Usch, nu är jag ledsen. Till slut fick jag inse att jag inte kommer orka börja jobba nu på måndag, jag orkar inte hålla mig på benen mer än en timme åt gången så det är bara att bita i de sura äpplet och avvakta ett par dagar. Jag som inte har mer än en handfull sjukdagar i mitt liv, det känns så pinsamt med att börja ett jobb och vara sjuk.
Så här busig kunde man ju se ut när man var frisk… ❤
Men det som gör mig ännu mer ledsen är att inte Filip verkar bli bättre av sin penicillin, vänder det inte i natt så måste vi nog in och byta till en annan sort, för han måste verkligen få bli frisk snart! Det är en sån liten person som är så mycket sjuk just nu och det gör mig så ont. Han har inte kunnat börja skolas in heller, naturligtvis, så det känns som vi lever i någon slags limbo just, dagarna flyter ihop till ett enda snorigt, febrig slem. Var nere och hämtade mat häromdagen och såg finklädda människor som var ute och åt och drack, inte förrän då insåg jag att det var lördag. Det känns så extremt långt bort just nu…
Det känns som om vi varit sjuka i månader, som det enda den här vintern bestått av har varit snor, hosta och ont. Varje dag är evighetslång, det har bara blivit värre i slutet av veckan för Filip har bara blivit sämre och fått högre feber för varje dag. Man kunde tro att man skulle bli mindre orolig för varje barn man får, men jag upplever det precis som tvärtom. Både jag och maken mår himla dåligt när våra barn är ordentligt sjuka, jag får en orosklump i magen som bara växer tills barnen börjar friskna till.
I dag var vi inne på hälsan med Filip och javisst, han har ju dubbelsidig öroninflammation mitt lilla hjärta 💔 Nu har han fått kåvepenin precis som jag, så jag hoppas det vänder snabbt för honom! Vi har suttit med honom i famnen de senaste tre, fyra nätterna, så alla är slitna här hemma nu. Oliver är i alla fall nästan frisk, och Lukas har varit i skolan hela veckan, så det vänder kanske för oss nu.
Själv mår jag bättre, men är lite tagen på sängen hur extremt matt och orkeslös jag är. Hade väl tänkt att jag skulle hämtat mig rätt snabbt med penicillin, lunginflammation eller ej, men jag får nog justera min tanke där. Hoppas ändå kunna börja mitt nya jobb på måndag, men jag får väl liksom bara ta det som det kommer. Just nu skulle inget göra mig gladare än att Filip blev fort frisk!
Det är inte så fint i mina lungor som har bestämt sig för att ha lunginflammation.
Det är medelfint i Olivers bihålor som inte riktigt var inflammerade, men han ligger på nästan 40 graders feber.
Det är oklart vad som är fint och ej med Filip som fortsätter sin feber. Detta bekymrar mig mest, är alltid orolig när barnen är sjuka när de är så små, orolig för att vi missar något eller inte förstår om något känns dåligt.
Det är nästan fint med maken som mest hostar och kommer sig lite småkrasslig, men han är ju å andra sidan den som får ta hand om precis allt här hemma nu.
Det blir inskolning först nästa vecka, tills dess hoppas jag att jag ska bara så frisk att jag kan börja jobba, men jag känner mig jätteledsen över att missa hans inskolning 😢.
Hur surt det än har varit att vara sjuka hela jullovet så har det ju ändå på ett sätt varit bra timing, hade det varit en annan period hade vi ju fått vara sjuka från både skola och jobb i tre veckor typ.
Jag har haft två verkligt gräsliga dagar som mest har spenderats i sängen, men ta i trä så tror jag det börjat vända. Jag orkar fortfarande inte stå upp mer än en kort stund, men febern har gått ner och min hjärna verkar inte längre hota med att brinna upp. Dessvärre fick jag sällskap av Oliver i går kväll, som även han verkar gå in på omgång två med hög feber och influensa… Maken är halvkrasslig med hosta och halsont, Lukas likaså men han är i skolan och Filip är heller inte helt ok än så inskolningen på dagis får vänta tills på torsdag (hoppas vi).
Utsikten blir ju inte roligare än så här nu.
Jag börjar ju mitt nya jobb på måndag och vill absolut inte börja med att vara sjuk, jag som kan räkna mina sjukdagar de senaste åren på ena handens fingrar!
*Fy vilken tråkig blogg det här har varit de sista veckorna, jag hoppas att det verkligen vänder nu så man har möjlighet att fokusera på roligare saker. Om nån av er har ett förslag på nåt roligare att skriva om så får ni gärna skriva det i en kommentar!
Men seriöst, jag kände mig ju nästan frisk, men i går kväll kom nån andra våg, för jag fick så ont i kroppen och huvudet och världens hackhosta. Känner mig helt utslagen i dag med… 😭
Övriga familjen är dock på bättringsvägen, Filips ögoninflammation är nästan borta och han verkar bara ha lite ont i halsen, oliver och Lukas är bara lite efter-snuviga och maken verkar piggare med. Så ok, jag tycker det känns lite orättvist att jag skulle få en andra omgång (eller nåt nytt, för samma virus borde ju inte kunna blomma ut två gånger??).
Först och främst så hoppas jag att ni känner mig tillräckligt väl för att jag inte ska behöva kommentera mitt inlägg i går med att jag älskar mina barn över allt annat, det är ju självklart.
Tänkte ändå kanske fördjupa mig i året med barnen lite – eftersom Filip är vårt sista barn (och ja, det är säkert, min kropp skulle aldrig klara av en graviditet och än mindre en förlossning till) så har vi ju valt att dra ut på föräldraledigheten lite extra länge. Vi har ju precis som med de andra två barnen delat på veckorna från det att barnen varit ca 6 månader, vilket är HELT suveränt.
Det får bli bilder från i somras till det här tror jag, för den här årstiden kan man behöva påminnas om hur fantastiskt det kan vara då.
Filip kommer ju vara nästan 22 månader när han börjar på dagis, vilket verkligen känns jättebra. Vi har ju gått på öppna förskolan hela hösten och det har han gillat, han är ju på det stora hela väldigt självständig så jag är i princip inte orolig alls för förskolestarten, han känns redo för lite mer utmaningar än vad vi erbjuder här hemma och för att ha egna relationer till små dagiskompisar.
Det har varit otroligt lyxigt att få vara hemma så mycket med alla barnen, den enda som lidit av det är Lukas som inte har fått gå på sitt älskade fritids där hans kompisar gått – han fullkomligt JUBLAR nu när han ska få börja igen!
Längtar efter sina kompisar nu, och jag längtar efter sommaren när jag ser den här bilden.
Det känns verkligen som vi går in i en ny fas av våra liv nu, dels ska både jag och maken börja jobba heltid (eftersom jag jobbar 7-16 och maken 8-17 så blir det inte superlånga dagar för Filip som ändå sover 2 h mitt på dagen, han kommer ju gå ungefär 8-16), dels byter jag jobb och dels så skolar vi in vårt sista barn i förskolan.
Det har stundtals varit jobbigt att ”gå tillbaka” till småbarnsåren, samtidigt har vi båda verkligen förundrats över att bara iaktta den här lilla människan som växer så fort. Det har varit jobbigt att inte kunna ge de stora grabbarna all den tid de förtjänar – samtidigt som jag ser att även de har älskat att ha Filip och vuxit med det. Det har varit jobbigt att känna sig så låst som man blir med tre barn där den minsta är så liten, men samtidigt så glömmer man det i samma sekund som han kryper upp i ens knä. Som med allt så är det både för- och nackdelar, men jag får väl avsluta med det självklaraste av allt – det har varit fantastiskt förmånligt, härligt och privilegierat att få bli föräldrar en tredje gång!
Herregud vad han har vuxit bara sedan i somras…
Nu ser vi fram emot att hitta rätt i vardagskaoset som det kommer innebära när vi ska jobba heltid, alla ska gå på sina aktiviteter, VAB-dagar och föräldramöten. Vi måste hitta en lösning på att se till att vi har mat klart till barnen de dagar de har aktiviteter, vi behöver lägga upp ett körschema för alla hämtningar och lämningar och alla andra tusen saker som ska fungera, men vi är så redo som vi kan bli tror jag. Dessutom går tiden fort, Oliver är redan 12 och kommer till hösten börja högstadiet (hur sjukt?!), Lukas börjar bli mer självständig med och innan vi vet ordet av börjar väl Filip skolan med. Nu kommer den tiden då vi verkligen får öva på att ta tillvara på varje dag så gott det går!
Avslutar med en bild där vardagskänslan är hög, nån kryper iväg, nån spiller, nån tjötar och nån är troligtvis lite sur. Bara så vi inte får hybris, hahaha!
Jag är sjukt trött på min familj just nu. Ett helt jullov har vi inte kunnat göra nåt alls, minst en i taget har varit sjuk och det enda de stora grabbarna gör är att gå runt som vålnader i väntan på att få spela en stund (det blir inte bättre om de får spela direkt på morgonen). Bristen på engagemang och vilja att själv se till att GÖRA nåt driver mig till vansinne, det triggar precis allt i mig som gör mig sjukt irriterad.
Själv har jag ont i hela kroppen, både av influensa men även av att ha sovit illa med sjuk ettåring på mig, alltför mycket tid i soffan för att fördriva tid när man inte kan komma iväg och framförallt av bristen på träning.
Sen har jag jag en av de värsta svängar av lappsjuka jag varit med om, det kryper i hela kroppen på mig av att bara gå hemma så här, det hade nog inte varit så farligt om det inte var för att vi har varit föräldralediga i nästan två år och numer nästan fått en överdos av familjeliv.
Filip är fortfarande sjuk och Lukas har ännu inte hämtat sig ordentligt, men självklart har vi stora däckat nu med. Maken verkar lite mindre påverkad, jag har typ bara legat i soffan hela dagen med ont i kroppen, huvudet och halsen. Det smög sig på redan i går, så efter vi gjort varmrätten fick jag kasta in handduken, det blev ingen dessert heller för det orkade jag inte göra.. Tror det blev nån slags rekord i att lägga sig tidigt en nyårsafton med, för jag lade mig 20:30, bara Filip lade sig före mig.
Så surt det är att vara sjuk som förälder med, speciellt med små barn, när det enda man vill och orkar göra är att bara ligga i soffan, men det skiter ju ungarna i.
Dagens utsikt. Sjukt kul.
Vill nån ta hand om tre barn i ett par dagar så säg till 🙄
Sitter just nu i ett hörn av gymmet, lutad mot ett element för lite värme, och väntar på att mitt pass ska börja.
I morgon jobbar jag min sista dag på Elmia, nästan 10 år efter jag klev in där för första gången, så som konsult i egen firma. Det har hänt mycket roligt de där 10 åren, en dels tråkigt och en del jobbigt, men det jag tar med mig är allt det positiva! All uppfinningsrikedom, kreativitet och humor, alla konstiga och roliga kollegor och arbetsuppgifter som gett många skratt.
Jag känner mig färdig med den här arbetsplatsen, och SÅ redo för min nya! Samtidigt känns det såklart pirrigt och lite nervöst, men jag känner mig även trygg i att jag får hjälp med det jag behöver från min nya arbetsplats. Obs förresten, på tal om mitt nya jobb, jag kommer få ett nytt telefonnummer fr.o.m januari så skicka mig ett meddelande om du vill få mitt nya nummer!
Det var ett snabbt inlägg, nu är det dags för träning!
Dagens utsikt. Sjukt kul.
