Ja, nä, eller vad ska man säga. Det blir VAB i morgon med, för mig den här gången, för Filip har feber igen. Själva ”kruppen” verkar ha lagt sig mestadels, men feber och förkylning kvarstår. Inte så mycket att göra åt, men det är alltid lite bökigt att stöka om planer och jobb.
På förmiddagen i dag var jag i alla fall ute och lärde mig montera fönster. Har så himla trevliga hantverkare, som hade lite tålamod och lät mig vara med så jag kunde lära mig. Det visade sig ju vara mycket enklare än jag trodde (nu ska ju tilläggas att det inte är samma sak som att det är enkelt att göra det riktigt BRA) och var väldigt kul! Hade planerat vara med och sätta foder i morgon, men det får bli en sväng på onsdag – om jag hinner…
Så fint där vi byter fönster!
Nu ska jag strax lägga mig, det har varit ett gäng jobbiga nätter här nu och det verkar inte bli bättre i natt heller. Inte katastrofalt, men man blir ju rätt trött efter ett par kassa nätter ändå…
*Lät väl lite lagom drygt va, när man bara är med och hjälper till lite 😉
Jag känner mig grymt oinspirerad till att blogga just nu, känner att jag typ inte har NÅT att skriva om… Men så kom jag faktiskt på en grej – nu är det ett år sedan jag bytte jobb, från mässbranschen till byggbranschen och DET är ju faktiskt ändå något att skriva om.
Det har varit ett grymt utmanande men roligt år, jag har lärt mig saker jag inte ens hade en aning om att NÅGON behövde veta, fått prova att snickra (typ det roligaste nästan), har förflyttat mig mellan olika projekt och olika typer av projekt och har absolut ”tvingats” till otroligt mycket utveckling.
Alldeles ny i jobbet, förra vintern.
Jag har kastats mellan hybris och en känsla av att inte kunna ett smack, till stolthet till en känsla av misslyckande. Många och intensiva perioder av det mesta faktiskt.
Jag har känt av hur trött man blir av att lära så himla mycket nytt, hur trött man blir i kroppen av att sätta gips och hur oväntat bra det ändå funkat att vara ute en del och jobba – även när det är skitväder. När det gäller det sistnämnda får man liksom bara ”ge upp” lite, man får bara ta på sig alla kläder man har och sen är det bara att bita ihop – egentligen självklart men också lite motigt.
Som med alla saker i livet går det upp och ner hur man känner sig, precis just nu har jag en känslosvacka och känner att jag inte alls är bra på mitt jobb. Men jag VET också att det vänder och rätt som det är går det bra igen, men just nu är det lite tungt och det går åt en del energi.
På torsdag påbörjar jag min 2-åriga utbildning för att bli certifierad produktionsledare. Det känns på många sätt som det minst skrämmande med mitt jobb, för skolan har jag ju gått i innan, till skillnad från det mesta jag gör i arbetet.
Håll tummarna för mig i vilket fall, så hoppas vi på en snabb svängning i jobbkänslan!
Ingen av mina föräldrar läste på högskolan, men de har så länge jag kunnat minnas alltid påtalat vikten av att skaffa sig en ordentlig utbildning för att ha så stora möjligheter som det bara går i livet. Därför var det ganska givet att jag skulle fortsätta plugga på högskolan efter studenten, men jag visste väl egentligen inte riktigt till vad.
På gymnasiet gick jag samhäll/humanist på Per Brahe och roade mig med att läsa en massa språk – tyska, franska, latin och gammalgrekiska. Har typ ingen nytta av de senare tre, men det var kul att läsa och det kan vara en anledning så god som någon tänker jag nu i efterhand.
Väldigt olikt den person jag är i dag så kan jag inte minnas att jag reflekterade så mycket när jag var tonåring, inte över vad jag ville i alla fall, utan kanske mer på att passa in, hitta kompisar och sånt. På ett sätt kändes det ju också som om min framtid redan stod i en mall – plugga vidare och skaffa bra jobb som inte innebar kroppsarbete (definitionen av ett bra jobb enligt mina kroppsarbetande föräldrar), så därför sökte jag till en ganska bred utbildning inom ett vagt intressant område – dataingenjör med inriktning informations- och medieteknik. En ganska ny utbildning då, och väldigt bred.
För att komma in på den behövde jag mer kemi och fysik (matte hade jag redan läst extra), så jag gick ett tekniskt basår först. Här nånstans började jag väl inse att det var rätt roligt att gå på högskolan – inte för att plugga utan för att festa. Tur att den polletten trillade ner nån gång… Jag reflekterade däremot inte nåt vidare över att det faktiskt gick en kille i klassen som skulle få en *liten* roll i min framtid lite senare.
Den här gamla bilden är från första gången jag använde en digitalkamera – på ett fotoprojekt på högskolan.
Året därpå kom jag in på datautbildningen och jäklar vad vi festade på inspark och hela första året! NU däremot började jag hänga med ett gäng där den där killen från basåret också hängde… Kan ni möjligen gissa er till vem det var? 😉 Vi festade en massa och hade bara ROLIGT, en himla befriande känsla när man tidigare mest bara varit duktig och fokuserat på att få bra betyg. Och där på hösten, på en halloweenfest hos en kompis, så blev han min pojkvän, han som jag nu varit ihop med i 20 år (!!!). Himla coolt! Men det var såklart inte smärtfritt, inte när man är 20 och just hittat en ny del av livet, vi var av och på ett antal gånger.
Darth Maul i bakgrunden hade jag målat, gissa vem det var? 😉 (Det är jag med det vita ansiktet längst fram, från ”the Crow”)
När vi var klara med utbildningen så hade precis it-bubblan spruckit, och av vår klass på ca 45 personer så var det 3 st som fick jobb inom it. Själv hittade jag ett jobb på Sängjätten där jag ändå trivdes och stannade i hela 7 år, men det är en annan historia. Maken gick omvägen via Hemglass och Kjell&Co innan han hittade tillbaka till it-branschen, han jobbar ju mycket mer i den branschen än jag gjort.
Det här är från vår första gemensamma lägenhet, så jag var kanske typ 22 år här.
När jag tittar tillbaka på tiden efter studenten så tänker jag lite att jag kanske borde känt efter mer vad jag egentligen ville göra, inte bara göra det som förväntas eller som är en outtalad ”norm”. Å andra sidan har jag ju haft både roliga jobb och ett roligt liv, även om det inte varit några direkt stora utsvävningar. Svårt också, att veta redan när man är tonåring vad man ska vilja göra i sitt liv, nu har jag ju i och med mitt eget jobbyte förra året visat att man kan absolut byta både bransch och inriktning även mitt i livet, annars känns det som ett alldeles för stort beslut så tidigt. Jag vet ju fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor! (Nä jag har inga planer på att byta jobb, men ni förstår hur jag menar).
Det blir inget julkalendersinlägg i dag, jag är så himla trött. Dels för att vi var på en grymt trevlig konferens med jobbet i går – vi var i Gränna och fick baka polkagrisar och åt en av de absolut bästa 3-rätters middagarna jag ätit lite otippat på Grenna hotell – och dels för att Filip sovit apkasst den senaste veckan. Ja och veckan innan det sov han kasst för han var sjuk, och veckan innan det… Ni fattar. Vet inte om det är växtvärk, magont eller bara mardrömmar, men han vaknar stup i kvarten och är arg/ledsen.
Han har för övrigt utvecklat två nya sidor, en charmerande när han pratar och sjunger en massa (även om mycket fortfarande är svårt att tyda) och en mindre charmerande när han trotsar mot ALLT. Precis ALLT är en kamp med honom just nu känns det som, riktigt jobbigt.
Jag tänkte att han INTE behövde ärva mellanbrorsans humör och vilja. Det tänkte inte han.
Just nu sitter han vid mina fötter och leker charmerande sött själv, men det är numer ganska kortvarigt alternativt nåt jag inte vill att han ska leka med (typ smutsig disk) och jag står vid vårt datorbord och somnar nästan. Maken är på AW med kompisar, den här veckan träffas vi knappt alls. I morgon ska jag försöka hinna sätta pepparkaksdegen som vi ska baka hus på till helgen, innan jag och Oliver ska på lussefirande på Junedal. På fredag har maken sin julfest, så då är han borta igen – vi går verkligen om varandra just nu. Nämnde jag förresten att de stora grabbarna fått Filips förkylning? Smidigt värre när det bara går runt hela tiden… Men de klarar sig ju hyfsat ändå.
Nu är jag så trött att ögonen faller ihop, måste få i säng Lukas och Filip åtminstone innan jag lägger mig själv… God natt!
Puh, har till slut landat i soffan framför hela Sverige bakar, med ett litet glas vin på bordet bredvid. Herregud vilken vecka det har varit, det har hänt en del på jobbet kan man säga, jag ska berätta lite mer…
I slutet av förra veckan skrev vi på för att bygga en tankfarm (det är egentligen en stor betongyta indelad i olika delar och med en stor grop där vätska från tankarna kan samlas upp om något skulle hända. Högst osexigt) för ett företag vi byggt en stor byggnad åt redan, uppe på Stigamo. Kort därpå fick jag en fråga om jag ville vara arbetsledare på detta projekt som beräknas ta ungefär 3 månader, med en av våra mest erfarna platschefer som har detta som sista projekt innan pension. Ok, det blev någon form av skräckblandad förtjusning – betong är svårt att relatera till men det är ju ett av de vanligaste materialen när man bygger nytt, så ganska snabbt svarade jag ändå ja.
Bild från förra gången jag hade ett bygge utomhus vintertid…
Sedan dess har det varit fullt ös kan man säga, det är himla mycket att sätta in sig i (fast det inte är något jätteprojekt), men jag har fått bra hjälp och nu har jag banne mig fått kläm på hur jag ska bygga gjutformar, vilka material som ska användas och en massa annat som jag inte hade en aning om för en vecka sedan. Jag är faktiskt stolt över mig själv, det här kommer gå jättebra! Är däremot riktigt jäkla trött i huvudet efter att tankearbete med att bara greppa vad som ska göras och hur.
Nu undrar jag bara hur det kommer sig att jag alltid verkar hamna utomhus på byggen mitt i vintern?!? Hahahaha, tur man börjat lära sig vad det krävs för utrustning där med!
Nej det blir inget långt blogginlägg idag heller, dels för att jag är själv med barnen – maken är på välförtjänt aw, och dels för att
Jag.
Är.
Helt.
Slut.
På mitt jobb har vi haft en rolig vecka, måndag och tisdag har jag fått lära mig av en kollega att slå ut väggar (vilket inte är vad det låter som utan att man markerar ut i golvet vart alla väggar ska vara). Lite som att lägga ett pussel fast där bitarna är lite sneda ibland, klurigt men kul!
I dag har vi börjat sätta väggar, eller ja ”mina” snickare sätter skenor, reglar, OSB och gips. Jag vill ju himla gärna lära mig det, eller ja jag vet ju hur man typ gör om man gör det hemma, men här ska det ju gärna bli ett bra flöde och det är en massa regler och riktlinjer att följa. Alla är logiska så det är inte komplicerat i sig, men som nu ska man ändå hålla i ordning på en massa saker man inte är van vid.
Till saken hör att snickarna dels går på ackord och då vill jag ju inte göra något som ställer till det eller gör att det går långsammare för dem, och dels så är ju det här typ jätte-basic för en snickare. Alltså känner man sig dum, i vägen, långsam och mest bara jobbig när man ska börja försöka sätta lite gips själv. Nu ska sägas att jag fick fantastisk hjälp och hur många bra tips som helst från en med massor av erfarenhet! Men ändå, jag har liksom inte använt en automatisk skruvdragare med skruv i band förut, det är inte helt enkelt att få det att bli BRA på en gång. Det var världens jobbigaste förmiddag…
Men framåt eftermiddagen började jag ändå få lite kläm på det, jag behövde inte fråga hela tiden och det blir ändå ett bra resultat, så då kändes det åtminstone lite bättre. Nu kan jag jobba på lite i min egen (långsamma) takt utan att störa någon hela tiden och utan att det blir fel, väldigt mycket skönare känsla!
Så, därför är jag helt slut nu (det var lite jobbigt fysiskt med för all del)… Haha, blev visst inte så kort inlägg ändå! Lite stolt ändå, och tacksam för allt jag får lära mig!
Jag är så glad att jag numer har ett jobb där jag snittar typ 11.000 steg om dagen på arbetstid + kroppsarbete. Det låter säkert helt knäppt, men vad otroligt mycket bättre man mår av det än att sitta still hela dagarna! Sen är jag visserligen trött som ett as om kvällarna, men det är ju lite för man är ovan med.
Länge leve kroppen!
Slitigt, skitigt och dammigt att riva, men fortfarande bättre än bara dator-jobb, alla gånger! Snygg är man ju med, i dammiga arbetskläder, hörselkåpor och munskydd. 😂
(Nä jag hade inte så mycket mer att säga just idag, är extra trött pga halsont och hängighet som dök upp i natt.)
Kom på att jag nog inte skrivit så mycket om vad jag gör nu på mitt ”nya” jobb (hur länge får man kalla ett jobb nytt förresten?). Mitt första bygge ute på Torsvik står ju färdigt nu, vilket känns så himla roligt! Så häftigt att ha fått vara med och bygga en sån grej, från grunden till färdigställandet.
Nu är jag då under vår avdelning ”byggservice” till skillnad från ”entreprenad” där jag var nyss, för att lära mig lite om hur det funkar här och testa att arbetsleda och snickra. Det är försäkringskassans lokaler som är under totalrenovering, och nu i veckan har vi påbörjat den sista etappen som ska vara klart till våren. Det innebär att jag har rivit glaspartier och justerat fönster bland annat, riktigt kul när man inte gör sånt här till vardags. Men, det som varit bäst av allt har varit att stå och jobba ihop ett par stycken, har två riktigt sköna hantverkare här och jag har inte skrattat så här mycket på jobbet på flera år! Det kvittar lite vad arbetsmomentet är när man har roligt under tiden ju.
Fortsätter lära mig hur mycket som helst och känner mig så himla nöjd över att jag vågade byta jobb.
Nu vill jag önska er en riktigt bra dag på jobbet, vart ni än är!
I dag flyttar jag från mitt kontor vid bygget på Torsvik, in till mitt nästa kontor mitt inne i stan. I ett halvår nu ska jag vara med vår byggservice avdelning och renovera försäkringskassans lokaler, precis vid vox.
I dag lyxar jag till det med en lunch på uteserveringen på Stuk, och kontrasten mellan detta och en lunch på Annes husman på Torsvik är ändå ganska stor 😉
Det är förresten inte bara lunchen som är annorlunda, från att ha suttit ganska själv på ett industriområde så sitter jag nu med en massa hantverkare mm mitt inne i stan. Känner redan att jag kommer vara trött av omställningen nu första veckan i alla fall.
Det kommer dock vara två saker jag kommer sakna här nere känner jag, det ena är en (gratis) parkeringsplats och det andra är att vara utomhus lite mer. Å andra sidan är det ju trevligt att ha hela centrums utbud på rasten. Omväxling blir det, helt klart!
Det här har på många olika sätt varit en skitvecka rent privat, men däremot en bra vecka på jobbet.
”Mitt” bygge är numer slutbesiktigat och har fått sitt slutbesked från kommunen och det är bara några småsaker kvar som ska fixas! Det känns skönt att ha varit med i ett projekt som ska stå kvar i många år till skillnad från alla de projekt som rivs efter ett par dagar på en mässa, och jag känner mig dessutom väldigt nöjd med resultatet!
Nu ska jag börja av-etablera mig och mitt kontor här på plats, min nästa destination blir försäkringskassans lokaler nere i stan – de håller på och renoverar och vår arbetsledare på plats behöver förstärkning inför sista etappen. Dessutom ska jag få snickra lite för att få lite grunder i det med är tanken – kanonroligt!
Mitt första projekt på Blue Wall har ju varit ett ”litet” projekt som bara pågått i ca 6 månader (aktivt), annars flyttar man ju inte på sig så ofta så kontoren man är på bor man ju in sig i. Det är lite meck att flytta på saker, men det är också skönt att städa av ett projekt och kunna typ lägga det på hyllan – det kommer säkert dyka upp småsaker som ska fixas här under de närmsta åren och kanske blir det även mer jobb här ute, men det sköter jag i så fall från mitt kontor på försäkringskassan.
