Valp, tröja och tomater

Japp, ont om tid blir det just nu, och att blogga hamnar inte överst på listan då direkt.

I dag har Nala följt med mig till jobbet en sväng på förmiddagen. Det gick hyfsat, men hon känner sig inte helt säker än med oss och mig, så hon blir lite osäker och skäller på alla andra som kommer i närheten. Jag tänker att det kommer bli bättre när hon ännu mer känner sig trygg och hemma med oss, det tar ju lite extra tid nu när hon kom till oss lite senare. Hemma hos Tobbe går det rätt bra på dagarna, det är lugnt och skönt med bara han hemma och då blir hon inte så stirrig.

Nu på eftermiddagen tog jag en timme ledigt för att klippa mig, passade på att smita in i ett par affärer och nöp till mig en tröja. Har inte handlat kläder till mig själv sedan typ i somras? Kände ett sånt himla behov att få bara känna mig lite bara som jag själv en stund, inte jobbarkläder, inte myskläder hemma, inte hund- och skogskläder utan bara nåt JAG kände mig lite fin i, utan någon ytterligare funktion liksom.

En sån här från Lindex bla

I morgon är det skola, sista lektionen innan tentor nästa fredag. Det är en himla tung kurs det här och jag skulle behöva plugga massor, men det får duga med den tiden som blir över om kvällarna – jag kan inte göra hur mycket som helst helt enkelt.

I helgen MÅSTE jag förresten plantera om mina små tomat- och chiliplantor, och jag behöver också förså ett gäng till om de ska hinna bära nån frukt i sommar. Har tänkt göra det i flera veckor, men det har inte funnits vare sig tid eller ork.

Förra sommaren fick vi ju en kanonskörd med tomater, och jag vill gärna ha lika mycket i år!

Maxprestation

Ja vilken vecka det här har varit ändå, när det gäller många saker.

Först ut så har ju 3 av 5 varit väldigt förkylda och hängiga, vilket bara det har varit en utmaning. Ni vet när man själv toppar sin förkylning samtidigt som 3-åringen piggnar till och är uttråkad och rastlös? Inte optimalt. Men men, negativt COVID-test och nu är det på sin höjd en mycket mild snuva som återstår, så i morgon är det dagis, fritids, skola och jobb som gäller för alla. Känns skönt, även om det nästan varit skönt att vara så hängig att man inser att det inte GÅR att jobba – det har på ETT sätt ändå blivit lite vila från just jobbet.

Nala har nu varit hos oss en dryg vecka, och JA, jag har absolut tänkt ett par gånger att ”herregud, vad har vi gjort, kan vi lämna tillbaka henne”… Men vi börjar lära oss att hantera hennes mer intensiva bit-perioder, även om mina händer och armar fortfarande ser för jävliga ut. Hon har ändå lärt sig (till nästan 100% i alla fall) att Filip är off limits, och jag är imponerad över att de övriga två inte är rent ut rädda för henne. Det är nog ändå för att hon så uppenbart är glad och exalterad även när hon bits, och för att hon är förbaskat söt när hon sover. Vi börjar lära oss lite hur vi ska gå ut med henne, och även lära oss känna igen när hon behöver kissa – bajsa är enklare. Att hon redan nu sover hela natten underlättar såklart jättemycket, och jag har flyttat från soffan in till min säng – men henne i en bädd på golvet nedanför. Det börjar ändå kännas att hon hör hemma här, att hon fyller ett ganska självklart tomrum, och vi längtar bara lite tills hon inte har sylvassa valptänder längre…

Hahaha, bad maken fota för vi hade det så mysigt i soffan, jag, Filip och Nala. Tyckte ändå jag typ hade kammat mig och fått på mig nästan hela kläder (många t-shirts som gått hädan denna vecka), men när jag ser bilden så ser jag hur sjukt trött jag ser ut. Jobbig vecka, som sagt.

Så den tredje utmaningen denna veckan då, i den mån vi har orkat så har vi funderat och försökt få klarhet i sak efter sak med det möjliga mark-köpet, inte för att det blivit så mycket över för detta. Men, i dag var vi ute en sväng (och lät Nala springa av sig i löplina över åkern, vågar inte släppa henne fritt än) och då passade vi på att prata lite med den ”närmsta” grannen. En av huvudfrågorna på min lista var nämligen hur det är med knott och mygg i och med att det ligger så nära Dumme Mosse, och dessvärre skrattade han högt när vi ventilerade vår farhåga… Det är tydligen mängder med framförallt knott tack vare de kringliggande våtmarkerna, och ska jag bygga hus för närmre 7 miljoner totalt så vill jag ju kunna vara ute och njuta av marken omkring med, så där och då fick vi tyvärr inse att det kommer inte funka. Lite mer flugor och mygg är jag såklart redo för att det är om man flyttar ut ”på landet”, men som sagt, precis intill en mosse så blir det nog mer än vad jag är villig att betala för, så att säga.

Vi drömmer ju ändå fortfarande om att få gå ut på VÅR mark och ha öppet och vackra landskap runt omkring oss!

Så, sjukt jobbig vecka rent mentalt, men samtidigt har vi även haft fördel av att vara hemma så mycket allihop när det gäller Nala, och även om det är en besvikelse att inte just denna tomten var ”vår” så är jag ändå glad över att veta det nu, innan vi lägger ÄNNU mer energi på den. Nu ska jag bara försöka komma ifatt mig på jobbet den kommande veckan, OCH vi ska försöka hitta en fungerande valp-rutin i vardagen. Piece of cake…. (gravt ironisk här)

På ett sätt skönt att det får dröja lite med nytt hus, det känns som jag just nu går på mitt absoluta max och jag presterar det jag kan på jobb, hemma, med barnen och med valp, hade det däremot ändå visat sig vara helt rätt så hade jag aldrig vågat vänta, för så jävulskt svårt det är att hitta mark så får man verkligen ta tillfällena i akt som eventuellt kommer. Nu ska jag sätta mig och … *suck* …. plugga lite betongteknik, vi har tenta om knappt 2 veckor och det är ett sjukt mastigt ämne att lära sig.

Ett o-sportigt lov

Vi uträttar inte mycket här hemma kan jag säga just nu. Filip är fortfarande förkyld MEN sådär ganska pigg ändå så att det är svårt att underhålla. O är rätt dassig och har feber, så han ligger mest med Netflix och jag är snuvig och hängig med men försöker parera valp och treåring så gott det går. Så är ju maken hemma med såklart, tack och lov, men han jobbar ju ändå mestadels så det är ungefär vad jag mäktar med nu att bara få oss att överleva dagen allihop. I morse var vi och testade oss för COVID, jag och Oliver. Vi får väl se vad det visar, jag är skeptisk till att det är Corona.

Jobbmässigt är det minst sagt dålig tajming att vara sjuk nu, ett projekt som kräver en hel del arbeten och uppstarten av ett annat, samtidigt som min ”parhäst” är på (välförtjänt) ledighet. Försöker parera det mest akuta via telefonen, men det går knappt det heller, det är snor, barn och hundar överallt och jag orkar inte heller.

Fördelen med valp samtidigt som vi är sjuka är ju att hon får träffa alla väldigt mycket, och vi tvingas ta det väldigt lugnt för att inte stressa upp henne (passar ju rätt bra nu när vi är hängiga). Ändå får hon de tydligen så vanliga spatt-rycken efter varje kort promenad och framförallt på kvällen. Då får man hålla undan fingrar, händer och armar – men rör du dig för fort så nafsas det ändå i tröjärmar, byxben och rumpor. Jobbigt, det är det absolut, för det är svårt att få henne att lugna ner sig och hennes tänder är som rakblad. Har rätt ont i händerna nu eftersom de är HELT täckta av småsår. Just det här beteendet är asjobbigt, men men, jag har förstått att det växer bort.

Nätterna går rätt bra – eller ja, jag sover på soffan i vardagsrummet för att märka när hon behöver gå ut. Då hoppar hon upp och slickar mig i ansiktet, vi går ut på garageinfarten och hon kissar på 3 sekunder och sen går vi in igen – helt ok ändå. Jo ibland blir det en olycka, när vi missar att hon kanske behöver bajsa med eller bara missar signaler på att hon behöver kissa. Det kommer väl, tänkte jag.

Nu ska jag kolla Renes brygga en stund, sen bäddar jag ner mig på soffan igen. Puss på er, hoppas ni alla mår bra! Och vet ni vad, vi avslutar med en längtansfull bild från en vår-dag, nu får det gärna bli vår snart!

Grönska och inte en droppe snor så långt ögat kan nå…

Pirayan Nala

Det börjar väl sakta sjunka in, att vår lilla piraya Nala – jo för hon var tvungen att byta namn eftersom ”Tilly” låter alldeles för likt Filip – är här för att stanna 🙂 . Vi kom på att ”kommandona” man ger en hund och en treåring förvånansvärt lika, hahaha… ”Stop, nej, sluta, kom, bra” . Det går sakta framåt med övriga familjemedlemmar, hon låter oftast Filip vara ifred för jag tror hon känner från mig att man inte rör honom. De stora pojkarna får ju kommunicera liiiite mer själva, Lukas trivs hon bäst med än så länge så det verkar hänga på storleken till en viss del. Bits gör hon däremot frikostigt och ganska hårt, så vi kör med taktiken att bara resa sig och gå iväg, eller ett skarpt nej om hon hänger kvar i armen eller byxbenet. Lite tidigt att säga om det ger så mycket än.

Han är inte rädd för henne, men har respekt för att hon brötar runt en del – bara bra just nu. Självklart är de aldrig ensamma tillsammans.

Hon är inte lätt att fota, dels för hon är still typ NOLL sekunder om hon inte sover, men även för att hon är svart och det är lätt att hon liksom bara blir som en skugga. Lyckades väl ta ett par bilder i dag i alla fall 🙂 Filip fortsätter ha feber om än måttligt, och är sådär lagom hängig men ändå pigg att det blir lite jobbigt. O har fått ont i halsen, och jag har också blivit förkyld, så vi ska väl försöka få tag i tid för ett COVID-test under morgondagen om det går.

Hon har inga större problem att komma till ro i alla fall, väldigt skönt och jag tänker att det i alla fall är ett gott tecken 🙂

Och ja, precis nu blir det nästan bara hund, precis som det alltid blir det som för stunden upptar min vardag mest här i bloggen.

Första dygnet

Puh, det har varit ett intensivt dygn här, mest kanske för att alla varit spända, lite nervösa och förväntansfulla, men sen blev det inte smidigare av att Filip sportar en massiv förkylning med lite feber.

Förresten, jag får börja med att ändra mig på en punkt, vi kommer inte fortsätta kalla valpen för Tilly eftersom det visade sig när vi ropar på henne och Filip så låter det typ likadant. Det nya namnet kommer bli Nala efter grundlig röstning och åsiktsstorm här hemma, det liknar ingen annans namn och är lätt att säga.

Vi mötte ju uppfödaren i Norrköping, och fick rådet att ha henne i knäet på vägen hem. Det blev jag som satte mig där bak och fick en varm och mjuk valp i knäet, och på en förvånansvärt kort tid lade hon sig tillrätta och somnade i min famn… Tror ni man dör lite då av gullighet?

Resan gick bra, med en kort rastning på vägen, och sen kom vi hem. Själva först, ungefär en timme, sen kom barnen hem. De lyckades komma precis när jag var ute och kissade henne, och trodde först vi lånat en valp. Sen undrade de om den var till salu, och jag sa att nej, hon är redan köpt av någon – och då gick det upp ett ljus för de stora pojkarna! De blev så oerhört glada, det var den roligaste nyhet jag kunnat ge dem 🙂

Vi har mestadels försökt ta det väldigt lugnt med henne, både i dag och igår, för att det är mycket ändå att lära känna. Barnen är väldigt sugna på mys, men är också lite försiktiga och lugna i sitt språk så det har funkat toppen. Hon blir lite väl entusiastisk mot Filip ibland och vill skälla och hoppa, men det verkar redan lugna sig. Den hon är mest reserverad mot är maken, till hans sorg, men att han är lite större och har mörkare röst kanske har något med det att göra. Det ger sig nog, tänker vi, hon är inte rädd för honom men klart mer reserverad. Mig tyr hon sig väldigt gärna till, så jag har kört den mesta rastningen och vilan.

Natten gick toppen, hon fann sig tillrätta nästan direkt i sin hundbädd och vi var bara ute en kortis (typ 30 sekunder) vid 03:30 för att kissa. Inte illa! Hon är faktiskt redan på god väg att vara rumsren, hon håller sig och kissar direkt när vi går ut, det är när jag missat signalen vid två tillfällen det hänt en olycka bara. Lika mycket att lära för oss båda ju!

Hon är en riktig piraya, med sylvassa tänder och ett ganska hårdhänt sätt att hälsa och gosa med en, det kan mina tämligen såriga händer intyga. Tydligen var hela kullen sådan, men det är ju något jag vet försvinner med tiden, även om vi såklart försöker lära henne att inte bita så HÅRT.

Smart är hon med och har redan lärt sig ett gäng saker hos uppfödarens dotter, hon kan ”sitt” och vi har med tämligen god framgång lärt henne ”ligg” här under dagen. Hon sätter sig vid ytterdörren för att vänta på sitt koppel och hon sätter sig igen när vi kommer in så man får ta av det.

Min oerfarenhet med hundar ställer till det lite ibland tror jag, än så länge drar hon lite åt alla håll och kanter när hon är i koppel, men jag försöker belöna så fort hon vänder sin uppmärksamhet till mig, och det kan nog funka om ett tag. Jag måste liksom läsa mig till hur jag ska göra, det är inte helt sjävklart, Tobbe har det mer naturligt men han får ju inte riktigt komma till än, för henne.

Nu är det dags för lite rastning igen! Det blir inte så mycket foton just nu, har inte hunnit, men lovar att ta några med riktiga kameran snart, det är nästan svårt att fota henne bra med mobilen eftersom hon är svart och det blir konstiga kontraster.

Välkommen hem, Tlalli!*

Det här inlägget är skrivet tidigare i veckan, ni förstår snart varför.

Vi hade ju valpar på gång från fina Xoloanne, där det visade sig att hennes hund tyvärr var skendräktigt – såklart väldigt tråkigt. Jag har anmält intresse till typ varenda uppfödare av Xoloitzcuintle (aka Mexikansk Nakenhund) att jag är intresserad, men det har inte varit så mycket kullar på gång just nu – och dessutom är det ju så att bara några valpar i varje kull normalt får päls (och vi vill ju ha en med ”vanlig” päls). Döm då min förvåning när det plingar till i mobilen förra lördagen, och kennel Xiabalba kommer med frågan ”-är ni fortfarande intresserade av en pälsad tik?”.

Jupp, det var vi.

Det visade sig att hennes dotter hade tänkt ta en valp, men efter 3 veckor kände hon att hon inte har den tid som krävs. Alltså fanns det en då 11 veckor gammal valp som var ledig. Dock är det här den stora varianten av Xolo, vilket innebär en mankhöjd på vuxen hund runt 53 cm i detta fallet. Lite snabb överläggning mellan mig och maken i soffan och vi kom fram till att vi tar hellre en större än en mini (den finns i tre storlekar, vi letade ursprungligen efter medium), så vi tackade ja.

I torsdags blev hon 12 veckor, då var hon inne på veterinärbesiktning, avmaskning och vaccin, och idag lördag åker vi till Norrköping och hämtar henne! (Att det blev där istället för norr om Stockholm där de bor var en lycklig slump då de skulle leverera en valp dit på lördag).

Att jag inte skrivit om det här tidigare är för att vi bestämde oss för att inte berätta något för barnen – de har ju såklart varit med på hela resan där vi har bestämt oss för att skaffa hund och väntade också på valpar, men nu när den här möjligheten kom lite från ingenstans så sa vi att då överraskar vi dem. De har alltså spenderat dagen hos mormor (inget ovanligt en helg) och kommer komma hem någon timme efter oss, och det ska bli så vansinnigt roligt att få överraska dem! Här är också då anledningen till att jag inte kunnat skriva något tidigare, det finns ju en risk att speciellt O kunde läsa om det då.

Att valpen – som förövrigt heter Tlalli från uppfödaren (uttalas Talli, betyder ”jord” på Nahuatl som var aztekernas språk om jag förstått rätt) – är 12 veckor när hon kommer till oss kan betyda att det tar lite längre tid att knyta an, då det tydligen är en socialiseringsfas mellan 8-12 veckor, men vi ska ju ha henne livet ut så om det tar nån vecka eller två längre spelar ingen roll tänker jag.

Det känns så pirrigt och typ lite ”förbjudet” att hämta hem henne, lite som den overkliga känslan man hade första gången man var gravid och knappt vågade snegla på bebiskläder – för inte ”kan väl jag ha en sån?”. Förra helgen blev lite akuta inköp av hundtransportbur, koppel, vattenskål och annat – och det var en konstig känsla.

Jag kan garantera att hon kommer synas massor här i bloggen med, men nu när detta skrivs har jag bara tillgång till bilderna jag fått från uppfödaren, så alla bilder i inlägget kommer från kennel Xibalba.

* hon har kallats Tilly, eller Tillie, så det kommer vi nog fortsätta med

Hopp och förtvivlan

Nä, nu tänkte jag berätta lite om den ena saken som har hänt den senaste tiden. Det som började som en så otroligt glad och oväntad nyhet men som sen blev en härlig tegelvägg att slå sitt huvud mot…

Jag kommer vara lite vag med vissa detaljer, det får ni leva med och förhoppningsvis om vi kommer någonvart så kommer jag kunna berätta mer framöver.

Nåväl, jag fick tips om ett ställe man kunde skicka in ansökan om att köpa mark på, som jag otroligt nog missat. Har nog försökt och letat överallt annars vad jag vet om, men detta hade jag missat i vilket fall. Skickade trött in en ansökan med ungefär noll förhoppning eftersom vi inte haft typ NÅN framgång i frågan – och blev gravt chockad när jag ungefär 5 minuter senare fick ett svar med att ”hej, vi har en tomt på 2,6 ha som nog kan passa er”. Blev så galet förvånad och nästan misstrogen.

Tomten består i princip bara av en liten åker mitt i skogen, där det skulle passa oss perfekt att bo. Vi åkte ut och kollade och hoppade runt lite i snön för att lyssna efter vägljud och försöka föreställa oss platsen utan snö, sen meddelade jag att vi är intresserade men behöver rodda lite i frågan om man får bygga hus där. För att få besked om det gör man en förhandsanmälan, men eftersom jag hade för mig att jag hört att det kan vara jäkligt svårt att få bygga på åkermark så skickade jag en fråga till en kontakt på kommunen. Och det var typ ett blankt nej… Från lycka till hopplöshet på ungefär 1,5 millisekunder.

Precis rakt fram här skulle jag vilja placera ett hus, men där är åkermark. Ute till vänster är det sten och minigranar, det räknas inte som skog utan där kan vi EVENTUELLT få sätta ett hus. Men sen då?

Nu KAN vi få stycka tomten lite annorlunda, så vi får med lite stenig skog precis intill där vi nog skulle kunna bygga själva huset (om vi har tur och de känner för att godkänna en förhandsanmälan), men då kände jag att jag måste reda ut en sak först – vad får vi egentligen göra med åkermarken? Jag vill ju anlägga trädgård och växthus, odla lite, ha höns och nån bikupa och kanske någon gång längre fram lite får eller grisar. Men hur är det, får jag inte göra något av det? Måste jag bara använda åkermarken ”traditionellt”? I så fall har vi ju ingen nytta eller glädje av att köpa marken alls… Så jävla tungrott och motigt…

Tänk, då skulle vi ha möjlighet att ha en tupp till hönorna – och med tiden få egna kycklingar och fler höns…

Har i alla fall skickat in just den frågan till länsstyrelsen som verkar vara de som avgör sådant, så får vi väl se. Får jag använda marken som jag vill så kommer vi försöka skriva ihop en bra förhandsanmälan (som mycket väl kan bli avslagen och då är vi på noll och intet igen), men annars kan vi ju inte köpa den här marken.

Så, någon form av litet envist hopp ligger ändå inne i bröstet på mig, men det är en stor, tung klump av hopplöshet när det gäller att få tillstånd från myndigheter och annat som inte direkt underlättar. Kommunen skrev till och med som avslut ”men vi ser gärna att man bebygger landsbyggden” – vilket bara är frustrerande för HUR SKA MAN GÖRA DET DÅ!?! Vi hade ju nästan gett upp tankarna på att kunna flytta till landet, men så kommer då ändå helt plötsligt en sån möjlighet och då väcks allt hopp igen – bara för att liksom falla pladask…

Så, nu vet ni en av de två positiva (typ) sakerna som jag skrev om förra helgen. Kikar ni in här under lördag eftermiddag så lovar jag att ni ska få läsa om den andra!

PS, har någon tips eller kunskap om saken så snälla skicka den till mig!

Bilhaveri och spännande projekt

Gah vad frustrerande, ett steg fram och sen fem tillbaka. Just nu är det vår gamla bil som strular, den är en -08 och vi har haft den sedan 2011, men nu börjar den liksom kosta lite mer än den smakar kan man väl säga. Den gick inte igenom besiktningen förra veckan, iofs hade den bara ett problem som inte var så dyrt att fixa, men det kändes lite mentalt som spiken i kistan. Nu är felet lagat och bilen ska besiktigas igen, men sen kör vi den nog bara genom den sista vintern här innan vi säljer (eller ja, nästan skänker blir det väl.. suck) den. Får se lite hur vi gör framöver sedan, är gravt osugen på att köpa en bil till, vi klarar oss på en så länge Tobbe jobbar mestadels hemifrån, men det funkar nog inte i längden. Jävla surt med bilar helt enkelt. På jobbet måste jag ju ha bil dessutom, det blir ju en del flängande varje dag.

Jag ska inte gnälla alltför mycket, den bilen har tagit oss på ett flertal bilsemestrar ner till både Frankrike och Kroatien.

På tal om jobbet förresten, där är det visserligen himla mycket att hålla ihop men också jätteroligt, jag håller nämligen i projektet med att renovera Småländska kolonin, tills dess att juristbyrån Insatt ska flytta in där. Det är ett himla annorlunda hus, minst sagt, för det är påbyggt och ombyggt huller om buller och ingenstans där man tänker göra en viss lösning går det göra som det är tänkt. Men nu börjar det ändå gå att se lite hur det kommer bli, och det kommer bli så GRYMT fint och en riktigt häftig lokal! Den gamla känslan kommer bevaras, om än i ett fräschare fodral, och det är rent generellt en väldigt rolig typ av projekt att jobba med. Har en massa bra UE’s med, så det gör inte det hela sämre heller.

Duktiga hantverkare har jag med!

Vad hände nu?

Det här har varit en av de mest omtumlande helger/veckor jag varit med om, tror jag bestämt. Två oväntade men väldigt positiva möjligheter uppenbarade sig helt plötsligt! Inte kan jag berätta nåt än heller, men om saker och ting flyter på (vilket vi knappt vågar hoppas på efter det året som gått) så kanske jag kan berätta mer nästa helg. För tro mig, jag är inte den som lever på att ”hinta” om saker, jag vill skrika ut direkt till hela världen egentligen när det händer något lite större, men läget är lite skört just nu och jag måste helt enkelt lägga band på mig. Så, jag kunde ju struntat i att skriva något alls, men det blir också konstigt.

I alla fall, i går åkte jag en lång tur med längdskidorna på banvallen, det var sånt makalöst fantastiskt väder! Jag hade gott flyt och en skön känsla, så det blev lite drygt 1,5 mil fram och tillbaka. Rätt mör efter, ska tilläggas, trots det behagliga tempot.

Kilometer på kilometer av fina, platta spår i vackert vinterlandskap, älskar det verkligen!

Hade tänkt att komma ut och åka lite i dag med faktiskt, men det kom lite annat emellan så det fick bara bli en promenad – lite mer bitigt väder idag får man ändå säga, så kanske lika bra det. Jag älskar verkligen det här vintervädret, så glad för lite RIKTIG vinter! Otroligt mycket bättre för humöret än grått och blask!!!

Så, förlåt om jag håller er på halster, men jag hoppas det kommer klarna lite mer under den kommande veckan.

Ingen fejkad fasad

Jag är så dålig på att fejka. Fejka gott humör, fejka att jag tycker om nån som jag inte gillar, fejka att jag är intresserad av något jag inte är intresserad av (fast på sista punkten handlar det minst lika mycket om den som berättar, är det nån jag tycker om så gillar jag att lyssna ändå).

Nej att jag är lättläst och lätt-tolkad är det nog inte många som tycker, men jag är i alla fall genuin i mitt bemötande mot folk. Vilket i och för sig inte innebär att det är så det uppfattas..

Faktiskt så tänker jag själv att det egentligen är en ganska bra egenskap, även om den ibland ställer till det för mig. Jag skulle säkert kunnat knyta mer kontakter om jag kunde fejka intresse för folk jag inte känner för, men det GÅR inte. Men det bra med det är ju att alla personer jag tycker om att prata med och gärna gör så med, är ju personer jag genuint tycker om. Så verkar jag tycka om att prata med just DIG så gillar jag nog dig, som person. Okomplicerat liksom.

Men ibland blir det ju då dumt här, när det far runt en MÄNGD olika saker som jag inte kan prata om av olika anledningar, då får jag svårt att skriva här med. För jag kan ju inte fejka något halvglatt inlägg när det är en massa problem som virvlar runt i skallen – och alltså har det varit tyst här ett tag. Det är fortfarande lika många saker jag inte kan skriva om, men samtidigt så saknar jag ju SÅ att skriva, så jag får väl skriva om att jag har svårt att skriva? Jag brukar ju annars skriva om exakt det jag känner för stunden, men det funkar ju inte med alla saker.

Kanske, kanske finns det en liten ljusglimt framöver, en möjlighet som jag hoppas kan bli något bra, men det är alldeles för tidigt än för att veta. Det hindrar ju inte en från att bara dagdrömma lite, och kanske var det just därför jag ändå kände för att sätta mig och skriva här i dag ändå. Det är en liten chans att det blir som vi vill, men ibland gör ju själva möjligheten att man ändå får något positivt att låta hjärnan jobba med lite och det hjälper ganska bra tycker jag.

Det är en ljusglimt orelaterad till de skitsaker som hänt i övrigt, och jag vågar inte hoppas på mer än just att det blir lite dagdrömmar. Men om den HÄR punkten lovar jag att återkomma, inom kort, för när jag vet hur det blir då kan jag också berätta om det, till skillnad från det mesta annat just nu.