Den stora tröttheten

10 juni, 202410 juni, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Jag har fastnat i ett läge där jag är så satans trött och allt känns motigt och deppigt, och antingen smittar jag av mig på ALLA jag träffar eller så är jag inte ensam om känslan.

Jag vantrivs i den här känslan, av så många olika anledningar. För det första så är det självklart allmänt trist att vara trött och inte orka med saker, men jag trivs ju också så mycket mer när jag har lust och ork att göra saker. Och med ”göra saker” så är det ju inget storslaget jag pratar om, utan kanske typ ta en fika med en kompis, gå ut i trädgården och rensa lite ogräs eller gå och träna. Det sistnämnda är ju för övrigt ett bevisat botemedel mot både trötthet och depp, men eftersom jag är så genomtrött så hjälper inte det heller riktigt. Dessutom är jag även lite FÖR trött för det mest hetsiga igen, kroppen orkar inte riktigt med ”stresspåslaget” som blir av de (för mig) tuffare konditionsbitarna.

*Inte ens de fantastiska pionerna ger nån varaktig glädje just nu…*

Det är också otroligt frustrerande att känna sig deppig, för det finns verkligen NOLL anledning till det? Gården är frodig och allt växer så fint just nu, det har kommit lite regn som dämpat vattenstressen, det är ett bra flyt och en högst rimlig arbetsbelastning på jobbet, för en gångs skull är det inte direkt några större konflikter med barnen och heller inte med maken (haha, vilket det heller inte brukar vara, för tydlighetens skull). Det är alltså HELT orimligt att ha det så bra och ändå känna sig deppig – även om jag tror att känslan mest kommer från tröttheten.

Så, sömnen då? Jo men den har varit sämre på sistone, först av värmen och så med en hel del nattliga besök av Filip som antingen har växtvärk eller drömt mardrömmar, så det är inte superkonstigt om jag är lite trött – men det är orimligt att det är så här mycket.

Jag vill ju ha lust, lust att göra sommarens små projekt på gården, lust att hitta på små dagsturer och lust att göra saker med barnen. Känner mig till och med inte så himla sugen på semester, inte om jag ska känna så här, för då känns det så himla bortkastat.

Jag tänkte nog att det faktiskt skulle gett med sig efter den här långhelgen, vi har verkligen inte ansträngt oss för myfiket nån av oss utan det har funnits gott om tid till tv-spel, korsord och lååååånga morgnar. Men nej, helt utan giltig anledning så dröjer den sig kvar – och jag tycker mig känna den i hela familjen med. Ja ja, jag får hoppas att trötthet och depp försvinner snart, för så här kan vi ju inte ha det.

Kram på er, och hoppas att ni inte fastnat i den stora tröttheten ni med…

Frisktecken och sjuktecken

7 maj, 20247 maj, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

I ungefär två och ett halvt år nu har jag varit medlem i Crossfit Södra Wättern. Jag började ju samtidigt som jag blev utmattad vilket kunde kännas dumt på ett sätt, men som samtidigt var mycket nödvändigt. Först var det bara en kamp att orka försöka ta sig igenom ett pass alls, och kroppen svarade noll och intet på träningen – men den kändes ändå nödvändig för ett kommande, bättre mående.

Outhärdligt sakta så blev jag lite, lite starkare, men det var svårt att inte jämföra med mitt vältränade och 10 kg lättare jag. Till slut kunde jag (oftast) långsamt släppa de tankarna och istället känna det som faktiskt sakta blir bättre. Våga ge mig själv chansen att få den här nya personen att få ta sina egna PB’n, med de förutsättningar som fanns kvar. Tacksam för allt stöd och pepp men samtidigt förståelse hos både coacher och träningskompisar, där man gläds åt det som funkar men inte dömer det man inte kan.

Det är så otroligt svårt, att inte jämföra sin prestation med ens sitt eget förra jag eller någon annans. Att våga tro att ingen annan dömer dig och att försöka inte döma sig själv. Det går ibland, ibland inte, och det är ju en vinst att bara inte haka upp sig på det utan klappa sig själv på axeln och säga att ”strunt i det nu, det går bättre nästa gång”.

Den sista tiden har det ändå gått rätt ok, jag HAR känt att jag har blivit lite, lite starkare och åtminstone fått till lite teknik. Nu är det flåset jag skulle vilja jobba på, det som inte har gått alls att arbeta med under och direkt efter utmattningen. Min kondis har ALDRIG varit min starka sida, men jag förstår behovet av en kondis som inte är urusel, både i träning och vardag. Men det här är mitt mål nu, att jag ska kunna jobba med min kondis, så att jag kan känna att den blir lite bättre. Det går samtidigt inte att pusha kroppen, för då säger den stopp, utan att bara utmana den på den nivå den befinner sig för dagen.

Just på grund av allt det jag skrivit om här ovanför så känns det deppigt idag. Mina inplanerade pass är i största möjliga mån heliga, och är den tid jag ger mig själv varje vecka. Men, i morse vaknade jag och kände mig lite lätt hängig, jag tänkte att det nog var trötthet från senaste tidens VAB och annat, men när jag tog en promenad tillbaka till kontoret efter en konferens så blev jag ganska snabbt mycket mer hängig, och här hemma har jag fryst och svettats lite om vartannat. Jag är varken förvånad (har ju ändå sovit med sjukt barn i ansiktet i typ två veckor) eller tycker EGENTLIGEN att det är en katastrof, jag tror inte jag kommer bli så mycket mer sjuk än jag är just nu. Men ändå, det var liksom inte läge att köra ett tungt pass Crossfit fick jag ändå inse, och det som gör mig deppig är främst förlusten av en väldigt rolig timme, men även en liten envis känsla av att jag ”borde orkat” som jag vet är helt avig.

*Det var åtminstone en vacker promenad tillbaka till jobbet.*

Jag vill inget särskilt med detta, mest svamla av mig, och sätta lite ord på hur viktig jag ändå förstår att träningen är för att ens liv ska vara bra. Som bara en sån dum sak som när jag ful-ramlade i helgen, hade jag inte tränat mig till både lite rörlighet och liiite skyddande muskelmassa så hade jag nog slagit mig rätt mycket mer. Eller som när man går här och bär säckar, kör skottkärra, gräver eller gör något annat tungt jobb, då ger det en otrolig kick att känna att man orkar! Oftast i alla fall, ibland behöver jag kalla in maken när nåt är FÖR tungt. Tur han tränar med! Kram på er, hoppas ni hittat nån rolig träningsform om det är vad ni känner att ni behöver, och att ni mår bra ändå om ni inte vill träna.

45 and counting

2 maj, 20242 maj, 2024 / LindaG / 2 kommentarer

Igår fyllde jag 45 år, och det var nog en av de bästa födelsedagar jag haft! Jag hade önskat mig en födelsedag a la ”Zombie-Tours” (ni begynners vet) där jag inte behövde fatta ett enda beslut eller planera någonting, och oj vad bra maken levererade!

Först blev jag utlotsad till morgonaltanen där jag serverades en äkta champagnefrukost! Jag har lite dåliga erfarenheter av champagne som inte jag gillat, men den här var verkligen toppengod! Bästa frukosten att få sitta på altanen och njuta med, i den fantastiska vårvärmen som anlänt precis i tid.

Till och med en av våra gårdskatter ville fira mig genom att hoppa upp i knäet för lite kel, det har hon ALDRIG gjort innan så det var himla mysigt! Förresten, den blå tröjan ni ser lite av här är den senaste jag har stickat själv, tycker den blev riktigt fin.

Därpå blev jag satt i bilen och körd till Backamo handelsträdgård. Där behövde jag inte besluta att vi skulle handla saker, utan jag behövde bara välja det jag faktiskt ville ha. Superroligt och jag gick runt där länge och valde.

Det ser ju rätt mycket ut ända till man pluttar ut växterna i landet och det typ knappt syns… Men det KOMMER bli otroligt bra! På blomsterbågen ni ser lite av nedan kommer det bli varsin klematis som klättrar från varsin sida av gången. Hoppas de ska ta sig ordentligt.

På hemvägen blev det lyxig lunch-pizza på Stuk. Var evigheter sedan jag var där, men så himla gott ju.

Väl hemma så fick jag lite mer champagne och så kunde jag gå runt i lugn och ro och peta ner växterna vi köpt. Barnen lekte ihop, jag kunde bara pilla med mitt, och maken ordnade maten. Såååå ljuvligt!

Av barnen blev jag firad med chokladpraliner och en liten kruka, och av mormor fick jag en hel massa fint, vaser, en duk, böcker, tvål och mer chokladpraliner. Extremt bortskämd kände jag mig!

Sedan fick jag supergod, hemgjord Sangria av maken, som såg till att jag alltid hade det bra. God plockmat och grillad spetskål, och dessutom dessert på det.

Verkligen en HELT fantastisk födelsedag, stort tack till min fantastiska make som levererade en hel dag precis skräddarsydd efter mig!

Idag har jag återigen vabbat för Filip som återigen är sjuk, men det är för deppigt att skriva om i samma inlägg. Kram på er.

Inte en av mitt livs bästa veckor

25 april, 202425 april, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Nästa vecka fyller jag 45, men efter den här veckan så känns det mer som 75 måste jag säga. Alltså herregud… Det började ju med att Filip blev sjuk. Sen steg och steg hans feber och hans huvudvärk eskalerade till en ohållbar nivå under måndagen, så efter konsultation med 1177 kom vi först till närakuten och sen blev vi remitterade till barnakuten. Där var det dock lite smärre kaos, så när klockan blev 23 så gav vi upp och åkte hem utan läkarbesök, men med löfte om att vi kunde komma tillbaka på morgonen. Vi hade däremot himla tur, hans feber gick ner något under natten så vi tog beslut att inte åka tillbaka. Däremot har han varit, och är fortfarande, riktigt dålig, ska jag gissa så skulle jag kunna tänka mig att det kanske är RS-virus för han är så galet igentäppt och snorig och det släpper liksom inte (självklart har vi gett nässpray, slemlösande och febernedsättande). Nätterna är vidriga, man ligger bredvid honom och bara lyssnar på hur han kämpar för att andas – och så har det varit sedan i lördags.

*Nu har faktiskt det varit några timmar i går och idag då han varit feberfri, men nästäppan släpper liksom inte och han är väldigt hängig.*

Efter den sena kvällen på akuten på måndagen så hade jag och närmsta kollegan en inplanerad resa till Nordbygg, en mässa i Stockholm. Inte supertaggad men ändå samtidigt skönt att komma ifrån sjukstugan en kortis. Mässbesöket blev verkligen toppen, vi fick med oss mer än vi vågat hoppas, men sen skulle vi checka in på hotellet… Alltså jag har ju inte riktigt haft tur med mina hotellnätter på sistone kan man väl säga. Vi hade bokat ett rum för dryga 1500 kr/natt per person, nära mässan, för att hålla nere kostnaden, men det hade iiiiiinte riktigt framgått vad det var för ”hotell”. Namnet var ju ett Best Western, men det var ju bara en massa smårum och utan egen toalett och badrum, utan det delade man med typ 15 andra rum… Dessutom var mitt rum typ 2×2 kvadratmeter och sängen var en våningssäng med skummadrasser.

*Det här fotot är taget med vidvinkel ändå…*

Sa jag att rummet inte hade några fönster, att TV’n hängde i en konstig vinkel ner mot golvet och att det var typ 28 grader i rummet med? Det stod en golvfläkt i ett hörn och ganska snabbt fattade jag ju att den behövdes. Ett tag under natten så funderade jag på om jag kunde typ sova med öppen dörr, men det funkar ju inte på ett ”hotell”. Ingen vidare bra sömn den natten heller med andra ord.

I dag har jag varit iväg med ett annat barn som har opererat bort en körtel som hindrar hans andning genom näsan, så hela dagen har spenderats på Ryhov – igen. Han mår också skrutt nu såklart, men det är ju övergående. Natten som kommer lär väl ändå inte bli någon höjdare för nån i familjen igen, gissar jag.

I all denna kalabalik så har jag inte hunnit göra minsta åtgärd för att försöka hjälpa växterna i växthuset på traven – det var ändå -5 grader i morse när jag var uppe och hämtade alvedon till ett barn. Otroligt nog så har faktisk ändå allt klarat sig, det är mest kål där ännu men lite sallad med som jag inte trodde skulle fixa det, men det har den gjort.

Rädisorna är också ok. Till helgen behöver jag verkligen börja flytta ut växterna i garaget, för de står så trångt nu att de inte mår bra. Det ser ju ut att bli varmare men sen hörde jag att det kanske blir kallare IGEN sen, suck! Jag har potatis som behöver komma ut i landen med ju.

Det ser ju så fint ut när solen tittar fram, men med de iskalla vindarna som blåser så går det knappt att vara ute, och ALLT är jättesent.

Så, nu hoppas jag på en något lugnare dag med VAB i morgon och kanske, kanske en gnutta sammanhängande sömn i natt, för första gången sedan i fredags…. Det här var troligen lite osammanhängande, men då fattar ni varför.

Trött fredagsrapport

19 april, 202419 april, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Lite utan nån vidare anledning så är jag på nåt ställe just nu som känns bara trött och deppigt. Känner att jag är trött i huvudet efter jobbet, och skulle nog behöva lite ledigt, men det får vänta till efter nästa vecka då vi ska iväg till Nordbygg-mässan en sväng. Har inget fokus alls på eftermiddagarna känner jag, och det blir ju lite stressande/påfrestande i sig när det sker saker som man gärna hade behövt lite fokus till.

Sen är det ju rent ut sagt jävligt trögt att våren liksom gått i stå med, heeela april har ju försvunnit i nån riktigt köldficka – och har det inte varit svinkallt så har det varit fågelloppor som grumlat utevistelsen. Har behov av att göra något roligt känner jag, men begränsad ork för detsamma, och då blir det svårt! Roligast rent generellt just nu är träningen som ändå går sakta framåt, och där man träffar lite kompisar för en kort stunds skitsnack.

Ungarna känns också trötta, det har varit en kamp att få upp alla denna veckan, speciellt nu i slutet. Lite allergi som långsamt får upp farten kanske också ställer till det, det är ju ändå ljust ute så DET är inte problemet nu, men kylan gör sitt med.

I allrummet i garaget är det i alla fall fullt under min växtbelysning, och ute i växthuset växer så sakteliga olika sorters kål trots kylan.

Det är mestadels tomater och chili, men även dahlior (i påsarna) och potatis som förgros. Har inte lagt all potatis på förgrodd dock, bara en del som jag vill ha lite extra tidig skörd på – resten kommer få komma ut i landen ändå. Jag har en tanke om att använda den plätt som grisarna nu bökat upp till ny potatisodling, och bara täcka med gammal ensilage, till huvuddelen av potatisskörden. Måste nog köpa mer sättpotatis med, ekologisk potatis är inte direkt jättebilligt att köpa och det är absolut den kolhydrat vi äter mest av – PLUS att vi nu har hyfsad förvaring för den till nästa vinter… Ska bara orka ta mig till en affär som har de sorterna jag vill ha!

I helgen hämtas förresten griskultingarna av sina nya ägare med, det kommer bli tomt här på gården utan de små knorrarna! Men liiiite billigare att nu igen bara hålla två vuxna grisar med mat…. På tal om mat så är det dags att fixa nåt till barnen nu, hoppas ni får en bra helg och att den inte känns lika deppig som min gör just nu. *kram*

Livets mening

14 april, 202414 april, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Igår kväll när vi skulle stänga av TV’n så visades den första Mission:Impossible filmen, från -96 tror jag. Vi var tvungna att googla efter hur gammal Tom Cruise var i den, för han ser ut att vara typ 20 – men han var tydligen 34 då, och är alltså rimligen 62 nu då. I samma veva konstaterade vi oxå att livet går så himla fort, sådär som man gör, och jag tror jag sa nåt i stil med att ”därför gäller det ju att man tar tillvara på det”. Satt sen och funderade lite runt det nu när jag satt i lugn och ro och drack mitt morgonkaffe, så tänkte ta er till hjälp (eller tekniskt sett skrivandet) i att reda ut mina tankar.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt mån om att ”få ut något” av varje dag, så gott det går, och med ”något” så kan det vara en rolig lunchdiskussion på jobbet, en stund att prata med barnen vid middagen eller att ta en liten stund och prata med maken i soffan innan TV’n åker på. Men det handlar också mycket om ”glimmer” (om jag inte minns ordet fel), alltså att man ser saker runt omkring sig som får det att bubbla lite i kroppen. Det är jag ganska så bra på tycker jag, att gå ut här och lyssna på allt fågelkvitter, att njuta av utsikten på väg till jobbet, att vända ansiktet mot solen om den mot förmodan skulle dyka upp eller att böja sig ner och kolla på den lilla vårblomman som tittar fram. Det är såklart lättast att upptäcka allt sånt och känna bubbel när det är lugnt omkring en, så det blir klart mer på helger än en lite stimmig vardag.

*Att fota är ett otroligt bra sätt att njuta av allt vackert runtomkring, som man annars kanske inte ser i lika stor utsträckning.*

Men i övrigt då, att ta tillvara på livet, vad betyder det för mig? Om jag börjar i andra änden, det jag tänker att det betyder för många är kanske att resa eller att hänga med vänner. Missförstå mig rätt, jag tycker om att resa och hänga med vänner de få gånger det händer, men det är ändå inte allra längst upp på toppen för mig. Allra mest trivs jag här på gården när vi grejar (tillsammans helst) jag och maken och barnen. Jag funderade på om det är prestationen att göra något som jag låter ta plats, men jag skulle nog faktiskt inte vilja säga det – jag tycker om arbetet tillsammans. Och resultatet sen med förstås, när man kan njuta av något man gjort och som blivit bra, sätta sig på den nya altanen eller gå och plocka en blomma i den nya rabatten.

Det ÄR fantastiskt att resa! Men det är också tämligen utmattande med tre barn – samtidigt som det ger en fantastisk gemenskap. Svår balans! Blev ändå sugen på att resa när jag såg den här bilden från Kroatien, många fina minnen från våra resor….

Det där är lite lurigt, jag vill ju inte känna att jag ”arbetar” bort livet, ska det bli bra så måste man ju också hitta balansen där man bara sätter sig och njuter av det man gör/har gjort. Och det kan vara lite svårt, jag kan vara på väg för att sätta mig och ta en kaffe men så ser man liksom en massa saker som ska göras och så har man rätt som det är druckit sitt kaffe i förbifarten bara. Sen ÄR det ju iofs inte riktigt skönt nog ute än för att sätta sig och njuta av vädret, med lite värme så blir det ju väldigt mycket enklare.

*Ska sätta mig fler gånger så här i sommar. Om vädret tillåter då….*

Frågan kvarstår lite ändå, kommer jag känna mig nöjd med mina val när jag tittar tillbaka på livet (om jag har den möjligheten) eller kommer jag känna att jag jobbat för mycket? Tänker jag på arbetsliv så kommer jag absolut känna det, att jobba 100% tar alldeles för mycket tid från ens liv, men det är ju inte så att man alltid har ett val. Eller jo, vi skulle kunna sälja gården och sätta oss i en lägenhet nånstans men DÅ hade ju all min mening med livet försvunnit. (Det är priviligerat att ens kunna ha det valet, det är jag mycket medveten om, det är inte på något sätt synd om oss för att vi köpt en gård och behöver arbeta för att ha råd med lån mm). Men kommer jag känna att jag njutit tillräckligt mycket av livet? Jag kanske skulle bli bättre på de där pauserna ändå, de där man bara sitter och njuter av det och de man har kring sig…. Och kanske nån liiiten resa skulle gå att klämma in? Den behöver ju inte gå till Kroatien för att den ska bli trevlig.

Trägen vinner

22 mars, 202422 mars, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Va!? Två inlägg om träning i rad? Ska det bli en träningsblogg av det här nu? Näe, verkligen inte, men för första gången på länge så känns det som att kroppen faktiskt svarar lite på träningen, och då känns det extra kul och alltså vill jag skriva om det 🙂 Sedan utmattningen har jag bestämt mig för att jag inte mäter min prestation i något alls egentligen. Jag reggar inte hur många gånger jag tränar, hur snabbt jag åker längdskidor (om det händer), absolut inte vad jag äter och jag har ingen klocka som mäter puls eller en massa annat. Ska jag träna så ska det vara för att jag mår bra av det och för att jag tycker det är kul! Det tog ett litet tag att vänja sig vid, men nu känner jag mig mycket mer nöjd över att bara lyssna på kroppen.

MEN, det finns ETT undantag, och det är att jag registrerar vilka vikter jag använder i övningarna på Crossfit-träningen. Det har två funktioner – den största är att jag inte behöver gissa ungefär vilken vikt jag ska lägga mig på när jag tränar (mitt minne ni vet) och den mindre, men till slut ändå roliga, funktionen är att jag kan se att jag faktiskt blivit starkare! Efter utmattningen är min kropps tolerans för att pressa sig typ noll, och jag har varit stundtals himla deppig över att det inte känns som jag blir starkare alls, men faktiskt kan jag nu få svart på vitt att jag ändå faktiskt blivit det – och det är ju en otrolig morot i sig! I vår app ser det tex ut så här:

Jag vet, det är en massa engelska termer för övningar som man generellt sett inte har koll på, och dessutom är det ganska få mätpunkter. Det sistnämnda är för att det faktiskt är ganska sällan vi gör en isolerad övning som kan registreras, det är ofta ”complex” alltså sammansatta övningar som består av olika saker, och de räknas inte på samma sätt. Men oavsett, det är inga jättesiffror, men det ÄR ju ändå ett kvitto på mer muskler och teknik! Sen ser såklart inte alla diagram ut så, de kan också se ut så här:

Variationerna beror oftast på att vi gjort väldigt olika typer av set, typ om vi är ute efter vår maxvikt gör vi bara ett fåtal repetitioner och det ger ett resultat, medan vi en annan gång kanske kör 10 repetitioner och får då ett uträknat resultat på något helt annat – kanske för att uthålligheten i muskeln inte är samma som den rena styrkan tex. Glad blev jag i alla fall när jag satt och kikade på lite kurvor häromdagen! Och just nu känns det som sagt var som att kroppen faktiskt kan svara när jag tränar, även om min kondis är noll och förmågan att pressa mig också är nära noll, så finns det i alla fall NÅT där. Det hjälper såklart inte supermycket att jag är kvinna i 45-årsåldern, min muskeltillväxt är ju inte direkt samma som min tonårings. Jag tränar nu då 3 gånger i veckan om inte det kör ihop sig någonstans (vilket är typ minst på klubben, de flesta verkar ha oändligt med tid och kör 5-6 pass?) vilket jag är mer än nöjd med, och det gör att jag mår bra både fysiskt och psykiskt.

Så, det här blev jag glad över – helt ointressant för er! Men kan varmt rekommendera träningsformen ändå, mycket är det (jobbigt, svårt, tungt och ibland rent löjligt omöjligt) men det är också (nästan) alltid roligt med.

En hopplös längtan

21 mars, 202421 mars, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Nästan alla år – med undantag för när jag varit utmattad eller gravid/småbarnsförälder – så får jag en sån himla lust att ge mig ut och springa så här års. Det vore ju inte så konstigt, om det inte vore för att jag är totalt värdelös på det och min enda känsla heeeela tiden jag springer är att jag håller på att dö av syrebrist, och då går det ändå extremt sakta. Jag känner mig tung, klumpig och har NOLL flås när det kommer till löpning, och har aldrig någonsin lyckats komma in i den där ”andra andningen”, inte ens när jag var som mest vältränad. Jag vet ju allt detta och accepterar generellt att löpning är inte min grej, men ändå.

I min fantasi så känner jag i kroppen hur den med lätta steg studsar fram längs vägen, helst med en svängande hästsvans (som jag inte haft på måååånga år) och i bra takt med min andning. Jag känner det alltså extremt livligt, och tänker att det kanske är ett kroppsminne som sitter i från när man var liten. Likt det här med armgång och att gå på händer, jag minns precis i kroppen hur det kändes när jag gjorde det som liten och det kändes LÄTT – jag blir lika chockad varje gång jag ska hänga i riggen på träningen och det är SÅÅÅ tungt!

*Runt Järstorp gick mången envis löprunda när jag gav mig f*n på att lära mig, och visst, till slut kom jag runt 5 km på halvtimmen, men med blodsmak vartenda steg.*

Jag vet ju att det jag längtar efter är en falsk känsla, den finns inte längre (alltså har inte funnits sedan jag var riktigt liten) och att löpning inte är min grej, men jag är SÅ sugen! Kanske, kanske, tänker jag, kan jag ge mig ut och ”springa” några intervaller i backen upp till oss (med ”springa” menar jag lunka med tunga steg, för det är så det blir) i helgen. Men mest troligt är att jag lufsar 100 meter, kommer ihåg den gräsliga känslan, och ger upp.

Om jag kunde få önska mig en enda förmåga (och då menar jag inte typ flyga eller bli osynlig) så skulle det vara att kunna springa, för jag tycker det ser sååå härligt ut när någon som kan springer. Dessutom enkelt, billigt och tidseffektivt om man ska skaffa sig lite flås OCH få frisk luft – alla viktiga saker när man ska hinna jobba och sköta en liten gård samtidigt. Jag har fått en massa välmenande tips om att gå på löparskola och så, men ni förstår inte, det är inte det att jag bara är ”lite dålig” på att springa, jag får helt enkelt inte till det alls och min startnivå är NOLL – kan inte tänka mig nåt värre än att någon annan ska bevittna detta dessutom.

Jag måste absolut inte kunna springa, men jag önskar verkligen att jag kunde/tyckte det var så roligt som det är i mitt huvud!

(Jag är ju bra på andra saker, jag känner inte att jag måste vara bra på löpning, men jag skulle verkligen vilja kunna ta mig fram utan att känna att jag dör för varje steg)

Gamergirl på vita duken

6 mars, 20246 mars, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Sedan Baldurs Gate i julas så har det varit tämligen fattigt på spelfronten, så istället har det blivit lite serier på kvällarna. Det är ju inte supermånga spel jag väljer att lägga tid på, det är ju framförallt stora spel som INTE är FPS (första persons skjutare). Därför blev jag ändå väldigt glad, och faktiskt lite överraskad för det har nästan gått mig förbi, när det kommer inte mindre än både en serie och en film på två spelfavoriter framöver.

Den ena är ju FALLOUT, och jag fattar inte hur jag HELT kan ha missat att det görs en serie på detta? Fallout som spelserie har ju varit minst sagt ojämn och det är väl ungefär hälften av spelen som varit fantastiska och resten har varit urusla, så det är med någon form av skräckblandad förtjusning jag spanade in trailern – men jag är försiktigt positiv? Önskar verkligen att den klarar att hålla den klassiska stilen som de bästa spelen har, med sina många humoristiska undertoner.

*Fallout utspelas i en av mina absoluta favoritscenarium – postapokalypsen! Bild från Amazon Prime.*

Det andra spelet som verkar bli en film istället är Borderlands. Spelen är bra allihop, med världens mest skruvade humor. Det som känns knepigt med filmen är att den verkligen har castat stora skådisar, som Cate Blanchett, Jamie Lee Curtis och såklart Jack Black som rösten till Claptrap. Kan inte säga varför det känns fel, men det gör att jag drar åt mig öronen lite, konstigt nog.

Jag hoppas också att dessa filmer och serier, såväl som tex Witcher-serien, gör att det även kommer nya uppföljare till spelen – OM det blir bra uppföljare såklart. Det finns ju tyvärr ett gäng exempel på spel som blivit katastrofala filmer och vice versa med – men det HAR ju även kommit ett gäng som är bra nu på ”senare” tid.

Gemensamt för i princip alla mina favoritspel är välgjorda miljöer, en bra story och härligt skruvad, lite mörk, humor, och de har gett mig måååånga underbara och underhållande timmar! Jag hoppas på att dessa filmer/serier kan förlänga nöjet, tills det är dags att spela igen. Kommer du titta?

16 betydande bilder

29 februari, 202429 februari, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Underbara Clara gjorde den här, fast med 17 bilder – men min favoritplats fick ni ju en massa bilder på i går! Tyckte den kändes rolig – i det grå februarimörkret.

En bild på något gott.