Att balansera på gränsen

Det är bara att erkänna, jag är på gränsen till en utmattning. Vad konstigt, för jag har inte känt att jag kunnat eller velat skriva om det här tidigare, men så idag kändes det som om bitarna föll på plats. Jag har fått hjälp, ska tilläggas, efter ett standard hälsobesök via jobbet så fick jag rött på staplarna som gällde stress, och i dag var jag på ett av de samtal hos en psykolog som mitt jobb generöst bjuder på om man vill eller behöver. Det är många saker i det här jag vill förklara känner jag, det är på något sätt viktigt för mig att jag får en chans att förklara hur och varför – och som vanligt eftersom jag har en blogg så kan jag ju faktiskt göra just det utan att någon avbryter 😉

I vilken ände ska jag börja då? Jo, till en början vill jag säga att jobbet är inte den största enskilda faktorn till att jag är så stressad, det är en samling av många saker varav de flesta gäller familjen på ett eller annat sätt och de kommer jag inte skriva om nu heller. Ni får helt enkelt ta mig på mitt ord. MEN, jag har ett jobb som kan vara stressigt och mycket i perioder, har jag då INTE ett grundläge där jag är så stressad att jag är på vippen att slå över så har jag inga jätteproblem att hantera den stressen och hålla den ifrån mig. Men har man redan andan i halsen och en halvt förlamande känsla av stress så hinner jag liksom inte hålla undan stressen på jobbet heller, då är den helt plötsligt redan över mig och jag har inte hunnit få upp guarden.

Jag har aldrig varit hos en psykolog innan – bara för min egen skull – och jag måste erkänna att jag inte direkt trodde att jag skulle få så mycket hjälp av det. Men såklart dumt av mig, det här är inget som är unikt på något sätt och det är proffs som jobbar med det hela tiden, så hon hade såklart mängder med bra frågor, förslag och så. Hon ringade ganska snabbt in hur illa det egentligen är trots att jag kände att ”äsch, det är väl inte så farligt, varje enskild sak är inte så stor och det här borde jag klara själv” och satte väl ganska snabbt fingret på vad problemet/problemen är i att må som jag gör. Egentligen och i vanliga fall VET jag att jag måste hålla min högpresterande sida i schack och det brukar jag kunna göra med, men det har som sagt krupit över mig lite obemärkt till ett läge där jag inte längre kan hantera det.

Hur dum man känner sig? Jättedum. Dum som inte fattar bättre än att se till att jag inte blir utbränd, dum som tänker att jag ska kunna klara det själv, dum som fortsätter försöka prestera på 120% i precis allt jag gör – jag VET ju rent teoretiskt att det inte funkar, att ingen tackar en och att det bara är dumt, men det smög liksom upp på mig och det är lite som att vara begravd under ett ton fjädrar – varje fjäder väger inget men tillsammans är det lik förbannat ett ton. Mina starkaste känsla just nu är en stark känsla av otillräcklighet och mitt största problem är att det inte går att få till någon återhämtning just nu, stressen är helt enkelt konstant och hög.

Hur mår jag då? Det knäppa är att jag vill skriva ”men typ ok” på den frågan, fast MINSTA lilla antydan till egentligen vad som helst gör att jag får ett tryck över bröstet och min andning blir ytlig så den knappt ger nåt syre. Min hjärna är TRÖTT, jättetrött och jätteseg vilket i sig är ett problem eftersom den glömmer saker som gör mig stressad – jag ni fattar vad dumt det blir. Det jag oroar mig för mest när det gäller jobbet är att det ska anses vara en svaghet och att jag därmed inte ska få behålla ”mina” projekt, något som jag verkligen inte vill. Nu ska också tilläggas att den oron finns troligen bara i mitt huvud, jag har ett bra företag i ryggen som inte borstar av sig sånt här, så missförstå mig rätt.

Det känns bra att ha börjat ta tag i det hela med lite hjälp. Mitt mål är att jag inte ska må så dåligt under ”hell hour” (dvs första timmen man kommer hem efter jobbet, alla är hungriga och vill ha mat och precis alla vill ha något av en samtidigt) att jag inte får luft och bara vill skriva rakt ut. Att jag återigen själv ska kunna ha kontroll över stressen på jobbet så den inte styr mig utan istället tvärtom. Och visst ja, den lilla detaljen att jag kanske kan hitta tillbaka till att ha lite roligt med…

Förresten, en liten passus, den kommentaren jag fått oftast när jag nämt att jag känner mig trött och sliten är att ”det var ju smidigt att skaffa valp med då”. Och ja, det var kanske inte den bästa timingen, men samtidigt som hon ju kan vara en handfull pga valp så ÄR hon ju också återhämtning. Att gå ut med henne kräver 100% fokus på bara henne och inget annat, att gosa med henne gör hela kroppen lugn och framförallt – är hon totalt spattig en stund kan jag avgränsa hennes yta med kompostgaller, något som inte rekommenderas i övriga familjesituationer tydligen 😉

Sådär, nu har jag delat en del av min känsla just nu med er. Varför? Jo men dels för det får mig att bena upp saker och få dem att inte kännas så stora som de gör när de stängs in i mitt eget huvud, men även för att jag ju inte är dum – jag VET att det är många fler än mig som är eller har varit i ungefär samma situation. Och är det nåt jag lärt mig i denna pandemi så är det att om man inte delar med sig av saker så blir allt så stort och mörkt i ens huvud att man inte kan hantera det. Frågor på det?

(Medans jag skummade igenom det här – det gör jag i princip aldrig men det kändes som ett sånt inlägg man måste göra det på – så känner jag att det är 1000 saker till jag vill utveckla runt detta, men nu har jag redan tagit din tid läääänge, så det får bli en annan dag)

Hundlek

Nu är det glest mellan inläggen känner jag. Men jag kan ju inte bara skriva att det är mycket hela tiden, det tillför ju inget i diskussionen så att säga. Helgen har varit så lugn som vi förmått åtminstone, med typ ett undantag i dag när vi fick följa med på lite inofficiell hundkurs uppe på Jönköpings brukshundsklubb – vad nära och bra det ligger för oss!

Man får många hundpussar, men de är liksom av ett litet barn, med öppen mun och i detta fallet även med ett gäng vassa tänder…

Det var svinkul att se ett gäng valpar med ägare, nu var det flesta lite äldre än Nala men ändå, och se lite hur de gör, hur hundarna gör och bara få lite tips. Nala var rätt uppstressad och skällig i början, men det lugnade ner sig ganska bra ändå till slut, så jag tänker att det finns hopp om det (dock tar vi sele istället för koppel nästa gång). Eftersom det var inte mindre än 4 Xolo’s på plats samt en till hund av ursprungstyp så släppte vi ihop dem i rastgården efter ”kursen”, så fantastiskt kul att se dem springa runt och leka och busa med varandra!

Kom och lek med mig då, Chili!
Svårt att fota hundar i full fart!

Tre timmar senare så var vi alla tre rätt trötta av alla intryck, minst sagt, och Nala har typ sovit sedan dess. Skönt att känna att hon ändå fått leka av sig ordentligt! Det var ju iskalla vindar i dag, så jag tyckte det var rätt skönt att komma in sen måste jag säga. Dock kliar ögonen som satan nu, det är ju en hel del pollen ute och det är ju inte toppen när det blåser så mycket på det.

Hahaha, blicken säger typ ”vad fan var det jag var med om, egentligen?!?!” – men det kan även syfta till badet som följde efter den leriga leken…
Himla trött blev man i alla fall!

Nu ska jag sätta mig och bara glo på tv en stund tror jag, hoppas att ni också haft en bra helg!

Filip 4 år!

Det känns så stort, 4 år. Du visar så fint med hela handen där tummen är fint invikt när man frågar hur många år du fyller. Du ska få vara hos mormor på din födelsedag, istället för dagis, och där kommer du bli grundligt bortskämd som alltid – du älskar att vara där.

En bild från i julas – har inte hunnit plocka upp kameran sedan dess typ.

Du är mycket bestämd och är absolut av åsikten att det är du som bestämmer hemma och att vi andra mest är medel eller hinder för att du ska göra det du vill. Det är inte riktigt trotsåldern som dragit igång än, men den känns som den är på gång så att säga…

Tror du anser att du styr, trots att du sitter i ryggsäcken. Och till stor del är det väl även så, hahaha!

Du är också den roligaste lilla pojken jag vet, du har så mycket funderingar i ditt huvud och du har så mycket fantasier, så det är ett fascinerande nöje att prata med dig (även om man ibland får gissa lite för att försöka hänga med).

Du är så himla KAPABEL i ditt sätt liksom.

Trots att du tycker att det är lite läskigt när hon hoppar eller biter så gillar du verkligen Nala – till en viss del för att du anser dig ha som uppgift att uppfostra henne tror jag. Det är nästan så man kan ana lite syskon-rivalitet sedan vi skaffade henne, eftersom hon tar lite av den tiden som du så självklart annars tar som din egen.

Lite läskigt, men du ska ändå sätta dig och leka med henne precis hela tiden ❤

Varje dag när vi kommit hem från dagis så ska vi gå en Plenad (promenad), helst till nån lekpark. Ofta blir det pappa som går med, jag stökar lite med maten eller är bara för frusen efter jobbet för att orka vara ute så mycket mer. Får du välja själv (vilket du väldigt ofta får) så är du där i flera timmar, till ditt sällskap inte längre står ut.

De goaste små kinderna och de längsta ögonfransarna ❤

Du älskar att pussla, och har på sistone även börjat tycka mycket om att läsa böcker. Pannkakstårtan är en favorit just nu, och jag är rätt säker på att det blir det som serveras hemma hos mormor i dag…

Älskad av oss alla är du, så mycket, så mycket. Världens finaste 4-åring, stort grattis på din dag!

Bara en helg som försvann i en blinkning

Nu är vi trötta här hemma, maken och jag. Just nu går all energi åt till att mest bara klara dag för dag, med sånt som måste göras och barn och valp som ska tas om hand. Och hållas koll på – framförallt minstingen och valpen – det ska bajsas och kissas (båda), ut och rastas fast helst inte samtidigt (båda), lekas med (båda) och så ska man truga med maten (båda). Japp, det är självvalt med valp och japp, jag vet att det är jobbigt fast övergående, men jag tänker ändå bara beklaga mig en minut ändå – de flesta som läser bloggen kan ju hålla två saker i huvudet samtidigt. Precis som när man har en spädis så KAN man BÅDE tycka det är asjobbigt och vara jätteglad över det samtidigt, naturligtvis.

Det blir inte så mycket leva just nu, utan mest överleva så att säga. Men vi försöker där vi kan, blev så sjukt sugen på typ en grekisk sallad i går så det fick det bli, med ett glas prosecco till. Men det hjälper inte riktigt, vi saknar båda lite mer andrum (min fredag kändes mest som en kort inandning), och just nu hinns inte något extra med, tex tid för oss vuxna att träna. Det funkar ju bara på väldigt kort sikt, så jag hoppas vi snart hittar bättre rutiner för att hinna med även sånt. Det blir ju åtminstone mer vardagsmotion i form av promenader, alltid något.

Ute hittade jag min första krokus i går – det går lite hårt åt dem med Nala som gärna både tuggar och gräver i det mesta ute, men ett par stycken hade i alla fall överlevt.

Vi har gått lite promenader, hon och jag, med varierande resultat. Ibland går det superbra, ibland är hon bara jättestressad och drar och ibland vill hon inte alls gå hemifrån. Men då är det skönt med trädgården med, där älskar hon ju att vara så jag hoppas på lite varmare dagar när det är mer behagligt att vara ute. Dock får man ju som sagt inte kolla bort många sekunder, för då har hon grävt sig ner i gräsmattan eller nåt av mina land…

I dag har hon haft jättesvårt att komma till ro, och gått efter mig som en svans. Nu till slut somnade hon faktiskt i soffan här bredvid, och småsnarkar.

Barnen älskar Nala, även Filip som ändå samtidigt tycker det är lite läskigt när hon kommer och ”biter” i honom (måste säga att hon snabbt lärt sig att inte röra honom, men det räcker ju att hon springer förbi och gapar så är det ju vassa tänder som repar). Däremot är det inget som avskräcker Filip, han kastar gärna leksaker till henne och leker med henne, och hon får gärna sitta i hans knä – som i går när de kollade morgon-Bolibompa ❤

Det var vår tämligen ointressanta helg, som ändå varit helt fullsmockad med saker som måste göras. Jaja, nån gång kommer jag läsa tillbaka på det här inlägget och antingen tycka att ”gud vad mysigt det var ändå” eller ”gud vad skönt att det är lite lugnare nu” (eller båda delarna samtidigt).

Nästan en vanlig människa

Vilken nödvändig och skön dag jag fick igår, skulle bara behöva ett gäng till likadana så skulle man nästan känna sig som folk igen.

Började morgonen med att vårstäda lite, låter ju inte som en bra start men det var välbehövligt och gick sjukt fort när man inte behöver fösa runt barn samtidigt. Firade med att köpa lite nya blommor och kände mig himla nöjd.

Sen blev det en kort tur till asecs där det var glest med folk mitt på dagen. Filip fyller ju år på onsdag och behövde lite paket och Lukas behövde byxor, pandemi eller ej så växer ju barnen ur sina kläder. Gjorde ett spontant inköp av ny vårjacka på Åhléns med, blev så glad att den fick åka på direkt (inte första gången jag byter kläder direkt i affären 😂). Kände mig lite fin för första gången på evigheter, trots vinterblek och glåmig hy med extra covid-fluff.

Sen eftermiddag kom en hundkompis förbi och vi fick värdefulla tips från coachen 😉 samtidigt som Nala fick springa och leka av sig lite, win-win! Hon växer så det knakar, fast man ändå nästan inte märker det, men hon kommer nog bli en rätt stor tjej.

En stunds ”hundpassning” mitt på dagen när maken skulle till tandläkaren. Vilsamt ändå.

Det var så himla skönt att få en dag typ för sig själv i går, gud vad det behövdes, en stund där man inte behövde passa nån annan eller hela tiden ha ett öga på barn eller hund. Önskar er detsamma, om det är nåt ni vill ha såklart!

Det finns nog hopp

Vad många fina kommentarer jag fick på förra inlägget, tack! Det känns verkligen som något nästan alla (med lite större) barn går igenom på ett eller annat sätt. Ingen vill prata om det för man känner sig kanske både som en dålig förälder (jag talar i alla fall för mig själv) och sen är det ju det här med barnens egen integritet – även om det senare blir mest aktuellt när man skriver så här, inte bland vänner.

En bild med längt efter solljus som strilar bland träden…

I dag är jag helt slut, dels efter en riktigt intensiv jobbvecka som det alltid blir i uppstarten av ett nytt projekt, men också bara av allt som pågått den ”senaste” tiden. I morgon har jag för typ första gången någonsin tagit ledigt för att bara vara, utan att det är något annat viktigt inplanerat. Ja, det är några saker som måste skötas ändå, men i övrigt tänker jag bara försöka ta hand om mig själv – och så Nala med då – för att försöka få tillbaka lite energi. Jag har faktiskt börjat redan nu, jag har just hällt upp en liten skål ostbågar och ett glas rödvin och satt mig i soffan. Barnen har fått en kalle-pocket, en iPad och en är på scouterna och Nala har lagt sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det känns skönt, och jag hoppas att om en liten stund så sjunker axlarna ner en bit och då lär jag väl somna sittande här…

Jag hoppas att ni alla orkar med era egna kamper, om inte så kan jag alltid låna ut ett öra. Ha en riktigt skön torsdag nu, för i morgon hörni, då är det fredag!

Upp och ner och upp igen

Det måste verka så ”hattigt” mitt liv, för er som följer bloggen. Mellan inläggen kan det ju gå åtminstone ett par dagar, och då är det många små saker som hinner hända som kan ändra humöret och känslan ganska drastiskt, men när man läser här måste det verka provocerande hoppigt?

I dag har jag en riktig skit-dag. Inte på jobbet, det har rullat på rätt bra, men hemma. Jag har inte ett enda problem mer i dag än jag hade tex i går, men i natt sov jag uruselt pga Filip som bara strulade natten igenom och helt plötsligt känns allt liksom nattsvart. Alla vardagsproblem blir stora, och de stora problem vi har känns oöverstigliga och man befinner sig plötsligt längst ner i ett hål.

Ett inlägg utan bilder känns så himla fattigt. Samtidigt tar man ju typ aldrig bilder som passar in i ett deppigt inlägg? Kanske kunde bli en egen foto-genre…

Det har varit så jäkla emotionellt uttömmande det senaste året, vi har kämpat massor med vissa saker och man känner sig så himla ensam – trots att jag vet att nästan alla jag känner kämpar med olika ”problematik” med sina barn. Det är allt från ångest, ätstörningar, barn som behöver extrahjälp och barn som av olika anledningar orsakar huvudbry för sina föräldrar. Och vi kämpar så mycket, allihop, jag ser det och jag vet att vi försöker, vi jobbar i motvind och vi slåss på olika sätt för våra barn. På inget sätt menar jag att vi har det värre än någon annan – inte alls – men jag tänker att kanske kan det vara en tröst ibland att veta att många har egna kamper som inte syns och som tar oändligt med energi.

Känner att vi är så himla ensamma i våra kamper – kanske är det inte så utan bara en känsla som är färgad av min egen upplevelse – men min känsla är ändå att vi kämpar så mycket på var sitt håll. Tänker ibland att det på vissa sätt måste varit så mycket enklare när man levde i små bosättningar eller byar där liksom ”alla” uppfostrade barnen och hjälptes åt med saker tillsammans. Det är säkert en skev bild i mångt och mycket, men samtidigt är vi väl inte i grund och botten gjorda för att vara ensamma utan mer flockdjur. Nu är jag ju inte ensam på så sätt att vi är två föräldrar som jobbar ungefär lika mycket med barnen (och annars också), hade jag varit ensamstående vet jag inte vad jag gjort.

Så, i dag är en skitdag. Får jag sova lite bättre i natt kommer allt kännas mer överkomligt och inte lika stort och mörkt som det gör i dag – det VET jag ju rent logiskt och erfarenhetsmässigt. Men det känns ju lika skit för det, och det får ju liksom göra det ibland så länge man inte ”fastnar” och det utvecklas till en depression tänker jag. Och som vanligt känns det mesta liiiite bättre efter att jag fått skriva av mig, så tack för att ni lånat mig ert öra (eller snarare öga). Sen blir det ju vagt – barnen är inte så små längre och deras integritet kommer ju såklart först, det går inte komma ifrån.

Ett hjärta till alla er andra som kämpar ❤

Hoppas era kamper går lättare och att ni har fler bra dagar än dåliga! ❤

Hundmöten, tenta och vårlängt

Det har inte varit många gånger under den här bloggens drygt 10-åriga existens som jag skrivit så här sällan, men det blir inte många minuter över just nu, speciellt inte i veckan som var. Vi försöker och börjar lite smått hitta in i rutiner med Nala, vad som funkar, när hon behöver röra sig som mest och hur vi kan mildra de värsta spatt-rycken och det går absolut framåt. Hon bits heller inte fullt lika mycket eller hårt nu, det är bara när hon är väldigt glad och exalterad som hon inte riktigt kan kontrollera sig.

Så somnar hon i ens famn och man förlåter allt 😉

I veckan var hon med på jobbet igen, det gick mycket bättre än sist och jag har förhoppning om att det kommer gå bättre för varje gång, så klart. Jobbigast nu är promenaderna, antingen vill hon bara hålla sig precis runt vårt hus och då kan man inte ens gå runt kvarteret (bara att acceptera tänker jag, det kommer nog så det bekymrar mig inget vidare) eller så är hon alldeles för fokuserad på mötande folk, bilar och hundar. Vi tog lite lärdom från Fredrik Steens senaste onlineföreläsning om just hundmöten, men det är ändå svårt att komma på exakt hur man ska omsätta det i praktiken. Vi måste helt enkelt öva, både vi och hund.

I morse rastade jag nästan-fyraåring och hund när Lukas var på basket. Inte en helt enkel kombo.

I går hade jag dessutom min Betongteknik-tenta – det är den kvällarna har gått åt till denna veckan och därför som bloggen blivit lidande. Det kändes som den gick bra, och det var en sån sjuk lättnadskänsla att kliva ut från den tentasalen så det är helt galet. Utbildningen är ju inte klar i övrigt så klart, men det här var ett ganska tungt ämne (no pun intended) och jag har ingen lust att behöva göra om det.

Enda jobbiga med vår är att det redan kommit en massa pollen…

I övrigt kommer helgen vigas åt att hitta vårskor till ungarna, sköta vardagsruljansen med mat och hushållsjox, kika på möjlig tomt och bara försöka hinna med alla – barn, hund och make. Lite lugnt hoppas jag på att det blir, det blir nog en ganska hektisk vecka på jobbet nästa vecka i och med uppstart av ny etapp… Gud vad jag längtar efter våren nu, för övrigt, det var ju en oemotståndlig försmak vi fick förra helgen och nu behövs det verkligen lite värme- och solenergi till denna grådassiga, bleka och Corona-mjuka person. (Det senaste med hänvisning till att typ det enda roliga som finns kvar nu är att äta och det finns NOLL ork till att ens bry sig)

Vad gör ni?

Vill ni hjälpa oss lite?

Vi har haft en sån fantastiskt trevlig helg med Nala, med skogspromenad, hundlek och mycket utevistelse! Tycker det känns som det händer massor med henne nu, hon känns tryggare och har mer hittat sin plats i familjen och rent allmänt beter hon sig fantastiskt för att bara vara 14 veckor. Så otroligt mysigt!

Så vad vill jag ha hjälp med då? Jo, Nala är ju en xolo och räknas till en ”hund av ursprungstyp”. Hon är alltså tex ingen jakthund, sällskapshund eller annat utan hon är mer reserverad och bunden till sin familj (oss då). Och för att hon ska lära sig att ignorera människor runt omkring tills dess att hon på egna villkor vill hälsa på personen – vilket då tex innebär att hon lär sig att INTE skälla på människor (vilket hon bara gör när nån kommer väldigt nära) så ber jag er om en tjänst. Om ni träffar mig (eller Tobbe) och Nala så vill vi oerhört gärna att ni bara ignorerar henne. Kolla inte på henne och låtsas som att hon inte är där helt enkelt. På så sätt lär hon sig att andra människor är vare sig ett hot eller någon hon behöver ställa sig in hos. Efter ett tag får hon hälsa – om HON vill, så får vi en trygg hund!

Fattar att man oerhört gärna vill titta, gosa och mysa med en valp, men med den här rasen blir inte det sättet så bra.

Tack på förhand hörni, och nu hoppas jag ni förstår och inte tar illa upp om jag möter er men bara går vidare med ett kort ”hej” nu när vi tränar! ❤

Odlingen är igång

I går tog jag mig äntligen tid till att få ordning på min försådd. Jag har petat ner lite kruktomat och chili sedan tidigare, de behövdes skolas om för att få utrymme att växa. Sen lade jag till ytterligare en sorts kruktomat/liten tomatplanta, kapkrusbär samt aubergine som nu ska få börja sitt liv under växtlampa och plastfolie. Om ytterligare ett par veckor kommer jag lägga till de tomater som jag ska ha på friland, som blir typ 2 meter höga, samt nån mer chili. Gurka, svartkål och lite annat kommer sen inte sås förrän jag kan ha sådderna i uterummet, jag har bara lite växtbelysning och plats just nu inne – det ska ju helst stå på en höjd där varken hund eller treåring når.

I år tar jag inte alls lika många av varje sort, visst är det kul att ha och ge bort men jag har inte riktigt plats känner jag.

Min plan för i år är lite fler olika sorter av tomat och främst de som är lite mindre i storlek. Även lite mer varierade chilis, från den ganska mila ”sweet banana” till padrones och så jalapeños. Det blir ingen majs, och det blir ingen spetskål – majsen blev inte så bra och kålen bredde ut sig för mycket och tog plats i landet hela sommaren. Svartkålen var roligare då, den kan man skörda allteftersom och den växer bra.

Självklart blir det potatis med, det är en favorit, samt nån druvgurka och en slanggurka som klarar sig på friland. Barnen saknade morötter förra året och jag är lite sugen på rödbetor, och om jag orkar kanske jag gör i ordning nåt mindre land på skuggsidan där jag kan ha sallat – den trivs inte så bra i hög värme och maxad sol.

Nu känner jag mig rätt nöjd att ha hunnit förbereda lite plantor i alla fall, det har legat och gnagt på mig ett tag!