Känslan sista semesterveckan

Jag använder ju den här bloggen som min terapi, på ett sätt. Försöker alltid formulera det som far runt i mitt huvud som ett blogginlägg, och det hjälper liksom till med att sortera tankarna. Men nu är det så himla mycket olika tankar och känslor, så jag har gått i nästan en vecka utan att få nån vettig ordning på det, så här kommer ett jäkla hoppigt, men ärligt (och gnälligt), inlägg…

Min första tanke är ångest. Inte för att jag inte trivs med mitt jobb, men jag ÄR INTE FÄRDIG med att ha semester och framförallt undrar jag vad som hände med SOMMAREN? Ni vet, apvarmt, soligt, svettigt, ljumna kvällar och en lätt rödtonad solbränna? Var är vårt inköp av årets vin och rom som brukar inhandlas på Citti i Lübeck? Jo men just det, vi kom ju aldrig utomlands i år… Så jävla bortskämd kommentar, men jag kan ju samtidigt inte blunda för att just den detaljen gör att själva känslan av semester inte riktigt har infunnit sig. Jag är INTE redo att börja jobba på måndag, känns det som.

Helt ärligt är jag dock nöjd med att vi verkligen gjort det bästa av situationen, vi har hittat på en massa trevliga saker som jag är så himla glad för, men min kropp och hjärna är ändå väldigt förvirrade… Är det semester, eller bara lite långledigt? Var det sommaren, det som var i slutet på juni där när vi badade? Vart är mina bikiniränder?

I dag har HELA familjen varit på så jäkla dåligt humör dessutom, från minst till störst så har vi tjurat, fått utbrott och bara varit SURA hela dagen. Alltså man får ju bara acceptera att det blir så ibland. Av de MÅNGA saker som gjort mig sur i dag är en av dem en blandning av att vara så LESS på att det fortfarande finns kvar en massa jävla tankar om att man nog borde hålla igen nu eftersom kläderna minsann sitter åt efter semester blandat med en känsla av att jag är rent FÖRBANNAD på att en ska behöva tänka så. Det är ju FAN INGEN som bryr sig om jag blir lite rundare eller inte?!

Alltså, det enda man gör är ju att äta och dricka goda saker för att få lite mer känsla av semester.

Jag är sur på att jag redan har jobbångest med, det är ju nästan en vecka kvar och jag vill INTE slösa bort den på att ha ångest om nåt som liksom kommer ändå? Jag VILL se fram emot att vi ska träffa brorsan på torsdag (vilket jag också såklart gör) och ha en riktigt bra vecka bara – så sluta tänka så jäkla mycket?!

Jag vet att det kommer kännas mycket bättre i morgon, det är sällan mitt dåliga humör håller i sig så länge. Då ska vi iofs städa för att slippa göra det under de sista dagarna av semestern, som dessutom verkar bli fint väder på. Så, nu ska jag bara komma på vad vi ska hitta på den sista tiden… Vad gör ni?? Dags att börja jobba snart med?!?

(Jag är medveten om hur jävla bra jag har de, vilket innebär att jag oxå har dåligt samvete för att jag är förbannad, vilket verkligen tillför något…)

Tröttheten

Fy f*n vad trött jag har varit den senaste veckan, rent ut sagt. Varje år när gräspollen-säsongen påbörjas så blir det ju likadant, jag äter ju alla allergitabletter som finns och de är ju grymt bra nuförtiden, men just starten av säsongen blir alltid påtaglig. Det tangerar nästan den tröttheten man känner när man är gravid (nope , det är jag inte och kommer heller inte att bli så den kan ni släppa 😉 ). Den är liksom lätt förlamande och det känns som man bara vill lägga sig i ett hörn av soffan, äta mängder med trösterika kolhydrater och sova i en vecka framför lite halvdåliga serier.

Så många olika sorter, så vackra och så allergiframkallande…

Men men, det är ju bara att glömma med tre barn och ett heltidsjobb, man får ju liksom bara bita ihop, och det är ju bara en skitsak i det stora hela. Men om du pratar med mig i det närmaste och bara får en något glasartad blick och ett odefinierbart hummande som svar så vet du i alla fall varför.

Nåväl, i dag ska vi i alla fall ta oss ut och vandra och grilla lite, då piggnar man ju åtminstone till lite tillfälligt. Ha en skön dag!

I’ll tell you my Sins, so you can sharpen your knives*

Alltså jag vet inte, i går fick Lukas superhög feber bara sådär, men han sov gott på alvedon och Ipren natten igenom och har varit feberfri ungefär till mitten av dagen. Däremot har jag blivit mer och mer hängig under dagen igen, med feberkänsla (jag får typ aldrig feber med min kroppstemperatur), ont i halsen och huvudvärk. Nu har Lukas feber igen, fast mer måttlig sådan.

Oliver är den enda som klarat sig helt (än) och både maken och minstingen är numer typ friska, med undantag för att näsan rinner lite på Filip men i övrigt har han varit pigg hela helgen. Min ögoninflammation har nu gått över i båda ögonen (fått salva) och i morse var andra ögat igenmurat när jag vaknade. Sexigt.

Vet inte riktigt hur vi ska göra i morgon, jag kommer ju vara hemma och Lukas får vara hemma, men beroende på så blir det möjligen dagis för Filip om maken inte jobbar hemifrån. Potträningen har gått framåt förresten, han har nu gått i princip helt utan blöja i 3 dagar och i dag skedde det bara en olycka – inte illa! Nätterna tar vi som nästa steg sen, orkar inte riktigt ta allt på en gång just nu känner jag.

För övrigt så går vi varandra på nerverna här hemma. Det är helt värdelöst att ha så långt mellan barnen just i en sån här situation, Det är helt omöjligt att tillgodose behoven hos en som är 13, en som är 9 1/2 och en som är 3, samtidigt som minst 1 vuxen är hängig. Alla har taggarna utåt och tålamodet är i princip noll och intet. Speciellt hos mig själv, ska erkännas, när jag hela tiden har någon på mig som vill något av mig och inte får många sekunder för mig själv. Det känns rent fysiskt som hjärnan är full med glödande bomull och det krävs HELA tiden en viljeansträngning för att inte skrika rakt ut – och då har jag ändå 3 hyfsat välartade barn som egentligen inte alls är särskilt irriterande. Det blir bara som ett konstant ljud eller oväsen, det är sjukt svårt att förklara, men jag är inget vidare på att hantera det helt enkelt. Jag blir kort och otrevlig och har som sagt NOLL tålamod. Men jag är inte ensam om att tycka det är jobbigt, de stora brorsorna går också och retar upp varandra i någon form av frustration av att de inte har något vettigt att göra och inte direkt kan träffa kompisar hellre.

TACK och lov att det har varit så fint väder att vi kunnat vara ute i trädgården en del i alla fall, annars hade nog min hjärna rämnat sedan länge. Är grymt glad över den sol som värmt när man suttit i lä på altanen. Maken tycker jag är helknäpp som går ut och ”drar igång projekt” när man är trött och hängig, men när jag nu inte har ork nog att tex åka iväg och gå en promenad helt själv så är det det näst mest avkopplande jag vet att pilla i trädgården. Ingen press, ingen stress, bara något som sysselsätter fingrarna samtidigt som hjärnan får vila och tankarna sorterar sig själva.

Sätt bara ut mig i en skog, med en termos kaffe och nåt att fika på, när jag är frisk nog att orka med det. Då ska det nog gå bra, det här med.

Jag som inte ens är sådär supersocial av mig tycker ändå det är jobbigt med isolering en vecka, kan tänka mig hur extroverta människor har det just nu då… Och hur har ni det, ni andra som är hemma? Är det bara jag som kryper på väggarna, eller hade gjort om jag haft någon ork?

*Det är inte ofta jag lyssnar på låttext, jag är ju som jag skrivit om tidigare en sån som lyssnar på musik för taktens skull. Men, just den här meningen Hoziers ”take me to churchtycker jag är så grymt skön. Den känns dessutom väldigt samtida med tanke på alla snabba, dömande kommentarer på sociala medier.

På väg mot en vägg

Näe hörni. Det här har varit ungefär två veckor som har varit ALLDELES för stressiga, så här kan vi inte ha det! Fasen vad lätt det är att ryckas med, när jobbet dels är roligt och man även vill prestera bra, men dels även på grund av att om JAG inte hinner med så påverkar det ju en massa andra personer.

Men, i går kom jag hem och hade hjärtat i halsen och en klump i magen, på odrägligt humör mot barnen och med noll och intet tålamod, det funkar ju inte. Gör om gör rätt, så att säga, och i dag har jag haft en mycket aktiv inställning till att ta det lugnt och gå på Good Enough. Så fort telefonen har plingat till så har pulsen gått upp, men det har funkat att bara vara jävligt enveten med långa, djupa andetag och gå ifrån nån minut. Det kommer ge sig, det gick bättre redan på eftermiddagen, men jag kommer få tänka aktivt på det ett tag tror jag. Känns mycket bättre hemma med, tålamodet är någorlunda återställt (även tack vare barnen som kände av läget redan i går och hjälpte till så gott de kunde) och vi har haft en ganska lugn kväll.

Den här helgen får nog bli riktigt lugn, igen, hoppas på så pass fint väder att jag kan greja lite smått i trädgården, det är väldigt avstressande tycker jag. Det händer ju en del där ute med, förutom krokusar och tulpaner som är på gång så tittar tex både rabarber och kärleksört fram redan. Försöker lägga lite täck över det sistnämnda så den inte ska frysa sönder om det blir lite minus någon natt.

Sitter också och jäser på ett himla ytligt inlägg som jag inte riktigt vet om jag ska skriva eller ej. Vet att det åtminstone är ett par av mina nya kollegor som läser här (hej hej!) och av någon anledning känns det liksom lite pinigt att skriva om ytligheter då? Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag inte vill att det ska kännas som jag fiskar komplimanger? Fast samtidigt så vill jag ju såklart kunna skriva om precis det jag känner för naturligtvis, så det kommer nog bli ett inlägg ändå, ni får väl ta skämskudde om det behövs, hahaha!

Hoppas hören* snart är slut

Som det kanske lyste igenom i mitt något syrliga inlägg tidigare i dag så är jag för jävla trött. I går var jag aptrött men skrev kanske mest bort det som att jag var lite ”bakis” – var dock nästan nykter när jag gick hem runt 23-snåret så mest socialt bakis kanske. Knepigt nog har jag varit lika trött i dag, känner mig som att jag är sjuk fast utan ont i kroppen och feber och liksom bara med tröttheten?

Visst, det har varit en ganska hektisk period på jobbet, men ändå. Kanske att det ligger något i kroppen som den jobbar mot, fast det inte bryter ut. Eller så har det bara varit lite mycket, totalt sett. För det är ju lite så, med tre barn finns ingen egentid längre. Ingen tid när det bara är jag OCH jag inte måste göra något (typ laga mat åt barn, handla nåt eller tex träna). Ingen tid att liksom ladda om.

Längt till vår och påsk!

Hade vi kunnat ge oss ut i skogen lite mer så har ju det åtminstone en avkopplande och avstressande effekt, men det har verkligen varit riktigt pissväder på just helgerna typ hela Hören (*kan vi döpa den nya årstiden till det, inte höst, inte vår och absolut inte vinter = hör?). Och även om man till en viss del kan klä sig efter väder så är det ändå inget trevligt att vara ute i blåst och regn…

Så, jag hoppas verkligen att våren ändå är i antågande, med sol och sköna dagar ute. Kram på er vänner, hoppas ni har mer energi än mig!

Oinspiration

I dag känner jag mig rätt skruttig. Har haft nån förkylning eller nåt som har legat på lur i kroppen i ungefär en vecka, men den har inte ens brutit ut efter träningen. Blir bara lite trött och småhängig av den, utan att det liksom ger en verklig anledning till att bara vila, om ni förstår hur jag menar? Bara en skitsak, men ibland kan man väl få vara lite trött över en sån med. Var ute på jobbet ett par timmar nu på eftermiddagen, och blåsten gjorde sitt till med.

I dag har Filip flyttat upp till storbarnsavdelningen på dagis, känns tidigt, han fyller ju tre först om en månad, men jag tror han kommer tycka det är väldigt roligt och det är ju huvudsaken.

Hur är du så stor, redan???

Stora barnen har varit hos mormor över dagen, resten av veckan är det fritids för Lukas och hemmavistelse för Oliver. Har inget särskilt inplanerat för dem det här sportlovet, för jag har ingen direkt inspiration till just sportlovsaktiviteter för stunden. Eller jag orkar inte med, helt enkelt, det får bli lite mer roligt inplanerat till när vädret blir bättre.

Egentligen var dagens utmaning #pålägg, men det kändes så oinspirerande (märker ni dagens tema?), så jag hoppar över det.

Hoppas ni har en bättre måndag / en halvtjurig, lite hängig tjej

En oskön person

Den här vardagssituationen som är just nu är bland det värsta man kan utsätta mig för. Tre uttråkade barn, massor av förväntningar (mest mina), riktigt skitväder och en gravt uttråkad men ändå på något sätt stressad Jag.

Jag vet inte vad det är som gör det, men jag tror det är en kombo av en massa saker. Riktigt pissigt grått väder gör att man INTE vill gå ut – hade det varit sol kunde man tagit en promenad, hade det varit snö kunde man ha åkt längdskidor (underbara tanke), men det här kan jag inte ens jaga ut ungarna i. Lägg till en massa vaga tankar om ”borden” i mitt eget huvud i form av att nu borde man ju bara vara glad och avslappnad när verkligheten är att ungarnas (oftast glada) tillrop och önskemål bara studsar som pingisbollar runt i skallen på mig. Jag är själv uttråkad (ärligt talat vad fan hittar man på så här års) och rastlös men samtidigt trött för man ska rodda runt familj och barn.

Ni hör ju, jag är en grymt oskön person att vara runt just nu, vilket jag är totalt medveten om själv men liksom inte förmår att ta mig ur.

Känner mig som ett åskmoln, ungefär.

Jag önskar så himla mycket att jag bara kunde slappa, ta dagen som den kommer och låta barnen spela hela dagen då, om det är det de vill (det är det de vill), men jag KAN inte? Tycker himla synd om maken som får dras med mig såna här perioder, jag hade inte själv velat göra det.

I någon form av önskan att göra något/göra om något så har vi därför nu köpt nytt matbord och stolar samt en sänggavel, och jag har rensat bland det lilla som går att rensa bland. Vi är rätt bra på att rensa, för övrigt, så det är inte mycket saker det GÅR att rensa ut (skänker det vi rensar ut, för övrigt, det slängs inte).

Samtidigt som jag är uttråkad och vill GÖRA nåt så känns det samtidigt som att man inte hinner NÅNTING förutom att bara driva runt familjen så de överlever med mat etc? (ja alltså, maken och jag gör det, inte jag själv) Men OM jag hinner i morgon så ska jag försöka ta nåt foto på våra nya fina möbler åtminstone.

Det här var ett bara splittrat och frustrerat inlägg rakt från hjärtat – hoppas ni har en lugn och fröjdefull julledighet där ute!

Ur fas

Det är nog det bästa sättet att beskriva vart jag befinner mig. Ur fas. Mest rent fysiskt, min fot är nästan bra men fortfarande öm, blå och gul och i går lyckades tant dra till ryggen på träningen. Vet ni hur mycket man använder musklerna i svanken? Väldigt mycket, visar det sig. Tex om man hostar, nyser, vill vända sig i sängen eller bara förflytta sig…. Det är ingen fara, bara musklerna som fått en törn, men jäklans vad det hugger hela tiden.

Kan inte laga mat heller, det började ju med mina 2 pajade majonnäser och sockriga franska nougat, i går gjorde jag en typ oätlig kålsallad pga för mycket salt. Sånt gör jag ju aldrig! Tror jag kan vara lite ofokuserad kanske? Det skulle ju förklara både mat, rygg och fot faktiskt.

Hmm, min tanke med det här inlägget var bara lite humor och vardagligt gnäll med självdistans, men jag tycker det blir svårare och svårare att skriva om ”småskit”? Det är ju bara en fis i havet, inget allvarligt och framförallt finns det ju oändligt mycket värre, vilket jag också känner att jag behöver skriva varje gång jag ”gnäller”. Samtidigt tycker jag ju själv om att läsa om folks vardagsbekymmer, att få känna igen sig i småsaker och vardagsbesvär. Det måste ju få finnas gnäll även över en sträckt rygg, fast det finns folk som har allvarliga sjukdomar? Eller är det bara bortskämt att gnälla över så triviala saker?

Fast nej, bestämmer jag nu. Vi är ju vuxna människor, visst kan vi. Hålla mer en en tanke i huvudet samtidigt? Jag kan tycka synd om min rygg som kommer vara bättre till i morgon och samtidigt inse att jag är glad över att jag är frisk – eller hur? HejHejVardag skriver ofta om det här att man tappar nyanserna på nätet, man hugger direkt på minsta lilla och man ser alltid bara saker på ett sätt. Samtidigt kan ju inte vi som skriver alltid gardera oss – ”självklart älskar jag mina barn även fast de var jobbiga i dag”, ”självklart är jag glad att jag är frisk även om jag har ont i ryggen”. Det blir en fruktansvärt tråkig blogg att läsa då tycker jag själv? Att alltid gardera sig, förklara sig så man är PK och inte stöter sig med någon.

Det här inlägget tog visst en helt annan riktning än jag tänkt, men visst kan vi komma överens om att vi inte behöver förklara allt så himla mycket, vi behöver inte ALLTID visa alla nyanser i paletten utan kan helt enkelt gnälla lite över att vi känner oss som vi är 85 när ryggen pajat… 😉

Puss på er och må ni alla känna att det är ok att känna det ni känner, oavsett om det är stort eller smått!

Jullåts-rage

Faktiskt lite apropå mitt julkalender-inlägg om jämställdhet i dag så måste jag bara säga att det finns en jullåt som gör mig riktigt förbannad – oavsett avsändare.

I’ll be Home for Christmas, heter låten. Högst oförarglig, kan man tycka, texten går så här:

I’ll be home for Christmas
You can plan on me
Please have snow and mistletoe
And presents on the tree

Christmas Eve will find me
Where the love light gleams
I’ll be home for Christmas
If only in my dreams

I’ll be home for Christmas
You can plan on me
Please have snow and mistletoe
And presents on the tree

Christmas Eve’ll find me
Where the love light gleams
I’ll be home for Christmas
If only in my dreams

Jag antar att den är tänkt som kanske lite sorgligt längtande, men enda situationen jag köper texten i är om den handlar om typ en soldat som inte kan ta sig hem, men när man lyssnar lite på originalet så är det inte den känslan jag får.

I stället får jag känslan av en karl i medelåldern, med nåt högt uppsatt jobb, som prioriterar sin karriär istället för sin familj. En familj där frun verkar förväntas lösa allt runt julen, med barn, paket och alla förberedelser, medans det är SÅ synd om den stackars karln som ”måste jobba” över julen. Det är fan semester att vara på jobbet jämfört med att förbereda en jul hemma ensam med barn hemma.

Ni hör ju, låten får mig att tokflippa, kan inte förklara varför jag får så himla starka känslor av den (nej, det är ingen jämförelse med våra jular här, ska jag titta på mig själv så är det nog först tillbaka till min mormors tid jag kan se drag åt det hållet). Jag blir bara orimligt förbannad helt enkelt, och har nu plockat bort låten från alla mina listor…. Hade jag inte blivit så förbannad så hade jag skrattat åt mig själv 😛

Dagens mys/fiasko

Man kan väl konstatera att det är sjukt enkelt att välja vilken verklighet man vill visa upp här. För att göra en lång historia kort så åkte vi till Dumme Mosse idag, jag har en massa fina bilder från början av den promenaden:

Men för att nyansera bilden kan vi väl säga så här:
Nån skulle prompt gå själv hela vägen, väldigt långsamt och titta på allt – det hade ju varit helt ok om det inte bara varit typ 2 plusgrader
Två tröttnade och började tjura
En fick tokspel och tappade allt
ALLA frös som fan
En bajsade

Känslan efter dagen – så jävla sur på mig själv som inte hade tålamod att vända dagen. Nu sitter jag framför brasan i uterummet, dricker vin och tjurar på mig själv (och lite på alla andra).