Förra vintern stickade jag min första tröja, och sedan dess har jag stickat tre stycken, fram till nu. I höstas påbörjade jag årets projekt, som blev en randig tröja i alpacka och angora – den är otroligt gosig! Jag har ännu inte ”blockat” den (vilket innebär att man handtvättar och sedan formar den) eftersom jag inte har bestämt om jag ska försöka krympa den lite eller ej. Men jag gillar den som den är nu med, riktigt fluffig och rymlig!
Visst blev den fin! Det var mycket roligare att sticka randigt eftersom det liksom hände något då när man stickar. Modellen är den enklaste jag kunnat hitta, och jag har ändå vid det här laget lärt mig tillräckligt för att kunna göra små justeringar så den blir som jag vill. Det enda jag verkar vara rädd för är att de ska bli för små, så alla 3 tröjor är lite stora, men men.
Bakom en sån här tröja så ligger det nog ungefär 60-70 timmar sticktid för mig som inte är expert, och garn som kostar nästan 800 kr – MEN, hade jag köpt av denna kvalitet hade det nog kostat uppemot 2000 kr.
Till min hjälp som fotograf hade jag en gosig liten 7-åring, om bilderna är lite suddiga. Han är alltid redo att hjälpa till, mitt lilla hjärta!
Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.
Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.
Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.
I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.
Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.
I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.
Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.
Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.
Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…
Oj oj, det här kommer bli splittrat… Har känts som jag inte har något vettigt att skriva om, så då blir det heller inget skrivet, men idag blir det ändå någon form av spridda tankar, håll till godo…
Först ut, dagens magont som presenteras av valet i USA. Det är svårt att förstå hur någon kan rösta på Trump, även om man nu står för deras politik så fattar jag inte hur man kan se att han vore en lämplig president? För övrigt sjukt att HAN är det bästa det gigantiska landet kan skaka fram som kandidat?? Skulle han nu mot förmodan inte vinna så lär det väl inte direkt vara så att han accepterar resultaten och gratulerar Kamala, tvärtom… Påverkar ju hela världen såklart, inte minst om man som jag arbetar med klimatfrågorna.
Dagens mörka ringar under ögonen presenteras av flera olika aktörer, först ut – mörkret. Alltså hopplösheten som känns när man åker från jobbet och hämtar på fritids och solen redan har eller håller på att gå ner… Jag vet att mamma alltid har sagt att hon tycker det blir jobbigare för mörkret för varje år, och jag håller verkligen med, men i den här takten så kommer jag typ inte överleva en vinter till känns det som, det är SÅ motigt med mörkret. Hoppas att det kommer snö i vinter så blir det i alla fall lite vackert och ljusare – och snart kommer ju även julbelysningen upp inne och ute, det hjälper ju lite. Förutom mörkret så har natten varit lite halvkass, jobbar hemma åtminstone idag också pga förkylning, och i natt mådde jag rätt kasst. Bättre nu dock, det liksom kommer och går väldigt mycket? I alla fall så protesterar både rygg och armbåge av mer stillasittande än vanligt, vilket inte heller gjorde sömnen nåt vidare.
Snö gör ju väldigt mycket för både ljus och känsla, det är inte fy skam! Men en grå novemberdag….All vår utebelysning blåste sönder förra året, så den behöver ersättas. Men svårt att hitta bra till flaggstången?
Dagens ljuspunkt är egentligen inte tekniskt sett DAGENS, men sedan typ två veckor tillbaka har lediga stunder på helg och kväll ägnats åt att måla och tapetsera – ni ska få se sen när det är klart. Hallen är färdigmålad, och gången mellan kök och hall är tapetserad (blev klart av maken i går kväll), så nu är köket kvar att måla. Det blir superbra, och jag är så nöjd! Hallen har varit vit, och jag gillar INTE vita väggar, nu är den ombonad och varm trots en kall färgnyans (ni märker hur jag inte spoilar nåt va?), köket har en vit tapet med svaga guldmönster i nu och kommer bli mycket mysigare när vi är klara. Det ironiska är att själva tapeten som var mellan kök och hall inte alls var dum i sig, men den var HELT omöjlig att kombinera med någon färg på de övriga väggarna, därför fick den ta och försvinna.
Dagens önskan är att den vaga lilla kittlande känslan för höstmys ska växa sig starkare och helst ta över mörker-deppet. Har ett frö till lust att göra en fin grön krans till dörren, men det är inte så starkt än att jag faktiskt tar mig ut och plockar gran- och enris. Det kommer förhoppningsvis – förresten jag gör bara såna saker när jag verkligen känner för det, det ska ENBART vara roligt, inte något måste och inte någon stress. Samma med övrigt pynt och fix, det ska verkligen kännas att jag är sugen på det så jag blir kreativ – och just nu går nog en del av den kreativiteten till ovan nämnda målning, alltså får det ligga där i bakhuvudet och växa till sig. Önskar förresten framåt att jag får mycket kreativ lust så jag orkar och vill fixa med en riktigt mysig jul, med lite tur kommer min bror med familj och det känns så mycket roligare att fixa med julsaker om vi inte är själva på julen. Vi har ju det ultimata huset för att fira både jul och midsommar på ett riktigt klassiskt sätt, så det känns lite extra roligt om det verkligen blir en bra jul då med.
Vill nog göra nåt lite… mer i år. Inte bara grönt ris, utan lite dekorationer med, kanske kottar och bär eller torkade apelsinskivor?
November kommer för övrigt med en ovanligt stor rad av lite extra kul händelser i år. Först ut är 10-årsjubileumsfest på vår crossfit CFSW på lördag, den föregås av klubbmästerskap som undertecknad absolut inte ska vara med på, men kanske kikar in lite på om det finns tid. Därpå är det ju O som fyller hela 18 år, kanske en av de största födelsedagarna i livet? Mycket glad även här över att bror med familj kommer och firar med oss om inget händer. Sen blir det nåt jag längtat efter sedan jag bokade och gav det i present till mamma i våras – hon och jag ska åka på Begynnelsen, Gynning och Bergs show! Det ska bli otroligt roligt, och det ska bli jättemysigt att få spendera riktigt kvalitetstid med mamma, utan barnbarn som vill ha uppmärksamheten (ja alltså, mina barn, hennes barnbarn) och annat som stör. Det blir mat och en övernattning i Norrköping där jag köpt biljetterna. Ser fram emot detta så mycket!
Eftersom jag, precis som ni, är priviligierad nog att både leva på en plats och i en tid där man har åtminstone stor rådighet över sitt liv, så innebär ju det att jag har valt saker som för mig till min nutid. Så här lite ”mitt i livet” (i bästa fall) så funderar jag ibland över det, inte om jag har valt fel men vad jag har valt, och vad jag har valt bort.
Många av de val man gör gör ju också att du väljer bort något annat. Inte alla, ibland kan man såklart kombinera en massa val, men de lite större dragen. Nu kanske det är lätt att tänka att jag ångrar de val jag inte gjort, men det är inte det jag är ute efter just nu. Det jag tänker på är att en medvetenhet om de val man gjort och därmed vad man valt bort, kan göra det enklare att acceptera det man inte har. Låt mig ge ett exempel.
Vi valde att köpa den här gården, istället för att bo kvar där vi bodde i stan. Det var, trots ett fantastiskt hus, faktiskt ett lätt val. Däremot var det ju också ett ganska stort val att köpa gård, och det valet gör ju att vissa andra val blir, om inte omöjliga, så svåra att göra. En del av mig vill fortfarande åka på tre veckors bilsemester med familjen till Kroatien och uppleva allt som finns att uppleva där. Men, även om vi inte haft djur som höns, grisar och katter, så är det svårt att lämna en gård 3 veckor under sommaren (vilket är då vi oftast har möjlighet till semester, med tanke på barnens skolgång mm). Andra saker spelar såklart in, det är dyrare att bo här, inte bara för att vi fick lite mer i lån när vi köpte gården, men det är mer saker som behöver lite kärlek och omsorg här än i vårt nybyggda hus. Det är mer trädgård att ta hand om, stängsel som ska bytas, och en massa byggnader som behöver underhåll. Jag väljer gården vilken dag som helst i veckan, för här bor vi ju hela året, inte tre veckor om året. Men det innebär ju inte att jag helt plötsligt inte tycker om och saknar allt det andra vi gjorde, det gör det bara lite lättare att uthärda längtet när jag vet vad vi fick för det.
Ibland, oftast just vår eller höst av någon anledning, så får jag en sån otroligt stark längtan till att bara åka söderut. Alltså själv, att bara ta det jag måste och sätta mig i bilen och åka dit näsan pekar, stanna där jag vill och fortsätta tills jag känner hemlängtan igen. Självklart kan jag inte bara göra det, jag är en åtminstone någorlunda ansvarstagande förälder, maka och arbetande person, men ibland är längtet nästan fysiskt och outhärdligt.
Åh vad jag kan längta efter detta, att åka bort med hela familjen så det bara är vi, inga skärmar, inget annat än bara det vi själva vill göra, och alla har det bra tillsammans.
Jag väljer också i princip alltid mitt hem och familj före vänner – där den största anledningen är att det inte finns så mycket ork och tid över till annat än det. Men då väljer jag ju såklart också bort en del vänner, träffar och annat kul, och det blir såklart ensamt. Jag önskar att jag hade valt att ha ett helt gäng nära vänner, men det känns inte som det är ett val jag kan göra utan mer som att det bara blev som det blev under de förutsättningar som fanns.
Av nödvändighet så väljer jag också att prioritera träning, eftersom jag förstår att om jag inte tar på min syrgasmask själv först, genom att ta hand om mig själv, så kommer jag heller inte vara till hjälp för någon annan.
När det kommit till jobb så tycker jag att jag har gjort bra val, och många olika val. Varje arbetsplats har lärt mig massor, men jag har också lärt mig att inte vara rädd för att testa något helt nytt. Det är jag faktiskt extremt glad för, annars hade jag kanske fortfarande bara varit kvar någonstans av rädsla för att inte välja fel, eller annorlunda. Tänk vad mycket jag hade missat då? Och alla goa människor jag jobbat med, som jag inte hade träffat. Det har varit bra val.
Att stå på en byggarbetsplats iskalla morgnar låter kanske inte som nåt man borde välja, men jag lärde mig så mycket och hade så goa kollegor.
Jag skulle vilja göra en väldig massa saker, men där förutsättningarna inte är sådana att det funkar att göra de valen. Jag skulle ju (som en del av er vet), vilja skriva en bok, men när man har ett jobb som innebär att man till största delen befinner sig framför en dator så kan jag inte välja till att ägna mer tid vid en skärm. Vissa val är svåra att göra när man har barn, men det är såklart inte så att jag för den skull önskar att jag INTE valt barn – det blir kanske bara saker som skjuts på framtiden.
I vardagen hinner man såklart inte med alla dessa val, det bara rullar på, och det är inte så ofta jag ens hinner tänka på dem. Men ibland slår det mig lite tydligare, just att man väljer och har valt, och därmed inte kan gå och gräma sig över de val som inte ”fått plats”, men samtidigt får man ju tillåta sig att smyglängta lite efter andra val.
Det är inte många saker jag hade velat välja annorlunda i, inte som jag kan säga idag i alla fall, mer än att jag verkligen önskar att jag hade valt att inte låta de stora barnen få mobiler förrän de var mycket äldre (har INTE valt alla konflikter det medför, men allt väljer man ju inte själv).
Vad har du valt bort, som du skulle välja bort igen, men ändå saknar?
Tillägg, det motsatta är ju också sant, vårt samhälle ställer ju krav och förväntningar på oss som gör att vi inte riktigt KAN välja, eller ens tänka oss att utforma livet på ett helt annat sätt.
Jag har ett behov av höstmys i år som slår alla andra år med hästlängder. Kanske är det för att sommaren ändå blev riktigt lång och härlig, med mycket utearbete, och för att det blev ett så tydligt omslag till höst nu? Eller så är det bara för jag känner mig lite trött. Oavsett så har jag aldrig tidigare haft ett sånt sug efter att krypa upp i soffan med en kopp chai-te, en stor fluffig filt och en riktigt bra bok. Jag vill ha höstmys i överflöd, tända ALLA ljus, spela mjuk musik och inte ha några höga ljud eller skarpt ljus omkring mig – som alla höstiga instagramkonton på en gång helst.
Det som är tacksamt med höstmys är att det kräver typ noll insatser. Du kanske behöver fylla på ditt ljusförråd, men i övrigt är det inget som är vare sig dyrt eller komplicerat att ordna – med det enda lilla kruxet att höstmys kan vara tämligen…. ska vi säga svårt, att få till i en familjevardag med barn? Den fridfulla känslan ÄR tämligen lättflyktig när det pågår en jakt i huset med skrivbordsstolar på hjul. Men men, idag har jag jobbat hemma och då får man försöka mysa till sin lunchstund i alla fall, bättre än inget.
Låt oss frossa i lite härliga höstbilder medan vi brygger en kanna te, eller vad säger ni?
Jag har så svårt att få ihop att det bara var tre år sedan vi rullade in här på gården, för att bosätta oss för gott. Samtidigt minns jag vissa bitar jättetydligt med, fast det blev mitt i min sjukskrivning för utmattning och hjärnan kändes som mos. Känslan när vi öppnade grindarna med hela familjen i bilen och körde in till huset som nu var vårt – i färgsprakande höstskrud – är en av de bästa känslor jag upplev. Det kändes verkligen som att komma hem!
Så tomt det var, utan växthus, blomsterrabatter och tomatlådor. Men så kära vi var!Lummigt är ordet vi siktar på – inte helt enkelt på stora ytor, men vi jobbar oss mot det
Känslan när man fick äta frukost första gången i sitt nya kök. Så tomt det var då!
Vi har lärt oss SÅ mycket under dessa tre år – det känns verkligen som ett helt annat liv. Vi har lärt oss att leva och odla här, och vi har odlat och planterat MASSOR sedan vi flyttade in. Det är ett helt annat liv på gården stora gräsmatteytor nu än vad det var när vi flyttade in, det är jag otroligt glad för. Vi har lärt oss att ha höns i större skala – eller ja, mer än de 4 vi fick ha i villaträdgården, och vi har lärt oss att hålla minigrisar. Vi har lärt oss att stängsla elstängsel, att bygga fårskydd, och att odla i de förutsättningar som finns här. Vi har lärt oss för- och nackdelarna med egen brunn, vi har lärt oss att bygga växthus, pergola och att sätta in altandörrar i en yttervägg.
Den första vintern… Tänk att folk sa till mig att jag skulle tycka det var mörkt att bo på landet? Vi har en gård som har mängder med belysning, så även mitt i vintern är den inte mörkare än det var i vårt förra hus.
Barnen har, tack och lov, trivts i princip hela tiden på gården – även om mellanbarnet saknar sina gamla kompisar, men han är ju stor nog att åka till dem på helgerna nu. Äldsta barnet håller på att frigöra sig och hade nog velat bo själv helst, men här finns i alla fall förutsättningar på sommaren att bo i rummen nere i garaget. Minste är ju, som ni vet, en perfekt match för den här gården, en bondpojk i själen och passar in mycket mer här en i en villaträdgård.
Föll för så många saker, men av dem var vyn från våra köksfönster.
Vi vuxna håller också på att försöka lära oss saker, hur man gör nya saker, hur man bollar heltidsjobb med gårdsliv och hur man bollar familjeliv och hushållsarbete med allt som villhöver göras på gården. Ibland går det jättebra, ibland inte, men vi lär oss så sakteliga.
Äntligen kan vi ha katter med!
Den rosaskimrande drömmen om att bo på en gård då? Jo men vet ni, den lever verkligen kvar. Känner man sig lite trött eller sliten en dag kan man bara sätta sig i tystnaden och titta ut över omgivningarna, så blir man varm i hela själen. Det är inte alltid som vi trodde att ha en gård – men det är inte sämre för det. Vår enda önskan är egentligen att kunna vara mycket mer på gården, och jobba mindre på våra vanliga jobb.
…och ljuvliga små minigrisar
Nu när hösten börjar visa sin vackraste sida så börjar ett lugn lite sakteliga lägga sig över gården med, även om en del arbete kvarstår innan trädgård och annat är klart för vintern. Det är väldigt tydligt att man lever MED naturen mycket mer här, om inte annat för att vi helt enkelt är utomhus mycket mer, och det känns på ett sätt skönt att vi snart är inne i vinterns vila med.
Må vi leva här i resten av våra liv!
3 år på vår gård – och det bästa beslut vi någonsin tagit!
Alla människor har ju lite olika personligheter i olika sammanhang, såklart även jag. Men sen gäller ju även det omvända, eller vad man ska säga, att det finns så olika sammanhang där jag som person ska befinna mig i och anpassa mig till. Har funderat lite på det på sistone.
Här hemma, på gården, här är jag ju mitt mesta jag. Den här miljön kräver inget av mig som person, men däremot som arbetskraft. Jag behöver inte känna att jag ska göra mig fin, för här hemma är enda gången jag kollar i en spegel när jag borstar tänderna. Här känner jag mig som vanligt i min kropp, alltså hyfsat stark och kapabel. Undantaget om jag är skadad på något sätt, som just nu när jag har vad som skulle kunna klassas som tennisarmbåge, då blir det väldigt påtagligt att jag blir begränsad i vad jag kan göra. Det svåra med gården är att hitta en annan typ av förhållningssätt till sånt som behöver göras, i somras jobbade vi lite för mycket känner jag, för det är lätt hänt att tänka att om man blir ”färdig” så kan man vila sen. Men det funkar ju såklart inte så på en gård (eller i en vanlig villa heller), saker händer och allt löpande arbete ska ju finnas tid och ork till – jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att förhålla mig till hur mycket som är lagom att arbeta här hemma.
Det allra svåraste här när man jobbar heltid är att hinna med det dagliga arbetet som det ju innebär att ha familj (tvätta, laga mat, packa gympapåsar osv) samtidigt som det finns lite ”större” projekt som ropar på en ute, och samtidigt inte känna att man prioriterar bort barnen. Nej, det lyckas man såklart aldrig med, men det är nog lika oavsett omgivning. Här befinner vi ju oss mitt i naturen med, vilket gör att det blir väldigt påtagligt om det blir tex torka eller värmebölja en längre stund. På denna sidan Vättern har vi inte lika mycket problem med översvämningar och ”blöta” problem – självklart finns det här med och många drabbas, men just VI bor bra på en kulle när det kommer till regn dessutom.
På jobbet ställs ju helt andra krav, här behöver jag se någorlunda välvårdad ut och jag behöver kunna både vara skärpt (mycket, mycket lättare efter hormonbehandling) och hantera mycket sociala kontakter. Här har vi ju mer bestämda tider för pauser såklart, så här blir dagen oftast bra fördelad på arbete-vila. Men, här bevakar vi ju alla nyheter om klimatet och klimat- och energiomställningen, så här kan det bli fruktansvärt tungt rent mentalt. Det är svårt att förstå hur inte världens ledare gör mer, att man från svensk håll tänker att vi inte ska ”märka av” klimatomställningen som privatpersoner och att vi fortfarande använder fossila bränslen, när vi snart inte har en planet att stå på och spendera de här tydligen extremt viktiga pengarna på. Frustrationen blir enormt stor när det fortfarande i princip enbart är pengar som styr (och man inte ens gör saker som INTE skulle bli dyrare) och det fortfarande finns folk som hävdar att det nuvarande konsumtionssamhället behöver fortsätta finnas. Speciellt när man kanske själv tycker att man vet precis hur det ”borde vara” – jag försöker hålla mig extremt ödmjuk till att alla problem är OTROLIGT mycket mer komplexa än vid första anblicken (misslyckas gör jag ju såklart ibland i det ändå) och att man måste se den stora bilden.
Sen har vi den ”vanliga” världen, den som visserligen sällan finns tid att besöka nu för tiden, men den finns ju ändå där. Nu menar jag den världen man befinner sig i när man går på stan en stund, går och fikar eller lunchar med en kompis, handlar mat eller liknande. Här blir det ju en ENORM krock med de båda andra ”världarna”. Jämfört med när jag är på gården så finns här helt plötsligt en enorm känsla av att jag är för tjock, för ful, för gammal, har för omoderna kläder och allt annat som konsumtionssamhället gärna vill trycka på en så man konsumerar mer. Det räcker med en kort tripp in i nån affär för att köpa strumpor så känner jag mig gräslig. Det blir också en enorm krock med allt det jag lär mig på jobbet, HUR kan det här vara helt ”som vanligt” med all forskning som finns? Samtidigt FATTAR jag – jag kan inte begära att varje enskild individ helt plötsligt ska göra sitt liv annorlunda och kanske mer obekvämt, alla kämpar på i sin egen vardag. Men herregud det här krockar med allt annat jag upplever… Får jag önska NÅT av er så är det att ni inte ska köpa saker från typ SHEIN, Wish och liknande sidor åtminstone.
Det är så himla komplicerat att vara människa helt enkelt! Att förflytta sig mellan de här olika världarna tar enormt med energi bara det, och då har vi inte snackat om den digitala världen ens, hur sociala medier påverkar, hur AI påverkar och kommer påverka – men även hur EXTREMA mängder energi som används till just AI och digitala saker. Hur pratar vi inte om att det motsvarar en bilresa till Stockholm när vi streamar en film till exempel? (jag kan säga fel stad här, hittar inte min källa, men det är i alla fall galet mycket energi som går åt till att hantera all digital data) Serverhallarna som hostar AI kräver enormt mycket energi, det är väl fine om det går till nåt vettigt, men hur mycket AI tid går bara till skitsaker nu?
Nej, nu ska jag sluta, förlåt om jag deppat ihop er dag, hade bara så mycket frustration i mig känner jag.
Fast vi har så mycket som gör det lätt att leva i dagens samhälle, blir det också så himla svårt på samma gång? Jag läste (av en forskare om jag inte minns fel) att vi nu har så många enkla lösningar på det som var stora problem för länge sedan, som att förflytta sig längre sträckor, bo klimatskyddat, kommunicera över långa distanser, skaffa mat osv – men däremot har vi istället gjort det som var lätt till något som är svårt? Som att andas (det finns kurser i andningsteknik), att ha ett heltäckande skinn på kroppen (som nu plötsligt behöver en hel hudvårdsrutin?) eller att vara i skogen (genom att gå på anordnade ”skogsbad” tex). Jag dissar ingen av dessa saker, men visst får det en att tänka efter?
Varje expert på något jag träffar, eller lyssnar på, tycker ju att just deras ämnesområde är rätt och viktigt. Prata med tandläkaren och du måste ha minst tandtråd och munskölj utöver tandborste och tandkräm, en hudvårdsterapeut kommer förfärat rygga tillbaka om du inte använder MINST 4 olika preparat varje morgon och kväll, en yogi kommer tala om vikten av yoga för dig, olika kostrådgivare kommer ha den ultimata lösningen och en tränare kommer ha alla lösningar på dina problem genom träningen. Missförstå mig inte nu, var och en av de här personerna vill gissningsvis både väl och har säkert rätt i sak! Men när man som vanlig person bara ska klara av sin vardag så måste man givetvis sålla i alla dessa välmenande råd och riktlinjer, och det gör vi ju med. Alla väljer in det de tycker är viktigast i sitt arbete, sitt föräldraskap och sin relation – och kanske för sig själv med, om man hinner med.
Bra och god mat är något jag alltid valt, men vad som är ”bra” mat varierar mycket beroende på vem du pratar med.
Men ändå – eftersom vi i olika sammanhang matas av ”den enda rätta vägen” av 100-tals välmenande personer i medier och annat, så tycker i alla fall jag att det också ofelbart lämnar efter sig en känsla att man är misslyckad i 99% av alla ”rätta vägar”. Jag är en vuxen person, jag förstår rent logiskt att det är omöjligt, men det är samtidigt också himla svårt att känna sig lyckad och nöjd med all den kunskap vi har om saker som ”kunde göras bättre”. Många av sakerna vi får information om är ju också vettiga råd, jag förstår att det vore bättre om jag gjorde det ena eller det andra, och jag skulle ju VILJA kunna göra fler av sakerna rätt. Och nu börjar det ändå krypa en under skinnet lite – jag kan fullständigt skita i råden om nån hudvårdsrutin, men jag kan förstå råd om tex rehab eller skadeförebyggande träning och verkligen VILJA, men jag mäktar bara inte med i min vardag. Jag kan välja att lägga krut på en massa olika saker i mitt föräldraskap, men jag kommer aldrig orka ta alla strider i alla sammanhang. Jag fattar det – men det hindrar mig inte att KÄNNA att jag BORDE.
Det här är ju en bieffekt av medievärlden vi lever i såklart, många röster hörs om många olika saker. Jag kanske kunde önska mer nyansering av alla ”experter”, och lite mer förståelse för att det finns fler experter – och att det ju också finns experter som har olika åsikter om vad som är bäst i en enskild sak.
Mvh, en som ibland blir lite trött på att känna att man inte gör nånting tillräckligt bra alls.
Att man gillar sånt som är vackert är väl knappast unikt, och alla har troligen olika saker de anser vara vackra. Det som helt golvar mig, det är naturen – och särskilt nu på hösten. Ännu är inte färgerna sådär sprakande som de (förhoppningsvis) kommer bli, men luften är en annan och färgerna är också annorlunda. Den kyliga och fuktiga nattluften gav i mötet med morgonsolen en fantastisk utsikt härom morgonen, inga bilder jag kan ta gör den rättvisa. Att just bo med vyer som utsikt, att kunna se över fält och åkrar och skogar, det gör mig så orimligt lycklig.
Jag är glad att jag har förmågan att se allt det som är vackert, delvis hjälper det ju att jag tycker om att fota (ni vet, på glad hobbynivå) för det gör ju att man tittar på saker på ett annat sätt. Samtidigt är det också vansinnigt frustrerande, för de vackraste sakerna GÅR inte fota på ett rättvisande sätt, såsom solnedgångar och dimhöljda ängar. Eller ja, det finns såklart fotografer som klarar det med, men jag är inte en av dem. Det som däremot är lätt att fota, och som samtidigt gör mig lika glad som de stora vyerna, det är de små detaljerna. Frostiga nypon, en solkatt på mossa, lysande röda rönnbär… Och snart vackra löv i alla färger.
Jag TROR att det som är vackert påverkar mig i större utsträckning än det verkar göra många andra, det värmer liksom upp hela bröstet och jag blir lite andlös. Barnen är liiiite trötta på mig när jag hela tiden pekar ut sånt som är vackert, de stora i alla fall, Filip är själv rätt duktig på att peka på det som är fint. Men kanske har ändå något av min kärlek till naturen smittat av sig, för det händer att även tonåringarna uttrycker att det är en fin himmel, eller vackert ute, vilket gör mig så himla glad! Må ni alla hitta det ni tycker är vackert, och njuta lite extra av det!
Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.
Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.
Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)
Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.
Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.
Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.
Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.
De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!
Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).
godatankar.com 