Det är bara att erkänna, jag är på gränsen till en utmattning. Vad konstigt, för jag har inte känt att jag kunnat eller velat skriva om det här tidigare, men så idag kändes det som om bitarna föll på plats. Jag har fått hjälp, ska tilläggas, efter ett standard hälsobesök via jobbet så fick jag rött på staplarna som gällde stress, och i dag var jag på ett av de samtal hos en psykolog som mitt jobb generöst bjuder på om man vill eller behöver. Det är många saker i det här jag vill förklara känner jag, det är på något sätt viktigt för mig att jag får en chans att förklara hur och varför – och som vanligt eftersom jag har en blogg så kan jag ju faktiskt göra just det utan att någon avbryter 😉
I vilken ände ska jag börja då? Jo, till en början vill jag säga att jobbet är inte den största enskilda faktorn till att jag är så stressad, det är en samling av många saker varav de flesta gäller familjen på ett eller annat sätt och de kommer jag inte skriva om nu heller. Ni får helt enkelt ta mig på mitt ord. MEN, jag har ett jobb som kan vara stressigt och mycket i perioder, har jag då INTE ett grundläge där jag är så stressad att jag är på vippen att slå över så har jag inga jätteproblem att hantera den stressen och hålla den ifrån mig. Men har man redan andan i halsen och en halvt förlamande känsla av stress så hinner jag liksom inte hålla undan stressen på jobbet heller, då är den helt plötsligt redan över mig och jag har inte hunnit få upp guarden.
Jag har aldrig varit hos en psykolog innan – bara för min egen skull – och jag måste erkänna att jag inte direkt trodde att jag skulle få så mycket hjälp av det. Men såklart dumt av mig, det här är inget som är unikt på något sätt och det är proffs som jobbar med det hela tiden, så hon hade såklart mängder med bra frågor, förslag och så. Hon ringade ganska snabbt in hur illa det egentligen är trots att jag kände att ”äsch, det är väl inte så farligt, varje enskild sak är inte så stor och det här borde jag klara själv” och satte väl ganska snabbt fingret på vad problemet/problemen är i att må som jag gör. Egentligen och i vanliga fall VET jag att jag måste hålla min högpresterande sida i schack och det brukar jag kunna göra med, men det har som sagt krupit över mig lite obemärkt till ett läge där jag inte längre kan hantera det.
Hur dum man känner sig? Jättedum. Dum som inte fattar bättre än att se till att jag inte blir utbränd, dum som tänker att jag ska kunna klara det själv, dum som fortsätter försöka prestera på 120% i precis allt jag gör – jag VET ju rent teoretiskt att det inte funkar, att ingen tackar en och att det bara är dumt, men det smög liksom upp på mig och det är lite som att vara begravd under ett ton fjädrar – varje fjäder väger inget men tillsammans är det lik förbannat ett ton. Mina starkaste känsla just nu är en stark känsla av otillräcklighet och mitt största problem är att det inte går att få till någon återhämtning just nu, stressen är helt enkelt konstant och hög.
Hur mår jag då? Det knäppa är att jag vill skriva ”men typ ok” på den frågan, fast MINSTA lilla antydan till egentligen vad som helst gör att jag får ett tryck över bröstet och min andning blir ytlig så den knappt ger nåt syre. Min hjärna är TRÖTT, jättetrött och jätteseg vilket i sig är ett problem eftersom den glömmer saker som gör mig stressad – jag ni fattar vad dumt det blir. Det jag oroar mig för mest när det gäller jobbet är att det ska anses vara en svaghet och att jag därmed inte ska få behålla ”mina” projekt, något som jag verkligen inte vill. Nu ska också tilläggas att den oron finns troligen bara i mitt huvud, jag har ett bra företag i ryggen som inte borstar av sig sånt här, så missförstå mig rätt.
Det känns bra att ha börjat ta tag i det hela med lite hjälp. Mitt mål är att jag inte ska må så dåligt under ”hell hour” (dvs första timmen man kommer hem efter jobbet, alla är hungriga och vill ha mat och precis alla vill ha något av en samtidigt) att jag inte får luft och bara vill skriva rakt ut. Att jag återigen själv ska kunna ha kontroll över stressen på jobbet så den inte styr mig utan istället tvärtom. Och visst ja, den lilla detaljen att jag kanske kan hitta tillbaka till att ha lite roligt med…
Förresten, en liten passus, den kommentaren jag fått oftast när jag nämt att jag känner mig trött och sliten är att ”det var ju smidigt att skaffa valp med då”. Och ja, det var kanske inte den bästa timingen, men samtidigt som hon ju kan vara en handfull pga valp så ÄR hon ju också återhämtning. Att gå ut med henne kräver 100% fokus på bara henne och inget annat, att gosa med henne gör hela kroppen lugn och framförallt – är hon totalt spattig en stund kan jag avgränsa hennes yta med kompostgaller, något som inte rekommenderas i övriga familjesituationer tydligen 😉
Sådär, nu har jag delat en del av min känsla just nu med er. Varför? Jo men dels för det får mig att bena upp saker och få dem att inte kännas så stora som de gör när de stängs in i mitt eget huvud, men även för att jag ju inte är dum – jag VET att det är många fler än mig som är eller har varit i ungefär samma situation. Och är det nåt jag lärt mig i denna pandemi så är det att om man inte delar med sig av saker så blir allt så stort och mörkt i ens huvud att man inte kan hantera det. Frågor på det?
(Medans jag skummade igenom det här – det gör jag i princip aldrig men det kändes som ett sånt inlägg man måste göra det på – så känner jag att det är 1000 saker till jag vill utveckla runt detta, men nu har jag redan tagit din tid läääänge, så det får bli en annan dag)
