planeras helst ett par månader fram, och då blir det så ”stort” – plus att det är lätt att det ändå ställs in för något krockar eller nån blir sjuk när det närmar sig. Men men, heja mig som ändå kommit igång!

Något annat jag är igång med (och FÖRLÅT om du nu är en som känner sig stressad över det här!) är julklappar. Jag orkar INTE springa runt i december och panikköpa saker, jag vill gärna beställa i god tid så jag kan få tag i bra saker till barn och familj. I år blir det just verkligen fokus på BRA saker, ett mycket mindre antal paket men där varje sak är något som behövs eller som man kanske inte prioriterar att köpa till sig själv. Eller ja, F ska såklart få något lite mer roligt med, han kommer få en sån där avancerad kulbana (Gravitrax) som man kan bygga om i all oändlighet, men det blir enda leksaken (från oss). I övrigt kan jag ju inte skriva exakt VAD som ska ges, ifall nån av dem går in och läser… Själv önskar jag mig en sån där hobbylampa som man hänger kring nacken (hej tant) så man ser att både läsa och sticka utan att tända upp överallt, och en massage – något jag sällan unnar mig själv men absolut skulle behöva…

Från förra året, men det verkar som vi kanske kan få lite fin frost och fint väder till helgen – hoppas!

På tal om julklappar så gillade jag Sara Rönnes inlägg om allt som är juligt. En av de bättre sakerna med julen är att det finns så mycket att välja på, så det är ganska lätt att plocka ihop sina egna favoriter för att skapa julstämning. Sen finns det flera saker som är trevliga i teorin – men som jag inte uppskattar i verkligheten. En sån är absolut julmarknader, säger man julmarknad så ser jag framför mig ett snörikt landskap med gammeldags hus, där det kokas karameller och röks korv. I verkligheten är det ju mest trängsel, regn, tjat från barnen och svindyra varor (jag FATTAR att handgjorda/hemgjorda saker är dyra, för det är vad det kostar att göra saker i liten skala, men det blir ändå svårt att köpa några större mängder). Dessutom så gör jag ju egna både bakverk, sylt och marmelader. OM man prompt ska gå på en julmarknad ändå så rekommenderar jag antingen Åsens by som faktiskt HAR just en sådär gammeldags marknad, eller den som är i Bårarp i Jönköping (fast båda brukar vara extremt mycket folk på).

Snart är det första advent, och då är det traditionsenligt (för oss) dags för julskinka och tomtegröt – men viktigast är ju det som blir av gröten efter – hemgjord ris a la Malta! (har du bara ätit det på restaurang så fattar jag att du inte gillar det, min är fluffig comfort-food med syrlig saftsås och skivade jordgubbar, mumma!)

Jag tror faktiskt att det viktigaste för min julkänsla är att göra lite julfint hemma, och sen är julgranen viktig – utan den känns det inte som jul. Snö såklart, men det är ju inget man kan våga hoppas på längre. Lite julmusik på låg volym, sen är jag hemma. Vad är viktigast för dig?

Varde ljus

I dag har jag varit så trött att jag knappt fungerat. Natten var APKASS, en kombo av för sen middag inkl. ett glas Cider, träningsvärk i hela kroppen och gissningsvis – som alltid – hormoner. Mumma. Däremot hade vi en riktigt bra helg, så vi tar väl och berättar om den istället?

Lördagen – som alltid började den med träning (därav träningsvärken som faktiskt sitter i än i dag), sen handling av veckans mat och storstädning av huset – välbehövligt. Här fanns också ganska gott om tid för att vila, en ganska skön dag trots att det inte hände så mycket.

Söndagen – vi tog tag i en av de största surdegarna på hösten, nämligen att sätta vitlök. Det låter ju inte så jobbigt, men det tar ALLTID längre tid än man tror – dels behövde vi först preppa landen genom att rensa bort ”alla” kvickrots-rötter, sen sätter vi också nånstans runt 2-300 vitlökar, och sen ska det täckas över med gräs och hö för att jorden både ska hållas näringsrik och skyddad mot både kyla och torka. Det tog ungefär 3 timmar på oss båda vuxna att bli klara med, men nu känns det grymt bra! Som vanligt när man är ute på gården hittar man en massa ”oplanerade” grejor att fixa med, så det försvann ganska mycket tid ute. Jag fick också ett ryck och satte upp en massa ljusslingor (gjorde bla som en ”gran” – bild nedan), så nu lyser det lite överallt. Härligt ändå!

När det var dags att gå in sedan så hade äldsta tonåringen med kravlat sig upp, och det var dags att göra födelsedags middag. Han fyller nämligen 20 (!!??!!) i veckan men ville bli firad på helgen, och hade såklart fått välja mat (eller om han hade velat gå ut och äta), så Crispy Pork stod på menyn. Men ja, vi var inne lite senare än jag tänkt mig, så därav stod inte middagen på bordet förrän ganska sent – och sen avslutade vi med önskedesserten Tiramisu med. Det blev en väldigt bra söndag, även om jag var totalt slut sen när jag kravlade mig i säng.

Fritt fram att läsa

Jag är så himla skrivsugen nu, det finns liksom ingen hejd på det.

Man pratar om att bloggande är på väg tillbaka, att Substack har varit en del i att trenden vänt. Just Substack får jag inget grepp om, det känns som ett mellanting mellan gamla twitter, linkedin och instagram, fast där kreatören har möjlighet att ta betalt för det hen producerar? Jag känner i alla fall starkt att inte JAG är sugen på att varken gå över dit eller börja använda det – en till social app är det sista jag känner att världen behöver. Jag har för övrigt inget emot att folk tar betalt för det de producerar som så, men jag tänker inte personligen betala för att läsa någon annans tankar. När Underbara Clara införde ett medlemsskap för att kunna läsa alla hennes inlägg så funderade jag en stund, men insåg att det inte är något JAG är beredd att betala för. Hon jämförde bla med att gå och köpa ett fysiskt magasin eller liknande, och absolut har hon en poäng, men jag köper ju inte det heller. Skulle jag själv ligga bakom en betalvägg hade jag fått total skrivtorka, jag har inget att skriva om som är värt så mycket för någon annan att de vill betala?? Nu är ni ju här på eget bevåg (och alltid gratis), då får ni skylla er själva om ni blir utsatta för diverse inlägg, haha!

Men ”trenden” (gud vad jag hatar det ordet) att bloggande är tillbaka då, vad tror jag om det? Jo men det kan säkert stämma, det går lite i linje kring det jag skrev om att AI-genererat innehåll inte har något värde (för mig). Det känns som vändningen att vi uppskattar ett imperfekt men även ett mänskligt äkta innehåll otroligt mycket mer än ett som har en perfekt yta. Jag märker det inte minst på Linkedin, där jag ibland lägger ut liiiite mer personliga saker än bara om jobbet (ska dock tilläggas att jag inte tycker att rent personliga inlägg med innehåll likt det jag lägger på bloggen inte hör hemma där), och de inläggen får nästan 100 ggr mer spridning. Kanske att de ”oroliga tider” jag skrev om igår också gör att vi söker oss närmre varandra, till det som känns tryggt och bekant?

Även ”Granny-core” trenden (återigen detta ord) som pekar på att handarbete av olika slag blir allt mer populära är väl att sträcka sig efter det mänskliga, där känslan i hantverket inte kan ersättas av en robot. Det tycker jag själv att jag faller in mot, och ser mer av, just att hobbys får ta lite mer plats och tid, och att man värdesätter den tiden på ett helt annat sätt än om man slöscrollar på mobilen. Jag sitter just nu och har påbörjat ett stickprojekt hemma på en sjal/halsduk, och så lägger jag också en hel del tid på att läsa böcker. Känns så mycket bättre än att bara låta tiden försvinna in i den digitala världen. I helgen gjorde jag en egen krans, med mestadels enris, att hänga vid entrén, den är då rakt inte lika fin som de köpta men för mig är den värd mer.

Bästa stunden i ett stickprojekt är när man får hem garnerna och man har kvar alla illusioner om hur plagget kommer se ut när det är klart, haha!

Förra vintern fick jag fina tälj-grejor, det skulle jag också vilja syssla lite mer med men här har det lite fallit på den orimliga insatsen det verkar vara att såga till sig ett bra täljämne… Alltså det borde inte vara så, men jag SKA ta tag i det. Sen vet jag inte om det räknas som hobby att måla om, men i så fall kvalar jag ju in där med, hihi!

Inre och yttre konflikter

I princip alla länder i Europa har nu som mål att dess befolkning ska klara minst 72 timmar i kris, och resten av världen börjar skärpa sina rekommendationer om egen beredskap med. Svenska tidningar har börjat flagga för att det kommer bli en vinter med extremt höga elpriser, och i hela Europa har antalet cyberattacker ökat markant – t.ex. frysarna som blev varma och ett stort antal bombhot mot flygplan. Förresten, tycker ni inte frysarna är ett så stort problem så kan man ju fundera på vad som händer om alla frysta matresurser i affärer och matlager skulle drabbas – eller än värre, vad händer om du höjer värmen till 50 grader på exempelvis ett äldreboende? Även om inte Europa är direkt påverkat av el Nino så kommer dels världens matproduktion att påverkas men vi kommer även vi få slängar av mer extremväder som ett resultat av el Nino.

Att vi kommer få lära oss leva med en väldigt osäker värld med många störningar av olika slag kommer bli det nya normala och något vi måste vänja oss med. Sveriges rekommendation är att du ska ha mat, vatten och förnödenheter för en vecka, vilket är helt rimligt även om det ”bara” handlar om att butikernas betalsystem hackas, eller om det blir strömavbrott.

Den här världen med dess störningar och förändringar kräver däremot att man liksom ställer om sitt huvud, och det är här JAG tycker det blir jobbigast. Jag tycker det är skitsvårt att (bland annat i min yrkesroll) läsa om alla nyheter och risker, och samtidigt leva på ”som vanligt”. Vi kan ju inte stå still och bara vara rädda, vi MÅSTE ju se till att våra barn har det bra, att vi gör saker som vi mår bra av och att vardagen snurrar på. Däremot kanske vi behöver ta en allvarlig funderare på HUR.

Fakta – världens ändliga resurser håller på att ta slut och de kommer inte att kunna ersättas. Då känns det orimligt att ”shoppa julens nya glittriga kläder” – jag är nästan helt säker på att ALLA redan har finkläder som funkar ypperligt även till denna julen i garderoben redan. Det är inte rimligt att köpa 10-tals skitleksaker som går sönder direkt till barnen i julklapp. Vi behöver tänka om, för jag tror att i oroliga tider är det ÄNNU mer viktigt att hålla fast i traditioner. Men vad sägs om att kanske satsa på att köpa kläder second hand – eller kanske investera i den där riktigt BRA vinterjackan eller stövlarna som du kan ha i många, många år framöver? Vad sägs om att köpa lite böcker till barnen, och såklart ska de ha nån leksak med, men kanske en eller två lite rejälare, alternativt köpt på second hand? Gör nåt tillsammans – åk och bada, gå på bio, spela sällskapsspel, men KÖP INTE SKIT som ingen behöver! Om du undrar hur minnesvärda dina julklappar och barnen tjatar om saker de vill ha – roa dig med att fråga om de minns vad de fick i julklapp sist…. Satsa på saker som får alla att må bra – ett träningskort, en vandringsryggsäck, böcker, en matlagningskurs – ni fattar, något man faktiskt har både nytta och glädje av.

Jag kämpar ganska mycket rent mentalt med påståendet i bilden ovan. Allt är som vanligt och samtidigt inte, kan jag BÅDE ha undergångsoro och vilja julpynta samtidigt? Ja, uppenbarligen, men just nu har jag lite dåligt över båda, hela tiden – och just här blir den största kampen rent mentalt.

Ps, jag gör INTE allt perfekt, jag handlar också kläder ibland – och här har vi egentligen ett helt eget innehåll, hur det har blivit förbjudet att tipsa och och be folk att minska t.ex. klimatpåverkan om du inte själv bor under en stubbe och äter bark. Men jag försöker handla mindre och mindre, och det jag handlar ÄR gärna second hand ELLER plagg av riktigt bra kvalitet (tex tröjor i ren ull) som jag vet håller i många år. Så det är ok att inte göra allt ”rätt”, men gör NÅT eller ändra NÅT – allt är bättre än inget!

Julstrategin

*Triggervarning för julsnack*

Jag har en hård regel hemma, och det är att man inte får gå runt och skråla på julsånger förrän tidigast 1 november och som längst sista januari. Det på grund av att min man tycker att de är så ”trallvänliga” och därmed gärna kan gå runt och sjunga/nynna på en julsång mitt i sommaren – vilket ger mig lite lätt panik. MEN, nu är det november och alltså fritt fram att diskutera jul och sjunga julsånger! (läses med glimten i ögat gärna, tack)

Förra årets krans, dags att sätta ihop en ny till i år känner jag.

Har du följt mig länge vet du att jag tycker att själva julhelgen är väldigt jobbig, eftersom den belyser relationer som inte finns och familj som saknas. Däremot nu inför julen, DET gillar jag bättre, då kan jag liksom låtsas som att allt ska bli bra och tycka att det är mysigt att pynta och förbereda. Med tre pojkar i huset så är det ju dock absolut för min egen del jag pyntar, med undantag för den yngsta så märker inte de andra av det överhuvudtaget – såklart trist, men som jag bollade lite med mamma, jag måste få göra det för min egen skull ändå. Nu har vi ändå absolut inga storslagna gester kring julen ska sägas, det är EN låda med julpynt, inte som Underbara Clara som plockar fram en låda varje advent typ. Däremot har vi ju ett så vansinnigt julkompatibelt hus på vår lilla gård, det är ju som gjort för att fira jul i tillsammans med släkt och familj (vilket ju inte sker tyvärr).

En vinter för flera år sedan – när det kom snö. Undrar om vi kommer få någon i vinter…

Men, nu har vi i alla fall bokat in en glögg- och spelkväll i december med kompisar, vilket faktiskt gör att det känns väldigt mycket roligare att julpreppa inför! Fick helt plötsligt lust att göra lite vinterfint framför ytterdörren, kanske t.om baka något julgodis och göra lussekatter tills dess, vilket känns superkul när det varit en bara tung och oinspirerad känsla kring julen så länge. Jag tänkte alltså passa på att leva i den sköna ”inför-julen” känslan, som kanske har infallit lite tidigare i år för min del än vad den brukar, så länge den varar och inte ersätts av juldepp. Bra strategi ändå?

Det är ORIMLIGT!

I dag jobbade jag hemifrån, vilket gjorde att jag hade möjligheten att slänga ihop en focaccia till dagens middag (italiensk soppa). Mycket lyxigt tänkte jag, medan mellanbarnet som blev serverad en bit focaccia lite innan soppan var klar sen när jag jobbat kvar, kränkt utbrast ”men den är ju kall”. Ja jo, ursäkta att den inte var SÅ nybakad att den fortfarande var varm…

Efter soppan gjorde jag i ordning i köket och började sen klippa med ögonen, vad skönt att få gå och lägga mig nu tänkte jag och tittade på klockan. Den var 18:05?!?! HUR kunde den bara vara det, det kändes som klockan var minst nio?!?! Här tänkte jag att jag ändå hade en superbra strategi för att låta mig ta det lugnt och liksom gå in i dvala i hösten och vintern, men jag kände mig rentav kränkt över hur orimligt länge det redan varit mörkt när vi åt middag!

Kvällarna känns också så orimligt långa, vad ska man göra liksom – jag vill inte fastna i att scrolla och kolla på tv går typ inte göra förrän efter 20:30 när Filip är i säng och tonåringarna oftast satt sig för att spela (vi har EN tv, funkar ypperligt att dela generellt sätt). Helt plötsligt kände jag att jag behöver ha något att sysselsätta mig med – förutom att läsa böcker – för att inte avlida av hur långa kvällarna är. Kanske att jag skulle sticka något ändå??? Inte en hel tröja igen, det pallar jag inte just nu känner jag, men kanske en go halsduk eller luv-mössa eller nåt? Eller en rejäl sjal att ha om axlarna på jobbet när det blir kallt… Någon som har tips på ett fint mönster?

2024 års tröj-projekt. Gjorde en förra året med, men har visst inte fotat den.

Annars får jag väl tälja mig nåt, men då behöver jag typ såga till en bit trä att utgå från först och det är kallt och mörkt i stallet där vi har sånt. Brrr.

Förresten, har faktiskt hängt upp ute-ljusslingor redan, de vi har haft tidigare vintrar hade blåst sönder så jag behövde köpa nya, det blev en slinga att linda runt flaggstången (har haft flaggstångsbelysning i två eller tre omgångar men de blåser sönder väldigt lätt) och en jättelång slinga på nästan 60 meter som når från huset ända ner till vår entré-grind. Den blev väldigt trevlig tyckte jag, då får man liksom lite djup i trädgården med även fast det är kolsvart. Och JA, det är säkert för tidigt, men det är inte direkt som julbelysning jag satt upp det utan bara för nån liten glädjepunkt i mörkret liksom.

Hang in there

Som jag hintade om i förra inlägget så har jag en ambition att ta mig an hösten och vinterns mörker med en (för mig) ny strategi. Jag SKA inte kämpa emot, jag ska inte tänka att jag ska vara produktiv som man är på en ljus sommardag, utan jag ska följa naturen och låta mig själv vila i det mörker och lugn som kommer. Det är ju såklart helt lönlöst att streta emot mörkret, likväl gör jag det varje höst när dagarna blir kortare – men den här gången ska jag verkligen försöka att istället låta mörkret bli en mjuk bädd att vila i. Att sänka tempot och ambitionerna, och låta det vara ok. Det är inte riktigt samma sak som att ge sig hän åt hösten och ”mysa runt”, utan bara någon form av acceptans att förutsättningarna är vad de är och sätta ambitionerna därefter.

Jag skulle vilja fokusera på relationer den är vintern, både med barn och make, men även med vänner. INTE stressa runt för den skull, men kanske försöka hitta tillfällen att träffa vänner över ett glas vin och en stunds dösnack. Vi får väl se om jag lyckas dock, alla brukar vara väldigt fullbokade november-december åtminstone. Känns som jag har haft den här ambitionen många gånger, men det är ju liksom lite svårt när det hänger på en motpart också, hjälper ju inte att bara jag vill hänga med nån.

Det som – naturligtvis – ska hållas igång är träningen, annars kommer varken kropp eller psyke orka med vintern. Det har varit rätt mycket styrka sista tiden, och det har känts otroligt bra och jag har tagit flera PB’n – men så kom ett pass med massa ”gymnastik” (tex handstand-push ups och pullups och toes-to-bar i riggen) som en go käftsmäll att jag absolut fortfarande är kass på de delarna… Nåväl, det är vad det är. EN sak som förhoppningsvis kan hjälpa är ett par nya grips, jag har köpt ett par begagnade (typ 4 personer som haft dem innan mig) som är ganska kassa, som jag använder just nu. Har tittat ut ett par som verkar toppen – Picsil Heron Grips – men tänkte invänta black friday för att se om de kan få ett lite mer rimligt pris… Men kan man få hjälp med greppet – både så att man kan hålla sig fast bättre men också så det inte gör så förbaskat ONT i händerna, så tänker jag att det kanske skulle gå lite lättare att jobba sig framåt med tekniken i riggen med.

För den som inte har en aning om vad grips är, det är ett slags hjälpmaterial som både får just grepp runt en annars lite hal stång och hjälper till att hålla fast dig, och som också skyddar händerna (lite i alla fall). Har du inte testat att hänga i en stång i vuxen ålder kan jag säga att det gör fasiken as-ont! För att inte tala om att man ska orka bära hela sin kroppsvikt med, speciellt när man som i crossfiten ofta ”gungar” fram och tillbaka vilket gör att det blir ännu tyngre för greppet.

Jag hoppas hon har rätt

I veckan skrev Sara Rönne ett mycket läsvärt inlägg om att Analogt är status. Jag tycker du ska gå in och läsa det, men här kommer ett kort citat som fångar kärnan av hennes inlägg:

Det analoga behöver alltså inte bli vanligare i praktiken för att få högre status. Vi kan fortsätta leva högdigitala liv och samtidigt börja beundra människor som verkar mindre beroende av det digitala. Det är inte nödvändigtvis en återgång till ett analogt liv vi ser, utan en förändring i vilket liv vi aspirerar till.

Sara Rönne

Utifrån mitt eget perspektiv så håller jag med. Jag är t.ex. lite förvånad själv över hur extremt snabbt en AI-bild tappade sitt värde för mig, precis när de kom var det lite ”wow” och det var imponerande hur snabbt de blev fotorealistiska. Nu är AI-bilder ofta så bra att det inte går att skilja från verkligheten, men de föder också NOLL intresse från mig. Ett kul klipp på en katt? Jätteroligt, om man inte får reda på att den är AI och därmed tappar ALLT det roliga. Ett banalt exempel men ändå kanske det man allra oftast stöter på?

En orelaterad bild från naturen – helt befriad från AI.

Jag tror att jag har en relativt nyanserad bild av AI, det är lätt att se att det finns så många fantastiska saker den kan hjälpa till med. Jag tänker också att click-bait rubrikerna om ”här är alla jobb som försvinner när AI tar över” är väldigt enkelspåriga – det är inget nytt att yrken ändras och försvinner med ny teknik, även om vi inte sett det i den här takten innan – och det ger ju heller ingen tröst åt exakt den personen vars jobb försvann. Men jag ser ju också att kriminella har tillgång till samma teknik – fast utan de restriktioner som ”den ordnade” delen av världen har. Men det är något annat, det var inte det jag tänkte skriva om idag.

Oavsett vilket område man tittar på – politik, klimat, säkerhet, AI – så är väl det enda som går att konstatera att omvärlden kommer förändras MYCKET och under relativt lång tid. Och kanske är det även det som gör att vi söker det som känns tryggt och ”långsamt”, såsom mänskligt hantverk av olika former. Det kanske finns en tröst i tanken att ”det här kan ingen AI skapa”, eller så är det bara så att vi är utmattade av utvecklingen och allt som sker runtomkring och bara behöver få pausa i något med mer hjärta än teknik.

Jag vill väldigt gärna tro att Sara Rönne har rätt i sin spaning, det känns mer mänskligt än motsatsen. Jag tror att många både letar efter, och har ett stort behov efter, ett lugnare tempo och en känsla av att grunda sig, speciellt när vi står inför en omvärld som kommer vara föränderlig på en skala vi inte är vana vid. Sen vet jag inte om det i praktiken kommer bli så, det är inte lätt att stå emot hela omvärlden när den rusar på. Lite på tal om det förresten, jag har en ny strategi för hösten/vintern, men det får jag berätta mer om i nästa inlägg. (Som ni ser så verkar lusten att blogga återkomma lite när tempot skruvas ner och hjärnan får luft att vara kreativ).

I vajande trädtoppar

När vi var på SPA förra helgen, jag och maken, så låg vi inte BARA och gottade oss i en pool. På söndagen hade jag önskat att vi skulle klättra i Höghöjdsbanan i Isaberg, och eftersom det var strålande höstväder så blev det ett lyckat beslut.

Jag tycker att det är barnsligt kul med höghöjdsbanor, att få klättra mellan träden i flera timmar sådär. Men, jag ska också tillägga att jag är ganska ordentligt höjdrädd – MEN, så länge jag har en klättersele på mig så KAN jag hålla nerverna i schack, även om det går åt en hel del energi på det. Vi hade i alla fall riktigt kul, trots ett lite segt avslut när vi hamnade bakom ett stort gäng som tog evigheter på sig – lite för att det också känns lite ”förbjudet” att bara åka och göra en så kul grej två vuxna sådär? Jag har gjort det ett par gånger med barnen, och nån gång i nåt sammanhang (ev jobb) som jag inte minns exakt, men det kändes faktiskt befriande att bara bestämma sig för att vi kunde göra det utan att ha någon särskild anledning med.

Så vad vill jag säga med det här? Jo att man inte måste vänta in ett firande av något, ett stort kompisgäng (as if) eller något annat för att hitta på såna här roligheter, det går visst alldeles ypperligt att ha kul ändå!

PS, det var dock sjukt läskigt när träden svajade när den andra tex åkte linbana, eller när man skulle ”själv” hänga i ett handtag och åka över någonstans. Men jag gjorde det, hurra för mig!

Höstmörker

Det värsta av jobb-puckeln är över, och jag har ”bara” en konferens att hålla i nästa vecka. Eller ja, det är ju inte så att jag inte har ett arbete att göra ändå, men det är mer löpande för planering och andra aktiviteter, det är inte de aktiviteterna som kräver mest av mig. Det känns himla skönt att få landa ner i lite mer normala arbetsuppgifter, och kanske också få pausa de sociala aktiviteterna en liten stund. Jag är VÄLDIGT glad över att kunnat hantera ca 3 intensiva veckor utan några långtgående bieffekter, och att jag orkat hålla mig så pass skärpt under så ”lång” tid ändå. Men visst, jag ÄR trött nu, i huvudet – så som sagt, skönt med lite mindre krävande arbetsuppgifter ett tag.

På onsdag har jag tagit ledigt och ska ta med Filip till biblioteket och till badhuset. Det senare är absolut inte en favorit, men han älskar det och jag har lovat – men det är kallt och inte superkul en längre stund. Nåväl. I dag har jag jobbat hemma, så jag hämtade hem honom redan efter lunch och så fick han ta med en kompis hem, det funkar helt ok så länge man inte har några viktiga distansmöten eller så.

Jag har bokat in en rolig grej för mig själv i november förresten, en tjej här i Ölmstad har öppnat en drejstudio bara ett par kilometer härifrån, och jag ska dit och köra en ”prova på”. Hade planer på att få med en kompis från träningen, men hon har ett oändligt mycket mer socialt aktivt liv än mig så det gick inte riktigt få ihop tiderna – men det blir förhoppningsvis fler gånger. Tycker verkligen det är orimligt roligt och hade LÄTT kunnat fylla halva hemmet med keramik, så måste försöka behärska mig lite – inte för att jag vill behärska det roliga men jag hade lätt kunnat sälja både själ och hus misstänker jag eftersom det är roligt, och vi har ju ändå en familj att ta ansvar för, hahaha!

Bilder från förra helgen. Efter Boelo så har de flesta löv släppt från träd och buskar här hemma, så nu är det mer grått än färgsprakande ute.

Vet ni, det här inlägget låter ganska glatt och så, men faktum är att jag känner mig vansinnigt deppig idag. Kanske är det hormoner, kanske lite social baksmälla, men jag känner mig bara ledsen och trött. Kan ju också vara tidsomställningen för den delen, hatar mörkret som kommer nu. Oavsett så känner jag mig riktigt nere, ensam och dum. Ingen behöver skriva nån kommentar om det, jag vet själv att det bara är en känsla och det går över, men den kan ändå kännas sann. Och som alltid när jag känner mig nere känner jag samtidigt att jag inte borde ha rätt till det, det finns så otroligt många som har betydligt tyngre ryggsäckar än min, men återigen så kanske det kan få kännas skit ändå en stund.