Batteristatus: sliten

4 februari, 20264 februari, 2026 / LindaG / Lämna en kommentar

Det var några dagar sedan jag skrev nu, har dels inte haft nån inspiration men har framförallt varit trött i huvudet. Senaste familjekonflikten drog ner batteriet på noll, och kombinerat med nya lokaler på jobbet och ganska mycket externa möten så bestämde jag mig för att jobba hemma idag. Jag håller dessutom i konferens i morgon, så då behöver jag ha lite energi att dela med mig av. Det är otroligt roligt och givande att hålla i konferenser, men det kräver ju också att man verkligen är på topp, vilket ju kräver både sin uppladdning och en mjuklandning efter – tacksam att jag har ett jobb som oftast ger möjlighet till båda delar.

Vet inte om det också är någon hormonell obalans just nu, har varit så väldigt ljud- och ljuskänslig, och det brukar jag inte vara. Kom i och för sig på efter några timmar på nya kontoret att skärmens ljus- och kontrastinställningar var väldigt höga, så det blev lite bättre av att skruva ner dem, men då var ”skadan redan skedd” så att säga.

Jag har varit gravt osugen på att vara utomhus de senaste veckorna, det har varit så kallt och eftersom vårt förra kontor också var kallt så orkade jag inte frysa mer. Men, i söndags fick jag feeling och drog på overallen, och det blev nästan en heldag ute. Vill ju gärna ha något konkret att sysselsätta mig med ute, och eftersom vi haft besök av rådjur i köksträdgården och övriga delar av trädgården kändes det som om vi behövde se över våra elstängsel. De har inte varit på sedan det kom så mycket snö, vi har ju inga egna djur som är beroende av elstängslet just nu (den hagen grisarna är i har fårstängsel) och när det ligger snö mot stängslet gör det ändå ingen nytta. Nu däremot har ju snön nästan försvunnit och jag bytte trasiga elband mot elsnören istället, och stängde där det var öppet. Hoppas nu att rådjuren håller sig ute… Var också duktig och sa till mig själv att så paprika och chili, så nu har jag DET gjort i alla fall. Tomaterna får vänta till mars, det är bara jobbigt att hålla dem vid liv längre inne. Mådde så bra av att vara ute i flera timmar – som man ju vet att man gör men ändå ibland förtränger?

Sitter och skriver det här nu på lunchen medan jag väntar på att riset till matlådan kokar klart, och är glad att se lite strimmor av blå himmel genom fönstret.

Mellansonen är hemma med, han fick feber i förrgår kväll och har varit hängig. Han har ofta otur med att bli sjuk just när det är antingen något viktigt eller något roligt (som lov), men förhoppningsvis är han i kanske frisk till på fredag åtminstone. Nästa vecka är det ju sportlov, men båda jag och maken jobbar och har inget direkt inplanerat. De stora barnen hänger ju mest med kompisar och F går på fritids, även om han ska till mormor en dag och jag kanske försöker ta en halvdag ledig med honom med. Det blir helt enkelt mest ett litet avbrott i vardagen för deras del. På tal om sportlov förresten, såg att det kanske kommer snö på fredag, hoppas i så fall att det kommer så pass mycket att Dumme Mosse (som borde vara fryst nu) går att åka längdskidor på, i så fall blir DET helgens aktivitet för min egen del. Vad har du för planer till sportlovet?

Motvikt

30 januari, 202630 januari, 2026 / LindaG / 2 kommentarer

Privata händelser har lagt sig som en blöt filt över hela mig, så det blir lite ytligt skrap på ytan av andra saker som händer just nu istället. Behöver ändå bara få skriva lite, för att inte gräva ner mig helt. Sömnen är ju inte ens bra i vanliga fall och blir katastrofal när det händer nåt.

Om jag ska försöka fundera över bra saker som händer nu, som lite motvikt, så finns det ändå en hel del. Ett, vårt minsta barn går nu i den alldeles nybyggda Ölmstadskolan som stod klar vid årsskiftet, och bytet har gått toppen. Skolan är jättefin, med en riktigt stor skolgård att leka på, och den blir lite som en långsam present med eftersom mycket är insnöat nu som inte kommer dyka fram förrän det smälter.

Mellanbarnet har äntligen haft ett ganska bra skolår på högstadiet, efter extremt mycket problem de första åren. Han har gjort sitt gymnasieval (eller flera då) och jag tror att han kommer trivas ännu bättre på gymnasiet. Håller tummarna för att han kommer in på det lite mindre, privata gymnasium där han sökt.

På jobbet har vi fått flytta in i våra nya kontor, inte helt klart här ännu men det är ändå väldigt trevligt här – och framförallt är det varmt vilket känns fantastiskt efter att ha haft underställ på kontoret på gamla stället. Det tar också några minuter mindre att ta sig till jobbet, OCH det är gratis parkering vilket underlättar för oss som bor på landet och som behöver bil. Plus att jag då som jag nämnt fått min lilla procent tjänstledighet beviljad (100% jobb vinterhalvåret och 80% sommarhalvåret). Jag känner att jag kommer behöva ha någon form av strategi för den där lediga dagen, tanken är ju att den ska ge mer tid till att greja med odling och trädgård under sommarhalvåret, så för att den inte bara ska försvinna i vardagsmåsten (handla, tvätta osv) så behöver jag kanske sätta mig och tänka till lite. Känns väldigt svårt och förbjudet att bara ta en dag ”för mig själv”, så har absolut dåligt samvete redan. Suck.

Så som tur är så är det mycket som faktiskt rullar på. I dag är det också fredag vilket vi som vanligt tänker spendera framför Bäst i Test med F, och sen På Spåret. Känns skönt med en bekant rutin som man kan vila i lite, en stund. Hoppas din fredag blir vilsam med, kram!

Hemmasittare

28 januari, 202628 januari, 2026 / LindaG / 7 kommentarer

Ja nej, inte barnen tack och lov, utan jag själv. Vi byter kontor (vilket jag kanske redan nämn men jag orkar inte gå tillbaka och kolla) och de nya kontoren står redo för inflytt först nu på torsdag. Då har vi suttit hemma i två veckor – fast vi har haft ett gemensamt möte på plats och jag har varit iväg på event både i Nässjö och Värnamo, så bara hemma har jag inte varit.

I normala fall jobbar vi max två dagar hemifrån (OM det funkar med jobbet), och de dagarna brukar vara ganska sköna. Man kan sova en gnutta längre och slipper kör-tiden, och man kan sitta och lyssna lite på morgonpasset när man jobbar, man hinner köra en tvätt mellan möten. Men när det blir två veckors hemmasittande direkt efter att man varit hemma på jullov i tre veckor kan jag säga att jag tycker det ska bli himla skönt att komma till ett kontor igen…

Jag blir alldeles för mycket i mitt eget huvud när jag är själv så här länge, vilket innebär att jag dels överanalyserar allt ännu mer och dels att jag blir lite deppig. Speciellt nu på vintern, när man inte riktigt kan komma ut och det är trevligt att vara ute. Det finns en enda sak som är lite dum här ute på landet, och det är att vi inte har några speciellt roliga promenadstråk, det blir mycket ”gå på landsväg” och det kan jag vara utan. Sen är det ju å andra sidan extremt sällan det finns tid över för någon promenad, men kanske att man hade hunnit med en kort på lunchen. Generellt sett finns det ingen tid att pressa in några tusen steg, antingen har jag träning och är iväg och kommer hem framåt åtta eller så har jag ju hela hemma-ansvaret och ska laga mat, hjälpa med läxor, ta hand om djur och lägga barn.

Har börjat få ett längt efter våren nu, och lite grönska. Sen tar jag oändligt mycket hellre snö och kallt som vi har nu än ett par plusgrader och lerväta… Men tänk, när man kan gå ut på altanen och möta morgonsolen med en kaffe, och börja gå och pilla i trädgården. Samtidigt är jag ändå glad över att januari har gått relativt fort, den brukar kännas som den varar i evigheter. Skulle dock behöva ha något litet roligt att se fram emot känner jag, under slutet av vintern så den inte känns som en enda grå massa. Det är ju förresten snart sportlov insåg jag – vi kommer ju jobba och åker ingenstans, men kanske man kan ta en halvdag eller något för att hitta på något med F, som ju går på fritids annars.

Förresten, jag kan inte hålla mig, ni kommer få en förhandstitt på bokhyllan! Den är inte helt klar, det ska byggas för ovanpå hyllan och upp till taket, och det ska på lite lister vid golvet bland annat, men i princip är ändå själva hyllan redo. Det blir fler bilder sen när den är HELT klar, men kolla vad fint det blev!

Min ovilja att släppa taget

26 januari, 2026 / LindaG / 2 kommentarer

När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.

Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.

I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.

Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.

*När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?*

Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.

Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.

Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.

Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.

Trend eller önskning

22 januari, 202622 januari, 2026 / LindaG / 6 kommentarer

Hos Emma Sundh läste jag en Trendrapport, som skulle kunna vara en lista över precis allt jag önskar världen och Sverige det kommande året. Jag ÖNSKAR vansinnigt mycket att hon har rätt i precis varenda spaning, men jag är inte säker på hur mycket av det här som kommer ske under året. Däremot tror jag att hon har rätt i mycket, men att det kommer ta längre tid (och dessa trender ska ju sen även samsas med trender som visar på sånt vi inte vill ska hända, men som händer ändå).

Men, jag skulle kunna diskutera hela listan, och det kommer jag kanske göra framöver med, men jag tänkte inleda med att diskutera en punkt som varit samtalsämne här hemma på sistone.

By human hand
2026 är året då vi tycker att AI är för generiskt, och vi hyllar det som skapats av människor. Hantverk, konst, fotografier, kläder, musik, texter och idéer framtagna av människor – inte AI. Där någon plöjt ner tid, omtanke, svett, glädje och tårar. Vi skapar med händerna, skriver brev, grejar och känner stolthet över vad vi kan åstadkomma – utan att använda energikrävande AI. (Från Emma Sundh)

Först – jag har lika lite emot AI som jag har mot vilket annat verktyg som helst, det finns supermycket nyttor och vi kommer precis alla behöva använda AI till diverse olika saker. Men, när de första AI-genererade bilderna kom så skrattade vi lite över hur dåliga de var. Sen blev de fantastiska, och det finns en massa roliga exempel på bilder och videos där tex kända filmkaraktärer är med och tar selfies och annat. Sen blev de så verklighetstrogna att vi inte kan se om bilden är AI-genererad eller inte – och förutom att det kan skapa problem med ”fake news” så som det till exempel blev när AI-genererade bilder blandades med äkta över snökaoset i Ryssland häromdagen, så gör det också att jag HELT tappar intresset. Jag hade till exempel missat att mängder med ”roliga videos på katter och hundar” på sociala medier var fake (ja alltså, i vissa fall är det ju uppenbart, men det är inte de fallen jag pratar om).

*2026, året för handarbete istället för konsumtion?*

Omedelbart tappade jag intresset för innehållet, oavsett om det var äkta eller ej, eftersom jag inte visste vilket. Det är NOLL procent kul med en AI-genererad film över en katt som gör nåt tokigt, i jämförelse med en äkta, och kan jag inte avgöra vilket det är så vill jag inte ens kolla. Jag är faktiskt lite förvånad själv över hur otroligt ointresserad jag är av AI på alla former av sociala medier, och kan inte riktigt förklara varför. Kanske blir det här också (äntligen skulle jag vilja säga, trots att jag nyttjar dem själv) slutet för sociala medier? När vi inte vet vem som står bakom innehållet så tappar den sitt värde… Skulle det däremot tex komma ut en film som har effekter skapade av AI, eller miljöer av AI, så tror jag inte min aversion skulle bli så stark, när det handlar om att skapa saker som uppenbart inte är verkliga så spelar det ingen roll för min del om det är gjort av en AI via en skicklig prompt eller en 3D designer t.ex. Eller, jag tror inte det spelar någon roll i alla fall, säker är jag väl när det är ett vanligt förekommande fenomen.

Alltså, AI som ska återge verkligheten – iskallt. AI som verktyg, assistent och hjälp – hett?

*3-sekunders prompten, ta min bild och ändra bakgrunden så det ser ut som jag står på toppen av ett inkatempel.*

Skärp mig!

20 januari, 202620 januari, 2026 / LindaG / 10 kommentarer

När jag vaknade i morse så var jag så trött på mig själv. Trött på att jag är deppig och har fastnat i all skit jag inte kan göra något åt – jag är ju i grund och botten en positiv person, åtminstone när det kommer till allt annat än mig själv vad det verkar?

I går var tydligen ”den deppigaste dagen på året” enligt statistik (från var kommer jag inte ihåg). Vad sägs om att vi låter det vara ett avstamp från botten, och så sparkar vi oss uppåt och lämnar det vi inte kan påverka bakom oss? Jag tycker ofta det är så, att jag liksom behöver ”bottna” i min deppighet innan jag kan vända uppåt, och nu känner jag ändå att jag får vara där. Misstänker också hormonell deppighet, eller i alla fall att det spätt på det hela, så nu får det vara nog. Dessutom ligger omvärldens hela oroligheter som ett kliigt raster över hela mig och skaver, och det lär det väl fortsätta göra, men det får vi på något sätt jobba oss runt, annars kommer man ju typ vara deppig i ett decennium.

Så, jag är frisk och har en frisk familj, fast jobb och en jättefin gård. Alla förutsättningar alltså (samtidigt som det MÅSTE få vara ok att vara deppig trots detta ibland), så nu tar vi det därifrån. Vad pågår på gården förresten? Jo, vi bygger vidare på vår platsbyggda bokhylla, vi tar det i etapper och gör klart en del i taget, både för att inte bo i ett kaos och för att det ska kännas ROLIGT – det är ju inget måste att ha en bokhylla liksom. Jag är SÅ sugen på att visa er, men samtidigt vill jag hålla på det tills det är klart – och då ska ni få se hela processen med. Det blir faktiskt otroligt bra!

*Här är ändå en liten sneakpeak, under arbetets gång!*

Åh, jag har ju en till nyhet, en riktigt god sådan – jag har fått min 10% tjänstledighet beviljad! Generellt är det ju värdelöst att gå ner 10-20% eftersom du ändå kommer göra HELA jobbet men bara få lägre betalt, men den här tjänstledigheten kommer utformas så att jag jobbar 100% de 6 vintermånaderna (1 oktober till 31 mars), och sen jobbar jag 80% sommarmånaderna. Det kommer jag ta ut som en ledig dag i veckan (på ett sätt som måste funka med jobbet så det kan variera) för att ha mer tid att lägga på trädgård och gård. Det är lite av en present till mig själv, att få möjlighet att lägga lite mer tid här hemma på det jag tycker är roligast, och det blir test ett år. Att jag har fördelat ut så jag ligger på 90% hela året är helt enkelt för att den ekonomiska minskningen ska bli jämnare och kanske inte riktigt lika kännbar.

Så, nu tar jag ett ordentligt nackgrepp på mig själv, och så vänder vi det här året till det bästa vi kan göra av det. Nån mer som hakar på?

*Målbild, glad, lite solbränd och i full fart på gården.*

2016

19 januari, 202619 januari, 2026 / LindaG / 4 kommentarer

Det pågår en hel del inlägg de sociala medier jag följer som visar hur det var för 10 år sedan, 2016. Tänkte att det kanske är lite kul (mest för egen del) att se tillbaka och kika på hur mycket eller lite livet kan ändras på 10 år, så jag hakar på jag med.

För det första – vad bra jag bloggade ändå? Ibland när man kollar tillbaka så känns det bara pinsamt, men jag gjorde ju bra inlägg det här året. Så, 2016 fyllde barnen 10 (O) och 6 (L) år, och lilla F var inte ens född utan kom ju först året därpå. Det innebar att den hösten var första gången vi hade två barn som gick i skola, istället för minst ett på dagis.

Jag tränade fortfarande massor, styrketräning på gym, yoga och HIIT, motivationen för all denna ensamträning var absolut på upphällningen men jag körde på – fram till mitten av graviditeten med F ungefär, när han under ett yogapass gjorde en kullerbytta i magen och lade sig tillrätta med rumpan före, vilket gjorde att det sen fick bli planerat snitt med honom (inte mig emot efter två förlossningar).

*Här en obligatorisk lördags-HIIT, då med F i magen.*

Det här var ju också före utmattning (och absolut före förklimakteriet) så jag var ju en normalt fungerande människa – bara det.

Vi var ute i skogen en del, men det var nog lite mer fokus på träning än bara naturupplevelsen för min del tror jag. Rent generellt gjorde vi mycket med barnen, som vi alltid gjort.

Nästan exakt 10 år sedan jag skaffade min andra tatuering faktiskt, den på vänster underarm. Gillar den fortfarande!

Vi bodde ju i vårt förra hus, en villa i ett klassiskt villaområde, och hade lite slut på projekt så vi laserade altantrallen. Jag hittade även ett par inlägg om att vi redan nu börjar fundera på om vi skulle hitta en liten gård istället, några år tidigare än jag trodde att vi tänkte på det faktiskt. Vi hade ju höns redan då, ynka 4 dvärgkochin som var gränsen i tätbebyggt område.

På semestern bilade vi till Senj i Kroatien, det var andra gången vi var i Kroatien och det är verkligen ett otroligt vackert land att semestra i. Vi vandrade i en nationalpark och vi badade och åt gott, och när jag tittar på de bilderna minns jag det som en fantastisk semester.

Men.

Min känsla när jag läser om 2016 är just nu bara en enorm sorg och saknad. Den här tiden var konfliktfri och familjen var okomplicerad och vi gjorde mycket saker ihop. Jag tycker att vi gjorde allt så bra, så bra som vi kunde, och därför känns det nu så otroligt tungt att det är som det är. Jag känner mig som en liten, trasig och misslyckad spillra av det jag var då, och det gör så fruktansvärt ont. Jag saknar så oerhört känslan av familj, och gemenskap och att allt var okomplicerat. Inga stora konflikter, anklaganden, lögner och bråk, bara normala familjebestyr. Jag är ledsen för att jag inte förstår varför det är som det är nu, och så känslomässigt trött efter allt vi kämpat för. När gick det fel? Var? Hur?

Nej klart inte allt var rosaskimmer och gröna skogar 2016 heller, men jämfört med i dag så känns problemen då väldigt små, dock var det väl ungefär nu vi började upptäcka skärmberoendeproblematik. Minns att barnen bråkade med varandra hela tiden med, det var såklart jobbigt. Men ändå.

Ofrivillig hemmasittare

14 januari, 202614 januari, 2026 / LindaG / 1 kommentar

Idag började en lite drygt två veckor lång period när vi måste jobba hemifrån. Vår nuvarande lokal ska utrymmas och få nya hyresgäster, och den vi ska in i är inte helt färdigrenoverad (Regionens hus). Ser fram emot nya lokaler, för det har varit så sjukt kallt där vi suttit nu, vilket är extremt påfrestande. Det är lite dålig timing med flytten på ett sätt – nu har vi ju precis varit hemma flera veckor över julen, och jag hade gärna träffat mina kollegor och kommit hemifrån lite. Men men, nu är det som det är. Dessutom blir det då en lite ofrivilligt träningspaus på åtminstone några dagar, när tatueringen ska läka. Kanske kan köra passet på lördag morgon, om jag tänker mig för lite med att inte slita mot tatueringen.

Sen lider jag inte hemma, absolut inte, hade det inte varit för att ledigheten och så så hade det varit toppen. Här kan jag slänga igång en brasa om det blir lite kyligt, och så har jag alltid katterna till sällskap. Speciellt vår svarta katt Sotis är gärna inne när det är skitväder, jag ÄR ju allergisk men kan liksom inte låta bli, får tvätta händerna och ta en allergitablett om jag gosar mycket.

Kanske det kommer bli lite mer bloggande den här perioden, det var ju för att jag var ensam under föräldraledigheten med L (nu 15…!) som jag började blogga, som ett sätt att känna mig mindre ensam. Det känns lite trösterikt att få lämna någon form av litet avtryck på något sätt, annars är det så himla lätt att känna att man knappt inte existerar, typ. Känner mig rent generellt så himla tråkig och menlös just nu, förklarade för min tränare att jag kanske måste backa lite ett litet tag men kände sen att vad i hela friden – han har ju en massa proffs han coachar och en massa medlemmar på boxen, det skiter väl han i tänker jag, jag lär inte bli proffs ändå. Kände lite så när jag träffade en gammal kollega för ett tag sen med, det gick ändå ganska snabbt att dra igenom vad som hänt sen sist och sen bara kände jag mig ointressant. Inte för att någon har haft nån förväntan på mig att vara intressant, men tanken fastnade lite i mitt huvud och satte sig, oinbjudet.

Ska faktiskt ut med min äldsta vän och äta nåt nu på fredag, det ser jag fram emot – med vännen jag träffade för två veckor sedan är det nog typ lika många kompisdater som jag hade under hela förra året. Heja mig, passar ju också mitt ord för året – Tillsammans! Glad för det, och hoppas på fler såna kvällar.

Nu ska jag sätta mig och läsa min bok – förresten så himla dumt, skulle åkt till bokbussen idag men när jag körde hem från att ha hämtat F på skolan så höll jag verkligen på att inte komma upp i vår lilla backe, och jag fastnade även på vår garageuppfart, så jag vågade inte ge mig ut igen. Ännu värre för maken som har elbilen, den är bra på mycket men just vinterväghållning är den inte toppen på, tror det är för den är så tung. Hoppas att grannens pappa ska hinna skotta innan dess – jag försökte med fyrhjulingen men det var alldeles för tung snö så det gick inte. Nåväl, jag får väl försöka svänga förbi biblioteket i helgen eller nåt.

En grundat odlingsår

13 januari, 202613 januari, 2026 / LindaG / 6 kommentarer

Alltså jag är så himla glad över den nya tatueringen! Varje gång jag tittar ner på min hand eller arm blir jag alldeles pirrig. Tänker att det måste vara en mycket bättre peng att lägga på sitt utseende än att göra botox och fillers för att se yngre ut? (Vill du göra det så kör på, självklart är det upp till var och en). Själv funderar jag lite på vart man slutar, om det ens går, för då åldras du kanske utseendemässigt 10-20 år i ett svep, vilket måste kännas sjukt jobbigt och konstigt? Jag säger som Krickelin – jag är så glad över att jag har privilegiet att åldras, men jag måste inte älska de fysiska konsekvenserna, bara acceptera dem. I alla fall känns det ju väldigt roligt att få göra så man själv känner sig lite fin, hur man än väljer att göra det.

Orkar inte fokusera på de ovälkomna och överraskande stresspåslagen som dyker upp, utan tänkte faktiskt skriva lite om planeringen inför sommarens trädgård. DET kanske kan stressa någon dock, så anse er förvarnade. Själv tänker och vet jag att det mesta hinns med längre fram – men chili och paprika är ju såna växter som gärna har en lång startsträcka, så de kommer jag starta med i februari. Gjorde en stor inventering av mina fröer i helgen och slängde alla som gått ut, eller som jag inte vill odla igen. Tycker ju det är aptrist att förodla saker och om man då, som jag har råkat göra flera gånger, tar gamla fröer som inte gror så har man ju gjort en massa jobb i onödan – inte kul. Efter inventeringen gjordes en beställning från Fröbanken, köpte tomatfröer av en privatperson i höstas så det behöver jag inte, utan det blev mest gurka, sallat och paprika i grönsaksformat. Köpte också tre paket med blomstermixer – en för stenpartier, en med eterneller och en med snittblommor, tänkte att det är väldigt skönt att slippa behöva välja enskilda blommor för det finns så många fina. De skulle också vara utvalda för att ge blommor under hela säsongen, och det är jag inte så bra på lägga ihop själv.

Har lite hat-kärlek till dahlior, älskar deras blommor men hatar att man måste gräva upp dem

Det kommer bli en ganska grundläggande och ostressad odling i år, jag har börjat lära mig vad som funkar bra att odla här, vad vi faktiskt äter och vad som är kul att odla. Är taggad på min tomatsamling på 10 sorter som jag inte hört talas om innan, så det kan bli lite extra mycket tomater, vilket innebär att en del kommer behöva stå på friland. Det jag har lite problem med i år är att vi inte har något bra potatisland – eller, vi har ett stort, men det har vi odlat potatis i under tre år i rad nu, så det skulle behöva få vila. Hade tänkte täcka en bit ogräsprydd mark redan i höstas, men det har inte blivit av, och jag känner att det blir surt att vänta två år på att allt ogräs ska dö där innan plantering, så kanske behöver vi lägga kartong och köpa in lite jord. I övrigt har jag ju alla ytor jag behöver – och jag har heller ingen ny perennrabatt inplanerad, även om det har en tendens att ”dyka upp” när andan faller på.

Just i odlingssammanhang behöver jag verkligen vintern för att orka ladda om, jag vet också att jag inte alls har lust att så nya saker mitt i sommaren för att fylla på där det blir tomt – kanske på min höjd orkar kasta ut lite ringblommor eller nåt där. Ser fram emot en sommar där jag kanske lite mer kan landa i odlingen på gården, vilket ju dock oxå förstås hänger på vad vi får för klimat och väder över sommaren, men det vet man ju aldrig i förväg. Har du några planer än?

Frustration…

12 januari, 202612 januari, 2026 / LindaG / 4 kommentarer

…är precis det jag känner just nu. Frustration över att jag ”utan anledning” (dvs utan uppenbar stress hemma eller på jobbet) just nu får ett ganska ordentligt stresspåslag när jag tränar. Speciellt frustrerande blev det i söndags, när jag tog mig ut i det underbara solljuset för att åka längdskidor – min heliga graal som BARA är för avkoppling – och hela kroppen knöt sig direkt och slog ifrån, hur sakta och lugnt jag än tog det. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, vad det är som händer, men jag ska försöka.

Det är en väldigt fysisk reaktion, och det påminner lite om känslan att försöka träna när man är eller har varit ordentligt sjuk. Hjärtat slår hårt redan vid en mycket liten ansträngning och det känns som andetaget ligger någonstans ovanför nyckelbenen, lite som när man typ håller på att drunkna och försöka kippa efter andan mellan simtagen? Inte en behaglig känsla alltså. Till råga på allt så har jag fått det ett par nätter med, när man vaknar lite i fullt ”fight or flight-mode” vilket inte direkt bäddar för en god natts sömn.

När det inträffat tidigare tycker jag ändå att det har funnits en anledning till det, det har varit mycket på jobbet eller mycket hemma, och ok, det har varit en lågintensiv konflikt hemma som tagit lite energi och lust, men jag tycker inte det borde ge så kraftigt påslag. Kanske är det mina hormoner som spökar lite extra, min cykel är nu totalt oberäknelig så jag närmar mig kanske slutet på förklimakteriet?

*Min helg har ju varit jätteskön och lugn och erbjudit massa vila, så det här känns så orimligt…*

Jag tycker det är så sjukt jobbigt att inte kunna påverka det här själv, utan att liksom bara ”kastas tillbaka” in i utmattningsläge (dock endast när det kommer till fysisk ansträngning just nu?) utan att det finns logik eller nåt i det.

Funderade i natt på om jag skulle pausa träningen för det är så knäckande när man plötsligt känner sig som man står på noll igen, men samtidigt vet jag mycket väl hur extremt viktigt det är med träning, inte minst i stressförebyggande, och det är dessutom en stund med vänner som jag värdesätter stort. Jag håller i, men får väl – återigen – ta och lägga ambitionen på typ noll. Det är deppigt, men kanske varar det inte så länge….

Nu visar det sig att jag i alla fall måste pausa träningen några dagar, efter lunchen idag åkte jag nämligen och tatuerade mig! Jag fick en vision och ett infall i december, men har inte berättat för någon, och idag var det dags! Är så otroligt nöjd, men hade lite glömt att man inte ska träna så länge plasten sitter kvar, och sen bara lite försiktigt till det gått två veckor. Bra timing ändå!