Vill ni hjälpa oss lite?

Vi har haft en sån fantastiskt trevlig helg med Nala, med skogspromenad, hundlek och mycket utevistelse! Tycker det känns som det händer massor med henne nu, hon känns tryggare och har mer hittat sin plats i familjen och rent allmänt beter hon sig fantastiskt för att bara vara 14 veckor. Så otroligt mysigt!

Så vad vill jag ha hjälp med då? Jo, Nala är ju en xolo och räknas till en ”hund av ursprungstyp”. Hon är alltså tex ingen jakthund, sällskapshund eller annat utan hon är mer reserverad och bunden till sin familj (oss då). Och för att hon ska lära sig att ignorera människor runt omkring tills dess att hon på egna villkor vill hälsa på personen – vilket då tex innebär att hon lär sig att INTE skälla på människor (vilket hon bara gör när nån kommer väldigt nära) så ber jag er om en tjänst. Om ni träffar mig (eller Tobbe) och Nala så vill vi oerhört gärna att ni bara ignorerar henne. Kolla inte på henne och låtsas som att hon inte är där helt enkelt. På så sätt lär hon sig att andra människor är vare sig ett hot eller någon hon behöver ställa sig in hos. Efter ett tag får hon hälsa – om HON vill, så får vi en trygg hund!

Fattar att man oerhört gärna vill titta, gosa och mysa med en valp, men med den här rasen blir inte det sättet så bra.

Tack på förhand hörni, och nu hoppas jag ni förstår och inte tar illa upp om jag möter er men bara går vidare med ett kort ”hej” nu när vi tränar! ❤

Odlingen är igång

I går tog jag mig äntligen tid till att få ordning på min försådd. Jag har petat ner lite kruktomat och chili sedan tidigare, de behövdes skolas om för att få utrymme att växa. Sen lade jag till ytterligare en sorts kruktomat/liten tomatplanta, kapkrusbär samt aubergine som nu ska få börja sitt liv under växtlampa och plastfolie. Om ytterligare ett par veckor kommer jag lägga till de tomater som jag ska ha på friland, som blir typ 2 meter höga, samt nån mer chili. Gurka, svartkål och lite annat kommer sen inte sås förrän jag kan ha sådderna i uterummet, jag har bara lite växtbelysning och plats just nu inne – det ska ju helst stå på en höjd där varken hund eller treåring når.

I år tar jag inte alls lika många av varje sort, visst är det kul att ha och ge bort men jag har inte riktigt plats känner jag.

Min plan för i år är lite fler olika sorter av tomat och främst de som är lite mindre i storlek. Även lite mer varierade chilis, från den ganska mila ”sweet banana” till padrones och så jalapeños. Det blir ingen majs, och det blir ingen spetskål – majsen blev inte så bra och kålen bredde ut sig för mycket och tog plats i landet hela sommaren. Svartkålen var roligare då, den kan man skörda allteftersom och den växer bra.

Självklart blir det potatis med, det är en favorit, samt nån druvgurka och en slanggurka som klarar sig på friland. Barnen saknade morötter förra året och jag är lite sugen på rödbetor, och om jag orkar kanske jag gör i ordning nåt mindre land på skuggsidan där jag kan ha sallat – den trivs inte så bra i hög värme och maxad sol.

Nu känner jag mig rätt nöjd att ha hunnit förbereda lite plantor i alla fall, det har legat och gnagt på mig ett tag!

Första skogsutflykten med Nala

Idag blev det ändå en nästan oväntat trevlig dag måste jag säga! Eftersom det är sånt fantastiskt vår-likt väder så tog vi hela familjen plus hund och gick till en av grillplatserna längs Bankerydsleden. Eftersom hund och treåring inte orkar så långt så ställde vi oss så nära som möjligt, så det var ungefär en kilometer att gå, precis lagom.

ALLTID nöjd när vi är i skogen!

Både tonåring och 10-åring hängde med (hyfsat) glatt, och vi grillade lite kolbulle till lunch – gott som alltid. Det var lagom icke-avslappnat att hålla reda på hund, barn och matlagning samt eld, men till slut hade ändå alla fått lite mat i magen och ingen hade gjort sig allvarligt illa – och på så sätt blev det mer lyckat än jag befarat ändå. Sen var det ju Nalas första skogs- och grillningsutflykt, så hon sprang ju runt mest hela tiden och kollade (och smakade) på allt i naturen, med tiden hoppas jag att hon kommer till ro även när vi är ute så det blir lite lugnare, men det dröjer nog ett tag.

Har insett att det är skitsvårt att fota hund bra, hon rör sig ju hela tiden och hukar jag mig ner kommer hon direkt springande.

När vi ska låta henne springa av sig så sätter vi på en sele och använder flexikoppel, då vet vi ändå att hon inte springer iväg men hon får ändå möjlighet att springa runt lite. Mycket roligare för alla inblandade än om vi skulle försöka få henne att gå i vanligt koppel på en sån här runda – det behöver vi träna mer på först för att det ska funka en längre stund.

Glad att få med alla barnen ut med, så länge de går med på det (framför allt tonåringen då), väldigt trevligt att se dem underhålla sig tillsammans i skogen utan några problem!

Kanske inte så avslappnande som sagt, men ändå mysigt att komma ut allihop – precis det vi längtat efter med hund! Efter nästan 3 timmar ute så var hon tämligen trött – och lerig – så väl hemma fick det dessutom bli en premiärdusch. Det gick faktiskt oväntat bra det med, så nu ligger hon totalt utslagen här på golvet och sover och snarkar… ❤

Enda fotot jag fastnade på, taget av 10-åringen med stark vårsol i ögonen. Bjuder på den 😉
De här två alltså! ❤

Nu ska jag passa på att vila lite jag med, med en bok, innan det blir livat igen. Kram på er!

Varannan dag

Nu i dag har vi fått en riktig försmak på det allra bästa med att ha hund, och det har känts riktigt bra!

Jag har ju haft skola på distans hemifrån, så på lunchen tog jag och maken ut henne på en promenad på hallby-leden. (En liten bit, hon är ju bara valp). Med sele och långt flexikoppel kan hon springa ner fritt, utan att vi tappar kontrollen på henne när vi möter någon till exempel. Riktigt roligt! Sen har hon vilat hyfsat och bara haft nåt spatt-ryck så vi har kunnat jobba och plugga rätt bra.

När det är så här skönt väder ute får hon ligga ute på altanen om hon vill med. Dessutom kan vi rasta henne utan koppel i trädgården eftersom den redan är inhägnad pga våra höns!

Bäst av allt var dock när jag och Oliver kom hem efter lite handling och hon var superfin och lugn, så mycket mer avslappnat än när hon blir så glad att hon hoppar och biter överallt! Nu ligger hon bredvid mig i soffan och vi har det precis sådär mysigt som jag längtade efter, och även om jag vet att det säkert kommer bli en asjobbig dag i morgon så njuter jag av lugnet nu. Det verkar just vara varannan dag som är riktigt jobbig, bättre än varje dag men ändå jobbigt.

Den lilla damen är förresten lite svårflörtad med maten dessvärre, jag tänkte att hon skulle få både färsk- och torrfoder men såklart tappade hon ALLT intresse för sitt torrfoder, även om vi tagit bort det färska ett par dagar. Nu gav vi upp lite och gav henne färsk mat igen, och det slukade hon självklart på typ tre sekunder… 🙄 Vi får väl se lite hur vi gör, det blir ju både dyrt och bökigt med bara färskt. Vi har testat att blanda torrt och färskt, att blötlägga torrfoder i både varmt och kallt vatten, men inget duger för lilla madame. Nån som har tips?

Hennes små öron alltså
Gäller att passa på att fota när hon är still!

Valp, tröja och tomater

Japp, ont om tid blir det just nu, och att blogga hamnar inte överst på listan då direkt.

I dag har Nala följt med mig till jobbet en sväng på förmiddagen. Det gick hyfsat, men hon känner sig inte helt säker än med oss och mig, så hon blir lite osäker och skäller på alla andra som kommer i närheten. Jag tänker att det kommer bli bättre när hon ännu mer känner sig trygg och hemma med oss, det tar ju lite extra tid nu när hon kom till oss lite senare. Hemma hos Tobbe går det rätt bra på dagarna, det är lugnt och skönt med bara han hemma och då blir hon inte så stirrig.

Nu på eftermiddagen tog jag en timme ledigt för att klippa mig, passade på att smita in i ett par affärer och nöp till mig en tröja. Har inte handlat kläder till mig själv sedan typ i somras? Kände ett sånt himla behov att få bara känna mig lite bara som jag själv en stund, inte jobbarkläder, inte myskläder hemma, inte hund- och skogskläder utan bara nåt JAG kände mig lite fin i, utan någon ytterligare funktion liksom.

En sån här från Lindex bla

I morgon är det skola, sista lektionen innan tentor nästa fredag. Det är en himla tung kurs det här och jag skulle behöva plugga massor, men det får duga med den tiden som blir över om kvällarna – jag kan inte göra hur mycket som helst helt enkelt.

I helgen MÅSTE jag förresten plantera om mina små tomat- och chiliplantor, och jag behöver också förså ett gäng till om de ska hinna bära nån frukt i sommar. Har tänkt göra det i flera veckor, men det har inte funnits vare sig tid eller ork.

Förra sommaren fick vi ju en kanonskörd med tomater, och jag vill gärna ha lika mycket i år!

Maxprestation

Ja vilken vecka det här har varit ändå, när det gäller många saker.

Först ut så har ju 3 av 5 varit väldigt förkylda och hängiga, vilket bara det har varit en utmaning. Ni vet när man själv toppar sin förkylning samtidigt som 3-åringen piggnar till och är uttråkad och rastlös? Inte optimalt. Men men, negativt COVID-test och nu är det på sin höjd en mycket mild snuva som återstår, så i morgon är det dagis, fritids, skola och jobb som gäller för alla. Känns skönt, även om det nästan varit skönt att vara så hängig att man inser att det inte GÅR att jobba – det har på ETT sätt ändå blivit lite vila från just jobbet.

Nala har nu varit hos oss en dryg vecka, och JA, jag har absolut tänkt ett par gånger att ”herregud, vad har vi gjort, kan vi lämna tillbaka henne”… Men vi börjar lära oss att hantera hennes mer intensiva bit-perioder, även om mina händer och armar fortfarande ser för jävliga ut. Hon har ändå lärt sig (till nästan 100% i alla fall) att Filip är off limits, och jag är imponerad över att de övriga två inte är rent ut rädda för henne. Det är nog ändå för att hon så uppenbart är glad och exalterad även när hon bits, och för att hon är förbaskat söt när hon sover. Vi börjar lära oss lite hur vi ska gå ut med henne, och även lära oss känna igen när hon behöver kissa – bajsa är enklare. Att hon redan nu sover hela natten underlättar såklart jättemycket, och jag har flyttat från soffan in till min säng – men henne i en bädd på golvet nedanför. Det börjar ändå kännas att hon hör hemma här, att hon fyller ett ganska självklart tomrum, och vi längtar bara lite tills hon inte har sylvassa valptänder längre…

Hahaha, bad maken fota för vi hade det så mysigt i soffan, jag, Filip och Nala. Tyckte ändå jag typ hade kammat mig och fått på mig nästan hela kläder (många t-shirts som gått hädan denna vecka), men när jag ser bilden så ser jag hur sjukt trött jag ser ut. Jobbig vecka, som sagt.

Så den tredje utmaningen denna veckan då, i den mån vi har orkat så har vi funderat och försökt få klarhet i sak efter sak med det möjliga mark-köpet, inte för att det blivit så mycket över för detta. Men, i dag var vi ute en sväng (och lät Nala springa av sig i löplina över åkern, vågar inte släppa henne fritt än) och då passade vi på att prata lite med den ”närmsta” grannen. En av huvudfrågorna på min lista var nämligen hur det är med knott och mygg i och med att det ligger så nära Dumme Mosse, och dessvärre skrattade han högt när vi ventilerade vår farhåga… Det är tydligen mängder med framförallt knott tack vare de kringliggande våtmarkerna, och ska jag bygga hus för närmre 7 miljoner totalt så vill jag ju kunna vara ute och njuta av marken omkring med, så där och då fick vi tyvärr inse att det kommer inte funka. Lite mer flugor och mygg är jag såklart redo för att det är om man flyttar ut ”på landet”, men som sagt, precis intill en mosse så blir det nog mer än vad jag är villig att betala för, så att säga.

Vi drömmer ju ändå fortfarande om att få gå ut på VÅR mark och ha öppet och vackra landskap runt omkring oss!

Så, sjukt jobbig vecka rent mentalt, men samtidigt har vi även haft fördel av att vara hemma så mycket allihop när det gäller Nala, och även om det är en besvikelse att inte just denna tomten var ”vår” så är jag ändå glad över att veta det nu, innan vi lägger ÄNNU mer energi på den. Nu ska jag bara försöka komma ifatt mig på jobbet den kommande veckan, OCH vi ska försöka hitta en fungerande valp-rutin i vardagen. Piece of cake…. (gravt ironisk här)

På ett sätt skönt att det får dröja lite med nytt hus, det känns som jag just nu går på mitt absoluta max och jag presterar det jag kan på jobb, hemma, med barnen och med valp, hade det däremot ändå visat sig vara helt rätt så hade jag aldrig vågat vänta, för så jävulskt svårt det är att hitta mark så får man verkligen ta tillfällena i akt som eventuellt kommer. Nu ska jag sätta mig och … *suck* …. plugga lite betongteknik, vi har tenta om knappt 2 veckor och det är ett sjukt mastigt ämne att lära sig.

Ett o-sportigt lov

Vi uträttar inte mycket här hemma kan jag säga just nu. Filip är fortfarande förkyld MEN sådär ganska pigg ändå så att det är svårt att underhålla. O är rätt dassig och har feber, så han ligger mest med Netflix och jag är snuvig och hängig med men försöker parera valp och treåring så gott det går. Så är ju maken hemma med såklart, tack och lov, men han jobbar ju ändå mestadels så det är ungefär vad jag mäktar med nu att bara få oss att överleva dagen allihop. I morse var vi och testade oss för COVID, jag och Oliver. Vi får väl se vad det visar, jag är skeptisk till att det är Corona.

Jobbmässigt är det minst sagt dålig tajming att vara sjuk nu, ett projekt som kräver en hel del arbeten och uppstarten av ett annat, samtidigt som min ”parhäst” är på (välförtjänt) ledighet. Försöker parera det mest akuta via telefonen, men det går knappt det heller, det är snor, barn och hundar överallt och jag orkar inte heller.

Fördelen med valp samtidigt som vi är sjuka är ju att hon får träffa alla väldigt mycket, och vi tvingas ta det väldigt lugnt för att inte stressa upp henne (passar ju rätt bra nu när vi är hängiga). Ändå får hon de tydligen så vanliga spatt-rycken efter varje kort promenad och framförallt på kvällen. Då får man hålla undan fingrar, händer och armar – men rör du dig för fort så nafsas det ändå i tröjärmar, byxben och rumpor. Jobbigt, det är det absolut, för det är svårt att få henne att lugna ner sig och hennes tänder är som rakblad. Har rätt ont i händerna nu eftersom de är HELT täckta av småsår. Just det här beteendet är asjobbigt, men men, jag har förstått att det växer bort.

Nätterna går rätt bra – eller ja, jag sover på soffan i vardagsrummet för att märka när hon behöver gå ut. Då hoppar hon upp och slickar mig i ansiktet, vi går ut på garageinfarten och hon kissar på 3 sekunder och sen går vi in igen – helt ok ändå. Jo ibland blir det en olycka, när vi missar att hon kanske behöver bajsa med eller bara missar signaler på att hon behöver kissa. Det kommer väl, tänkte jag.

Nu ska jag kolla Renes brygga en stund, sen bäddar jag ner mig på soffan igen. Puss på er, hoppas ni alla mår bra! Och vet ni vad, vi avslutar med en längtansfull bild från en vår-dag, nu får det gärna bli vår snart!

Grönska och inte en droppe snor så långt ögat kan nå…

Pirayan Nala

Det börjar väl sakta sjunka in, att vår lilla piraya Nala – jo för hon var tvungen att byta namn eftersom ”Tilly” låter alldeles för likt Filip – är här för att stanna 🙂 . Vi kom på att ”kommandona” man ger en hund och en treåring förvånansvärt lika, hahaha… ”Stop, nej, sluta, kom, bra” . Det går sakta framåt med övriga familjemedlemmar, hon låter oftast Filip vara ifred för jag tror hon känner från mig att man inte rör honom. De stora pojkarna får ju kommunicera liiiite mer själva, Lukas trivs hon bäst med än så länge så det verkar hänga på storleken till en viss del. Bits gör hon däremot frikostigt och ganska hårt, så vi kör med taktiken att bara resa sig och gå iväg, eller ett skarpt nej om hon hänger kvar i armen eller byxbenet. Lite tidigt att säga om det ger så mycket än.

Han är inte rädd för henne, men har respekt för att hon brötar runt en del – bara bra just nu. Självklart är de aldrig ensamma tillsammans.

Hon är inte lätt att fota, dels för hon är still typ NOLL sekunder om hon inte sover, men även för att hon är svart och det är lätt att hon liksom bara blir som en skugga. Lyckades väl ta ett par bilder i dag i alla fall 🙂 Filip fortsätter ha feber om än måttligt, och är sådär lagom hängig men ändå pigg att det blir lite jobbigt. O har fått ont i halsen, och jag har också blivit förkyld, så vi ska väl försöka få tag i tid för ett COVID-test under morgondagen om det går.

Hon har inga större problem att komma till ro i alla fall, väldigt skönt och jag tänker att det i alla fall är ett gott tecken 🙂

Och ja, precis nu blir det nästan bara hund, precis som det alltid blir det som för stunden upptar min vardag mest här i bloggen.

Första dygnet

Puh, det har varit ett intensivt dygn här, mest kanske för att alla varit spända, lite nervösa och förväntansfulla, men sen blev det inte smidigare av att Filip sportar en massiv förkylning med lite feber.

Förresten, jag får börja med att ändra mig på en punkt, vi kommer inte fortsätta kalla valpen för Tilly eftersom det visade sig när vi ropar på henne och Filip så låter det typ likadant. Det nya namnet kommer bli Nala efter grundlig röstning och åsiktsstorm här hemma, det liknar ingen annans namn och är lätt att säga.

Vi mötte ju uppfödaren i Norrköping, och fick rådet att ha henne i knäet på vägen hem. Det blev jag som satte mig där bak och fick en varm och mjuk valp i knäet, och på en förvånansvärt kort tid lade hon sig tillrätta och somnade i min famn… Tror ni man dör lite då av gullighet?

Resan gick bra, med en kort rastning på vägen, och sen kom vi hem. Själva först, ungefär en timme, sen kom barnen hem. De lyckades komma precis när jag var ute och kissade henne, och trodde först vi lånat en valp. Sen undrade de om den var till salu, och jag sa att nej, hon är redan köpt av någon – och då gick det upp ett ljus för de stora pojkarna! De blev så oerhört glada, det var den roligaste nyhet jag kunnat ge dem 🙂

Vi har mestadels försökt ta det väldigt lugnt med henne, både i dag och igår, för att det är mycket ändå att lära känna. Barnen är väldigt sugna på mys, men är också lite försiktiga och lugna i sitt språk så det har funkat toppen. Hon blir lite väl entusiastisk mot Filip ibland och vill skälla och hoppa, men det verkar redan lugna sig. Den hon är mest reserverad mot är maken, till hans sorg, men att han är lite större och har mörkare röst kanske har något med det att göra. Det ger sig nog, tänker vi, hon är inte rädd för honom men klart mer reserverad. Mig tyr hon sig väldigt gärna till, så jag har kört den mesta rastningen och vilan.

Natten gick toppen, hon fann sig tillrätta nästan direkt i sin hundbädd och vi var bara ute en kortis (typ 30 sekunder) vid 03:30 för att kissa. Inte illa! Hon är faktiskt redan på god väg att vara rumsren, hon håller sig och kissar direkt när vi går ut, det är när jag missat signalen vid två tillfällen det hänt en olycka bara. Lika mycket att lära för oss båda ju!

Hon är en riktig piraya, med sylvassa tänder och ett ganska hårdhänt sätt att hälsa och gosa med en, det kan mina tämligen såriga händer intyga. Tydligen var hela kullen sådan, men det är ju något jag vet försvinner med tiden, även om vi såklart försöker lära henne att inte bita så HÅRT.

Smart är hon med och har redan lärt sig ett gäng saker hos uppfödarens dotter, hon kan ”sitt” och vi har med tämligen god framgång lärt henne ”ligg” här under dagen. Hon sätter sig vid ytterdörren för att vänta på sitt koppel och hon sätter sig igen när vi kommer in så man får ta av det.

Min oerfarenhet med hundar ställer till det lite ibland tror jag, än så länge drar hon lite åt alla håll och kanter när hon är i koppel, men jag försöker belöna så fort hon vänder sin uppmärksamhet till mig, och det kan nog funka om ett tag. Jag måste liksom läsa mig till hur jag ska göra, det är inte helt sjävklart, Tobbe har det mer naturligt men han får ju inte riktigt komma till än, för henne.

Nu är det dags för lite rastning igen! Det blir inte så mycket foton just nu, har inte hunnit, men lovar att ta några med riktiga kameran snart, det är nästan svårt att fota henne bra med mobilen eftersom hon är svart och det blir konstiga kontraster.

Välkommen hem, Tlalli!*

Det här inlägget är skrivet tidigare i veckan, ni förstår snart varför.

Vi hade ju valpar på gång från fina Xoloanne, där det visade sig att hennes hund tyvärr var skendräktigt – såklart väldigt tråkigt. Jag har anmält intresse till typ varenda uppfödare av Xoloitzcuintle (aka Mexikansk Nakenhund) att jag är intresserad, men det har inte varit så mycket kullar på gång just nu – och dessutom är det ju så att bara några valpar i varje kull normalt får päls (och vi vill ju ha en med ”vanlig” päls). Döm då min förvåning när det plingar till i mobilen förra lördagen, och kennel Xiabalba kommer med frågan ”-är ni fortfarande intresserade av en pälsad tik?”.

Jupp, det var vi.

Det visade sig att hennes dotter hade tänkt ta en valp, men efter 3 veckor kände hon att hon inte har den tid som krävs. Alltså fanns det en då 11 veckor gammal valp som var ledig. Dock är det här den stora varianten av Xolo, vilket innebär en mankhöjd på vuxen hund runt 53 cm i detta fallet. Lite snabb överläggning mellan mig och maken i soffan och vi kom fram till att vi tar hellre en större än en mini (den finns i tre storlekar, vi letade ursprungligen efter medium), så vi tackade ja.

I torsdags blev hon 12 veckor, då var hon inne på veterinärbesiktning, avmaskning och vaccin, och idag lördag åker vi till Norrköping och hämtar henne! (Att det blev där istället för norr om Stockholm där de bor var en lycklig slump då de skulle leverera en valp dit på lördag).

Att jag inte skrivit om det här tidigare är för att vi bestämde oss för att inte berätta något för barnen – de har ju såklart varit med på hela resan där vi har bestämt oss för att skaffa hund och väntade också på valpar, men nu när den här möjligheten kom lite från ingenstans så sa vi att då överraskar vi dem. De har alltså spenderat dagen hos mormor (inget ovanligt en helg) och kommer komma hem någon timme efter oss, och det ska bli så vansinnigt roligt att få överraska dem! Här är också då anledningen till att jag inte kunnat skriva något tidigare, det finns ju en risk att speciellt O kunde läsa om det då.

Att valpen – som förövrigt heter Tlalli från uppfödaren (uttalas Talli, betyder ”jord” på Nahuatl som var aztekernas språk om jag förstått rätt) – är 12 veckor när hon kommer till oss kan betyda att det tar lite längre tid att knyta an, då det tydligen är en socialiseringsfas mellan 8-12 veckor, men vi ska ju ha henne livet ut så om det tar nån vecka eller två längre spelar ingen roll tänker jag.

Det känns så pirrigt och typ lite ”förbjudet” att hämta hem henne, lite som den overkliga känslan man hade första gången man var gravid och knappt vågade snegla på bebiskläder – för inte ”kan väl jag ha en sån?”. Förra helgen blev lite akuta inköp av hundtransportbur, koppel, vattenskål och annat – och det var en konstig känsla.

Jag kan garantera att hon kommer synas massor här i bloggen med, men nu när detta skrivs har jag bara tillgång till bilderna jag fått från uppfödaren, så alla bilder i inlägget kommer från kennel Xibalba.

* hon har kallats Tilly, eller Tillie, så det kommer vi nog fortsätta med