Ingen fejkad fasad

Jag är så dålig på att fejka. Fejka gott humör, fejka att jag tycker om nån som jag inte gillar, fejka att jag är intresserad av något jag inte är intresserad av (fast på sista punkten handlar det minst lika mycket om den som berättar, är det nån jag tycker om så gillar jag att lyssna ändå).

Nej att jag är lättläst och lätt-tolkad är det nog inte många som tycker, men jag är i alla fall genuin i mitt bemötande mot folk. Vilket i och för sig inte innebär att det är så det uppfattas..

Faktiskt så tänker jag själv att det egentligen är en ganska bra egenskap, även om den ibland ställer till det för mig. Jag skulle säkert kunnat knyta mer kontakter om jag kunde fejka intresse för folk jag inte känner för, men det GÅR inte. Men det bra med det är ju att alla personer jag tycker om att prata med och gärna gör så med, är ju personer jag genuint tycker om. Så verkar jag tycka om att prata med just DIG så gillar jag nog dig, som person. Okomplicerat liksom.

Men ibland blir det ju då dumt här, när det far runt en MÄNGD olika saker som jag inte kan prata om av olika anledningar, då får jag svårt att skriva här med. För jag kan ju inte fejka något halvglatt inlägg när det är en massa problem som virvlar runt i skallen – och alltså har det varit tyst här ett tag. Det är fortfarande lika många saker jag inte kan skriva om, men samtidigt så saknar jag ju SÅ att skriva, så jag får väl skriva om att jag har svårt att skriva? Jag brukar ju annars skriva om exakt det jag känner för stunden, men det funkar ju inte med alla saker.

Kanske, kanske finns det en liten ljusglimt framöver, en möjlighet som jag hoppas kan bli något bra, men det är alldeles för tidigt än för att veta. Det hindrar ju inte en från att bara dagdrömma lite, och kanske var det just därför jag ändå kände för att sätta mig och skriva här i dag ändå. Det är en liten chans att det blir som vi vill, men ibland gör ju själva möjligheten att man ändå får något positivt att låta hjärnan jobba med lite och det hjälper ganska bra tycker jag.

Det är en ljusglimt orelaterad till de skitsaker som hänt i övrigt, och jag vågar inte hoppas på mer än just att det blir lite dagdrömmar. Men om den HÄR punkten lovar jag att återkomma, inom kort, för när jag vet hur det blir då kan jag också berätta om det, till skillnad från det mesta annat just nu.

Livsfrustration

Känner mig lite lätt småhängig med huvudvärk i dag, så har jobbat hemma hela dagen. Har haft sällskap av maken som jobbar hemma typ hela tiden och tonåringen som haft ont i halsen. Dagen har som vanligt gått ganska fort, för det är så mycket att göra, men den har också eventuellt innehållit ett par utbrott av livs-frustration från undertecknad. (För att undvika missförstånd – jag trivs jättebra på mitt jobb)

Men alltså jag översköljs ibland av sån frustration att jag bara har lust att skrika rakt ut ibland – ÄR DET DET HÄR DET GÅR UT PÅ?! Eftersom jag nu med mina kollegors mått mätt är nästintill pensionär och man själv känner av att man inte är 20 längre så måste man ju på något sätt inse att det är himla lätt att nåt händer. Nån man känner eller man själv – man kan bli sjuk, råka ut för en olycka, ja men ni fattar. Lite ”livet är så skört”, ni vet.

Det hade ju varit enklare om jag visste lite VAD det är jag känner att jag saknar (ja just nu är det ju en massa saker, men den här frustrationen är ju inte pandemi-unik). Så att man tänker att ”om jag visste att jag skulle dö om ett tag, vad hade jag velat göra då?”. Eller ja, det blir ju inte rätt heller, för VISSTE man så skulle man ju inte jobba en dag till utan bara typ resa (om det går) och hänga med familj och vänner, men så kan man ju liksom inte leva i verkligheten.

Kloka människor säger ”sätt upp delmål, ta ett steg i taget” men det är ju jävligt svårt när man inte vet exakt vad det är man vill? Och en del saker som man vill – tex bo på landet och ha en hund – det är ju sådant som bara går att påverka till en viss del och det vi kan påverka det gör vi ju. Dvs vi letar aktivt efter mark och valpar i nämnda exempel.

Exempel – jag vill gärna åka mer längdskidor, men jag kan ju inte påverka om det kommer snö nog. Eller jo, jag kan åka uppåt norr någonstans, men eftersom jag är den enda i familjen som åker längdskidor känns det inte som ett riktigt görbart alternativ för bara mig. Jag KAN däremot se till att åka så fort det finns möjlighet, och det gör jag ju med.

Klart det här är priviligierat, jag har möjligheten att sätta högre mål för vi har två fasta inkomster, en familj, hälsan och kan betala räkningarna varje månad utan att det är ett pussel. Men för den delen är det ju ändå en frustration? Sedan ska det heller inte misstolkas som jag inte är nöjd med det jag har – för det är jag, det mesta har jag eller vi jobbat hårt för, men när det känns som det saknas en pusselbit, vad gör man då?

Är alla sådana här? Eller är det bara jag? Är det den jäkla ambitiösa ”duktiga flickan” i mig som bara inte kan finna sig tillrätta i det som är, eller är det bara en mänsklig jakt på att göra saker bättre?

Edit… Gud vad sur och trött på mig själv jag blir såna här dagar.

Någon jag inte visste att jag skulle sakna så mycket under året

Herregud, så jag saknar mina vänner. Framförallt K, T, Å och M. Det är ju inte som att det har varit lätt att få ihop träffar ens innan pandemin, så mätaren låg ju i botten redan när året inleddes, och nu har jag kört på ångorna länge.

Men som sagt, det är ju inte bara nu, alla kompisar har ju precis som vi flera barn, och alla är i lite olika åldrar med, så det är inte okomplicerat att hitta tider att träffas.

Det jag saknar mest är bara att få hänga och tjöta, fika eller ta ett glas bubbel, så länge att man har tid att gå förbi ”vardagssakerna” som ändå behöver stökas över och sen prata lite mer. Att man inte få fylla på ”pratet” med vänner gör nog sitt till att det är jobbigt att jobba hemifrån med, saknar så lite småsnack, snälla pikar och humor.

Tycker inte att helger är så roliga nu för tiden. Det blir ju bara samma sak, man går nån promenad, lagar mat, fikar och väntar mest på att kvällen ska komma så man kan sätta sig framför ett spel eller nån TV-serie och bara låta tiden gå liksom. Det är mot ALLT jag tycker är viktigt – jag vill ju kunna ha små saker att se fram emot, att planera in, och göra – som gör att dagarna INTE flyter ihop till en grå massa.

En grå bild från en grå helg.

Det är ju som det är, och det är lika för alla, men jag tycker ändå det är så deppigt.

Det här inlägget är en del i Kajsons julkalender.

Sakta uppåt*

Ok, mitt depp börjar ge sig lite, så allt känns liksom inte bara som ett stort svart hål längre. Det brukar ju i ärlighetens namn sällan vara så länge, men ibland är det nästan skönt att bara få vara nere och på dåligt humör med, utan att känna att man behöver hålla ”ångan uppe” jämt. Det har bara känts lite tungt och ensamt, mina ”problem” är inte så allvarliga men när det är svårt att hitta tid med kompisar att bara tjöta lite så blir det så ogreppbart och svårhanterligt. Och här blir ju diskussionen tämligen enkelriktad.

Dock fick vi ett trist besked i veckan, den enda grejen vi har inbokad på hela hösten var ju en helg i Örebro när vi tänkte bada på Gustavsvik. Hotellet var bokat, men så visade det sig att det var extra begränsade badplatser just den helgen pga renovering, så det fanns inga biljetter över och därmed finns det ingen anledning att åka till Örebro. Sen är ju frågan om man vågar bokar framåt heller, Örebro gränsar ju till de områden där det rekommenderas att man INTE åker till badhus med.

Så, hela långa, mörka hösten har vi inget inbokat. Det känns riktigt surt, men vad ska man hitta på? Det är ju jättesvårt, enda aktiviteten som funkar bra är ju skogen men det hänger ju lite på att vädret är trevligt. Snälla, är det nån som har nåt tips på familje- och coronavänlig aktivitet så blir ingen gladare än jag! Och andra aktiviteter med, kanske man kan försöka få till nån kompisgrej NÅN dag i höst i alla fall.

*Ja ok, det här blev väl lik förbaskat ett lite deppigt inlägg, men min känsla är inte lika tung som den var tidigare i veckan. Så det går på rätt håll?

Klumpen

Urk, det har varit en påfrestande tid de senaste veckorna. Som jag skrivit lite innan så känns det som jag blivit lite känslomässigt manglad och jag är rätt (väldigt) trött i huvudet och känslorna nu, om man kan skriva så.

Det är många saker som påverkat, det som gäller de större barnen tänker jag inte skriva om här, för det är de för stora för, men vi kan väl bara konstatera att diverse diskussioner, besked och annat tagit grymt mycket energi och tankeverksamhet. Därtill så har vår minste tagit ett STORT kliv in i någon trotsålder, så även om han är ett ”litet” problem så har det också tagit energi.

När det blir jobbigt så blir ju även sånt jobbigt som kanske inte skulle varit det. På jobbet och i skolan har det varit två tentor den här perioden och vi har gått igenom utbildningar som ger besked om att det ansvar vi nu har för diverse saker gör att man bara baxnar. Det är ansvar för arbetsmiljö och för personers liv och hälsa, och det är ansvar för att inte bryta mot jag vet inte HUR många olika förordningar som kan ge dryga böter (hur saker ska märkas upp, vilka certifikat saker ska ha, vilka papper man ska ha i ordning, och tusen andra saker som var och en är rimliga men samlar man ihop dem så blir det helt sinnessjukt mycket ansvar på en och samma person). Bara denna veckan har vi suttit med 3 dagars utbildning, vilket är superbra i mångt och mycket, men man blir himla trött i huvudet och såklart stressad över saker man borde hinna med på jobbet också.

Lite förändringar på jobbet med, inget som är negativt som så, men såklart tar det lite energi att få ordning på det med. Lite ångest på det med när man oroar sig för att en kort incident gett någon ett dåligt intryck av vad man klarar av, när man inte har hunnit ge så mycket andra intryck.

Kontentan av det hela är att det känns som jag har en stor klump i magen, en i halsen (rent fysiskt faktiskt, det känns som nån trycker mig på halsen, väldigt knepigt) och en enda gegga i hjärnan.

Jag är väldigt glad att vi hann ut en del i helgen i alla fall, utan den pausen hade det nog varit tyngre, men å andra sidan kunde det också känts ännu bättre om inte Filip bestämt sig för att spela ut hela trots-registret i helgen med. Men vi kan ju inte bara avsluta med en jäkla massa gnäll från mig, så nu kör vi lite bilder från söndagens utflykt till Bankerydsledens högst belägna grillplats, och så håller jag tyst. Ok?

Galet vacker utsikt!
Alltså det går åt så mycket kaffe nu…
Om man bara kunde stänga ner den där hjärnan som maler på hela tiden.
Kolla så söt, man kan inte tro att han lite tidigare stod och gallskrek i högan sky av ren ilska och trots.
Får ändå lite frid av den här bilden, att påminna sig om lugnet ute.

Så, nu äntligen har jag fått prata av mig lite, det har tagit ett par dagar att få ordning på det här i huvudet tillräckligt mycket för att få ner det här, en del av det i alla fall.

Nu laddar vi om inför morgondagen, ska hinna få ordning på det jag inte hunnit i veckan på förmiddagen och sen ska vi åka till Bilskoj i Ydre och köra folkrace. Vem vet, kanske det är precis vad jag behöver?

Längta en stund

Rent emotionellt känner jag mig helt utbränd efter den här helgen. Trött ända in i själen.

Men, orkar inte jobba med det just nu, så tänkte fokusera på saker jag längtar efter…

Att elda och titta på naturen
Fota höstens små vackra saker
Min bror och hans familj
Att dricka glögg ute i kylan vid en eld
Specifikt just kolbulle. Måste vara världens bästa comfortfood.
Mina vänner ❤
Och det här längtar jag efter mest av allt – att få åka längdskidor på en öppen mosse under en klarblå himmel.

Att välja sina virtuella vänner

Jag har suttit här en stund nu, och funderat på vad jag vill skriva. Tyvärr vet jag fortfarande inte riktigt det, jag har bara en känsla av att jag villhöver skriva av mig lite.

Jag känner mig lite manglad, rent mentalt, dels efter två faktastinna dagar med distansutbildning gällande arbetsmiljölagen, dels av lite annat jag inte kan skriva om här eftersom det är sånt som inte bara rör mig. Trött i huvudet, och i känslorna, om ni förstår hur jag menar? Lite deppig, lite meningslös och lite otillräcklig. Ingen bra dag, helt enkelt.

I morgon ska vi ju gå på eventet Historiedrickarna på Yonder är tanken. Visserligen kom äldsta sonen hem och är förkyld med en gnutta feber, men dels tänker jag att ingen av oss andra verkar ens lite påverkade och dels så tänker jag att han nog ändå orkar vara barnvakt åt minsta brorsan i morgon, i alla fall om mini får en iPad i näven.

Jag längtar efter kompisar, och jag längtar efter att komma ut i skogen. Båda delar planeras relativt ofta in, men antingen kommer förkylningar eller väder emellan. Jag vill gå på bio, äta popcorn och kolla nya Bond, jag vill ta en heldag med fika på stan med kompisar, jag vill åka på SPA (räknade lite hastigt efter och senaste gången jag var på någon form av SPA var för ungefär 11 år sedan. Har sammanlagt varit på SPA 4 gånger tror jag, i mitt liv), jag vill åka på semester, jag vill komma bort, jag vill dricka vin… Ja ok, det senaste gör jag ju precis nu, eftersom jag tog ett halvt glas vitt som stod och förföll efter helgen. Men jag vill göra det i kompis-sällskap, sitta och prata viktigheter och nonsens utan några krav på nånting.

Typ den enda bilden jag hittade på bloggen med ett glas vin i. Mina bilder här representerar klart inte mina handlingar 😉

I brist på kompishäng så låtsas jag, jag hänger med mina bästa kompis-poddar, de där det nästan känns som man sitter med väninnor och pratar och skrattar. Mina bästa är Underbara Claras podd och så Gynning och Berg, även om den senare har lite ojämn kvalitet. De två poddarna är såna raka motsatser, Claras är välplanerad och redigerad medans Gynning och Berg alltid blir helt spontan – även om jag tror Berg rätt ofta har en tanke från början. Inte lätt att följa den med virvelvinden Gynning dock… Det är bra och sköna poddar att lyssna på, ingen av dem ger något dåligt samvete i form av pekpinnar eller ”du borde’n”, snarare ger de mer känslan av att allt är ok. Så du är helflummig och ostrukturerad? Helt ok. Du ÄLSKAR att sortera allt och göra listor? Också ok. Du lever på Marabou mintkrokant (Berg), ja det är också helt ok, vem ska döma dig för det?

För lite på tal om poddar ändå, så satte ju ÅTERIGEN Hej Hej Vardag tummen på något som så lätt skaver.

Jag tänkte på Anders Hansens sommarprat. Jag tyckte om det. Kanske tyckte jag allra mest om det för det kändes så lätt att bli rätt. Jag behövde inte löpa milen fyra gånger i veckan, det räckte med att röra sig och få upp pulsen en gång om dagen. Så lätt tänkte jag!

Jag tycker fortfarande Hansens sommarprat var bra och inspirerande! Men jag misstänker att det ibland kommer att landa fel hos mig och bli omvandlat till dåligt samvete. Det var ju så lätt, ändå får jag inte till det?!

Ur inlägget ”Lätt att bara lyckas ju”

Alla små, små tips och dolda krav, som känns så enkla och rimliga, de blir ju ändå rätt orimliga tillsammans. Ta alla influensers krav på en gång, så ska du ha en genomtänkt garderob, köpt second hand, i bra material, du ska träna yoga, löpning, styrka, du ska äta ekologiskt, naturligt, vegansk, raw och hemlagat. Du ska jobba, men inte för mycket, du ska njuta hela tiden också, glöm inte det.

Bild från Hej Hej Vardag.

Inför alla de tipsen tänker jag att det är ännu viktigare att välja för sin egen skull vem man följer, och varför? Såklart ska du kunna bli inspirerad av en influenser, men kanske räcker det med EN form av inspiration? Resten på kartan kanske man bara ska låta vara? Jag rensar HÅRT i mina sociala medier och bloggar, så fort jag känner mig stressad över nåt någon skriver, så ryker hela personen från min lista. För att livet ska kännas mer rimligt.

Och jag då? Ja inte räknar jag mig som en influenser, tror inte jag inspirerar till direkt nåt alls, jag gillar bara känslan av att få skriva av sig, den gör att man känner sig lite mindre ensam med. För jag vet ju att ni läser, runt 200 läsare om dagen har jag – inget mot de som gör det här som jobb, men det känns ändå som jag har en liten skara vänner i er.

Förresten, ALLT har ju inte varit dåligt i dag. För andra gången på en vecka så har jag faktiskt fått beröm för att jag sköter mitt jobbs instagram bra, och det gjorde mig väldigt, väldigt glad! Så på den positiva noten slutar vi det här inlägget tycker jag.

Puss och kram på er, och tack för att ni finns där ute!

PS, OJ vad långt inlägg det blev. Och som vanligt känns det mycket bättre nu, när jag skrivit lite om vad som far runt i skallen!

Ekorrhjulet*

Hej hej vardag har ännu en gång satt ord på något som i alla fall jag tycker träffar lite för prick på mitt liv för att det ska kännas riktigt bekvämt, när man tänker på det.

De gånger jag lyckas zooma ut ser jag ett vansinnigt marathon omkring mig, i mig. Folk rusar från möten, mejlar i språnget, hämtar lite för sent men ändå inte sist – phu! Rusar hem, lagar mat, mejlar och ringer två samtal samtidigt som pastan kokar. Håller trötta efter-föris-barn vakna med latjolajbansånger. Byts av med partner i dörren för att rusa till yogapasset. Går igenom to-do-listan mellan namaste och ”andas med magen”. Hinner hem lagom till läggningen. Smyg-smsar med kompis för att styra upp en middag medan barnet somnar. Ligger kvar i sängen och passar på att svara på några mejl. Släpar sig ut till soffan. Slöglor på något och tänker att ”vi borde gå och lägga oss, kanske till och med ligga, det bör man göra, annars kanske vi glider isär…”

Utdrag ur Hej Hej vardag’s Effektivisera mera

Först började jag läsa hennes inlägg och kände mig lite nöjd med att JAG minsann inte dragits med så mycket i hetsen, men ju längre jag läste desto mer kände jag att USCH vad deprimerande, det här gör ju JAG med!? Varför är det så svårt att sluta vara så jäkla effektiv? För att effektivitet är det som premieras högst av allt i vårt samhälle? För att det faktiskt ÄR en tillfredställande känsla när man ÄR effektiv? För att det är så svårt att ställa sig utanför något som är en så stark norm?

Jag vet inte, har inte ett enda svar, men känslan jag får i kroppen när jag läser det här att det gör ont i mig. Ont för att det är klart att effektiviteten tar ut sin rätt på andra områden, barn och hemmaliv främst. Och rakt upp och ner då så vill jag såklart effektivisera om så att jag blir mer effektiv och får mer tid med dem – MEN DET ÄR JU EN DEL AV PROBLEMET. Att det inte finns utrymme för luft, för inget, för dötid. Och ÄNDÅ tycker jag inte att jag är superdålig på att lägga måsten åt sidan, åtminstone i bland. Hur sjukt är inte det…

När man får såna här påminnelser om vilket konstigt samhälle det är vi lever i så får man ju bara en klump i magen och känslan av att ”ska det vara så här, ska vi bara jobba, skjutsa mellan aktiviteter och sen dö?” typ, om jag tillåts överdriva en aning.

Känner du igen dig? Är du nöjd? Vill du ändra nåt? HUR ändrar man nåt?

* borde det inte heta marsvins-hjul? Har aldrig sett en ekorre springa i ett hjul…

Nobody knows my sorrow

Åh, jag har inget intressant att säga eftersom jag bara varit sjuk och jobbat hemma, men eftersom jag bara varit sjuk och jobbat hemma så måste jag ändå få prata lite, om ni hängde med.

Eftersom alla DÖR av nyfikenhet på min förkylning så kan jag tala om att den eskalerat med halsont, lätt hosta och så har jag helt tappat smak och lukt. Ja jo, jag vet, jag SKA ta ett Covid-test i morgon, men jag är fortfarande i princip säker på att det är en bonnaförkylning, så jag känner mig också fånig som ska gå och testa mig. Ja ja.

MEN, hela övriga familjen är nu friska, vilket känns grymt skönt, hellre jag än de liksom.

Längtar efter skogsutflykter med kokkaffe.

Så, vad händer i övrigt då. Nä men ingenting, försöker jobba så gott det går på distans och förutom det hinna med att plugga och … nä men jag hör ju själv, så jävla tråkig läsning. Jag behöver ha något roligt inplanerat, men det gapar tomt på den fronten framåt. Eller förresten, förutom en grej – vi ska till Vimmerby med jobbet och köra folkrace i oktober, DET ser jag fram emot!

Nu ska jag inte tråka ut er mer, vi hörs… tja, i morgon om jag har lika tråkigt då!

PS, måste ha denna videon som tema för dagen, självklart inkluderat ALL självdistans och humor man kan ha.

PPS, tänker ändå tycka liiiite synd om mitt skruttiga jag en stund.

Förkylning, soppa och höstsådd

Nej men alltså, den går liksom inte åt rätt håll den här förkylningen som startades förra veckan. I helgen kändes det först som om det kanske skulle vända, men nä. Är mer snuvig, har mer ont i huvudet och känner mig rätt mycket mer hängig i dag. Tänkte lite för mig själv att det skulle bli rätt skönt att jobba i lugn och ro hemifrån, en del av mitt jobb funkar ändå att sköta vid vilken dator som helst, meeeen…

”Är han inte rätt snorig”, sa maken i morse. Nej nej, det är nog bara lite snuvigt efter han legat ner, han var ju så pigg i helgen, tänkte jag och hade såklart fel. Så det blev inte hemmajobb i lugn och ro utan en dags VAB istället. Igen. Skit oxå. Lagom jobbigt med när man själv är hängig, och samtidigt MÅSTE lösa några små akuta saker på jobbet. Ni vet.

Så, vi har försökt sysselsätta oss lite här, i lugn takt. Städat lite, gjort en god soppa (fast utan kyckling) och höstsått perenner som är tänkta att kunna planteras ut nästa år. Tycker det är lite luddigt med beskrivningarna för just höstsådd, det kan göras i kruka men även ”på friland avsett för uppdrivning”? Vad sjutton betyder det egentligen? Kom fram till att jag sår i små plastkrukor och sen tryckt ner dem till hälften i ett av mina land, och så täcker jag med lite perlit. Vi får väl se, känns lite knepigt.

Borde ju inte vara så komplicerat egentligen, sommarblommor klarar ju av att fröså sig själva utan hjälpmedel och krusiduller liksom…

Hade velat kunna sätta lite lökar med, men kan ju inte knata runt i affärer som jag känner mig nu liksom. I-landsproblem…

Det jag HADE behövt göra är att sätta mig att räkna på byggfysiken, hann inte med alla uppgifter i torsdags eftersom läraren av oklar anledning körde på i 180, men det är ju inte heller lätt med en treåring som pratar och tjatar hela tiden.