Den här veckan har arbetet dragit igång på riktigt, och hade jag inte haft en ganska lugn start tidigare veckor så hade jag nog varit ännu tröttare nu. Hade lite glömt hur mycket energi det tar att befinna sig på kontoret, att boka och planera en massa saker och att vara koncentrerad under så långa stunder åt gången. Nu är jag, som vanligt, helt slut framåt 22 och ramlar oftast i säng då – till skillnad mot semestern när jag utan problem kunde hålla mig pigg framåt halvt tolv i alla fall. Ja ja, man sover ju till lite senare då med, men ändå, det är stor skillnad. Tycker också det känns rätt tufft att i princip ha gått från att vara ute hela dagarna till att i princip vara inne hela dagarna, det mår man ju inte alls lika bra av.
Hade en bra hårdag häromdagen på jobbet, vilket fick dokumenteras med en toa-selfie. Har svårt att fota mig själv om jag inte känner mig på topp, men samtidigt känns det oxå konstigt om ni inte får se mig åtminstone ibland, när ni nu ändå är här inne och läser?
Det och så det gråare vädret (ett kort hurra här, vi FICK faktiskt lite regn i går, äntligen! Om än inte alls nog så åtminstone något!) har gjort att eftermiddagar och kvällar den här veckan har känts ganska…avslagna och lite håglösa. Känner mig lite stressad över det, för lika Sara Rönne så vill jag gärna att dagarna inte bara blir ett grått töcken, även om jag såklart vet att vardagen inte så ofta har tid och möjligheter för några speciella upplevelser och ögonblick. Jag har inte stora krav, men jag vill gärna känna att jag kan se tillbaka på dagen som gått och känna att jag upplevt något, oavsett om det bara är att jag rensat en kort stund i trädgården, tränat eller spelat UNO med barnen. Jag vill helt enkelt inte känna att livet rinner mig ur händerna, så att säga – åtminstone är det min ambition.
Har ju en sån där liten hemma-kollega, hon har verkligen en guldkant till vardagen nu!
Den här helgen kommer bli ovanligt social, lördag kväll är det grannfest i picknick-stil, och på söndag kommer en gammal kompis och fikar. Nästa vecka ska vi på utvecklingsdagar med jobbet, och det ser jag fram emot, även om det känns lite mindre kul än vanligt när några kollegor har slutat. Ändå känns allt lite ”meh” nu, men det är nog bara lite trötthet som talar. Längtar ut med, så ska ta och traska ut i trädgården nu och pilla lite, där det går.
Krickelin tipsade om bloggaren Sara Rönne, en ny bekantskap för mig men hon hamnade genast i läslistan. Eftersom hon är ny för mig så läste jag hennes senaste inlägg först, om att vårda sina superkrafter. Folk med ADHD eller dylikt pratar relativt ofta om det som en superkraft (och ibland som problem med såklart), och jag kanske inte riktigt relaterar till att jag har superkrafter. Däremot är jag ganska duktig på att analysera vad som funkar för mig, och vad som inte gör det, och eftersom sommaren närmar sig sitt slut och därmed är det nystarts-känsla, så tänkte jag fundera över hur det funkar för mig. Vid det här laget vet ni att jag gör det bäst när jag skriver, så here goes…
Balans
Jag känner att jag har så mycket balans i livet som omständigheterna just nu tillåter. Att få en dag hemma på gården extra i veckan har gjort enorm skillnad över känslan att bara ”jobba bort livet”, nu har jag två vanliga jobbdagar åt gången bara. Superskönt och något jag aldrig vill gå ifrån! Helst skulle det vara samma på vinterhalvåret, men ekonomin måste också få styra lite, 10% inkomstbortfall är inte hela världen, men 20% tar ju bort alla ”roliga” pengar. Sen är det ju också ganska trist på vintern när man inte kan göra så mycket på gården.
På jobbet har jag generellt en ganska bra balans, där jag kan bestämma mina uppgifter själv i alla fall. Möten tar mycket energi, att vara på kontoret där det är fullt med folk tar energi, att träffa närmaste kollegorna på rasterna GER energi. Jobba hemifrån ger ro till mer komplicerade arbetsuppgifter, och möjlighet att enklare ta korta pauser och få lite frisk luft (typ mata djuren, vattna lite osv), samtidigt som för många dagar på distans gör att jag fastnar i mitt huvud och det blir sällan bra.
När det kommer till träning så har vi en bra balans sedan ett par år tillbaka, jag och maken. Han tränar måndag och onsdag, jag tisdag och torsdag, och vi båda på lördag förmiddag – då följer oftast F med mig, och sen handlar vi inför veckan. Funkar bra för man vet vilka dagar som är ”sina”, och vill man hellre göra nåt med kompisar så är de sina egna dagar man får ta av – självklart med undantag för jobbfester, AW’s eller annat som man inte är ensam om att bestämma dagarna på.
Socialt får jag en massa energi av att hänga i små grupper, men i större grupper äts min energi upp i raketfart och jag blir lätt lite tillbakadragen. Hellre en lunch, fika eller ett glas vin med en kompis än AW med många på en gång.
Mentalt (och fysiskt, faktiskt) känner jag mig ganska stark och trygg i mig själv just nu. Jag vet att jag klarar en massa saker och jag vet att jag har alternativ att själv ta tag i saker om inte livet ändrar sig runt mig. ”Kan själv” känner jag mig väldigt trygg i just nu, och det är jätteskönt. En hel del hjälp har jag säkert också av att den justerade hormonersättningen känns som den funkar väldigt bra också.
Det är en välkommen känsla, att känna sig stark. Ganska länge har jag snarare känt mig skör, en känsla jag inte alls identifierar mig själv med egentligen.
Obalans
Som det säkert blir i många familjer och relationer så är det i princip alltid jag som initierar… allt. Semestrar, planering, vad som ska göras, projekt, utflykter mm. När det blir så ensidigt så tar det vid det här laget all energi, jag får inget tillbaka, och ändå lurar min hjärna mig varenda gång den känner sig lite glad – ”det här vill jag göra, det planerar jag in”, utan att ta hänsyn till att orken är tillfällig. Jag planerar in en massa saker bara till mig själv med, småsaker, men det blir ändå på ett sätt ett nollsummespel av de här infallen med, inte något som hamnar på pluskontot.
Obalans blir det även i relationen med barnen, i ojämna vågor, när vi inte kan ha en vettig relation. När man känner att man så gärna vill dem väl att man kanske ändå gör det där lilla extra, eller stoppar till lite pengar för att de ska kunna hänga med kompisar, men de ändå trampar rakt över hela ens själv i den sekunden det inte passar. Ja nu generaliserar jag, det här är främst ett barn, men som sagt går det upp och ner med dem alla och det kostar mig otroligt mycket i energi att bli pissad på när vi bara vill väl. Resultatet blir att man gör färre och färre av de där roliga sakerna, men det gör också att jag blir mer och mer ledsen i den relationen.
Behov
Jag har ett stort behov av lite näring till min själ just nu. Det låter ju lite högtravande, men jag behöver bra samtal, lite utflykter i nya miljöer och jag behöver naturen. Likt alla år när sommaren närmar sig sitt slut så drabbas jag av en extrem Wanderlust, jag vill ut i skogen, helst med matsäck och vara ute hela dagen, och bara vara i nuet. Lätt att fixa? Ja på ett sätt, men ni vet, vardagen ska också in där nånstans och HELA lediga dagar är sällsynta. Kände nu när jag skrev att jag nog måste ta mig till Pukasjön väldigt snart nu, så vansinnigt fint och lugnt där och det ligger ju alldeles nära där vi bor. Får se om Filip vill följa med, eller maken, eller om jag ska gå själv (lite tråkigt att vandra HELT själv dock, många andra aktiviteter går bra men det känns lite trist).
Tror också att jag skulle må bra av lite äventyr, även om det kräver en lite större insats när det gäller energi för att komma iväg, för det ger också mer under tiden och efter. Typ lite smått, höghöjdsbana, paddla kajak, småsaker så där men sånt man inte gör till vardags. Känns också lite extra kul när man känner sig stark och frisk ju, och känner att man orkar. Är däremot inte alls sugen på stillasittande aktiviteter som att sticka eller tälja, just nu.
Slutsats
Det var himla nyttigt att sätta sig och reflektera lite över det här, känner jag. Att få tänka efter och känna vad som saknas, och även utvärdera det som pågår, det gör det lättare att ta ut en riktning och att göra RÄTT saker. Nu känner jag mig inte riktigt lika planlös och diffus, skönt!
I tisdags tog vi emot en ny familjemedlem, den lilla kattungen Britta (bondkatt)! Vi har ju tre stallkatter (mamma och två döttrar, självklart chippade och kastrerade trots att de är stallkatter), men när en kompis fick kattungar och undrade om vi inte ville ha en…. då kunde jag inte säga nej! Lilla Britta kommer också behöva vara ute mycket, vi är ändå ett litet gäng som är allergiska mot katter (och ja, vi är lika kära i henne ändå), men nu är hon såklart för liten, så nu bor hon inne men får inte gå in i sovrummen.
Hon är såklart URGULLIG och bedårande pytteliten, och försvinner därmed lätt i ett ganska stort hus, haha! Har hittat henne i en låda, bakom soffdynorna (nedan) och under köksskåpen (där har jag blockerat det lilla hålet nu). Första natten tyckte jag att hon inte skulle behöva sova själv, så sov absolut på soffan med henne på bröstet hela natten… Svårt att inte smälta av en kattunge liksom.
Stora öron och ögon, och en rund och trind liten mage, annars är hon mest en liten tuss än så länge.
Barnen älskar ju alla våra katter, och såklart även den här lilla tösen! Har mest bilder på när hon sover, men det ÄR lite svårt att fota en snabb kattunge har jag insett…
Första veckan här nu så har vi hjälp av både barn och mormor, och jag har jobbat en del på distans, för att hon ska få mycket sällskap. Våra andra katter ska hon få träffa om ett tag, men de kommer vi inte lämna inne med henne när inte vi är hemma, och ute kommer hon inte få vara förrän hon är lite större och hittar och känner sig hemma.
Gud vad jag hatar att semesterkänslan försvinner så himla snabbt.. Vore rimligt om den MINST höll i sig lika länge som man hade semester tycker jag? Men, det var inte det jag tänkte skriva om idag.
En tanke eller känsla som slog mig i veckan är att hur trögt och segt och långsamt min utveckling på träningen än går (ibland känns det bara som den går bakåt) så har jag faktiskt efter över 10 år fått tillbaka känslan av att jag är stark? Alltså, jag gjorde inget särskilt, gick bara runt en stund på stan men fick helt plötsligt den där fantastiska känslan av att min kropp är stark och funktionell. Sist jag hade den var när jag tränade så mycket för över 10 år sedan, efter det har den varit gravid, utmattad och i förklimakteriet och bara känts svag och gjort ont. Känslan jag har just precis nu i kroppen är otrolig, jag har lite klipp i steget och inte direkt ont någonstans och känner att hållning och allt liksom bara känns bra. Det känns oerhört lyxigt!
I slutet av våren och början av sommaren hade jag så vansinnigt ont i lederna, och efter en dag på träningen när jag nästan ville börja gråta för allt bara gjorde ont och kändes trasigt så bokade jag tid på Gynhälsan för att justera mina hormondoser. Efter en kontroll så fick jag öka östrogenet lite till. Nu har det gått ca 4 veckor, och det är enormt stor skillnad – min leder gör inte ont, även om jag fortfarande har en höft som strular och en axel jag verkar ha lite fortsatta problem med. Min sömn har också varit obefintlig, men jag har ändå känt mig väldigt pigg (vilket är falskt, märker jag när jag tränar), men den har i alla fall stabiliserat sig på en något bättre nivå nu. Har också haft lite mindre aptit, eller framförallt sötsug, så det har varit en bonus att inte villhöva gå och småäta saker hela tiden. Så skönt.
Så, trots att semestern nu är slut och det finns annat som är bekymmersamt, så känner jag mig just nu faktiskt både fysiskt och mentalt stark. Jag kan inte NOG understryka hur otroligt välkommet det är, och har nog inte ens förstått hur mycket jag har saknat det. Jag är numer en otroligt stark förespråkare för hormonersättning i förklimakteriet (jag som inte ens kunnat ta p-piller innan) och önskar att alla som behöver det kan få den hjälp de förtjänar! Att sen allt är restat och inte går att få tag i är ju en annan historia… suck. Men jag har ett litet tag till i alla fall.
Den här sommaren har varit lite annorlunda. Vår äldsta – O – har haft (och har ännu) sommarjobb på heltid, och vår mellankille L, som nu är 16, har inte velat hänga med på några aktiviteter, så det har varit jag, maken och lilla F. Jag har heller inte haft så stor lust att planera och genomföra aktiviteter och sånt, så största delen av semestern har vi varit hemma. Två turer med övernattning blev det dock, Kullahalvön med Varberg som en, och Vimmerby/Linköping som en – i övrigt bara några korta utflykter över dagen. Här kommer några punkter i korthet.
Bästa maten: Absolut Holy Smoke, en efterlängtad tur hit. Överraskande mysigt med den stora innergården, och också hyfsat rimligt med folk.
Bästa vandringen: Kullahalvöns spets, trots att det var full storm när vi var där.
Bästa utflykten hemma: Paddla kanot längs trollkanalen mellan Bunn och Ören
Bästa lärdomen: Att F äntligen kopplade hur man gör när man simmar, och nu bara behöver jobba uthållighet och teknik.
Mest överskattade utflykten: Astrid Lindgrens värld samt löjligt kort bilkörning av Svåger som fick köra finbil på Mantorp (det var alltså inte svågerns fel, det var bara löjligt liten stund de fick köra)
Har aldrig hört någon säga nåt annat än gott om Astrid Lindgrens värld, men det är dels sjukt dyrt och sen är det ju BARA teater. Jag hade velat se lite fler stora lekplatser åtminstone. F var sådär imponerad.
Bästa fröerna/sommarblommorna: Köpte bland annat en ”eternell-mix” från Fröbanken, den blev ett roligt tillskott och gav fina blommor både färsk och till tork
Bäst i trädgården: Att de första landen jag skapade nu äntligen är sådär fylliga och frodiga som jag sett framför mig!
Också bäst i trädgården: Att jag fick så fina stockrosor i år!
Sämst i trädgården: Torkan… kan inte gå och vattna ALLT utan kör verkligen bara punkt-bevattning där det är mest akut. En hel del har torkat bort nästan helt…
Några växter funkar trots torkan, bla Rölleka.
Mest tänkta tanken: Jag undrar hur mycket mindre ensam jag känt mig om jag varit själv.
För lite av: vänner, men i vanlig ordning är ju de flesta upptagna eller bortresta under semestern. Och faktiskt, tonåringarna, hade gärna velat få med dem på NÅN grej i alla fall, men de ville inte.
Så tja, semestern har varit överlag bra. Mycket få och pilla med vad som faller en in på gården, och det älskar jag! Men gillar även utflykterna, kontrasten är bäst.
På hela semestern har jag inte rört en dator. Inga bloggar lästa – inga bloggar skrivna, sommartid är det roligast att dokumentera med foton och då blir det mest instagram. Jag ska försöka sammanfatta semestern, men behöver låta det ligga och jäsa lite känner jag, just nu vill jag bara ventilera om att semestern är slut…
Det är så många som säger ”ja men lite skönt att komma tillbaka till rutiner och så igen” när de ska börja jobba, men jag förstår inte det. Jag har ju rutiner på semestern med, men rutiner som är anpassade efter MIG (och familjen då) och inte efter någon annan, det är ju mycket skönare än rutiner som ska anpassas efter jobb och aktiviteter? Jag skulle utan problem kunna fortsätta vara ledig långt in på hösten! Att få kliva upp när man vill, äta när man måste (suck, är ibland så trött på att man ska behöva ordna mat varenda dag) och framförallt lägga upp dagen som man vill. Har ingen betydelse hur bra jobb jag har, vill ändå hellre vara ledig och styra över min egen tid.
Med en liten gård – och en stor trädgård – så finns det alltid saker att sysselsätta sig med, om man vill, och vill man inte skjuter man på det till en dag man känner för det. När man jobbar måste man göra saker i trädgården på den tiden som finns, oavsett om man känner för det eller inte, och det är såklart inte lika roligt. Just precis denna tiden är det ganska lugnt med trädgårdsbestyr, mest att skörda det (lilla) som finns och så vattna där det är viktigast. Plocka blommor och göra buketter till helgen är ju den roligaste uppgiften just nu – och att planera och fundera över vad som behöver flyttas, köpas in eller tas bort när hösten väl kommer sen. Saknar lite sensommarblommor har jag märkt, och drömmer om anemoner som jag sett i gamla trädgårdar.
En av sommarens många buketter
Men ja, både semester, sommar och trädgård ska på något sätt sammanfattas och utvärderas här, men jag är inte riktigt redo för det ännu. Starten på jobbet har varit väldigt lugn, eftersom många fortfarande har semester, och det är skönt att inte bara kastas in i ett kaos. Hänger upp hela min person och vardag på min dag på gården som fortsätter ända fram genom september…
Vi har just påbörjat vecka 2 av semestern, och här kommer ett inlägg från första helgen, när vi tog en tripp till Kullahalvön för att hälsa på gamla kompisar – mycket mer bilder finns på instagram om ni vill kika (ligger till höger här om ni kollar på dator, eller längst ner om ni kollar på mobilen).
Första dagen spenderade vi mest ute vid Kullaberg, där vi vandrade bland klipporna i full storm. Påminde lite om Kroatien i landskapet, och var väldigt vackert – om än då också väldigt blåsigt. Vi bodde på fina Tunnby Gårdshotell som våra kompisar startat, kan varmt rekommendera, med fina rum och fantastisk miljö!Dag två spenderade vi bland annat hos Flickorna Lundgren på Skäret, där vi fikade, och en stund på stranden vid Farhult. Inte riktigt storm den här dagen, men ändå blåsigt, så vi var nästan själva på stranden. På kvällen käkade vi på Holy Smoke, en riktig höjdare som jag visst inte fick på riktiga kameran, utan bara i mobilen (finns på instagram). Tredje dagen åkte vi till Varberg, med ett besök på Riccardos Gelato på vägen. Jag besökte Krickelins butik och vi bodde på hotell Gästis – där vi även käkade gott.
Sista dagen spenderades i Göteborg hos bror med familj, innan vi åkte hem vid läggdags. Kort men lagom intensiv tripp, med en massa glass, fika och god mat. Det här fick bli en kort uppdatering från solstolen på altanen, nu ska jag läsa!
Sent i lördags kväll ringde telefonen. ”F har det lite kämpigt just nu i värmen, batteriet tog slut inför sista natten, han vill gärna prata lite”. Så vi pratade lite, och mamma-instinkten sa att det nog var dags att komma hem från scoutlägret. Visserligen kan huvudvärk bero på värmen, men jag vet att den hos F oftast kommer precis före ordentligt med feber med. Vi hade tur, så en annan förälder som bor i Ölmstad var på plats och hämtade sitt barn som hade ont i halsen, så F fick hoppa in i deras bil. Strax efter midnatt var han hemma, varm, tröttsvullen och totalt groggy. Vi bäddade ner honom i vårt rum och slog på AC’n, och nu har han sedan dess haft ungefär 39 graders feber.
Men, han har haft det väldigt roligt, fram till den sista kvällen – och avslutningssamlingen på söndagen blev ändå inställd pga åskvarning så han missade inte mycket. Idag är han mer sig själv, förutom febern då, och det är härligt att ha honom hemma igen! Jag har vobbat (eller mest jobbat eftersom han fått ligga och titta på TV) och bara gått och nosat och gosat med honom titt som tätt. Förhoppningsvis smittar han ingen annan, och så är vi alla friska när vi åker på minisemester till helgen.
L håller på och packar till sitt läger för fullt, och O planerar för kompismiddag med sitt gäng här hemma till helgen. Så mysigt att kunna bjuda över kompisar till ett tomt hus tänker jag, och det är kul att höra honom planera mat och sånt. Han trivs så bra på sitt jobb med, och jag är så stolt över att han sköter det så himla fint och tar ansvar – plus att det är himla bra erfarenheter och lärdomar att ta med sig från ett jobb som vaktmästare/alltiallo till sitt liv sen. Inte så intressant när vi pratar om samma saker såklart, men nu får han måla, fixa tvättmaskiner, klippa häckar och sköta innergårdar – och trivs verkligen toppen med det. Så glad för honom!
Bjussar på en lite trött sommarselfie. Var och klippte mig i fredags och fick lite halvny frisyr, alltid kul 🙂
Jag längtar till vi ska käka på Holy Smoke, och ser fram emot lite gårds- och hotellfrukostar. Det är ju Tunnby gårdshotell vi ska åka till, på Kullahalvön, som drivs av gamla kompisar sedan ett halvår tillbaka. Kan tipsa om deras instagram med, superfina bilder, hotell och omgivningar – namnet är tunnby.se där. Sen blir det en natt i Varberg med, vill så gärna ta ett besök i Krickelins butik, och sen hänger vi en dag med brorsans familj i Göteborg är tanken.
I går hade vi förresten en lite oväntat produktiv dag trots värmen. Vi plockade fläderblommor och gjorde saft, ett gäng jordgubbar var mogna och plockades in för att göra rårörda jordgubbar till vinterns pannkakor, maken plockade in älgört att torka till te för vinterns sjukor och jag har gjort örtsalt, som står och torkar det sista nu. Klart man inte måste göra allt det, men det känns lite som slöseri att inte ta tillvara på allt som trädgården bjuder på!
Är så kär i min fina ros – Hot Chocolate – som nästan ser fake ut.
Jag får stödvattna där det är störst behov nu, på sallad, ärter och bönor. Potatis, lök och vitlök får klara sig ”bäst de vill”, vi kan inte vattna såna stora land, det har vi inte vatten nog till. Självklart får växthuset en dos med, nu äntligen tycker jag tomatplantorna börjar växa till sig och de första tomatämnena har börjat visa sig. Några gurkor har torkat ihop och jag borde så nya, men jag pallar inte. Sen blir jag trött på mig själv, jag VET ju att chilin ger mycket bättre skörd i krukor än i landen i växthuset, så varför sätter jag dem där? Men det är också smidigt att slippa vattna krukor, växthuset har ju automatbevattning i övrigt. Ja sen är det ju blomkrukorna runt huset, de behöver ju vattnas med förstås. Nu vill F ha lite uppmärksamhet, ta hand om er i värmen!
Vi har vansinnigt mycket fjärilar här hemma, helt fantastiskt! Till största delen är det nässel- och tistelfjärilar, några kålfjärilar och någon enstaka citronfjäril, men även små ”sotmätare” tror jag. Fick finbesök på foten av en tistelfjäril, som synes ovan!
Ibland blir livet lite roligare och lite mysigare när man kliver in i en roll, och lajvar att man lever mitt i en instagramdröm (vilket vi ju gör) eller film. Att istället för att dra på ett gammalt linne, som man alltid gör, så tar man på en gul-vit-rutig bikinitopp och en sval blåvit-randig oversize skjorta som gör att man känner sig som en sval, mogen kvinna i en romantisk film. Att kanske inte ta den där praktiska gamla tröjan som är ok att skita ner och istället känna sig lite fin gör att det är lättare att kliva in i en roll. Rollen är inte där för att dölja något, utan den är där för att förhöja det där man blir lite hemmablind för. Att gå ner och mata djuren och låtsas att man är den där kvinnan gör att morgonen känns romantisk, och det är lättare att se ”utifrån” allt bra vi har.
Det är liksom lättare att se allt vackert om man tar ett utifrån-perspektiv. Till och med ogräsrabatterna är vackra nu.
Detsamma gäller för det där glaset bubbel på eftermiddagen (när man är ledig), att lägga upp en liten bit ost, göra lite fint för sig och sen sätta sig och njuta av både omgivning och en bra bok. Det ger lite mer, att göra det där lite extra.
Ett glas rabarberdryck funkar lika bra, bara det är nåt lite lyxigt. Och såklart ta sig tid att lägga i lite mynta med. Att ta sig tid att plocka in lite egna jordgubbar till frukosten, i en söt skål, bli oxå en grej.
Jag tror att det är en tjej-grej, det där att lajva att man är någon annan, eller i ett annat sammanhang – men jag kan ha fel?
Hela den här upplevelsen grundar sig i att jag gjorde något jag i princip aldrig gör annars – igår gick jag på en shopping-runda på stan. Jag behövde en ny bikinitopp och hittade ovannämnda gulvit-rutiga, och sen snubblade jag över den drömmiga storskjortan på Åhlens, och just känslan av att gå runt i den känns så himla sommarfint. Jag försöker alltid se till att bara shoppa sånt jag faktiskt behöver, men ibland blir det också nåt sånt här – ett plagg jag bara VET att jag kommer känna mig fantastiskt somrig i och som kommer göra mig glad varje gång jag tar på det. Sen är den dessutom gjord i tunn, sval bomull och är heeeelt ljuvlig att ha på sig i värmen…. En riktig vinst!
I dag jobbar jag hemma, och tar varje rast till chans att få njuta av, och lajva, sommaren. Inte svårt idag när det blir över 30 grader, är VÄLDIGT glad för den nya AC’n vi investerat i, som vi har i sovrummet. Brukar ni lajva i ert eget huvud, för att göra vardagen lite roligare? Och hur? Hade jag varit författare (som jag fortfarande tänker att jag ska bli ”när jag blir stor”) så hade jag lajvat författare hela tiden, för att liksom till fullo njuta av känslan det ger. Alltså ni vet, sitta på ett café med en stor Cappucino och skriva bok, eller sitta framför ett fönster med utsikt för att skriva. Älskar att använda kläder och attribut på det här sättet, när andan och lusten faller på!
Om allt går som det ska (dvs att det inte blir kris eller att han blir sjuk) så är vi utan vårt minsta barn ända till söndag. Det känns så vansinnigt konstigt, i 9 år har han, som ju är yngst, varit den vars behov fått sätta ramarna för våra liv. Han ska in till skola eller fritids på morgonen, hämtas på eftermiddagen, han behöver en lagad middag på kvällen och har en tid när han ska vara i säng. Precis sådär som det ÄR med barn. De stora pojkarna är mer borta än hemma nuförtiden känns det som, men där har ”vanan” byggts upp över tid, med lilla F så har det bara varit ett fåtal enstaka nätter borta, då han sovit hos mormor. Och nu är det nästan en hel vecka, på livets första scoutläger, med en packning som var större än honom. Mitt hjärta sitter utanpå, och jag är 90% glad för allt roligt han ska ha och 10% orolig. Kommer han kunna sova, bara han inte säger att han kan simma, hoppas de ser till att de dricker mycket i värmen. De 10% går inte stänga av, inte som mamma, även om jag rationellt sett vet att det kommer bli toppen. Men jag bär de 10% själv, för i en familj med bara män så bär ingen annan någon oro…
Det känns så konstigt att bara förhålla sig till oss vuxna – det är bara vi och äldsta sonen som sommarjobbar hemma. Jag anar ett stråk av vilsenhet i mig, vem är jag om jag inte är ramarna och famnen till ett barn? Vilka är vi i vår relation, har vi fortfarande nåt gemensamt, vad gör jag med min tid om den bara är min egen?
Samma tankar som säkerligen farit igenom varje mamma när barnen börjar bli stora. Det är ändå i sammanlagt nästan 20 år vi har haft så små barn att de haft ett stort behov av sina föräldrar, eftersom de inte är så tätt mellan sig i åldrarna. Det är svårt att reflektera över sitt föräldraskap utan att känna som att man pillar i ett enormt öppet sår, för det blir såklart felen man ser först. Det lyckade ser vi ju när vi tittar på ett barn som tar kanonfint ansvar för sitt sommarjobb, ett som hänger med sitt fina kompisgäng och ett som bara är skönt självsäker på att han klarar allt. Ändå fastnar lätt tankarna i allt det man borde gjort annorlunda.
Jag försöker säga till min äldsta en gång, att även om vi varit dina föräldrar länge så är det ju första gången vi är tonårsföräldrar. Vi försöker ju så gott vi kan, men hur man än vänder sig så blir det ju till att treva sig fram efter en lösning som är ok. Klart det blir fel ibland. Jag tror inte han lyssnade så värst. Varje barn kräver ju också sin egen variant av förälder, det som funkar med ett barn gör det inte med ett annat. Men det här frigörandet och slitandet – det är tar så himla hårt på mig, och eftersom ingen annan känner att det gör det på samma sätt så bär jag det själv, också.
Den här sommaren kommer bli oerhört lugn, med mycket tid och möjligheter att låta lusten styra. Sen kan det ju bli ett problem om allas lust är helt olika, men det får vi väl hantera. Jag är glad att vi är i det lyxiga läget att vi inte har många måsten på semestern, det känns som jag inte minns när det hände sist, inte fullt ut i alla fall.
godatankar.com 