Måndagssvammel

Puh, en hektiskh och, vad det känns som, lång måndag har det varit i dag. Nytt projekt påbörjat med takbyte, väldigt kul och intressant, men jag är likväl riktigt trött nu. Det går åt enormt mycket energi åt allt som man ska lära sig märker jag, även om det är roligt.

Nästa vecka drar skolan igång igen, även för oss som går KY-utbildning, och det ser jag fram emot. Det verkar som om vi får köra på plats i våra lokaler, vilket i så fall blir både enklare och roligare än att köra på distans!

Varje dag när jag kommer hem (från jobb eller utflykter) så börjar jag med att gå ett litet varv i trädgården. Plockar in gurkor och vaxbönor, äter blåbär, smultron, vinbär och björnbär, rycker nåt ogräs och vattnar. Men shit vad det har hänt mycket bara de här få dagarna med värme, det känns som nästan allt som släpat efter i kylan har tagit ett jättekliv framåt! Väldigt kul att se, speciellt som det verkar bli fortsatt fint väder åtminstone en vecka framåt.

Mitt favoritland är just nu landet bakom min potatisodling (som nu är nästan slut och ersatt av sallat och rödbetor, syns som små blad nederst i bild) där majs och malva samsas med ytan ihop med små lågväxande buskar med vaxbönor.
Tomater är vi i alla fall självförsörjande på nu, för allt vi kan tänkas vilja ha dem till!

Det här blev visst både hattigt och osammanhängande.. Nåväl, tillbaka i verkligheten nu igen i alla fall, på andra veckan med jobb.

Så var är jag någonstans?

När jag träffar gamla kollegor och kompisar så får jag nästan alltid frågan ”var är du nu någonstans och jobbar”. Om man tillhör entreprenad så har man ju som regel ett och samma bygge under en ganska lång tid (1-2 år) och då ”är man ju någonstans”, men jag går ju som projektledare på byggservice och det fungerar lite annorlunda, så jag tänkte förklara lite vad det är jag gör just nu. Det här skiljer förstås såklart en massa mellan olika företag och bara olika perioder, men ni får ett utdrag ur mitt jobb just nu.

Kan ju förklara först lite vad för slags jobb vi gör på byggservice, eftersom jag har flest bekanta utanför byggbranschen ändå. På byggservice kan vi tex ha serviceavtal med en stor bostadsförening som exempelvis Riksbyggen, eller kommunen. Då kan det bli allt från små jobb som att byta en dörr, eller slå upp en gipsvägg, men det kan också bli stora jobb som att byta 2000 fönster, takbyte eller stora kontorsrenoveringar. Sen finns det ju allt däremellan med!

Jag har just nu tre projekt som jag håller ordning på, det ena är en utbyggnad av en lokal i huskvarna, där bygger vi ungefär som en tom lagerlokal som ska anslutas till befintlig verksamhet. Projekt nummer två är att renovera kontorslokaler åt en fastighetsägare inne i centrum, som ska ha in nya hyresgäster med lite olika behov och önskemål. En del av våningen har vi rivit nästan till grunden och byggt om och nu är vi inne på andra sidan av lokalen där det inte är riktigt så stora ingrepp.

Första etappen är redan klar för överlämning i stan.

Mitt tredje projekt är ett projekt jag verkligen tycker är roligt och ser fram emot att jobba mer med, för här har jag varit med precis från början och det är både roligare och enklare när man är insatt från start. Det är huset där Brasseri Park och Smålandska kolonin finns, fast faktiskt är vi nu i dagsläget inte inne i någon av de lokalerna och jobbar, utan vi är i en annan del av den huskroppen och jobbar. Som första uppgift så håller vi på och totalrenoverar ett gammalt och väldigt sunkigt omklädningsrum som de på restaurangen använt, vi har rivit ner till betongväggarna och påbörjar i veckan arbetet med att bygga upp nytt. Så kul, för det kommer bli en sån löjligt stor skillnad!

En fasad som sett sina bästa dagar, men snart blir den fräsch igenx

Sen efter semestern så kommer vi göra fasad-, fönster- och takbyte på den huskroppen där det nu är studentlägenheter i. Har ni någon gång varit på innergården på Brasseriet så är det det huset som är ”på andra sidan” innergården som ska renoveras. Även här kommer det bli otroligt stor skillnad, och det är dessutom tre moment som jag aldrig jobbat med hittills, så det blir en utmaning att få ihop allt och inte missa något i processen. Förhoppningsvis blir det även mer arbeten för oss i den här fastigheten framåt sen, så vi kan jobba lite med insidan med.

Så det är lite det jag sysslar med just nu för stunden. Frågor på det?

Valborgsmatte

Torsdag betyder skola – nu på distans – och i dag är inget undantag trots Valborg. Vi räknar på hållfasthet i balkar, och det har nu börjat utkristallisera sig ett visst mönster dessa dagar. Parallellt har klassen även en messenger-grupp där vi kan ge utlopp för diverse frustrationer över dagens lektion, uppgifter eller brist på underhållning.

Morgonpasset fram till frukost – Den bästa stunden, man är hyfsat pigg och det vi räknade på förra gången och hade som läxa har ändå ramlat på plats oftast. Vi repeterar lite och man kan fråga om man fastnat någonstans (ingen som gör, naturligtvis, trots att alla fastnar, men oftast har man ju ändå rett ut det till kommande lektion)

Frukost till lunch – ja men ändå rätt så ok, det är en enorm mängd beräkningskunskap som ska tryckas in på kort tid, vår lärare räknar och visar och själv så skriver jag väl typ mest av honom och försöker förstå sammanhanget. Det går, men det känns lite som hjärnan ska explodera av all info. Bäst är när vi får räkna själva, för då hinner man tänka efter och fatta vad man gör.

Efter lunch – nä alltså, nu har hjärnan stängt av och det GÅR inte trycka in mer information? Här har vi dessutom en lärare som gärna går in för information av typen ”men man kan också göra på de HÄR andra sätten när man räknar ut samma sak” (mycket onödigt) och ”fast det här behöver ni inte kunna” (efter en lång utläggning). Nu är det verkligen ett fysiskt motstånd i huvudet och det är endast små glimtar av ”aha-upplevelser” som trillar in. Det är det här man får plugga in själv sedan i veckan och som nästa vecka kommer bli den enkla biten på morgonen (som tur är).

Nu har vi en kort rast, om nu nån undrar varför jag hinner blogga, så det ska strax räknas mer.

Hur firar du din Valborg? 😉

På väg mot en vägg

Näe hörni. Det här har varit ungefär två veckor som har varit ALLDELES för stressiga, så här kan vi inte ha det! Fasen vad lätt det är att ryckas med, när jobbet dels är roligt och man även vill prestera bra, men dels även på grund av att om JAG inte hinner med så påverkar det ju en massa andra personer.

Men, i går kom jag hem och hade hjärtat i halsen och en klump i magen, på odrägligt humör mot barnen och med noll och intet tålamod, det funkar ju inte. Gör om gör rätt, så att säga, och i dag har jag haft en mycket aktiv inställning till att ta det lugnt och gå på Good Enough. Så fort telefonen har plingat till så har pulsen gått upp, men det har funkat att bara vara jävligt enveten med långa, djupa andetag och gå ifrån nån minut. Det kommer ge sig, det gick bättre redan på eftermiddagen, men jag kommer få tänka aktivt på det ett tag tror jag. Känns mycket bättre hemma med, tålamodet är någorlunda återställt (även tack vare barnen som kände av läget redan i går och hjälpte till så gott de kunde) och vi har haft en ganska lugn kväll.

Den här helgen får nog bli riktigt lugn, igen, hoppas på så pass fint väder att jag kan greja lite smått i trädgården, det är väldigt avstressande tycker jag. Det händer ju en del där ute med, förutom krokusar och tulpaner som är på gång så tittar tex både rabarber och kärleksört fram redan. Försöker lägga lite täck över det sistnämnda så den inte ska frysa sönder om det blir lite minus någon natt.

Sitter också och jäser på ett himla ytligt inlägg som jag inte riktigt vet om jag ska skriva eller ej. Vet att det åtminstone är ett par av mina nya kollegor som läser här (hej hej!) och av någon anledning känns det liksom lite pinigt att skriva om ytligheter då? Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag inte vill att det ska kännas som jag fiskar komplimanger? Fast samtidigt så vill jag ju såklart kunna skriva om precis det jag känner för naturligtvis, så det kommer nog bli ett inlägg ändå, ni får väl ta skämskudde om det behövs, hahaha!

Att byta fönster*

Ja, nä, eller vad ska man säga. Det blir VAB i morgon med, för mig den här gången, för Filip har feber igen. Själva ”kruppen” verkar ha lagt sig mestadels, men feber och förkylning kvarstår. Inte så mycket att göra åt, men det är alltid lite bökigt att stöka om planer och jobb.

På förmiddagen i dag var jag i alla fall ute och lärde mig montera fönster. Har så himla trevliga hantverkare, som hade lite tålamod och lät mig vara med så jag kunde lära mig. Det visade sig ju vara mycket enklare än jag trodde (nu ska ju tilläggas att det inte är samma sak som att det är enkelt att göra det riktigt BRA) och var väldigt kul! Hade planerat vara med och sätta foder i morgon, men det får bli en sväng på onsdag – om jag hinner…

Så fint där vi byter fönster!

Nu ska jag strax lägga mig, det har varit ett gäng jobbiga nätter här nu och det verkar inte bli bättre i natt heller. Inte katastrofalt, men man blir ju rätt trött efter ett par kassa nätter ändå…

*Lät väl lite lagom drygt va, när man bara är med och hjälper till lite 😉

Ett år av utveckling

Jag känner mig grymt oinspirerad till att blogga just nu, känner att jag typ inte har NÅT att skriva om… Men så kom jag faktiskt på en grej – nu är det ett år sedan jag bytte jobb, från mässbranschen till byggbranschen och DET är ju faktiskt ändå något att skriva om.

Det har varit ett grymt utmanande men roligt år, jag har lärt mig saker jag inte ens hade en aning om att NÅGON behövde veta, fått prova att snickra (typ det roligaste nästan), har förflyttat mig mellan olika projekt och olika typer av projekt och har absolut ”tvingats” till otroligt mycket utveckling.

Alldeles ny i jobbet, förra vintern.

Jag har kastats mellan hybris och en känsla av att inte kunna ett smack, till stolthet till en känsla av misslyckande. Många och intensiva perioder av det mesta faktiskt.

Jag har känt av hur trött man blir av att lära så himla mycket nytt, hur trött man blir i kroppen av att sätta gips och hur oväntat bra det ändå funkat att vara ute en del och jobba – även när det är skitväder. När det gäller det sistnämnda får man liksom bara ”ge upp” lite, man får bara ta på sig alla kläder man har och sen är det bara att bita ihop – egentligen självklart men också lite motigt.

Som med alla saker i livet går det upp och ner hur man känner sig, precis just nu har jag en känslosvacka och känner att jag inte alls är bra på mitt jobb. Men jag VET också att det vänder och rätt som det är går det bra igen, men just nu är det lite tungt och det går åt en del energi.

På torsdag påbörjar jag min 2-åriga utbildning för att bli certifierad produktionsledare. Det känns på många sätt som det minst skrämmande med mitt jobb, för skolan har jag ju gått i innan, till skillnad från det mesta jag gör i arbetet.

Håll tummarna för mig i vilket fall, så hoppas vi på en snabb svängning i jobbkänslan!

Efter studenten

Ingen av mina föräldrar läste på högskolan, men de har så länge jag kunnat minnas alltid påtalat vikten av att skaffa sig en ordentlig utbildning för att ha så stora möjligheter som det bara går i livet. Därför var det ganska givet att jag skulle fortsätta plugga på högskolan efter studenten, men jag visste väl egentligen inte riktigt till vad.

På gymnasiet gick jag samhäll/humanist på Per Brahe och roade mig med att läsa en massa språk – tyska, franska, latin och gammalgrekiska. Har typ ingen nytta av de senare tre, men det var kul att läsa och det kan vara en anledning så god som någon tänker jag nu i efterhand.

Väldigt olikt den person jag är i dag så kan jag inte minnas att jag reflekterade så mycket när jag var tonåring, inte över vad jag ville i alla fall, utan kanske mer på att passa in, hitta kompisar och sånt. På ett sätt kändes det ju också som om min framtid redan stod i en mall – plugga vidare och skaffa bra jobb som inte innebar kroppsarbete (definitionen av ett bra jobb enligt mina kroppsarbetande föräldrar), så därför sökte jag till en ganska bred utbildning inom ett vagt intressant område – dataingenjör med inriktning informations- och medieteknik. En ganska ny utbildning då, och väldigt bred.

För att komma in på den behövde jag mer kemi och fysik (matte hade jag redan läst extra), så jag gick ett tekniskt basår först. Här nånstans började jag väl inse att det var rätt roligt att gå på högskolan – inte för att plugga utan för att festa. Tur att den polletten trillade ner nån gång… Jag reflekterade däremot inte nåt vidare över att det faktiskt gick en kille i klassen som skulle få en *liten* roll i min framtid lite senare.

Den här gamla bilden är från första gången jag använde en digitalkamera – på ett fotoprojekt på högskolan.

Året därpå kom jag in på datautbildningen och jäklar vad vi festade på inspark och hela första året! NU däremot började jag hänga med ett gäng där den där killen från basåret också hängde… Kan ni möjligen gissa er till vem det var? 😉 Vi festade en massa och hade bara ROLIGT, en himla befriande känsla när man tidigare mest bara varit duktig och fokuserat på att få bra betyg. Och där på hösten, på en halloweenfest hos en kompis, så blev han min pojkvän, han som jag nu varit ihop med i 20 år (!!!). Himla coolt! Men det var såklart inte smärtfritt, inte när man är 20 och just hittat en ny del av livet, vi var av och på ett antal gånger.

Darth Maul i bakgrunden hade jag målat, gissa vem det var? 😉 (Det är jag med det vita ansiktet längst fram, från ”the Crow”)

När vi var klara med utbildningen så hade precis it-bubblan spruckit, och av vår klass på ca 45 personer så var det 3 st som fick jobb inom it. Själv hittade jag ett jobb på Sängjätten där jag ändå trivdes och stannade i hela 7 år, men det är en annan historia. Maken gick omvägen via Hemglass och Kjell&Co innan han hittade tillbaka till it-branschen, han jobbar ju mycket mer i den branschen än jag gjort.

Det här är från vår första gemensamma lägenhet, så jag var kanske typ 22 år här.

När jag tittar tillbaka på tiden efter studenten så tänker jag lite att jag kanske borde känt efter mer vad jag egentligen ville göra, inte bara göra det som förväntas eller som är en outtalad ”norm”. Å andra sidan har jag ju haft både roliga jobb och ett roligt liv, även om det inte varit några direkt stora utsvävningar. Svårt också, att veta redan när man är tonåring vad man ska vilja göra i sitt liv, nu har jag ju i och med mitt eget jobbyte förra året visat att man kan absolut byta både bransch och inriktning även mitt i livet, annars känns det som ett alldeles för stort beslut så tidigt. Jag vet ju fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor! (Nä jag har inga planer på att byta jobb, men ni förstår hur jag menar).

OJ vilken textmassa det här blev! Frågor på det?

Behöver julefrid

Det blir inget julkalendersinlägg i dag, jag är så himla trött. Dels för att vi var på en grymt trevlig konferens med jobbet i går – vi var i Gränna och fick baka polkagrisar och åt en av de absolut bästa 3-rätters middagarna jag ätit lite otippat på Grenna hotell – och dels för att Filip sovit apkasst den senaste veckan. Ja och veckan innan det sov han kasst för han var sjuk, och veckan innan det… Ni fattar. Vet inte om det är växtvärk, magont eller bara mardrömmar, men han vaknar stup i kvarten och är arg/ledsen.

Han har för övrigt utvecklat två nya sidor, en charmerande när han pratar och sjunger en massa (även om mycket fortfarande är svårt att tyda) och en mindre charmerande när han trotsar mot ALLT. Precis ALLT är en kamp med honom just nu känns det som, riktigt jobbigt.

Jag tänkte att han INTE behövde ärva mellanbrorsans humör och vilja. Det tänkte inte han.

Just nu sitter han vid mina fötter och leker charmerande sött själv, men det är numer ganska kortvarigt alternativt nåt jag inte vill att han ska leka med (typ smutsig disk) och jag står vid vårt datorbord och somnar nästan. Maken är på AW med kompisar, den här veckan träffas vi knappt alls. I morgon ska jag försöka hinna sätta pepparkaksdegen som vi ska baka hus på till helgen, innan jag och Oliver ska på lussefirande på Junedal. På fredag har maken sin julfest, så då är han borta igen – vi går verkligen om varandra just nu. Nämnde jag förresten att de stora grabbarna fått Filips förkylning? Smidigt värre när det bara går runt hela tiden… Men de klarar sig ju hyfsat ändå.

Nu är jag så trött att ögonen faller ihop, måste få i säng Lukas och Filip åtminstone innan jag lägger mig själv… God natt!

Ut i kylan – igen!

Puh, har till slut landat i soffan framför hela Sverige bakar, med ett litet glas vin på bordet bredvid. Herregud vilken vecka det har varit, det har hänt en del på jobbet kan man säga, jag ska berätta lite mer…

I slutet av förra veckan skrev vi på för att bygga en tankfarm (det är egentligen en stor betongyta indelad i olika delar och med en stor grop där vätska från tankarna kan samlas upp om något skulle hända. Högst osexigt) för ett företag vi byggt en stor byggnad åt redan, uppe på Stigamo. Kort därpå fick jag en fråga om jag ville vara arbetsledare på detta projekt som beräknas ta ungefär 3 månader, med en av våra mest erfarna platschefer som har detta som sista projekt innan pension. Ok, det blev någon form av skräckblandad förtjusning – betong är svårt att relatera till men det är ju ett av de vanligaste materialen när man bygger nytt, så ganska snabbt svarade jag ändå ja.

Bild från förra gången jag hade ett bygge utomhus vintertid…

Sedan dess har det varit fullt ös kan man säga, det är himla mycket att sätta in sig i (fast det inte är något jätteprojekt), men jag har fått bra hjälp och nu har jag banne mig fått kläm på hur jag ska bygga gjutformar, vilka material som ska användas och en massa annat som jag inte hade en aning om för en vecka sedan. Jag är faktiskt stolt över mig själv, det här kommer gå jättebra! Är däremot riktigt jäkla trött i huvudet efter att tankearbete med att bara greppa vad som ska göras och hur.

Nu undrar jag bara hur det kommer sig att jag alltid verkar hamna utomhus på byggen mitt i vintern?!? Hahahaha, tur man börjat lära sig vad det krävs för utrustning där med!

Ångestframkallande gipsning

Nej det blir inget långt blogginlägg idag heller, dels för att jag är själv med barnen – maken är på välförtjänt aw, och dels för att

Jag.

Är.

Helt.

Slut.

På mitt jobb har vi haft en rolig vecka, måndag och tisdag har jag fått lära mig av en kollega att slå ut väggar (vilket inte är vad det låter som utan att man markerar ut i golvet vart alla väggar ska vara). Lite som att lägga ett pussel fast där bitarna är lite sneda ibland, klurigt men kul!

I dag har vi börjat sätta väggar, eller ja ”mina” snickare sätter skenor, reglar, OSB och gips. Jag vill ju himla gärna lära mig det, eller ja jag vet ju hur man typ gör om man gör det hemma, men här ska det ju gärna bli ett bra flöde och det är en massa regler och riktlinjer att följa. Alla är logiska så det är inte komplicerat i sig, men som nu ska man ändå hålla i ordning på en massa saker man inte är van vid.

Till saken hör att snickarna dels går på ackord och då vill jag ju inte göra något som ställer till det eller gör att det går långsammare för dem, och dels så är ju det här typ jätte-basic för en snickare. Alltså känner man sig dum, i vägen, långsam och mest bara jobbig när man ska börja försöka sätta lite gips själv. Nu ska sägas att jag fick fantastisk hjälp och hur många bra tips som helst från en med massor av erfarenhet! Men ändå, jag har liksom inte använt en automatisk skruvdragare med skruv i band förut, det är inte helt enkelt att få det att bli BRA på en gång. Det var världens jobbigaste förmiddag…

Men framåt eftermiddagen började jag ändå få lite kläm på det, jag behövde inte fråga hela tiden och det blir ändå ett bra resultat, så då kändes det åtminstone lite bättre. Nu kan jag jobba på lite i min egen (långsamma) takt utan att störa någon hela tiden och utan att det blir fel, väldigt mycket skönare känsla!

Så, därför är jag helt slut nu (det var lite jobbigt fysiskt med för all del)… Haha, blev visst inte så kort inlägg ändå! Lite stolt ändå, och tacksam för allt jag får lära mig!