September har precis börjat, och trots att den kommer med sommarvärme så är det något i luften som skvallrar om att hösten är i antågande. Det spelar ju ingen roll att jag hade velat ha mer sommar, så fort semestern är slut och jobbet börjar så är det helt oundvikligt att man slår om till höst i huvudet, och blir det som det brukar så är det lätt hänt att känna att man kliver in på kontoret i augusti och kommer ut någonstans i december – och så vill vi ju inte ha det.
De första löven har börjat skifta i färg, och även i naturen skymtar andra nyanser i skogens utkanter.
Nyponen mognar i hagarna och snåren.
Jag älskar hösten på många sätt, den fantastiska luften och det vackra ljuset, och jag blir ända in i själen lycklig av vackra höstfärger i naturen. Den har faktiskt även med sig någon form av vila, sensommaren för med sig många måsten om man vill ta tillvara på det man slitit hårt med att odla, och både hus och gård kräver såklart skötsel för att hålla sig fina. Men nu börjar det trappa ner, en hel del är skördat till den nivå jag känner att jag orkar och resten kommer inte riktigt lika mycket… samtidigt.
Kvar återstår att löpande skörda de hösthallon som mognar…
…och att kanske ta in lite havtorn, om jag orkar.
Lite ”småfix” återstår innan hösten träder in på riktigt, vi har lite vindskivor kvar att byta och sen råkade färgen ta slut när äldsta sonen höll på att – äntligen – måla om hönshuset. Men 3 sidor av 4 är klara i alla fall, och det blir väldigt fint. Hönsgården blir en fråga för längre fram, men den skulle också må bra av lite omsorg.
Våra små minigriskultingar har fått en annons på blocket, för hämtning i slutet av oktober när de är 12 veckor, men jag ser inte fram emot att de ska flytta. Hönsen har det bra i sin stora öppna hage på kullen med grisarna, även om våra nya Hedemora växer orimligt långsamt gentemot våra Silverudds blå.
Våra flerfärgade katter är perfekt kamouflerade mot träflisen, och busiga – men just nu saknar jag en som vi inte sett på ett par dagar. De går ju alltid ute så det kan dröja innan man ser alla ibland, men lite orolig blir man alltid.
Eftersom stallet är ett av mina absoluta favorit-bildmotiv så är jag lite extra glad att vi fick det målat i våras med, det blir så fint mot det gröna runtomkring.
Nästan alla Dahlior vek sig i stormen härom veckan, men de är vackra ändå. Borde nog haft mer stöd till dem, men har inte hunnit med.
I rabatterna har det dykt upp nya blommor (varav en del jag inte har sått själv, men som måste funnits här tidigare) och en del växter har gått in i en andra blomning.
När det ”sista” är gjort inför hösten och det blir en lite mer ruskig tid så ligger höstens stick-projekt redo. En kofta som ska stickas med fyra (!!!) garntrådar samtidigt, på ENORMA stickor – borde ju gå fort då ju! Vi får väl se… Det får i alla fall vänta lite, nu ska jag landa i känslan hösten kommer med, och känslan av vila den erbjuder.
Igår kände jag mig äntligen pigg nog för att jobba från kontoret – i natt var en skitnatt och jag vaknade med så mycket huvudvärk att jag mådde illa, så ja, det blev att jobba hemifrån idag igen. Har inte kunnat träna på 2 veckor nu och det KÄNNS i kroppen. Axlar och nacke gör ont och blir stela och jag fasar lite för känslan och träningsvärken när jag förhoppningsvis kan dra igång igen från och med nästa vecka…
Men det var inte det jag skulle skriva om, jag tänkte faktiskt uppdatera er lite på hur det går sen jag fick hormonbehandlingen för klimakteriet innan sommaren. Nu är det ju liiiite svårt att avgöra helt eftersom den största delen av min behandling har ju pågått under semestern och det är därmed lite klurigt att avgöra vad som är medicin och vad som är semester. Men ändå, vi ger det ett försök.
Den absolut största skillnaden är att hjärndimman är i princip helt borta. Minnet är fortfarande lite svajigt, men det är en enorm skillnad mot i våras. Jag känner mig som mitt vanliga jag mental, lite mer klartänkt och förmögen att analysera och dra slutsatser på ett sätt som jag är van vid.
Sömnen har blivit bättre – men är inte helt bra. Kombinerar jag hormontabletter med melatonintabletter så sover jag helt ok, och bara att få sova bra gör ju en enorm skillnad för…
…energinivåerna! Det är lite tydligare för mig nu vad som är sviterna av utmattning och vad som faktiskt varit trötthet av att kroppen desperat försöker producera de hormoner den brukar göra. Jag tar fortfarande slut ganska plötsligt och tydligt (utmattningen) men fram tills dess så är jag väldigt mycket piggare. Det här låter ju knepigt, det håller jag med om, för man ska antagligen inte känna att man tar helt slut varje dag, men jag vet inte hur jag ska få ihop livet då. Så jag har mer ork när jag är pigg, men tar alltså fortfarande slut ganska fort. Jag är också liiite piggare på kvällarna (eller mycket piggare, på semestern då jag kunde hålla mig vaken till halv tolv), men här behöver jag hinna jobba lite längre för att se vad som är medicin och vad som var semester.
Humöret då? Jag vet inte riktigt. Kanske att jag upplever att mitt humör är lite mer svajigt över lag sedan nåt halvår tillbaka, och där tycker jag inte hormonerna har gjort superstor skillnad. Har inte känt mig så glad på ett bra tag dock, men det vet jag inte riktigt vad det beror på i grunden. Jag önskar SÅ mycket att jag kunde ha lite roligare åt det mesta och inte fastna i måsten och ansvar, men jag känner mig lite vilsen här. Svårt är det i alla fall, och vad det beror på vet jag inte.
Känner mig så himla ointressant, på alla sätt, det har väl inte med hormoner att göra kanske utan mer att det är lätt att tappa bort sig lite mitt i livet.
Kroppen i övrigt är väl som den är, viktuppgången som kom med utmattningen verkar inte direkt angelägen om att lämna walk-over. Kanske är jag lite mindre sötsugen och har något sämre aptit nu än innan. Det är inte svårt att fatta hur viktig träningen är för både kropp och själ – men kosthållning har ju jättestor påverkan och den är lite av ett dilemma. Vi äter jättebra mat, ofta ekologisk, ibland odlad på gården, lagad från grunden på bra råvaror. Men jag VET att jag som kvinna i klimakteriet speciellt, behöver äta mycket mer protein, vilket är svårt att få i sig tillräckligt utan att äta för mycket. Jag har kämpat mig bort från vikthets och diverse restriktioner vad det gäller kost, men det är bara ett stenkast bort och jag vill INTE tillbaka – men behöver då ändå på något sätt öka proteinintaget utan att börja räkna på maten…. Typ omöjligt. Och ett i-landsproblem, men ett som gör skillnad i hur jag mår och kan ta till mig träning och kan behålla en fungerande kropp.
Nu är vi SÅ MÅNGA som har eller håller på och gör samma resa, har tappat räkningen på alla som kontaktat mig för råd eller bara för att säga tack – men det enda jag gör är att dela med mig av det JAG upplever, så det är inte så mycket att tacka för. Det känns ändå skönt att inte vara ensam om ”problemet” och det känns också skönt att det faktiskt finns hjälp att få – om man har tur och har en påläst vårdgivare vill säga. Tack för att ni delar med er till mig, det känns skönt och inte lika jobbigt då!
Idag är förhoppningsvis sista dagen jag behöver jobba hemifrån (pga förkylning) och det har varit sånt trist väder hela dagen. Grått, mörkt och regnigt, och i ett enda slag så var det som att hösten kom. Jag har ett sånt motstånd i mig i år för att släppa in hösten, egentligen gillar jag ju den årstiden med för allt blir så vackert, men det är något annat i år. Jag orkar inte att det ska bli mörkare, och framförallt är jag inte klar med sommaren än – fast samtidigt på ett sätt är jag det lite med. Jag kan inte förklara riktigt, jag vet, men kanske känns det bara som sommaren gick så himla fort i år. Sen är det inte svårt att hitta ljuspunkterna i hösten med, mysigt att vara inomhus en regnig höstdag, lukten i skogen om man lyckas ta sig ut för att leta svamp, fantastiska färger i naturen och gosiga, stickade tröjor.
PS, den som lyssnade till Linnea Winblads beskrivning av en hösttjej i P3 i morse – det var det mest träffande beskrivning jag nånsin hört tror jag, hahaha! Med vänlig hälsning, en helt o-unik hösttjej
Det senare fick mig faktiskt att beställa garn och beskrivning till en slags kofta häromdagen, jag kommer inte hinna sitta och sticka än på ett tag för det är för mycket jag vill göra ute, men det kommer ju regniga dagar då det är skönt att ha något att göra med händerna, för att huvudet ska slappna av. Jag behövde också ha något att se fram emot känner jag, som alltid den här årstiden, när det skiftar från sommar till höst. Ett event är ändå inbokat, mamma och jag ska kolla Begynnelsen med Berg och Gynning i Norrköping i november, men det vore trevligt med något mer. Som alltid runt hösten så blir man ju extra sugen på vandring – men det hänger på fint väder och INGA älgflugor/hjortlusflugor (klarar verkligen inte av dem).
Min första egenstickade tröja. Tre har det faktiskt blivit hittills.
Så kontentan är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till hösten i år – ska jag omfamna den, redan, för att den ska kännas lite mysigare? Eller ska jag försöka hålla kvar i sommaren ett tag till för att inte sedan vintern ska kännas så himla nära…. Oavsett så blir det lätt så att man går in på jobbet i augusti efter semestern och sen kommer man liksom inte ut förrän det är jul typ, och så kan vi ju inte ha det – det måste finnas saker som gör att man lyfter blicken däremellan ju. Hur gör du? Sommar eller höst, vad får dig att stå ut med årstidsskiften och hur tar du dig an det som kommer?
Nu har jag varit sjuk sedan i tisdags, och jag är mer än hjärtligt trött på det. Först Filip och sedan maken förra helgen, så jag var inte oförberedd på det direkt, men herregud så segt det är. Har inte blivit jättesjuk utan ligger väl på typ 40% av min normala kapacitet, med matthet, halsont, hosta och snuva. Med tanke på symptom och hur jäkla envist det ligger kvar på samma nivå sedan i tisdags så är det troligen COVID, men det är lite knäckande när man liksom inte känner att det börjar vända någon gång? Det här är ytterst ointressant för er, det fattar jag.
Jag har orkat jobba, på distans, och maken likaså – men allt annat har liksom stått på paus. Inte suveränt nu när det finns massor att göra och ta hand om på gården och vi dessutom jobbar 8h/dag. Successivt har jag bokat och sen avbokat träningspass också, eftersom det inte vänt ännu. Tänkte att en överansträngning i ena armbågen skulle få vila åtminstone, men den mår inte toppen av att sitta vid en dator så det blev inte bättre ändå.
Whop whop, det var väl ett spännande inlägg….
Hah, hittade en bild från vår första höst här – utan land, växthus, altan och pergola här. Vad tomt det ser ut! Och vad smått allt är…
Jag skulle behöva ungefär tre liv till, parallellt med det som pågår nu känner jag. Jag vill så himla många saker och det finns helt enkelt inte tid till allt (eller ja, inte resurser heller till vissa saker förstås). Man kunde ju tycka att det är väldigt onödigt att drömma för jag vill ju inte byta ut det som faktiskt har varit (är) en dröm med att bo här på gården, men jag har av någon anledning just nu ett behov av att drömma lite och fundera på saker jag skulle vilja göra. Tror det kommer varje höst, med känslan av nystart, och för varje gång blir jag nog liiite klokare på vilka val jag ska göra.
Ni vet nog redan många av sakerna, men ibland väcks det till liv igen. Lusten att skriva till exempel. Här har det varit lite skralt, men jag skulle ju vilja skriva en bok. I verkligheten får jag ju bara inse att jag inte har tiden att lägga på detta – och i och med att jag har ett jobb som till stor del utgår från att jobba vid ett skrivbord så vill jag absolut inte lägga mer tid på att sitta framför en dator. Jag fattar ju själv att det inte funkar som det är nu, men suget finns ändå där såklart. Kanske kommer det en tid då det finns mer just tid att lägga på detta, när datorn inte rörs övriga tider på dygnet och en stunds kroppsvila bara är skönt, då ska jag skriva.
Jag läser om folk som åker på skrivarhelger, och jag kan absolut förstå lugnet i att inte ha all vardag som ropar på en när man skriver – däremot så behöver jag ju inte direkt åka någonstans för att få vackra, lugna och inspirerande omgivningar direkt.
Sen har jag också hört ganska många i min omgivning som haft exakt den sortens semester jag drömmer om när barnen är lite större – där de har åkt antingen i vanlig bil eller i en liten camper-van och spontant valt hotell runt Europa och sen vandrat. Alltså vilken dröm… Vi har varit föräldrar i nästan 18 år nu och det jag kan sakna är verkligen möjligheten att vara spontan. ”Det går att vara med barn med” kanske du tänker nu, men dels är det absolut inte enkelt att hitta hotellrum för en familj på 5 lite spontant och dels blir det dyrt, för att inte tala om att alla tre barnen också ska vilja vandra så det inte blir en massa gnäll… Så att spontant och utan planer bara åka dit näsan pekar, det drömmer jag om! Och att få vandra med då… Har sån längtan efter den här typen av semester, men tänker att det kanske kommer möjligheter till det allt eftersom barnen blir stora – och då saknar jag väl att semestra med dem såklart.
Kan absolut sakna att bila till Kroatien med, och med många stop i Tyskland, även om de resorna varit allt annat än spontana. Så små barnen var här! (Och vad lika Filip och Lukas är varandra – Filip är ju inte med på bilden här däremot) Vi har aldrig varit iväg och vandrat ”på riktigt”, men de flesta vandringsleder runt om här har vi testat. Vi lärde oss ju inte det förrän strax innan pandemin kom, så med tre barn har det inte blivit så jättelånga utflykter. Det har dock varit så himla härligt att vandra med barnen också, men nu när två är tonåringar är allt outhärdligt tråkigt, jobbigt och pinsamt tydligen…
Den tredje drömmen är ju den vi har här – vår gård, men då att få mycket mer tid att arbeta med den och med djuren. Det är alltid saker som behöver göras och så vill vi ju ha det, men det blir frustrerande när man inte hinner med nu när vi jobbar igen. Vissa saker kan man ju skjuta på, men allt går inte det med heller. Och det är ju så roligt att jobba här! Skulle utan problem kunna sysselsätta mig hela dagarna, och jag skulle älska det. Den här drömmen jobbar vi ju som sagt på här och nu, och med någon form av långsiktig plan att jobba mindre under sommarhalvåret, men att vänta på saker alltså… det är ju inte min starka sida direkt. Svårt med, för även hur mycket vi än budgeterar mat och omkostnader och gör i princip allt jobb själva så kostar ju material och även djurfoder en del, och hur som hur är vi fem hungriga personer som ska ha bra och näringsrik mat varje dag. Ni vet – priviligierat gnäll, ni har hört det förut.
När man odlar så vill man ju gärna även hinna ta hand om allt, men det tar ju såklart massor av tid. Ska skriva mer om just tomaterna nån dag för övrigt.
Drömmar, drömmar, drömmar. Livet utan dem vore ändå trist – samtidigt är det faktiskt inte svårt att se den dröm i lever i just nu. Tur man kan ha många saker i huvudet samtidigt!
Vill börja med någon form av disclaimer – jag är mycket medveten om hur priviligerat mitt liv är gentemot större delen av världens befolkning. Det här är bara lite tankar och önskedrömmar.
I dag har det varit full rulle – jag började morgonen med ett pass strongman som sen följdes av veckohandling. I vanliga fall brukar vi vara två på att handla, men maken är influensasjuk och har feber, så idag är det upp till mig med det mesta. Passet var tungt och kroppen känns rätt slut, man kan tycka att det inte skulle behövas när vi har ett aktivt liv på gården – men så länge vi spenderar så stor del av våra vardagar på kontor så behöver både jag och maken träningen för att må bra. Såklart är det också en stor fördel när man just ska göra tunga saker på gården.
Väl hemma så hade jag en lång lista med saker som behöver göras inom en snar framtid, varav några var akuta. Byta vattenslang (svettslang) i växthuset tex, där den gamla hade gått av, och klippa ner all potatisblast då den börjat få bladmögel. Jag tycker förresten det funkar rätt bra att göra så, tar man det hyfsat tidigt så klarar sig potatisen bra i marken, det är bara lite svårare att se vart plantan suttit. Eftersom jag har tomater lite här och var gäller det att agera snabbt när möglet kommer, annars smittar det både tomatplantorna och själva tomaterna, så jag hoppas jag hann i tid. De bladen läggs sedan på vår fulkompost (som egentligen är en gödselplatta) bakom stallet, där jag lägger allt sånt som jag inte vill ha i min vanliga kompost pga invasivt eller smittat. Mycket praktiskt.
Förutom diverse smågrejor som dök upp så att säga i arbetande stund, så var sista lite akuta saken på listan att ta upp löken. Om inte tomaten och potatisen levererat nåt vidare så måste jag säga att löken överträffat alla förväntningar! Det blev både mycket och stort.
Fick sedan inse att klockan var fem och det var extremt hög tid att börja med maten – jag hade köpt regnbågslax på Citygross, det är rätt sällan vi äter firre dessvärre men nu blev jag verkligen sugen – plus att det var kampanj. I alla fall – det här är världens längsta inledning – när jag stod där i vår utekök och borstade potatis och fjällade laxen så kände jag att i ett annat liv, då hade fisken varit egenfångad med. Jag fattar att säkerligen det mesta i allas vardagsliv säkerligen var mycket, mycket sämre för säg 100-150 år sedan, men ändå. Tillfredsställelsen att odla sin egen mat och plocka in bär och frukt, att sylta, safta och lägga in för vintern, den är så grundläggande och trygg.
Det är svårt att inte slås av det tämligen onaturliga i att förväntas stå på ett kontor och prestera ”teoretiska saker” åtta timmar om dagen, i fem dagar i veckan. Att stå eller sitta tämligen still och arbeta ”åt någon annan” är ju så vårt samhälle är uppbyggt (mestadels, finns såklart med aktiva arbeten), och eftersom vi valt att köpa den här lilla gården så har vi såklart lån som ska betalas och andra löpande utgifter, och inköp av sånt som behövs för att underhålla eller bygga till gården. Jag tror jag skulle kunna stå ut med att jobba typ 100% om jag måste, under vintern, men jag önskar verkligen att jag kunde ha hela sommarhalvåret till att bara arbeta på gården. Det skulle inte vara svårt att fördriva tiden, det kan jag lova!
Så här gott såg det ut när jag skjutsade in laxen i ugnen förresten. Inget komplicerat, men gott! Skulle ni vilja ha recept på det?
Jag önskar alltså, helt bortskämt och utan att ta i beaktande alla som har svårt att få ekonomin att gå runt för dagen – att jag bara behövde jobba typ halva året. Det är såklart inget som är genomförbart med dagens förutsättningar, men jag vill få önska och drömma lite bara. Vet att jag delar känslan med många av er, och ibland är det på något sätt som att pilla lite på en halvläkt skorpa när man bara går och funderar på hur man skulle vilja leva, men samtidigt är det svårt att låta bli. Jag undrar också hur samhället i stort skulle kunna funka, om det fanns bättre möjligheter för bönder att få skäligt betalt och bättre förutsättningar för att kunna arbeta? Nu har ju inte vi en ”fullstor” gård, men tillräckligt för att försörja oss själva, rent teoretiskt, om ekonomin fanns.
Det var dagens, jättelånga, fundering. I morgon har jag växter som ska flyttas och planteras, en häck eller två som ska klippas och egentligen även de små äppelträden, även om det nog får vänta lite. Just det – ska ta hand om löken som just nu bara stå i en skottkärra i garaget med, och…. Och… Mmm. Ni hör ju. Puss på er, oavsett vad ni känner för ekorrhjulet!
För det första – jag är verkligen inte klar med vare sig sommar eller semester. Jag skulle allra helst vilja vara ledig i fyra veckor till, eller åtminstone två, men det är ju som det är och jobbet (och en fast månadsinkomst) kallar. Det är inte jobbet i sig jag är osugen att gå tillbaka till, men jag är liksom inte FÄRDIG med semestern, och framförallt vill jag inte vallas in i vardagslunken igen där vardagarna försvinner och det känns som hela livet rinner mellan fingrarna. Förlåt för o-pepp. Men jag tänkte i alla fall försöka sammanfatta själva semesterveckorna, på samma sätt som jag gjorde förra året.
Maten : 7/10 zucchinis
Jag vet nästan inte vad jag ska skriva för betyg här, för den här semestern har vi ju nästan hela tiden varit hemma och all mat vi lagat har varit väldigt god, men jag saknar kanske lite ”semestermaten”, den man upplever utomlands, och som intas på en uteservering på en restaurang.
Att kunna äta mycket odlat på gården är ju det allra bästa!
Väder: 7/10 solar
Eftersom i princip hela vår semester har utgått från att vi arbetat med saker hemma på gården så måste jag ändå säga att det varit ganska perfekt väder för just det – när väl de inledande veckornas regn gav med sig. Kalla nätter har erbjudit svalka vid sovtid, men med baksidan att badtemperaturen speciellt inledningsvis varit ganska kall. Det enda jag saknat lite – i och med de svala nätterna – har varit några riktigt ljumna och varma sommarkvällar.
Bättre temperatur i vattnet i slutet än i början av semestern dock.
Odlingen: 7/10 gurkor
Jag måste ändå säga att min ambition och insats för årets sådder och odlingar faktiskt har varit mitt i prick. Lagom med plantor av tomat, chili och till stor del blommor, men något för mycket gurka kanske. Än vet vi inte hur skörden blir av majs och vaxbönor, men zucchini verkar också gå ganska lagom – eller ja, det blir ju alltid extremt mycket men med grisarna så är det liksom inget jätteproblem. Det enda jag får konstatera är väl att det inte GÅR att fröså nästan något hemma, det hinner helt enkelt inte ta sig innan det konkurreras ut av ogräs, eller så torkar det för jag inte hinner vattna små fröer tillräckligt aktivt.
En dags skörd av zucchini
Utflykterna: 7/10 bilturer
De utflykter som blivit av i år har i princip bara varit över dagen, för att fika, köpa glass eller för att åka och bada. Vi har bara varit borta en enda natt – hos svägerskan i deras sommarstuga i Västervik. Den utflykten var dock kanon, så det som drar ner betyget är väl kanske att vi inte hunnit göra FLER utflykter. Eller jo, vi var hela familjen ute en heldag och paddlade kanot från Bunn till Ören, DEN utflykten var verkligen toppen! Att det blivit så få har inte bara berott på att vi haft en hel del projekt på gården, men båda de två stora barnen har varit iväg hos kompisar i så stor utsträckning att det liksom inte blivit av. Jag känner att jag kan sakna att åka iväg och bo på hotell nån natt – eller ja, på ett sätt saknar jag ju att åka på en bilsemester i Europa också, men vill samtidigt verkligen inte lämna gården nu på sommaren när den är som vackrast.
När vi inte längre bor nästan vid stadsparken så blir det ett ypperligt utflyktsmål för leksugna barn.
Djuren: 7/10 grisknorrar
Vi fick ju lite oväntat griskultingar förra veckan, ungefär en månad tidigare än vi trott! Det var en höjdare, för de är galet gulliga och väldigt roliga att sitta med och gosa lite mer. Katterna är som alltid följeslagare på gården – när det passar dem – och hönorna är, tja, hönor. Det mesta flyter på liksom – mitt önskedjur fjällnära ko får vänta lite.
Liten kulting som sover i solen
Familjekonflikter : 6/10 skärmförbud
Med förra sommaren i åtanke så var jag lite orolig för den här sommaren, men vi har faktiskt bara haft en riktigt stor konflikt. Att det inte blivit fler beror väl också lite på att de stora inte varit hemma så mycket kanske. Bättre än befarat, men jag önskar att vi fått mer tid ihop.
Återhämtning/Utmattning : 8/10 hjärnceller
Den största energitjuven för min del är absolut konflikter – men förutom då den enda riktigt stora konflikten så har jag till viss del sluppit detta. Vi är olika jag och maken där, jag blir dränerad av småtjafs som han inte ens märker, men det är ju tur att vi är just olika också. Jag har absolut kört slut på mig själv typ alla dagar när vi jobbat med årets projekt och det är ju inte optimalt, men det är samtidigt en annan typ av trötthet än den som mer går på hjärnan. En ENORM hjälp har ju också hormonbehandlingen varit som lyft bort typ all hjärndimma och gjort mig mycket piggare – och att jag sovit bättre.
Nya planteringar, och så pergolan förstås!Mycket, mycket nöjd över tilläggs-altan med infälld damm med!
Att semestra hemma på gården: 9/10 bönder
Nej men alltså, man vill ju inte åka härifrån på sommaren, det är ju som att bo på ett lantställe och paradis på en gång! Ibland har jag blivit lite rastlös, men då har det räckt med en kort utflykt till Gränna för att äta glass och kolla på turister, så har det känts ljuvligt att komma hem igen. Så fort man sätter sig ner någonstans (vilket vi gjort lite för lite) så tappar man liksom lite andan av hur fint det är, och lugnt och stilla. Nu på kvällarna hörs bara syrsor (gräshoppor eller vårtbitare eller vad det nu är), tran-paret som bor på åkern bredvid och lite gälla skrin från rovfåglarna som bor i skogen en liten bit bort. HELT underbart….
Att sitta här och äta middag, och sen bli kvar för det är så ljuvligt lugnt och stilla… och jag tycker vi gjort det så fint med, där det bara var gräsmatta när vi flyttade in!
Som ni kanske förstår så är alltså vår semester slut, men jag ska göra allt jag bara kan för att fortsätta njuta av sommaren så länge jag bara kan. Vi ska grilla, sitta ute på altanen och fortsätta med alla dagliga göromål som hör årstiden till så att förhoppningsvis tiden på jobbet bara känns som en bisak. Jag ska plocka ut lite semesterdagar här och var så det blir långhelg när det är fint väder, och vi ska åka och kvällsbada med barnen närhelst vi orkar och hinner. Allt för att inte tappa sommarkänslan!
Jag tycker vi fortsätter med sommaren ett långt tag till!
Alltså, först av allt måste jag bara säga WOW vad många vi är som har eller har haft frågor och funderingar kring klimakteriet! Jag har nog fått tusen frågor veckan som gått, och även om det ju är deprimerande att vi inte vet mer (och att inte hälsovården gör det framförallt) så känns det roligt att ha så många att prata med nu. Dessutom känns det också bra ändå nu att jag faktiskt tog lite mod till mig och SKREV det där inlägget!
Så hur går det då? Jag har ju bara tagit hormoner i en knapp vecka, men två saker skedde omedelbart. Ett – jag har sovit SÅ fantastiskt bra! Alltså jag har sovit så dåligt såååå länge, men sover jag som en stock! Har alltid somnat fort pga jättetrött på kvällarna, men sen sovit dåligt och vaknat många gånger. Nu sover jag nästan natten igenom och är bara lite halvmedveten när jag vänder mig i sängen typ. Två – jag känner mig mycket klarare i huvudet. Det är för tidigt att säga något om minnet, jag har fortfarande problem med ord när jag löser korsord (alltså ord jag VET att jag kan, även vanliga ord, som inte kommer fram) men jag känner inte längre att jag har som en luddig dimma i hjärnan. Tre – jag har i alla fall än så länge inte haft några biverkningar vad jag märkt.
Jag är himla nöjd över min lite kortare frisyr med, känneratt det är kul att det händer något och det känns som jag ser lite yngre ut. Känner mig lite fin, det var längesedan!
Det återstår att se om det här kan hjälpa lederna som gör ont när jag tränar, och framförallt är jag nyfiken på om det kan hjälpa till så kroppen klarar lite cardio utan att gå upp i fullt krisläge. I dag på träningen kände jag mig stark – men det kan vara dagsform med, och vi körde inget flås. Vi får se!
Annars har inte direkt semesterkänslan infunnit sig än, det känns mer som det är långhelg (alltså jag har det inte dåligt liksom). Tyvärr fick vi hämta hem mellansonen från lägret i förrgår kväll, han kom hem med 39 graders feber och ont i hela kroppen och huvudet. Stackarn är SÅ ledsen för han missar sista veckan på lägret… Usch, tycker så synd om honom!
Sen har vi äntligen startat med sommarens första större projekt – att bygga pergola! Hittills har vi målat och kapat reglar, men idag blev det montering av själva stommen, och jag tycker det blir sååå bra. Det är en hel del fix kvar, men jag kan inte låta bli utan att visa hur det ser ut just nu:
Vi ska ha lite klätterväxter med, är sugen på både vildvin och rosor. Eller har ni några andra bra tips?
Annars är trädgården riktigt fin nu! Älskar verkligen perenner, de kräver i princip inget och bara levererar… ska absolut sikta på mestadels perenner – när det kommer till blommor då.
Mycket nöjd med färgerna här ❤
I min nuvunna känsla av pigghet så ska vi nog faktiskt kika lite på nån serie eller så nu med, trots att klockan är halv elva?!? Alltså ni förstår inte hur befriande det är… Kram på er!
Sedan ett tag tillbaka så har jag funderat lite över mina utmattningssymptom som inte vill försvinna eller ens bli bättre. Jag tänker på det som är hjärndimma/hjärntrötthet, dålig sömnkvalitet, trötthet (ja inte så konstigt då om sömnkvaliteten är dålig) och viss deppighet bland andra saker. Tack vare (eller hur man ska säga) alla smarta algoritmer på bland annat sociala medier så har det sedan ett tag tillbaka dykt upp väldigt mycket poster och info om förklimakteriet och klimakteriet i mitt flöde, och det jag läser mig till är att symptomen är ungefär detsamma. De klassiska svettningarna som kanske är det man hört om mest, de förekommer inte alltid ens. Förklimakteriet verkar dessutom vara en ”ny” företeelse för vården – som för övrigt inte direkt verkar uppdaterad på det stora hela när det kommer till klimakteriebesvär, men det är väl som det brukar när det är något som bara drabbar kvinnor….
I alla fall, jag har funderat lite på om det kunde vara nåt sånt, och har faktiskt tagit upp frågan både med vanliga kvinnohälsan – som hänvisade till vanliga hälsan – och då vanliga hälsan som inte hade nåt direkt svar att komma med alls. Fick tips (tack!) att ta kontakt med en privat kvinnohälsa, så på lite vinst och förlust gjorde jag det och fick direkt napp på en avbokning samma dag, de är annars väldigt fullbokade. Så, åkte in för en snabb undersökning och fick snabbt konstaterat att japp, det är klimakteriet – även om jag har fått lämna lite kompletterande blodprover med. Jag berättade om mina funderingar om utmattningssymptomen, och han trodde att mitt förklimakterium nog började innan min utmattning – för den i sig gör att man blir väldigt mycket mer stresskänslig, men bekräftade väl i övrigt ungefär mina funderingar på att det i alla fall inte underlättar om kroppen nu håller på att ställa om helt i hormonfabriken.
Nu har jag fått recept på nån spray man sprayar på insidan av underarmen, och jag har en liten förhoppning om att jag kanske ska kunna känna mig lite mer som mig själv framöver? Är ni nyfikna så kan jag absolut återkomma om det!
Skulle det rent av kunna vara så att det är detta som ställt till det för mig på träningen med, att min överkänsliga stresstålighet och stress i kroppen trots att det inte borde finnas anledning, gör att jag inte kommerframåt på träningen heller? Kanske, kanske inte, vi får väl se.
Jag har varit så himla tveksam inför att skriva om detta, för dels så tycker jag hela ordet ”klimakterium” är ganska laddad och kopplat till ”sura kärringar som svettas” och att det tillbaka i tiden har varit något som det inte talats om eller mest skojats om. Det är också känsligt att prata om eftersom jag ju faktiskt tillhör den yngre skaran som redan hamnat där, jag är bara 45 och det kan ju dröja 10 år till innan ”gemene kvinna” hamnar i sitt klimakterium – alltså känner jag mig lite gammal när jag pratar om det.
Samtidigt känner jag själv att jag har ett stort behov av att höra och läsa om det från andra i ungefär samma ålder, hur de upplever saker och om de har fått hjälp – och i så fall hur och hur det har funkat. Jag vill ju gärna tro att vi som samhälle går framåt, och att det här ska bli lika oladdat som mens ändå känns som det blivit den senaste tiden, så att man kanske kan få en mer öppen och upplyst dialog och mer information än jag hittar idag. Och kanske, kanske så hjälper det här någon annan att ta steget att faktiskt kolla upp det och ta hjälp? Min spark i baken blev när Carina Berg i senaste podden berättade om att hon utreds för en ordentlig depression där man ska kika på om det är klimakteriet och hormonomställningen som egentligen ligger bakom – för vad i hela friden ska vi gå runt och inte må toppen för (när alla förutsättningar ändå finns där i övrigt) om det finns hjälp att få? Och Krickelin som även hon snuddar vid ämnet ibland har även hon gett lite nyttiga tankar i frågan. Ni hör ju – det surrar lite överallt.
Så, nu känner jag mig lite hudlös och utlämnad, men med en förhoppning att det här kanske kan i sin tur hjälpa någon, eller kanske bara kan nyansera bilden av vad ”klimakterium” kan innebära för någon – eftersom det ju såklart blir olika för alla. Och hörni – tänk så hjälper sprayen så att jag kan fokusera bättre, sova bättre och bli piggare?!! Det vore ju helt fantastiskt!
Jag känner mig så otroligt ”veckovill” över den här sommaren. Det var vinter och kallt evighetslänge, sen blev det ju typ sommar direkt och otroligt härligt, och när jag är ute får jag inte riktigt ihop att det bara är början av sommaren? Det har varit en massa VAB och klämdagar och annat med, så det känns lite som att det har varit typ lite semesterledigt (missförstå mig rätt, den känslan klagar jag absolut inte på), och ändå börjar inte semestern förrän om en och en halv vecka? Jag får inte ihop känslan kring det.
Från piren i Gränna dit jag och Filip åkte för en glass efter jobb och fritids i måndags
Något visare efter förra sommaren så vill jag heller inte ta värmen för givet, att den fortsätter menar jag. Jag försöker flexa tidigare där det går, och har som sagt tagit ledigt alla klämdagar. Det ÄR verkligen ett STORT behov av värme och sol kvar sedan förra sommaren och hösten! Vi försöker också maxa sommarkänslan här hemma, äter utomhus, sitter i soffan på altanen på kvällarna och bara njuter en stund. Inte svårt att göra, här hemma… Som i går till exempel, båda de stora barnen var hos mormor, lilla F fick en pasta-med-köttbullar-middag och jag och maken gjorde en enkel variant av Bookmaker Toast. Det kändes himla trevligt med lite ”vuxenmat” och att kunna sitta ute en stund på det som vi oftast använder som frukostaltan men som nu i värmen är en perfekt kvällsaltan i skuggan.
Seriöst, så gott! Surdegsbröd, hemslagen majonnäs med twist, egenodlad sallad, köp rostbiff, friterad kapris och en massa riven pepparrot.
I går köpte jag mig ett par nya löparskor på rean, hittade ett par som passade mina breda fötter och som var supersköna. Nu är jag ju inte dummare än att jag fattar att jag fortfarande kommer vara lika kass på att springa, men det blev i alla fall stor skillnad på känslan – helt stumt i gamla skorna, och med studs i de nya, så det KÄNNS lite skönare att springa åtminstone. Det är däremot himla trögt att ha så dåligt flås just (styrkan är väl ok), det går fortfarande inte att pressa sig nåt efter utmattningen så det tar liksom bara lite bom stop. Och deppigt att komma sist hela tiden – men, jag försöker peppa mig själv med att jag i alla fall försöker, jag ”springer” ju hela tiden fast det går sakta, och jag gör VERKLIGEN mitt bästa, även om det känns som jag suger. Nåväl. Liiiite roligare blev det i alla fall i nya skor.
godatankar.com 