Jag tycker att varningarna från SMHI har varit överdrivna det senaste året. ”Snösmockan” som skulle komma gav inte så mycket, och istället så har det varit dagar när de INTE gått ut nån varning som varit mer besvärliga. Såklart hänger det ihop med klimatet och svårigheter att förutspå vädret. Men idag, när det var orange varning för ishalka, måste jag säga att det var verkligen en varning att ta på allvar, precis ALLT här ute är täckt av ett homogent lager is, ner till minsta grässtrå.
Och runt varenda galler….…och gren.
Tänkte jag skulle gå på gruset för att inte halka, men eftersom även det var glaserat av ett lager is var även det snorhalt. Trots detta så var faktiskt inte buss 121 som går mellan Jönköping och Gränna, över Ölmstad, inställt! Imponerad av denna linje, som inte varit inställd en enda gång sedan vi flyttade hit för över tre år sedan – och alltså kom barnen iväg till sina respektive skolor, även om det blev lite förseningar. Själv höll jag på att halka typ 83 gånger när jag var ute med mat till grisarna bara, så jag håller mig nog inne några timmar tills det smält bort – och ja, idag jobbar jag hemifrån med (har frukostrast nu om nån undrar).
Topptjänstemännen på USA:s departement för inrikes säkerhet fick i fredags ett memo från Trumps styre: ”Avbryt omedelbart allt arbete relaterat till klimatförändringar och stoppa bruket av terminologi kopplad till klimatförändringar i DHL:s program och dokument, så långt det är lagligt möjligt”.
Det känns vid det här laget som man sitter på en sinnessjuk bergochdalbana, som är på väg käpprätt åt helvete rent ut sagt, när man tittar på vad som händer i världen just nu. På linkedin går det läsa vagt trösterika resonemang från forskare att det ”nog inte blir riktigt så illa som det låter” med Trumps politik, men för egen del så måste jag säga att bilden av hur världen kommer se ut inom kort, drastiskt har förändrats till det sämre. När inte National Institutes of Health inte ens får använda ordet WOMEN eller ens COVID för den delen så känns ju tex Handmaids Tale mer som en rimlig framtid för USA än som en dystopi.
Jag skriver om trivialiteter som träningstajs och odlingar, mest för att få känna att det finna någon normalitet i världen ännu, och med ett hopp om att det, som en del forskare säger, inte kommer bli riktigt lika illa som det låter, men det känns ihåligt och falskt. Samtidigt är det i princip omöjligt att förhålla sig till allt detta, som en ”vanlig” person. Speciellt när det blir mycket omvärldsbevakning på klimatområdet på jobbet, och tro mig när jag säger det, det ser inte ljust ut – även om inte nyheterna rapporterar så mycket om klimat (än).
Jag vet att ni inte vill läsa om sånt här, att det bara låter alarmistiskt och är deppigt, men hallå, nu är det den här världen vi har att förhålla oss till, och det är dags att vi inte blundar för frågorna? Att fler och fler känner klimatångest är helt rimligt, utifrån det som händer, och då blir det ju extremt konstigt att försöka existera i en värld som inte låtsas om frågorna heller – det är bättre att vi får prata om det tänker jag.
Bild av DALL-E
Det är lätt att känna sig hopplös och väldigt liten, men det verkar ändå som många företag (och amerikanska delstater) fattar att vi inte kan låta världen gå dit Trump vill ha den, så även de små sakerna vi gör som privatpersoner spelar roll – ge inte upp!
Jag håller mig till naturskyddsföreningens utmaning på 5 plagg om året och än så håller det. Second hand räknas inte och inte heller strumpor och underkläder, så med det så har jag nu när det är halvtid ungefär köpt 3 plagg. Utmaningen ger mig dels lite boost att testa att handla second-hand, som jag tycker är svårt, och gör också att man tänker över sina köp – är det här verkligen nåt jag behöver eller handlar jag bara för att det är roligt att handla?
Eller ja, det är tre plagg om jag undantar träningskläder (vilket känns lite som underkläder???) så kanske fuskar jag när jag inte räknar in mina nya tajts… Men då är det så. Blev så vansinnigt trött på att mina gamla träningstights bara rullar ner och lägger sig ”under magen” när man gör typ burpees eller andra ”vika-ihop-kroppen-övningar”. Fick väldigt bra tips av mina träningskompisar, och jag kommer köpa två tajts – men nr två får vänta lite. Det första köpet blev ett par Fuse från CLN athletics (ingen spons) som jag fyndade på rea. Har testat dem två pass och de har absolut inte rullat ner sig! Kanske att de kasade ner nån centimeter precis första stunden, men efter en justering satt de kanon. De har ett litet extra band i midjan som hjälper till, och som man kan justera extra.
Det är liksom jobbigt nog när man känner att man har en dålig dag på träningen utan att man dessutom behöver rätta till kläderna mellan varje övning… Mycket nöjd med dessa! Nån gång framöver så ska jag också köpa ett par Annie från RX Performance (inte heller spons) som även den har goda betyg. Det ÄR lite svårt när man är lång med tajts, många rekommenderar att man tar en mindre storlek men då blir den höga midjan inte så hög på mig som är lång, så jag kör min vanliga byx-storlek (Large). Ifall nån är nyfiken även på Annie så kan jag återkomma när jag testat dem.
Annars rullar väl vardagen på här, vi var ute hela söndagen och njöt av solen, även om det var kallt. Förra veckan när solen sken in fick jag lite sällskap av vår servett-katt Sotis (nedan), men nu har vi inte sett henne på flera dagar och det känns inte så bra, speciellt inte när det är så kallt ute.
Nu under eftermiddagen blev jag hängig och snuvig (igen!!!!) och åkte hem och lade mig i soffan en liten stund innan jag orkade ta tag i livet. Inte optimalt att bli sjuk nu, jag har konferens på onsdag och det är över 70 anmälda så jag har då rakt inga möjligheter att vara sjuk. Jaja, det finns ju Ipren om det går åt skogen…
Jag tog mig förresten i kragen i helgen och planterade om chili och paprikaplantor, och försådde akleja, backtimjan och kantnepeta – som förhoppningsvis kommer gå att använda för att fylla nya land i sommar. Har aldrig lyckats med försådder av perenner förut, så vi får väl se hur det går den här gången. Tomaterna får i alla fall vänta till mars innan jag sår, det är mycket nog att ta hand om ändå. Tycker det är såååå tråkigt att förodla och förså, många verkar gilla det men jag tycker bara det är baltigt och att det är jobbigt att ta hand om. Hurdan är du? Älskar du försådder eller är du som jag och älskar mer när växterna är på plats i landet?
I vår firar jag och maken att vi varit gifta i 20 år, och under våren har vi även bestämt att vi ska åka på en resa för att fira. Vi vill gärna vandra i alperna, och inte vara ALLT för långt hemifrån då äldsta inte vill följa med, så valet har fallit på Schwarzwald. Jag ser fram emot detta så himla mycket! Vi blir borta i en dryg vecka – tur vi får hjälp av O med djuren hemma, men det är nog bra om vi har automatbevattning på det mesta i övrigt, haha….
Resvägen ner är inplanerad, med tips på trevliga utflyktsmål på vägen, och med fina vandringsleder markerade på kartan. Har haft stor hjälp av ChatGPT som hjälpt till att hitta det mesta, det hade varit väldigt svårt att identifiera bra vandringsleder annars. Självklart blir det även lite nöjespark, det gillar vi ju allihop också!
Tror det här blir toppen, på sommaren vill vi ju vara hemma, men samtidigt vill vi ju också ibland komma ut och se lite annat – och även om våren innebär en MASSA jobb på gården så får vi försöka lösa det så växter och sånt överlever. Har ni tips på sånt vi inte får missa så hojta gärna till.
Det pågår så mycket i mitt huvud nu som jag inte kan skriva om, så ni får ursäkta men det blir kanske lite platt innehåll just nu – eller inget alls.
Om mina kommande två veckor rullar på som de ska så kommer jag göra mitt 300 pass på Crossfit. Det är ca 100 pass som utövades samtidigt som jag var sjukskriven för utmattning, 100 pass som utövades direkt efter och med alla sviter av utmattningen och 100 pass som varit i någon form av tillfriskningsläge, om jag ska dela in det lite grovt. Varför vill jag det då? Jo men att bara säga att jag gjort 300 pass och ändå inte är i (ännu) bättre form kan ju ge lite tvivel på klubben, eller på mig själv, så det känns ändå relevant.
Den största skillnaden den senaste tiden är att jag fått tillbaka liiiite möjligheter att pressa när det blir flåsigt. Det är ett ärrat, skadat och stramt gummiband, så flexibiliteten är det är inte långt, men det är ändå inte helt stumt längre. Däremot har jag väl fattat att det nog kommer vara omöjligt att få tillbaka det i full utsträckning, men fine.
Jag har också, på ett lite retligt sätt, fått känna i korta stunder att kroppen känns STARK igen. Att den orkar det jag vill (i vardagen) och att jag liksom känner att jag trivs i den. Det retliga i det hela är att det hittills ofelbart har varit så att en dag då jag känner mig stark omedelbart har följts av typ en period med förkylning eller nån skada. MEN, de starka dagarna kommer ändå lite, lite oftare märker jag, och även om det inte är någon snabb övergång så känns det bra! Det är en helt oerhörd känsla att känna, att kroppen känns stark istället för att den liksom bara ”‘är”.
Träningen har dock en baksida, Crossfit ÄR slitigt, och det blir inte mindre slitigt när man är över 40 med en utmattning och hormonstörningar pga klimakterie ställer till det. Man kan inte riktigt gasa på som kanske ens tränare eller en själv vill alltid, om man känner att man inte ska gå sönder, vilket också samtidigt känns både trist och som att man försöker komma undan.
Det är samtidigt så oerhört rolig träning – förra veckan kunde jag (med hjälp av lite gummiband) göra kippade pull-ups i sjok om fem, och det var SÅ roligt! Det kändes som jag FLÖG upp (jag vill inte se nån film för då visar det sig nog att min känsla inte riktigt stämmer) och jag kände att jag liksom fick ihop rörelsen. Eller som när jag ”helt plötsligt” kan få upp den jäkla sandsäcken på 45 kg, inte över axeln men till att bära framför magen, det känns också så himla gott!
Jag unnar er att också få känna att ni hittar en rolig träningsform, och att ni får känna hur det känns att känna sig stark i kroppen!
Jag vill ju orka göra allt jag vill – och mer därtill!
Jag brukar kliva upp strax innan åtta på helger – det känns som en lyxig sovmorgon efter nästan 16 år av extremt tidiga morgnar med barn. När jag klev in i badrummet blev jag först lite perplex, för hela badrummet badade i ett mjukt, rosa ljus – men jag fick snabbt förklaringen när jag kollade ut. Vilken morgon! Färgerna försvann så fort, så fort, men jag hann ut och fota när det var alldeles ljuvligt pastellfärgat ute, med frost på varenda gren och grässtrå. Har varit glad hela dagen tack vare den fina morgonen!
I dag har vi då skickat bort både Frank och de två tonårstjejerna (minigrisarna alltså, ifall någon nu hoppar in enbart på detta inlägget). Skönt det, Frank äter oss, och helst även Doris, ur huset. Nu fick tonårstösen Knyttet flytta in med småsyskonen och mamma Doris, så nu har vi bara en hage med en mamma-gris, hennes 6 månader gamla dotter och så fyra kultingar på 2-3 veckor då. I den kullen kommer vi behålla en söt lite gylta, som vi genast har fattat lite tycke för, och sen när de övriga är stora nog att flytta (12 veckor) så kommer vi alltså bara ha totalt 3 minigrisar. Hanterbart.
Grisarna går i samma hage och på samma kulle där vi brukar släppa ut hönorna, när vi också är ute (så inte rovfåglar kommer och tar dem). De funkar väldigt bra ihop – grisar och hönor. Hönorna pickar i sig de korn som grisarna missat eller som så att säga passerat grismagen, och går gärna där grisarna bökat. Tänker också (men har väl inga fakta på det) att hönorna också hjälper till att äta upp insekter som kan vara besvärliga för grisarna annars. Griskultingarna tycker också det är roligt med hönorna, mest att jaga dem lite då 😉 De är bara hälften så stora som hönorna, men supersnabba och har väldigt roligt ser man. Hönsen verkar inte lida så värst av det heller, de kan alltid flaxa undan till där grisarna inte kan gå om det är så.
Måste bara visa en sista bild, även om det inte syns så väl – men eftersom jag var ute lite innan solen riktigt gått upp så blev då så coolt när de första strålarna nådde vindkraftverken borta i Skärstadalen, i verkligheten såg det ut som de riktigt lös av sig själva!
Helgen försvann bara lite för fort, som vanligt, och jag längtar redan till nästa så man kan vara ute här på gården. Kram på er, hoppas ni får en bra vecka!
På söndag flyttar Frank till en ny gård, i Skövde, för att fortsätta avla söta små minigrisar där. Nästa vecka flyttar även två av ”tonåringarna” hemifrån, de ska till Tenhults naturbruksgymnasium, vilket känns lite extra kul 🙂
Vi behöver skala ner antalet grisar, det blir för dyrt att hålla dem med mat, så hur mysigt det än är med griskultingar så kommer vi inte skaffa några inom överskådlig framtid. Planen är att behålla två eller kanske tre, det blir vår ”mamma-gris” Doris, tonåringen Knyttet från förra kullen och eventuellt någon av hennes nya små kultingar, om någon blir extra kelig. Lite trist, men eftersom vi inte har någon egen produktion av spannmål så funkar det inte att köpa foder för ganska mycket pengar varje månad.
Lilla knyttet, hon är så söt, så henne måste vi ju behålla.
Nån gång ibland, så är det så svårt, svårt att hitta sitt värde i någonting alls. När man inte känner att man tillför något som förälder, maka, kollega eller vän, och det man tillför planeten är nog mindre än det man tar av den. När det är svårt att motivera ens sin existens.
I dag var en sån dag – dag 895 i januari.
Jag är inte dum, jag fattar att jag inte har mindre existensberättigande än någon annan, men ibland kan det ändå kännas himla meningslöst. Jag är redan tämligen meningslös för de två äldsta barnen som helst vill vara någon annanstans, och vem är jag när inte lilla F behöver mig längre sen heller?
Det är säkert hormoner, men idag är det en sån dag i alla fall. Kram på er andra, om ni också har en sån dag idag.
Den leriga ursäkten till icke-väder kan också vara orsaken. Ge mig hellre lite kyla och snö, om det nu är för tidigt för vårsol….
Jag: Oj, tänk att det ändå nästan är februari redan, vad fort det gick!
Också jag: Herregud, den här månaden tar aldrig slut, det blir ALDRIG vår, det är sååå deppigt….
Det är svårt att förhålla sig till oxveckorna, dagarna känns evighetslånga samtidigt som enheten ”veckor” samtidigt känns som de går väldigt fort. Man kör liksom ner huvudet och tar ena foten framför den andra, och inspiration och kreativitet ligger kanske inte på topp.
Men men, man tar sig ju för saker ändå. I helgen var mellankillen iväg med fritids i Branäs och åkte slalom, och då passade vi på att ta tag i en liten surdeg på hans rum som legat i nästan två år. När vi renoverade badrummet behövde vi gå in i väggen bakom (i sonens rum) för att fixa med den vägghängda toastolen, och sedan dess har vi bara ställt tillbaka gipsbiten vi skar bort. Nu fick vi tid att med gipsbruk, reparationstapet och lite ny färg göra iordning ordentligt. Det är inte mitt färgval, men han var nöjd och det är väl ändå ett tonårs-värdigt rum antar jag.
Det blev lite bökigare än det behövt vara eftersom jag åkte på mitt livs första ryggskott i fredags. Vet inte om det var nån konstig bieffekt av naprapatbesöket dagen innan, eller om jag gjorde nåt dumt på träningen den kvällen, men i alla fall låste sig hela ländryggen ända ner i svanskotan. Fick inse att det inte var aktuellt att träna på lördagen, men försökte röra på mig efter bästa förmåga, och idag är jag bara lite stel och öm. Segt att vara 40+ ibland alltså…
I går natt så sammanföll ett gäng mindre problem och blev till ett totalt kroppsligt cluster-fuck. En gammal musarm, tennisarmbågen sedan i somras och en nackspärr sedan två veckor blommade alla upp och låste typ min högra arm totalt, det gjorde svinont. Bokade in tid hos en naprapat i dag, och även om det kändes något bättre i morse så var det nog ett bra val…
”Oj då, här har det kört ihop sig” var hans första kommentar. Sen klämde han mig lite oväntat typ vid armhålan och jag höll på att skrika rakt ut – visste inte ens att jag hade ont där? Bland flera problem så verkar en överansträngd lats-muskel vara ett av de större problemen, jag som inte ens trodde jag hade några lats-muskler typ… Efter en mycket plågsam, men välgörande, halvtimme så fick jag lite stretchövningar och rekommendationen att boka in återbesök. Skulle gladeligen ha ett helt gäng såna här besök för att jobba med en massa knöligheter med kroppen, men det blir så jäkla dyrt – men det här behöver jag reda ut om jag alls ska fungera känner jag.
Nu ska jag in och köra dagens träning, jag ska träna på ungefär som vanligt men inte sikta på några person-bästa, var väl ungefär rekommendationen, så jag ska låta armen och axeln jobba med lite lägre vikter ett tag.
Axlarna och övriga kroppen mår ju bäst när vi jobbar mycket på gården och rör oss på en massa olika sätt. Vintern med ett kallt kontor och ett jobb framför datorn är verkligen ingen höjdare, men vad ska man göra.
godatankar.com 