Att balansera på gränsen

Det är bara att erkänna, jag är på gränsen till en utmattning. Vad konstigt, för jag har inte känt att jag kunnat eller velat skriva om det här tidigare, men så idag kändes det som om bitarna föll på plats. Jag har fått hjälp, ska tilläggas, efter ett standard hälsobesök via jobbet så fick jag rött på staplarna som gällde stress, och i dag var jag på ett av de samtal hos en psykolog som mitt jobb generöst bjuder på om man vill eller behöver. Det är många saker i det här jag vill förklara känner jag, det är på något sätt viktigt för mig att jag får en chans att förklara hur och varför – och som vanligt eftersom jag har en blogg så kan jag ju faktiskt göra just det utan att någon avbryter 😉

I vilken ände ska jag börja då? Jo, till en början vill jag säga att jobbet är inte den största enskilda faktorn till att jag är så stressad, det är en samling av många saker varav de flesta gäller familjen på ett eller annat sätt och de kommer jag inte skriva om nu heller. Ni får helt enkelt ta mig på mitt ord. MEN, jag har ett jobb som kan vara stressigt och mycket i perioder, har jag då INTE ett grundläge där jag är så stressad att jag är på vippen att slå över så har jag inga jätteproblem att hantera den stressen och hålla den ifrån mig. Men har man redan andan i halsen och en halvt förlamande känsla av stress så hinner jag liksom inte hålla undan stressen på jobbet heller, då är den helt plötsligt redan över mig och jag har inte hunnit få upp guarden.

Jag har aldrig varit hos en psykolog innan – bara för min egen skull – och jag måste erkänna att jag inte direkt trodde att jag skulle få så mycket hjälp av det. Men såklart dumt av mig, det här är inget som är unikt på något sätt och det är proffs som jobbar med det hela tiden, så hon hade såklart mängder med bra frågor, förslag och så. Hon ringade ganska snabbt in hur illa det egentligen är trots att jag kände att ”äsch, det är väl inte så farligt, varje enskild sak är inte så stor och det här borde jag klara själv” och satte väl ganska snabbt fingret på vad problemet/problemen är i att må som jag gör. Egentligen och i vanliga fall VET jag att jag måste hålla min högpresterande sida i schack och det brukar jag kunna göra med, men det har som sagt krupit över mig lite obemärkt till ett läge där jag inte längre kan hantera det.

Hur dum man känner sig? Jättedum. Dum som inte fattar bättre än att se till att jag inte blir utbränd, dum som tänker att jag ska kunna klara det själv, dum som fortsätter försöka prestera på 120% i precis allt jag gör – jag VET ju rent teoretiskt att det inte funkar, att ingen tackar en och att det bara är dumt, men det smög liksom upp på mig och det är lite som att vara begravd under ett ton fjädrar – varje fjäder väger inget men tillsammans är det lik förbannat ett ton. Mina starkaste känsla just nu är en stark känsla av otillräcklighet och mitt största problem är att det inte går att få till någon återhämtning just nu, stressen är helt enkelt konstant och hög.

Hur mår jag då? Det knäppa är att jag vill skriva ”men typ ok” på den frågan, fast MINSTA lilla antydan till egentligen vad som helst gör att jag får ett tryck över bröstet och min andning blir ytlig så den knappt ger nåt syre. Min hjärna är TRÖTT, jättetrött och jätteseg vilket i sig är ett problem eftersom den glömmer saker som gör mig stressad – jag ni fattar vad dumt det blir. Det jag oroar mig för mest när det gäller jobbet är att det ska anses vara en svaghet och att jag därmed inte ska få behålla ”mina” projekt, något som jag verkligen inte vill. Nu ska också tilläggas att den oron finns troligen bara i mitt huvud, jag har ett bra företag i ryggen som inte borstar av sig sånt här, så missförstå mig rätt.

Det känns bra att ha börjat ta tag i det hela med lite hjälp. Mitt mål är att jag inte ska må så dåligt under ”hell hour” (dvs första timmen man kommer hem efter jobbet, alla är hungriga och vill ha mat och precis alla vill ha något av en samtidigt) att jag inte får luft och bara vill skriva rakt ut. Att jag återigen själv ska kunna ha kontroll över stressen på jobbet så den inte styr mig utan istället tvärtom. Och visst ja, den lilla detaljen att jag kanske kan hitta tillbaka till att ha lite roligt med…

Förresten, en liten passus, den kommentaren jag fått oftast när jag nämt att jag känner mig trött och sliten är att ”det var ju smidigt att skaffa valp med då”. Och ja, det var kanske inte den bästa timingen, men samtidigt som hon ju kan vara en handfull pga valp så ÄR hon ju också återhämtning. Att gå ut med henne kräver 100% fokus på bara henne och inget annat, att gosa med henne gör hela kroppen lugn och framförallt – är hon totalt spattig en stund kan jag avgränsa hennes yta med kompostgaller, något som inte rekommenderas i övriga familjesituationer tydligen 😉

Sådär, nu har jag delat en del av min känsla just nu med er. Varför? Jo men dels för det får mig att bena upp saker och få dem att inte kännas så stora som de gör när de stängs in i mitt eget huvud, men även för att jag ju inte är dum – jag VET att det är många fler än mig som är eller har varit i ungefär samma situation. Och är det nåt jag lärt mig i denna pandemi så är det att om man inte delar med sig av saker så blir allt så stort och mörkt i ens huvud att man inte kan hantera det. Frågor på det?

(Medans jag skummade igenom det här – det gör jag i princip aldrig men det kändes som ett sånt inlägg man måste göra det på – så känner jag att det är 1000 saker till jag vill utveckla runt detta, men nu har jag redan tagit din tid läääänge, så det får bli en annan dag)

Bilhaveri och spännande projekt

Gah vad frustrerande, ett steg fram och sen fem tillbaka. Just nu är det vår gamla bil som strular, den är en -08 och vi har haft den sedan 2011, men nu börjar den liksom kosta lite mer än den smakar kan man väl säga. Den gick inte igenom besiktningen förra veckan, iofs hade den bara ett problem som inte var så dyrt att fixa, men det kändes lite mentalt som spiken i kistan. Nu är felet lagat och bilen ska besiktigas igen, men sen kör vi den nog bara genom den sista vintern här innan vi säljer (eller ja, nästan skänker blir det väl.. suck) den. Får se lite hur vi gör framöver sedan, är gravt osugen på att köpa en bil till, vi klarar oss på en så länge Tobbe jobbar mestadels hemifrån, men det funkar nog inte i längden. Jävla surt med bilar helt enkelt. På jobbet måste jag ju ha bil dessutom, det blir ju en del flängande varje dag.

Jag ska inte gnälla alltför mycket, den bilen har tagit oss på ett flertal bilsemestrar ner till både Frankrike och Kroatien.

På tal om jobbet förresten, där är det visserligen himla mycket att hålla ihop men också jätteroligt, jag håller nämligen i projektet med att renovera Småländska kolonin, tills dess att juristbyrån Insatt ska flytta in där. Det är ett himla annorlunda hus, minst sagt, för det är påbyggt och ombyggt huller om buller och ingenstans där man tänker göra en viss lösning går det göra som det är tänkt. Men nu börjar det ändå gå att se lite hur det kommer bli, och det kommer bli så GRYMT fint och en riktigt häftig lokal! Den gamla känslan kommer bevaras, om än i ett fräschare fodral, och det är rent generellt en väldigt rolig typ av projekt att jobba med. Har en massa bra UE’s med, så det gör inte det hela sämre heller.

Duktiga hantverkare har jag med!

Reflektioner

2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.

Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?

Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.

Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.

Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.

Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.

Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.

En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.

Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.

En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.

Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?

Detta är jag bra på, och Lucia-hund

I Kajsons kalender är dagens rubrik ”detta är jag bra på”. Jag vet inte, just nu känner jag mig som en rätt kass förälder, men faktiskt känner jag att jag är ganska bra på mitt jobb. Eller, jag känner i alla fall att jag gör mitt bästa, och DET känner jag mig nöjd med. Nöjd känner jag mig däremot inte med att jag har en stressklump i halsen som är jobbrelaterad, men inte så mycket till själva arbetsbördan utan mest ett annat orosmoment. Tror det är det som gjort att jag sovit så galet dåligt i ett par veckor med, nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter.

Annars har vi haft en väldigt mysig dag i dag, för vi har fått låna Zally, en 9-åring pälsad Xolo från Xoloanne. Hon är himla lugn och mysig, så dagen har mest bestått i ett gäng promenader och annars varit ganska lugn, vilket var skönt för alla tror jag. Hon hade nog lite hemlängtan med, för lite konstigt tyckte hon nog att det var att hamna hos oss en stund, men det gick bra ändå 🙂

Kändes väldigt mysigt och naturligt att ha en hund hemma!

Med dessa bilder från dagen så önskar jag er en bra Lucia! I morgon blir det nog en halv dag med jobb och en halv dag med VAB, inväntar att Filip ska bli av med sin sista förkylning. Sen kom Oliver hem igår med ordentligt halsont, vi får väl se vart det tar vägen.

Vem är jag när jag är modig?

Det första jag är när jag är modig är utvilad och i en bra fas – för modig tar mängder med energi och det går inte alls så bra när man känner sig lite deppig eller bara trött och stressad.

Det är lite roligt ändå, för när jag ser rubriken så ser jag framför mig en liten version av mig själv (alltså som ett barn, inte som en minivuxen) som lite trotsigt sträcker fram hakan, kanske lägger armarna i kors och minsann tänker försöka sig på det här svåra, fast hon samtidigt väntar sig så mycket kritik och mothugg. Konstigt egentligen, alltid när jag gör något som jag kanske kan anse vara modigt så förväntar jag mig mothugg och motargument så till den milda grad att jag oftast har en hel arsenal svar uttänkta i förväg – men det är ju i princip aldrig det kommer mothugg. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig så här dags?

Man kan ju vara lite modig när man går i höghjödsbanor med, om man är lite höjdrädd.

Det modigaste jag gjort i mitt liv har varit de stora besluten – att bygga hus, att starta eget, att byta jobb, att skaffa barn och så att byta bransch då. Det är sånt som har krävt en stor energimängd och mycket tankearbete bakom. Därmed är det inte sagt att det inte gått fort i vissa fall, för i princip alltid går jag på magkänslan när jag gjort en första analys om det är rimligt att göra det jag tänkt mig.

Man kan vara modig när man väljer att testa att tälta med man och tre barn med.

Tex nu, när vi funderar på hund, så är det ett beslut som för mig själv går under kategorin ”modigt” – och därmed är jag också beredd på en massa åsikter, som i princip inte kommit alls. Sen kan väl folk hålla inne med dem, men ändå. Att skaffa hund skulle vara modigt just för mig, för jag kan inte helt relatera till det och beslutet påverkar en stor del av mitt liv. Men mitt lilla barn-jag som jag ju ser framför mig, hon hade jublande glatt stuckit fram hakan om hon fått möjlighet till en hund, och så fel kan hon väl inte ha?

Det krävdes mod för att komma över rädslan att sparras mot någon annan också. (PS, shoutout till vår ekonomi-Erik 😉 )

I mångt och mycket tycker jag att jag är mycket bättre på att vara modig nu för tiden, det har liksom tvingats bli så i det här jobbet, jag måste nästan varje dag ansvara för eller fatta beslut runt sånt som jag tycker är svårt och läskigt, men jag blir också stolt över mig själv när det går bra (och jätteledsen när det inte blir så bra som jag tänkt mig, men det är ett annat inlägg). Jag befinner mig typ alltid i utkanten av, eller utanför, min komfort-zon. Däremot gör kanske det att det finns mindre ork till att vara modig hemma, och kanske är det därför det känns ovanligt svårt att besluta sig om hund, jag gör liksom slut på all modig ork på jobbet.

Det krävdes mod för att skaffa det där tredje barnet överhuvudtaget.

Det som känns modigt för en är självklart för en annan, och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser någon kämpa med ett beslut eller steg man kanske själv inte tycker är så stort. Glömmer det själv titt som tätt, så påminner även mig själv härmed. Vad är modigt för DIG?

Så ställde jag om mitt arbetsliv

En lucka från Kajsons julkalender.

Ja det här inlägget handlar lite om hur man ställt om sitt arbetsliv – med tanke på pandemin. Där känner jag mig väldigt förskonad, och är framförallt glad för att jag inte jobbar på Elmia längre eftersom hela mässbranschen tvärdök – tänker på gamla kollegor 😦

Byggbranschen har än så länge klarat sig rätt så bra känns det som, och personligen har jag haft MYCKET att göra hela året. Vi träffar ju en del folk, men det är normalt sett inga problem att hålla distans och vi träffas ju oftast inte mer än 2-4 st åt gången. På kontoret är det också lugnt, de som har administrativa jobb jobbar nästan uteslutande hemifrån, vi på byggservice jobbar oftast på kontoret. Däremot inte just nu då, eftersom jag är lite förkyld, då är det bra att mycket går att lösa hemifrån med. Det tråkigaste just nu med pandemin är att man inte kan göra de där roliga extra-sakerna på jobbet, som att ha julfest, äta julbord och gå på AW, det saknar jag absolut samtidigt som det ju ”bara” är extra-saker.

Att jobba hemma underlättas ju enormt av att hantverkare mm kan skicka bilder på det som pågår och behöver hanteras! Tacka vet jag smartphones!

Distansering

Strax innan frukost i dag så började jag känna mig lite skrapig i halsen och få ont i huvudet, så för säkerhets skull tog jag med mig datorn hem och jobbar på distans istället. Jag har ju ett jobb där man inte kan distansera sig helt, speciellt inte nu i början av ett stort projekt, men som tur var hann jag med att hålla ett möte på plats i går, så nu ska jag nog reda mig hemifrån ett par dagar åtminstone. Dessutom är det skola i morgon, så då hade jag ändå suttit hemifrån och jobbat. Har jag tur är det bara lite trötthet och inget annat.

Men vad ska vi då skriva om för något som kan kännas positivt en dag som denna då? Tja, för min egen del ska jag nog ta en väldigt lugn dag, med absolut noll ambitioner nu när jobbdagen är slut. Annars är min ambition i dagarna som kommer att hinna gå ut med kameran en stund, dels är det mycket trevligare med blogginlägg med bilder men sen hjälper också kameran till med att fånga det fina i stunden – precis som den här bloggen gör att jag lägger märke och reflekterar över saker som annars kanske bara försvunnit. Kanske, kanske att jag skulle klicka hem lite garn med så jag kan dekorera mina vantar som annars är klara… Tills dess får ni en liten, tjuvkik av dem, för de är faktiskt både färdiga och använda i övrigt 🙂

Ketchupeffekten

Det har varit ett par något lugnare veckor på jobbet, vilket har varit skönt, så man hinner landa, planera och bara samla lite energi. Den energin kommer nog gå åt nu, för lite likt ketchupeffekten så händer liksom allt på en gång i mina projekt känns det som. Har riktigt roliga projekt nu och har ett ganska bra flow på jobbet, så det känns väldigt bra, samtidigt så har de första två dagarna denna veckan krävt varenda uns av koncentration och arbetsinsats av mig så jag har varit helt slut när jag kommit hem. I går hände så mycket och jag gjorde så mycket att jag var HELT säker på att det var torsdag när jag skulle gå hem, det kändes liksom inte rimligt att det bara gått EN arbetsdag?

På kvällskvisten här hemma är det rätt perfekt att ha ett (för mig) nytt spel då, det är något som håller mig så pass koncentrerad att jag inte sitter och tänker på jobb men ändå inte värre än att jag får lite vila. Bättre än en film eller serie där det är lätt att huvudet glider i väg tycker jag.

Sen låter jag gärna huvudet glida iväg åt ett lite annat håll med, kan man få dagdrömma lite om en valp? Vår HR på jobbet har precis skaffat en som är med en del och det är ju ändå en bit ren lycka att få ”gosa” lite med den. ”Gosa” för att hon är ju så överlycklig att hon sprätter runt som ett litet jehu, så det blir mest ”klappa lite där man kommer åt och hålla ordning på de sylvassa tänderna”, men det är ändå så himla mysigt! Har spenderat kvällarna den senaste månaden med att googla det mesta om hundar, från träning till ”tillbehör” (alltså, bilbur och sånt, inte rosa halsband och klänning), bara för att det är så härligt att ha något att dagdrömma om och längta lite efter. Oavsett vad som händer så har ju ändå de stunderna varit jättemysiga.

Ett foto lånat från Xoloanne, från den senaste kullen. Alltså seriöst…

Nu är det ju bara att vänta, och vänta, och vänta… Jag som är såååå bra på att vänta…. Men hörni, ha en bra kväll!

En arbetsplats hemma

Det är ju som det är nu, vilket gör att åtminstone maken jobbar hemifrån ganska mycket. Jag gör det ibland med, men kanske mest när man behöver/vill jobba fast man är lite förkyld, eller behöver lösa något akut om man vabbar. Det ställer ju ändå en del krav på att man har en bra arbetsplats hemma med, eller helst faktiskt två då, vilket inte direkt är något man kanske har bara sådär.

Vi har haft vår/våra datorer i vardagsrummet ganska länge nu, dels för att jag inte vill att barnen försvinner in på sina rum hela tiden när de ska tex spela, men även för att kunna ha lite koll på vad de gör och kunna hjälpa dem om det behövs. Det funkar bra – men nu har faktiskt äldste fått in en gammal speldator på sitt eget rum, så nu har vi bara en dator i vardagsrummet.

Det var inte evigheter sedan vi gjorde om, känns det som, men maken var inte helt nöjd med att vi hade målat rakt över vår tapet, så för ett par veckor sedan fick han ett ryck och gjorde om hela ena väggen som nu är fint slät och nymålad. Vi passade på att göra om lite med, från detta :

(gjordes 2018)

Till detta :

Alltså samma färg igen, men en ny möbel bredvid (IKEA såklart) och lite annat på väggen.

För att det ska funka bra att jobba här har vi en bra stol, och framförallt ett höj- och sänkbart skrivbord – nödvändigt om inte annat så för min egen del för att jag inte ska få ont i nacke och axlar. Därtill har vi ju en lite enklare arbetsplats i sovrummet sen vi gjorde om det :

Här funkar fint att sitta kortare stunder.

Är också jättenöjd med (en till) tavelvägg – det här kommer säkert vara något man är SÅ trött på om ett par år, men faktum är att vi inte haft en tavla sedan vi flyttade in för 14 år sedan, så jag tycker det känns ok att överkompensera lite nu 😉

Motiven är från posterstore och ramarna från.. japp, IKEA.

Får se vad man kan tänkas hitta på att göra om härnäst… O.o

Klumpen

Urk, det har varit en påfrestande tid de senaste veckorna. Som jag skrivit lite innan så känns det som jag blivit lite känslomässigt manglad och jag är rätt (väldigt) trött i huvudet och känslorna nu, om man kan skriva så.

Det är många saker som påverkat, det som gäller de större barnen tänker jag inte skriva om här, för det är de för stora för, men vi kan väl bara konstatera att diverse diskussioner, besked och annat tagit grymt mycket energi och tankeverksamhet. Därtill så har vår minste tagit ett STORT kliv in i någon trotsålder, så även om han är ett ”litet” problem så har det också tagit energi.

När det blir jobbigt så blir ju även sånt jobbigt som kanske inte skulle varit det. På jobbet och i skolan har det varit två tentor den här perioden och vi har gått igenom utbildningar som ger besked om att det ansvar vi nu har för diverse saker gör att man bara baxnar. Det är ansvar för arbetsmiljö och för personers liv och hälsa, och det är ansvar för att inte bryta mot jag vet inte HUR många olika förordningar som kan ge dryga böter (hur saker ska märkas upp, vilka certifikat saker ska ha, vilka papper man ska ha i ordning, och tusen andra saker som var och en är rimliga men samlar man ihop dem så blir det helt sinnessjukt mycket ansvar på en och samma person). Bara denna veckan har vi suttit med 3 dagars utbildning, vilket är superbra i mångt och mycket, men man blir himla trött i huvudet och såklart stressad över saker man borde hinna med på jobbet också.

Lite förändringar på jobbet med, inget som är negativt som så, men såklart tar det lite energi att få ordning på det med. Lite ångest på det med när man oroar sig för att en kort incident gett någon ett dåligt intryck av vad man klarar av, när man inte har hunnit ge så mycket andra intryck.

Kontentan av det hela är att det känns som jag har en stor klump i magen, en i halsen (rent fysiskt faktiskt, det känns som nån trycker mig på halsen, väldigt knepigt) och en enda gegga i hjärnan.

Jag är väldigt glad att vi hann ut en del i helgen i alla fall, utan den pausen hade det nog varit tyngre, men å andra sidan kunde det också känts ännu bättre om inte Filip bestämt sig för att spela ut hela trots-registret i helgen med. Men vi kan ju inte bara avsluta med en jäkla massa gnäll från mig, så nu kör vi lite bilder från söndagens utflykt till Bankerydsledens högst belägna grillplats, och så håller jag tyst. Ok?

Galet vacker utsikt!
Alltså det går åt så mycket kaffe nu…
Om man bara kunde stänga ner den där hjärnan som maler på hela tiden.
Kolla så söt, man kan inte tro att han lite tidigare stod och gallskrek i högan sky av ren ilska och trots.
Får ändå lite frid av den här bilden, att påminna sig om lugnet ute.

Så, nu äntligen har jag fått prata av mig lite, det har tagit ett par dagar att få ordning på det här i huvudet tillräckligt mycket för att få ner det här, en del av det i alla fall.

Nu laddar vi om inför morgondagen, ska hinna få ordning på det jag inte hunnit i veckan på förmiddagen och sen ska vi åka till Bilskoj i Ydre och köra folkrace. Vem vet, kanske det är precis vad jag behöver?