Ny insikt

Mina nya (eller ja, inte supernya) kollegor tycker nog att det är lite konstigt, det här med att blogga. Dels kanske det är något som i större utsträckning lockar tjejer – baserat på hur få män jag vet som bloggar, dels kanske det är för att många i byggbranschen inte är så värst intresserade av teknik eller sociala medier i största allmänhet.

Ibland får jag ändå frågan varför jag bloggar, vad får jag ut av det? Mitt spontana svar blev att jag använder bloggen för att själv få sätta ord på sånt jag fundera på, det hjälper mig att nysta ut tankar och sånt på ett liknande sätt som jag tänker en psykolog gör – man får inga svar men man får hjälp att själv reda ut sig tills man kan svara på sina egna frågor.

I dag kom jag faktiskt på ytterligare en anledning.

Det började med att jag fick ett sånt längt efter min lilla mormor, som är borta sedan 10 år tillbaka (eller så, skäms nu men är världens sämsta på datum förutom namn). Jag längtade efter henne så som hon var när hon var pigg och fick en sån önskan att hon liksom skulle finnas runt mig här. Jag önskade och tänkte att hon skulle se MIG, allt jag försöker, vad jag vill, vad jag kämpar med, vad jag känner och hur mycket jag försöker överallt. Att hon skulle se anledningen till att jag gör vissa saker, allt jag kämpar med för att jag vill ge barnen de bästa förutsättningar jag kan tänka ut själv, fast det är motigt och man tvivlar mest hela tiden på om man gör rätt. Att beslut jag fattar kan vara SÅ jobbiga inombords fast jag inte visar det, att jag så gärna vill prestera bra på mitt jobb, och egentligen allt annat jag känner.

Efter en stund så slog det mig lite ändå, jag vill ju bara (som alla andra) att någon ska se MIG. Inte en förälder, ett barn, en kollega, en sambo, en student utan liksom HELA mig, vilket ju liksom inte är så görbart i vardagen där man hela tiden behöver ha olika roller och anpassa sig efter förutsättningarna. Bloggen är en chans att åtminstone få visa lite mer av mig, även om såklart den öppna formen gör att mycket aldrig kommer ut här.

Det här låter ju melodramatiskt och tonårsaktigt när jag läser det själv (det är ju inte så att jag har nåt större djup än någon annan), ni får väl gömma er bakom en skämskudde, men jag kände ändå att man kanske får bjuda på att man får en del insikter lite sent. Och nånting måste ju ändå locka er som tittar hit, för ni blir ju bara fler. Kan jag bjuda på ett skratt eller kanske ett uns igenkänning så är det bara en bonus för mig!

PS, känner att denna blogg inte har levererat så mycket roliga recept på sistone, det är ändå därför de flesta tittar in här, men jag ska försöka hinna hitta på lite till påskhelgen tänker jag. Några särskilda önskemål??

En bra och en dålig

I går var en bra dag. Vi var ute mest hela dagen, maken byggde kanter till nya trädgårdslandet och jag vände jord och planterade lök. Vi grillade i det fina vädret och tog fram studsmattan som vi köpte nytt när och kantskydd till. Bra på alla sätt och vis.

I dag borde det vara en bra dag med, mormor kom över och fikade ute och jag grillade krabbelurer i trädgården. Det är rätt varmt och gott och solen lyser mer än jag trodde den skulle göra. Det var bara det lilla problemet att jag tror att ALLA vaknade på fel sida i dag. Äldsta är trött och retlig för att han varit hemma en hel vecka och gått skola på distans, mellangrabben är också trött och avig och den minste verkar inte heller vara på humör. Så mitt humör har också dalat, så nu är jag mest deppig över att istället för att ungarna skulle vara extra glada pga krabbelurer i trädgården och studsmatta så har de tjurat ut. Iofs har de också åkt till mormor nu, men ändå, mest misslyckad känner man sig.

Sitter just nu på garageinfarten och skriver förresten, för Filip somnade i bilen när vi skjutsade de andra till mormor. Han blir kanske på bättre humör efter en lur.

Det växer i alla fall bra här hemma, får man allt säga. Har (nog) försått allt som ska försås nu tror jag, resten kommer bli direktsådd i landen när det är varmare. Så här ser det ut just nu:

Majs, inte planterad snett men fotad snett 😉
Spetskål
Mini-Pak choi
Potatis
Sallat
Tomater
Inne växer kruktomater…
…och slanggurka.

Förutom allt ovan så har jag även försått nejlikorna, och så resten av spetskål samt pak choi. Har verkligen aldrig haft så här mycket på G, nu känns det som det gäller att ha lite tur om jag ska kunna hålla allt vid liv tills det är dags att få ut det i landet…

Oro och skogsbad

Efter en rätt stressig vecka med arbete mestadels hemifrån var det faktiskt ändå väldigt skönt att det blev helg – trots att miljön är densamma. Först i går kände vi oss i princip alla friska, med undantag från att Lukas ögoninflammation inte gett sig helt än, men DET kan ju i alla fall inte vara Corona… Däremot börjar allergin ta vid för mig och de två stora grabbarna märker vi, så vi har redan börjat med allergitabletter. Nåväl, det är ju som vanligt i alla fall.

I går åkte vi upp till Strömsbergsskogen igen för att grilla, alla utom äldsta grabben som äntligen fick träffa kompisar och valde att vara ute och cykla och spela basket ❤ . Speciellt nu när vi varit hemma mer eller mindre sammanhängande i två veckor så känns det hur otroligt välgörande det är att komma ut i skogen. Däremot så är det ju väldigt många andra som kommit på just detta med (eller alltså, jag fattar ju att vi inte var först direkt) så det var typ fullt på parkeringen och köer till grillplatserna… Den biten känns surt (egoistiskt jag vet), men när jag kommer ut i skogen vill jag ju helst ha lugn och ro just när man sitter och grillar en stund. Dumme Mosse går ju typ inte åka till för det är köer till alla 8 grillplatser. Fan vad jag hade velat ha lite egen mark där man kunde sätta upp ett eget vindskydd och göra en från grillplats…

För övrigt så har jag ju såklart oroat mig för alla ekonomiska konsekvenser som kommer att komma till följd av Corona. Kommer vi ha jobben kvar? Hur kommer vi klara oss?

Även om ingen av oss sitter utsatt i form av timanställningar, butiksjobb eller i en pressad ekonomisk situation redan innan så oroar man sig ju i vilket fall, för såklart kommer både byggbranschen och bilbranschen att påverkas. Hatar, som alla andra, just ovissheten.

I dag ska vi i alla fall fortsätta med vårt jobb att städa av huset ordentligt och jag ska förså bland annat mer spetskål och förgro den andra omgången potatis. Vi har beställt jord från Klämmestorp som vi ska ha till gropen där växthuset skulle stått, men de börjar leverera först vecka 16 (om inte det också strular till sig) så jag har avvaktat lite med en av sorterna jag köpt. Tänker också försöka hinna ta en egen promenad i skogen en runda, behöver lite motion efter nästan 2 veckor utan.

I morgon räknar jag med att alla ska kunna gå till jobb och dagis som vanligt. Hur mår ni?

Var det en film eller hur var det?

I dag jobbar jag, fast hemifrån eftersom halsont och huvudvärk inte gett med sig helt, även om det inte är mycket kvar. I vanliga fall hade man ju bara tagit en Ipren och åkt och jobbat som vanligt, men nu känns det både som man skulle bete sig dumt genom att ge sig ut OCH typ fånigt att stanna hemma. Damned if you do, damned if you don’t, liksom.

Tycker man börjar få en sån konstig overklighetskänsla med, med meddelanden från en massa länder om att det är utegångsförbud och att folk inte får träffas i större grupper än två och två. Och nu fick det visst bara vara bordsservering på restauranger här hemma med. Så länge man jobbade som vanligt så tyckte jag att det kändes ungefär som vanligt, men nu när vi ändå blivit lite isolerade hemma en vecka så känns det så konstigt och overkligt allt.

Vet ni hur sakta allt växer när man går och kollar till det en gång i kvarten? JÄTTESAKTA!

Det är svårt att veta riktigt hur man ska förhålla sig till allt, för på ett sätt känns ju allt som vanligt och ändå vet man ju vid det här laget att det här kommer få stora konsekvenser för ekonomi och konjunktur och allt sånt som jag egentligen inte ALLS orkar sätta mig in i så mycket som jag antagligen borde. Det är mest jobbigt att inte riktigt veta vad som händer om en vecka, eller ens i morgon… För mitt i allt så känns det ju typ fånigt att ens tänka att hela världen har stängt ner pga en influensa, fast det är det som hänt? Eller är det bara en halvdålig film man slötittar på med ett öga medan man sköter vardagens alla bestyr?

Jag är ju inte den människan som är bäst lämpad att bli instängd i hemmet heller, och det är inte direkt barnen heller. Den som klarar det bäst är nog maken som är betydligt mindre rastlös än vad jag är. Till och med när jag sitter och skriver det här på min lilla självutnämnda kafferast så känner jag att det bokstavligen kryper i kroppen på mig. Oavsett virus eller ej så hade jag ju ändå inte kunnat träna sedan en vecka tillbaka eftersom jag är hängig och det mår jag inte bra av. Jag saknar GRYMT mycket att vara riktigt, riktigt trött i kroppen, så att man kan lägga sig på kvällen och känna sig sådär BRA utmattad, men där hjärnan fått tid att bara fladdra runt. Måste nog komma ut på en promenad strax, känner jag. Det som räddar mig lite är att det varit så fint väder att jag kunnat vara ute lite, även om det är iskallt i vinden.

Sjukt nöjd över mitt nya lilla land med blåbärstry och penséer.

I’ll tell you my Sins, so you can sharpen your knives*

Alltså jag vet inte, i går fick Lukas superhög feber bara sådär, men han sov gott på alvedon och Ipren natten igenom och har varit feberfri ungefär till mitten av dagen. Däremot har jag blivit mer och mer hängig under dagen igen, med feberkänsla (jag får typ aldrig feber med min kroppstemperatur), ont i halsen och huvudvärk. Nu har Lukas feber igen, fast mer måttlig sådan.

Oliver är den enda som klarat sig helt (än) och både maken och minstingen är numer typ friska, med undantag för att näsan rinner lite på Filip men i övrigt har han varit pigg hela helgen. Min ögoninflammation har nu gått över i båda ögonen (fått salva) och i morse var andra ögat igenmurat när jag vaknade. Sexigt.

Vet inte riktigt hur vi ska göra i morgon, jag kommer ju vara hemma och Lukas får vara hemma, men beroende på så blir det möjligen dagis för Filip om maken inte jobbar hemifrån. Potträningen har gått framåt förresten, han har nu gått i princip helt utan blöja i 3 dagar och i dag skedde det bara en olycka – inte illa! Nätterna tar vi som nästa steg sen, orkar inte riktigt ta allt på en gång just nu känner jag.

För övrigt så går vi varandra på nerverna här hemma. Det är helt värdelöst att ha så långt mellan barnen just i en sån här situation, Det är helt omöjligt att tillgodose behoven hos en som är 13, en som är 9 1/2 och en som är 3, samtidigt som minst 1 vuxen är hängig. Alla har taggarna utåt och tålamodet är i princip noll och intet. Speciellt hos mig själv, ska erkännas, när jag hela tiden har någon på mig som vill något av mig och inte får många sekunder för mig själv. Det känns rent fysiskt som hjärnan är full med glödande bomull och det krävs HELA tiden en viljeansträngning för att inte skrika rakt ut – och då har jag ändå 3 hyfsat välartade barn som egentligen inte alls är särskilt irriterande. Det blir bara som ett konstant ljud eller oväsen, det är sjukt svårt att förklara, men jag är inget vidare på att hantera det helt enkelt. Jag blir kort och otrevlig och har som sagt NOLL tålamod. Men jag är inte ensam om att tycka det är jobbigt, de stora brorsorna går också och retar upp varandra i någon form av frustration av att de inte har något vettigt att göra och inte direkt kan träffa kompisar hellre.

TACK och lov att det har varit så fint väder att vi kunnat vara ute i trädgården en del i alla fall, annars hade nog min hjärna rämnat sedan länge. Är grymt glad över den sol som värmt när man suttit i lä på altanen. Maken tycker jag är helknäpp som går ut och ”drar igång projekt” när man är trött och hängig, men när jag nu inte har ork nog att tex åka iväg och gå en promenad helt själv så är det det näst mest avkopplande jag vet att pilla i trädgården. Ingen press, ingen stress, bara något som sysselsätter fingrarna samtidigt som hjärnan får vila och tankarna sorterar sig själva.

Sätt bara ut mig i en skog, med en termos kaffe och nåt att fika på, när jag är frisk nog att orka med det. Då ska det nog gå bra, det här med.

Jag som inte ens är sådär supersocial av mig tycker ändå det är jobbigt med isolering en vecka, kan tänka mig hur extroverta människor har det just nu då… Och hur har ni det, ni andra som är hemma? Är det bara jag som kryper på väggarna, eller hade gjort om jag haft någon ork?

*Det är inte ofta jag lyssnar på låttext, jag är ju som jag skrivit om tidigare en sån som lyssnar på musik för taktens skull. Men, just den här meningen Hoziers ”take me to churchtycker jag är så grymt skön. Den känns dessutom väldigt samtida med tanke på alla snabba, dömande kommentarer på sociala medier.

39,6

Jag skrev ju att vi var piggare… Jag tar tillbaka det för nu har Lukas 39,6 och huvud- samt halsont.

#vabbelivabb #herewegoagain #neverendingstory #kanskecoronaändå?

Sol i trädgården

Idag är vi lite piggare här hemma, även om lite förkylning (och ögoninflammation) kvarstår. Potträningen går sådär, kan man väl säga, eftersom han hellre håller sig (vilket han är fullt kapabel till) till han spricker hellre än att kissa på pottan… Vi får väl se hur vi fortsätter.

I vilket fall så har vi kunnat vara ute lite i trädgården, så jäkla skönt även om det är svinkallt i luften. Jag har grävt ner mina tre blåbärstry jag köpte på Bomässan, och bestämde mig för att göra en liten blomsterrabatt mellan dem. Tänker plutta ner lite penséer där i första hand, men får nog vänta till på typ måndag eftersom det ska bli väl många minusgrader natten som kommer.

Blåbärstry där det är blått (med gnag-skydd runt) och tänkta penséer vid rött.

Är också gravt sugen på att packa upp utemöblerna som ligger packade likt ett Tetris under presenningen där bakom. Egentligen för tidigt, men vad fan… Vi tänkte ändå grilla både i dag och i morgon, kan ju lika gärna gå all-in 😉

Planerar lite för alla mina tomater med, håller ju på och driver upp en ganska stor mängd nu. Tänker att vi ska bygga en liten ”pergola” där jag kan hänga ner snören som stöd, typ så här:

Jag ska inte överge mitt yrke för att bli tecknare, var inte oroliga.

Det är ju rent söderläge där och skyddat dessutom, så jag har valt tomater som ska gå att ha på friland. (Tack till Sara Bäckmo för mod att testa det). I landet till vänster är redan rabarbern en bra bit på väg upp, och bredvid står min enda krusbärsbuske. Till höger där har jag tänkt ha mestadels blomster, och så vitlök – men den senare hann jag inte sätta i höstas så det kanske inte blir något alls…

I detta lilla landet tänker jag mig en enkel spaljé av typ armeringsjärn där min slang- och druvgurka ska kunna växa bra. Runt blir det nog nejlikor. De blå pluttarna i landet bakom får symbolisera spetskål som jag köpt i en vacker rosa-lila färg, har inte testat det innan men hela familjen älskar ju spetskål så jag hoppas det blir bra!

Bortanför sandlådan här är tänker jag plantera:

A – Brytböna
B – Fjädervallmo
C – Mer brytböna
D – inte bestämt än

I landet där vi först tänkt ha ett växthus blir det nu från vänster till höger: Majs, märgärt och potatis. Det här landet är mycket större än de andra, fast det ser litet ut i den här vinkeln.

Det var dagens nörderi och dagdrömmande för trädgården, inne, i uterummet och i garaget står det fullt med försådda tomater, spetskål, gurka och Pak Choi och väntar, och min tidigaste potatis ligger och förgror den med. Det gör mig himla glad! Hade jag haft mer tid så hade jag nog gärna odlat en massa mer saker, samtidigt känns det rimligt att öka på lite i taget så man hänger med.

Förresten, om nån av er klipper gräset i vår och tänker åka till tippen med klippet, släng hellre in säckarna till mig så kan jag använda till täckodling!

Rapport från…

…verkligheten? Sjukstugan? Cyklopen? Karantänen?

Tja, välj själv. Vi har ju i alla fall varit hemma med Filip hela veckan, en av oss har försökt jobba hemifrån och den andra har varit sjuk eller vabbat. För vi blev ju sjuka båda två vuxna här hemma med, förkylning, feber, ont i halsen och kroppen. Filip är mest snuvig nu, men de säger att han ska ha varit 2 dagar symptomfri innan dagis, men i såfall lär vi ju få vabba till midsommar?! Lite rinnig näsa är svårt att undvika så här års känner jag… Förhoppningen är väl att han ska kunna gå till dagis på måndag ändå.

Själv vaknade jag enögd i dag, för i går fick jag en ögoninflammation som hette duga. Ena ögat gick alltså inte öppna alls i morse och är riktigt svullet och rött. Förutom övrig hängighet då…

Potträningen då? Jodå, vi kan väl säga att det står ungefär 10-0 till golvet vs pottan… Men det går framåt för all del, nyss sa han faktiskt potta och hämtade den – samtidigt som han kissade – så det finns nog hopp om det. Sjukt att jag inte minns alls hur det var med de andra barnen???

För övrigt känns allt som vanligt förutom att man får en overklighetskänsla när man hör om alla varsel och nedstängningar överallt. Som jag sagt innan så skrämmer mig reaktionerna, inte viruset. Dessutom kan jag inte baka eftersom folk bunkrade jäst (och socker, men det hade jag hemma)… Så knepiga reaktioner ändå.

Vad gör ni? Kommunicera med mig innan jag får total lappsjuka här hemma!!!

Virus-potträning!

Det är ju ett jäkla tjötande om Corona. Min alldeles personliga åsikt är att jag inte är alls rädd för själva influensan, vare sig för min egen eller familjens del, även om jag såklart har människor i min bekantskapskrets som jag kan oroa mig för, precis som med vilken influensa som helst. Däremot oroar jag mig rätt mycket över de i mitt huvud rätt sjuka åtgärderna som införts pga denna influensa?? Men – jag respekterar att folk har egna åsikter om saken, det här är bara min egen åsikt.

Det jag vill komma till är egentligen något helt annat, men bakgrunden är att Filip som varit förkyld nu måste vara symptomfri i två dagar innan han får gå tillbaka till dagis. Med en förkyld 3-åring vintertid kan det ju dröja tyyyyyp till midsommar, om man ska vara krass…

Så, till sist till saken. Nu måste vi ju jobba och vabba hemifrån i åtminstone ett par dagar och då kom jag ju på en genialisk sak – det är ju ett perfekt tillfälle att potträna Filip! Vi kan inte direkt åka någonstans, vi kan hålla bra rutiner hemma och vi är jävligt trötta på blöjor.

Målbilden är en blöjfri vår innan påsk!

Eftersom vi båda har totala minnesluckor från när de båda äldre barnen skulle bli blöjfria så laddade jag ner (köpte alltså) boken ”Blöjfri på 3 dagar” som känns lovande med en massa tips och vettig logik. Så, nu är blöjorna undanplockade och vi är typ redo för en lång och gissningsvis ganska blöt dag i morgon. Vi kommer jobba lite omvartannat här, men det ska nog lösa sig.

Kan komma behöva ett stort glas vin i morgon kväll misstänker jag, och jag tar gärna emot mentala hejarop…

Filip 3 år

I dag är det tre år sedan jag rullades in för ett planerat kejsarsnitt, det första på tre barn. För redan då bestämde ju du hur du ville ha det. De hade varnat mig innan för att det kunde ta någon minut innan bebisen skrek vid ett kejsarsnitt, men du gav upp ett gallskrik så fort du (knappt) var ute, så full av liv!

Du är på ett sätt ett väldigt nöjt barn, du kan roa dig själv hur bra som helst, men ganska ofta med saker du vet att du inte får. Du har världens humör när du INTE får göra som du vill, men du är inte långsint. Du är smart och klurig och lite lurig när det gäller att hitta på hyss. Du är nästan alltför självständig för du bryr dig inget vidare om huruvida vi följer med eller ej när du springer iväg.

Du är svår att fota, för du är alltid i farten!

Du har ingen favoritleksak eller gosedjur över tid, men varje dag väljer du ut en sak som du sedan nästan inte släpper. Det kan vara en bil eller något så enkelt som en sten, men den hålls hårt, hårt i din lilla hand.

Du ska vara med överallt, och göra allt det vi andra gör.

Du gillar att sjunga, du är mitt första barn som gör det. Du pratar en hel del, men det är mycket som är otydligt, så vi ska få hjälp av en logoped med lite tips på hur vi kan öva på orden med dig. Om du vill, alltså, för vill du säga saker på ditt sätt så lär du väl göra det.

Du älskar att vara ute och vill mer än gärna vandra runt fritt. Din pappa är otroligt tålmodig där och kan gå runt med dig länge, länge, jag är för rastlös (och frusen) för att stå och kolla när du kastar 511 stenar i vattnet i en halvtimme.

Du har världens roligaste minspel och kroppsspråk!

Dina bröder älskar dig verkligen, och du älskar när de leker med dig. Du gillar inte när jag och Lukas vill krama och pussa på dig, du ser inte alls vad det ska vara för nytta med det. Jag ser på Lukas att han har svårt att förstå det, kanske blir det lättare när du blir lite äldre.

Du ÄLSKAR semlor – eller mandelmassa och grädde i alla fall.

I dag är du tre år mitt hjärta, du ska få en springcykel (herregud hur ska det gå) och några bilar och lite kläder. För leksaker, det är då verkligen inte något det är en brist på i det här huset efter tre barn…

Grattis min lilla Filip, på din 3-årsdag!