Idag har alla förutom jag varit iväg – maken med de två yngsta till hans bror, och O har tränat och hängt med scouterna. Det innebär att från lunchtid ungefär så har jag varit alldeles själv, och dessutom UTAN en massa saker att göra. Minns inte när det hände senast? Det har varit LJUVLIGT att få gå runt och ha lite småtråkigt, att äta lunch i godan ro med en bok och att sitta och spela TV-spel utan att nån står bredvid och tjötar. Och liksom bonusen att det inte är en massa saker att plocka undan – eftersom det bara är jag hemma och jag plockar inte fram en massa saker?
Jag tror många kunde behöva en sån här dag, för att få lite semester från jullovets alla måsten och framförallt familjens behov, för att bara få vara själv en stund. En semester efter semestern liksom – och exakt det jag önskat mig många gånger!
Snart är alla tillbaka och då är ordningen återställd – som tur är, för en sån här dag vill jag inte ha JÄMT, men när de kommer så här sällan så är de som små pärlor… Kram på er!
Sitter denna nyårsdags-kväll och alla barnen är i säng, inklusive tonåringarna som knappt sovit senaste dygnet. Vi har satt oss i soffan framför TV’n och precis när vi sätter på TV’n är det reklam, och VAD i HELVETE!?
Först ut är det nån kvinna som får frågan vad hon önskar att hon kunde säga till sitt tonåriga jag – och budskapet är reklam för en jävla bantnings-app?!?! FÖR DET VI VILL SÄGA VÅRA TONÅRIGA JAG ÄR ATT DE SKA BANTA?!?! Vad i helvete? Det följs av reklam för nätcasinon och oändligt med reklam för REA typ överallt.
Jag vill bara säga en sak, till mitt tonåriga jag om man så vill – och det är NEJ!
Nej du behöver och SKA inte banta!
Nej du ska inte lägga pengar på nätspel (har iofs heller aldrig hänt)!
Nej du ska inte köpa en massa skit du inte behöver bara för det är REA!
Nej du ska inte intensivsatsa på nån träning i ett par veckor för att sen ge upp!
NEJ!
Kan inte 2025 vara det året då vi fattar att det är dags att lägga av med kropps-shaming för kvinnor? Året då vi själva kan ta beslutet att vi äter det vi själva vill äta och det vi mår bra av att äta? Och att INGEN dömer någons utseende?!?
Kan 2025 få vara året då folk fattar att vi måste sluta konsumera i onödan om vi vill ha en planet kvar alls? Då vi inser att allt billigt skit som köps från Kina betalas på andra sätt än med dina pengar, i liv, lidande och en förgiftad planet?
Kan 2025 också få vara året då varje person hittar glädje i sin egen form av träning och bygger en balanserad vardag så vi mår bättre rent fysiskt? Låt ingen döma ditt val, hitta bara något DU gillar och som du mår bra av? Och som kanske också innebär att du ibland lyfter lite tungt för din framtida hälsas skull?
Och en kanske något kontroversiell åsikt – låt 2025 vara året då alla slänger sina smarta klockor, pulsmätare och smarta ringar – och istället bara faktiskt KÄNNER EFTER om de är hungriga, trötta eller har tränat?!?
Nu ska jag försöka andas i fyrkant en stund och lugna mig tillräckligt för att kunna somna om en stund.
Jag satte mig i soffan en stund vid sju, för att skriva om nyårsmenyn (jag blev aldrig klar med det och det är ändå helt ointressant). 2 sekunder efter jag satt mig ner så kommer en katt och sätter sig i knäet (händer mycket sällan så det var väldigt mysigt), samt två barn som prompt ska klappa katten i mitt knä när den ligger där. De pratar givetvis oavbrutet med mig, obekymrat om vad den andre säger eller vad JAG gör. Några minuter senare kommer det sista barnet hem och nu har jag tre barn samt en katt, som alla vill ha min uppmärksamhet, svar eller något annat av mig. Javisst, maken var och tränade men det hade ändå blivit likadant.
Missförstå mig rätt, att barnen pratar med mig är en av de saker jag älskar mest och tycker så mycket om, men just när alla villhöver något av mig samtidigt och det också är när jag behöver få sätta mig i lugn och ro några minuter, då blir det också skitjobbigt. Det går åt så otroligt mycket mer mental kraft för mig än för maken (ingen shaming på honom, men jag önskar också att jag kunde vara så ifred i mitt eget hem ibland). Jag lyssnar efter bråk som är på uppgång, om nån blir behandlad illa, om någon gör nåt den inte ska eller om det för den delen blir helt tyst (ni som har barn vet). Jag håller reda på när var och en åt sist, om den behöver göra något (duscha, äta, gå ut lite) och försöker se till att de sysselsätter sig med något. Jag försöker VERKLIGEN vara lika obrydd som maken, men det är lika görbart som att be mig flyga eller göra en pull-up för den delen.
När det enda man vill är att vara ifred en stund, i sitt eget sällskap… undrar om det blir nån skidåkning i år, har ju inte direkt varit på gång hittills i vinter i alla fall. (Gammal bild alltså)
Så apropå det där jag nämnde lite hastigt häromdagen om att jag skulle vilja ha ”Relationer” som fokus ord för 2025… Jag har funderat rätt mycket på det, och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till. Har jag varit på jobbet är mitt sociala behov tillfredsställt och slut, är jag hemma och barnen är hemma tar slut, och på helgerna vill jag oftast ha lite ork till att göra annat och dessutom hänga med maken. Det finns liksom inte riktigt tid eller energi till att lägga så väldigt mycket mer tid på relationer än jag gör? En stund efter träningen finns lite ork, och tid, men det är ju inte så mycket att den stunden kommer göra något magiskt, ska jag träffa en kompis som inte är på samma träning så blir det ju också lite lamt – ”hej, vill du träffas i typ max en timme bara du och jag för jag har en lite lucka nu att vara social, men sen måste jag hem och lägga mig för att orka med mitt liv?”
Nu märker jag ju att de stora killarna allt oftare kanske INTE hänger hemma, utan hänger med kompisar, vilket gör att jag i alla fall kan släppa deras behov en stund. Ja förutom att jag vill se till att de får mat och kommer hem i tid för att orka med SITT liv då. Det blir kanske mer social ork över framöver, jag hoppas det i alla fall, för till och med en fd utmattad introvert själ tycker ju väldigt mycket om att hänga med nära vänner. Men ska jag verkligen ha ”Relationer” som ord för 2025? Jag vet inte riktigt ja… Jag får nog tänka en vända till.
Jag misstänker att vi är på väg in i en sjukdomsperiod i familjen, Lukas vaknade med ont i halsen, feber och ont i huvudet, och jag känner att nåt är på gång i kroppen med. Passade därför lite på att träna, ifall det blir nåt ordentligt, och eftersom det bara var styrka idag – the Crossfit Total. Det är axelpress, knäböj och marklyft, där man slår ihop den tyngsta man klarar på var och en. Jag tog personbästa i alla tre idag, och känner mig mycket nöjd över det, samtidigt som jag VERKLIGEN hade velat ta 100 kg i marklyft i dag.
I princip alla mina träningskompisar ligger på över 100 kg i det, och det känns verkligen inte som om det vore orimligt att klara? Jag tog 90 kg (+5 kg från förra PB) och det kändes riktigt bra om än tungt, men på 93 kg fick jag inte upp den jäkla stången från backen. Ska se om jag inte kan få lite tips där, tycker jag har bra teknik i marklyft men jag kan inte riktigt själv identifiera exakt vart det fallerar… Det får nog bli nästa års mål förresten, i träningen, att klara 100 kg i marklyft.
Nöjd med dagens resultat ändå, på det stora hela
Jag är inte superförtjust i att sätta mål med träningen för övrigt, det finns säkert 100 bra anledningar till att göra det, men det är inte något jag går igång på sådär jättemycket. Till vardags finns det ju heller inte möjlighet till mina 3 pass i veckan, och då blir det det som råkar stå på schemat för dagen, så det är svårt att hitta tid till att öva på något specifikt – det finns inte tid och ork till att åka in och göra något extra liksom. Marklyft är ändå en sån där ”allmän styrka”-gren, så den tänker jag blir bättre med det mesta vi gör.
Apropå mål för året och sånt, jag gillar att reflektera över sånt som kommer, och litegrann på det som varit. Nyårslöften är ju totalt meningslöst, men att ta en paus och utvärdera lite vad man kan vilja skruva på inför det kommande året – så att man gör en hållbar justering någonstans – det gillar jag. Jag VET att det gärna ska vara mätbara mål, men som sagt, det är inte det jag går igång på – och dessutom kommer alldeles för mycket saker som inte JAG kan styra över, påverka mitt resultat. Någon form av övergripande inriktning, som inte kräver något av mig jag inte kan leverera, men som ändå är till för att få mig att bli en liiiiite bättre person.
Krickelin brukar välja någon form av ord som mantra för det kommande året, och det gillar jag. Även om jag nog inte definierat det så, så skulle jag vilja säga att jag har haft ”hälsa” som mantra för de två senaste åren, och nu med facit i hand (för ett nuläge åtminstone) så känner jag att jag verkligen lyckats. Jag har en bra och stabil rutin med träningen, jag äter bra, sover typ ok och har tack vare hormonbehandling fått en betydligt bättre situation rent mentalt. Att jag nu kanske kommer välja ett annat ord är ju inte för att jag INTE kommer fortsätta arbeta med min hälsa, utan för att jag ju har skapat ett livssituation med bra förutsättningar för att fortsätta med mitt hälsoarbete – utan att jag behöver göra någon extra ansträngning för det, precis det jag varit ute efter. Bra jobbat av mig!
Funderar lite på var årets ord skulle kunna vara. Kanske BALANS, som i att hitta en balans i arbetet här på gården så att det inte blir alltför mycket (som förra året). På mitt arbete HAR jag en bra balans, och den tänker jag göra allt för att bibehålla.
Till och med utsikten från jobbet är balanserad 😉
Annars funderar jag på RELATIONER, det lutar åt att det får bli det som behöver vara fokus kommande år. Relationer med barnen (främst tonåringarna) och relationen med maken är sånt som absolut skulle behöva extra arbete och omsorg, och som jag kommer behöva prioritera oavsett vad – men jag skulle verkligen vilja komma dit att jag kan arbeta med mina övriga relationer med, alltså kompisar. Jag vet knappt ens om jag har några kompisar kvar, jag har träffat dem så sällan sedan utmattningen, men jag har också fått några nya – från träningen!
Herregud, det här blev visst jättelångt, jag ska utveckla detta vidare, men det får nog bli en annan dag för nu är det dags för middag.
Jag tycker att jag, sedan jag fick hormonbehandling, successivt har blivit av med många symtom från utmattningen. Minnet är väldigt mycket bättre (inte helt som innan men det är STOR skillnad) och jag har bättre ork. Kroppen har börjat att låååångsamt svara på träningen, och på passet i fredags insåg jag att jag för första gången på ÅR kände att det liksom inte var så tungt att kliva upp och ner på en låda – en oerhört tillfredsställande känsla. Jag har fått tillbaka liiiite av gummibandseffekten när jag tränar, jag kan pusha kroppen litegrann, och helt ärligt är det mer än jag någonsin trodde vid det här laget.
Men nånting som jag visserligen blev trött av redan innan, men som jag nu blir EXTREMT trött av, det är FOLK.
Vi har haft en sån där dag när vi har behövt göra en hel del ärenden på stan, och eftersom det är helgen innan jul så är det ju vansinnigt mycket folk överallt. Det är ju jobbigt, tycker säkert de flesta, men det är verkligen som att jag fysiskt går rakt in i en vägg efter en kort stund. Vi var tex på asecs, i kanske 1 timme inkl lunch, och tar man bort lunchen som var på den ganska lugna hörnan med indiskt käk, så tvärdog mitt batteri efter ungefär 10 minuter. Alltså TVÄRDOG, här finns då rakt inget gummiband utan jag vill bara ut och hem.
Men men, vi behövde handla mat med, så det var bara att hålla i, men det var så otroligt skönt att bara sätta sig i tystnaden i bilen sen.
Hem till vår gård, där det blev lite grisjakt eftersom kultingarna hittat ett ställe att smita igenom på (extremt rymningsbenägna kultingar vi har) – men det är ju rena avkopplingen jämfört med att gå på Asecs liksom.
Jag är SÅ glad att alla julklappar är köpta och klara, nu behöver vi inte handla nåt alls förrän nån gång efter jul när mat behöver fyllas på igen. TACK för det!
Nu ska jag sätta mig och läsa i den tjockaste bok jag någonsin läst – den sista delen i Glastronen, ”Kingdom of Ash” som dessutom bara fanns att få tag i på engelska. Det är 985 sidor (!!!) och det är en reell risk för skador om man tappar boken över sig… Men den är otroligt spännande! Tips till den som har tänkt läsa serien är att börja från början med den på engelska, det är bara de första 5 av 7 böcker som finns översatta ännu och det blev lite knepigt att byta språk mitt i, en del namn och orter blev svårt att hålla reda på. Trots sin spänning, språk och tyngd, en mycket avkopplande sak att syssla med!
Ps, blev extremt glad när jag hittade ett par manchesterbyxor på myrornas butik på Asecs, dessutom helt nya med lappar kvar och allt!!! Det var dock innan jag gick in i julväggen.
Jag gör fotoböcker, ett för varje år, men jag släpar lite efter så den jag gjorde i år är för 2022. Men det ÄR väldigt bra, roligt och nyttigt att reflektera över det år som gått, och här har jag ju en ypperlig möjlighet att göra så. Vad hände i år då?
Januari ägnades åt att drömma om sommarens projekt och planer, och så fick vi vår allra första egna kull med minigrisar. Februari – jag vet inte riktigt, det ägnades nog mest åt att längta efter lite grönska som vanligt. Mars – våra egenkläckta Silverudds och Hedemoratittade fram, för att förnya vår hönsflock. April kom, och vi snyggade till utanför garaget med en liten flisbelagd uteplats. Maj inleddes som alltid, med min födelsedag, och årets födelsedagsplantor planterades ut. Hela stallet fick ny färg i maj, och blev så fint. Ny flis i köksträdgården, tillsammans med den skira grönskan i maj. Och så rabarbern då, som är allt annat än skir. Juni, och en riktigt trevligt midsommar. Juli bjöd på skön värme, och utan den torka som varit de senaste åren så blev trädgården makalöst grön. Vi höll också på att bygga pergolan vid växthuset i juli, och nu när jag letar så inser jag att jag nog bara delat de bilderna på instagram? Här är i alla fall en från när det var klart!I augusti blev det lite utökning av altanen och en halvspontan damm. Augusti bjöd också på en fantastiskt grönskaSeptember är skördetid, och trädgården levererade mycket – förutom potatis. Hösten bjöd sedan äntligen på lite vandring med, både på hemmaplan och i Trollhättan. Oktober visade sig från sin allra vackraste sidaNovember kom, och levererade en typ vuxen person? Vår alldeles första, som nu är myndig. Sen kom december, och vi fick feeling och gav köket lite ny färg.
Det blir då verkligen inte en heltäckande bild av året som visas här, inte ens i närheten, men det här är lite av det jag skrivit om i bloggen under året. Ska försöka sätta mig och formulera ihop lite planer och tankar inför det kommande året med, framöver.
Det börjar då verkligen närma sig jul, och det har då inte varit min favorit-tid de senaste åren, och förutsättningarna är inte kanon i år heller. Missförstå mig rätt, julafton ska firas med bror och familj, DET ser jag fram emot.
Det har varit ett av de mest påfrestande åren mentalt, och nu känner jag mig som min insida har manglats, stötts och blötts i en halv evighet, och jag är in i märgen trött känner jag. Varför är det så svårt allting, att vara människa, maka och förälder? Det enda som har känts enkelt och som det flutit på bra i år är jobbet, och det är väl tur det, med tanke på hur mycket tid man ändå spenderar där. Träningen går svajigt men kanske ändå med en svag kurva uppåt, om jag tar ett steg tillbaka och tittar på hela året.
Jag både längtar och fasar för jullov. Det ska bli skönt med jullov, men en långledighet med barnen tenderar också att resultera i en massa konflikter och det är det sista jag vill ha, men jag vill ju väldigt gärna ha positiv tid att hänga mer med barnen och göra trevliga saker. Vi får väl se. Vill så oerhört gärna att barnen ska ha en bra jul, men vet också att ju mer förväntningar/förhoppningar jag har, desto jobbigare om det blir en dålig jul eller ett dåligt jullov.
Viktigast på julbordet – ris a la malta såklart!
I princip alla paket är klara, och till helgen ska vi laga den mat som är vår uppgift att lösa till julbordet, det känns ok. På söndag firar barnen jul hos mormor, så då har vi hela dagen på oss att greja. Det blir ju jul i år också, oavsett.
Hela min kropp känns frustrerad just nu. Träningen går trögt, jag går och drar på en förkylning som varken vill ge med sig eller verka vilja bryta ut ordentligt, men som påverkar träningen rätt mycket. Känner i kroppen när det blir flåsigt att den inte riktigt är som den ska – och flåset är ju min sämsta gren redan sedan innan. Känner mig dessutom som om jag ”hittar på” förkylningen för att ha en ursäkt till varför det går så dåligt just nu, fast jag inte gör det, men känslan är ändå där. Det ÄR ändå tur vi registrerar vikter och sånt i träningsappen, så att man ser att man faktiskt ändå blir liiite starkare, trots att det känns som man går bakåt. Just nu vill jag bara få ett pass där jag känner att förutsättningarna är BRA, inte konstant halvdana. Det räcker med de begränsningar jag har av höft och armbåge tycker jag.
Sen är det ju årstiden, jag har extremt svårt att aktivera mig när det blivit mörkt, och det blir det ju alldeles för tidigt. Det blir bara att man liksom sitter. Man sitter och spelar UNO med barnen, man sitter och läser en bok, man sitter och dricker kaffe, äter lunch osv osv. Sen sätter man sig framför TV’n när man inte orkar mer. Hatar det. På sommarhalvåret är jag så aktiv utanför jobbtimmarna, man går och fixar i trädgården och sånt och sitter väldigt sällan still – vilket kroppen såklart mår oerhört mycket bättre av än denna inaktivitet.
”Ja men gå ut och ta en promenad” kan man ju tänka då. Visst, det är visserligen inte mycket till gatubelysning här och de gator man kan gå på är mestadels landsväg och därmed inte så avslappnande att promenerar utmed, man kan ju ha pannlampa och reflexväst och allt sånt. Men när jag är inne och ser ute på ett kallt, blåsigt mörker så måste jag säga att det finns typ INGET som kan få ut mig. Det här gäller ju i princip bara helgerna, på vardagar hinns det inte med ändå. Tur vi måste ut till djuren ändå, så man åtminstone får några minuters frisk luft som man inte kan avsäga sig. I övrigt finns det liksom inget att direkt GÖRA ute på gården som gör att man dröjer sig kvar. Stall och garage behöver absolut städas och sorteras, men det känns inte så lockande heller, ska jag vara ute och frysa så vill jag åtminstone vara UTE.
Försökte motivera mig till att stanna ute en stund genom att leta saker som är roliga att fota, men det ÄR ju inte mycket som lyser upp ute just nu. Några enstaka gula rönnbär var det gladaste jag kunde hitta.
Ni hör, frustrationen är hög och lösningen promenader i mörkret lockar inte tillräckligt för att övervinna tröttheten. ”Gå ut och få lite dagsljus” är ju annars också rådet, men när hinner man det? De dagar jag jobbar på kontoret så vill jag ju ändå hinna prata med kollegorna på lunchen, och ett blåsigt Munksjön känns som ett mycket motigare alternativ.
Gnäll gnäll, och inte har jag nån lösning heller. Kram på er.
Förra vintern stickade jag min första tröja, och sedan dess har jag stickat tre stycken, fram till nu. I höstas påbörjade jag årets projekt, som blev en randig tröja i alpacka och angora – den är otroligt gosig! Jag har ännu inte ”blockat” den (vilket innebär att man handtvättar och sedan formar den) eftersom jag inte har bestämt om jag ska försöka krympa den lite eller ej. Men jag gillar den som den är nu med, riktigt fluffig och rymlig!
Visst blev den fin! Det var mycket roligare att sticka randigt eftersom det liksom hände något då när man stickar. Modellen är den enklaste jag kunnat hitta, och jag har ändå vid det här laget lärt mig tillräckligt för att kunna göra små justeringar så den blir som jag vill. Det enda jag verkar vara rädd för är att de ska bli för små, så alla 3 tröjor är lite stora, men men.
Bakom en sån här tröja så ligger det nog ungefär 60-70 timmar sticktid för mig som inte är expert, och garn som kostar nästan 800 kr – MEN, hade jag köpt av denna kvalitet hade det nog kostat uppemot 2000 kr.
Till min hjälp som fotograf hade jag en gosig liten 7-åring, om bilderna är lite suddiga. Han är alltid redo att hjälpa till, mitt lilla hjärta!
Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.
Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.
Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.
I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.
Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.
I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.
Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.
Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.
Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…
godatankar.com 