Det här med att påskpynta känns ju oerhört ute – självklart kläcker man fram kycklingar istället! 😉 Skämt åsido så behöver vi förnya hönsflocken för att inte helt plötsligt stå utan möjligheter till både ägg och nya kycklingar, även om vi inte räknar med att våra hönor kommer sluta lägga ägg än på kanske ett par år. Vi har ju haft enbart rasen Silverudds blå (som lägger gröna ägg), men nu var jag himla sugen på några Hedemora med. Robusta hönor som är tåliga mot kyla och som lägger bra med ägg är kravet, och det ska de uppfylla. Tyvärr var det bara hälften av de 15 ägg jag köpte som hade något i sig när jag lyste dem, och i skrivande stund har bara 4 av de 7 återstående Hedemora-äggen kläckts, varav några garanterat blir tuppar. Men men, några är ju roligare än inga! Av våra egna ägg var det bara 2 som inte tagit sig, och alltså står jag nu med 6 av våra egna Silverudds kycklingar med, förutom de 4 Hedemora. Hänger ni med? Totalt 10 kycklingar alltså 🙂
Vi har inte kläckt fram egna i maskin innan (tack snälla Vanja för lånet!), det var himla spännande har hela familjen tyckt! Nu får de bo inne i en låda under värmelampa i en dryg vecka, sen hoppas jag kunna flytta ut dem i hönshuset (återigen, med värmelampa för det är ju inte kanonvarmt), för små kycklingar dammar något hejdlöst när de börjar få fjädrar – vilket sker ganska snabbt. Men nu ska jag sluta babbla, för ni vill ju egentligen bara se bilder på kycklingarna, eller hur?!?
Här ser ni alla 3 sorter, den svarta och den grå är Silverudds och den gula är en Hedemora. Det går inte se vem som är tupp förrän om många veckor! De svarta har så gullig ”kajal” runt ögonen!Den gula Hedemora kycklingen ser precis så där klassisk ut som man tänker sig kycklingar. De grå blir så himla fina när de är vuxna!
Nej men man är inte alls där heeeela tiden och tittar, jag lovar! Otroligt söta, men SÅ högljudda! När de tar i hörs pipet genom både dörrar och väggar…. Men det får gå, ett litet tag.
Allt man skriver låter som klyschor, helt enkelt för att det i varje enskilt fall fortfarande är sant – men det är otroligt att det var just du som kom till oss, som sista barn i en skara av totalt 3, för sju år sedan. Likt dina två bröder så har du absolut en helt egen personlighet, och jag tror att din kan ta dig precis dit du vill i världen. Inte för att jag tror att du kommer sikta på något ”högprofilerat”, inte för att du inte skulle klara det, utan för att du helt enkelt har en egen, mycket bestämd idé om saker du tycker är intressanta – och ”berömdhet och storhet” är inte två av dem. Du är makalöst nyfiken av dig, och du kastar dig över allt du inte förstår, tills dess att du fnulat ut hur det funkar. När du var på kalas i veckan tex, alla dina kompisar sprang in och började hoppa på en stor madrass, men du sprang omedelbart fram och inspekterade hur låset på den ena dörren funkade och hur discolamporna snurrade – innan du såklart sprang och lekte med de andra.
Du är så mjuk och snäll, dina bästa kompisar är båda två flickor, en i förskolan – ett år yngre än dig, och en i ettan – ett år äldre än dig. Du gillar inte när barn är väldigt högljudda och stojiga, men har inga problem att leka med barnen i både fyran och sexan på skolan. Du funderar på så mycket, och det är fantastiskt kul att lyssna på dig – även om det ska erkännas att jag inte alltid orkar lyssna aktivt, för prata – det gillar du. Jag är aldrig orolig för att släppa dig intill djur, vare sig små, nyfödda kycklingar eller våra stora grisar, för du är alltid försiktigt och snäll. Likadant är det bara roligt att se dig springa ner till grannflickan som snart är två – hon har precis börjat bli så stor att ni kan leka lite, och jag vet att du kommer vara så snäll mot henne.
Du är också vansinnigt hjälpsam, när du vill – och det är ofta. Du gör helt ärligt mer nytta här hemma än båda dina storebröder tillsammans, och du gör det bra! Du är absolut inte rädd för att ta i, eller skita ner dig, och för att locka med dig hem från en kompis så sa jag helt enkelt att vi skulle hem och städa hönshuset! Självklart hjälpte du till och mocka hönsbajs, utan en min, och körde vår stora skottkärra ut till landen och tömde allt där på. Något av det bästa du vet är att klippa gräset – och när det gäller ”leksaker” så ska det inte vara just leksaker utan helst riktiga grejor. Du är fantastiskt stark och har SÅ mycket ork och energi i din lilla kropp, och om inte ditt intresse för gårdslivet helt plötsligt dör så kommer du bli så bonnastark att du lätt kommer klå dina bröder i styrka!
Självklart har du beställt blommor till din födelsedag, de ska vara rosa! Och mormor hade fått stränga order om exakt vilka tulpaner hon skulle köpa, och du sköter dem själv på ditt fönsterbräde. Ute har du flera trädgårdsland som är dina, och där odlas det så det knakar.
Det känns lite vemodigt att du börjar bli så stor, för med det kommer ju såklart en del frigörelse och konflikter, för vi har haft det så otroligt bra så länge. Men du måste ju också bli din egen och mindre beroende av oss, så det är ju som det ska vara – men allt eftersom ditt lilla jag blir allt större så kommer jag att sakna ditt lilla jag så mycket.
Mycket nöjd över sin nya sopbil – favoritleksaken nummer ett, trots att han redan har flera olika.
Stort, stort grattis på födelsedagen, vår älskade lilla Filip!
Att köpa en ny bil blev ju en ovälkommen och ändå lite oväntad utgift – även om vi räknar med att månadskostnaden inte kommer bli så mycket mer med ”ny” bil plus el jämför med gammal bil plus bensin. Men det är dessvärre inte enda utgifterna som ligger i pipen, ett hur från -89 har ju ändå vissa behov som måste ses över, vilket vi såklart vet om, men de kommer ju gärna i samlad trupp vilket är osmidigt.
Den första är att vi måste byta vatten-avhärdar-filter (något oklart vad det korrekta namnet är här), de ska funka i ca 20 år och vårt har hängt med 35 och funkar inte längre som det ska. Det kunde man ju tycka att det inte skulle behöva vara så himla dyrt, men typ 25 000 kr får vi nog räkna med.
Det andra är vårt tak – eftersom det är från -89 så har jag kallt räknat med att vi nog kanske behöver byta det inom ett fåtal år, men jag ville ändå ta in en (och det kommer bli två) offert på taktvätt med målning/behandling. När vi har kikat själva så ser både råspont (inifrån ”vinden” ser vi den), takpapp och läkt ut att vara i väldigt gott skick, pappen är inte torr och smulig och råsponten ser fräsch och fin ut med. Det enda var ju runt den nyinstallerade köksfläkten, men det åtgärdade vi själva i höstas så det är nu gjort som det ska.
Här är från min altan-planeringsbild- ni ser att taket ser ganska skitigt ut, men det är nästan ingen påväxt utan antagligen bara ojämnt behandlad sedan tidigare.
Första takkillen var här i fredags och i morgon kommer nästa för att titta på taket och ge offert. Självklart tar jag inte allt de säger för sanning, men enligt honom så har vi betongpannor av en mycket god kvalitet och taket kan absolut klara sig 10 år eller mer. Jag kan köpa det, det har varit två enstaka pannor som haft en spricka i sig, men i övrigt verkar de må helt ok – förutom att ytskiktet släppt och de ”sandar” av sig. Säger killa nummer två ungefär samma så kanske vi ändå siktar på att behandla taket för att låta det stå i 10+ år till. Även om det blir ganska dyrt med, så är det ungefär 10% av vad ett nytt tak kostar om man hyr in tjänsten (vilket vi inte tänkt göra, vi lägger om det själva, men det blir dyrt ändå). Första offerten landade på 35 000 kr – förlänger det taket med 10 år eller mer så är det värt det, men det gäller ju att underlaget verkligen är i så gott skick som det ser ut att vara då. SVÅRT beslut!
Vi kommer också få göra en del jobb (som vi hade tänkt avvakta med tills takbyte) runtom taket för att göra lite mer grundligt underhåll, som att sätta nya fästen för takrännor, sätta en plåt mellan tak och hängrännor och så skrapa, slipa och måla vindskivorna runt huset som är eftersatta men som nog går att rädda på de flesta ställena. Allt detta kräver såklart en arbetsinsats (inga jätteproblem, det löser vi, men det kommer ta lite tid) och även lite mer pengar – speciellt för extra plåtar.
Den största arbetsinsatsen som kommer behöva göras är något helt annat – vi behöver nämligen måla hela stallet. Det är bara målat en gång, och är i stort behov av en omgång till. Jag kommer testa att lägga ut en ”arbetsdag” och se om några vänner har lust att hjälpa till mot lite grillat och fika kanske, men jag misstänker att vi får göra allt själva – alla har sitt eget att hantera liksom. Det är som det är, vi hoppas på att vårvädret tillåter att vi kan måla många helger.
Det syns inte så väl på bild, men stallet är i akut behov av ett lager färg till.
Alla de här sakerna är sånt som jag inte har något emot att göra, jag räknar med att vi ska kunna göra mycket jobb själva, vi reder ut det mesta jag och maken. Men jag önskar att vi kanske ha fler lediga dagar för att göra det, och samtidigt kanske inte direkt mindre pengar utan vi kan betala för det vi INTE kan göra (som vattenfilter och takmålning). Det går såklart inte ihop sig, men vi får hitta någon medelväg, det gör vi oftast. Vi tycker ju OM att greja på gården, att fixa med huset och att göra saker med händerna – och vi jobbar så bra ihop! Jag ser ändå fram emot att underhålla gården och huset, det är en tillfredsställande känsla i sig att ta hand om en kär ägodel! Jag misstänker att stallet kommer bli allra jobbigast, det är ju ganska stort, men vi får väl hålla i.
Vi hade planer på att kanske försöka bygga lösdrift och skaffa fjällnära kor till sommaren, men nu får vi nog avvakta lite med det, om ekonomin ska gå ihop sig. Likadant får kanske altanen på den översta bilden vänta. Ingen fara med det, eller med oss, men man får självklart rätta mun efter matsäck, snarare än att göra åt pengar som man inte har. Vad har ni för ”måsten” på era hem i år?
Sedan Baldurs Gate i julas så har det varit tämligen fattigt på spelfronten, så istället har det blivit lite serier på kvällarna. Det är ju inte supermånga spel jag väljer att lägga tid på, det är ju framförallt stora spel som INTE är FPS (första persons skjutare). Därför blev jag ändå väldigt glad, och faktiskt lite överraskad för det har nästan gått mig förbi, när det kommer inte mindre än både en serie och en film på två spelfavoriter framöver.
Den ena är ju FALLOUT, och jag fattar inte hur jag HELT kan ha missat att det görs en serie på detta? Fallout som spelserie har ju varit minst sagt ojämn och det är väl ungefär hälften av spelen som varit fantastiska och resten har varit urusla, så det är med någon form av skräckblandad förtjusning jag spanade in trailern – men jag är försiktigt positiv? Önskar verkligen att den klarar att hålla den klassiska stilen som de bästa spelen har, med sina många humoristiska undertoner.
Fallout utspelas i en av mina absoluta favoritscenarium – postapokalypsen! Bild från Amazon Prime.
Det andra spelet som verkar bli en film istället är Borderlands. Spelen är bra allihop, med världens mest skruvade humor. Det som känns knepigt med filmen är att den verkligen har castat stora skådisar, som Cate Blanchett, Jamie Lee Curtis och såklart Jack Black som rösten till Claptrap. Kan inte säga varför det känns fel, men det gör att jag drar åt mig öronen lite, konstigt nog.
Jag hoppas också att dessa filmer och serier, såväl som tex Witcher-serien, gör att det även kommer nya uppföljare till spelen – OM det blir bra uppföljare såklart. Det finns ju tyvärr ett gäng exempel på spel som blivit katastrofala filmer och vice versa med – men det HAR ju även kommit ett gäng som är bra nu på ”senare” tid.
Gemensamt för i princip alla mina favoritspel är välgjorda miljöer, en bra story och härligt skruvad, lite mörk, humor, och de har gett mig måååånga underbara och underhållande timmar! Jag hoppas på att dessa filmer/serier kan förlänga nöjet, tills det är dags att spela igen. Kommer du titta?
Ibland blir jag så himla trött på mitt eget bloggande. Som nu efter februari tex, när det blir extra många inlägg pga Fånga Februari-utmaningen, alltså jag kan ju verkligen inte titulera mig som någon särskilt intressant person. Till skillnad från de som livnär sig på sina bloggar och liknande så har jag ju världens vanligaste svennisliv, jag hinner väldigt sällan fota något vettigt och det svammel som min hjärntrötta hjärna kan åstadkomma är ju verkligen inget mästerverk. Det händer typ inget i mitt liv, jag är mest trött och jag FATTAR inte att ni är så pass många som läser ändå?!? Det blir så himla kluvet med en känsla av att ”vad i hela friden, jag har ju INGET som är intressant för nån annan att läsa att skriva?” och ”uppenbarligen har jag ju ett ganska stabilt flöde av ungefär 200-250 läsare om dagen?!”.
Så fort jag tänker att jag ska prestera någon form av innehåll så blir det så vansinnigt stolpigt och opersonligt, för det är ju när jag skriver om det som ligger och skvalpar runt där inne i hjärnan som det flyter. I alla fall rent skrivmässigt, ni vet ju att bloggen är min terapi. Ibland lägger nån en kommentar på ett recept de testat, och det gör mig himla glad. Just nu verkar även vårt platsbyggda skafferi dra lite extra publik – det är så fascinerande ändå hur det varierar över tid? Nej, nu blev det ett sådär otroligt ointressant inlägg igen…. Hörni – är det inget ni faktiskt skulle vilja att jag skrev om, eller skrev mer om?
Tänk, jag hade liksom inga vare sig ambitioner eller direkta förhoppningar om den här helgen, men sen visade den sig både bli produktiv och oväntat trevlig – gud vad härligt sånt är!
Först så blev det ett pass strongman på lördagsmorgonen, och för första gången sedan i höstas så kändes det riktigt bra! Sen är det ju också den typ av pass jag gillar bäst, mest styrka och inte så mycket flås, men ändå – jag är glad för att den sortens pass kan kännas bra igen, eller i alla fall gjorde det igår. Sen kom jag hem, det var skitväder men jag drog på min underbart varma men inte så moderiktiga overall och fick feeling att börja gå loss på de delar av vår infart som fått mest tjälskott under vintern. Jag spettade, grävde och krattade till små diken vid sidan av vägen och försökte åtminstone hjälpligt fylla i de djupaste spåren. Håller säkert till nästa köldknäpp åtminstone 😉 Det blev faktiskt så bra att både jag och maken tog en bit av vägen till idag (igår var han på skyttekurs, och det kommer han vara alla lördagar i mars).
Hittade också två oväntade vårtecken i trädgården, både blå Scilla och …
Sen fick vi ett härligt och spontanplanerat besök av ett par träningskompisar söndag förmiddag som ville klappa på minigrisar, med lite kaffe och hembakt på det. Dessutom (eftersom allt alltid ska hända samtidigt) så blev vi hembjudna till grannarna på eftermiddagsfika – så det blev två välkomna och oväntat (eftersom de inte var planerade så långt innan) trevliga fikapauser idag, vilket också gjorde att tempot för dagen inte gick överstyr. Har så himla lätt att ryckas med i saker jag vill göra att jag inte pausar så mycket som jag borde ibland.
…krokus, som båda tittade upp vid husväggen i söderläge. Även snödroppar har börjat kika fram!
I morgon går jag upp till heltid igen för övrigt. Det känns… jag vet inte, jag hoppas det blir ok. Sista veckan har känts lite bättre, men jag är ju ändå slut när jag kommer hem efter mina 75%, så jag är också lite skeptisk. Jaja, vi får väl se, ska ta det lugnt och ta pauser i jobbet, så håller vi tummarna, så hoppas vi att jag kan hålla samman tankarna och även tala sammanhängande även i slutet av veckan.
Underbara Clara gjorde den här, fast med 17 bilder – men min favoritplats fick ni ju en massa bilder på i går!Tyckte den kändes rolig – i det grå februarimörkret.
En bild på något gott.
Av många goda saker att välja på får det just nu bli en önskan om en sommarfräsch jordgubbsmojito en varm sommardag.
En bild från när jag var liten.
Har inte tillgång till så många bilder på mig själv som liten, men här är strax innan jag fyller 6 år, gissningsvis hos mormor och morfar. Ser lite av mina pojkar i ögonpartiet främst.
En bild på mig i en annan stil.
Haha, ni får en från när vi hade temafredagar på jobbet för mååånga år sedan, här var temat såklart Rock!
En bild på en favoritaktivitet.
Att åka längdskidor ”ute i naturen” snarare än runt en bana – det är något av det absolut bästa jag vet! Det har inte blivit nån skidåkning i vinter alls, det har in riktigt legat tillräckligt med snö där jag vill åka – kombinerat med att de få gånger de gjort det har jag inte haft nån ork. Dåligt.
En bild på när jag mådde dåligt.
Dåligt är lite missvisande på ett sätt, för just precis i den här stunden mår jag ändå rätt ok. Det är precis innan jag blir sjukskriven för utmattning dock, och vi var ute i naturen nästan varenda helg, här på Västanåleden. Hade jag INTE varit ute så mycket så hade jag nog gått in i väggen mycket tidigare, för naturen är ju som ett eget rehab-läger.
En bild från när jag var arg.
Det här är ju inte jag som är på bilden, men den är från julafton denna vintern. Det här var på morgonen, innan allt blev katastrof, och sen var jag så arg att det blev inte en enda bild.
En bild på något roligt.
Att klättra på höghöjdsbana när man är lite höjdrädd är ändå otroligt roligt – det är precis sådär läskigt så man kan hålla paniken i styr, och man känner sig också väldigt modig!
En bild på en stolt stund.
Stund och stund, men jag är väldigt stolt över att jag vågade ta klivet och helt byta karriär mitt i livet. Lärde mig så sinnessjukt mycket, och träffade en massa människor som jag än i dag tänker mycket på och saknar. Fina kollegor och tålmodiga hantverkare när mycket (allt) är nytt!
En bild på ett oförglömligt ögonblick.
När vi fick nyckeln till vår gård och för första gången körde in genom grindarna!
En bild på någon du beundrar.
Nu har jag ingen samlad bild på mina kollegor, men denna är från en resa till Energimyndigheten för ett år sedan. Jag beundrar ALLA mina kollegor, de är sjukt smarta, vänliga, ödmjuka och framförallt ROLIGA!
En bild på en favoritpryl.
Den här bärryggsäcken var verkligen kanon när man ville ta sig ut i skogen med små barn. Så otroligt skönt att ha händerna fria och inte behöva krångla fram en barnvagn.
En bild på någon jag tycker om.
Typ den lättaste bilden att välja. ”Livskamrat” är ett ord som låter lite fånigt, men samtidigt det enda ordet som gör vår relation rättvisa i ett enda ord.
En bild på en bra dag i mitt liv.
En dag i Kroatien, innan Filip föddes och när det ännu inte blivit tonårspinsamt med en kram av mamma. (det var alltså inte en bra dag för Filip inte var född, det var bara anledningen till att han inte var med liksom)
En bild från då jag kände mig glad.
När vi gifte oss, för nästan 19 (!!!) år sedan. Nu tycker jag att vi ser ut som vi fortfarande var tonåringar, men då kände man sig ju vuxen.
En bild från en tillfälle då jag kände mig snygg.
Från vår andra semester i Kroatien, jag kände mig pigg, stark och hade fått ner längden på mitt hår. Toppa med lite solbränna och fräknar!
En bild från en plats jag älskar.
Kroatien vann mitt hjärta första gången vi bilade dit, och är en plats jag verkligen älskar! Vi har bara varit i norra delen, men det är så grönt och så härliga stränder….
Nej men ni vet ju – det finns ingen plats på jorden jag älskar mer än vår gård. Men även på gården så har jag ju såklart ett helt gäng med platser som jag tycker extra mycket om:
Jag älskar vårt kök, med de enorma fönstren och det runda bordet som ger en mycket trevligare samtalsmiljö än ett kantigt. Jag älskar den lilla sittplatsen framför vinrankan, här är ofta lä och det är en perfekt plats att ta en kaffe och titta ut över omgivningarna. Här är ju planen att det ska bli trätrall istället, så stolarna står jämnare och det inte blir så vansinnigt mycket ogräs som växer upp. Älskar den nya altanen i österläge, där man kan sitta i skugga på eftermiddagen men framförallt ta sin morgonkaffe i soluppgången. Hittade ingen bild från när den var klar dock, det måste vi ju åtgärda till sommaren! Jag älskar den lilla altanen framför växthuset, med utsikt över köksträdgården – även om den inte är färdig. Det ska bli en pergola över den här, med lite klätterväxter och annat, så den känns lite mer ombonad och mer som ett rum i trädgården. Blir nog kanon!Älskar vår lilla ”loungeyta” som har kvällssol och är nästan helt skyddad från blåst – efter en hel dag ute här så är det makalöst skönt att få landa i soffan med något gott i glaset och kanske en bit ost. Och självklart är en älsklingsplats vintertid framför brasan i köket eller kaminen i vardagsrummet!
Jag hoppas att genom åren skapa ännu mer älsklingsplatser för en stunds vila, en kaffe eller bara för att njuta av utsikten, i en riktigt lummig trädgård. Men det är ett livstidsprojekt och kommer aldrig ta slut – som tur är!
Nu kommer det handla om kropp, träning och utseende, så är du inte på ett ställe där du känner att du vill läsa om det – hoppa över!Lååååångt inlägg blev det med.
Ordet för idag i utmaningen Fånga Februari var ”Yngre dagar”, så jag bläddrade lite snabbt runt i gamla fotoalbum jag kommer åt via telefonen. De äldsta bilderna jag hade där var från 2004 och de är i usel kvalitet, men jag tycker också inte alls om hur jag ser ut på dem. Det blev så att jag valde bilder från 2014 – det året då jag var i absolut toppform – men nu har det i två timmar malt runt en massa tankar i mitt huvud så nu vill jag, för min egen skull, samla ihop tankarna här.
Det var fantastiskt att vara så vältränad, jag som varit en soffpotatis sedan den dagen då jag kom på att jag kunde välja att inte simträna mer (alldeles för sent rent mentalt, om än inte fysiskt) när jag var typ 16-17 nånting. Små ansatser hade väl gjorts, men efter några pass eller så, så slutade jag alltid. Men nu, nu hade jag tränat och tränat på ATT träna i kanske 2-3 år och nu var jag verkligen på TOPP. Superstark – kunde göra 5 pullups tex och körde högintensiv träning utan att det var några problem. Jag hade dessutom under det senaste året kört en stenhård linje med mycket protein, lite kolhydrater och verkligen maxat en näringsrik men kalorifattig kost. Jag kände mig stolt över mig själv, stolt över att jag gått från soffpotatis till vältränad, stolt för att jag var stark och stolt för att jag för första gången i mitt liv tyckte min kropp var fin. Just den biten var en fantastisk känsla, och jag kände att jag hade kontroll (liiite varning på den) över mitt eget liv.
Men självklart kom det inte av sig självt, jag tränade på lunchen 5 dagar i veckan och jag tränade 3-4 pass i veckan utöver det. En stor del av hjärnan hade dessutom alltid MATEN i fokus – så fort jag börjar tänka att jag ska göra NÅT med min kost så blir hjärnan helt besatt, mycket otrevligt. Allt detta tog såklart enormt mycket tid – och kanske framförallt tid som jag tog från maken, men även barnen till viss del. Och ja – en mamma har ju rätt till egentid, och en mamma som mår bra är en bra mamma till sina barn – men att hålla DEN formen, det tar alldeles för mycket tid och energi för att man ska kunna hålla i någon längre tid. Eller ja, åtminstone om du vill kunna leva ett någorlunda normalt liv och ha din familj kvar.
När alla kläder satt som man ville
Men som sagt, jag var himla stolt över mig själv att jag faktiskt kunnat ta mig ända dit jag var, att en vanlig soffpotatis faktiskt KUNDE träna så man fick rutor på magen (heeeeelt sjukt, men ett kort tag hade jag faktiskt det). Förstod dock redan då att det här inte var en hållbar livsstil, och efter jag födde Filip 2017 så försvann all ork och egentid så som den gör när man har små barn, och jag återgick till soffpotatisform, delvis även för att jag helt hade tappat lusten till att styrketräna på egen hand – det som varit framgångsrikt innan.
Sen testade jag lite crossfit, med jobbet, och DET var ju himla kul ändå! Eller, egentligen var det inte så mycket crossfit över de passen vi körde då, men det visste jag ju inte, utan det var mer funktionell träning. Askul och det var roligt att få lyfta tunga saker igen, även om det samtidigt var otroligt deppigt att börja från NOLL, när jag visste hur stark jag varit. Tung, svag och med noll kondis – och efter ett tag kände jag att jag faktiskt behövde anmäla mig till att träna mer, inte bara ett pass i veckan med jobbet. Så jag anmälde mig till introkursen en sommar, körde den tre kvällar och *PANG* precis här slog utmattningen till…. Inte på grund av träningen, det var bara lite dålig timing. Jag bestämde mig i alla fall för att jag, trots utmattning, skulle ge mig själv chansen att få känna mig stark igen, så jag anmälde mig till crossfitklubben och började gå ungefär 2 pass i veckan. Problemet med att träna med utmattning har jag ju skrivit om ganska mycket, men för att kort beskriva det så känns det lite som att träna med typ influensa i kroppen. Det och så det faktum att ”gummibandet” man normalt sett har – dvs att man tar i, det blir jobbigt, men så kan man ändå ta i lite mer – HELT var borta. Tar det slut (och det gör det snabbt) så tar det tvärstopp, inget i hela världen kan få en att ”pusha” vidare. Det känner jag ju av nu med, ett tag där så hade jag liiiite gummiband, men nu med mitt senaste bakslag så blev det stumt igen.
Så, nackdelen med det här är ju att jag VET hur det kan kännas, vad jag KAN klara och HAR klarat, och nu klarar jag nästan ingenting i jämförelse. Jag är tung och har ingen kondis alls, men jag HAR i alla fall jobbat tillbaka lite styrka nu igen. Det är extra jobbigt att gå och träna när man hela tiden känner sig misslyckad jämför med vad man själv klarat innan utmattning, graviditet och annat.
Maten har jag jobbat extremt hårt med att koppla bort från träningen, det ska vara två separata saker och INTE att man minsann förtjänat nåt sött efter ett hårt pass, eller att man ska ”jobba bort det där onödiga man åt” i går. Mat är en egen grej, träning är en annan. Det funkar numer ganska bra, att hålla isär det (nästan jämt). Däremot är jag ju kvinna och över 40 vilket innebär att jag nog skulle behöva äta mycket mindre än jag gör idag, men jag känner hur otroligt lätt det triggar något som liknar en ätstörning om jag börjar fundera på hur och vad jag äter, och dit vill jag inte gå igen. Maken har framgångsrikt kört periodisk fasta ett par månader, jag funderade på detsamma men nackdelen är att jag blir så extremt frusen av det (ja, klart jag körde det när jag tränade så mycket med), så jag orkar helt enkelt inte ”ta striden” med min kropp om det. Men det är inte roligt när inte kläder sitter som man vill och man VET hur bra det kändes innan, och det är riktigt trist när man tränar och bara känner sig TUNG hela tiden.
Hah, med det här superlånga ”introt” ville jag egentligen bara komma fram till en slags annan poäng, men jag behövde liksom lägga upp premissen först.
Som jag skrev så var jag stolt över allt jobb jag lagt ner på träningen, stolt över att vara i form och lite stolt för att jag tyckte min kropp var fin. När jag inte varit så vältränad som jag var då (vilket alltså är typ alla andra år) så har jag i alla fall kunnat känna mig lite stolt över att jag gör ett bra jobb, att jag lär mig nya saker, utmanar mig själv och att jag utvecklas.
Men nu, jag vet inte. Jag har svårt att känna att jag har något värde för mig själv, jag orkar ju inte direkt nåt, jag har katastrofal kondis, jag är trött jämnt och är heller inget vidare stolt över den här, tyngre kroppen. Inte svarar kroppen på träningen heller, åtminstone inte som den ”borde”. Och som topping på den bajsmackan så känner jag mig virrig, glömsk, korkad och ofokuserad – så jag har liksom inget som tillför något här i världen, eller inget jag känner mig stolt över.
Det här ÄR inte en önskan att nån ska skriva att du är ju fin, eller du är ju duktig, utan bara ett försök att formulera hur svårt jag har att själv hitta ett värde i det som är jag. Jag vet ju att barnen behöver mig, jag är en ok förälder (om man inte frågar tonåringarna möjligen, men det är ju som det är) och någon form av maka i alla fall. Jag gör en massa nytta här på gården och har hyfsat framgångsrikt skött mitt arbete på energikontoret, men eftersom jag VET hur mycket större kapacitet jag hade innan utmattningen så är det jäkligt svårt att hitta någon stolthet i detta nya läget. Jag förstår ju också att all ambition var precis exakt det som drev mig in i utmattningen, det är inte det att jag vill tillbaka till att prestera på det sättet för jag vet vart det ledde – men förstår ni hur svårt det är att hitta ett egenvärde när alla enskilda delar i det jag förr kunde vara stolt över, nu inte längre finns?
Det här är inte alls något jag går runt och tänker på dagligen, men en liten ledsen känsla dyker upp i bakhuvudet varje gång jag tränar, jag undviker min spegelbild förutom när jag gör mig i ordning på morgonen och jag blir ledsen när min koncentration och mitt minne sviker mig på jobbet. Jag tänker att det kanske finns många som mig, och att det är så många olika saker i livet som kan kännas svårt – även när man har ett priviligerat liv som någon form av medelklass i Sverige. Eller så är det bara jag, som navelskådar in absurdum och som svamlar som vanligt.
Vi har ju haft en höna som låg på ägg, och jag hade stora förhoppningar, men så klev hon av även en vecka i förtid. Vi behöver förnya hönsgården i år för att ha en stabil tillgång på ägg, och nu vill jag vara säker på att vi får lite kycklingar. Vi har fått låna en äggkläckningsmaskin av en kompis (Tack!) och nu har jag köpt ägg från en tjej som har Hedemora höns. Känner att det vore kul med någon mer ras än våra silverudds, så nu har jag lagt 15 är av Hedemora och 9 ägg av våra egna i kläckaren.
En äggkläckningsmaskin vänder äggen regelbundet, håller rätt temperatur och rätt luftfuktighet, mycket smidigt! Sen hade det varit ännu bättre att få en hönsmamma till kycklingarna direkt, men nu får vi köra så här. 21 dagar tar det ungefär, vilket innebär att de första äggen kläcks på Filips födelsedag, perfekt timing! Dessutom är det ju liksom lite passande att ha kycklingar till påsk såklart.
Jag valde just Hedemora nu för att de är fina, köldtåliga och är enligt beskrivning bra på att akta sig för rovfåglar. Deras ägg är beigea, ett trevligt komplement till våra egna gröna. Hoppas att det blir ett bra antal ägg som tar sig!
godatankar.com 