Personligt

Den försvunna stoltheten

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu kommer det handla om kropp, träning och utseende, så är du inte på ett ställe där du känner att du vill läsa om det – hoppa över! Lååååångt inlägg blev det med.

Ordet för idag i utmaningen Fånga Februari var ”Yngre dagar”, så jag bläddrade lite snabbt runt i gamla fotoalbum jag kommer åt via telefonen. De äldsta bilderna jag hade där var från 2004 och de är i usel kvalitet, men jag tycker också inte alls om hur jag ser ut på dem. Det blev så att jag valde bilder från 2014 – det året då jag var i absolut toppform – men nu har det i två timmar malt runt en massa tankar i mitt huvud så nu vill jag, för min egen skull, samla ihop tankarna här.

Det var fantastiskt att vara så vältränad, jag som varit en soffpotatis sedan den dagen då jag kom på att jag kunde välja att inte simträna mer (alldeles för sent rent mentalt, om än inte fysiskt) när jag var typ 16-17 nånting. Små ansatser hade väl gjorts, men efter några pass eller så, så slutade jag alltid. Men nu, nu hade jag tränat och tränat på ATT träna i kanske 2-3 år och nu var jag verkligen på TOPP. Superstark – kunde göra 5 pullups tex och körde högintensiv träning utan att det var några problem. Jag hade dessutom under det senaste året kört en stenhård linje med mycket protein, lite kolhydrater och verkligen maxat en näringsrik men kalorifattig kost. Jag kände mig stolt över mig själv, stolt över att jag gått från soffpotatis till vältränad, stolt för att jag var stark och stolt för att jag för första gången i mitt liv tyckte min kropp var fin. Just den biten var en fantastisk känsla, och jag kände att jag hade kontroll (liiite varning på den) över mitt eget liv.

Men självklart kom det inte av sig självt, jag tränade på lunchen 5 dagar i veckan och jag tränade 3-4 pass i veckan utöver det. En stor del av hjärnan hade dessutom alltid MATEN i fokus – så fort jag börjar tänka att jag ska göra NÅT med min kost så blir hjärnan helt besatt, mycket otrevligt. Allt detta tog såklart enormt mycket tid – och kanske framförallt tid som jag tog från maken, men även barnen till viss del. Och ja – en mamma har ju rätt till egentid, och en mamma som mår bra är en bra mamma till sina barn – men att hålla DEN formen, det tar alldeles för mycket tid och energi för att man ska kunna hålla i någon längre tid. Eller ja, åtminstone om du vill kunna leva ett någorlunda normalt liv och ha din familj kvar.

När alla kläder satt som man ville

Men som sagt, jag var himla stolt över mig själv att jag faktiskt kunnat ta mig ända dit jag var, att en vanlig soffpotatis faktiskt KUNDE träna så man fick rutor på magen (heeeeelt sjukt, men ett kort tag hade jag faktiskt det). Förstod dock redan då att det här inte var en hållbar livsstil, och efter jag födde Filip 2017 så försvann all ork och egentid så som den gör när man har små barn, och jag återgick till soffpotatisform, delvis även för att jag helt hade tappat lusten till att styrketräna på egen hand – det som varit framgångsrikt innan.

Sen testade jag lite crossfit, med jobbet, och DET var ju himla kul ändå! Eller, egentligen var det inte så mycket crossfit över de passen vi körde då, men det visste jag ju inte, utan det var mer funktionell träning. Askul och det var roligt att få lyfta tunga saker igen, även om det samtidigt var otroligt deppigt att börja från NOLL, när jag visste hur stark jag varit. Tung, svag och med noll kondis – och efter ett tag kände jag att jag faktiskt behövde anmäla mig till att träna mer, inte bara ett pass i veckan med jobbet. Så jag anmälde mig till introkursen en sommar, körde den tre kvällar och *PANG* precis här slog utmattningen till…. Inte på grund av träningen, det var bara lite dålig timing. Jag bestämde mig i alla fall för att jag, trots utmattning, skulle ge mig själv chansen att få känna mig stark igen, så jag anmälde mig till crossfitklubben och började gå ungefär 2 pass i veckan. Problemet med att träna med utmattning har jag ju skrivit om ganska mycket, men för att kort beskriva det så känns det lite som att träna med typ influensa i kroppen. Det och så det faktum att ”gummibandet” man normalt sett har – dvs att man tar i, det blir jobbigt, men så kan man ändå ta i lite mer – HELT var borta. Tar det slut (och det gör det snabbt) så tar det tvärstopp, inget i hela världen kan få en att ”pusha” vidare. Det känner jag ju av nu med, ett tag där så hade jag liiiite gummiband, men nu med mitt senaste bakslag så blev det stumt igen.

Så, nackdelen med det här är ju att jag VET hur det kan kännas, vad jag KAN klara och HAR klarat, och nu klarar jag nästan ingenting i jämförelse. Jag är tung och har ingen kondis alls, men jag HAR i alla fall jobbat tillbaka lite styrka nu igen. Det är extra jobbigt att gå och träna när man hela tiden känner sig misslyckad jämför med vad man själv klarat innan utmattning, graviditet och annat.

Maten har jag jobbat extremt hårt med att koppla bort från träningen, det ska vara två separata saker och INTE att man minsann förtjänat nåt sött efter ett hårt pass, eller att man ska ”jobba bort det där onödiga man åt” i går. Mat är en egen grej, träning är en annan. Det funkar numer ganska bra, att hålla isär det (nästan jämt). Däremot är jag ju kvinna och över 40 vilket innebär att jag nog skulle behöva äta mycket mindre än jag gör idag, men jag känner hur otroligt lätt det triggar något som liknar en ätstörning om jag börjar fundera på hur och vad jag äter, och dit vill jag inte gå igen. Maken har framgångsrikt kört periodisk fasta ett par månader, jag funderade på detsamma men nackdelen är att jag blir så extremt frusen av det (ja, klart jag körde det när jag tränade så mycket med), så jag orkar helt enkelt inte ”ta striden” med min kropp om det. Men det är inte roligt när inte kläder sitter som man vill och man VET hur bra det kändes innan, och det är riktigt trist när man tränar och bara känner sig TUNG hela tiden.

Hah, med det här superlånga ”introt” ville jag egentligen bara komma fram till en slags annan poäng, men jag behövde liksom lägga upp premissen först.

Som jag skrev så var jag stolt över allt jobb jag lagt ner på träningen, stolt över att vara i form och lite stolt för att jag tyckte min kropp var fin. När jag inte varit så vältränad som jag var då (vilket alltså är typ alla andra år) så har jag i alla fall kunnat känna mig lite stolt över att jag gör ett bra jobb, att jag lär mig nya saker, utmanar mig själv och att jag utvecklas.

Men nu, jag vet inte. Jag har svårt att känna att jag har något värde för mig själv, jag orkar ju inte direkt nåt, jag har katastrofal kondis, jag är trött jämnt och är heller inget vidare stolt över den här, tyngre kroppen. Inte svarar kroppen på träningen heller, åtminstone inte som den ”borde”. Och som topping på den bajsmackan så känner jag mig virrig, glömsk, korkad och ofokuserad – så jag har liksom inget som tillför något här i världen, eller inget jag känner mig stolt över.

Det här ÄR inte en önskan att nån ska skriva att du är ju fin, eller du är ju duktig, utan bara ett försök att formulera hur svårt jag har att själv hitta ett värde i det som är jag. Jag vet ju att barnen behöver mig, jag är en ok förälder (om man inte frågar tonåringarna möjligen, men det är ju som det är) och någon form av maka i alla fall. Jag gör en massa nytta här på gården och har hyfsat framgångsrikt skött mitt arbete på energikontoret, men eftersom jag VET hur mycket större kapacitet jag hade innan utmattningen så är det jäkligt svårt att hitta någon stolthet i detta nya läget. Jag förstår ju också att all ambition var precis exakt det som drev mig in i utmattningen, det är inte det att jag vill tillbaka till att prestera på det sättet för jag vet vart det ledde – men förstår ni hur svårt det är att hitta ett egenvärde när alla enskilda delar i det jag förr kunde vara stolt över, nu inte längre finns?

Det här är inte alls något jag går runt och tänker på dagligen, men en liten ledsen känsla dyker upp i bakhuvudet varje gång jag tränar, jag undviker min spegelbild förutom när jag gör mig i ordning på morgonen och jag blir ledsen när min koncentration och mitt minne sviker mig på jobbet. Jag tänker att det kanske finns många som mig, och att det är så många olika saker i livet som kan kännas svårt – även när man har ett priviligerat liv som någon form av medelklass i Sverige. Eller så är det bara jag, som navelskådar in absurdum och som svamlar som vanligt.

Kram på er, i vilket fall ❤

Serietips

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har inte mindre än tre serier som jag antingen nyss sett eller som jag håller på att se nu, som kanske kan ha gått någon förbi (de var inte nåt som dök upp sådär övertydligt i mitt flöde så jag höll själv på att missa dem). Alla tre är relativt korta (max 10 avsnitt) och fristående, och alla har gemensamt att de är lite mörka, väldigt spännande och lite läskiga. INGA spoilers nedan!

True Detective – säsong 4

Ja, det är säsong 4 men de är ju fristående, så vill man inte se de övriga så behöver man verkligen inte. Jag minns inte själv om det var säsong 1 eller 2 som var så himla bra, när jag såg att säsong 4 kom ut så tog jag även och kollade på säsong 3 nyligen, men den var ganska seg. Säsong 4 däremot… Vilken nagelbitare! Jodie Foster är en av huvudpersonerna, i en lite annorlunda personlighet, gillar hennes karaktär skarpt! TROR det kan ha varit säsongsavslutning i går, har inte hunnit se den, men har verkligen längtat till varje måndag när de släpps. Inleds med att det går väldigt fel på en forskningsstation i Alaska. Går på HBO.

Liebes Kind (Dear Child)

En tysk miniserie som också håller en klarvaken och på spänn hela tiden. Riktigt bra skådisar och en väldigt bra story som börjar direkt med att en kvinna flyr ut någon form av källare. Många skruvar på historien och ett bra avslut. Går på Netflix.

The Outsider

Den här serien är vi mitt i, så med reservation för att den teoretiskt kan bli dålig helt plötsligt så hamnar den ändå absolut bland mina rekommendationer. Här inleds story med ett brutalt mord och verkligen ingenting är som det verkar. Den baseras på en bok av Stephen King, vilket kanske kan ge en hint om att den nog blir tämligen skruvad – och väldigt läskig. Går på HBO.

Det var mina tre tips! Ingen av dem är så läskig att man inte vågar kolla själv, men man sitter verkligen på helspänn i dem allihop. Har ni några bra tips på serier?

Bilskrälle

/ LindaG / Lämna en kommentar

Helgen blev ju inte riktigt den vila jag tänkt, med magsjuka nätter, och efter en hel vecka på 75% jobb så är jag riktigt, riktigt trött. Varje dag, antingen efter jobbet eller på lunchen, så har det ändå blivit en kort tupplur – annars hade jag inte orkat ta mig igenom dagen. Jag är också innerligt trött på att bli trött hela tiden, vid minsta ansträngning. I går var första gången i veckan som det blev träning, och den är så himla viktigt, även om jag *såklart* blir trött av den med. Jag fattar om ni är trötta på mitt tjat om att jag är trött med. Bläsch.

Vi kan ju prata om en annan sak (som visserligen gör mig väldigt trött med, men på ett helt annat sätt), nämligen vår underbara tur med den gamla bilen. Vi har två bilar, och behöver ha två bilar om inte vi ska säga upp all träning och alla aktiviteter familjen har. Vår gamla bil (en peugeot 308) är från typ 2009 och har strulat MASSOR det senaste året. För bara ett par veckor sedan fick jag åka och möte Tobbe som blivit stående i morgontrafiken med den, och bogsera in honom till verkstan med den ”nya” bilen (från 2017). Värmen i den funkar inte, rumpvärmen funkar inte heller och tja, titt som tätt så havererar den. Nu efter bogseringen så blev räkningen ”bara 2500 kr” och ett nytt batteri, men nu har den havererat igen, bara en vecka senare, med samma fel. Orkar inte med denna gamla bil mer, vi har inte heller tid och kunskaper att göra allt man skulle behöva göra med den själva för att hålla nere kostnaderna, även om maken gjort imponerande insatser i den ändå. Dock så känns det liksom inte sådär kanonroligt att köpa en ”ny” bil heller just nu, jag är deltidssjukskriven, räntorna är höga och även om vi gör allt vi kan för att hålla ner matkostnaderna så är inte direkt maten för 5 pers billig heller.

Hade ju varit bra om det åtminstone gått att cykla in till Ölmstad för barnen, men eftersom det är en ganska smal landsväg utan vägren, med 70 km och ganska mycket trafik på, så är det verkligen ingen väg jag vill ungarna cyklar på.

Men – vi kommer inte undan längre, så i morgon ska vi åka o provköra begagnad elbil. Vill gärna ha en elbil modell mindre, ska vi åka nånstans allihop så tar vi ändå den nya, stora bilen. Gör vi en kalkyl över det så bör det inte bli så mycket dyrare än vad vi betalar idag, eftersom elbilen blir billigare i drift/bränsle, och då får vi såklart också prioritera att använda just den vid alla resor som går. Vi har ju ändå tur som bor där det FINNS möjlighet att åka buss, om vi kör ner barnen till busshållplatsen i Ölmstad (eller om de kan gå dit när inte allt i landskapet är lervälling), det gör att vi åtminstone inte behöver köra dem så mycket fram och tillbaka som vi annars hade behövt. Så, det blir lördagens uppdrag, att köpa bil…. Söndagens blir att peta ner de fröer som behöver komma i jord nu, såsom physalis och kruktomater. Vad gör ni till helgen?

Hjärtan och procent

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag missade att lägga ut gårdagens inlägg i fånga februari, och nu ids jag inte. Det var ändå inget litterärt mästerverk direkt… Har ingen koppling till dagens ”natt och dag” heller känner jag, utan det kommer bli (som vanligt) lite allmänt babbel om det jag känner jag vill formulera mig kring.

Först och främst, Alla Hjärtans Dag? Jag ser liiiite förvånat omkring mig på sociala medier och ser att det åtminstone där verkar vara ganska många som faktiskt uppmärksammar dagen? För mig känns den ganska plastig och påtryckt, och det är inte något vi direkt firar. Med det sagt fick jag faktiskt tulpaner i går, men det var kanske också för att maken var och handlade mat 🙂 Jag tycker också att skolorna liksom blåser upp det rätt mycket, på Filips fritids har de pysslat inför alla hjärtans dag i över en vecka, och jag har en diffus känsla av att han liksom väntar sig att vi ska fira dagen på något sätt, hemma idag.

Precis alla dagar är ju han mitt hjärta. Eller ok, inte ALLA dagar. Men många dagar. 😉

Andra på hjärnan – sorgen över Lisebergs vattenpark. Alltså vi åkte ju förbi och jag pekade på den i söndags och nämnde att det skulle bli så roligt med en vattenpark att besöka framöver? Så himla tragiskt, även utan personskador (vad nu som hänt den sista killen de letar efter), men för Liseberg, Göteborg och alla som sett fram emot detta.

Den tredje och sista saken jag tänkte skriva om är att jag fått förlängt mina 25% som sjukskriven i hela februari ut. Det känns väldigt skönt, även om jag inte varit på jobbet särskilt mycket i januari så är ju inte vare sig influensa eller magsjuka såna saker som laddar batterierna heller direkt. Känner också att mitt minne varit riktigt uselt det senaste, det är ungefär SÅ ofta jag bara famlar i ett svart hål när jag ska säga något, eller göra något. Min tripp till Göteborg är den första aktiviteten jag gjort utanför jobbet sedan i somras, och den gick ju dessutom… sisådär, som ni vet. Jag har lite, under denna tiden, glömt att jag inte bara kan ”vila” för att ladda batterierna, utan jag behöver ju faktiskt även göra roliga saker för att fylla på, det har inte funnits ork nog för det. Jag VET ju att det är ett direkt tecken på att jag har för mycket, och känner mig ganska förbryllad över att jag ändå inte sett det, denna gången heller? Blandade känslor här – väldigt skönt med ”respit” från heltidsjobb månaden ut, men viss vanmakt över att min hjärna funkar dåligt, och även depp över att jag helt enkelt känner mig dum/mindre kapabel. Suck. Också lite oro över hur jag ska orka upp till 100%.

Lysande utsikter

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Först och främst – jag mår bättre idag, efter en god natts sömn. Däremot är jag otroligt matt och trött (såklart), så det blir jobb hemifrån och i övrigt mycket vila. Tack för all omtanke jag fått! ❤

Men för att reflektera lite över dagens tema – lysande utsikter – så fastnade jag lite i tanken hos något jag hörde Henrik Schyffert säga i P3 häromdagen, även om det nu då var riktat mot dagens ungdomar och deras hopplösa försök att finna Lycka. Han sa att det hela enkelt handlar om att sänka sina förväntningar – att om du tänker siktar på och är nöjd med att plocka upp tacoprodukter på ICA så kommer du ju känna dig väldigt lycklig om du får avancera till charken. Jag tänker inte gå in på hela ungdoms-grejen, men jag funderade lite i sammanhanget på vad JAG skulle räkna in som lysande utsikter, eller kanske mer specifikt vad har jag för mål eller förväntningar på mig själv?

Och vet ni vad, just idag kan jag inte komma på ett enda mål eller förväntan. Jag bor där jag allra helst vill bo, jag har ett jättebra jobb med fantastiska kollegor, och jag har en fin, frisk familj och en make jag älskar. Jag är så otroligt nöjd med detta (självklart är det en känsla som kommer och går med dagsform när det gäller tex hur mycket man uppskattar sina barn 😉 , men på det stora hela liksom). Jag har iofs inte heller direkt någon ork just nu till att sätta någon direkt förväntan på mig själv, i vanliga fall har jag en hög förväntan att jag ska lära mig nya saker hela tiden, men just precis nu är min hjärna inte vidare mottaglig för ny kunskap känner jag. Jag känner däremot att jag har hyfsat lysande utsikter för att fortsätta ha det bra här på gården – speciellt som det går mot vår. Tror aldrig jag längtat så mycket som i år, faktiskt, all sjuka har verkligen tagit udden av vinter-orken och jag vill BARA kunna vara ute i ljumna vindar och lyssna på fågelkvitter nu, inget annat…. Så med mina förutsättningar och min (bris på) ork just nu så skulle jag säga att jag har de lysande förutsättningar för att känna mig lycklig som behövs, och det är inte fy skam.

Rent bokstavligt är ju den lysande utsikten från vårt ena köksfönster minst halva anledningen till att vi köpte den här gården. Blir aldrig mätt på denna!

Ensam, själv, solo, allena

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag sitter nerbäddad till hälften i hotellsängen just nu, och kollar på Berg. Eller alltså, hon programleder ju melodifestivalen, men jag gillar verkligen inte den – men jag gillar ju henne så då får jag göra annat när det är musik (typ blogga).

Alltså den här helgen… Den har varit både upp och ner kan man säga. Så gott att checka in på hotellet efter en lång bussresa i fredags! Då blev det en kort runda på nordstan för att handla lite snacks (wasabi-ärtor och torkad mango) och kolla runt lite. Sen blev jag hungrig, så jag gick in i en av Posthotellets tre restauranger (ok, jag hittade ärligt talat inte ens de andra två, satan vad stort det är här?), den som heter typ vardagsrummet och ligger rakt in vid receptionen. Hur mycket folk som helst, och så var det nån hästgala som pågick intill med. Dagens special var Moules frites som jag älskar, så jag tog det och ett glas bubbel. Jättegott var det, men en av musslorna smakade liiite fiskigt. Lugnt tänkte jag, och gick upp på rummet och slappade till Bäst i Test. Somnade en stund, men vaknade redan en timme senare vid 23 och mådde illa och hade ont i magen, hipp hurra…. Klarade mig undan att kräkas (förlåt för detaljer) men mådde riktigt dåligt där ett tag. Efter nån timme kunde jag i alla fall krypa ner i sängen igen, och ta i trä så kunde jag sova natten igenom, så det gick över hyfsat snabbt. Kände mig dock matt och darrig dagen efter så det blev en frukost light snarare än det jag hade sett framför mig… Men gott ändå 🙂

I dag har jag annars knatat runt på stan här – hur mycket folk som helst vilket är jobbigt, men jag har tagit det såååå lugnt och bara gått i min egen bubbla hela dagen. Trodde inte jag skulle orka prova nåt först, men fick ändå feeling och gick in på twilfit där jag fick lite hjälp att hitta ett par BH’ar (deeeeet var en välbehövlig uppdatering av min garderob som inte har gjorts på alldeles för länge). Satte lite i halsen av priset när jag skulle betala men tog som god, konflikträdd svensk bara och tackade och betalade, haha… Iofs som sagt inte igår jag köpte en riktig bh till mig själv. Har faktiskt hittat allt det jag ville hitta – två BH’ar (var ändå 2 för 1, och ändå svindyrt), en sport-bh på rea och ett par träningstajts på kampanj. Hittade också två saker jag inte alls tänkt köpa men som kändes bra, en beige kavaj som jag kan ha till typ allt i min garderob och som funkar bra att ha till jobb-grejor, och sen gick jag in i en second-hand butik som hette typ Beyond Retro där jag efter en låååång stund ändå hittade en jeanskjorta jag gillade – det första second-hand plagg jag köpt! Vill ju inte promota att man ska shoppa en massa saker, men förutom kavajen och jeansskjortan så var ju resten sånt jag behövt, sedan länge. Har tyvärr inga bra bilder, ska försöka fota när jag kommer hem.

Sen blev det en välbehövd stund på hotellrummet för att bara vila, innan jag knatade snett över gatan för att äta på Dubbel Dubbel – kycklingvingar, bao buns och paj choi, gott och inte musslor 😉 Och nu är jag tillbaka här på stället där jag började, i hotellsängen. I morgon går bussen hem igen, och jag längtar efter gården, maken och barnen – det där man aldrig nånsin hinner göra annars. Så, inte helt som planerat, men ändå väldigt skönt med en helg utan ansvar för någon eller något annat än mig själv!

Pssst, att vara ensam om man inte väljer det är ju inte alls samma sak, men när man har tre barn och i princip ALDRIG är ensam då är det verkligen ljuvligt att en kort stund vara just det – men också med vetskapen om att det finns en familj som väntar.

Hopp & tro

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Nej, jag är ingen troende person så som man generellt sett talar om tro. Det finns inga religioner jag tycker känns ens lite rimliga, och bara de saker som under människans historia har gjorts i ”Religionens namn” är ju totalt vidriga. Jag förstår att behovet av religion historiskt funnits där, att i tider där något går dåligt få känna att skulden ligger i någon form av gudomlig hand, att man kan blidka sagda gudom genom att kanske offra mat eller genom att tillbe denne. Det måste ju ge en känsla av kontroll och säkert även en känsla av skydd för den enskilda människan. I modern tid kan jag förstå att man uppskattar gemenskapen hos en församling av något slag, den verkar vara stark och ge mycket. Men med det sagt kan jag ändå inte riktigt förstå hur man kan identifiera sig med en religion som ofrånkomligen baserar på en samling (från min syn) godtyckliga texter som någon har ansett gynnat deras mål genom tiderna. (Jag dömer ingen utifrån vad hen vill tro på, jag har bara svårt att förstå det)

Tror jag inte på något då? Jo men det gör jag väl, och det är ju absolut lika lite underbyggt som ”riktiga” religioner. På samma sätt som livet på jorden garanterat tedde sig stort, oöversiktligt och obegriplig för folk för 100-tals år sedan eller mer, så ter sig ju ändå rymden för mig idag. Jag tror på vetenskapen, men min känsla är ändå att det finns någon form av övergripande mening med att saker är som de är. Inte på detaljplan eller ens på den lilla ”detaljen” jorden, utan hela universum. Men det är ju som sagt baserat på att jag inte förstår hur det skulle kunna hänga ihop annars. Om vi som ras lyckas överleva länge nog att få mer information om rymden och allt däromkring från tidernas begynnelse (och troligen innan dess eftersom det kanske inte funnits ”tid” alltid) så skulle jag kanske resonera annorlunda.

Skillnaden som jag upplever det på min tro på en övergripande mening med allt och en tro på en specifik gud, profet eller gudar, är att jag inte på något sätt lägger ansvar för mina eller någon annans handlingar på denne gud. Jag kommer aldrig hävda att min tro är bättre än någon annans och tvinga den till att följa samma, jag kommer inte erövra grannens tomt med hänvisning till att min tro kräver det och jag kommer aldrig på riktigt tro att något jag gör påverkar detta övergripande medvetande eller vad man ska kalla det. Självklart finns det ju däremot stunder när även jag HOPPAS att det finns någon som hör, när barnen är jättesjuka eller när något går riktigt, riktigt dåligt och jag ändå kan be eller önska hjälp – jag är ju bara människa också och även om det inte hjälper så känns det kanske som det hjälper en gnutta för stunden. Absolut helt motsatt allt jag tror på, det är jag såklart medveten om.

Bara att uppleva hur otroligt vacker vår planet och omgivning är, kan göra det svårt att tro att allt ENBART är en slump – även om jag vet hur väl planetens ekologiska funktioner har utvecklats över miljontals år. Ja, tills vi kom och började förstöra det hela då.

Så – tro precis vad du vill, så länge som du inte trycker på någon annan din tro utan att den vill det, och utan att du begår handlingar i ”någons namn” för att slippa ta eget ansvar, är väl kontentan av mitt jättelånga inlägg. Hur tänker du?

Allvarligt talat

/ LindaG / 4 kommentarer

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Allvarligt talat har den här vintern känts evighetslång, trots att den varken började tidigare eller har varit sämre vädermässigt än någon annan direkt. Vi har ju snarare haft en del snö, vilket piggar upp, och även ett tag med riktigt kalla temperaturer. Nej, det är nog inte vädret man kan beskylla för den evighetslånga vintern…

Orken försvann såklart med bakslaget i utmattningen, med topping av influensa, men sen skulle jag vilja beskylla det allmänna världsläget för en del av den mycket avslagna känslan. Krig och elände samt att hela världen (och Sverige i synnerhet) verkar tro att klimatkrisen är något som går att skjuta framför sig. På närmare plan så har höjda räntor och matkostnader och dyr el tagit bort de små guldkanterna på vardagen. Det ÄR trögt nu.

Samtidigt har vi ju det SÅ bra, jämför med nästan hela världen känns det som. Och vi har det bra med, här på vår gård. Det är tur att man kan ha många tankar i huvudet samtidigt (även i min trasiga hjärna) – det måste få vara ok att känna att det är tungt en stund och sen ändå rycka upp sig, ta tag i saker och gå vidare.

Jag tänkte jag skulle börjat ”fånga februari” med nåt roligt och kanske lite rappt – men kanske behöver jag liksom avsluta och sätta punkt först på det som varit trögt, för hur jag än vred på det så hamnade jag här när jag skulle skriva. Vi kan väl bestämma det, att från och med idag så ÄR det ju lite tydligare nedförsbacke mot varmare och ljusare tider, och nu lämnar vi mörkret bakom oss – både bokstavligt och bildligt?

Allvarligt talat – nu går vi framåt, ok?

Ensam är absolut inte stark

/ LindaG / Lämna en kommentar

När jag har legat sjuk här i veckan så har jag bland annat försökt jaga efter en halmbal, på Facebook. Självklart finns det grupper för det med! Jag hade sån otrolig tur att en kille erbjöd sig att sälja en, med leverans, för ändå en ok peng. Det visade sig att det var en tonåring från trakten som kom med traktorn och en halmbal på den, bara 5-10 minuter härifrån. Otroligt hjälpsamt och väldigt bra – grisarna har ju än så länge fått stå ut med vårt egenslagna hö i grishuset eftersom det har varit det som funnits att tillgå, men halmen är bättre för dem att ligga i eftersom den isolerar bättre. Saker man inte vet när man inte växt upp på en bondgård alltså, det finns det gott om!

Det ÄR lite svårt när man är ny på att bo på landet och ny på att ha en gård. Både för allt man ska och behöver lära sig själv allteftersom (men det är ändå också otroligt roligt och givande samtidigt), men sen börjar jag också förstå hur mycket kontakter och nätverk det egentligen skulle behövas för att få ihop vardagen på en gård. För det är liksom inte bara att säga att man vill köpa något (kanske som jag tänkte), utan det kräver att man har någon form av kontakt med bonden/personen i fråga oftast. Och är man då nyinflyttad och kanske inte alltid ens VET exakt vad och vem man ska fråga efter, då är det lite svårt ibland. Några kontakter har vi fått sedan vi flyttade hit, men de blir ju såklart lite ytliga. Här har alla sina kontakter, alla känner alla och alla vet vem som har den ena eller andra sortens lantbruk eller djur.

Idag blev det lite småjobb ute på gården, efter ork, i det otroligt härliga vädret! Lite vårkänsla på takdropp, plusgrader och sol!

Det skulle säkert vara lättare att hitta de kontakterna om vi kunde engagera oss i lokala föreningsliv tex kyrkor, men vi är ju noll religiösa och pga heltidsjobb, utmattning och ont om ork så det räcker ens till oss själva så orkar vi helt enkelt inte. Filip kommer ju bli den enda i familjen som kommer växa upp här ”på riktigt”, han har gått på dagis och kommer gå i skolan här, så han blir ju ”Ölmstad-bo” från början.

Helt ärligt så har jag hört så mycket skräckexempel från grannar till folk som flyttar ut på landet att jag ändå måste säga att jag är jätteglad över att alla runt här är trevliga! Men det är ju ändå inte riktigt samma sak som att ha kontakter och så till alla, vi har fått hjälp av våra närmsta grannar men jag vill ju liksom inte knata över på vinst och förlust till nån bonde och fråga om vi kan köpa tex halm, det känns så … ofint. Vi har heller inte så mycket att erbjuda i gengäld liksom? Såklart blir det heller inte lättare när man är introvert och alla nya kontakter tar mycket energi.

Vad?

/ LindaG / 2 kommentarer

Kopierade ett inlägg från Underbara Clara.

Vad är gott? Alltså, nästan all mat är gott, jag älskar att äta och måltider och fikastunder är i princip alltid höjdpunkten på dagen. Jag äter också typ alltid för mycket, för det är gott och det är svårt att sluta. Dålig kombo med kvinna över 40, hur bra maten än är.

Vad stressar dig just nu? Inte så mycket, tänkte jag säga först. Men det som stressar mig är att min ork tar slut så himla fort. Just nu har jag ju inte så mycket måsten och jobbar bara halvtid, men hur ska det gå sen? Än så länge ser jag inte hur sjutton jag ska orka jobba mer än 50% ens…

Vad retar du dig på? Jag retar mig ENORMT mycket på att alla tv-program (har bäst-i-test i tanken nu) envisas med att visa ”vad som händer i programmet” eller ”det här händer efter reklamen”. Det förstör ju HELA nöjet med programmet? Jag brukar försöka hålla för både ögon och öron, men det är ju ett så meningslöst sätt att förstöra nöjet på. Inte ens jag är ju för övrigt så senil att jag glömmer vad som hände innan reklamen.

Vad ska du göra ikväll? Jag vet verkligen inte? Har inga serier att kolla på och inget TV-spel som lockar heller. Tidig kväll blir de i alla fall, för frisk, det är jag inte än. Skulle vilja se fortsättningen på True Detective (sjukt spännande säsong, även om det typ är lite jobbigt att se vilken idiot Jodie Foster spelar), men det kommer ju inte förrän nästa måndag.

Vad är svårt? Att känna att man har något värde att erbjuda som människa när man inte orkar med direkt nåt, inte har ork att vara social med sina vänner och inte direkt kommer nånvart med träningen.

Vad är lätt? Att hitta på idéer på saker man vill göra här på gården, projekt och dagsverken.

Vad blir det för middag idag? Det blev Tacopaj, smidigt och gott.

Vad vill du göra mer? LEVA. Alltså göra saker som är roliga, skratta mer, fåna mig mer, inte ta saker så allvarligt! Jag önskar jag vore mycket bättre på det. Och fota vill jag göra mer! Och skriva…. Och lära mig mer saker om gården, och… alltså, jag vill göra otroligt mycket saker egentligen.

Vad går du igång på? Idéer! Eller möjligheten till idéer. Att fnula över hur vi kan göra saker bättre/finare/roligare.

Vad gråter du av? Barn och gamla människor! Blir väldigt tårögd av gamla tanter eller par, antingen av medkänsla eller för att de bara är så gulliga. Klarar INTE att se introt till filmen ”UPP”, då flödar tårarna som aldrig förr.

Vad gruvar du dig inför? Hur jag ska orka jobba heltid igen och hur vi ska klara oss om jag inte gör det.

Vad gjorde dig arg senast? Åh gud, det är nästan bara barnen (och ibland maken) som gör mig arg, sådär personligen. Det var nog senast igår. Annars blir jag också arg när jag hör hur många miljarder bankerna går med vinst, det är oerhört provocerande eller när vår regering fuckar upp hela miljöfrågan.

Vad åt du senast? Tacopaj. (Säg inget men jag KAN ha nallat en tesked Nutella för jag blev så himla sötsugen efter. Vi har aldrig nutellla hemma i vanliga fall, men nu önskade jag det i helgen när jag var sjukast, att ha på pannkakor. )

Vad är fånigt? En massa saker jag gör själv, fånigt att tro att andra bryr sig om det jag gör – egentligen fånigt att blogga med, av samma anledning.

Vad är du inte? Extrovert. Vältränad. Bra på nånting, just nu, som det känns. Bitter, på det stora hela (har absolut dagar då det kan slå till, men de är relativt få).

Vad är du? Lite lat ibland, just nu hjärntrött och dessutom sjuk. Långsint, när det gäller vissa saker. Bra på att planera, och att få kreativa idéer. Obotlig optimist i grunden. Nästan alltid glad.

Här borde vi ju anlägga en blomsterrabatt! – Ja och titta så bra det blev liksom!

Vad längtar du efter? Våren!!! Efter denna influensa eller COVID eller vad det nu har varit så tog min ork för vintern helt slut, nu skulle jag ge nästan vad som helst för lite ljumna vårvindar med en doft av solvarm jord och med fågelkvitter.

Vad har du missuppfattat? Haha, garanterat en massa saker, kommer bara inte på nåt just nu (ni vet, minnet).

Vad ska du göra nu? Nu är det dags att lägga lilla F, men det överlämnar jag till maken, så jag ska väl bara försöka komma på något som vi kan titta på.