Kommer kanta det här inlägget med lite bilder från Mallorca-resan, för kontrastens skull 😉
Älskar utsikten från flygplan, framförallt när man kan se Alperna!
Kanske är det bara för jag fick en helgs lugn, men just nu går vardagen efter jobbet i ett helt galet tempo. Jag hämtar ju i princip alltid eftersom jag har tidigare arbetsdagar och kommer väl hem runt halv fem varje dag. Ungefär samtidigt kommer Lukas hem från skolan och Oliver är hemma sedan tidigare. Nu ska det:
- Fixa mat, helt värdelöst nu eftersom det inte GÅR att handla med Filip utan ett oändligt mått tid och tålamod. Vi är för dåliga på att planera här, det blir ofta nödlösningar med tex pannkakor.
- Vara ute en stund med Filip och helst de stora barnen. Samtidigt försöka hålla liv i trädgården och hinna ta hand om det plantor som ska sättas eller är satta.
- Se till att båda barn gör sina läxor samtidigt som man fixar ovanstående mat och har koll på Filip.
- Lösa 123 av barnens diskussioner, agera domare (och bödel), hantera 57 tjat om speltid och bryta i sär valfritt antal barn i brottning. Upprepa mellan övriga punkter.
- Se till att båda barn kommer iväg på eventuella aktiviteter.
- Fixa det mest akuta hemma, typ lite punkt-städning, disk och tvätt.
- Hämta barn på aktiviteter.
- Tjöta på ungar som behöver duscha.
- Inse att klockan redan är åtta och det är dags att lägga Lukas och Filip. Inse att man knappt hunnit med Lukas och ha dåligt samvete över det. Filip tar nu ca en timme att lägga, han är inne i en väldigt bökig period (dock är det nu man hinner blogga från mobilen). När man kommer ut från Filip är det dags att få i säng Oliver, han får man tjata mest på.
- Inse att man själv oxå behöver duscha…
- Däcka i soffan mellan 21 och 21:30, samtidigt som man sorterar tvätt.
Ganska ofta på vardagar är en av oss själv om alla punkter med, för den andra partnern måste få möjlighet att träna. Jag är sjukt tacksam för att leva i en jämställd relation, för hur i helvete skulle man klara detta själv??
En passus från en jobbig eftermiddag – vad tråkigt det är när man känner sig fin i ett plagg men sedan ser på foton att man inte alls ser sådär bra ut i dem som man tror sig göra .
Med en glad men ibland väl självständig och försigkommen tvååring så är det här på bristningsgränsen (och ibland över) vad vi mäktar med. Men jag är också medveten om att vi har höga ambitioner: alla ska få träna, helst hemlagad mat som inte är halvfabrikat, vi vill ge stöd i läxorna, vi väljer strid framför att bara ge efter när det kommer till spel- och skärmtid, vi vill ha en trädgård med grönsaker, vi vill ha ett hus som är typ halvrent åtminstone och vi vill hinna ge ska uppmärksamhet till var och ett av barnen. Ja och kanske sin partner med när allt annat är klart…
Här har vi mitt fantastiska och välmatchande resesällskap, Åsa! Samma intressen (sol, vin och shopping 😉 ) och samma dygnsrytm (vi gick och lade oss 21:30 varje kväll, gäsp…). Tack för sällskapet!
Jag VET att de snart blir bättre, när inte Filip tar upp fullt så mycket tid, men jag hade nog inte kunnat förutspå innan hur mycket mindre tid man har över med tre barn….
Det är känns som sagt som man hela tiden är på gränsen för sin kapacitet, och det är svårt att veta vad man kan dra ner på, för det dåliga samvetet finns ju redan där!
Ja vad ska man säga, det finns ju dessutom en massa MER saker man skulle vilja lägga ner tid på. Dessutom tycker jag faktiskt att jag har blivit mycket bättre på att kompromissa med saker som mat och städning och en massa annat.
