Familjen växer

Skulle egentligen skrivit om hur det var 2012, men kände mig himla oinspirerad till det, så jag hoppar över det.

Rätt go helg det här ändå, de stora grabbarna har varit på scoutläger så vi har varit enbarnsföräldrar. Vad enkelt det är ändå, trots att det är den minsta som är den som helt klart kräver mest jobb. Men det är lite tomt utan de stora, en helg går ju an men mer vore väldigt tråkigt och tyst.

På sistone har det dessutom helt plötsligt gått upp för mig att vi är fem i familjen – eller tja, det har jag ju vetat länge, men det jag menar är att vi är ju snart fem ganska stora personer här hemma. Vårt matbord som har platser för fyra med Filip på änden kommer ju snart behöva bli lite större och med stora stolar för alla. Vår soffa rymmer inte 5 ”stora” personer på ett riktigt bekvämt sätt (för man SITTER ju inte i en soffa, man ligger eller halvligger i alla fall). Vårt hem måste liksom växa med familjen, för även om vi inte växer i antal så har vi ju nu en tonåring, en lång 9-åring och en som snart inte ryms i bebislösningar längre.

Matbord har jag börjat leta efter, men har inte hittat något jag riktigt fastnat för. Det är ju apsnyggt med klädda stolar tex, men det är helt värdelöst med barn (eller för min egen del ens). Där har jag tillfälligt gett upp, jag hittar inget jag verkligen gillar.

Soffa snubblade vi däremot över i helgen när vi var på Mio och letade matbord, jag tror vi kommer sikta på en ”Friday” som ser ut ungefär så här:

Vi har ju en fåtölj med, som oftast jag sitter i.

Men jag är faktiskt lite orolig för att den ändå är snäppet ”liten”, det går att välja till en till vanlig sittplats tex. Och så finns det ett extra armstöd man kan sätta i mitten av soffan – rakt fram som den ser ut på bilden ovan. Då kan man ju hänga eller luta sig på mitten med, tänker att det är himla bra. Nåväl, vi får väl se, avvaktar till att se om det blir nån julrea, lite saftigt att slänga ut en massa pengar på en soffa precis innan jul annars. Lär ju behöva en större matta till med, och sen drar det alltid med annat annat smått och gott med. Som sagt, vi får väl se.

Det här var 2011

En till ”lucka” från Jennys adventskalender. Den kommer nog bli rätt komprimerad pga nattens ”sömn” med en vrålhostande Filip i famnen i så upprätt läge som möjligt. Nog om det, är till och med trött på att skriva om skiten.

Det är ju jäkla tur att jag bloggat ett tag, annars hade jag inte kunnat säga något mer om 2011 än att Lukas måste blivit 1 år och Oliver 5 år. Undrar om jag kommer minnas bättre när jag blir gammal? I alla fall, utefter bloggen så hände ungefär det här 2011:

Nyår, 2010-2011

Vi är hemma halva veckorna var, och jag slökollar massor med avsnitt av engelska Masterchef. Minns att det var himla bra, och helt annorlunda än det svenska. Därtill är det visst precis det här året jag kör igång med LCHF vilket funkar bra ett tag.

Det är mest småbarnsliv jag skriver om, för det är ju det jag är mitt uppe i. Märker att jag tar det lite mer avslappnat den här gången, då kändes det som allt varade för evigt…
För jäkla söta, de små trollen! Och så små…

Frustrationen över att inte vara en tillräckligt bra förälder finns redan här. Samtidigt försöker jag få till en fast anställning på mitt gamla jobb där jag hittills bara varit konsult via eget företag.

Vädret verkar göra en tvär vändning från ett par decimeter snö i slutet på mars till sommartemperaturer i slutet på april (vad avlägset det kändes nu).

Vi köpte vår bil som nu är vår andra-bil (och som känns rätt skruttig vid det här laget)
Vi var en sväng på västkusten med vänner…
Där vi också var på Legoland.
Vi ställde till med fest på tema sommar…
..såklart med en massa lekar!
Lite motvillig syskonkärlek ❤
Vi firade Oliver som blev 5.
Vi lekte i snön…
och jag fick till slut den där anställningen och var med på årets julfest med tema vilda västern.

Det hände säkerligen en massa annat däremellan, men jag hinner inte riktigt leta mer i bloggen för nu är det nån som vaknat!

En gång som inte kändes

Sitter i soffan med en liten bakteriehärd i famnen, Filip har varit hemma sedan i går med en mega-förkylning och nu har jag tagit över vabbandet för resten av veckan. Vi får väl se hur länge det bara är han som är sjuk, med tanke på hur mycket snor, slem och dregel han sprider runt sig…

I helgen ska de stora barnen på scout-hajk, så det vore bra om de höll sig hyfsat friska. Det hade ju dessutom varit kul om den här lille varit frisk nog för att vi skulle kunna hitta på NÅT, vi som är kvar. Nåväl. Ska försöka hitta en gran i alla fall, så kanske vi kan pynta den på söndag när de stora är tillbaka.

Apropå dagens rubrik så gillar jag den inget vidare, sånt som inte känns är ju heller inget att skriva om? Det är väl inte dagens VAB heller för den delen, men det är ju en del av min vardag som speglas även här.

Förra årets gran. Blir nog inte lika många paket under i år…

En gång 2019 som kändes…

… Är rubriken på dagens ”lucka”.

Jag tyckte det såg ut som ett svårt ämne, direkt när jag såg det, dels för att det som känns mest skriver jag oftast inte om här men också för att jag först inte kom på något att skriva om. Sen kom jag på att jag kan skriva om ALLT för nu för tiden tycker jag just att ALLT känns?? Vet att många håller med om att man blir mycket mer känslig för varje barn man får OCH för varje år som går och jag håller verkligen med!

När man får barn får man liksom hjärtat utanpå kroppen, men jag vet inte vad det är med ålder som gör att man känner mer. Kanske blir man bara bättre på att känna igen och erkänna känslor?

Det här året har varit ganska mycket känslor, men här är några av de som förekommit mest;

Trygghet. Jag känner mig ganska trygg i mig själv och vem jag är, och att jag löser saker på tex jobbet (när jag väl förstår vad det är jag ska göra ska tilläggas).

Osäkerhet. Motstridiga känslor men också en vanlig känsla tex på jobbet INNAN man förstår vad man ska göra. Osäkerhet om man gör rätt och osäkerhet om vad mina kollegor tycker om mig och min prestation.

Ensamhet. Svårt att hinna få ihop träffar med kompisar och liten tid över. Många kollegor men få nära kompisar på jobbet, men det ger sig kanske med tiden. Jag vet att jag är svår att förstå sig på.

Stolthet. Jag är stolt över allt jag lärt mig och har gjort, stolt över min prestation. Och jag är så himla stolt över mina barn, över min otroligt snälla och inkännande nioåring, och över min nyblivna tonåring som är så modig och vågar göra saker på egen hand.

Det var ett axplock ur det jag kände just nu, oftast är det ett enda kaos av känslor åt alla håll samtidigt. Puh…

Bild från sensommaren, hade säkert lika många motstridiga känslor den stunden med.

Jullåts-rage

Faktiskt lite apropå mitt julkalender-inlägg om jämställdhet i dag så måste jag bara säga att det finns en jullåt som gör mig riktigt förbannad – oavsett avsändare.

I’ll be Home for Christmas, heter låten. Högst oförarglig, kan man tycka, texten går så här:

I’ll be home for Christmas
You can plan on me
Please have snow and mistletoe
And presents on the tree

Christmas Eve will find me
Where the love light gleams
I’ll be home for Christmas
If only in my dreams

I’ll be home for Christmas
You can plan on me
Please have snow and mistletoe
And presents on the tree

Christmas Eve’ll find me
Where the love light gleams
I’ll be home for Christmas
If only in my dreams

Jag antar att den är tänkt som kanske lite sorgligt längtande, men enda situationen jag köper texten i är om den handlar om typ en soldat som inte kan ta sig hem, men när man lyssnar lite på originalet så är det inte den känslan jag får.

I stället får jag känslan av en karl i medelåldern, med nåt högt uppsatt jobb, som prioriterar sin karriär istället för sin familj. En familj där frun verkar förväntas lösa allt runt julen, med barn, paket och alla förberedelser, medans det är SÅ synd om den stackars karln som ”måste jobba” över julen. Det är fan semester att vara på jobbet jämfört med att förbereda en jul hemma ensam med barn hemma.

Ni hör ju, låten får mig att tokflippa, kan inte förklara varför jag får så himla starka känslor av den (nej, det är ingen jämförelse med våra jular här, ska jag titta på mig själv så är det nog först tillbaka till min mormors tid jag kan se drag åt det hållet). Jag blir bara orimligt förbannad helt enkelt, och har nu plockat bort låten från alla mina listor…. Hade jag inte blivit så förbannad så hade jag skrattat åt mig själv 😛

Jämställdheten

Den där Jenny har satt upp en slags adventskalender, med ett tema att blogga om för varje dag i december. Jag kommer inte hinna/ orka/känna för alla ämnen, men några ämnen kommer jag lägga lite tid på, jag med, och ett av dem är jämställdheten. Det här kan bli lite långa inlägg, kan jag varna för…

Feminism är ett ord som fått mycket skit och där många sätter olika värden i det ordet, men jämställdhet är inte lika lätt att förvränga och förlöjliga. Det är lätt att förstå vad som menas – lika för alla, eller kanske oftast i detta fall för de olika könen och grundprincipen är ju att det ska vara lika förutsättningar, villkor, arbete och lön för alla, oavsett kön (eller andra skillnader).

Hemma är vi väldigt jämställda, vi har delat lika på föräldraledigheten efter de första 6 månaderna, där mamman kan behöva bli återställd och kanske ofta ammar. Vi delar lika på alla pengar (jupp, maken tjänar ju mer, det är en del av jämställdheten som är svår att påverka upplever jag), utgifter och annat. När vi har gått ner i tid så har båda gått ner till 90% istället för att en går ner till 80%. Med de jobb vi har nu så lämnar alltid maken på dagis vid 08 och jag hämtar alltid vid 16. Jag lagar oftare mat, dels pga att jag är hemma tidigare än honom och dels för att på helger tycker jag om att laga mat och har det som hobby. Vi städar typ lika mycket.

Jag har världens bästa man (helt opartiskt) som alltid ger mig de förutsättningar han kan för att jag ska få egentid för tex träning, där är det ofta mitt eget dåliga samvete som är avgörande. Vi har två tillfällen var för träning i veckan – om ingen sjukdom eller barnens aktiviteter kommer mellan (vilket händer sjukt ofta). Ja, han byter oftast däck här hemma och gör fysiskt tunga arbeten, det har blivit så under åren jag varit gravid eller nyförlöst, men det är inget som stör nån av oss vad jag vet.

Jupp, jag har den bästa, så är det bara. ❤

Men vi är inte jämställda i allt, jag ligger mycket längre fram i planeringen i mitt huvud vilket gör att jag oftast är den som rekar och köper barnens kläder, jag är den som köper presenter och julklappar och jag är den som har koll på deras aktiviteter. Min man försöker – verkligen – att avlasta och göra oss mer jämställda här, men här blir det svårt på riktigt. I en ganska klassisk kvinnoroll är jag den som projektledare i princip allt som ska göras i familjen och som rör oss alla. Jag har koll på läxor, prov, när de ska duscha, om de har bytt kläder (vad är det med pojkar??), vad deras kompisar heter, om de ska på kalas, osv.

Vi jobbar en del på det, här hemma, för det här blir ju för jäkla jobbigt med allt annat som ska göras i en 3-barns familj. Maken försöker, verkligen, och jag försöker, verkligen, släppa ifrån mig ansvaret för så mycket jag bara kan. Men helt jämställt när det kommer till projektledningen som ingår i en familj, det tror jag aldrig det kommer att bli.

Så, jag ger vår jämställdhet 8 av 10, mer förhoppning om att kunna öka det till 9 någon gång! Hur ser det ut för er?

Advent och 24 x rom

Puh, det har varit en ganska hektisk men ändå väldigt rolig helg det här. I går hade vi en stunds barnfritt på eftermiddagen så då passade vi på att trängas med alla andra på Asecs, vi hittade typ inga julklappar (som var meningen) men vi köpte lite fint till oss själva. Det blev lite skålar i Rörstrands Swedish Grace, det porslinet vi använder till både vardag och fest här hemma, tycker de har så fina färger och lagom mönster. Dessutom lyxade jag till det och köpte en ny kniv till mig själv, älskar ju att laga mat så det känns väldigt kul!

I dag var det ju första december och advent, och dagen har vi spenderat ihop med grannarna. Först blev det en sväng till Vattenledningsparken för lite korv, glögg och lussebullar, sen kom de över till oss på lite tomtegröt och nygjord skinka, så jäkla gott i all enkelhet.

Blir ju glad ända in i själen av kombon snö och sol!

I år har jag gjort en adventskalender till barnen med paket – alltså inte 24 paket utan bara paket till just advent. 1 eller 2 paket per barn och advent blev det, lite smått och gott i, och det verkar som det blev en hit.

Men, måste berätta om min julkalender jag fått av maken! Blev väldigt förvånad och glad över att jag fick en rom-provnings-kalender med provningsglas och 24 olika sorters rom i (2 cl i varje lucka). Ska bli riktigt kul att prova! Varje dag kommer det ut information om dagens rom på 24daysofrum.com, så man kan läsa vad dagens sort är. Har en favorit här hemma som jag verkligen älskar, men den börjar ta slut och det vore kul att hitta någon mer.

Själv gav jag maken en Toblerone-kalender, kunde inte låta bli när jag såg den för det är hans favoritgodis 🙂

För vem?

Ja ok, först vill jag börja att tala om att jag just kommit hem från en champagne-provning på mitt gamla jobb och kaaaaanske är en gnutta luddig i kanterna, men vet ni vad – det bjuder jag på! Förbaskat trevlig provning för övrigt, det var en champagne (eller bubbel )som hette Ferrari-nånting som var grymt god och så fick vi en drös franska ostar till och jag kan bara säga: je t’adore!

I vilket fall, den senaste veckan har jag fått inte mindre än 3 kommentarer (ingen idé ni letar i kommentarsfälten för de här kom live) om bloggen och dess innehåll. Ni anar inte så oerhört mycket det betyder, speciellt när jag på sistone bara känt att ”jag är så jävla ointressant och ingen kan väl vilja läsa det här utan att skämmas ihjäl” och funderat på om jag ska lägga ner bloggandet helt.

Men i ärlighetens namn bloggar jag ju inte för att jag tror att jag är nåt vidare intressant eller för att mitt liv är så mycket att läsa om, jag bloggar ju för att jag älskar att skriva. Även när det som oftast är att tiden är knapp och skrivandet kommer i absolut sista hand, inklämt under en stund där barnen är nöjda några minuter eller de få minuter efter de lagt sig då jag faktiskt orkar. Det är så himla kul. Kul att formulera sig på några få korta meningar, skönt att få sortera upp sina tankar i ett blogginlägg och roligt att få respons!

För hur jag än vänder på det så är det roligt att bloggen blir läst, på något sätt så känns det bra att få en möjlighet att visa lite fler sidor av mig, sidor som kanske inte kommer fram så himla tydligt i vardagen. Jag har förstått att jag inte är så himla lätt att läsa av till vardags och då är det skönt att få visa lite mer av mig själv här – där var och en kan välja själv om den vill läsa. För tycker man då att det är jävla ointressant eller bara pinsamt, då behöver man ju liksom inte läsa – alltså behöver jag inte känna att jag öser ointressanta saker över någon.

Med det här lite flummiga och svävande inlägget vill jag bara tacka er som ger respons, ni vet vilka ni är! Stort tack, vet att det värmer något makalöst!

Ut i kylan – igen!

Puh, har till slut landat i soffan framför hela Sverige bakar, med ett litet glas vin på bordet bredvid. Herregud vilken vecka det har varit, det har hänt en del på jobbet kan man säga, jag ska berätta lite mer…

I slutet av förra veckan skrev vi på för att bygga en tankfarm (det är egentligen en stor betongyta indelad i olika delar och med en stor grop där vätska från tankarna kan samlas upp om något skulle hända. Högst osexigt) för ett företag vi byggt en stor byggnad åt redan, uppe på Stigamo. Kort därpå fick jag en fråga om jag ville vara arbetsledare på detta projekt som beräknas ta ungefär 3 månader, med en av våra mest erfarna platschefer som har detta som sista projekt innan pension. Ok, det blev någon form av skräckblandad förtjusning – betong är svårt att relatera till men det är ju ett av de vanligaste materialen när man bygger nytt, så ganska snabbt svarade jag ändå ja.

Bild från förra gången jag hade ett bygge utomhus vintertid…

Sedan dess har det varit fullt ös kan man säga, det är himla mycket att sätta in sig i (fast det inte är något jätteprojekt), men jag har fått bra hjälp och nu har jag banne mig fått kläm på hur jag ska bygga gjutformar, vilka material som ska användas och en massa annat som jag inte hade en aning om för en vecka sedan. Jag är faktiskt stolt över mig själv, det här kommer gå jättebra! Är däremot riktigt jäkla trött i huvudet efter att tankearbete med att bara greppa vad som ska göras och hur.

Nu undrar jag bara hur det kommer sig att jag alltid verkar hamna utomhus på byggen mitt i vintern?!? Hahahaha, tur man börjat lära sig vad det krävs för utrustning där med!

Ha kul då, för fan!

Vi har ett himla roligt privilegie på jobbet, vi erbjuds nämligen coachsamtal. I dag hade jag ett av mina, och det här var lite annorlunda. Innan har vi pratat styrkor och svagheter, hur man handskas med stress och lite mer sånt jobbrelaterat, i dag skulle jag välja en sak av mina bra/dåliga sidor som jag vill förändra. Jag valde punkten på den ”dåliga” sidan som var att jag är dålig på att vara dålig, alltså att jag tycker det är jobbigt när jag inte kan eller kan göra något riktigt bra (go figure, för på det här jobbet har jag ju fått lära mig typ allt). För att vända på det så blev det att jag vill vara bättre på att vara nöjd (jag var det i våras, minns ni?) och vad gör att man är mer nöjd? Jo en sak vi landade i var att man blir ju mer nöjd och överanalyserar saker mindre när man har kul. Ja ok, det var en massa resonerande däremellan men jag hoppar lite fram.

Att åka längdskidor är också en sån där sak jag faktiskt tycker är riktigt, riktigt kul – prestationslöst och utan mål ska det vara! Fast det är ju lite svårt eftersom det hänger på att det är så mycket snö att man kan åka i naturen.

Jag insåg, att jag har glömt lite hur man har kul? På jobbet är jag så fokuserad på allt jag ska lära mig och allt jag inte vill göra fel så jag glömmer lite att man får ha roligt med. Hemma känner jag alltid att det finns 1000 saker som ska göras och 3 barn som behöver min uppmärksamhet, hjälp och stöd så där glömmer jag med bort det – eller kanske är det till och med så att jag inte tycker att jag förtjänar att ha kul eftersom jag är så otillräcklig.

Min spontana känsla var just tvådelad – jag har glömt hur man har kul och förtjänar jag det ens? Jag FATTAR ju logiskt att jag förtjänar det lika mycket som nån annan, men det är ju en helt annan sak än att känna det.

När har jag kul då? Jag älskar att vara i skogen med familjen, där känner jag mig lugn och tillräcklig, men det kvalificerar inte riktigt under just ”kul” på ett sätt. Jag tror jag kom fram till det enkla svaret att jag har kul när jag får umgås prestationslöst med nära vänner och såna jag kan skratta med. På julfesten i fredags hade jag riktigt kul och det kändes som det var längesedan! Nu i veckan ska jag på champagneprovning på torsdag och aw på fredag, och jag har bestämt mig för att istället för att känna att jag inte riktigt förtjänar att vara på endera saken för att jag inte räcker till ens om jag är hemma/på jobbet så ska jag bara försöka fokusera på att ha kul! Jag ska inte prestera ett smack, jag ska inte ha dåligt samvete och jag ska inte känna mig stressad. Jag ska sitta ner på fikaraster och lunch och inte göra något annat än att få prata och kanske skratta en stund.

Det är min läxa, kanske låter den himla banal men det kommer bli en utmaning (eller inte, jag ska vara prestationslös ju)!

Är DU bra på att ha kul? Vad gör du då?