Tiramisuglass

Det är få saker maken älskar så mycket som Tiramisu, så när han fyllde år i går så var det det som stod på önskemenyn. Men jag blir ju ibland lite uttråkad av att göra exakt samma recept hela tiden, så jag tänkte att jag gör om receptet lite och gör det till glass i stället. Det blev sjukt bra! Dels så tror jag att man utan problem kan tina den helt och få en helt vanlig tiramisu (om man tex vill göra den långt i förväg) men sen var den också toppen just som glass. Tack vare den kondenserade mjölken så blir den heller inte isig, så man behöver ingen glassmaskin heller utan monterar bara ihop den precis som vanligt men fryser den sedan.

Lika gott som glass som ”vanlig” dessert

Tiramisu-glass 6-8 portioner

1 paket savoidkex
1,5 dl kallt, starkt kaffe
2-3 msk valfri likör eller sprit (tex kahlua eller rom)

250 g mascarpone
3 äggulor
3 äggvitor
2 tsk vaniljsocker
2 dl vispgrädde
0,5 burk kondenserad mjölk

Ca 0,5 dl kakao

Börja med att göra i ordning kaffet, smaksätt efter eget huvud.
Vispa sedan äggvitorna till mjuka toppar i en ren skål, vispa vispgrädden fast men inte smörig och vispa sedan äggulor och vaniljsocker fluffig. Tillsätt den kondenserade mjölken i grädden, och blanda sedan ihop allt med en slickepott till en slät, krämig smet. Ät lite av smeten (för det går inte låta bli).

Lägg en tredjedel av smeten i botten på en form (eller gör glassen i portionsformar direkt om du har plats i frysen) och pudra över generöst med kakaopulver. Doppa savoridkexen hastigt i kaffet och lägg dem över det första lagret smet. Upprepa en gång till och avsluta sedan med den sista tredjedelen smet, för att sedan toppa med kakao. Täck över Tiramisun med plastfolie eller ett lock och ställ nu antingen i kylen ett dygn för att äta som vanlig tiramisu, eller frys ett dygn för att äta som glass. Tänk bara på att om du fryst in den så behöver den stå framme ca 1 kvart för att gå att hantera och skära i.

Tiramisuglass!
Ett tjockt, pudrat lager med kakao är en av nycklarna!

Samlar energi

Nej men alltså, det har varit en sån konstig vecka. Inte mindre än tre, stora och oväntade nyheter helt orelaterade till varandra, och alla kom med egna orosmoment och tankar. I dag kände jag mig helt manglad liksom, så vi bestämde lite kort att vi skulle ta en dagstur på Västanåleden, med bara Filip eftersom de stora grabbarna sovit över hos kompis/mormor. Vi plockade ihop saker till att göra kolbulle, lite ved och knatade iväg.

Här är i alla fall fridfullt, det var ingen förlust att grillplatsen var upptagen.
Stenar och vatten – mer behöver han inte. Men ja, två sekunder efter jag tog denna bilden stod han upp till knäna i vatten, så sen fick vi ställa stövlarna på tork vid elden en stund.
Lager på lager…

Han är så himla duktig Filip på att gå, han blir 4 år om två månader men han orkar nästan lika mycket som de stora killarna. Han gick hela vägen till grillplatsen (och lite förbi och ner till stranden eftersom grillplatsen var upptagen) och sen klättrade han mer än halvvägs hem – den vägen som går uppe på ”bergssidan” så att säga. Och det var INGEN lätt väg idag, hälften lera, hälften is och fruset (iofs var det nog tack vare att en del var fruset som det ändå gick ta sig fram). Vi var ute i 4½ timme allt som allt, och som vanligt så känns det så skönt att ha varit ute och rört sig.

Nej tar man bergsvägen tillbaka är det ingen enkel promenadstig, men det är också en mycket roligare väg att klättra fram på. Det tyckte även Filip.
Det syns hur trött jag är, tycker jag. Ibland känns det som jag åldrats 10 år det senaste året. Suck. Behövde i alla fall inte oroa mig för motion i dag, med honom på ryggsäcken får benen jobba på rätt bra i den branta och hala terrängen.

I går firade vi ju maken som fyllde år, ett par presenter och sen mest lite gott att äta, men nog så han helst firar – undan all uppmärksamhet. Lovar att det kommer ett recept på efterrätten Glass-Tiramisu under morgondagen, för det var en höjdare.

För övrigt så har vi väl kommit fram till att efter vårt magplask i valpletande så har vi ställt oss i kö hos Pohlhöjdens kennel, som förhoppningsvis paras under våren och FÖRHOPPNINGSVIS får nån pälsad liten valp till oss. Det känns just nu som om vi kommer ha otur, men vi får väl se. Det blir väl som med barnen, man får kämpa i två år innan det tar sig, hoppas inte att det tar riktigt lika lång tid med valp O.o

Platt fall

Jag är ju världens sämsta på att vänta på saker, det vet ni ju vid det här laget. Nu väntar vi med stor spänning och stigande nervositet/oro på att det ska bli valpar hos Xoloanne. Det är ju 1000 saker som kan gå fel vid en förlossning och jag tänker att det gäller hos hundar med? Men, vi väntar, håller tummarna – och längtar.

Har jag läst igenom typ alla 687 inlägg om hundträning på Fredrik Steens blogg? Japp. Har jag googlat bästa hundsele, bästa transportbur, hundmat och allt annat? Japp.

Och precis när jag skrev detta inlägget fick jag reda på att hon verkar ha varit skendräktig och det blev inga valpar. Så ledsen nu 😦

Skolfredag

Den här veckan har varit toppar och dalar. Mestadels har det varit toppar på jobbet, jag har haft superbra flyt, bockat av mängder med saker och ligger bra till i min planering av den etappen jag jobbar med nu. Samtidigt börjar jag lite smått med nästa etapp, liknande den jag gjort innan med tak-, fönster- och fasadbyte. Det känns lite kul med nåt jag (äntligen) gjort innan, nu kan jag väldigt konkret dra nytta av det jag lärt mig!

I morgon är det skola, Betongteknik 2, på distans via Zoom. Massor med bra kunskap, men klart jobbigare att koncentrera sig på allt på distans i 8 timmar.

Har ingen aning om vad vi ska göra till helgen, förutom att vi ska fira maken som fyller år, vädret ser inte direkt inspirerande ut. Hade jag fått önska heeeelt fritt utan några hinder, pandemier eller annat så hade jag åkt på SPA en dag, fy vad skönt det hade varit… Var många år sen jag var på SPA sist, har inte varit på så många olika heller, tror det är typ 4 olika jag besökt. Det har liksom inte funnits så mycket möjligheter. Jaja, sånt lyxproblem, nåt hittar vi väl på till helgen ändå.

Så trist att vi inte fick behålla den vackra snön mer 😦

Rallarleden på längdskidor

I Jönköpings-gruppen på facebook fick jag tips om att Rallarleden (banvallen) från Bottnaryd och en bit öster om Shell-macken var spårad, med långa, raka spår.

I går (lördagen) åkte jag dit och utgick från Shellmacken, undrade först hur jag skulle hitta in till spåret, men eftersom det typ myllrade av längdskidåkare så var det enkelt att hitta! Hade inte så mycket koll på vart jag var på spåret, så åkte först till höger (mot Jönköping) i ca 2 km till en tunnel, där tog spårningen slut så då åkte jag tillbaka och fortsatte sedan vidare mot Bottnaryd. När man åker så där fram och tillbaka kan man ju välja helt själv vad det blir för längd – jag åker ju rätt sakta och tar det lugnt, så jag drog ungefär 1,4 mil, och var mycket nöjd med det.

I dag tänkte jag att jag skulle testa det jag också fått tips om, nämligen att åka från starten i Bottnaryd och sedan hela vägen till Hallbystugan. Det blev så, lite tristare väder i dag, men ändå skönt och ljust med snön. Kan för övrigt meddela att det var ungefär 9,5 km spårade spår enkel väg till den lilla tunneln. Väldigt vackert och lättåkt, inga backar utan bara lätt upp- eller nedförslut om vartannat. Mycket folk, men ändå väldigt utspritt så många gånger såg man ingen alls åt något håll.

Både i dag och i går hade jag med kaffe och äggmacka och en bulle, det blev lite snabb ståfika bredvid spåret, men det var gott med ny energi efter det!

Efter tunneln fortsatte jag sen på rallarleden in mot Jönköping, här var det inte spårat även om 1-2 personer åkt skidor före mig. Hade ju åkt dels i går och sen nästan en mil fram hit, så var rätt trött, och det var JOBBIGT att åka där det inte kört nån scooter eller nåt innan. Skidorna gav med sig lite åt sidorna och det var svårt att hålla balansen, och man fick inte så mycket ”gratis-fart”. Tyvärr går leden härifrån och nästan ända till Axamo utmed riksväg 40, så även om man såg vackra, snötäckta Dumme Mosse på ena sidan var det inte lika mysigt denna biten.

Sen bar det av inåt Axamo, här korsar spåret de olika löpspåren, för att sedan göra gemensam sak med den leden som leder ut till vinterleden på Dumme Mosse (den är inte helt fryst och åkbar än i år har jag fått info om). Någonstans här var jag jäkligt trött, och lagom till jag åkte förbi hundbadet i Axamo så blev jag upplockad, ca 1,6 mil från start. Hade jag orkat så hade jag kunnat åka via Hallbystugan och Hallbyleden nästan ända hem faktiskt, då hade jag nog landat på lite över 2 mil gissningsvis.

Nu är jag riktigt skönt trött och mosig, så ikväll blir det bara film och soffhäng. Även om jag åker för nöjes skull så får man ju träningen på köpet, det lär jag väl känna av i början av veckan. Men så roligt det har varit att få åka längdskidor i år, det var ändå väldigt oväntat! Det ser ju lite tveksamt ut om vi har nån snö efter den kommande veckan, så det var bara att passa på!

Vintersoluppgång

I morse när vi klev upp så visade termometern på -13 grader, och det var en fantastisk himmel och strax innan solen gick upp. Jag satt inne några minuter innan jag insåg att jag bara MÅSTE ut, så jag slet åt mig en jacka och ett par stövlar och knatade ut en stund i trädgården..

Morgonljuset var fantastiskt…
…och sen kom solen!

Så två omgångar sprang jag ut med kameran, andra gången strax efter solen gått upp. Här får ni några bilder åtminstone jag är väldigt nöjd med, både innan solen steg upp, och efter.

Humlen vid hönsgården…
…torr och skir med frost på sig.
Frusna växtstöd i väntan på grönare tider
…en vacker kontrast i trädgården!
I uterummet var det minusgrader med, och frosten hade skapat fantastiska mönster på glasen.

När det är kallare än -10 så känns det verkligen som hela världen fryser till, det blir stilla och tyst och allt är bara så galet vackert. Även om jag själv är frusen så älskar jag verkligen när det är ”riktig” vinter med mycket snö och kallt, tycker det är mycket värre kyla runt nollgradigt, den går mer in i benen.

Mitt på dagen idag så gav jag mig ut på en ordentlig skidrunda på banvallen vid Bottnaryd, 1,4 mil blev det i godan ro och med äggmacks-paus och tanken är att jag ska åka i morgon med – eftersom det verkar som snön riskerar att försvinna i veckan. Men det förtjänar ett eget inlägg, så det kommer nog ett i morgon.

Planer för helgen, för en gångs skull!

Men åh vilket fantastiskt väder det varit idag! Hade hoppats hinna ut en kort promenad på lunchen, men i dag drog vår utbildning igång igen (som i år kommer ligga mestadels på fredagar) och eftersom den går i högt tempo hann jag bara precis äta och göra de uppgifter vi skulle göra. Tog mig i alla fall ut en kort runda nu ikväll bara för att få lite luft, kort för att det var så kallt att ansiktet typ domnade bort, men skönt ändå.

Igår tog jag mig upp till Hallby för jag var så sugen på att åka skidor, gillar mest deras längre spår när de drar dem över åkrarna, tycker elljusspåret är rätt trist och oinspirerande. Men det blev ungefär 6 km allt som allt, mest på åkern, det funkade ändå ok med pannlampa.

Är för övrigt så förundrad över vilken proffs-utrustning alla har nu för tiden? Inte skidorna då, utan alla har minsann slimmade proffs-kläder och midjeväska med vätska och valla. Jag åker i underställ och ganska enkla kläder, känns som det på något sätt kommer med en förväntan om prestation när man är klädd som någon i skidlandslaget? Var och en får ju såklart välja precis som en vill, det passar inte mig bara. Nu kan jag vingla runt lite i spåret i godan ro, känns det som i alla fall. Älskar mina skidor dock, köpte nya förra året med ”skinn” under, de är fantastiska att åka med!

Älskar när det är snö överallt hemma

Det verkar ju dessvärre som snön kanske försvinner nästa vecka, så jag tänker åka skidor både lördag och söndag om inget oförutsett händer. Kanske tar med lite kaffe och en äggmacka med, så jag orkar åka långt…

Tvivel och rosenskimmer

Om ungefär en vecka beräknas det födas valpar hos ”vår” uppfödare. Jag spenderat kvällarna med att läsa om hundfostran, foder och valptiden, och om någon tror att vi funderar på att skaffa valp med ett rosenskimmer så kan jag meddela att det gör vi absolut inte. Jag läser om de besvärligaste sakerna, om valpar som ska ut och kissa varannan timme HELA dygnet i början och självklart tvivlar jag. Kommer vi orka, herregud vad mycket de ska aktiveras, vad händer om… Osv. Maken tänker likadant.

Men sen tänker jag på hur naturligt det känts att ha hundarna vi lånat här hemma, på att en hund varit nåt jag önskade så mycket när jag var liten, på hur underbart det vore att ha med en hund på våra skogsturer och tänker att jo, men kanske.

Sen pratar vi om det här hemma, på allt som kan bli jobbigt, och vi inser att även utan rosenskimmer så vill alla ha hund. Vi pratar med barnen om att det blir jobbigt, om att det kommer behövas hjälp från dem vid enskilda tillfällen fast de inte är sugna (det här är väl mest nåt O förstår, de andra två är lite för små) och känner lite att har vi tagit oss så här långt i livet ska väl inte en valp (eller unghund) få oss på fall direkt.

Jag vet, vi åker och tittar på valparna när de kommit, så blir det nog lättare att göra en objektiv bedömning 😜 (bild från tidigare kull hos xoloanne)

Och om, bara om, jag får dagdrömma en kort liten sekund om att vi någon gång flyttar ut lite mer på landet, då vore det extra fantastiskt med en hund. (Ps, vi har inget rosenskimmer över tankarna att flytta till landet heller, även om det kanske kan låta så när jag skriver kort om det här)

Alltså, känslan är väl någon form av skräckblandad förtjusning över tanken på denna eventuellt blivande familjemedlem. Vad tror du om det hela?

Babbel och rollspel

Hahaha, jag har sån sjuk träningsvärk i mina benböjare idag (ljumskarna typ), nu på eftermiddagen har jag typ stapplat fram som jag-vet-inte-vad, måste se sjukt kul ut!

Känner mig lite allmänt prat- och sällskapssjuk, men det är bara Lukas och Filip hemma, Lukas spelar TV-spel och Filip är visserligen världens roligaste att prata med – men det är inte riktigt DEN sortens prat jag är sugen på. Fast jag har inget direkt konkret sådär att säga, så jag gör som vanligt och låter fingrarna babbla på av sig själva här.

Förresten, jag hade slut på poddar att lyssna på häromdagen, följer i princip bara En Underbar Podd och Gynning & Berg, och klickade mig runt i Spotify’s utbud. Under humor dök Rollspelsklubben upp och jag tänkte att jag bara måste höra lite vad det var för nåt. Har aldrig spelat själv, men klickade upp ett avsnitt att lyssna på (varje ”story” är i ungefär 4 avsnitt verkar det som). Och alltså, det är så jäkla skruvat och kul? Dels känner man sig lite delaktig i podden, sådär som de bra poddarna gör, det känns som man sitter med runt bordet liksom. Sen kommer det såna galna kommentarer ibland att jag FLERA gånger har bara garvat rakt ut för jag inte kunnat hålla mig, och det får man väl säga att det är ett grymt bra betyg det med.

Haha, nä den hade inget med inlägget att göra den här bilden, men ett inlägg med BARA text blir kanske lite väl trist, så ni får hålla till godo O.o

Det verkar ju vara lite olika (mer eller mindre kända) gäster vid varje omgång, så av det lilla jag hunnit lyssna får man nog ändå göra en bedömning för varje story om man kommer gilla den, mest baserat på sällskapet. Den första jag lyssnade på ”Har ni sett Harri?” och har som deltagare Allan E Galen (en anka), en halvalv som bara vill spela dåliga låtar på sin ukulele samt Is Björn som är en, tja, isbjörn. Det är inte helt barnvänligt direkt, men herregud så skruvat och hjälp vad jag skrattat! Ett sådär oväntat tips för den som ”vågar” testa att lyssna på en lite annorlunda podd.

Annars är det ju himla trist att snön just nu håller på att regna bort! Jag hoppas SÅ att det ser bättre ut i Habo så jag får åka längdskidor igen…

Men hörni, vad är din favoritpodd? Och din mest oväntade podd du lyssnar på?

Längdskidor!

Nej men jag ÄR så glad (vilket är extra fantastiskt med tanke på att jag just städat upp en massa krossade marmeladbukar från kylen i garaget eftersom en hylla rasade ner)! Fick tips om att det var mer snö i Habo än här, så googlade och hittade skidspår vid ”Gränsen-stugan”. Åkte dit och japp, det var nog en decimeter mer snö än här hemma. Var där rätt tidigt (9:30) så det var nästan inget folk heller, ljuvligt!

Kolla vad FINT liksom!!!

Åkte 5,5 km slingan, först var den inte spårad men på mitten ungefär mötte jag upp spårmaskinerna (eller vad man säger) så sen blev det väldigt lättåkt. Har vurpat två gånger, en på rumpan och en rakt på fejset (hann dock sakta ner så det såg nog extremt roligt ut, jag låg och skrattade själv en stund).

ÄLSKAR ju verkligen att åka längdskidor! För mig är det ett rent nöje, motionen är en bieffekt om än en positiv sådan, det är naturen och själva utmaningen jag gillar, att få ett behagligt glid och helst inte tappa balansen alltför ofta. Råkade dock få med mig ett par juniorstavar, så åkte med för korta sådana, men det gick ändå. Efter första varvet hade jag skoskav så gick ner och satte på mig plåster i bilen och drack lite vatten, och hittade till min glädje en snickers i handskfacket – tror ni det var mums eller? Kavade mig sen ut och åkte ett varv till (alltså 1,1 mil minsann) och hade jag inte haft sån skoskav (kommer få två blåsor) och varit så kaffesugen så kunde jag nog kavat runt ett varv till på ren glädje.

Fånigt glad!

Det går varken fort eller snyggt framåt, men det struntar jag högaktningsfullt i för det här är inte en prestations-grej för mig, utan istället raka motsatsen. Stannade och hämtade andan när det behövdes och så för att fota såklart.

Så himla gott, ler fortfarande här hemma! Kommer däremot säkert få betala för det här i ett par dagar med ordentlig träningsvärk misstänker jag, men så värt. Längtar järnet till nästa helg och hoppas snön ligger kvar!