Gnäll

När hjärnan går i bitar

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag tycker inte jag är så lätt-stressad i största allmänhet, jag brukar kunna ta saker med både ro och en nypa salt – när det gäller allt utom en sak.

När jag är hemma (speciell själv) med alla tre barnen och ALLA vill ha något/uppmärksamhet/hjälp/svar/beslut/domslut av mig PRECIS hela tiden och samtidigt, då känns det som hela jag går sönder. Jag blir sur, trött och stressad och får såklart samtidigt dåligt samvete eftersom varje liten sak är rimlig, men jag orkar inte. Låt mig måla upp en ögonblicksbild från i dag (och det här är ändå efter hell-hour när barnen fått mat)…

Vi har slut på mjölk och fil, så jag ska gå till affären med Filip. Filip har redan tagit på sig sina gummistövlar och kört ur vagnen genom dörren och står nu vid grinden och ropar ”öppna”. Oliver vill följa med, mejl vill testa mina gamla inlines, jag går och hämtar dem i garaget. Lukas är ap-allergisk och behöver hålla sig inne, vill spela lite så länge och av anledningar jag inte orkat gå in på just nu så har vi glömt kontrollerna till ps4 så jag messar maken och frågar var de är. Han svarar inte direkt (de jobbar över i kväll) så jag letar lite samtidigt. Nu står Filip ute vid grinden och SKRIKER, jag försöker hjälpa Oliver med mina inlines men såklart spricker söner och de går sönder. Lukas vill kolla Netflix om han inte kan spela, med ett halvt öga på mobilen castar jag via min telefon.

Alltså det ÄR ju bara småsaker och en röra men jag kan inte för mitt liv hålla det ifrån mig, utan blir SÅ stressad. Vi har ju inte ens nån tid att passa, men jag kan liksom inte hantera det. Maken har inte alls samma problem, men visst, i ärlighetens namn tjatar de tre gånger mer på mig än honom.

Är det bara jag? Hur hanterar man det här? Jag tror jag går i bitar av alla saker jag ska hjälpa till med ibland…

Mvh, hon som för stunden känner sig som världens sämsta morsa.

Höga ambitioner

/ LindaG / Lämna en kommentar

Kommer kanta det här inlägget med lite bilder från Mallorca-resan, för kontrastens skull 😉

IMG_9975

Älskar utsikten från flygplan, framförallt när man kan se Alperna!

Kanske är det bara för jag fick en helgs lugn, men just nu går vardagen efter jobbet i ett helt galet tempo. Jag hämtar ju i princip alltid eftersom jag har tidigare arbetsdagar och kommer väl hem runt halv fem varje dag. Ungefär samtidigt kommer Lukas hem från skolan och Oliver är hemma sedan tidigare. Nu ska det:

  • Fixa mat, helt värdelöst nu eftersom det inte GÅR att handla med Filip utan ett oändligt mått tid och tålamod. Vi är för dåliga på att planera här, det blir ofta nödlösningar med tex pannkakor.
  • Vara ute en stund med Filip och helst de stora barnen. Samtidigt försöka hålla liv i trädgården och hinna ta hand om det plantor som ska sättas eller är satta.
  • Se till att båda barn gör sina läxor samtidigt som man fixar ovanstående mat och har koll på Filip.
  • Lösa 123 av barnens diskussioner, agera domare (och bödel), hantera 57 tjat om speltid och bryta i sär valfritt antal barn i brottning. Upprepa mellan övriga punkter.
  • Se till att båda barn kommer iväg på eventuella aktiviteter.
  • Fixa det mest akuta hemma, typ lite punkt-städning, disk och tvätt.
  • Hämta barn på aktiviteter.
  • Tjöta på ungar som behöver duscha.
  • Inse att klockan redan är åtta och det är dags att lägga Lukas och Filip. Inse att man knappt hunnit med Lukas och ha dåligt samvete över det. Filip tar nu ca en timme att lägga, han är inne i en väldigt bökig period (dock är det nu man hinner blogga från mobilen). När man kommer ut från Filip är det dags att få i säng Oliver, han får man tjata mest på.
  • Inse att man själv oxå behöver duscha…
  • Däcka i soffan mellan 21 och 21:30, samtidigt som man sorterar tvätt.

Ganska ofta på vardagar är en av oss själv om alla punkter med, för den andra partnern måste få möjlighet att träna. Jag är sjukt tacksam för att leva i en jämställd relation, för hur i helvete skulle man klara detta själv??

IMG_0008

En passus från en jobbig eftermiddag – vad tråkigt det är när man känner sig fin i ett plagg men sedan ser på foton att man inte alls ser sådär bra ut i dem som man tror sig göra .

Med en glad men ibland väl självständig och försigkommen tvååring så är det här på bristningsgränsen (och ibland över) vad vi mäktar med. Men jag är också medveten om att vi har höga ambitioner: alla ska få träna, helst hemlagad mat som inte är halvfabrikat, vi vill ge stöd i läxorna, vi väljer strid framför att bara ge efter när det kommer till spel- och skärmtid, vi vill ha en trädgård med grönsaker, vi vill ha ett hus som är typ halvrent åtminstone och vi vill hinna ge ska uppmärksamhet till var och ett av barnen. Ja och kanske sin partner med när allt annat är klart…

IMG_0005

Här har vi mitt fantastiska och välmatchande resesällskap, Åsa! Samma intressen (sol, vin och shopping 😉 ) och samma dygnsrytm (vi gick och lade oss 21:30 varje kväll, gäsp…). Tack för sällskapet!

Jag VET att de snart blir bättre, när inte Filip tar upp fullt så mycket tid, men jag hade nog inte kunnat förutspå innan hur mycket mindre tid man har över med tre barn….

Det är känns som sagt som man hela tiden är på gränsen för sin kapacitet, och det är svårt att veta vad man kan dra ner på, för det dåliga samvetet finns ju redan där!

IMG_9985

Ja vad ska man säga, det finns ju dessutom en massa MER saker man skulle vilja lägga ner tid på. Dessutom tycker jag faktiskt att jag har blivit mycket bättre på att kompromissa med saker som mat och städning och en massa annat.

Det där med att cykla till jobbet…

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag försökte redan igår cykla till jobbet, men eftersom jag kanske inne cyklar så ofta så har jag heller inte sett över cykeln på länge. Det resulterade i att mitt bakdäck exploderade mitt i Dunkehallabacken och jag fick ringa maken för att få skjuts hem och sen ta bilen till jobbet. Men i går eftermiddag var maken snäll och köpte nya däck och slangar till mig som han monterade på cykeln, så i morse cyklade jag – igen.

Visst, den här gången exploderade inget, men ungefär så här är min upplevelse:

0-5 minuter, nedför Dunkehalla. Alltså rätt läskigt, bilar svänger in utan koll på att det kommer cyklar och cykeln känns vinglig och som den ska falla sönder under mig.

5-10 minuter, kommer ner och kör utmed Vätterstranden. Skönt, jag överlevde backen. Himla vackert det är här ändå! Väldigt skönt väder med, det här känns ju rätt ok!

10-20 minuter, cyklar utmed Vätterstranden. Ok, vad långt det är här utmed, det här är ju rätt tråkigt. Börjar göra ont i axlar, handleder (den var ny?) och i rumpan. Börjar bli svettig.

20-30 minuter, backarna upp vid Rosenlund. Svettigt nu, får mjölksyra i benen i backen, det går jättelångsamt och jag börjar bli rätt sur.

30 minuter, framme. Svettig och sur, går ner och duschar och byter om, det är trångt, bökigt och tar tid. Helt klart inte på bättre humör än om jag tagit bilen.

Slutsats, nä det är för jävla surt det här, det funkar inte ens när förutsättningar i form av väder mm är optimalt. Hade jag jobbat inne i stan hade det nog funkat för då hade det varit så mycket kortare tid det handlat om, men den sista kvarten gjorde mig bara mer och mer sur… Hur gärna jag än vill ha mer vardagsmotion så är inte detta rätt, just nu i alla fall. Gör om gör rätt!

Deppig av yoga

/ LindaG / Lämna en kommentar

Idag var första gången jag yogade på nästan två månader. Semester, inställda lektioner och sjuk instruktör kom emellan. Kanske just det att det var ett tag sedan gjorde det extra tydligt, men jag kände ikväll när jag satte mig i bilen efter passet att jag nästan ofelbart blir deppig efter ett pass yoga. Jag tror kanske inte att det är egentligen just yogans fel lika mycket som att man får en stund att bara vara för sig själv och känna efter, för när jag går ut därifrån så är jag alltid ledsen och känner mig otroligt otillräcklig.

Jag saknar mina vänner, både gamla och nya som man träffar alltför sällan och det gör mig jätteledsen.

Jag får en enorm känsla av tyngd över axlarna över allt ansvar som vilar på mig hela tiden, för barn, jobb, hem, träning, karriär, socialt liv och egen utveckling och slås långt ner i skorna av min egen otillräcklighet*. Yogan borde ju lätta på spänningar och gör det väl rent fysiskt men vad gör det när man har en imaginär vikt av hela jorden på axlarna?

Kanske vore det bara lättast att sluta yoga, för den deprimerande ansvarskänslan kanske inte kommer fram utan den här fysiska damnluckan, eller så kommer det bara göra att det rätt som det är svämmar över. Kroppen behöver ju ändå yogan, så kanske måste jag bara hitta nåt sätt att inte låta min hjärna gå bananas. Jag vet inte.

exercise-feet-fitness-892682.jpg

Helt seriöst, det finns miljontals fantastiska bilder på folk som utöver yoga, men jag känner mig inte som NÅGON av dem och ser framförallt inte ut som det. Var är alla ”jag är lite stel i höften men försöker ändå” -yogabilder?

I vilket fall, nu tänker jag ta ett glas vin och sätta mig och deppa i ett hörn av soffan. Ha en skön kväll!

*och då ska vi ändå inte nämna det dåliga samvetet för att folk har det onämnbart mycket sämre än jag har det vilket får mig att känna mig dålig för att jag ens känner mig dålig. Hipp hurra. 

Tjurskalle

/ LindaG / Lämna en kommentar

Grinig är nog det ord som beskriver mig bäst just i dag. Lite för att jag är trött, men även för att det är varmt och klibbigt, ungarna vill inte ens åka och bada, ingen orkar ta tag i nåt, inte ens jag själv och då är det ändå jag som är uttråkad. Dessutom är vår semester snart slut och jag känner hur den liksom glider iväg mellan fingrarna.

Det känns så meckigt med Filip just nu, han ska hela tiden vallas runt eftersom han vägrar släppa handen eller så sitter han nånstans och stoppar ALLT i munnen. Eftersom jag är grinig p.g.a. ovanstående anledningar så har jag ingen lust att roa honom hur länge som helst heller.

De stora ungarna leker sporadiskt med kompisar, men jag har en känsla av att vi ändå vill/borde göra NÅT mer av den sista veckan, samtidigt som jag inte orkar/förmår komma på nåt riktigt bra som ändå funkar med Filip. Skulle även kunna tänka mig att greja lite i trädgården men dels är det ju så himla torrt och dels är det för varmt för att sitta och rensa i gassande sol.

Till råga på allt är det fan flugor och getingar överallt som liksom bara stör en. Ja ni hör ju, jag är nog en underbar person att umgås med just idag…

Försökte få lite sol på mig för att inte den sista solbrännan skulle försvinna helt, men det GÅR inte vara i solen om man inte har ett bad bredvid sig.

Har också ett kluvet samvete för egentligen älskar jag att det är en sån varm och skön sommar, så jag känner att jag inte ”får” gnälla på värmen och samtidigt är det ju rent ut sagt läskigt hur vädret håller på att slå ut böndernas skördar och djur. Vad sägs om att det kan regna rikligt på nätterna och vara varmt och soligt på dagarna?

Vilken tid?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Om jag ska kunna skriva det här så måste jag väl börja med att fastställa en sak – det är fantastiskt att ha 3 barn, jag skulle aldrig ha gjort något annorlunda och jag älskar mina barn!

Men egentligen handlar det här inte om barnen, det handlar om min. tid.

Den finns inte.

Eller ja, vi har ju pusslat ihop det så både jag och maken ska kunna komma iväg och träna åtminstone 2 ggr i veckan och det är ju egentid, men för övrigt så är den största skillnaden med barn nr 3 att det finns NOLL tid över?

Filip kräver alltid en massa tid på det sättet bara en 1-åring (till 4-åring?) kan göra, de få saker man kan få uträttat gör man oftast samtidigt som man går runt med honom i andra handen.

De stora barnen får (suck, föräldrasamvetet som ökar exponentiellt med varje barn) inte riktigt heller den tid de behöver, samtidigt är ju deras behov annorlunda. Åtminstone Lukas leker ju gärna och länge med kompisar, så där pendlar samvetet mellan att vara fruktansvärt dåligt till att ändå kännas rätt ok. Oliver har med kommit in i nån form av segt drällande och kan gå runt som katten runt het gröt och högljutt stöna att han har tråååkigt (=när får jag spela?). Så fort vi hinner mellan Filip och allmänt dagligt underhåll (ni vet, disk, tvätt och att akut dammsuga upp det värsta på golvet) så försöker vi sätta oss med dem och spela lite brädspel eller TV-spel, men det är ju svårt att tajma in det liksom.

Den av oss som jobbar är ju sällan hemma före 18, sen kommer man mest hem och tar över Filip från den andra trötta föräldern, men då ska ju lite annat fixas med som man inte hunnit eller kunnat göra med en hand på dagen. När alla barn är i säng är klockan ungefär 21:30 vilket innebär att man som mest har en timme på sig för att man ska hinna få någon sammanhängande sömn, den timmen spenderas oftast i soffan i någon slags koma-läge framför en serie eller en halv film.

Ja ni ser, precis som de flesta andra familjer troligen.

Ändå känns det vissa dagar liiite jobbigt, innan Filip kom var vi på vippen att få mer egentid eftersom Lukas och Oliver börjar bli så stora och nu blir det ju (såklart och medräknat) lite som att börja om – men jag upplever det lite jobbare nu än med dem? Kanske för att man är äldre och lite mer, jag vet inte, i behov av mer egentid?

Och då har jag inte ens börjat skriva om partid…

burn-dark-fire-33930.jpg

Nåväl, tiden med en liten går fort och rätt som det är kommer han börja skolan, det vet jag, och jag vill inte missa den här tiden heller för den är mestadels fantastisk. Dessutom hoppas jag att när Filip är lite större så kan Oliver och Lukas vara barnvakter åt honom i fall jag och maken vill tex. gå ut och äta eller så, så det är förhoppningsvis inte evighetslångt bort ändå! Tills dess blir restaurangbesök och liknande aktiviteter mest som de blir med barnfamiljer, stressiga och lätt kaotiska men samtidigt himla mysiga!

Med andan i halsen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det här har varit en himla påfrestande vecka rent psykiskt känner jag, med en massa stress över ett projekt på jobbet och lite annat runtomkring. Känner mig helt mentalt slut nu, så det känns himla skönt att vara föräldraledig idag och i morgon.

I dag var vi faktiskt för första gången (hahaha, hej tredje barn) på öppna förskolan, mycket uppskattat av Filip som iofs mestadels fokuserade på alla nya leksaker. Men skönt ändå att komma ut en sväng och bra för honom att se att det finns andra barn som är lika små som han runtomkring!

I morgon är det ju skolavslutning, jag får hänga med ner till stadsparken med Filip och sen får jag ta alla 3 pojkarna och försöka hitta på nåt kul. Hade först någon slags ambition att baka jordgubbstårta, men tror inte att jag orkar riktigt, så antagligen åker vi hem en sväng för Filips middagslur först och sen kanske ut till nåt mysigt fik – har bara inte riktigt bestämt vilket så jag tar gärna emot tips till den här tomma hjärnan!

Därefter börjar ju sommarlovet – inte på topp när man själv är slutkörd och dessutom lyckades landa i en sån där period när det känns som man är en kass förälder kombinerat med två barn som är inne i en egen period där precis allt ska tjafsas med varandra om. Hoppas bara att båda de stora har kompisar som är hemma som de kan leka med, för när de måste vara med varandra för mycket så blir det inget bra till slut.

Fy vilket gnälligt inlägg, ledsen för det, men det var dagens, näe förlåt, snarare veckans, känsla.

Nu ska jag ta kaffe och en STOR bit choklad, så kanske allt ljusnar sen?

beverage-caffeine-coffee-236838.jpg

 

I resten av mitt liv

/ LindaG / Lämna en kommentar

En av de bästa bieffekterna när man är gravid är enligt mig att man blir varm. Nu vet jag att många inte alls håller med mig, men när man alltid annars fryser så är det helt ljuvligt. Likadant var det ju såklart nu när jag var gravid med Filip och det har också hållit i sig fram till ungefär för någon vecka sedan, och som jag har njutit! Att kunna ha en normal mängd kläder på sig, kunna vara ute en stund utan att bli stelfrusen (ja alltså, är det under 25 grader ute så blir jag kall och det har ju knappt varit 25 grader den här sommaren), det har känts som en stor frihet. Jag hade till och med börjat hoppas att ”nämen jag kanske inte behöver frysa mer”. Men nope…

Det handlar ju inte om jag är inaktiv direkt, igår hamnade jag på strax under 17000 steg, det blir väldigt många promenader här hemma med Filip nu, och annars tränar jag ju normalt sett en hel del med. Visst, går jag en snabb promenad blir jag både varm och svettig, men fem minuter efter jag är hemma igen så fryser jag ju. Det handlar inte heller om underhudsfett eller nåt sånt, oavsett om jag varit smal, lite mulligt eller alldeles normaltjock så fryser jag lika mycket.

IMG_6307

Vintertid? Linne, tröja, stickad tröja och vinterjacka, långkallingar och skidbrallor, yllestrumpor och vinterkängor. Och en eld. Joråsåatte. 

Det hela kan tyckas ganska trivialt, men det är rätt jobbigt när man hela tiden fryser och blir spänd. I min säng har jag nu sytt ihop TVÅ duntäcken. Det räcker inte, märker jag, jag fryser ändå. Att få upp värmen för egen maskin klarar inte riktigt kroppen av, så min vetevärmare går bokstavligt talat varm på kvällarna.

Hade väl inte tänkt skriva ett helt gnäll-inlägg om det här egentligen, inte förrän jag i morse insåg att nu har jag inte tänkt vara gravid någon mer gång, vilket i så fall innebär att jag kommer fortsätta frysa i resten av mitt liv….

Suck.

img_6053

Bara en enda tröja på mig, så smidigt och mycket snyggare…