Klimakteriet

Bakom kulisserna på 2025

/ LindaG / 6 kommentarer

Det har funnits många ljuspunkter 2025, som alla de jag delade i förra inlägget. Men det har också varit ett otroligt påfrestande år mentalt. Här kommer någon form av sammanfattning av det jag minns, på rak arm, tillsammans med lite foton från trädgården i somras.

Under våren kämpade vi med L som haft problem med att ha blivit utsatt för mobbing i skolan, något som till sist resulterade i en tredje polisanmälan med påföljder för den åtalade. Tack och lov har detta gäng nu helt låtit bli honom, och efter upprepade diskussioner med skolan så verkar nu hans tid i skolan vara relativt problemfri.

Det har varit mindre konflikter med äldsta, men det är en otroligt stor sorg hos mig att han upplever att han har och har haft det dåligt hemma, när vi verkligen gjort allt vi kunnat för att han och de andra barnen ska ha det bra (vilket INTE har varit den lätta vägen alltid, när vi kämpat om skärmtid och annat).

Samtidigt har vi kämpat med vår relation, vi vuxna, mitt i allt annat som har tagit fokus och krävt vår tid. Inte ovanligt, med barn som börjar bli stora och en lång relation bakom oss, men lika jobbigt för det. Med god hjälp av lite familjerådgivning har vi hamnat på rätt köl igen, och jobbar oss sakta framåt.

Inget av ovanstående har underlättats av att jag är i förklimakteriet, med lite ökning av hormonsersättning har det tillslut känts bättre igen dock, men det är ändå liksom inte ett tillstånd som gör NÅT annat lättare. Precis nyligen har jag även fått testosteron som tillskott (det är då alltså en bråkdel av den lägsta ersättningen man ger till män, så ingen tror att det är någon form av typ doping), jag har inte hunnit känna så mycket skillnad av den ännu, förutom möjligen att jag känner mig lite mer skärpt. Har förhoppningar att det ska boosta min livskvalitet lite på det stora hela.

Det har varit en riktig bergochdalbana med träningen, både på grund av ovan nämnda förklimakterie och lite stress på jobbet under hösten. Ibland har det känts toppen och som att det verkligen går framåt, men stora perioder har det snarare känts som det går BAKÅT och det har varit mentalt jobbigt. Jag HAR dock hållit i och tränat utan uppehåll (förutom vid sjukdom) hela året, vilket känns himla bra. Mindre bra har det känts när även små mängder stress omedelbart ger så stora utslag på träningen.

Jobbet har varit väldigt kul och har gått bra, även om det var lite trist att behöva byta ut en kollega jag trivts väldigt bra med pga justeringar i projektbeläggning. Det har varit lite stressigt i korta perioder i höst, men det har varit övergående, och jag har kunnat planera in ett lagom arbetstempo på det stora hela. Jag har fått mycket fin feedback från de jag jobbar tillsammans med/mot i projektet, vilket har gjort mig väldigt glad.

Just precis nu känner jag mig faktiskt som jag är på en ganska bra plats, rent mentalt. Den stressiga perioden på jobbet är över, det har varit väldigt lite konflikter med barnen det senaste och jag känner att justerade hormondoser ger ett lugn i kroppen som jag saknat länge. Jag känner mig liksom jordad och trygg i mig själv på ett sätt jag inte riktigt har upplevt innan, och det är så otroligt skönt att känna så. Jag har ändå överlevt det gångna årets motgångar, och visst har jag blivit lite starkare av det!

Jag hoppas inför kommande år att träningen inte ska vara så motig – eller, det är fel, för det är inte TRÄNINGEN som är motig utan min kropp i träningen. Jag önskar mig att det fortsätter gå bra för L, och att O hittar lite mer extrajobb så han känner att han kan vara mer självständig. Jag hoppas att lilla F ska trivas på den nybyggda skolan de ska flytta in i efter årsskiftet. Jag önskar maken en lugnare arbetssituation så vi inte är två som är utbrända, och jag önskar oss mer tid för varandra. Jag önskar att mitt nästa projekt på jobbet ska bli godkänt så jag kan planera framåt, och jag önskar att det fortsatt är en lagom arbetsbelastning. Jag hoppas att min tjänstledighet går igenom så att jag kan jobba 80% under sommaren och 100% under vintern. Och så önskar jag att det blir SOL!!! Gud vad jag saknar solen och ljuset! Räknar ner dagarna till söndag 21/12 då det vänder, mer än jag räknar ner dagarna till NÅT annat…

Det var lite bakom kulisserna för året, en hel del har jag nog inte skrivit om direkt, men det är lättare att skriva kort om nu, med lite distans. Vad önskar du dig av det nya året?

Vill inte vara en rädd liten tant

/ LindaG / 3 kommentarer

För det första, igår var verkligen en helt fantastisk dag, vilket underbart soligt och varmt höstväder det var! Kändes ganska stor skillnad i dag när vinden slagit om till nordan, även om det var fint ute i dag med. Vi har haft en generellt sätt ganska lugnt och skön helg, lite dahlior och några medelhavsträd som behövde komma in från kylan mest, så idag roade vi oss med att bygga lite på lösdriften – för att det är så kul. Har däremot landat (just nu i alla fall) i att vi kanske skulle ägna lite mer tid åt oss själva och varandra istället för att skaffa kor, och vänta med korna tills vi inte har (så många) barn hemma att ta hand om.

Kom på att det är lättare att hålla ordning på dahliorna om de får bo i varsin kartong, eller skolåda.

I vilket fall, mitt under att vi höll på att sätta reglar på lösdriften (som vi ändå kommer bygga nu pga kul och alltid bra att ha) så fick jag en sån sjuk yrsel-attack att jag var tvungen att sätta mig ner på marken, för att inte kräkas om inte annat. Har haft lite yrsel då och då det senaste halvåret, men väldigt snabbt övergående, och samma med illamående. Har haft kristallsjukan tidigare, men det här var inte samma känsla – men googlade lite och det hör troligen ihop med *trumvirvel* förklimakteriet! Såklart…. För varför inte? Fick sitta en stund helt still, sen fick jag lite stöd när jag, likt en 90-åring långsamt gick upp till huset, där jag plötsligt utmattad somnade i soffan en stund. Den värsta yrseln har lagt sig, men inte allt, och jag är galet trött. Antar att hela kroppen reagerade på nåt vis.

Nöjesbygge som enbart görs av lust. Tills jag blev yr i alla fall…

Kikar jag på mig själv i spegeln nu har jag dessutom för ovanlighetens skull en massa blåmärken med. På nyckelbenen efter power cleans, tillsammans med skavsår på tummarna, på revbenen efter jumping bar muscle ups, på knäna efter paintball – och så fortfarande min jätte-lårkaka efter det sistnämnda med.

Snyggt blågrön en vecka senare. Har inte haft ett sånt blåmärke sen jag tränade kickboxning!

Men faktiskt satt vi och pratade om varför vi känner det är så viktigt att träna, i går kväll. Mitt främsta mål med att träna är att jag ska känna mig stark och kapabel i kroppen tills jag är riktigt gammal. Därpå kommer att jag vill vara stark nog för att greja med allt jag vill NU, och som trea att det påverkar även det psykiska måendet. En oväntad bonus har sen varit nya vänner, som jag är väldigt glad för!

Sen har man ju vissa dagar MER ont i kroppen än om man inte tränat, men det är inte samma sorts ont i kroppen som jag får av att INTE träna.

Dagens yrsel med påföljande inkapacitet blev liksom bara ett kvitto på hur jag absolut inte vill känna när jag blir äldre. Må jag ”aldrig” stappla fram på ben som är rädda att ramla, utan jag vill kunna känna att jag kan röra mig åtminstone relativt fritt!

Nu ska jag strax gå och lägga mig (klockan är lite efter åtta), eftersom jag då blev totalt utmattad av den här yrseln. Hoppas verkligen att den är över till i morgon, den här veckan har vi en stor leverans i form av Klimatpitchen på tisdag, och den behöver jag liksom kunna leverera på. Håll tummarna för mig!

Som en sån där… vad-heter-det-nu….

/ LindaG / 2 kommentarer

Idag blir det lite navelskådning om träning och klimakteriesnack – så ni kan anses varnade 😉

I vintras tog jag regelbundet tillskottet Kreatin, det har traditionellt använts för att boosta kroppen och musklerna när träningen kan bli intensiv, men enligt flera nya studier (nu är min källa diverse inlägg på instagram så ni får själva googla om in vill ha bekräftade fakta) så verkar kreatinet även vara en nyckel till kognitiva funktioner i hjärnan. Kvinnor i förklimakteriet och senare kan inte skapa det här ämnet i tillräckligt stor utsträckning, och det är enorma mängder rött kött man behöver äta för att få i sig det i tillräcklig mängd. Nackdelen med kreatin är dock att musklerna man har samlar på sig vätska, och man blir alltså lite tyngre. Tilläggas ska dock att det mest är just i musklerna, så det är inte så att hela kroppen blir ”svullen”, men ändå.

Jag kände mig obekväm och tung, och tyckte inte att jag fick några träningsresultat som motiverade ett fortsatt intag av kreatin, så jag slutade för ungefär en månad sedan. Och tja, jag blev av med den där extra tyngden jag inte kände att jag uppskattade ovanpå den som redan tillkommit efter utmattning och förklimakterie, men fasen – sedan två veckor tillbaka så har jag allvarliga problem att hitta ord igen.

Jag känner inte riktigt att det är som hjärndimman vid utmattning, det är mer selektivt tydligt med att jag tappar ord. Det är för övrigt en galet jobbig känsla, jag VET ju att jag kan det specifika ordet jag letar efter men det är som att fånga en inoljad gris, jag KAN inte få fatt i ordet. Har jag tur så kommer det kanske 5-10 minuter senare, när jag släppt det, men vad hjälper det? Det är också sjukt störande, för man känner sig ju helt plötsligt korkad mitt i allt annat. Så, då är frågan, är det jag som känner mig lite low-key stressad och trött och det är därför hjärnan slår ifrån, eller var det kreatinet som hjälpte upp hjärnans funktion? Jag får helt enkelt starta igen och försöka utvärdera om några veckor (det är ju inga supersnabba resultat).

Sömnen är typ ok när jag äter hormonersättning/spray, kroppen är inte riktigt lika stresskänslig och hjärnan och minnet funkar ändå väldigt mycket bättre. Men ALLT är inte kanon, i perioder är sömnen rätt kass och kroppen har ändå en väldigt låg stressgräns som den klarar av – vilket såklart märks väldigt väl på träningen. Där KAN jag köra flås, men det är en extremt långsam förbättring plus att jag inte riktigt märker av några positiva effekter av att jag kör intensivt ibland, utan snarare tvärtom – kroppen blir stressad och jag blir ledsen för att det känns tungt och jag får liksom inget gensvar i kroppen på det sättet jag ”borde” (=brukade). Svårt att veta om jag ska backa från det intensiva för att det gör mer skada än nytta just nu eller om man ska pressa på och tänka att det ändå är bättre?

Det händer inte ofta längre, men IBLAND kan jag se hur orimligt ett pass kan bli (för mig) och bokar av…

Trögheten i kroppen gör i alla fall att träningen just nu också känns lite deppig, det blir tydligt att jag är tung och långsam och det är deppigt att inte känna att det blir bättre. Jag BLIR lite starkare, så styrketräningen ger (otroligt långsamma) resultat, och den VET jag ju är helt avgörande för att man ska må bra, men som sagt, det flåsiga känns inget kul. Eller är det bara jag som inte gillar flås (har aldrig gjort) och jag inbillar mig trögheten? Fan vet.

Det har pågått lite funderingar över kreatin, hjärntrötthet och problem vid intensiv träning i mitt huvud ett tag nu, just eftersom jag upplever att det inte riktigt funkar, och det blev boostad av Krickelins senaste inlägg på ämnet klimakterium. En kvarstående effekt som mer verkar komma från utmattningen däremot är hur fort jag blir trött i huvudet av sociala sammanhang, det får jag nog liksom bara leva med. Det funkar ju bra att träffa folk och så – bara jag har inplanerad vila. Och jag gillar också spontanitet – kom över och ta en kaffe, då behöver jag inte fixa och dona innan utan det blir vad det blir liksom, så kan vi snacka en stund och så behöver man inte planerar in nån hel kväll som jag kanske inte alltid orkar med. Våga bjuda in dig själv spontant!

Nu ska jag ta helg, det ska sättas lök, morötter och rödbetor och vi ska träna såklart, som vanligt. Hoppas din helg blir kanon!

Vi är många

/ LindaG / Lämna en kommentar

Tja, läser man kommentarsfältet på Krickelins inlägg, så är det i alla fall tydligt att jag då inte är det minsta ensam i min vilsenhet. Det i sig är ju både trösterikt och sorgligt – för det blir väldigt tydligt att det här (förklimakterium och klimakterium) inte är något som uppmärksammas eller prioriteras av vården ens här i Sverige. Då har ju jag ändå tur som HAR fått bra hjälp av hormoner, har ju inte alls samma utmattning och hjärndimma som innan, och sover dessutom ok åtminstone i perioder. Alla är noga över att inte ”klaga” och också att alltid betona vilken tur vi har som bor här osv, och jag är FÖR att inte gå och gnälla SAMTIDIGT som vi också måste få snacka av oss om det här ibland? Lite som att vara nybliven förälder, det kan BÅDE vara otroligt härligt OCH skitjobbigt – samtidigt.

Och ÄVEN om det på ett sätt är ett riktigt i-landsproblem så är det samtidigt INTE det, eftersom det i grunden påverkar hur kvinnor mår, utöver allt annat man ska handskas med så här mitt i livet. Karriär, familj, vardagspussel, träning, personlig utveckling och alla andra miljarder saker, det blir ju inte lättare när allt i ens inre känns lite kaosigt. Så även med alla stora problem (ni vet krig, klimat, miljö och omvärldspolitik) så kan det i bland kännas deprimerande att man inte känner sig fin en dag när man vill det. Två tankar i huvudet samtidigt, eller hur?

Mvh, hon som tjuvstartar lite bubbel i väntan på sin kompis

Skönt som vanligt att formulera ur sig något i alla fall, och se att vi är många. Och det är ju inte ALLA dagar jag känner så här, men ibland. Och det får ju liksom vara ok det med.

Vilse

/ LindaG / 1 kommentar

Krickelin skrev ett inlägg idag, med 100% igenkänning. Mitt i allt kaos i omvärlden så hade det ju känts skönt att känna sig helt trygg och säker på sig själv, men eftersom jag inte drunknar i en översvämning (för övrigt, det är väldigt torrt nu, det får gärna komma lite regn och fylla på vår brunn) eller får söka skydd pga bombningar så kan jag tydligen ändå gå och bekymra mig över trivialiteter.

Jag befinner mig i någon form av identitetskris, känner jag. Eller, det har jag väl gjort till och ifrån ett tag, men just nu har det blossat upp lite igen. I går avbokade jag träningen eftersom jag haft sån himla huvudvärk i ett par dagar (inte spänningshuvudvärk utan förkylningshuvudvärk, annars hade träning varit att föredra) och gick istället och letade lite kläder på second hand. Jag är inte så duktig på det, men har ändå greppat att om man ska hitta NÅT så behöver man lägga mycket mer tid än om man bara går in i en affär och köper nåt.

Vad köpte jag då? Jo men lite oversize t-shirts och en bylsig hoodie – allt som liksom bara gör att jag kan gömma mig lite i min ”outfit”. Jag har mentalt accepterat (typ) att jag är större nu än innan utmattningen och har absolut NOLL energi till att lägga ner den stora insats det skulle innebära att göra något åt det, speciellt som vi äter himla bra mat nu (med bra menar jag i detta fallet lagat-från-grunden, gärna ekologiskt, inte snabba kolhydrater och inga dåliga fetter). Jag vet EXAKT vad jag skulle behöva göra för förändringar i kosten om det är så, men det går liksom inte ihop i mitt liv just nu, det går inte laga olika mat till mig och övriga familjen och de enkla anpassningar man kan göra, gör jag redan. Skit samma, det är inte viktigt, hatar att det ens stör mig, men jag kan inte ljuga heller, ibland gör det det.

Tröjorna jag stickar själv är också stora och bylsiga – mysiga och goa, men nu när det inte är tjocktröje-säsong längre vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig.

Klippte mig ju med, och fick en superfin frisyr, men då fick jag lite identitetskris pga att jag helt plötsligt tittade tillbaka i spegeln på ungefär samma frisyr som jag hade när jag var 20, och det kändes fel? Att liksom hitta sig själv i den här ”medelåldern” är så svårt…. Som en väldigt välkommen bonus av hormonbehandlingen så har jag i alla fall fått tillbaka mer av mitt hår (tappade extremt mycket efter utmattningen), men nu vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Eller kanske är det mer så att det kvittar vad jag gör med håret nu så känner jag ÄNDÅ mest att jag vill gömma mig.

Behöver hitta en ny frisyr, inte den halvlockiga page jag kört med superlänge, och heller inte kanske det korta som blev nu. Gillar det här från förra sommaren, som är lite av ett mellanting? Orkar inte locka håret alltid, då är kortare skönt, men å andra sidan behöver kort hår fixas med på ett annat sätt. Vilket idiot-problem…

Så, just nu känner jag mig identitetslös och lite generellt misslyckad (pga så är ändå samhällets bild av kvinnor uppbyggt, vi ska ALLTID känna oss lite misslyckade) och vill bara gömma mig i stora kläder. Det var ändå lite skönt att läsa att Krickelin (och åtminstone hela hennes kommentarsfält) går igenom precis samma saker, då är det inte bara jag som känner mig vilsen nu. Det är så jävla ytligt, men samtidigt går det också lite djupare, för att jag känner mig vilsen i min kropp är ju också ett resultat av att jag känner mig lite vilsen rent allmänt just nu. Och det är ju svårare att hantera, då är det enklare, men egentligen meningslöst, att fokusera på det ytliga… Vet inte ens om jag förmår formulera nåt vettigt om det vilsna inre, inte utan att det blir för privat för en blogg.

Hur mår du?

300 pass

/ LindaG / 1 kommentar

Det pågår så mycket i mitt huvud nu som jag inte kan skriva om, så ni får ursäkta men det blir kanske lite platt innehåll just nu – eller inget alls.

Om mina kommande två veckor rullar på som de ska så kommer jag göra mitt 300 pass på Crossfit. Det är ca 100 pass som utövades samtidigt som jag var sjukskriven för utmattning, 100 pass som utövades direkt efter och med alla sviter av utmattningen och 100 pass som varit i någon form av tillfriskningsläge, om jag ska dela in det lite grovt. Varför vill jag det då? Jo men att bara säga att jag gjort 300 pass och ändå inte är i (ännu) bättre form kan ju ge lite tvivel på klubben, eller på mig själv, så det känns ändå relevant.

Den största skillnaden den senaste tiden är att jag fått tillbaka liiiite möjligheter att pressa när det blir flåsigt. Det är ett ärrat, skadat och stramt gummiband, så flexibiliteten är det är inte långt, men det är ändå inte helt stumt längre. Däremot har jag väl fattat att det nog kommer vara omöjligt att få tillbaka det i full utsträckning, men fine.

Jag har också, på ett lite retligt sätt, fått känna i korta stunder att kroppen känns STARK igen. Att den orkar det jag vill (i vardagen) och att jag liksom känner att jag trivs i den. Det retliga i det hela är att det hittills ofelbart har varit så att en dag då jag känner mig stark omedelbart har följts av typ en period med förkylning eller nån skada. MEN, de starka dagarna kommer ändå lite, lite oftare märker jag, och även om det inte är någon snabb övergång så känns det bra! Det är en helt oerhörd känsla att känna, att kroppen känns stark istället för att den liksom bara ”‘är”.

Träningen har dock en baksida, Crossfit ÄR slitigt, och det blir inte mindre slitigt när man är över 40 med en utmattning och hormonstörningar pga klimakterie ställer till det. Man kan inte riktigt gasa på som kanske ens tränare eller en själv vill alltid, om man känner att man inte ska gå sönder, vilket också samtidigt känns både trist och som att man försöker komma undan.

Det är samtidigt så oerhört rolig träning – förra veckan kunde jag (med hjälp av lite gummiband) göra kippade pull-ups i sjok om fem, och det var SÅ roligt! Det kändes som jag FLÖG upp (jag vill inte se nån film för då visar det sig nog att min känsla inte riktigt stämmer) och jag kände att jag liksom fick ihop rörelsen. Eller som när jag ”helt plötsligt” kan få upp den jäkla sandsäcken på 45 kg, inte över axeln men till att bära framför magen, det känns också så himla gott!

Jag unnar er att också få känna att ni hittar en rolig träningsform, och att ni får känna hur det känns att känna sig stark i kroppen!

Jag vill ju orka göra allt jag vill – och mer därtill!

Välkomna och ovälkomna förändringar

/ LindaG / 1 kommentar

Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.

Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.

Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)

Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.

Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.

Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.

Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.

De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!

Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).

Så, lite navelskådning av rang, förlåt för det.