Inskolning på både jobb och dagis

Haha, det här kan bli ett långt inlägg känner jag, så ni vet!

I dag är jag hemma, föräldraledig, för inskolningen av Filip. Jag lämnade honom vid 9:00, han går in ganska glatt men blir såklart ledsen och arg när jag går – så sjukt jobbig känsla. Stannade kvar på andra sidan dörren i kanske 3-4 minuter, tills jag hörde att han inte skrek mer, annars känns det ju som man har det ljudet i öronen hela dagen… Han verkar ändå trivas bra, han äter bra och leker, det är bara sova som går lite sisådär. Å andra sidan har han haft svårt att sova hemma med den senaste veckan, vet inte om det är lämningarna på dagis som gör att han blir orolig (ok, hjärtat dör lite när man tänker på det), men han är annars sitt vanliga glada jag.

Vem vill lämna den här lille, liksom… ❤

Den här veckan blir ju väldigt lite jobb, bara måndag och onsdag i och med inskolningen i dag och vår skidresa från torsdag, men sen ska förhoppningsvis arbetsveckorna rulla på i lite mer normal takt och det blir lite lättare att komma in i allt.

Min känsla när jag gick från jobbet i fredags var att jag faktiskt valt rätt, att det här jobbet kommer passa mig och att det känns roligt! Det är mer än jag vågat hoppas på, klev in i det lite i blindo ju. Nu inser jag att det fortfarande är ”smekmånadsfasen” där allt känns bra på jobbet och man inte ännu upptäckt sånt som är jobbigt, men det känns ändå bra.

Ett av mina största orosmoment var ju att jag skulle frysa ihjäl, och det har väl ändå testats ganska hårt sedan jag började känner jag – men faktiskt så har det inte varit några problem! Jag har fått bra kläder och kör dessutom med merinoullsunderställ under, tjocka varma yllesockar och jobbstövlar, det enda som blir lite kallt kan vara händerna om man tex måste pilla med telefonen när man är utomhus. Nu finns det ju också riktigt varma och sköna baracker på mitt bygge där man kan gå in och maila, messa eller ringa – eller bara värma sig en stund – så jag behöver inte vara ute hela tiden.

För övrigt så går största delen av min tid nu ut på att samordna saker, ta reda på saker och förmedla det sinsemellan underentreprenörer mm. Inte så konstigt i sig, bara himla mycket nytt att lära sig. Framöver kommer det ett gäng utbildningar med, det är ju bland annat en massa olika certifikat jag måste ha, förutom utbildning i ledarskap mm. Känns bra! ”Mitt” bygge är ganska okomplicerat och inte så stort, så det är nog ett bra projekt att starta med – jag har ju hjälp i ryggen med så jag står inte ensam vilket känns skönt, samtidigt är det skönt med alla uppgifter jag faktiskt KAN sköta själv, är så van att vara självgående så det känns skönt att fortsätta med.

Nu ska jag försöka packa lite inför skidresan och handla lite snacks och mellis till skidbacken innan det är dags att hämta det minsta lilla hjärtat igen!

Snabb incheckning

I dag har jag jobbat min första dag på mitt nya jobb, det har känts bra! Jag lovar att berätta mer en dag, men just nu ska jag typ gå och lägga mig, lite rester av lunginflammationen och allt nytt har gjort mig helt slut.

Stod fina blommor på min plats när jag kom, med ett kort som sa välkommen hit. Så himla trevligt!

Slutet på en era

Först och främst så hoppas jag att ni känner mig tillräckligt väl för att jag inte ska behöva kommentera mitt inlägg i går med att jag älskar mina barn över allt annat, det är ju självklart.

Tänkte ändå kanske fördjupa mig i året med barnen lite – eftersom Filip är vårt sista barn (och ja, det är säkert, min kropp skulle aldrig klara av en graviditet och än mindre en förlossning till) så har vi ju valt att dra ut på föräldraledigheten lite extra länge. Vi har ju precis som med de andra två barnen delat på veckorna från det att barnen varit ca 6 månader, vilket är HELT suveränt.

Det får bli bilder från i somras till det här tror jag, för den här årstiden kan man behöva påminnas om hur fantastiskt det kan vara då.

Filip kommer ju vara nästan 22 månader när han börjar på dagis, vilket verkligen känns jättebra. Vi har ju gått på öppna förskolan hela hösten och det har han gillat, han är ju på det stora hela väldigt självständig så jag är i princip inte orolig alls för förskolestarten, han känns redo för lite mer utmaningar än vad vi erbjuder här hemma och för att ha egna relationer till små dagiskompisar.

Det har varit otroligt lyxigt att få vara hemma så mycket med alla barnen, den enda som lidit av det är Lukas som inte har fått gå på sitt älskade fritids där hans kompisar gått – han fullkomligt JUBLAR nu när han ska få börja igen!

Längtar efter sina kompisar nu, och jag längtar efter sommaren när jag ser den här bilden.

Det känns verkligen som vi går in i en ny fas av våra liv nu, dels ska både jag och maken börja jobba heltid (eftersom jag jobbar 7-16 och maken 8-17 så blir det inte superlånga dagar för Filip som ändå sover 2 h mitt på dagen, han kommer ju gå ungefär 8-16), dels byter jag jobb och dels så skolar vi in vårt sista barn i förskolan.

Det har stundtals varit jobbigt att ”gå tillbaka” till småbarnsåren, samtidigt har vi båda verkligen förundrats över att bara iaktta den här lilla människan som växer så fort. Det har varit jobbigt att inte kunna ge de stora grabbarna all den tid de förtjänar – samtidigt som jag ser att även de har älskat att ha Filip och vuxit med det. Det har varit jobbigt att känna sig så låst som man blir med tre barn där den minsta är så liten, men samtidigt så glömmer man det i samma sekund som han kryper upp i ens knä. Som med allt så är det både för- och nackdelar, men jag får väl avsluta med det självklaraste av allt – det har varit fantastiskt förmånligt, härligt och privilegierat att få bli föräldrar en tredje gång!

Herregud vad han har vuxit bara sedan i somras…

Nu ser vi fram emot att hitta rätt i vardagskaoset som det kommer innebära när vi ska jobba heltid, alla ska gå på sina aktiviteter, VAB-dagar och föräldramöten. Vi måste hitta en lösning på att se till att vi har mat klart till barnen de dagar de har aktiviteter, vi behöver lägga upp ett körschema för alla hämtningar och lämningar och alla andra tusen saker som ska fungera, men vi är så redo som vi kan bli tror jag. Dessutom går tiden fort, Oliver är redan 12 och kommer till hösten börja högstadiet (hur sjukt?!), Lukas börjar bli mer självständig med och innan vi vet ordet av börjar väl Filip skolan med. Nu kommer den tiden då vi verkligen får öva på att ta tillvara på varje dag så gott det går!

Avslutar med en bild där vardagskänslan är hög, nån kryper iväg, nån spiller, nån tjötar och nån är troligtvis lite sur. Bara så vi inte får hybris, hahaha!

Lättad!

Tänk att jag haft en sån där gnagande oroskänsla för att inte mina anställningar ligger ”dikt an”, men som jag har försökt jaga bort. Nu i helgen fick jag lite belägg för den oron, när jag fick reda på att ens SGI kan gå ner till noll när man har ett glapp mellan anställningarna och då fick jag såklart genast lagom ont i magen. 

Nu är jag däremot väldigt glad, för både mitt gamla och mitt nya jobb har ändrat anställningsdatum och uppsägningsdatum, så nu blir det inget glapp! Det ändrar ju inget i hur jag kommer jobba, på mitt gamla hade jag ju redan tänkt ta semester från den 19/12 och på mitt nya kommer jag vara föräldraledig för inskolning och börjar jobba där på riktigt den 14/1. Men puh, vilken ångest och vilket meck, bara för att man inte kan ALLA försäkringskassans regler i huvudet?!

Nu känns det i alla fall väldigt skönt, så nu blir det ännu bättre humör till fredagens julfest! 

Har köpt prosecco till fredagen, man kanske skulle köpa lite mangopuré med till en mangobellini?

Nu ska jag bara rota fram nåt i garderoben jag kan ha på mig med, gick en sväng med den minsta personen på stan i dag men då är det ju bara snabbt in och ut ur affärer som gäller så då blir det inte lätt att inhandla något. 

Kram på er!

Persona non grata

Den 18:e december gör jag min sista dag på Elmia. Det känns i sig jätteskönt, och HELT perfekt att få ett ganska långt jullov innan jag börjar mitt nya jobb i januari. Vad jag däremot inte räknat med, eftersom det inte varit likadant på tidigare jobb, är hur totalt utestängd man blir från allt på jobbet – i princip alla möten är avbokade och det känns lite som om man redan slutat. På ett sätt förstår jag ju det eftersom jag inte kommer vara med framåt, samtidigt tänker jag att jag fortfarande kan bidra med input?

Nåväl, förutom mina absolut närmsta kollegor så känner jag mig lite borträknad och det är säkert så det blir (har ju inte direkt hoppat mellan jobb så jag har inte SÅ mycket att jämföra med) och då känner man sig lite meningslös. 

Kände att det här var en lagom poetisk bild angående att bryta sig loss 😉

Däremot ser jag oerhört mycket fram mot mitt nya jobb, mot allt jag ska lära mig och alla nya människor jag ska träffa, den känslan är fantastisk!

Men allt är inte deppigt – vi håller på att planera för julfest nästa fredag och att planera sånt är ju så himla roligt! Tror det verkligen kommer bli toppen, för vi är ett superbra gäng som håller i det hela. Har inte varit på festligheter på evigheter så det ska bli kanonkul 🙂

Har ni julfester planerade? Vad ska ni göra?

Låt mig presentera mig

Hej på er!

Vet ni vad, jag kan äntligen berätta för er det roliga jag haft på gång ett tag!

Låt mig presentera den nyaste platschefen på Blue Wall Construction AB!

Ja alltså, jag då O.o

Jag har alltså sagt upp mig på Elmia där jag gör min sista dag den 18 december och kommer efter julen börja på ett HELT nytt jobb för mig, som platschef på Blue Wall’s entreprenad-del. Byggbranschen har jag ju inte arbetat i innan, även om det projektledande arbetet jag har nu kanske åtminstone kommer ha VISSA likheter, så det är ett stort och väldigt spännande kliv. 

Mest glad av allt är jag över att känna mig så välkommen till ett företag som satsar så mycket på mig, jag kommer ju behöva en mängd utbildningar och kommer gå bredvid de första tre månaderna på lite olika byggen. 

Jag kommer alltså vara mestadels stationerad på det byggprojekt som blir ”mitt”, där jag kommer arbeta ihop med byggledare (förlåt mig om jag säger fel term här, har inte riktigt lärt mig än) och snickare, vilket gör att jag inte behöver ha full kunskap om HUR man bygger utan mer om processen och projektledandet av bygget. 

Det är 80% ren lycka att få en sån utmaning och att få lära mig så mycket nytt, och 20% ”skräck” 😉 för att gå till en helt ny bransch… Så precis som det ska vara med andra ord!

Jobb, höstblåsor och Bankerydsleden

Den här veckan har det varit lite tyst här, dels har det varit en massa jobb eftersom både VA-mässan och Elmia Garden öppnade i veckan och inför det blir det alltid en lång, men rolig, arbetsdag. Därtill har Filip haft feber och sovit typ NOLL vilket ger att vi sovit typ NOLL, så nu är jag aptrött. Värsta starten på dagen hade jag dessutom i måndags när jag efter en natts icke-sömn gick ut till bilen, fick skrapa rutorna för första gången och sedan hann köra ca 50 m innan jag insåg att jag hade punka på höger bakdäck… Nu löste maken det under dagen så förutom en massa extra körande fram och tillbaka så var det inga jätteproblem.

Ett litet större problem är att jag misstänker att Filip fått höstblåsor. Dels har han haft en enda blåsa på kinden, men framförallt verkar han ha VÄLDIGT ont i munnen idag (har eskalerat ett par dagar). Nu kan han inte ens äta banan, och blåsor i munnen skulle ju förklara det hela. Mat är inte att tänka på, minsta lilla salt eller krydda så blir han superledsen…

Men, tänkte slänga ut ett tips om en fin grillplats till, i helgen tog vi ett besök på en kort sträcka av Bankerydsleden. Vi gick bara ca 1,5 km enkel väg, från 7:an till 8:an på kartan nedan, men det var lagom just då. Väldigt välgjort och rejält vindskydd med grillplats!

BankerydsledenIMG_8820+++++-+++IMG_8831IMG_8814

I helgen tror jag inte vi orkar oss ut, jag känner mig hängig men kan inte riktigt säga om det är lite av Filips förkylning/feber eller om jag bara är trött, i vilket fall är resultatet detsamma. Nu ska jag ta hand om kvällsfixande med barnen, maken är på föräldramöte.

Ha en bra kväll!

Det där med att cykla till jobbet…

Jag försökte redan igår cykla till jobbet, men eftersom jag kanske inne cyklar så ofta så har jag heller inte sett över cykeln på länge. Det resulterade i att mitt bakdäck exploderade mitt i Dunkehallabacken och jag fick ringa maken för att få skjuts hem och sen ta bilen till jobbet. Men i går eftermiddag var maken snäll och köpte nya däck och slangar till mig som han monterade på cykeln, så i morse cyklade jag – igen.

Visst, den här gången exploderade inget, men ungefär så här är min upplevelse:

0-5 minuter, nedför Dunkehalla. Alltså rätt läskigt, bilar svänger in utan koll på att det kommer cyklar och cykeln känns vinglig och som den ska falla sönder under mig.

5-10 minuter, kommer ner och kör utmed Vätterstranden. Skönt, jag överlevde backen. Himla vackert det är här ändå! Väldigt skönt väder med, det här känns ju rätt ok!

10-20 minuter, cyklar utmed Vätterstranden. Ok, vad långt det är här utmed, det här är ju rätt tråkigt. Börjar göra ont i axlar, handleder (den var ny?) och i rumpan. Börjar bli svettig.

20-30 minuter, backarna upp vid Rosenlund. Svettigt nu, får mjölksyra i benen i backen, det går jättelångsamt och jag börjar bli rätt sur.

30 minuter, framme. Svettig och sur, går ner och duschar och byter om, det är trångt, bökigt och tar tid. Helt klart inte på bättre humör än om jag tagit bilen.

Slutsats, nä det är för jävla surt det här, det funkar inte ens när förutsättningar i form av väder mm är optimalt. Hade jag jobbat inne i stan hade det nog funkat för då hade det varit så mycket kortare tid det handlat om, men den sista kvarten gjorde mig bara mer och mer sur… Hur gärna jag än vill ha mer vardagsmotion så är inte detta rätt, just nu i alla fall. Gör om gör rätt!

Back to work

Idag har jag alltså jobbat min första dag sedan Filip föddes. Det var en start i 180, så att säga, för det är en av våra större mässor (när det gäller innehåll som rör min tjänst) som börjar på onsdag så det var rätt in i hetluften. Inte helt fel iofs, de här dagarna precis innan en mässa börjar är alltid väldigt roliga, speciellt inför Elmia Garden.

Jag kunde i alla fall snabbt konstatera att jag (eller åtminstone min arbetsinsats 😉 ) var grymt efterlängtad, så det kändes ju absolut bra 🙂

Efter att ha svarat på frågan ”hur känns det att vara tillbaka på jobbet” ungefär 83 gånger så kom jag nog faktiskt på vad det är som gör att det känns lite som ”semester” att jobba, även när det är så hektiskt som det är nu. Med barnen så ger jag ALLT av mig själv, det finns knappt nåt kvar till vare sig mig eller maken när kvällen kommer, vilket gör att man är typ utmattad, även fast inte barnen är vare sig särskilt besvärliga eller krävande. Men ändå, med Filip blir det ju allt jobb som kommer runt en bebis, med de stora ska man lyssna, prata, göra läxor, planera, förmana och tjata. Det ska lagas mat, serveras mellis, man ska kontakta deras kompisar, planera och fixa runt deras sporter och aktiviteter och allt annat, förutom att hushållsarbetet liksom självklart faller tyngre på den som är hemma hela dagarna.

Missförstå mig rätt, jag klagar inte – eller i alla fall är det inget jag skulle vilja ändra på direkt, men det ÄR jobbigt. Däremot har man ju igen det,, att vara hemma med barnen känns ju mer grundläggande meningsfullt än att jobba, om ni förstår hur jag menar? Man ger allt, men får oxå allt som är viktigt tillbaka… Ett jobb är ändå bara ett jobb och även om man gör sitt bästa och är engagerad på jobbet med så blir det ändå bara ett jobb. Så får man nog inte säga i dagens samhälle förresten, det är lite fult att inte ge hela sin själ i sitt jobb, som om man gjorde jobbet sämre då (vilket inte är fallet).

När man jobbar 2-3 dagar i veckan får man en paus från hemmalivet – och en låååång weekend från jobbet, vilket på många sätt ger det bästa av två världar! På jobbet får jag äta, kissa och prata i fred, bara en sån sak 😉

Så, det var mina tankar om hur det känns att börja jobba igen 🙂

Jobbplanering

Idag började jag nedräkningen till att jag går hem på föräldraledighet. Eller ja, räknat ner har jag ju gjort sen man plussade i somras, men jobbmässigt, menar jag.

Nu har jag 6 veckor kvar att jobba, med den här veckan. img_6051Det kändes helt plötsligt jättekort, och jag fick lite småpanik över saker jag vill hinna göra klart och sånt jag vill förbereda för en efterträdare, men det ska nog lösa sig.

Jag får ganska mycket förvånade reaktioner över att jag planerar att börja jobba igen redan 1:a oktober – ja alltså på halvtid då, men det är verkligen ett superbra upplägg för vår det. Det bästa av två världar liksom, med halvtid på jobbet och resten av tiden hemma – för både mig och maken. Dels slipper man en massa känslor av att något är ”orättvist”, för då vet båda hur det är att vara hemma med en liten bäsing och dels får man även lite ”ostörd” tid på jobbet. Perfekt liksom!