Har så länge funderat på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, men nu kör vi bara – sen tänker jag nog aldrig mer skriva om ämnet för det är ett jävla trist, ofräscht och uttjatat sådant.
När jag skriver ”Triggers” så menar jag just nu sådana ämnen som är kopplade till kroppsfokus i första hand, men även i viss mån det som kopplas till ämnen som ”hälsa” (fast också då med ett utseendefokus) och ”träning” (i syfte att se bra ut men ofta maskerat under ett hälsofokus).
I nästan hela mitt vuxna liv så har det legat så himla stora värderingar i hur man ser ut. Ni vet, de standardvärderingar som nog många med mig delat/delar. ”Är jag smal är jag fin och på något sätt mer duktig och därmed värdefull.”
Ni som känt mig några år vet att jag varit både rätt smal och riktigt vältränad, jag tränade varje dag i veckan och hårt, jag var superpetig med vad jag åt och räknade makron (vet du inte vad det är så låt bli att googla) och var verkligen i superform. Det var ju på ett sätt kul och intressant att se att en ”vanlis” kan bli så pass vältränad på egen hand, men det upptog ju också större delen av min vakna tid – antingen med träning eller med kosten. Så. Inte. Värt. I vilket fall, det var en period och det är egentligen inte den jag ska prata om nu.
En STOR pollett trillade ner när Hej Hej Vardag skrev det här inlägget, skilj på träning och mat, tack. Att allt jag gör måste inte vara en reaktion på vad jag ätit och tvärtom. Jag ”förtjänar” inte en god måltid eller fika för att jag har tränat, lika lite som jag ”behöver” träna eftersom jag ätit något mindre nyttigt. För en del av er det kanske det är en ren självklarhet, men för mig har det varit en stark känsla att jag behöver ”förtjäna” saker. Därför blev det en jättestor Aha-upplevelse av tankesättet att mat och träning inte behöver hänga ihop! Sedan dess har jag försökt att arbeta med de här tankarna aktivt, så fort jag tänker att jag ska kompensera dålig mat eller att jag förtjänar pga träning så stoppar jag min egen tankegång – så gott det går åtminstone. Faktiskt nu två år senare så har jag nästan lyckats helt, och vilken befrielse!
Likväl så jobbar jag så mycket som möjligt med att tidigt stoppa tankar på dieter, bantning och sånt, det här är mycket svårare för dels så ser man ju budskapet smal/vältränad= lyckad ÖVERALLT och dels så känner jag ändå att jag har ju såklart en trivselvikt där jag inte behöver byta ut hela min garderob eller så, så jag vill ju inte tappa allt helt. Den balansen är supersvår på ett sätt och faktiskt inte så svår ändå på ett annat – lyssnar jag precis på vad min kropp vill ha så reglerar det sig självt lite. Jag vill ha bra mat för det tycker jag är gott, jag vill ha fika och glass, men jag vill inte ha tex godis eller stora mängder snacks för det gillar jag inte direkt. Alltså käkar jag en bra frukost och lunch, men är jag sen sugen på fika eller glass så äter jag det och försöker att inte bry mig mer om det. Eller ett glas vin till kvällen, för den delen.
Min träning består mest i ca 2 pass självpåtvingad styrketräning eller (om det inte är Corona) någon form av cirkelfys-pass i veckan. Påtvingad i bemärkelsen att jag inte tycker det är speciellt roligt längre, men om jag inte tränar något så får jag väldigt ont i kroppen, speciellt axlarna, eftersom jag står vid en dator stora delar av dagen. Hade det funnits mer fritid så skulle jag så himla gärna vandrat lite mer, men just nu är läget sådan att man får anpassa sig mest efter barnens behov, det blir annorlunda när de blir större.
EN viktig del i mitt arbete mentalt här har varit att rensa, rensa och rensa bort alla triggers i framförallt sociala medier. Jag blockar konsekvent all reklam som handlar om bantning eller viktminskning, jag följer inga hälsofreaks eller träningsfanatiker, eller tjejer som baserar större delen av sin sociala profil på sitt utseende. De officiella konton jag följer ska göra mig glad och inspirerad till annat än att träna eller banta, de ska vara nöjda med den de är (ja på rimlig nivå) och de kompisar jag har som tränar mycket där försöker jag hoppa över inläggen ibland om jag känner att de stressar mig.
Det här är inte lätt, jag halkar dit lite titt som tätt ändå, men det är ändå stor skillnad mot hur jag tänkt till fram för bara nåt år sedan. Så skönt det är, att vara snäll mot sig själv och sin kropp, även om man såklart har dåliga dagar här med. Men de är inte varje dag längre och de dagar då allt känns ok har blivit många fler.
Nu har det blivit två långa tankeinlägg på raden här, har du orkat läsa ända hit är jag imponerad! Kanske kan det vara till hjälp för någon annan, eller så tycker ni bara jag är galen, jag bjuder på båda delarna 😉
