Nu har jag landat i soffan med lite god, lagrad rom och en kartong choklad. Den senare fick jag av mina kollegor ihop med ett jättefint armband från Edblads och en fantastisk bukett blommor, blev jätteglad över allt fint!
Till vänster skymtar den fina buketten jag fick idag!
Skrivbordet är rensat och tomt, mitt passerkort är inlämnat och nu är det helt färdigjobbat på Elmia. Om nästan en hel månad börjar en helt ny del av mitt liv, men först ska vi bocka av jullovet.
De flesta julklappar är färdiga, och de sista ska jag försöka bocka av under morgondagen, sen är det bara lite städning och några få julrätter som ska bli färdiga, så det känns lugnt inför julen. Inte för att det inte brukar vara det, det var längesedan jag hade några stora ambitioner med högtider tycker jag, nu för tiden tar vi det väldigt lugnt vilket är himla skönt!
Vill bara passa på att säga att om någon känner sig ensam så är man varmt välkommen hit på en kaffe nån dag, vi är rätt ofta hemma, och julen kan kännas extra jobbig när nåt jobbigt händer, vad det än må vara. Vill också ge en stor kram till er som har det jobbigt på andra sätt just nu, även om det känns otillräckligt. Ta hand om er allihop!
Sitter just nu i ett hörn av gymmet, lutad mot ett element för lite värme, och väntar på att mitt pass ska börja.
I morgon jobbar jag min sista dag på Elmia, nästan 10 år efter jag klev in där för första gången, så som konsult i egen firma. Det har hänt mycket roligt de där 10 åren, en dels tråkigt och en del jobbigt, men det jag tar med mig är allt det positiva! All uppfinningsrikedom, kreativitet och humor, alla konstiga och roliga kollegor och arbetsuppgifter som gett många skratt.
Jag känner mig färdig med den här arbetsplatsen, och SÅ redo för min nya! Samtidigt känns det såklart pirrigt och lite nervöst, men jag känner mig även trygg i att jag får hjälp med det jag behöver från min nya arbetsplats. Obs förresten, på tal om mitt nya jobb, jag kommer få ett nytt telefonnummer fr.o.m januari så skicka mig ett meddelande om du vill få mitt nya nummer!
Det var ett snabbt inlägg, nu är det dags för träning!
Gäsp, nu har jag landat i soffan efter en lång dag, och en lång landning blir det inte heller för så fort äldsta sonen kan få tummen ur och komma i säng ska jag säga god natt till honom och sen lägga mig själv med.
Förmiddagen började med en efterlängtad träning eftersom jag missade det i onsdags när jag kände mig alltför hängig – går och dras med nått som inte riktigt vill bryta ut men som ibland ändå gör att jag känner mig för hängig för att träna. Vet inte om jag är glad för att jag inte blir mer sjuk eller känner mig frustrerad för att jag inte blir av med det… Resultatet blev i alla fall att dagens träning blev så där kräk-jobbig, men det är ju alltid skönt när man är klar ändå.
Ps, i går var vi på mortal engines jag och Oliver, lite läskig tyckte herrn, men en absolut sevärd film för en familj med barn från 12 år!
Efter lite go-fika med familjen på hemmaplan åkte jag till Intersport för att köpa längdskidor – det blev Fischer, skidor, bindningar och pjäxor, så nu är jag redo för en vinter med mycket snö! Var ju inte ensam på a6 direkt, herregud vilken tid det tog med allt folk, glad att jag inte hade med familjen!
Hem och laga mat för att sen klä granne som maken inhandlade häromdagen – måste ge kred för en kanonfin sådan! Men nu är jag aptrött, om än väldigt nöjd…
I morgon ska vi upp till Rosenlundsbadet en sväng, Filip behöver öva på vattenvana och de stora älskar alltid att bada, så jag får stå ut. Därpå bär det av hem till en barndomsvän, ska bli kul!
… Alltså HUR får man barnen att bete sig bra mot varandra?? De KAN inte prata med varandra utan att retas, tjafsa eller bråka?? Vi pratar ALDRIG så med varandra eller med nåt av barnen och de beter sig heller aldrig så illa med kompisar. Vi pratar alltid med dem båda två när de bråkar och försöker att inte på något sätt vara partiska, men det är ju pest och pina att det varje dag utbryter ett världskrig mellan de två stora barnen…
Helt seriöst, jag vet att syskon bråkar, men vad fan inte i VARJE jävla mening eller!?!
Helt seriöst, HUR ska man få dem att fatta att det kunde vara jätteroligt att ha ett syskon, om man inte betedde sig som ett as hela tiden?
I dag är jag föräldraledig med Filip. Det har varit SÅ skönt att få vara hemma lite längre med honom, i och med att det (absolut säkert) är sista barnet så har vi verkligen ansträngt oss för att ta tillvara på tiden, det har ju även gett mer tid till de stora pojkarna även om det med en liten plutt i huset alltid är den minstes behov som kommer först.
Dagarna med honom lunkar på i ett ganska behagligt mönster, på tisdagar och torsdagar går den av oss som är hemma med honom till Öppna förskolan (veckans höjdpunkt för honom) och övriga dagar blir det lite småfix hemma och nån promenad ute på förmiddagen, innan han sover sina 2 h middag vid 12. Lagom till han sovit färdigt kommer de stora grabbarna hem och då går det i ett – det är läxor, aktiviteter, träningar och middagsfix.
Det känns som han är redo för förskola, han älskar öppna förskolan och de börjar nästan bli svårt att hitta på bra aktiviteter för honom på förmiddagarna när vi är själva. Jag kommer att ta första inskolningsveckan med honom, från den 7:e januari, och maken tar den andra, då jag börjar mitt nya jobb.
Vi kollar till hönorna med, lite varje dag. Nu har de så sakteliga börjat lägga ägg igen efter en lång ruggningsperiod.
Vi har ju haft det så här nu i ungefär 1½ år, att vi delar på veckorna, och det har, precis som med de äldre barnen, varit jättebra! Men nu känns det att vi laddar om för något nytt, nu blir det inga mer föräldraledigheter framöver, jag byter både jobb och bransch och livet kommer liksom in i en ny fas. Vad det blir av den vet jag inte exakt, men jag tror och hoppas att den kommer bli bra den med! Men först är det ett lååångt jullov med alla barnen, det ser jag fram emot!
Var tvungen att slänga med en bild från glögg-grillning på Uvaberget i Tenhult, kom på att jag aldrig skrev om det sen! Det var himla mysigt (om än kallt) och det godaste sättet att dricka glögg på!
I dag efter jobbet, innan det var dags för träning, så passade jag på att ta två snabba avstickare till Intersport och XXL för att kolla längdskidor. Mina (extremt) gamla pjäxor och bindningar faller sönder och jag lovade mig själv i slutet av förra säsongen att köpa nya. Inget fancy, men nåt vettigt för en rimlig peng (i mitt huvud under 4000 kr). Fick lite hjälp och hittade ett bra set på vardera stället, så nu måste jag bara ta med tjockstrumpor och prova lite mer ordentligt.
Har fått ett sånt längt efter att åka skidor, och jag längtar efter snö så det blir lite ljusare och vackrare ute! Nu snöar det visserligen i detta nu och det ligger någon centimeter eller två på marken, men det ser ju inte direkt ut att ligga kvar dessvärre. Känner oxå att jag börjat få tillbaka lite flås och fysik, så det skulle nog gå hyfsat att åka. På Hallby ligger det konstnö på stadion, men att åka runt i en sån liten arena lockar mig inte alls, halva upplevelsen med skidor är ju just naturen! Allra roligast är det om man kan åka ut på dumme mosse, här kommer en drös bilder därifrån från sist jag åkte.
Det var väldans vad många djupsinniga och självreflekterande inlägg det blev här just nu? Kanske det beror på en annan insikt jag kommit fram till nyligen (alltså jag veeeeet, jag är värsta Dalai Lama <— gravt ironiskt), eller i alla fall något som blivit lite mer tydligt på sistone.
Herregud vad jag pratar mycket när jag är glad?!
I ”vanliga fall” (det är ju sorgligt i sig) är jag kanske inte super-pratglad utan håller mig väl kanske ganska mycket för mig själv. Nu är jag ju fortfarande en introvert personlighet så jag kanske inte bubblar rakt ut till vem som helst – men gud vilket enormt behov av att prata jag får när jag är på gott humör? Då är det som om nån skakat om en flaska med julmust och det nästan pyser över i mig, stackars de som kommer i min väg då för då känns det verkligen som det inte GÅR att hålla inne på den enorma ström av ord som vill ut?! Jag vet inte riktigt varför det blir så, vet att många kanske blir nästan tvärtom och snarare vill älta när man INTE mår bra?
Här är i alla fall någon som är glad utan att prata en massa! Han är ju faktiskt glad mest hela tiden, det lilla hjärtat!
Så nu vet du, ska vi träffas och fika, dricka vin eller bara umgås när jag är glad så får du vara beredd på att bli överöst av allt som bubblar ur mitt huvud, blir det för mycket får du väl säga ifrån 😉
Hurdan är du? Tyst när du är nöjd eller tyst när du är nere?
Jag har haft så svårt att identifiera vad jag skulle vilja göra för något för att fira att jag (och maken) fyller 40 nästa år, och det känns väldigt ovant för mig. Normalt sett känner jag ganska omedelbart vad jag vill göra och så kör jag på det, men just nu får jag liksom inte riktigt fram vad jag vill göra. Först tänkte jag att det kanske var någon form av stressreaktion, men det kändes konstigt för stressad är jag inte, men nu under helgen har jag nog banne mig kommit på vad det är…
Jag känner mig nöjd.
Det låter kanske lite förmätet men jag kan garantera er att det var så längesedan jag mådde så här bra att jag först inte ens kunde identifiera känslan. Jag vet inte ens om jag någonsin varit så här just nöjd – jag har varit gladare än jag är nu vid speciella händelser, men jag har aldrig varit så här långvarigt tillfreds. Med det menar jag inte att det inte finns saker som inte kan bli bättre, men just nu känns det för bra för att jag ska känna mig motiverad nog att jobba för de sakerna.
Kan inte ens komma på om jag vill åka till Kroatien igen i sommar?
Så vad är det som är så bra då? Ja men det är just det, inget är väl egentligen exceptionellt fantastiskt, men nästan* allt i mitt liv känns mer än bra nog. Vi är alla friska, maken trivs på sitt jobb, jag ska få ett nytt jobb där jag känner mig välkommen, uppskattad och satsad på, det går bra för barnen i skolan och de har kompisar, Filip är åtminstone mellan förkylningar (så som det är när man är 20 månader och går på öppna förskolan ett par gånger i veckan) och är allmänt väldigt nöjd och glad med. Vi har inte så mycket att göra med huset, visserligen krånglar vår gamla bil men å andra sidan har vi en buffert undanlagd för just sånt här så det är inget jätteproblem om än sura pengar. Jag får till träning, ofta tre gånger i veckan även om det ibland blir färre, vi äter bra, ekologisk mat som vi lagar från grunden (hej matkasse), vi gör det vi kan för att på ett rimligt sätt minska vår klimatpåverkan och alla har aktiviteter som vi visserligen får pussla ihop men som vi ändå oftast lyckas lösa. För första gången i mitt vuxna liv har jag (nästan aldrig) kroppsångest längre och jag vet inte om det bara är ”åldersbetingat” men jag har en mycket större distans (på ett bra sätt) till det som händer runt mig, jag känner mig liksom lugn.**
Kolla vilken familj jag har liksom!
Det ändrar ju inte det jag skrev om häromdagen – klimatångesten – men i mitt dagliga liv som jag själv kan påverka känner jag mig ändå nöjd med att vi lever ”good enough”.
Jag känner att den här känslan är flyktig, att det när som helst kan hända något som vänder upp och ner på livet eller att bara humöret svänger, så jag försöker verkligen att njuta av den och ta tillvara på den.
Dagens känsla!
Det här kan kanske kännas som ett provocerande inlägg mitt i julstressen (kan ju för övrigt vara bra att komma ihåg att vi är föräldralediga än vilket gör att man hinner en massa som man inte hunnit annars), men det jag hoppas är att det kanske kan inge hopp till någon som känner sig fast i den där galna karusellen där allt bara rullar på och man inte har kontroll över något. Det går att landa, helt enkelt!
Hur är det med DIG? Finns det något du känner dig nöjd med, eller känns allt bara som kaos?
*Det finns en sak jag saknar, eller åtminstone skulle vilja hinna med mer av, och det är att träffa vänner mer!
**Jag gissar att alla som är äldre än mig fnissar lite åt denna ”nyvunna insikt” på samma sätt som jag lite godmodigt kan fnissa för mig själv åt en naiv 25-årings insikter om världen. Men det är ok, jag bjuder på det 😉
Jag har klimatångest – på riktigt. Jag får ont i magen när jag hör och läser om all ny forskning som för varje vecka bara pekar på att klimatförändringarna kommer bli värre och kommer tidigare än vad man räknat med. Och då lever vi ändå extremt privilegierat här, både i det svenska samhället i stort men även rent miljömässig – vi ligger inte lika illa till om det blir värmeböljor, torka eller översvämningar som fattigare länder i ännu känsligare klimatzoner.
Det är så läskigt, att det lagom till mina barn blir stora, troligen kommer vara en helt annan värld än den vi är vana vid. Och det är sjukt läskigt att de som måste ta störst ansvar inte gör det – klimatmötet verkar trögarbetat och Trump ska vi ju inte ens tala om. Vi här hemma gör inte ALLT vi kan – vi kör tex bil, men försöker tänka oss för med.
En av de jobbigaste sakerna att tänka på är HUR jag ska kunna ge mina barn en så bra förutsättning att leva så bra som möjligt. Är det att se till att vi flyttar ut på landet, se till att vi har egen brunn och egen sol- och vindkraft kombinerat med fjärrvärme och kommunalt vatten? Hjälper det ens? Är det bra eller dåligt att ha möjlighet att bli mer självförsörjande? Det kanske ändå inte går att odla något om varje sommar kommer bli torrare och torrare? Eller kommer det vara enda sättet att kunna få tillgång till mat som inte är extremt högt prissatt pga miljöförändringar?
Aaaargh, jag har tusen frågor och de snurrar runt i mitt huvud nästan varje dag. Samtidigt fortsätter livet i sina vanliga banor, så man känner sig också nästan lite ”löjlig” ibland som funderar i de här banorna. Fan, om någon bara kunde tala om för mig vad som skulle hjälpa mina barn mest i framtiden?!?!
Hur tänker du? Är du orolig för klimatet eller rullar vardagen på?
Tänk att jag haft en sån där gnagande oroskänsla för att inte mina anställningar ligger ”dikt an”, men som jag har försökt jaga bort. Nu i helgen fick jag lite belägg för den oron, när jag fick reda på att ens SGI kan gå ner till noll när man har ett glapp mellan anställningarna och då fick jag såklart genast lagom ont i magen.
Nu är jag däremot väldigt glad, för både mitt gamla och mitt nya jobb har ändrat anställningsdatum och uppsägningsdatum, så nu blir det inget glapp! Det ändrar ju inget i hur jag kommer jobba, på mitt gamla hade jag ju redan tänkt ta semester från den 19/12 och på mitt nya kommer jag vara föräldraledig för inskolning och börjar jobba där på riktigt den 14/1. Men puh, vilken ångest och vilket meck, bara för att man inte kan ALLA försäkringskassans regler i huvudet?!
Nu känns det i alla fall väldigt skönt, så nu blir det ännu bättre humör till fredagens julfest!
Har köpt prosecco till fredagen, man kanske skulle köpa lite mangopuré med till en mangobellini?
Nu ska jag bara rota fram nåt i garderoben jag kan ha på mig med, gick en sväng med den minsta personen på stan i dag men då är det ju bara snabbt in och ut ur affärer som gäller så då blir det inte lätt att inhandla något.
