Inre och yttre konflikter

/ LindaG / Lämna en kommentar

I princip alla länder i Europa har nu som mål att dess befolkning ska klara minst 72 timmar i kris, och resten av världen börjar skärpa sina rekommendationer om egen beredskap med. Svenska tidningar har börjat flagga för att det kommer bli en vinter med extremt höga elpriser, och i hela Europa har antalet cyberattacker ökat markant – t.ex. frysarna som blev varma och ett stort antal bombhot mot flygplan. Förresten, tycker ni inte frysarna är ett så stort problem så kan man ju fundera på vad som händer om alla frysta matresurser i affärer och matlager skulle drabbas – eller än värre, vad händer om du höjer värmen till 50 grader på exempelvis ett äldreboende? Även om inte Europa är direkt påverkat av el Nino så kommer dels världens matproduktion att påverkas men vi kommer även vi få slängar av mer extremväder som ett resultat av el Nino.

Att vi kommer få lära oss leva med en väldigt osäker värld med många störningar av olika slag kommer bli det nya normala och något vi måste vänja oss med. Sveriges rekommendation är att du ska ha mat, vatten och förnödenheter för en vecka, vilket är helt rimligt även om det ”bara” handlar om att butikernas betalsystem hackas, eller om det blir strömavbrott.

Den här världen med dess störningar och förändringar kräver däremot att man liksom ställer om sitt huvud, och det är här JAG tycker det blir jobbigast. Jag tycker det är skitsvårt att (bland annat i min yrkesroll) läsa om alla nyheter och risker, och samtidigt leva på ”som vanligt”. Vi kan ju inte stå still och bara vara rädda, vi MÅSTE ju se till att våra barn har det bra, att vi gör saker som vi mår bra av och att vardagen snurrar på. Däremot kanske vi behöver ta en allvarlig funderare på HUR.

Fakta – världens ändliga resurser håller på att ta slut och de kommer inte att kunna ersättas. Då känns det orimligt att ”shoppa julens nya glittriga kläder” – jag är nästan helt säker på att ALLA redan har finkläder som funkar ypperligt även till denna julen i garderoben redan. Det är inte rimligt att köpa 10-tals skitleksaker som går sönder direkt till barnen i julklapp. Vi behöver tänka om, för jag tror att i oroliga tider är det ÄNNU mer viktigt att hålla fast i traditioner. Men vad sägs om att kanske satsa på att köpa kläder second hand – eller kanske investera i den där riktigt BRA vinterjackan eller stövlarna som du kan ha i många, många år framöver? Vad sägs om att köpa lite böcker till barnen, och såklart ska de ha nån leksak med, men kanske en eller två lite rejälare, alternativt köpt på second hand? Gör nåt tillsammans – åk och bada, gå på bio, spela sällskapsspel, men KÖP INTE SKIT som ingen behöver! Om du undrar hur minnesvärda dina julklappar och barnen tjatar om saker de vill ha – roa dig med att fråga om de minns vad de fick i julklapp sist…. Satsa på saker som får alla att må bra – ett träningskort, en vandringsryggsäck, böcker, en matlagningskurs – ni fattar, något man faktiskt har både nytta och glädje av.

Jag kämpar ganska mycket rent mentalt med påståendet i bilden ovan. Allt är som vanligt och samtidigt inte, kan jag BÅDE ha undergångsoro och vilja julpynta samtidigt? Ja, uppenbarligen, men just nu har jag lite dåligt över båda, hela tiden – och just här blir den största kampen rent mentalt.

Ps, jag gör INTE allt perfekt, jag handlar också kläder ibland – och här har vi egentligen ett helt eget innehåll, hur det har blivit förbjudet att tipsa och och be folk att minska t.ex. klimatpåverkan om du inte själv bor under en stubbe och äter bark. Men jag försöker handla mindre och mindre, och det jag handlar ÄR gärna second hand ELLER plagg av riktigt bra kvalitet (tex tröjor i ren ull) som jag vet håller i många år. Så det är ok att inte göra allt ”rätt”, men gör NÅT eller ändra NÅT – allt är bättre än inget!

Julstrategin

/ LindaG / 2 kommentarer

*Triggervarning för julsnack*

Jag har en hård regel hemma, och det är att man inte får gå runt och skråla på julsånger förrän tidigast 1 november och som längst sista januari. Det på grund av att min man tycker att de är så ”trallvänliga” och därmed gärna kan gå runt och sjunga/nynna på en julsång mitt i sommaren – vilket ger mig lite lätt panik. MEN, nu är det november och alltså fritt fram att diskutera jul och sjunga julsånger! (läses med glimten i ögat gärna, tack)

Förra årets krans, dags att sätta ihop en ny till i år känner jag.

Har du följt mig länge vet du att jag tycker att själva julhelgen är väldigt jobbig, eftersom den belyser relationer som inte finns och familj som saknas. Däremot nu inför julen, DET gillar jag bättre, då kan jag liksom låtsas som att allt ska bli bra och tycka att det är mysigt att pynta och förbereda. Med tre pojkar i huset så är det ju dock absolut för min egen del jag pyntar, med undantag för den yngsta så märker inte de andra av det överhuvudtaget – såklart trist, men som jag bollade lite med mamma, jag måste få göra det för min egen skull ändå. Nu har vi ändå absolut inga storslagna gester kring julen ska sägas, det är EN låda med julpynt, inte som Underbara Clara som plockar fram en låda varje advent typ. Däremot har vi ju ett så vansinnigt julkompatibelt hus på vår lilla gård, det är ju som gjort för att fira jul i tillsammans med släkt och familj (vilket ju inte sker tyvärr).

En vinter för flera år sedan – när det kom snö. Undrar om vi kommer få någon i vinter…

Men, nu har vi i alla fall bokat in en glögg- och spelkväll i december med kompisar, vilket faktiskt gör att det känns väldigt mycket roligare att julpreppa inför! Fick helt plötsligt lust att göra lite vinterfint framför ytterdörren, kanske t.om baka något julgodis och göra lussekatter tills dess, vilket känns superkul när det varit en bara tung och oinspirerad känsla kring julen så länge. Jag tänkte alltså passa på att leva i den sköna ”inför-julen” känslan, som kanske har infallit lite tidigare i år för min del än vad den brukar, så länge den varar och inte ersätts av juldepp. Bra strategi ändå?

Det är ORIMLIGT!

/ LindaG / 4 kommentarer

I dag jobbade jag hemifrån, vilket gjorde att jag hade möjligheten att slänga ihop en focaccia till dagens middag (italiensk soppa). Mycket lyxigt tänkte jag, medan mellanbarnet som blev serverad en bit focaccia lite innan soppan var klar sen när jag jobbat kvar, kränkt utbrast ”men den är ju kall”. Ja jo, ursäkta att den inte var SÅ nybakad att den fortfarande var varm…

Efter soppan gjorde jag i ordning i köket och började sen klippa med ögonen, vad skönt att få gå och lägga mig nu tänkte jag och tittade på klockan. Den var 18:05?!?! HUR kunde den bara vara det, det kändes som klockan var minst nio?!?! Här tänkte jag att jag ändå hade en superbra strategi för att låta mig ta det lugnt och liksom gå in i dvala i hösten och vintern, men jag kände mig rentav kränkt över hur orimligt länge det redan varit mörkt när vi åt middag!

Kvällarna känns också så orimligt långa, vad ska man göra liksom – jag vill inte fastna i att scrolla och kolla på tv går typ inte göra förrän efter 20:30 när Filip är i säng och tonåringarna oftast satt sig för att spela (vi har EN tv, funkar ypperligt att dela generellt sätt). Helt plötsligt kände jag att jag behöver ha något att sysselsätta mig med – förutom att läsa böcker – för att inte avlida av hur långa kvällarna är. Kanske att jag skulle sticka något ändå??? Inte en hel tröja igen, det pallar jag inte just nu känner jag, men kanske en go halsduk eller luv-mössa eller nåt? Eller en rejäl sjal att ha om axlarna på jobbet när det blir kallt… Någon som har tips på ett fint mönster?

2024 års tröj-projekt. Gjorde en förra året med, men har visst inte fotat den.

Annars får jag väl tälja mig nåt, men då behöver jag typ såga till en bit trä att utgå från först och det är kallt och mörkt i stallet där vi har sånt. Brrr.

Förresten, har faktiskt hängt upp ute-ljusslingor redan, de vi har haft tidigare vintrar hade blåst sönder så jag behövde köpa nya, det blev en slinga att linda runt flaggstången (har haft flaggstångsbelysning i två eller tre omgångar men de blåser sönder väldigt lätt) och en jättelång slinga på nästan 60 meter som når från huset ända ner till vår entré-grind. Den blev väldigt trevlig tyckte jag, då får man liksom lite djup i trädgården med även fast det är kolsvart. Och JA, det är säkert för tidigt, men det är inte direkt som julbelysning jag satt upp det utan bara för nån liten glädjepunkt i mörkret liksom.

Hang in there

/ LindaG / 4 kommentarer

Som jag hintade om i förra inlägget så har jag en ambition att ta mig an hösten och vinterns mörker med en (för mig) ny strategi. Jag SKA inte kämpa emot, jag ska inte tänka att jag ska vara produktiv som man är på en ljus sommardag, utan jag ska följa naturen och låta mig själv vila i det mörker och lugn som kommer. Det är ju såklart helt lönlöst att streta emot mörkret, likväl gör jag det varje höst när dagarna blir kortare – men den här gången ska jag verkligen försöka att istället låta mörkret bli en mjuk bädd att vila i. Att sänka tempot och ambitionerna, och låta det vara ok. Det är inte riktigt samma sak som att ge sig hän åt hösten och ”mysa runt”, utan bara någon form av acceptans att förutsättningarna är vad de är och sätta ambitionerna därefter.

Jag skulle vilja fokusera på relationer den är vintern, både med barn och make, men även med vänner. INTE stressa runt för den skull, men kanske försöka hitta tillfällen att träffa vänner över ett glas vin och en stunds dösnack. Vi får väl se om jag lyckas dock, alla brukar vara väldigt fullbokade november-december åtminstone. Känns som jag har haft den här ambitionen många gånger, men det är ju liksom lite svårt när det hänger på en motpart också, hjälper ju inte att bara jag vill hänga med nån.

Det som – naturligtvis – ska hållas igång är träningen, annars kommer varken kropp eller psyke orka med vintern. Det har varit rätt mycket styrka sista tiden, och det har känts otroligt bra och jag har tagit flera PB’n – men så kom ett pass med massa ”gymnastik” (tex handstand-push ups och pullups och toes-to-bar i riggen) som en go käftsmäll att jag absolut fortfarande är kass på de delarna… Nåväl, det är vad det är. EN sak som förhoppningsvis kan hjälpa är ett par nya grips, jag har köpt ett par begagnade (typ 4 personer som haft dem innan mig) som är ganska kassa, som jag använder just nu. Har tittat ut ett par som verkar toppen – Picsil Heron Grips – men tänkte invänta black friday för att se om de kan få ett lite mer rimligt pris… Men kan man få hjälp med greppet – både så att man kan hålla sig fast bättre men också så det inte gör så förbaskat ONT i händerna, så tänker jag att det kanske skulle gå lite lättare att jobba sig framåt med tekniken i riggen med.

För den som inte har en aning om vad grips är, det är ett slags hjälpmaterial som både får just grepp runt en annars lite hal stång och hjälper till att hålla fast dig, och som också skyddar händerna (lite i alla fall). Har du inte testat att hänga i en stång i vuxen ålder kan jag säga att det gör fasiken as-ont! För att inte tala om att man ska orka bära hela sin kroppsvikt med, speciellt när man som i crossfiten ofta ”gungar” fram och tillbaka vilket gör att det blir ännu tyngre för greppet.

Jag hoppas hon har rätt

/ LindaG / 2 kommentarer

I veckan skrev Sara Rönne ett mycket läsvärt inlägg om att Analogt är status. Jag tycker du ska gå in och läsa det, men här kommer ett kort citat som fångar kärnan av hennes inlägg:

Det analoga behöver alltså inte bli vanligare i praktiken för att få högre status. Vi kan fortsätta leva högdigitala liv och samtidigt börja beundra människor som verkar mindre beroende av det digitala. Det är inte nödvändigtvis en återgång till ett analogt liv vi ser, utan en förändring i vilket liv vi aspirerar till.

Sara Rönne

Utifrån mitt eget perspektiv så håller jag med. Jag är t.ex. lite förvånad själv över hur extremt snabbt en AI-bild tappade sitt värde för mig, precis när de kom var det lite ”wow” och det var imponerande hur snabbt de blev fotorealistiska. Nu är AI-bilder ofta så bra att det inte går att skilja från verkligheten, men de föder också NOLL intresse från mig. Ett kul klipp på en katt? Jätteroligt, om man inte får reda på att den är AI och därmed tappar ALLT det roliga. Ett banalt exempel men ändå kanske det man allra oftast stöter på?

En orelaterad bild från naturen – helt befriad från AI.

Jag tror att jag har en relativt nyanserad bild av AI, det är lätt att se att det finns så många fantastiska saker den kan hjälpa till med. Jag tänker också att click-bait rubrikerna om ”här är alla jobb som försvinner när AI tar över” är väldigt enkelspåriga – det är inget nytt att yrken ändras och försvinner med ny teknik, även om vi inte sett det i den här takten innan – och det ger ju heller ingen tröst åt exakt den personen vars jobb försvann. Men jag ser ju också att kriminella har tillgång till samma teknik – fast utan de restriktioner som ”den ordnade” delen av världen har. Men det är något annat, det var inte det jag tänkte skriva om idag.

Oavsett vilket område man tittar på – politik, klimat, säkerhet, AI – så är väl det enda som går att konstatera att omvärlden kommer förändras MYCKET och under relativt lång tid. Och kanske är det även det som gör att vi söker det som känns tryggt och ”långsamt”, såsom mänskligt hantverk av olika former. Det kanske finns en tröst i tanken att ”det här kan ingen AI skapa”, eller så är det bara så att vi är utmattade av utvecklingen och allt som sker runtomkring och bara behöver få pausa i något med mer hjärta än teknik.

Jag vill väldigt gärna tro att Sara Rönne har rätt i sin spaning, det känns mer mänskligt än motsatsen. Jag tror att många både letar efter, och har ett stort behov efter, ett lugnare tempo och en känsla av att grunda sig, speciellt när vi står inför en omvärld som kommer vara föränderlig på en skala vi inte är vana vid. Sen vet jag inte om det i praktiken kommer bli så, det är inte lätt att stå emot hela omvärlden när den rusar på. Lite på tal om det förresten, jag har en ny strategi för hösten/vintern, men det får jag berätta mer om i nästa inlägg. (Som ni ser så verkar lusten att blogga återkomma lite när tempot skruvas ner och hjärnan får luft att vara kreativ).

I vajande trädtoppar

/ LindaG / Lämna en kommentar

När vi var på SPA förra helgen, jag och maken, så låg vi inte BARA och gottade oss i en pool. På söndagen hade jag önskat att vi skulle klättra i Höghöjdsbanan i Isaberg, och eftersom det var strålande höstväder så blev det ett lyckat beslut.

Jag tycker att det är barnsligt kul med höghöjdsbanor, att få klättra mellan träden i flera timmar sådär. Men, jag ska också tillägga att jag är ganska ordentligt höjdrädd – MEN, så länge jag har en klättersele på mig så KAN jag hålla nerverna i schack, även om det går åt en hel del energi på det. Vi hade i alla fall riktigt kul, trots ett lite segt avslut när vi hamnade bakom ett stort gäng som tog evigheter på sig – lite för att det också känns lite ”förbjudet” att bara åka och göra en så kul grej två vuxna sådär? Jag har gjort det ett par gånger med barnen, och nån gång i nåt sammanhang (ev jobb) som jag inte minns exakt, men det kändes faktiskt befriande att bara bestämma sig för att vi kunde göra det utan att ha någon särskild anledning med.

Så vad vill jag säga med det här? Jo att man inte måste vänta in ett firande av något, ett stort kompisgäng (as if) eller något annat för att hitta på såna här roligheter, det går visst alldeles ypperligt att ha kul ändå!

PS, det var dock sjukt läskigt när träden svajade när den andra tex åkte linbana, eller när man skulle ”själv” hänga i ett handtag och åka över någonstans. Men jag gjorde det, hurra för mig!

Höstmörker

/ LindaG / 2 kommentarer

Det värsta av jobb-puckeln är över, och jag har ”bara” en konferens att hålla i nästa vecka. Eller ja, det är ju inte så att jag inte har ett arbete att göra ändå, men det är mer löpande för planering och andra aktiviteter, det är inte de aktiviteterna som kräver mest av mig. Det känns himla skönt att få landa ner i lite mer normala arbetsuppgifter, och kanske också få pausa de sociala aktiviteterna en liten stund. Jag är VÄLDIGT glad över att kunnat hantera ca 3 intensiva veckor utan några långtgående bieffekter, och att jag orkat hålla mig så pass skärpt under så ”lång” tid ändå. Men visst, jag ÄR trött nu, i huvudet – så som sagt, skönt med lite mindre krävande arbetsuppgifter ett tag.

På onsdag har jag tagit ledigt och ska ta med Filip till biblioteket och till badhuset. Det senare är absolut inte en favorit, men han älskar det och jag har lovat – men det är kallt och inte superkul en längre stund. Nåväl. I dag har jag jobbat hemma, så jag hämtade hem honom redan efter lunch och så fick han ta med en kompis hem, det funkar helt ok så länge man inte har några viktiga distansmöten eller så.

Jag har bokat in en rolig grej för mig själv i november förresten, en tjej här i Ölmstad har öppnat en drejstudio bara ett par kilometer härifrån, och jag ska dit och köra en ”prova på”. Hade planer på att få med en kompis från träningen, men hon har ett oändligt mycket mer socialt aktivt liv än mig så det gick inte riktigt få ihop tiderna – men det blir förhoppningsvis fler gånger. Tycker verkligen det är orimligt roligt och hade LÄTT kunnat fylla halva hemmet med keramik, så måste försöka behärska mig lite – inte för att jag vill behärska det roliga men jag hade lätt kunnat sälja både själ och hus misstänker jag eftersom det är roligt, och vi har ju ändå en familj att ta ansvar för, hahaha!

Bilder från förra helgen. Efter Boelo så har de flesta löv släppt från träd och buskar här hemma, så nu är det mer grått än färgsprakande ute.

Vet ni, det här inlägget låter ganska glatt och så, men faktum är att jag känner mig vansinnigt deppig idag. Kanske är det hormoner, kanske lite social baksmälla, men jag känner mig bara ledsen och trött. Kan ju också vara tidsomställningen för den delen, hatar mörkret som kommer nu. Oavsett så känner jag mig riktigt nere, ensam och dum. Ingen behöver skriva nån kommentar om det, jag vet själv att det bara är en känsla och det går över, men den kan ändå kännas sann. Och som alltid när jag känner mig nere känner jag samtidigt att jag inte borde ha rätt till det, det finns så otroligt många som har betydligt tyngre ryggsäckar än min, men återigen så kanske det kan få kännas skit ändå en stund.

En andningspaus i ruset

/ LindaG / Lämna en kommentar

Puh vilka veckor det har varit, på alla håll och kanter. På jobbet har det verkligen varit full rulle, med 3 konferenser, 2 utbildningsdagar och 2 resor till Göteborg och Stockholm. Hemma har det varit en SPA-helg med efterföljande storbråk med en tonåring som i vanlig ordning totalt ballade ur när reglerna vi satt tillsammans skulle följas, eftersom han var astrött efter att ha haft LAN här hemma när vi var iväg. Över allt detta har min ordentliga förkylningen visserligen börjat lägga sig allt eftersom men den har ändå ätit energi. Kontentan av det hela är att jag känner mig tämligen dränerad, även fast allt (utom tonårsbråk) har varit riktigt, riktigt roligt och givande. Däremot kanske inte riktigt på ett så negativt sätt som efter utmattningen t.ex., utan lite mer som kroppen kan kännas efter en lång, fysisk arbetsdag i trädgården – helt slut men inte på ett obehagligt sätt – fast psykiskt och inte fysiskt nu då.

Träningen som är så viktig för den mentala uppladdningen har såklart blivit lidande av både förkylning och resor, en dålig kombination när man sitter så mycket still i både bil och på konferenser med. Några pass har det i alla fall blivit sista veckan här nu, och det kändes välbehövligt. Märker tydligt när det är flås att inte förkylningen heeeelt är över, men styrkan har ändå suttit där och det känns bra. Sömnen har också varit skit och pannkaka de senaste 3 månaderna, och allra värst de senaste veckorna, trots hormonersättning, vilket påverkar extremt mycket känner jag.

Till helgen blir ”sista rycket” i den här reseruschen, vi ska till Västervik för att hälsa på svägerska med familj, och har planerat att ta en natt på hotellet Fängelset. Känner mig dock inte supertaggad på att sitta i bil och sen i ett litet hotellrum med ovan nämnda tonåring… Längtar till nästa vecka som är mer ”normal”, och har tagit ledigt på onsdag för att följa med F till Rosenlundsbadet som jag lovat sedan simskolan började. På tal om den förresten, det har verkligen släppt för honom nu och efter mittermins-utvärderingen så blev han uppflyttad från Djup 2 till Djup 4, ett fint kvitto på att han kämpat på bra med att lära sig!

Men, jag måste också visa lite från vår SPA-helg på Hestraviken, det var otroligt skönt att få den pausen ändå där man inte behöver varken laga mat, städa eller fixa med nåt utan bara fick allt serverat. Skönt att bara flyta runt i varm bassäng och titta på den vackra höstnaturen med en god drink i handen, innan man sätter sig till bords för en fantastiskt 3-rätters med vinpaket. Innan middagen sen så gick vi en kort promenad och jag passade på att fota en massa, otroligt tacksam årstid att göra just det i, eller vad säger ni? Här kommer ett gäng bilder från den promenaden:

Det här blev min absoluta favoritbild!

Det blev verkligen en paus i allt kaos att få den helgen, trots att ”allt hände på en gång”. Att bara få vara utan prestationer en stund, och andas och njuta av nuet, det finns inget bättre…

Barnrum/gästrum

/ LindaG / 6 kommentarer

Jag har varit, och är fortfarande, riktigt jäkla förkyld. Ni vet sådär så man har ont i kroppen hur man än sitter/står/ligger. Och det kan kanske låta knäppt men det har varit en perfekt helg att måla om äldsta sonens rum på. Att måla en liten stund för att sen lägga sig och vila medan det torkar, i många omgångar eftersom jag tagit halva rummet åt gången, har varit väldigt skönt. Inget tungt arbete, men ändå lite rörelse och sen gott om tid att vila.

Rummet ser totalt annorlunda ut, och då har jag inte ens investerat i färg utan använt det vi hade över, enda utgifterna var maskeringstejp och två tavelramar. Jag hade nog lite öde med mig, i fredags stod jag och tittade på rummet och tänkte att vi skulle haft ett sånt litet skrivbord som vi har i vardagsrummet även här, och en halvtimme senare var det en kvinna som skänkte bort just ett sånt här vid Gränna!?! Hur sjukt? Det hämtade vi i helgen och det är mycket bättre proportioner än det gamla köksbord som trängdes där innan… Resten av möblerna har stått nere i stallet sedan vi flyttade, perfekt att använda nu.

Nå, orkade inte byta lakan till nåt snyggare just nu, nån måtta får det vara!

Ja, nu kommer det ju inte vara så här snyggt, allt Lego ska tillbaka in, men ändå! Hur bra blev det inte?! Till och med tonåringen blev väldigt nöjd, otroligt nog.

På önskelistan står att vända dörren med, men det är eventuellt inte genomförbart då lampknappen hamnar bakom dörren i så fall, annars vore det väldigt bra eftersom nu garderoben bara går att öppna när dörren är helt stängd (och garderoben kan vi inte flytta på). Vi får se.

Minns ni hur det såg ut precis när jag började greja?

Inte så mysigt direkt…

Ett gott tecken

/ LindaG / 9 kommentarer

Jag är hostig och förkyld, inget värre än en vanlig höstförkylning, men den gör ju såklart att man får boka om och av lite. T.ex. har det blivit distansarbete sedan i onsdags (tur man har den möjligheten) för att inte smitta hela jobbet, och dessvärre fick träningen bokas av. Dessvärre för att jag preciiiiiis kände att det gick lite, lite framåt och faktiskt kändes ganska bra de allra sista passen, annars är det ju ingen panik att missa pass för att jag är förkyld – det är sånt som händer och eftersom målet bara är att fortsätta träna så är det lugnt. Är för övrigt väldigt glad för att det är denna vecka jag är förkyld och inte nästa – den är fullbokad både med evenemang jag håller i och en konferens jag ska gå på, och två dagars utbildning i Stockholm.

I alla fall, efter en förmiddag framför datorn så fick jag lite spunk på att bara sitta still i går, så på lunchen möblerade jag om på kontoret. Fick dessutom sånt vansinnigt målarsug redan i helgen, så jag hämtade hem lite färgprover för att fundera. Det kommer bli dämpade, lite brända, rosa toner i sovrummet – men först till jullovet tror jag. Däremot så fick jag ”ok” från äldsta att måla om hans sovrum här uppe i huset – sommartid bor han ju nere i vårt stora rum med sovloft i garagebyggnaden, så jag passar på innan kylan tvingar upp honom hit igen. Har egentligen inte så mycket budget för hans rum direkt, men har färg över från när vi målade vårt sovrum (som ju nu ändå ska byta färg då) så det får bli en ljust grå-grön färg. Det rummet är så litet, så jag tänker att jag får det klart under helgen, ett passande litet projekt till en helg som ser ut att bjuda på riktigt höstrusk och med få andra måsten. Jag gör bara såna här små ”renoveringar” eller vad man ska kalla det, när lusten faller på – då går det fort och är roligt. Och det ÄR ju absolut inget måste liksom, bara kul att boa lite inför hösten och vintern.

Lite roligt, det här är ju halltapeten, och från hallen ser man ju rakt in i vårt sovrum. De rosa färger jag valde ut fick jag en sån känsla av att jag kände igen, och när jag lade dem mot halltapeten så skrattade jag högt! Inte konstigt att jag föll för just de tonerna… (inte helt korrekta färger mot verkligheten pga togs i lampljus, men man ser ju i alla fall hur tonerna stämmer med varandra)

Mindre kul är att båda de äldre barnen antingen är sura för att jag ändrar nåt (inte han vars sovrum jag ska måla såklart) eller inte alls bryr sig (han vars sovrum jag ska måla). Det hade ju varit liiite kul om de kanske tyckte nåt blev fint eller blev lite glada. JA, jag gör det för MIN skull, men ändå, delad glädje ni vet… Maken är lite skeptisk till rosa sovrum men litar på mig, och har väl inte så mycket synpunkter på det tonåringens sovrum direkt. Måla är bland det roligaste man kan göra tycker jag, det går relativt fort så man kan vara spontan, kostar inte skjortan och gör stor skillnad! Målar gärna själv, om det inte är enorma ytor, tycker det är lite meditativt samtidigt som jag blir glad av det. Båda de stora barnens rum ser än så länge ut som de gjorde när vi flyttade hit, de är inte så mycket för förändring de där alltså (vet inte VEM de tar efter, det är inte mig i alla fall). Ena tonåringens rum syns inte så mycket för det ligger ”innanför” kontoret, men den andra ligger liksom mitt i huset och fototapeten och de vita väggarna stämmer liksom inte med resten av huset, så jag är glad att jag fick ok på att måla där nu. ”Jag flyttar väl ändå snart hemifrån” var hans kommentar, och så fort han förstod att det inte var ”hans” rum i garaget jag pratade om så fick jag godkänt att måla. När han sover i garaget så används rummet istället mest som ”LEGO-rum” där nästan allt LEGO ungarna har får sprida ut sig.

Som sagt, det här rummet stämmer inte alls med övriga huset. Glad att jag fick fritt fram att måla om nu!
Ett vidvinkelsfoto på rummet (det är mycket mindre än det ser ut här). Det är så litet så jag tänker att jag ska kunna ta en vägg åt gången och bara flytta undan möblerna när jag målar, så slipper övriga huset bli så stökigt.

Jag skulle vilja måla om kontoret med, men mötte lite mer motstånd där (förutom att jag inte vill ha en massa projekt på en gång, bara ett i taget så det är kul), så det får väl vänta lite. Det blev i alla fall bättre med lite ommöblering så det får duga för nu.

Jag är glad att jag har ett sug att göra om lite, det betyder rent konkret att jag mår ganska bra just nu, apropå förra inlägget om mindre problem och konflikter. Att jag känner ett kreativt sug, oavsett hur litet, är alltid ett gott tecken! Däremot har jag lärt mig att det fort kan ändras om det händer något, därav det mogna beslutet att skjuta på ommålning av sovrum till jullovet och bara ta tonårsrummet nu. Då är det litet nog att få klart även om orken skulle tryta, för jag orkar INTE ha halvfärdiga projekt någon längre tid. Se – jag lär mig, jag med!