Igår fyllde jag 45 år, och det var nog en av de bästa födelsedagar jag haft! Jag hade önskat mig en födelsedag a la ”Zombie-Tours” (ni begynners vet) där jag inte behövde fatta ett enda beslut eller planera någonting, och oj vad bra maken levererade!
Först blev jag utlotsad till morgonaltanen där jag serverades en äkta champagnefrukost! Jag har lite dåliga erfarenheter av champagne som inte jag gillat, men den här var verkligen toppengod! Bästa frukosten att få sitta på altanen och njuta med, i den fantastiska vårvärmen som anlänt precis i tid.
Till och med en av våra gårdskatter ville fira mig genom att hoppa upp i knäet för lite kel, det har hon ALDRIG gjort innan så det var himla mysigt! Förresten, den blå tröjan ni ser lite av här är den senaste jag har stickat själv, tycker den blev riktigt fin.
Därpå blev jag satt i bilen och körd till Backamo handelsträdgård. Där behövde jag inte besluta att vi skulle handla saker, utan jag behövde bara välja det jag faktiskt ville ha. Superroligt och jag gick runt där länge och valde.
Det ser ju rätt mycket ut ända till man pluttar ut växterna i landet och det typ knappt syns… Men det KOMMER bli otroligt bra! På blomsterbågen ni ser lite av nedan kommer det bli varsin klematis som klättrar från varsin sida av gången. Hoppas de ska ta sig ordentligt.
På hemvägen blev det lyxig lunch-pizza på Stuk. Var evigheter sedan jag var där, men så himla gott ju.
Väl hemma så fick jag lite mer champagne och så kunde jag gå runt i lugn och ro och peta ner växterna vi köpt. Barnen lekte ihop, jag kunde bara pilla med mitt, och maken ordnade maten. Såååå ljuvligt!
Av barnen blev jag firad med chokladpraliner och en liten kruka, och av mormor fick jag en hel massa fint, vaser, en duk, böcker, tvål och mer chokladpraliner. Extremt bortskämd kände jag mig!
Sedan fick jag supergod, hemgjord Sangria av maken, som såg till att jag alltid hade det bra. God plockmat och grillad spetskål, och dessutom dessert på det.
Verkligen en HELT fantastisk födelsedag, stort tack till min fantastiska make som levererade en hel dag precis skräddarsydd efter mig!
Idag har jag återigen vabbat för Filip som återigen är sjuk, men det är för deppigt att skriva om i samma inlägg. Kram på er.
Nästa vecka fyller jag 45, men efter den här veckan så känns det mer som 75 måste jag säga. Alltså herregud… Det började ju med att Filip blev sjuk. Sen steg och steg hans feber och hans huvudvärk eskalerade till en ohållbar nivå under måndagen, så efter konsultation med 1177 kom vi först till närakuten och sen blev vi remitterade till barnakuten. Där var det dock lite smärre kaos, så när klockan blev 23 så gav vi upp och åkte hem utan läkarbesök, men med löfte om att vi kunde komma tillbaka på morgonen. Vi hade däremot himla tur, hans feber gick ner något under natten så vi tog beslut att inte åka tillbaka. Däremot har han varit, och är fortfarande, riktigt dålig, ska jag gissa så skulle jag kunna tänka mig att det kanske är RS-virus för han är så galet igentäppt och snorig och det släpper liksom inte (självklart har vi gett nässpray, slemlösande och febernedsättande). Nätterna är vidriga, man ligger bredvid honom och bara lyssnar på hur han kämpar för att andas – och så har det varit sedan i lördags.
Nu har faktiskt det varit några timmar i går och idag då han varit feberfri, men nästäppan släpper liksom inte och han är väldigt hängig.
Efter den sena kvällen på akuten på måndagen så hade jag och närmsta kollegan en inplanerad resa till Nordbygg, en mässa i Stockholm. Inte supertaggad men ändå samtidigt skönt att komma ifrån sjukstugan en kortis. Mässbesöket blev verkligen toppen, vi fick med oss mer än vi vågat hoppas, men sen skulle vi checka in på hotellet… Alltså jag har ju inte riktigt haft tur med mina hotellnätter på sistone kan man väl säga. Vi hade bokat ett rum för dryga 1500 kr/natt per person, nära mässan, för att hålla nere kostnaden, men det hade iiiiiinte riktigt framgått vad det var för ”hotell”. Namnet var ju ett Best Western, men det var ju bara en massa smårum och utan egen toalett och badrum, utan det delade man med typ 15 andra rum… Dessutom var mitt rum typ 2×2 kvadratmeter och sängen var en våningssäng med skummadrasser.
Det här fotot är taget med vidvinkel ändå…
Sa jag att rummet inte hade några fönster, att TV’n hängde i en konstig vinkel ner mot golvet och att det var typ 28 grader i rummet med? Det stod en golvfläkt i ett hörn och ganska snabbt fattade jag ju att den behövdes. Ett tag under natten så funderade jag på om jag kunde typ sova med öppen dörr, men det funkar ju inte på ett ”hotell”. Ingen vidare bra sömn den natten heller med andra ord.
I dag har jag varit iväg med ett annat barn som har opererat bort en körtel som hindrar hans andning genom näsan, så hela dagen har spenderats på Ryhov – igen. Han mår också skrutt nu såklart, men det är ju övergående. Natten som kommer lär väl ändå inte bli någon höjdare för nån i familjen igen, gissar jag.
I all denna kalabalik så har jag inte hunnit göra minsta åtgärd för att försöka hjälpa växterna i växthuset på traven – det var ändå -5 grader i morse när jag var uppe och hämtade alvedon till ett barn. Otroligt nog så har faktisk ändå allt klarat sig, det är mest kål där ännu men lite sallad med som jag inte trodde skulle fixa det, men det har den gjort.
Rädisorna är också ok. Till helgen behöver jag verkligen börja flytta ut växterna i garaget, för de står så trångt nu att de inte mår bra. Det ser ju ut att bli varmare men sen hörde jag att det kanske blir kallare IGEN sen, suck! Jag har potatis som behöver komma ut i landen med ju.
Det ser ju så fint ut när solen tittar fram, men med de iskalla vindarna som blåser så går det knappt att vara ute, och ALLT är jättesent.
Så, nu hoppas jag på en något lugnare dag med VAB i morgon och kanske, kanske en gnutta sammanhängande sömn i natt, för första gången sedan i fredags…. Det här var troligen lite osammanhängande, men då fattar ni varför.
Lite utan nån vidare anledning så är jag på nåt ställe just nu som känns bara trött och deppigt. Känner att jag är trött i huvudet efter jobbet, och skulle nog behöva lite ledigt, men det får vänta till efter nästa vecka då vi ska iväg till Nordbygg-mässan en sväng. Har inget fokus alls på eftermiddagarna känner jag, och det blir ju lite stressande/påfrestande i sig när det sker saker som man gärna hade behövt lite fokus till.
Sen är det ju rent ut sagt jävligt trögt att våren liksom gått i stå med, heeela april har ju försvunnit i nån riktigt köldficka – och har det inte varit svinkallt så har det varit fågelloppor som grumlat utevistelsen. Har behov av att göra något roligt känner jag, men begränsad ork för detsamma, och då blir det svårt! Roligast rent generellt just nu är träningen som ändå går sakta framåt, och där man träffar lite kompisar för en kort stunds skitsnack.
Ungarna känns också trötta, det har varit en kamp att få upp alla denna veckan, speciellt nu i slutet. Lite allergi som långsamt får upp farten kanske också ställer till det, det är ju ändå ljust ute så DET är inte problemet nu, men kylan gör sitt med.
I allrummet i garaget är det i alla fall fullt under min växtbelysning, och ute i växthuset växer så sakteliga olika sorters kål trots kylan.
Det är mestadels tomater och chili, men även dahlior (i påsarna) och potatis som förgros. Har inte lagt all potatis på förgrodd dock, bara en del som jag vill ha lite extra tidig skörd på – resten kommer få komma ut i landen ändå. Jag har en tanke om att använda den plätt som grisarna nu bökat upp till ny potatisodling, och bara täcka med gammal ensilage, till huvuddelen av potatisskörden. Måste nog köpa mer sättpotatis med, ekologisk potatis är inte direkt jättebilligt att köpa och det är absolut den kolhydrat vi äter mest av – PLUS att vi nu har hyfsad förvaring för den till nästa vinter… Ska bara orka ta mig till en affär som har de sorterna jag vill ha!
I helgen hämtas förresten griskultingarna av sina nya ägare med, det kommer bli tomt här på gården utan de små knorrarna! Men liiiite billigare att nu igen bara hålla två vuxna grisar med mat…. På tal om mat så är det dags att fixa nåt till barnen nu, hoppas ni får en bra helg och att den inte känns lika deppig som min gör just nu. *kram*
Igår kväll när vi skulle stänga av TV’n så visades den första Mission:Impossible filmen, från -96 tror jag. Vi var tvungna att googla efter hur gammal Tom Cruise var i den, för han ser ut att vara typ 20 – men han var tydligen 34 då, och är alltså rimligen 62 nu då. I samma veva konstaterade vi oxå att livet går så himla fort, sådär som man gör, och jag tror jag sa nåt i stil med att ”därför gäller det ju att man tar tillvara på det”. Satt sen och funderade lite runt det nu när jag satt i lugn och ro och drack mitt morgonkaffe, så tänkte ta er till hjälp (eller tekniskt sett skrivandet) i att reda ut mina tankar.
Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt mån om att ”få ut något” av varje dag, så gott det går, och med ”något” så kan det vara en rolig lunchdiskussion på jobbet, en stund att prata med barnen vid middagen eller att ta en liten stund och prata med maken i soffan innan TV’n åker på. Men det handlar också mycket om ”glimmer” (om jag inte minns ordet fel), alltså att man ser saker runt omkring sig som får det att bubbla lite i kroppen. Det är jag ganska så bra på tycker jag, att gå ut här och lyssna på allt fågelkvitter, att njuta av utsikten på väg till jobbet, att vända ansiktet mot solen om den mot förmodan skulle dyka upp eller att böja sig ner och kolla på den lilla vårblomman som tittar fram. Det är såklart lättast att upptäcka allt sånt och känna bubbel när det är lugnt omkring en, så det blir klart mer på helger än en lite stimmig vardag.
Att fota är ett otroligt bra sätt att njuta av allt vackert runtomkring, som man annars kanske inte ser i lika stor utsträckning.
Men i övrigt då, att ta tillvara på livet, vad betyder det för mig? Om jag börjar i andra änden, det jag tänker att det betyder för många är kanske att resa eller att hänga med vänner. Missförstå mig rätt, jag tycker om att resa och hänga med vänner de få gånger det händer, men det är ändå inte allra längst upp på toppen för mig. Allra mest trivs jag här på gården när vi grejar (tillsammans helst) jag och maken och barnen. Jag funderade på om det är prestationen att göra något som jag låter ta plats, men jag skulle nog faktiskt inte vilja säga det – jag tycker om arbetet tillsammans. Och resultatet sen med förstås, när man kan njuta av något man gjort och som blivit bra, sätta sig på den nya altanen eller gå och plocka en blomma i den nya rabatten.
Det ÄR fantastiskt att resa! Men det är också tämligen utmattande med tre barn – samtidigt som det ger en fantastisk gemenskap. Svår balans! Blev ändå sugen på att resa när jag såg den här bilden från Kroatien, många fina minnen från våra resor….
Det där är lite lurigt, jag vill ju inte känna att jag ”arbetar” bort livet, ska det bli bra så måste man ju också hitta balansen där man bara sätter sig och njuter av det man gör/har gjort. Och det kan vara lite svårt, jag kan vara på väg för att sätta mig och ta en kaffe men så ser man liksom en massa saker som ska göras och så har man rätt som det är druckit sitt kaffe i förbifarten bara. Sen ÄR det ju iofs inte riktigt skönt nog ute än för att sätta sig och njuta av vädret, med lite värme så blir det ju väldigt mycket enklare.
Ska sätta mig fler gånger så här i sommar. Om vädret tillåter då….
Frågan kvarstår lite ändå, kommer jag känna mig nöjd med mina val när jag tittar tillbaka på livet (om jag har den möjligheten) eller kommer jag känna att jag jobbat för mycket? Tänker jag på arbetsliv så kommer jag absolut känna det, att jobba 100% tar alldeles för mycket tid från ens liv, men det är ju inte så att man alltid har ett val. Eller jo, vi skulle kunna sälja gården och sätta oss i en lägenhet nånstans men DÅ hade ju all min mening med livet försvunnit. (Det är priviligerat att ens kunna ha det valet, det är jag mycket medveten om, det är inte på något sätt synd om oss för att vi köpt en gård och behöver arbeta för att ha råd med lån mm). Men kommer jag känna att jag njutit tillräckligt mycket av livet? Jag kanske skulle bli bättre på de där pauserna ändå, de där man bara sitter och njuter av det och de man har kring sig…. Och kanske nån liiiten resa skulle gå att klämma in? Den behöver ju inte gå till Kroatien för att den ska bli trevlig.
Va!? Två inlägg om träning i rad? Ska det bli en träningsblogg av det här nu? Näe, verkligen inte, men för första gången på länge så känns det som att kroppen faktiskt svarar lite på träningen, och då känns det extra kul och alltså vill jag skriva om det 🙂 Sedan utmattningen har jag bestämt mig för att jag inte mäter min prestation i något alls egentligen. Jag reggar inte hur många gånger jag tränar, hur snabbt jag åker längdskidor (om det händer), absolut inte vad jag äter och jag har ingen klocka som mäter puls eller en massa annat. Ska jag träna så ska det vara för att jag mår bra av det och för att jag tycker det är kul! Det tog ett litet tag att vänja sig vid, men nu känner jag mig mycket mer nöjd över att bara lyssna på kroppen.
MEN, det finns ETT undantag, och det är att jag registrerar vilka vikter jag använder i övningarna på Crossfit-träningen. Det har två funktioner – den största är att jag inte behöver gissa ungefär vilken vikt jag ska lägga mig på när jag tränar (mitt minne ni vet) och den mindre, men till slut ändå roliga, funktionen är att jag kan se att jag faktiskt blivit starkare! Efter utmattningen är min kropps tolerans för att pressa sig typ noll, och jag har varit stundtals himla deppig över att det inte känns som jag blir starkare alls, men faktiskt kan jag nu få svart på vitt att jag ändå faktiskt blivit det – och det är ju en otrolig morot i sig! I vår app ser det tex ut så här:
Jag vet, det är en massa engelska termer för övningar som man generellt sett inte har koll på, och dessutom är det ganska få mätpunkter. Det sistnämnda är för att det faktiskt är ganska sällan vi gör en isolerad övning som kan registreras, det är ofta ”complex” alltså sammansatta övningar som består av olika saker, och de räknas inte på samma sätt. Men oavsett, det är inga jättesiffror, men det ÄR ju ändå ett kvitto på mer muskler och teknik! Sen ser såklart inte alla diagram ut så, de kan också se ut så här:
Variationerna beror oftast på att vi gjort väldigt olika typer av set, typ om vi är ute efter vår maxvikt gör vi bara ett fåtal repetitioner och det ger ett resultat, medan vi en annan gång kanske kör 10 repetitioner och får då ett uträknat resultat på något helt annat – kanske för att uthålligheten i muskeln inte är samma som den rena styrkan tex. Glad blev jag i alla fall när jag satt och kikade på lite kurvor häromdagen! Och just nu känns det som sagt var som att kroppen faktiskt kan svara när jag tränar, även om min kondis är noll och förmågan att pressa mig också är nära noll, så finns det i alla fall NÅT där. Det hjälper såklart inte supermycket att jag är kvinna i 45-årsåldern, min muskeltillväxt är ju inte direkt samma som min tonårings. Jag tränar nu då 3 gånger i veckan om inte det kör ihop sig någonstans (vilket är typ minst på klubben, de flesta verkar ha oändligt med tid och kör 5-6 pass?) vilket jag är mer än nöjd med, och det gör att jag mår bra både fysiskt och psykiskt.
Så, det här blev jag glad över – helt ointressant för er! Men kan varmt rekommendera träningsformen ändå, mycket är det (jobbigt, svårt, tungt och ibland rent löjligt omöjligt) men det är också (nästan) alltid roligt med.
Nästan alla år – med undantag för när jag varit utmattad eller gravid/småbarnsförälder – så får jag en sån himla lust att ge mig ut och springa så här års. Det vore ju inte så konstigt, om det inte vore för att jag är totalt värdelös på det och min enda känsla heeeela tiden jag springer är att jag håller på att dö av syrebrist, och då går det ändå extremt sakta. Jag känner mig tung, klumpig och har NOLL flås när det kommer till löpning, och har aldrig någonsin lyckats komma in i den där ”andra andningen”, inte ens när jag var som mest vältränad. Jag vet ju allt detta och accepterar generellt att löpning är inte min grej, men ändå.
I min fantasi så känner jag i kroppen hur den med lätta steg studsar fram längs vägen, helst med en svängande hästsvans (som jag inte haft på måååånga år) och i bra takt med min andning. Jag känner det alltså extremt livligt, och tänker att det kanske är ett kroppsminne som sitter i från när man var liten. Likt det här med armgång och att gå på händer, jag minns precis i kroppen hur det kändes när jag gjorde det som liten och det kändes LÄTT – jag blir lika chockad varje gång jag ska hänga i riggen på träningen och det är SÅÅÅ tungt!
Runt Järstorp gick mången envis löprunda när jag gav mig f*n på att lära mig, och visst, till slut kom jag runt 5 km på halvtimmen, men med blodsmak vartenda steg.
Jag vet ju att det jag längtar efter är en falsk känsla, den finns inte längre (alltså har inte funnits sedan jag var riktigt liten) och att löpning inte är min grej, men jag är SÅ sugen! Kanske, kanske, tänker jag, kan jag ge mig ut och ”springa” några intervaller i backen upp till oss (med ”springa” menar jag lunka med tunga steg, för det är så det blir) i helgen. Men mest troligt är att jag lufsar 100 meter, kommer ihåg den gräsliga känslan, och ger upp.
Om jag kunde få önska mig en enda förmåga (och då menar jag inte typ flyga eller bli osynlig) så skulle det vara att kunna springa, för jag tycker det ser sååå härligt ut när någon som kan springer. Dessutom enkelt, billigt och tidseffektivt om man ska skaffa sig lite flås OCH få frisk luft – alla viktiga saker när man ska hinna jobba och sköta en liten gård samtidigt. Jag har fått en massa välmenande tips om att gå på löparskola och så, men ni förstår inte, det är inte det att jag bara är ”lite dålig” på att springa, jag får helt enkelt inte till det alls och min startnivå är NOLL – kan inte tänka mig nåt värre än att någon annan ska bevittna detta dessutom.
Jag måste absolut inte kunna springa, men jag önskar verkligen att jag kunde/tyckte det var så roligt som det är i mitt huvud!
(Jag är ju bra på andra saker, jag känner inte att jag måste vara bra på löpning, men jag skulle verkligen vilja kunna ta mig fram utan att känna att jag dör för varje steg)
Sedan Baldurs Gate i julas så har det varit tämligen fattigt på spelfronten, så istället har det blivit lite serier på kvällarna. Det är ju inte supermånga spel jag väljer att lägga tid på, det är ju framförallt stora spel som INTE är FPS (första persons skjutare). Därför blev jag ändå väldigt glad, och faktiskt lite överraskad för det har nästan gått mig förbi, när det kommer inte mindre än både en serie och en film på två spelfavoriter framöver.
Den ena är ju FALLOUT, och jag fattar inte hur jag HELT kan ha missat att det görs en serie på detta? Fallout som spelserie har ju varit minst sagt ojämn och det är väl ungefär hälften av spelen som varit fantastiska och resten har varit urusla, så det är med någon form av skräckblandad förtjusning jag spanade in trailern – men jag är försiktigt positiv? Önskar verkligen att den klarar att hålla den klassiska stilen som de bästa spelen har, med sina många humoristiska undertoner.
Fallout utspelas i en av mina absoluta favoritscenarium – postapokalypsen! Bild från Amazon Prime.
Det andra spelet som verkar bli en film istället är Borderlands. Spelen är bra allihop, med världens mest skruvade humor. Det som känns knepigt med filmen är att den verkligen har castat stora skådisar, som Cate Blanchett, Jamie Lee Curtis och såklart Jack Black som rösten till Claptrap. Kan inte säga varför det känns fel, men det gör att jag drar åt mig öronen lite, konstigt nog.
Jag hoppas också att dessa filmer och serier, såväl som tex Witcher-serien, gör att det även kommer nya uppföljare till spelen – OM det blir bra uppföljare såklart. Det finns ju tyvärr ett gäng exempel på spel som blivit katastrofala filmer och vice versa med – men det HAR ju även kommit ett gäng som är bra nu på ”senare” tid.
Gemensamt för i princip alla mina favoritspel är välgjorda miljöer, en bra story och härligt skruvad, lite mörk, humor, och de har gett mig måååånga underbara och underhållande timmar! Jag hoppas på att dessa filmer/serier kan förlänga nöjet, tills det är dags att spela igen. Kommer du titta?
Underbara Clara gjorde den här, fast med 17 bilder – men min favoritplats fick ni ju en massa bilder på i går!Tyckte den kändes rolig – i det grå februarimörkret.
En bild på något gott.
Av många goda saker att välja på får det just nu bli en önskan om en sommarfräsch jordgubbsmojito en varm sommardag.
En bild från när jag var liten.
Har inte tillgång till så många bilder på mig själv som liten, men här är strax innan jag fyller 6 år, gissningsvis hos mormor och morfar. Ser lite av mina pojkar i ögonpartiet främst.
En bild på mig i en annan stil.
Haha, ni får en från när vi hade temafredagar på jobbet för mååånga år sedan, här var temat såklart Rock!
En bild på en favoritaktivitet.
Att åka längdskidor ”ute i naturen” snarare än runt en bana – det är något av det absolut bästa jag vet! Det har inte blivit nån skidåkning i vinter alls, det har in riktigt legat tillräckligt med snö där jag vill åka – kombinerat med att de få gånger de gjort det har jag inte haft nån ork. Dåligt.
En bild på när jag mådde dåligt.
Dåligt är lite missvisande på ett sätt, för just precis i den här stunden mår jag ändå rätt ok. Det är precis innan jag blir sjukskriven för utmattning dock, och vi var ute i naturen nästan varenda helg, här på Västanåleden. Hade jag INTE varit ute så mycket så hade jag nog gått in i väggen mycket tidigare, för naturen är ju som ett eget rehab-läger.
En bild från när jag var arg.
Det här är ju inte jag som är på bilden, men den är från julafton denna vintern. Det här var på morgonen, innan allt blev katastrof, och sen var jag så arg att det blev inte en enda bild.
En bild på något roligt.
Att klättra på höghöjdsbana när man är lite höjdrädd är ändå otroligt roligt – det är precis sådär läskigt så man kan hålla paniken i styr, och man känner sig också väldigt modig!
En bild på en stolt stund.
Stund och stund, men jag är väldigt stolt över att jag vågade ta klivet och helt byta karriär mitt i livet. Lärde mig så sinnessjukt mycket, och träffade en massa människor som jag än i dag tänker mycket på och saknar. Fina kollegor och tålmodiga hantverkare när mycket (allt) är nytt!
En bild på ett oförglömligt ögonblick.
När vi fick nyckeln till vår gård och för första gången körde in genom grindarna!
En bild på någon du beundrar.
Nu har jag ingen samlad bild på mina kollegor, men denna är från en resa till Energimyndigheten för ett år sedan. Jag beundrar ALLA mina kollegor, de är sjukt smarta, vänliga, ödmjuka och framförallt ROLIGA!
En bild på en favoritpryl.
Den här bärryggsäcken var verkligen kanon när man ville ta sig ut i skogen med små barn. Så otroligt skönt att ha händerna fria och inte behöva krångla fram en barnvagn.
En bild på någon jag tycker om.
Typ den lättaste bilden att välja. ”Livskamrat” är ett ord som låter lite fånigt, men samtidigt det enda ordet som gör vår relation rättvisa i ett enda ord.
En bild på en bra dag i mitt liv.
En dag i Kroatien, innan Filip föddes och när det ännu inte blivit tonårspinsamt med en kram av mamma. (det var alltså inte en bra dag för Filip inte var född, det var bara anledningen till att han inte var med liksom)
En bild från då jag kände mig glad.
När vi gifte oss, för nästan 19 (!!!) år sedan. Nu tycker jag att vi ser ut som vi fortfarande var tonåringar, men då kände man sig ju vuxen.
En bild från en tillfälle då jag kände mig snygg.
Från vår andra semester i Kroatien, jag kände mig pigg, stark och hade fått ner längden på mitt hår. Toppa med lite solbränna och fräknar!
En bild från en plats jag älskar.
Kroatien vann mitt hjärta första gången vi bilade dit, och är en plats jag verkligen älskar! Vi har bara varit i norra delen, men det är så grönt och så härliga stränder….
Nu kommer det handla om kropp, träning och utseende, så är du inte på ett ställe där du känner att du vill läsa om det – hoppa över!Lååååångt inlägg blev det med.
Ordet för idag i utmaningen Fånga Februari var ”Yngre dagar”, så jag bläddrade lite snabbt runt i gamla fotoalbum jag kommer åt via telefonen. De äldsta bilderna jag hade där var från 2004 och de är i usel kvalitet, men jag tycker också inte alls om hur jag ser ut på dem. Det blev så att jag valde bilder från 2014 – det året då jag var i absolut toppform – men nu har det i två timmar malt runt en massa tankar i mitt huvud så nu vill jag, för min egen skull, samla ihop tankarna här.
Det var fantastiskt att vara så vältränad, jag som varit en soffpotatis sedan den dagen då jag kom på att jag kunde välja att inte simträna mer (alldeles för sent rent mentalt, om än inte fysiskt) när jag var typ 16-17 nånting. Små ansatser hade väl gjorts, men efter några pass eller så, så slutade jag alltid. Men nu, nu hade jag tränat och tränat på ATT träna i kanske 2-3 år och nu var jag verkligen på TOPP. Superstark – kunde göra 5 pullups tex och körde högintensiv träning utan att det var några problem. Jag hade dessutom under det senaste året kört en stenhård linje med mycket protein, lite kolhydrater och verkligen maxat en näringsrik men kalorifattig kost. Jag kände mig stolt över mig själv, stolt över att jag gått från soffpotatis till vältränad, stolt för att jag var stark och stolt för att jag för första gången i mitt liv tyckte min kropp var fin. Just den biten var en fantastisk känsla, och jag kände att jag hade kontroll (liiite varning på den) över mitt eget liv.
Men självklart kom det inte av sig självt, jag tränade på lunchen 5 dagar i veckan och jag tränade 3-4 pass i veckan utöver det. En stor del av hjärnan hade dessutom alltid MATEN i fokus – så fort jag börjar tänka att jag ska göra NÅT med min kost så blir hjärnan helt besatt, mycket otrevligt. Allt detta tog såklart enormt mycket tid – och kanske framförallt tid som jag tog från maken, men även barnen till viss del. Och ja – en mamma har ju rätt till egentid, och en mamma som mår bra är en bra mamma till sina barn – men att hålla DEN formen, det tar alldeles för mycket tid och energi för att man ska kunna hålla i någon längre tid. Eller ja, åtminstone om du vill kunna leva ett någorlunda normalt liv och ha din familj kvar.
När alla kläder satt som man ville
Men som sagt, jag var himla stolt över mig själv att jag faktiskt kunnat ta mig ända dit jag var, att en vanlig soffpotatis faktiskt KUNDE träna så man fick rutor på magen (heeeeelt sjukt, men ett kort tag hade jag faktiskt det). Förstod dock redan då att det här inte var en hållbar livsstil, och efter jag födde Filip 2017 så försvann all ork och egentid så som den gör när man har små barn, och jag återgick till soffpotatisform, delvis även för att jag helt hade tappat lusten till att styrketräna på egen hand – det som varit framgångsrikt innan.
Sen testade jag lite crossfit, med jobbet, och DET var ju himla kul ändå! Eller, egentligen var det inte så mycket crossfit över de passen vi körde då, men det visste jag ju inte, utan det var mer funktionell träning. Askul och det var roligt att få lyfta tunga saker igen, även om det samtidigt var otroligt deppigt att börja från NOLL, när jag visste hur stark jag varit. Tung, svag och med noll kondis – och efter ett tag kände jag att jag faktiskt behövde anmäla mig till att träna mer, inte bara ett pass i veckan med jobbet. Så jag anmälde mig till introkursen en sommar, körde den tre kvällar och *PANG* precis här slog utmattningen till…. Inte på grund av träningen, det var bara lite dålig timing. Jag bestämde mig i alla fall för att jag, trots utmattning, skulle ge mig själv chansen att få känna mig stark igen, så jag anmälde mig till crossfitklubben och började gå ungefär 2 pass i veckan. Problemet med att träna med utmattning har jag ju skrivit om ganska mycket, men för att kort beskriva det så känns det lite som att träna med typ influensa i kroppen. Det och så det faktum att ”gummibandet” man normalt sett har – dvs att man tar i, det blir jobbigt, men så kan man ändå ta i lite mer – HELT var borta. Tar det slut (och det gör det snabbt) så tar det tvärstopp, inget i hela världen kan få en att ”pusha” vidare. Det känner jag ju av nu med, ett tag där så hade jag liiiite gummiband, men nu med mitt senaste bakslag så blev det stumt igen.
Så, nackdelen med det här är ju att jag VET hur det kan kännas, vad jag KAN klara och HAR klarat, och nu klarar jag nästan ingenting i jämförelse. Jag är tung och har ingen kondis alls, men jag HAR i alla fall jobbat tillbaka lite styrka nu igen. Det är extra jobbigt att gå och träna när man hela tiden känner sig misslyckad jämför med vad man själv klarat innan utmattning, graviditet och annat.
Maten har jag jobbat extremt hårt med att koppla bort från träningen, det ska vara två separata saker och INTE att man minsann förtjänat nåt sött efter ett hårt pass, eller att man ska ”jobba bort det där onödiga man åt” i går. Mat är en egen grej, träning är en annan. Det funkar numer ganska bra, att hålla isär det (nästan jämt). Däremot är jag ju kvinna och över 40 vilket innebär att jag nog skulle behöva äta mycket mindre än jag gör idag, men jag känner hur otroligt lätt det triggar något som liknar en ätstörning om jag börjar fundera på hur och vad jag äter, och dit vill jag inte gå igen. Maken har framgångsrikt kört periodisk fasta ett par månader, jag funderade på detsamma men nackdelen är att jag blir så extremt frusen av det (ja, klart jag körde det när jag tränade så mycket med), så jag orkar helt enkelt inte ”ta striden” med min kropp om det. Men det är inte roligt när inte kläder sitter som man vill och man VET hur bra det kändes innan, och det är riktigt trist när man tränar och bara känner sig TUNG hela tiden.
Hah, med det här superlånga ”introt” ville jag egentligen bara komma fram till en slags annan poäng, men jag behövde liksom lägga upp premissen först.
Som jag skrev så var jag stolt över allt jobb jag lagt ner på träningen, stolt över att vara i form och lite stolt för att jag tyckte min kropp var fin. När jag inte varit så vältränad som jag var då (vilket alltså är typ alla andra år) så har jag i alla fall kunnat känna mig lite stolt över att jag gör ett bra jobb, att jag lär mig nya saker, utmanar mig själv och att jag utvecklas.
Men nu, jag vet inte. Jag har svårt att känna att jag har något värde för mig själv, jag orkar ju inte direkt nåt, jag har katastrofal kondis, jag är trött jämnt och är heller inget vidare stolt över den här, tyngre kroppen. Inte svarar kroppen på träningen heller, åtminstone inte som den ”borde”. Och som topping på den bajsmackan så känner jag mig virrig, glömsk, korkad och ofokuserad – så jag har liksom inget som tillför något här i världen, eller inget jag känner mig stolt över.
Det här ÄR inte en önskan att nån ska skriva att du är ju fin, eller du är ju duktig, utan bara ett försök att formulera hur svårt jag har att själv hitta ett värde i det som är jag. Jag vet ju att barnen behöver mig, jag är en ok förälder (om man inte frågar tonåringarna möjligen, men det är ju som det är) och någon form av maka i alla fall. Jag gör en massa nytta här på gården och har hyfsat framgångsrikt skött mitt arbete på energikontoret, men eftersom jag VET hur mycket större kapacitet jag hade innan utmattningen så är det jäkligt svårt att hitta någon stolthet i detta nya läget. Jag förstår ju också att all ambition var precis exakt det som drev mig in i utmattningen, det är inte det att jag vill tillbaka till att prestera på det sättet för jag vet vart det ledde – men förstår ni hur svårt det är att hitta ett egenvärde när alla enskilda delar i det jag förr kunde vara stolt över, nu inte längre finns?
Det här är inte alls något jag går runt och tänker på dagligen, men en liten ledsen känsla dyker upp i bakhuvudet varje gång jag tränar, jag undviker min spegelbild förutom när jag gör mig i ordning på morgonen och jag blir ledsen när min koncentration och mitt minne sviker mig på jobbet. Jag tänker att det kanske finns många som mig, och att det är så många olika saker i livet som kan kännas svårt – även när man har ett priviligerat liv som någon form av medelklass i Sverige. Eller så är det bara jag, som navelskådar in absurdum och som svamlar som vanligt.
Jag har inte mindre än tre serier som jag antingen nyss sett eller som jag håller på att se nu, som kanske kan ha gått någon förbi (de var inte nåt som dök upp sådär övertydligt i mitt flöde så jag höll själv på att missa dem). Alla tre är relativt korta (max 10 avsnitt) och fristående, och alla har gemensamt att de är lite mörka, väldigt spännande och lite läskiga. INGA spoilers nedan!
True Detective – säsong 4
Ja, det är säsong 4 men de är ju fristående, så vill man inte se de övriga så behöver man verkligen inte. Jag minns inte själv om det var säsong 1 eller 2 som var så himla bra, när jag såg att säsong 4 kom ut så tog jag även och kollade på säsong 3 nyligen, men den var ganska seg. Säsong 4 däremot… Vilken nagelbitare! Jodie Foster är en av huvudpersonerna, i en lite annorlunda personlighet, gillar hennes karaktär skarpt! TROR det kan ha varit säsongsavslutning i går, har inte hunnit se den, men har verkligen längtat till varje måndag när de släpps. Inleds med att det går väldigt fel på en forskningsstation i Alaska. Går på HBO.
Liebes Kind (Dear Child)
En tysk miniserie som också håller en klarvaken och på spänn hela tiden. Riktigt bra skådisar och en väldigt bra story som börjar direkt med att en kvinna flyr ut någon form av källare. Många skruvar på historien och ett bra avslut. Går på Netflix.
The Outsider
Den här serien är vi mitt i, så med reservation för att den teoretiskt kan bli dålig helt plötsligt så hamnar den ändå absolut bland mina rekommendationer. Här inleds story med ett brutalt mord och verkligen ingenting är som det verkar. Den baseras på en bok av Stephen King, vilket kanske kan ge en hint om att den nog blir tämligen skruvad – och väldigt läskig. Går på HBO.
Det var mina tre tips! Ingen av dem är så läskig att man inte vågar kolla själv, men man sitter verkligen på helspänn i dem allihop. Har ni några bra tips på serier?
godatankar.com 