Ett gott tecken

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag är hostig och förkyld, inget värre än en vanlig höstförkylning, men den gör ju såklart att man får boka om och av lite. T.ex. har det blivit distansarbete sedan i onsdags (tur man har den möjligheten) för att inte smitta hela jobbet, och dessvärre fick träningen bokas av. Dessvärre för att jag preciiiiiis kände att det gick lite, lite framåt och faktiskt kändes ganska bra de allra sista passen, annars är det ju ingen panik att missa pass för att jag är förkyld – det är sånt som händer och eftersom målet bara är att fortsätta träna så är det lugnt. Är för övrigt väldigt glad för att det är denna vecka jag är förkyld och inte nästa – den är fullbokad både med evenemang jag håller i och en konferens jag ska gå på, och två dagars utbildning i Stockholm.

I alla fall, efter en förmiddag framför datorn så fick jag lite spunk på att bara sitta still i går, så på lunchen möblerade jag om på kontoret. Fick dessutom sånt vansinnigt målarsug redan i helgen, så jag hämtade hem lite färgprover för att fundera. Det kommer bli dämpade, lite brända, rosa toner i sovrummet – men först till jullovet tror jag. Däremot så fick jag ”ok” från äldsta att måla om hans sovrum här uppe i huset – sommartid bor han ju nere i vårt stora rum med sovloft i garagebyggnaden, så jag passar på innan kylan tvingar upp honom hit igen. Har egentligen inte så mycket budget för hans rum direkt, men har färg över från när vi målade vårt sovrum (som ju nu ändå ska byta färg då) så det får bli en ljust grå-grön färg. Det rummet är så litet, så jag tänker att jag får det klart under helgen, ett passande litet projekt till en helg som ser ut att bjuda på riktigt höstrusk och med få andra måsten. Jag gör bara såna här små ”renoveringar” eller vad man ska kalla det, när lusten faller på – då går det fort och är roligt. Och det ÄR ju absolut inget måste liksom, bara kul att boa lite inför hösten och vintern.

Lite roligt, det här är ju halltapeten, och från hallen ser man ju rakt in i vårt sovrum. De rosa färger jag valde ut fick jag en sån känsla av att jag kände igen, och när jag lade dem mot halltapeten så skrattade jag högt! Inte konstigt att jag föll för just de tonerna… (inte helt korrekta färger mot verkligheten pga togs i lampljus, men man ser ju i alla fall hur tonerna stämmer med varandra)

Mindre kul är att båda de äldre barnen antingen är sura för att jag ändrar nåt (inte han vars sovrum jag ska måla såklart) eller inte alls bryr sig (han vars sovrum jag ska måla). Det hade ju varit liiite kul om de kanske tyckte nåt blev fint eller blev lite glada. JA, jag gör det för MIN skull, men ändå, delad glädje ni vet… Maken är lite skeptisk till rosa sovrum men litar på mig, och har väl inte så mycket synpunkter på det tonåringens sovrum direkt. Måla är bland det roligaste man kan göra tycker jag, det går relativt fort så man kan vara spontan, kostar inte skjortan och gör stor skillnad! Målar gärna själv, om det inte är enorma ytor, tycker det är lite meditativt samtidigt som jag blir glad av det. Båda de stora barnens rum ser än så länge ut som de gjorde när vi flyttade hit, de är inte så mycket för förändring de där alltså (vet inte VEM de tar efter, det är inte mig i alla fall). Ena tonåringens rum syns inte så mycket för det ligger ”innanför” kontoret, men den andra ligger liksom mitt i huset och fototapeten och de vita väggarna stämmer liksom inte med resten av huset, så jag är glad att jag fick ok på att måla där nu. ”Jag flyttar väl ändå snart hemifrån” var hans kommentar, och så fort han förstod att det inte var ”hans” rum i garaget jag pratade om så fick jag godkänt att måla. När han sover i garaget så används rummet istället mest som ”LEGO-rum” där nästan allt LEGO ungarna har får sprida ut sig.

Som sagt, det här rummet stämmer inte alls med övriga huset. Glad att jag fick fritt fram att måla om nu!
Ett vidvinkelsfoto på rummet (det är mycket mindre än det ser ut här). Det är så litet så jag tänker att jag ska kunna ta en vägg åt gången och bara flytta undan möblerna när jag målar, så slipper övriga huset bli så stökigt.

Jag skulle vilja måla om kontoret med, men mötte lite mer motstånd där (förutom att jag inte vill ha en massa projekt på en gång, bara ett i taget så det är kul), så det får väl vänta lite. Det blev i alla fall bättre med lite ommöblering så det får duga för nu.

Jag är glad att jag har ett sug att göra om lite, det betyder rent konkret att jag mår ganska bra just nu, apropå förra inlägget om mindre problem och konflikter. Att jag känner ett kreativt sug, oavsett hur litet, är alltid ett gott tecken! Däremot har jag lärt mig att det fort kan ändras om det händer något, därav det mogna beslutet att skjuta på ommålning av sovrum till jullovet och bara ta tonårsrummet nu. Då är det litet nog att få klart även om orken skulle tryta, för jag orkar INTE ha halvfärdiga projekt någon längre tid. Se – jag lär mig, jag med!

Lugnet i, eller efter, stormen?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Tydligen så har jag bara ungefär ett inlägg per vecka i mig just nu? Och som vanligt när det går långt mellan inläggen funderar jag på om jag bara borde lägga ner? Herregud, har hållit på i typ 16 år och blogga nu, och det trots att jag har ett alldeles vanligt och ganska ointressant liv – vem tror jag att jag är egentligen? Men ni vet ju, bloggen har hjälpt mig i dalar och toppar (eller ja, mest i dalarna, topparna går ju av sig självt så att säga), så på något sätt känns det lite svårt att bara lämna en så stor del av mig själv.

Vet ni vad, jag har knappt vågat formulera det ens för mig själv – än mindre skriva det – men vi har sedan skolstarten faktiskt haft en väldigt konfliktfri och lugn tid i familjen. Mycket pga mellansonen som haft det skit på högstadiet nu har börjat gymnasiet, och det verkar vara ett fantastiskt bra gymnasieval för honom! Han är som en helt annan människa i mångt och mycket, och även om jag gissar att det kan slå tillbaka lite när det börjar bli tentaperioder och så, så TRIVS han väldigt bra. Största bekymret just nu är att äldstas sommarjobb nu tagit slut i slutet av september, och han behöver hitta jobb eller söka utbildning för att ha nåt att göra, men det finns en gräns för hur mycket man orkar tjöta om det när han ändå inte lyssnar. Så ändå, faktiskt lite lugnt? Jag är bara lite rädd att det ska vara ”stormens öga” och inte ett faktiskt lugn… Men försöker ändå njuta lite försiktigt av det.

I övrigt försöker både jag och maken ladda för en ganska smockad oktober, som jag nämnt tidigare, det känns som vi mest bara kommer kunna fokusera på att få oktober att funka och inte så mycket utöver det. Helt ok det med, sällan det är så, och det mentala andrummet vi fått av de minskade konflikterna ger ändå lite kraft över.

Slutet av september

/ LindaG / 1 kommentar

Jag har haft så extremt låg lust att greja i trädgården sedan torkan i somras gjorde att i princip allt torkade ut, och sen kom till slut lite efterlängtat regn men då hade jag inte lust att gå ut heller. Alltså har trädgården hamnat lite efter den sista tiden, och det var både ogräs och en del skörd att ta hand om. Därför tog jag tacksamt emot hjälp från mamma förra veckan, och tillsammans rensade vi i en massa blomsterrabatter – och det blev så fint så jag fick tillbaka lite av lusten med! Det resulterade i en hel helg med trädgårdsarbete, och nu är i princip alla rabatter superfina och i ordning igen, och maken har dessutom jobbat ner den enorma stubben efter att den ena av våra lönnar föll vid vår infart för ett par år sedan – så nu kan även stora lastbilar mm åka in utan problem (det har de kunnat hela tiden, men det har varit väldigt stora skillnader i hur skickliga förare vi haft att göra med).

F har haft kompis på besök och har också varit ute och grejat större delen av helgen.

Fick faktiskt så mycket feeling att jag till och med orkade ta tag i 3 totalt övervuxna rabatter, där kvickroten nästan kvävt ut de växter som funnits där i, bland annat pioner. Nu grävde jag bort all jord och ”gräsmattan” som låg över rabatterna och pillade mig mellan pionens rötter för att få bort allt ordentligt – ett stort jobb trots relativt små rabatter, men det blev så väldigt fint efter!

Nån som också har varit ute med oss hela helgen är lilla Britta. Hon har skuttat runt och busat med både oss människor och gårdens övriga katter, och efter långa dagar i solen har hon slocknat på ett par minuter när vi gått in. Hon är dock typ omöjlig att hitta ute genom att bara titta efter, för hon är typ osynlig med sin färgställning, men som tur är så kommer hon (oftast) glatt när vi ropar på henne.

Det är då inte lätt att fota en ursnabb kattunge kan jag säga!

I morgon är min sista gårds-dag så som den är inplanerad i mitt schema. Kanske att jag och mamma tar tag i köksträdgården som är i STORT behov av en genomkörare, eller så ska vi bara ta det lugnt och njuta av det fina vädret… Det är lätt att dras med i arbetet och köra på, och glömma njutdelen, annars kan man ju kombinera de båda en dag såklart.

Misstänker att oktober kommer gå i ett nafs för övrigt, det är en massa aktiviteter på jobbet och även på hemmaplan, så kanske att man ändå skulle försöka hinna med köksträdgåden i morgon ändå…. Är ju så mentalt skönt att ha den i ordning! Ska höra lite med mamma så får vi se vad vi känner för.

Sömn, skörd och sällskap

/ LindaG / Lämna en kommentar

I dag har jag jobbat hemma, vilket är sällan jag gör en tisdag men jag var så vansinnigt trött igår (och även idag) på jobbet så det var nödvändigt med en dags tystnad runtomkring. Tröttheten beror på en vecka med urusel sömn, även fast jag tar HRT (hormoner) så kommer jag ibland in i kortare perioder där jag inte liksom kan komma ner i djupsömn. Det känns som man ligger och guppar på ytan med någon form av flytdräkt, när allt jag vill är att dyka ner och sova ordentligt. Det brukar hålla i sig ungefär en vecka, så jag har gott hopp om att det snart blir bättre.

Från den fina solnedgången i går. Gräset har hämtat sig vansinnigt bra, från att ha varit HELT dött och torrt. Det slutar aldrig förundra mig faktiskt.

I morgon håller jag i en konferens, och som alltid i mitt jobb så blir det lite extra mycket omvärldsbevakning för att ha lite nyhetssvep att dela med mig av. Tyvärr är det ju sällan sådär positiva nyheter eftersom jag jobbar inom klimatfrågorna, så verkligheten och framtiden ligger just nu lite som en blöt tung filt över mig (dock inte av det slag som gör att man sover bättre). Jag ska absolut inte dra allt här, men faktum är att det i de mörkaste rapporterna nu börjar se ut som mitt fiktiva scenario till den bok jag en gång började skriva, kanske kommer stämma med verkligheten, inom en inte alltför avlägsen framtid. Det känns ju sjukt, och läskigt och också helt overkligt.

Som en kompis sa, hon matchar inredningen 😉

Jag har i alla fall så gott sällskap när jag jobbar hemma, av lilla Britta, vår kattunge. Hon är ljuvligt charmig och rasande söt, och jag kan lätt bli sittande med henne i famnen som med en liten bebis som man får gulla med ohämmat. Idag har hon fått gå ut lite själv, på prov, när jag suttit och jobbat med altandörren på glänt i solen. På tal om det förresten, visserligen är vädret helt fantastiskt fint nu och har varit hela dagen, men i morse fick vi faktiskt redan den första frosten?!? Väderappen sa 6 grader, tempen jag har hängande mot husväggen sa 4, så det har nog varit precis runt nollan ute i trädgården. Ingen rejäl frost som tur var, så det mesta verkar fortfarande vara ok, men det kändes väl tidigt… Det finns egentligen massor att göra i trädgården ännu, inte minst att rensa en omgång till, men lusten och orken har inte infunnit sig och då blir bara det mest akuta gjort. Så får det vara, tänker jag. I går hade jag med två kassar med gurka till jobbet, hade tänkt göra smörgåsgurka och så men har inte orkat, och då är det bättre att det kommer andra till godo. Det är ok att ändra sig och att sänka ambitionsnivån, det är inte som att det gör någon skada att odla för mycket gurka – i värsta fall blir det ju djurmat och det är inte heller fy skam.

Från i morse, det går faktiskt ana lite lätt frost i gräset i skuggan.

Vår hasselbusken ”jättenöt från Halle” har gett sin första skörd, hela 6 hasselnötter 😉 Skördade dem nu lite på vinst och förlust, men sen fick jag tips om en artikel från en kollega och det visade sig att jag faktiskt skördat dem rätt tid. Det ska helt enkelt gå att lossa dem från sin gröna ”hatt” genom att trycka dem lite i sidled, och det gjorde det, när jag testade i köket. Barnen ropade hurra, nutella, och förstod inte alls när jag skrattade… Krävs nog lite mer än 6 nötter för det! Nu ska de i alla fall få torka ordentligt, sen får nån annan i familjen provsmaka – jag själv är allergisk mot hasselnötter, inte jätteallergisk men kan absolut inte äta dem råa.

Förresten, jag nämnde nog tidigare att vi skulle gå Ölmstad Lunken (en mil i skogen med stationer med tävlingar, likt många andra)? Vi gjorde i alla fall det, med grannarna i lördags, och trots att väderappen varnat för regn hela dagen klarade vi oss med bara lite duggregn i några omgångar. Väldigt trevligt var det, och så SKÖNT att komma ut och vandra, och en väldigt rolig bonus blev det när vi faktiskt vann tävlingarna, haha! Oväntat men superkul, väldigt bra anordnad dag med.

Kikar jag lite framåt i kalendern så ser oktober helt galen ut, för att vara vår och min kalender. Vi är sällan iväg, vare sig i jobb eller privat, men nu har det samlat sig mängder med korta resor i just oktober, och ytterligare en blev det (troligen) när vi fick erbjudande om en processledar-utbildning häromdagen i jobbet, som jag gärna vill gå. Nu ska jag till både Stockholm och Göteborg i jobbet, och därtill ska vi till Hestravikens spa jag och maken och sen även en sväng till Västervik för att hälsa på svägerskan med familj. Det är typ lika många småresor som vi annars har på ett halvår/år annars, så det blir en intensiv månad, även om alla resor ska bli roliga. Från och med 1 oktober så går jag upp och jobbar heltid igen med, det känns väl ok nu när det inte är lika kul att vara ute och greja längre, men också lite segt. Jag har verkligen uppskattat OCH fått ut mycket av min gårdsdag, och kommer sikta på samma upplägg kommande år med.

Måndagsfeeling

/ LindaG / 3 kommentarer

Svårt att skriva något dagen efter valet utan att nämna det lite. Jag är glad att Tidö verkar försvinna, men hade väl gärna sett lite mer marginal. Är så trött på att det känns som folk bara ser till sig själva när de röstar, när det inte är så svårt att höja blicken och rösta för ett Sverige som tar hand om alla, som är en trygg plats för barn och som tar hand om de som har behov av det, och som inte raserar klimatet, oavsett om jag som person skulle tjäna på det omvända.

Det har varit en lugn helg på många sätt. Lite träning, en hel del matlagning, en del tv-spel och lite fixande i trädgården. Jag har så himla lite lust att ta hand om all skörd just nu, eller fixa med trädgården, så det blir verkligen minsta möjliga. Skulle behöva rensa – men vill inte – skulle behöva ta hand om druvgurkor – men vill inte, så inget blir av. Det enda jag har jobbat med är att gräva lite vid hönshuset för att både gräva ner ett hönsnät som ger bättre skydd, byta brädan i botten som typ ruttnat, och för att förbereda landet för lite växter jag skulle behöva flytta runt. Som jag faktiskt redan egentligen hade behövt flytta runt – men jag har inte haft lust och har jag inte det så finns det ingen ork till det. Just nu är det trögt att vara den enda som initierar saker hemma och jag undrar lite över meningen.

I dag på jobbet har vi också tackat av en kollega som jobbat här i över 10 år, en supergo person som både är extremt kompetent men också en fantastisk kollega – och jag kommer sakna henne mycket. Ni hör – lite deppig start på veckan känner jag, men då kan det förhoppningsvis bara bli bättre?

För min skull

/ LindaG / 2 kommentarer

När hela familjen består av grabbar så blir det allt tydligare hur mycket jag gör här hemma som bara jag uppskattar/ser/gör/njuter av/stör mig på. Det finns många trevliga saker med att bara ha pojkar, men vissa saker saknar jag, och även om jag gör alla de sakerna för MIN skull så önskar jag ändå att det kanske fanns någon mer som uppskattade dem. Låt mig ge några exempel:

Så länge vi har blommor utomhus i trädgården så tycker jag om att ta in en eller ett par buketter till helgen. Dels tycker jag de är roliga att sätta ihop, men jag blir också glad varenda gång jag tittar på dem – och eftersom de står på vardagsrumsbordet och köksbordet så blir det flera gånger varje dag.

Att plocka undan – dammråttor stör mig inte så mycket, men att det ligger saker överallt (skor, påsar, väskor, leksaker, ja ni fattar) gör att det blir rörigt i mitt huvud, så jag vill plocka undan det värsta. Det handlar absolut inte om att det ska vara kliniskt rent och tomt, men jag vill inte se en massa röra och jag vill inte snubbla över grejor. Ingen annan noterar detta, vilket gör att antingen måste jag säga till och tjata eller så får jag plocka undan det själv (det brukar bli en blandning). Sen ska jag också säga att grabbarna åtminstone delvis lärt sig och att det kunde vara mycket värre.

En annan sak jag gör ENBART för min skull är ju såklart sånt som t.ex. tatueringar, eller att kanske köpa nåt klädesplagg jag känner att jag saknar i garderoben och som kan användas länge. Men är det kul om nån ser? Absolut. Händer det? Sällan. Förresten, bilden ovan är från ett mycket spontant infall i veckan där jag såg att ”min” tatuerare hade en lucka efter jobbet och jag typ sprang dit. Älskar den jag gjorde från tummen och upp, och skulle vilja ha ett kompletterande streck på någon av vänster hands fingrar, så det blev den här enkla men fina linjen! Är mycket glad över den, även om pojkarna var mycket oimponerade över att det ”är ju bara ett streck”.

Till sist en sak som jag köpte för min skull, men där även övriga familjen älskar köpet, nämligen lilla Britta. Det var MITT inre barn som ville ha en liten kattunge att älska och gosa med, och som gärna får älska mig tillbaka (det gör hon). Självklart är jag väldigt, väldigt glad över att alla älskar henne, men köpte henne – det gjorde jag för min egen skull.

Det finns en befrielse i att göra saker för sin egen skull, samtidigt som det ibland blir en sorg när man inte känner att ens närmaste delar de sakerna. Men jag tycker att jag har blivit bättre på att identifiera sånt jag verkligen vill göra, och i hög utsträckning så ser jag även till att det händer – det är en bra egenskap tänker jag.

Den här veckan hade jag möjlighet att välja kompishäng en torsdag, och det fanns ett mycket större behov av än att träna så det var ett lätt val att göra. Att dricka lite vin och tjöta var precis vad mitt hjärta behövde, och jag var tacksam för att få möjligheten och sällskapet!

Självklart går mina egna behov och önskemål inte först – det gör det ju sällan med en familj – men jag känner att jag i större och större utsträckning kan bedöma när mina egna önskningar faktiskt måste prioriteras. Prioriteras så jag har roligt, blir glad, och bygger min egen identitet – utan att kostnaden för familjen blir mer än marginell eller liten. Såklart enklare när barnen är relativt stora med.

Önskar dig att du också får möjlighet att prioritera dig själv lite i helgen och veckan – vad vill du helst göra i så fall?

Alldeles tyst i huvudet

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vi kom ut på vår lilla vandring i söndags, och det var ju så fantastiskt härligt väder! Soligt, klar luft och perfekt temperatur till att vandra i t-shirt och brallor. Vi (vi hade med F) njöt för fulla muggar allihop! Sträckan vi gick var 4 km enkel väg, i kuperad terräng, och med en relativt tung ryggsäck så kändes det att det var längesen jag vandrade. Tränar gör jag ju, men att bara gå ut och gå finns sällan tid till så oavsett att jag är i bättre form nu än på länge så var det lite jobbigt. Skulle verkligen vilja hinna vandra mer, inte för motionens skull utan för att man mår så bra i själen! Gillar inte att vandra fort heller, vill stanna, fota och se mig omkring, utan hets.

Det ligger en liten reel med småfilmer från vandringen på mitt instagram, här kommer bara naturbilder.

Att vara ute i skogen ger min hjärna en paus, det är verkligen enda gången det inte snurrar runt en massa i skallen. Är lite fascinerad över hur stor skillnad det är, går jag runt hemma och fixar och donar så rullar hjärnan på hela tiden – visserligen i egen takt och utan stress, men ändå – men i skogen är den liksom bara lugn och tyst. Jag har så himla svårt att förstå (oftast killar) som ”inte tänker på nåt” – alltså HUR kan man inte göra det? Men i skogen gör inte jag heller det, och det är ju otroligt skönt. Avis på de som inte går runt med 100 flikar öppna i huvudet samtidigt hela tiden.

Finns heller inget som smakar så gott som mat och kaffe gör ute i skogen. Vi hade med en favoritkaka, den gamla trotjänare bondkaka, som F och jag bakade på lördagen.

I morgon är det min jobba-på-gården-dag och jag tror att jag ska försöka ta vara på lite chili (för inlagda jalapenos samt ev chilisås) och om jag orkar, lite smörgåsgurka. Vi har enorma mängder gurka nu, men jag har verkligen inte haft NÅN lust att lägga in den, så då har det fått vara helt enkelt. Försöker låta mig känna att det också är ok, det kommer alltid bli djurfoder om inte annat, och de bär jag inte orkar plocka blir ju fågelmat.

Hormonjakt och bärplock

/ LindaG / 3 kommentarer

Jag kanske vill revidera mitt förra inlägg lite, efter ett tänkvärt inlägg från någon som dök upp i mitt instagramflöde. Kan tyvärr inte återge vem eftersom jag inte minns, men hon tyckte att uttrycket ”tjejnyår” är både kommersialiserande och förminskande mot hösten (och mot tjejer), och får jag tänka på saken lite så håller jag faktiskt med. Tjejnyår känns som det används för att främja konsumtion och ”göra om mig”-grejor, och även om även hon som skrev inlägget höll med om att det absolut kan ge nystarts-känsla att gå in i hösten så är det bara en liten del av det. Hösten är även starten på något vilsamt, ett långsammare tempo som (förhoppningsvis) ger en lång och mjuk landningsbana in i vintern. Jag gillar det tänket bättre, känner jag nu – men förstår också känslan av nystart (ni vet, två tankar i huvudet samtidigt, det löser vi).

I morse fick jag pling i telefonen från min apoteksapp, att Lenzetto (östrogenspray) nu fanns på lager på några apotek i Jönköping, så det blev till att åka till apoteket och hämta ut ett 3-pack. Frågade om man fick hämta ut mer, och det fick man ju, men eftersom det är så många som har brist så ville de helst inte det. Fattar absolut det, och tog bara ett 3-pack, men nu har jag nog så jag klarar mig 3-4 månader till. Har ju ökat min östrogendos och mår återigen mycket bättre, skulle gissa att jag är i slutfasen av förklimakteriet så hoppas kunna dra ner på hormonerna framöver igen sen. Ändå vansinnig skillnad i hur man mår, bara för man sprayar en dos till?? Bästa grejen!

På tal om något helt annat så såg jag att våra hösthallon precis börjat mogna. Fortfarande en del blåbär kvar på de amerikanska blåbärsbuskarna med, och snart kommer björnbär. September är absolut månaden då vi har mest att skörda i trädgården, extra skönt eftersom det mesta är perenna växter. Gillar också att alla dessa bär mognar i omgångar, precis som tomater och gurka, det blir liiiite mer hanterbart då. Brukar frysa in i ziplock-påsar, så kan man bara fylla på när man plockat en skål, så gör jag sylt en regnig dag när det behövs och jag har tid. Blåbär har vi fått i mängder, och björnbären ser också ut att ge riklig skörd, men hallonen ger nog lite mindre än vanligt. Nästan inga äpplen dock, det är jag väldigt ledsen för, de frös bort i våras.

I alla fall, för att landa in i det jag började prata om, i helgen så ska vi storstäda, och sen ska jag byta ut sommarens kuddar, plädar och ”pynt” mot höstens lite murrigare färger, det känns mysigt. Kanske att vi till och med tänder brasan på lördag, som ser både regnig och småkall ut? Nu kör vi hörni, löven ska falla – höstmys för alla!

Kanske vi lyckas ta oss hit på söndag, det hade varit fint…

Lajva tjejnyår

/ LindaG / 3 kommentarer

För varje år som går så tycker jag att det blir allt jobbigare när det tydligt vänder mot höst och framförallt mörkare tider. Hösten i form av färgsprakande löv i hög höstluft är helt ljuvlig, men eftersom i alla fall träden runt oss redan släppt en massa löv pga torkan så tror jag inte det kommer bli så mycket höstfärger heller. Det är också tungt rent mentalt att känna att den mörka perioden närmar sig och har börjat dra igång, har inte så mycket problem med kylan som med mörkret.

Så, vad göra? Jag kan ju inte ändra något, årstiderna kommer ju och går ändå och likaväl ljuset, det hjälper inte att jag försöker hålla kvar sommaren heller, inte nu när jobbet dragit igång till fullo. Alltså tänker jag lite aggressivt försöka att ”fake it ‘til you make it” och verkligen överdriva allt vad höstmys heter – det får bli min strategi för i år, att lajva myshöst, med start idag (som verkar vara det ”officiella datumet för tjejnyår”). Jag ska dricka te, läsa böcker, vandra och baka äppelpajer tills det sprutar ur öronen på mig, tills jag kan intala mig själv att det inte alls är jobbigt att släppa sommaren utan istället mysigt med höstens intågande. Hjärnan är ju ändå förvånansvärt lättlurad, så matar jag den med *mys* istället för *ångest* så kommer den kanske ändå köpa konceptet.

Boots = hösttecken

Nu vill jag inte NÅGOT sätt bidra till vare sig konsumtionshets eller överkonsumtion, men i helgen åkte jag en sväng själv till asecs för att inhandla lite nödvändigheter som strumpor, underkläder och lite köksprylar som hade gått sönder. Det blev också en stund till att gå runt och kolla på kläder, och jag hittade dels en fin manchesterkjol i brunt som liknade en väldigt älskad sådan jag växte ur för många år sedan, och sen en brun, kortärmad stickad tröja i ull som kompletterade garderoben fint. Var inte svårt att se att höstens trendfärg är mörkt chokladbrun, och att det gärna skulle kombineras med rosa (inte en kombination jag kände mig så förtjust i ska sägas). Mörkbrun är en färg jag kan ha utan att se död ut, och det funkar med i princip hela min garderob, så plaggen fick följa med hem, och i två dagar har jag lajvat höstmys på kontoret nu. Lite trevligt ändå! Klippte mig också, men det var inget sådär radikalt så det kändes inte så speciellt, men alltid skönt att få bort det som blekts och blivit slitet av sommarens sol och vind.

Nej inget mer oinspirerande än en toa-selfie, jag vet. Men mina söta örhängen från semestern, i blått och guld, passar toppen till nya ulltröjan i brun i alla fall.

Meh

/ LindaG / 3 kommentarer

Den här veckan har arbetet dragit igång på riktigt, och hade jag inte haft en ganska lugn start tidigare veckor så hade jag nog varit ännu tröttare nu. Hade lite glömt hur mycket energi det tar att befinna sig på kontoret, att boka och planera en massa saker och att vara koncentrerad under så långa stunder åt gången. Nu är jag, som vanligt, helt slut framåt 22 och ramlar oftast i säng då – till skillnad mot semestern när jag utan problem kunde hålla mig pigg framåt halvt tolv i alla fall. Ja ja, man sover ju till lite senare då med, men ändå, det är stor skillnad. Tycker också det känns rätt tufft att i princip ha gått från att vara ute hela dagarna till att i princip vara inne hela dagarna, det mår man ju inte alls lika bra av.

Hade en bra hårdag häromdagen på jobbet, vilket fick dokumenteras med en toa-selfie. Har svårt att fota mig själv om jag inte känner mig på topp, men samtidigt känns det oxå konstigt om ni inte får se mig åtminstone ibland, när ni nu ändå är här inne och läser?

Det och så det gråare vädret (ett kort hurra här, vi FICK faktiskt lite regn i går, äntligen! Om än inte alls nog så åtminstone något!) har gjort att eftermiddagar och kvällar den här veckan har känts ganska…avslagna och lite håglösa. Känner mig lite stressad över det, för lika Sara Rönne så vill jag gärna att dagarna inte bara blir ett grått töcken, även om jag såklart vet att vardagen inte så ofta har tid och möjligheter för några speciella upplevelser och ögonblick. Jag har inte stora krav, men jag vill gärna känna att jag kan se tillbaka på dagen som gått och känna att jag upplevt något, oavsett om det bara är att jag rensat en kort stund i trädgården, tränat eller spelat UNO med barnen. Jag vill helt enkelt inte känna att livet rinner mig ur händerna, så att säga – åtminstone är det min ambition.

Har ju en sån där liten hemma-kollega, hon har verkligen en guldkant till vardagen nu!

Den här helgen kommer bli ovanligt social, lördag kväll är det grannfest i picknick-stil, och på söndag kommer en gammal kompis och fikar. Nästa vecka ska vi på utvecklingsdagar med jobbet, och det ser jag fram emot, även om det känns lite mindre kul än vanligt när några kollegor har slutat. Ändå känns allt lite ”meh” nu, men det är nog bara lite trötthet som talar. Längtar ut med, så ska ta och traska ut i trädgården nu och pilla lite, där det går.

Hoppas din helg blir topp!