Julprepp, sliding doors och 2014?

I går var egentligen temat på julkalenderinläggen ”3 sliding doors-ögonblick”. Först tänkte jag att jag inte har några sådana som jag vet om, men sen kom jag på att jag faktiskt HAR ett par – men att det är alldeles för privata tillfällen för att jag ska vilja skriva om dem här, så det blev liksom inget. Vi alla de här tillfällena hade jag nog inte kunnat välja/agera annorlunda just DÅ, men nu i efterhand kan jag känna att det hade blivit skillnad åtminstone tillfälligt om jag gjort annorlunda. Konflikter som ligger och jäser under ytan känns ju som de förr eller senare bubblar upp ändå, men kanske hade inte konsekvenserna blivit så stora – vem vet.

I stället för att blogga om sånt i går så ägnades typ hela dagen åt att baka pepparkakshus och pepparkakor med barnen. Jag vet inte varför jag är så enveten och ska göra egen deg, just till pepparkakshus känns det ju rätt oviktigt vad degen smakar, men ändå kan jag inte låta bli att göra mormors gamla recept. Varje gång jag gör de pepparkakorna tänker jag på hennes pigga, grå ögon, krulliga kritvita hår och knotiga händer som med starka nypor och mycket erfarenhet kavlar ut lövtunna pepparkakor. Mycket tunnare än jag orkar med att göra, hennes kunde man se igenom och de smälte som smör i munnen… Det var många år sedan hon dog nu, men jag tänker rätt ofta på henne, även om jag typ aldrig tar mig tid att åka och tända ljus på hennes grav. Men jag tänker att hon förstår, att familjelivet här och nu måste få vara det som har högst prioritet utan att man för den skull glömmer.

Det här är en riktigt gammal bild på mormor och morfar, de kan inte varit mer än max 60 år här.

Dagens lucka ska ju handla om ”det här var 2014”, men eftersom jag redan babblat på alldeles för länge så kör vi en kort foto-session med de stora höjdpunkterna bara:

Jag försökte mig på en tävling i kickboxing. Det gick inget vidare, men jag var rätt stolt över mig själv att jag vågade försöka. Sjukt vältränad var jag med, det här var lätt året jag toppade formen – över hela mitt liv sett.
Nej det här är inte Filip, det är Lukas som fyller 4 det här året. Sjukt lika är de dock.
Korthårig var jag med, i vårljuset.
På en tripp till Göteborg lyckades vi träffa några stormtroopers!
Såna små sötnosar!!!! Oliver blev 8 det här året.
Vi bilade till Franska Rivieran där mamma firade att hon fyllt år och bjöd på boende en vecka.
Brorsan med ❤
Alltså förlåt att jag hänger mig lite, men fan vad vältränad jag var. Den där kroppen krävde dock en sisådär 10 timmar i veckan på gymmet, så den lär jag aldrig se igen.
Efter första veckan vid rivieran åkte vi till en veckas boende vid Paris. Hade dock riktig otur med vädret så det var en rätt skruttig vecka, förutom att det är helt meningslöst att åka till en storstad med två ganska små barn.
Vi bodde rätt mysigt ändå, på en bondgård lite utanför Paris.
Hönorna fick också flytta hem till oss – de var egentligen en 50 års-present till mamma som pratat om hönor länge, ihop med hönshus och gård, men hon kände att hon inte ville ha ansvaret så då fick de flytta hem till oss.
Jag tror att det här kan ha varit en av de första utflykterna ”ut i naturen” (eller till dumme mosse), precis i början av det där längtet att komma ut lite mer.
Ser inte som det var kanonmycket snö den vintern, åtminstone inte på den här sidan nyår.

Det var en kort återblick till 2014!

Gerbiler / ökenråttor

I onsdags hämtade jag de tre små ökenråttor som Oliver fick i födelsedagspresent, alla bor hos Oliver men jag och Lukas har också del i varsin liten krabat. Väldigt små och söta är de! Vi köpte från en uppfödare runt Hjo, så de är handtama, orädda och väldigt nyfikna – mycket roligare än om det är små skrämda saker från nån djuraffär (gick inte ens att köpa från djuraffär). Låt mig presentera…

…Leo – Olivers ökenråtta. Färg Dark eyed Honey. Den mest aktiva av dem!

Kanel – Min ökenråtta. Färg Agouti (naturfärgad). Lugnast av dem.

Sötis – Lukas ökenråtta. Färg Blå. Skyggast av de tre.

Bra med ökenråttor är att de inte är nattaktiva djur, de är aktiva i perioder hela dygnet i stället och går bra att leka med nästan när som helst. De här små har inte ens visat en antydan till att nafsa heller, de är snabba, små och makalöst söta.

2019 på instagram

Jag använder Instagram rätt frekvent tycker jag, även om jag nog bloggar oftare än jag instagrammar. Men ändå, på mitt instagram har jag i skrivande stund inte mindre än 1905 inlägg, från starten! (Jag heter LindaGladh där om ni vill följa mig)

Det här året då? Vi kikar väl lite! Nu kommer ju bilderna i lite omvänd ordning på instagram, så vi börjar i nutid och går bakåt i året.

En tämligen snöfattig start på vintern har vi haft, så de tillfällen som gått har jag försökt dokumentera för lite vinterkänslan. Annars har det mest varit göttigt , med rom-kalender och champagneprovningar. Oliver blev tonåring, jag har lagat nya recept och jobbat.
I höstas var det bröllop som var höjdpunkten, och alla vackra färger i trädgården!
Sensommar och vi fick äntligen klart vårt utekök. Dessutom hittade vi enorma mängder kantareller typ för första gången i mitt liv! Vi körde go-kart med brorsan och vi var i Hjo och badade.
I slutet av sommaren lade vi klinkers på altanen och hängde mest med barnen ❤ Vi var också på semester i södra Tyskland, men de bilderna hamnade på mitt privata, stängda instagramkonto:
Vi äter gott, dricker en massa underbar tysk veteöl och åkte på nöjespark – superkul! Men inte så mycket semester med en lite väl företagsam 2-åring…
Mitt i sommaren, och vi firar att vi varit ihop i 20 år med att köpa nya vigselringar. Så glad för dem! Tomaterna växer i uterummet och vi försöker ta oss ut i naturen när vädret tillåter.
Jag firar min 40-årsdag och får en resa till Palma på Mallorca i present, dit jag åker med Åsa. Så fantastisk upplevelse, väldigt glad för den!
Senvinter och Filip fyllde 2 år. Jag jobbar i kylan och vi äter semlor, mums!
Förra vintern, och jag åker med de stora grabbarna på en alldeles egen skidweekend i Branäs. Det var så himla mysigt! Blir nog dock ingen hel sån weekend i vinter, utan mer dagsutflykter. Vi firar maken som fyllde 40 och fick en resa till Prag med en kompis.

Det var en kort tillbakablick av året som gick, ett ganska bra år när man ser det så här. Det har hänt väldigt mycket, trots allt!

Behöver julefrid

Det blir inget julkalendersinlägg i dag, jag är så himla trött. Dels för att vi var på en grymt trevlig konferens med jobbet i går – vi var i Gränna och fick baka polkagrisar och åt en av de absolut bästa 3-rätters middagarna jag ätit lite otippat på Grenna hotell – och dels för att Filip sovit apkasst den senaste veckan. Ja och veckan innan det sov han kasst för han var sjuk, och veckan innan det… Ni fattar. Vet inte om det är växtvärk, magont eller bara mardrömmar, men han vaknar stup i kvarten och är arg/ledsen.

Han har för övrigt utvecklat två nya sidor, en charmerande när han pratar och sjunger en massa (även om mycket fortfarande är svårt att tyda) och en mindre charmerande när han trotsar mot ALLT. Precis ALLT är en kamp med honom just nu känns det som, riktigt jobbigt.

Jag tänkte att han INTE behövde ärva mellanbrorsans humör och vilja. Det tänkte inte han.

Just nu sitter han vid mina fötter och leker charmerande sött själv, men det är numer ganska kortvarigt alternativt nåt jag inte vill att han ska leka med (typ smutsig disk) och jag står vid vårt datorbord och somnar nästan. Maken är på AW med kompisar, den här veckan träffas vi knappt alls. I morgon ska jag försöka hinna sätta pepparkaksdegen som vi ska baka hus på till helgen, innan jag och Oliver ska på lussefirande på Junedal. På fredag har maken sin julfest, så då är han borta igen – vi går verkligen om varandra just nu. Nämnde jag förresten att de stora grabbarna fått Filips förkylning? Smidigt värre när det bara går runt hela tiden… Men de klarar sig ju hyfsat ändå.

Nu är jag så trött att ögonen faller ihop, måste få i säng Lukas och Filip åtminstone innan jag lägger mig själv… God natt!

Blev livet som jag trodde?

Det här var ju ändå en ganska intressant fråga, och konstigt nog en av dem jag inte funderat på sådär jättemycket? Livet bara händer liksom, man stretar på i sin vardag utan några direkta tankar på vad man tror att det ska bli av livet.

Eller, det är ju inte helt sant, för nästan ”medärvt” sitter ju en underförstådd mening med att man ska skaffa man, barn, hus och bil, en vanligt norm som inte alla passar i och som kanske många gånger känns alltför ouppnåelig i det här livet där man aldrig är garanterad att ens träffa någon man vill dela livet med.

Jag har inte så storslagna tankar med mitt liv, eller på ett sätt har jag ju det, för just mallen passar mig rätt bra. Jag vill ha en ”vanlig” familj med man och barn, jag vill bo i hus – fast på landet. Jag vill ha ett bra jobb som jag tycker är roligt, men det är inte viktigt att karriärsklättra, bara jag får utvecklas.

När jag börjar fundera på det så blir det rätt tydligt att jag har haft sån himla tur – dock ska man också lägga till att det ligger mycket arbete bakom (ni vet som Stenmark vars tur blev mer ju mer han tränade). Men i grunden har jag haft sjukt mycket tur. Fram till jag var ungefär 20 var jag helt säker på att jag inte skulle hitta någon partner, jag var alltid ”den snygga tjejens kompis” som fick hänga på på ett hörn. Lätt klichéartat så var det först när jag verkligen själv började njuta av att vara singel och tyckte det var roligt som jag träffade han som blev Maken. Det var väl inte planerat att det skulle vara min livskamrat redan som 20-åring, men man kan ju inte låta bli att hålla fast med någon man älskar bara för man inte är så gammal…

Jag hade himla tur som träffade just han som blev min man ändå. Det är ju helt sjukt bara det. Vi har haft många och långa problem och vi har gjort slut och blivit ihop, men vi har kämpat oss igenom allt hittills och jag er inte att det helt plötsligt skulle ändra sig. Han är min livspartner, helt enkelt, och utan honom skulle jag vara halv. Vi har ändå varit ihop i halva våra liv dessutom!

Vi har också haft sjukt tur med våra barn. Det var ett himla kämpande för att bli gravida, med våra tre barn har vi sammanlagt försökt i nästan 6 år, eller 2 år per barn, och det var verkligen en kamp. Men vi klarade oss med medicin som hjälpmedel och behövde inte gå så långt som till tex IVF. Våra barn har överlevt sina förlossningar och tiden i magen, och alla 3 barnen är friska – det är sinnessjukt mycket tur kan jag känna, speciellt när nära och kära kämpar och har kämpat med olika saker där. Då kändes det ändå självklart, men för varje barn vi fått så har jag känt att oddsen för att det ska vara ett friskt barn ändå blivit högre (lägre? Kommer aldrig ihåg vilket som är vilket….)

För ungefär 1,5 år sedan, så små!

Vi har tre kanonfina pojkar – som vi också lägger ner himla mycket tid och energi på. Inget av det som ytligt sett kanske ser ut som ”tur” kommer ändå gratis skulle jag vilja säga, men att de är friska ÄR ju tur.

Vi har ett superfint hus, mycket tack vare att vi hade lite tur med tajmingen när vi skulle bygga men även tack vare att vi lägger ner en massa jobb på huset hela tiden. Jag älskar det här huset och det kommer alltid betyda väldigt mycket för mig, även om vi nu känner att vi så väldigt gärna skulle vilja flytta ut lite mer på landet.

Mycket arbete och mycket kärlek går det åt på ett hus!

Himmel vilket långt inlägg det här blev… Så blev livet som jag tänkt då?

Nä, det blev det inte.

Det blev bättre!

Familjen växer

Skulle egentligen skrivit om hur det var 2012, men kände mig himla oinspirerad till det, så jag hoppar över det.

Rätt go helg det här ändå, de stora grabbarna har varit på scoutläger så vi har varit enbarnsföräldrar. Vad enkelt det är ändå, trots att det är den minsta som är den som helt klart kräver mest jobb. Men det är lite tomt utan de stora, en helg går ju an men mer vore väldigt tråkigt och tyst.

På sistone har det dessutom helt plötsligt gått upp för mig att vi är fem i familjen – eller tja, det har jag ju vetat länge, men det jag menar är att vi är ju snart fem ganska stora personer här hemma. Vårt matbord som har platser för fyra med Filip på änden kommer ju snart behöva bli lite större och med stora stolar för alla. Vår soffa rymmer inte 5 ”stora” personer på ett riktigt bekvämt sätt (för man SITTER ju inte i en soffa, man ligger eller halvligger i alla fall). Vårt hem måste liksom växa med familjen, för även om vi inte växer i antal så har vi ju nu en tonåring, en lång 9-åring och en som snart inte ryms i bebislösningar längre.

Matbord har jag börjat leta efter, men har inte hittat något jag riktigt fastnat för. Det är ju apsnyggt med klädda stolar tex, men det är helt värdelöst med barn (eller för min egen del ens). Där har jag tillfälligt gett upp, jag hittar inget jag verkligen gillar.

Soffa snubblade vi däremot över i helgen när vi var på Mio och letade matbord, jag tror vi kommer sikta på en ”Friday” som ser ut ungefär så här:

Vi har ju en fåtölj med, som oftast jag sitter i.

Men jag är faktiskt lite orolig för att den ändå är snäppet ”liten”, det går att välja till en till vanlig sittplats tex. Och så finns det ett extra armstöd man kan sätta i mitten av soffan – rakt fram som den ser ut på bilden ovan. Då kan man ju hänga eller luta sig på mitten med, tänker att det är himla bra. Nåväl, vi får väl se, avvaktar till att se om det blir nån julrea, lite saftigt att slänga ut en massa pengar på en soffa precis innan jul annars. Lär ju behöva en större matta till med, och sen drar det alltid med annat annat smått och gott med. Som sagt, vi får väl se.

Det här var 2011

En till ”lucka” från Jennys adventskalender. Den kommer nog bli rätt komprimerad pga nattens ”sömn” med en vrålhostande Filip i famnen i så upprätt läge som möjligt. Nog om det, är till och med trött på att skriva om skiten.

Det är ju jäkla tur att jag bloggat ett tag, annars hade jag inte kunnat säga något mer om 2011 än att Lukas måste blivit 1 år och Oliver 5 år. Undrar om jag kommer minnas bättre när jag blir gammal? I alla fall, utefter bloggen så hände ungefär det här 2011:

Nyår, 2010-2011

Vi är hemma halva veckorna var, och jag slökollar massor med avsnitt av engelska Masterchef. Minns att det var himla bra, och helt annorlunda än det svenska. Därtill är det visst precis det här året jag kör igång med LCHF vilket funkar bra ett tag.

Det är mest småbarnsliv jag skriver om, för det är ju det jag är mitt uppe i. Märker att jag tar det lite mer avslappnat den här gången, då kändes det som allt varade för evigt…
För jäkla söta, de små trollen! Och så små…

Frustrationen över att inte vara en tillräckligt bra förälder finns redan här. Samtidigt försöker jag få till en fast anställning på mitt gamla jobb där jag hittills bara varit konsult via eget företag.

Vädret verkar göra en tvär vändning från ett par decimeter snö i slutet på mars till sommartemperaturer i slutet på april (vad avlägset det kändes nu).

Vi köpte vår bil som nu är vår andra-bil (och som känns rätt skruttig vid det här laget)
Vi var en sväng på västkusten med vänner…
Där vi också var på Legoland.
Vi ställde till med fest på tema sommar…
..såklart med en massa lekar!
Lite motvillig syskonkärlek ❤
Vi firade Oliver som blev 5.
Vi lekte i snön…
och jag fick till slut den där anställningen och var med på årets julfest med tema vilda västern.

Det hände säkerligen en massa annat däremellan, men jag hinner inte riktigt leta mer i bloggen för nu är det nån som vaknat!

En gång som inte kändes

Sitter i soffan med en liten bakteriehärd i famnen, Filip har varit hemma sedan i går med en mega-förkylning och nu har jag tagit över vabbandet för resten av veckan. Vi får väl se hur länge det bara är han som är sjuk, med tanke på hur mycket snor, slem och dregel han sprider runt sig…

I helgen ska de stora barnen på scout-hajk, så det vore bra om de höll sig hyfsat friska. Det hade ju dessutom varit kul om den här lille varit frisk nog för att vi skulle kunna hitta på NÅT, vi som är kvar. Nåväl. Ska försöka hitta en gran i alla fall, så kanske vi kan pynta den på söndag när de stora är tillbaka.

Apropå dagens rubrik så gillar jag den inget vidare, sånt som inte känns är ju heller inget att skriva om? Det är väl inte dagens VAB heller för den delen, men det är ju en del av min vardag som speglas även här.

Förra årets gran. Blir nog inte lika många paket under i år…

En gång 2019 som kändes…

… Är rubriken på dagens ”lucka”.

Jag tyckte det såg ut som ett svårt ämne, direkt när jag såg det, dels för att det som känns mest skriver jag oftast inte om här men också för att jag först inte kom på något att skriva om. Sen kom jag på att jag kan skriva om ALLT för nu för tiden tycker jag just att ALLT känns?? Vet att många håller med om att man blir mycket mer känslig för varje barn man får OCH för varje år som går och jag håller verkligen med!

När man får barn får man liksom hjärtat utanpå kroppen, men jag vet inte vad det är med ålder som gör att man känner mer. Kanske blir man bara bättre på att känna igen och erkänna känslor?

Det här året har varit ganska mycket känslor, men här är några av de som förekommit mest;

Trygghet. Jag känner mig ganska trygg i mig själv och vem jag är, och att jag löser saker på tex jobbet (när jag väl förstår vad det är jag ska göra ska tilläggas).

Osäkerhet. Motstridiga känslor men också en vanlig känsla tex på jobbet INNAN man förstår vad man ska göra. Osäkerhet om man gör rätt och osäkerhet om vad mina kollegor tycker om mig och min prestation.

Ensamhet. Svårt att hinna få ihop träffar med kompisar och liten tid över. Många kollegor men få nära kompisar på jobbet, men det ger sig kanske med tiden. Jag vet att jag är svår att förstå sig på.

Stolthet. Jag är stolt över allt jag lärt mig och har gjort, stolt över min prestation. Och jag är så himla stolt över mina barn, över min otroligt snälla och inkännande nioåring, och över min nyblivna tonåring som är så modig och vågar göra saker på egen hand.

Det var ett axplock ur det jag kände just nu, oftast är det ett enda kaos av känslor åt alla håll samtidigt. Puh…

Bild från sensommaren, hade säkert lika många motstridiga känslor den stunden med.

Jullåts-rage

Faktiskt lite apropå mitt julkalender-inlägg om jämställdhet i dag så måste jag bara säga att det finns en jullåt som gör mig riktigt förbannad – oavsett avsändare.

I’ll be Home for Christmas, heter låten. Högst oförarglig, kan man tycka, texten går så här:

I’ll be home for Christmas
You can plan on me
Please have snow and mistletoe
And presents on the tree

Christmas Eve will find me
Where the love light gleams
I’ll be home for Christmas
If only in my dreams

I’ll be home for Christmas
You can plan on me
Please have snow and mistletoe
And presents on the tree

Christmas Eve’ll find me
Where the love light gleams
I’ll be home for Christmas
If only in my dreams

Jag antar att den är tänkt som kanske lite sorgligt längtande, men enda situationen jag köper texten i är om den handlar om typ en soldat som inte kan ta sig hem, men när man lyssnar lite på originalet så är det inte den känslan jag får.

I stället får jag känslan av en karl i medelåldern, med nåt högt uppsatt jobb, som prioriterar sin karriär istället för sin familj. En familj där frun verkar förväntas lösa allt runt julen, med barn, paket och alla förberedelser, medans det är SÅ synd om den stackars karln som ”måste jobba” över julen. Det är fan semester att vara på jobbet jämfört med att förbereda en jul hemma ensam med barn hemma.

Ni hör ju, låten får mig att tokflippa, kan inte förklara varför jag får så himla starka känslor av den (nej, det är ingen jämförelse med våra jular här, ska jag titta på mig själv så är det nog först tillbaka till min mormors tid jag kan se drag åt det hållet). Jag blir bara orimligt förbannad helt enkelt, och har nu plockat bort låten från alla mina listor…. Hade jag inte blivit så förbannad så hade jag skrattat åt mig själv 😛