Altanplaner

När vi flyttade hit så var den första tanken att vi skulle byggt en stor altan vid entrén. Men – efter första sommaren så insåg vi snabbt att vi inte kan tänka riktigt som i en villaträdgård, här på gården finns det så mycket annat roligt och nödvändigt att göra ute att ”sitta ute på altanen” är något man inte gör i samma utsträckning. Vi insåg också att vårt ”loungehörn” med utemöbler i kvällssolen är perfekt, för det blev ofta först på kvällen vi faktiskt hade tid och lust att sitta ner en längre stund och njuta av dagens arbete. Med det sagt så har vi två mindre ”problemytor”, en som har en yta av täckbark där jag har blomkrukor på sommaren (eller ja, en del står där nu med). Här kryper det upp ogräs och katterna har en otrevlig tendens att se det som en perfekt plats att bajsa på.

”Problem” nummer två är vid vår fantastiska vinranka – det här är en av de mest använda sittplatserna och här tar jag mer än gärna förmiddagskaffe i solen. Det är ofta lä och skönt att sitta! Men, stenarna på marken är ojämna och svåra att ha möbler på, och dessutom hopplösa när det kommer till att ogräs växer upp i fogarna.

Lösningen på båda dessa blir att utöka den befintliga altanen just över de här två ytorna. Nu tog jag ju en vinterbild, så det ser väl inte supersexigt ut, men jag tänker att det blir så här:

Där täckbarken och krukorna var blir det en extra liten yta för soffgruppen. Bra eftersom den har det liiiite trångt vid fåtöljerna. Här skulle jag vilja göra en nedsänkning med, där jag kan göra en fin plantering. Kanske lite vajande gräs som är vackra även vintertid, men som inte tar utsikten?

Vid vinrankan måste vi naturligtvis göra hål för just densamma, men kanske att jag vill planera in en ”inbyggd” plantering någonstans här med. Här vill vi bryta av hörnet, eftersom vi ofta går runt huset och helst inte vill snubbla på ett altanhörn.

Vad tror ni?

Lååååångsamt framåt

Det HAR vänt, tack och lov, jag har inte längre frossa och muskelvärk. Hostan och snuvan är däremot ”still going strong”, det frasar i öronen och krampar i magen av allt hostande. Något mer som är kvar är en enorm matthet, orkar INGENTING. Blir trött av att sitta upp en stund liksom. Har börjat få sån spänningshuvudvärk med pga allt soff- och sängliggande, så måste på något sätt ändå försöka röra mig lite mer idag – tänker jag ska orka gå fram och tillbaka till stallet ett par gånger under dagen (inte i ett svep). Det börjar liksom krypa lite i kroppen nu, av att bara vara stilla, I huvudet med, små tankar börjar spira, på saker jag vill göra i år, men liksom i kroppen så är orken liten.

Förlåt, jag vet att det här är skittråkigt att läsa om, men det här är liksom mitt sätt att ge mig själv en känsla av sammanhang och kommunikation. Ni läser nog inte ner hit ändå tänker jag.

Kändes så härligt när det tittade in lite vintersol i köket i går.

Trots att januari släääääpar sig fram och varje dag består av minst en månad, så verkar det ju ändå som att det förr eller senare kommer bli februari. Jag hoppas att Underbara Clara kommer köra sin fotoutmaning med ”fånga februari”, det har varit väldigt roligt tidigare år!

Om jag orkar så ska jag, lite senare idag, försöka illustrera lite en av sakerna som står på önskelistan att göra till sommaren, om ni vill kika på hur det kan se ut 🙂

Dag 427 i januari 2024

Om jag är frisk och kry igen? Nix. Ligger kvar i sängen efter dagens andra eller tredje tupplur, och lyssnar på L som hostar ifrån soffan. Men jag mår ändå inte lika dåligt som i helgen, fredagen och lördagen var vidriga. Feberfrossa, avgrundshosta (kvarstår) och ont precis överallt. Bland det första som hände var dessutom att jag tappade rösten, allt utgår från luftrören känner jag, så jag har bara kunnat viska hela helgen. Resultaten av det blev dels att alla konversationer i familjen viskades fram (för det typ blir så när man pratar med nån som viskar) och att jag inte ens kunde prata för att få tiden att gå. Och tiden kröööööp fram i helgen, och gör fortfarande, även om jag fått tillbaka en liten röst nu åtminstone. Nu mår jag om jag jämför med helgen fantastiskt bra, vilket innebär att jag mår som när jag hade lunginflammation sist. Får se lite hur hostan utvecklar sig, annars får jag kanske åka in och kolla upp det.

Men alltså mattheten… orkar ingenting. Knappt ens kolla TV eller mobilen förutom korta stunder, försökte lösa korsord men blev bara yr. Gick ut och gav djuren sin frukost för att få lite luft och sov sen en timme efter den stora ansträngningen att gå 50 meter. Orkar inte ens bli uttråkad, men ville ändå ”prata” med nån, det blev alltså du din stackare som läser detta.

Har inte ens när jag hade lunginflammation varit sängliggande i över fyra dagar (hittills), med bara små korta stunder uppe för att äta typ.

Ja förlåt, ni hör, det är lite gnälligt nu, inte så konstigt. Det här blev kanske lite hoppigt, har fått lägga ner mobilen mellan. Längtar så himla mycket efter vårsol och att vara ute nu, så jag nästan blir galen, och då är vi inte ens förbi januari. Fuck.

Längtar efter den skira grönskan i träden!

Kanske kommer in och gnäller igen för att fördriva lite tid, ha tålamod med mig.

Besvikelsen

Av maken fick jag ju den bästa julklappen någonsin – två hotellövernattningar helt själv, i Göteborg. Jag har DRÖMT om denna hotellvistelse, sett framför mig hur jag först äter nåt heeelt själv ute nånstans, sen köper med lite snacks till hotellrummet och äter heeeelt själv i sängen – bara sånt jag valt själv. Sen skulle jag ju sova gott, vakna till en fantastisk frukostbuffé, gå upp på rummet igen för lite efter-frukost-vila och sen gå en kort sväng på Nordstan (asiatiska matbutiken lockar och jag behöver verkligen en ny sport-bh). Lunch och gissningsvis lite vila på rummet igen – och sen en likadan kväll som den första. Allt detta utan NÅN jag måste ta hänsyn till, baaaara mig själv! Ni hör ju, jag har räknat ner minuterna till denna helg som skulle starta i morgon…

Men…

Var lite skrapig i halsen när jag vaknade i morse, mellankillen har varit hemma och däckad hela veckan och minstingen körde en light-variant med bara lite förkylning, så hoppades jag skulle klara mig, eller bara få nåt litet. Började känna mig extremt trött under sista timmen på jobbet, men tja, utmattning och allt så är det svårt att veta vad som är vad, men på vägen hem kom frossa, huvudvärk och ont i kroppen – tillsammans med mer hosta. FAN!

Bild lånad från hotellet – Clarion Hotell Post

Nu är det ju inte så att jag INTE kommer ha den här hotellhelgen, men den blir inte denna helgen utan först i början av februari eftersom maken har lite annat inbokat de kommande två helgerna. Ni vet ju att jag inte är bra på att vänta på saker i vanliga fall och när det är något man VERKLIGEN längtar efter och räknar ner minuterna till så är besvikelsen enorm. Funderade en stund på om jag skulle åkt ändå, jag ska ju inte GÖRA så mycket, men kom fram till att det vore bortkastat om jag blir liggande sjuk hela helgen.

Det är inte synd om mig – men det är ändå också lite synd om mig, tycker jag i alla fall om mig själv just idag.

Nu ska jag titta lite på nån gammal serie, har legat i soffan sen jag kom hem och det lär jag fortsätta med. Kram på er, hoppas ni håller er friska!

Chili, VAB och vila

Idag tjuvstartade möjligen Vabruari här. Redan i går blev 13-åringen sjuk med hög feber, och idag ringde skolan från förskoleklass om 6-åringen. Nu är han hemma, men jag måste säga att blir det inte mer än så här så får han nog gå tillbaka väldigt snart igen, för det är mest lite förkylning just nu.

Jag VET att jag fotar stallet hela tiden, men det ligger liksom så otroligt vackert där borta vid våra beteshagar, som ett falurött litet smycke!

För min egen del är frustrationen väldigt stor – i söndags åkte vi till Gustavsvik för att bada med barnen. Vi hittade inte på så mycket på jullovet, bla för att jag ju var sjuk (utmattad, hjärntrött eller vad ska man säga?), så vi ville ändå ge dem något roligt här under vintern. Jag hade inte åkt om vi hade haft flera små barn, men nu klarar sig ju tonåringarna själva och vi var två vuxna på en ganska klok (om än ej simkunnig) 6-åring. Men fan, det tog helt slut på mig och jag känner fortfarande mig totalt slut. Jag orkar verkligen typ ingenting – jag gör nån liten grej (för att inte bli galen) och sen blir jag liksom tvungen att lägga mig en stund, totalt färdig. Det ger en enorm frustration, att vilja men inte orka…

Det hjälper, att gå runt här på gården, men det blir ju inte så långa stunder när det är -13° ändå.

På något sätt är ju ändå kärnan av mig att jag älskar att fundera, planera och GENOMFÖRA saker, det är ju det jag blir allra lyckligast av. Då känns det pissigt att inte orka göra nåt. Men men, för att jag inte ska bli helt deppig så får det bli lite planering av mindre, avgränsade saker, som idag när jag planerat försådden för januari-mars. (Kan för övrigt tipsa om att blomsterlandet har halva priset på fröer nu, ej spons). Vi delar på det mesta här på gården, jag och maken, men just odlingen har jag absolut dragit det största lasset med, och det funkar ju inte. Jag har ju dessutom mitt trasiga minne att ta hänsyn till, men idag tror jag att jag har gjort upp en bra plan.

Man kan ju knappt föreställa sig att det här är en grönskande och prunkande köksträdgård just nu direkt.

För att göra det riktigt smidigt och minimera risken för att jag missar något så har jag gjort kuvert med fröpåsar för februari och mars. Januari nu är det bara chili som ska försås, så det fick komma i jord direkt.

3 av varje fick det bli. Alltid svårt att hitta en lagom balans i antal av allt.

Jag skrev upp längst ner i familjekalendern vad som ska sås varje månad, sen skrev jag samma på ett kuvert och där i lade jag fröpåsarna. Så här:

Jag använder inte riktigt alla fröer, främst tomater som jag väljer mina favoriter ibland. I år ska jag testa kapkrusbär i vårt växthus, testade en gång i förra huset men fick bara spinn eller mjöldagg på dem så det blev inget bra, men då hade jag ju inget växthus heller. Jag hade inte tänkt köpa så mycket mer fröer än några tomat- och chilifröer just nu, men nu när det var halva priset tänkte jag om, det gör ändå stor skillnad, så nu är det mesta beställt.

Jag har lärt mig att mina tomater blir mycket bättre om jag väntar med dem lite, så det blir sådd i februari för kruktomater och i mars för fullstora som ska ut på friland (och till växthus).

Idag har jag legat på soffan och vilat, helt slut, tre gånger, och det här är min sista insats för idag (plantera chili : 1, göra ugnspannkaka : 2, planera och blogga : 3) . Kram på er, och hörni, låt bli att gå in i väggen ❤

Växtföljd och potatis

I och med att första omgången fröer (tomat och chili) är beställda, så har jag börjat fundera lite på årets odling. Det vi utan tvekan odlar mest av här hemma – med gott resultat – är potatis. I höstas gjorde vi också ett experiment på en förvaring i korgar täckta med kartong i garaget, där det aldrig går ner under 0 grader. Det har funkat över förväntan, potatisen är lika fast och fin som den dagen vi tog upp den, och vi har varit självförsörjande på potatis fram till nu i januari. Eftersom vi nu då vet att lagringen funkar bra så vill jag helst odla MER potatis med, köpte vår första påse (ekologisk) potatis på länge i veckan och den kostade 50 spänn?

Jag brukar förgro all potatis i jord – det ger den lite bättre förutsättningar att hinna växa klart innan det nästan oundvikliga potatisbladmöglet slår till.

MEN – frågan är vart sjutton vi ska odla den för att få en bra växtföljd. Mängden potatis jag odlar överstiger ju vida mängden andra grönsaker jag odlar, och det ska vara en växtföljd på helst 4, men minst 3 år där man roterar grödor för att inte få problem. Det potatisland vi anlade sommaren -22 var vi alltför slarviga med att vända upp på hösten, så vi missade så mycket potatis att det blev ett potatisland -23 med, och alltså ligger vi egentligen ”2 land back” för att hålla växtföljd. Det går ju göra ett nytt potatisland, men det innebär att jag får ännu fler stora land att hålla i ordning under somrarna, vilket ju blir jobbigt. En bra sak att göra med de land som ändå inte kommer planteras grönsaker i är ju att plantera gröngödslingsblommor som blodklöver eller blålusern, då blir det ju inte bara en massa ogräs i och landen får nytt liv.

Min tanke får nog ändå bli att släppa på grisarna på ”åkern” vi gjorde förra året i syfte att odla foderbetor, kanske kan de vända upp den bra nog för att vi ska kunna odla potatis där i år… Risk för knäpparlarver dock eftersom det varit gräs där, men det får vi nog bara leva med. Vi täckodlar ju alla land, vilket ger extra näring och en bra jordkultur, så kaaaanske att vi kan fuska och odla potatis i det första potatislandet till sommaren -25 sen, för att inte behöva YTTERLIGARE land. Hur noga är du med växtföljd, och hur resonerar du?

Ovan nämnda ”åker” – som tyvärr växte igen typ helt förra sommaren. Men – förutsättningarna finns ju där, bland ogräset, så får grisarna jobba lite så kanske det kan funka.

Har börjat fundera lite mer på vad som ska odlas i sommar med, men det får jag nog återkomma till.

En bra och en dålig

Nästan två veckor med 50% sjukskrivning på jobbet nu – så hur går det egentligen?

Jo men alltså för det första – jag mår bra. Det har jag ju gjort hyfsat hela tiden, vilket är en himla förmån. Men min ork är just ungefär 50% och mina halvdagar nu lämna mig lika trött som en heldag. På jobbet funkar det ok, jag behöver ta pauser i möten tex och orkar inte koncentrera mig så länge på samma sak, men det funkar.

Jag har en väldigt glädjande sak och en dålig sak däremot. Den glada nyheten är att jag börjar känna igen mig själv igen – den där glada personen som älskar att planera och agera på studs på saker. Ni vet, hon som känner att hon fick inspiration till att måla om i hallen och åkte och köpte grejor och hade målat klart på ett par dagar högst, hon börjar titta fram igen! Den dåliga grejen är ju att jag inte ORKAR de där sakerna än, jag får lusten att göra nåt men måste sen inse att jag bara inte orkar göra det – det är otroligt deprimerande. Då blir jag ledsen av begränsningarna utmattningen fört med sig, för att jag inte kan leva livet så som jag vill leva det. Få lust och kreativitet och en massa idéer och sedan förverkliga dem – helst på studs (och med hjälp av maken), utan jag måste begränsa mig själv och hushålla med de krafter som finns. DET blir jag ledsen för.

Är i alla fall glad över att få möjlighet att uppleva den fantastiska vinter-himlen här på gården!

Funderade också lite på hur svårt det är att märka när den lusten och kreativiteten lååångsamt försvinner när jag, utan att märka det, överbelastat min ork liiiite grann under hela hösten. Inte har jag märkt att mitt skratt och mina idéer har försvunnit? Inte förrän nu när båda är tillbaka och jag känner att det var så längesedan det fanns där? Bara en sån superenkel grej som att skrika ”sisten till bilen luktar fis” bara för att det överförtjusta skrattet hos en sexåring är så fantastiskt att höra, istället för att bara nätt och jämt liksom orka gå till bilen. Det har jag saknat. Kan ni inte hjälpa mig med det, att säga till om jag inte skojar, skrattar och kommer på idéer längre? För det är så svårt att märka själv – det försvinner ju inte över en natt liksom.

Det tillfälliga takdroppet har ändå fört med sig en känsla av hopp om en vår – även om den dröjer längre än!

Just precis nu förstår jag inte riktigt hur jag ska orka öka på arbetsbelastningen efter januari – men jag vet också att det faktiskt KAN gå bättre än man tror.

Sådär, nu fick ni en oombedd lägesrapport, från en hjärntrött men på det stora hyfsat glad person, som saknar sin kreativitet och ork. Kram på er!

Från oro till lugn

Sedan den härliga nyheten om att svenskarna borde förbereda sig för krig (men oroa er inte för gud skull) så har det legat en klump i magen, så idag har jag gjort något konkret för att bli av med den. Jag har helt enkelt prepper-handlat mat mm, som ska förvaras i en låda i garaget så den finns där vid behov. Vi har redan sedan innan extra av det mesta i skafferiet, och på ett sätt är det ju det allra bästa för då gör man år och förnyar allt med jämna mellanrum. Dock får det ju inte plats hur mycket som helst där, och det ger tydligen heller ingen lindring av orosklumpen i magen, vilket en separat låda verkade göra på ett annat sätt.

En del av förrådet.

Det knäppa var att jag kände mig så oerhört pinsam, där jag gick på Ica Maxi. Egentligen lite oklart varför det kändes så pinsamt, men det gjorde verkligen det. Torrvaror som pasta, ris och couscous, konserver, salt, buljong och lite pulverdesserter var det som fick ta plats. I skafferiet kommer det finnas extra mjöl, torrjäst och socker, och i klädkammaren finns det extra hygienartiklar. Lite extra Ipren mm ska jag fylla på med oxå, det glömde jag idag.

2 storpack med ris, och en stor matolja med, förutom det som går in extra i skafferiet

Lika fånig som jag kände mig på Ica, lika lugn känner jag mig nu, när jag vet att jag har extra mat ett tag för familjen om det krisar. Om inte annat var det värt det för att känna att jag gör något konkret och för att få oron att försvinna.

Iskallt läge

Gårdagens nyhetsrapportering med rubriken att svenskar ska förbereda sig för krig gav en lagom dos av ångest tycker jag. Jag FÖRSTÅR att man inte menar att det kommer nån och flygbombar här i morgon, men bara att skärpa hur man pratar om det känns ju allvarligt och jobbigt på många plan. Jag som har huvudet ner i klimatet till vardags i jobbet ser ju också att man dels (naturligtvis) tar fokus från det till något som känns mer överhängande akut – klimatfrågorna känns ju fortfarande diffusa för en stor majoritet upplever jag och dels är ju krig oavsett vart det äger rum en ENORM klimatbov förutom allt annat gräsligt det är.

Det kommer också en mängd tankar i mitt huvud samtidigt (och ni vet ju hur bra min hjärna hanterar sånt nuförtiden). Här på vår lilla gård skulle vi rent teoretiskt kunna klara oss ganska bra själva, men det skulle kräva ett HELT annat tankesätt och arbete och dessutom redskap. Jag är inte dummare än att jag fattar att det är otroligt naivt att tro att vi bara skulle kunna ställa om rätt upp och ner, det är tusen saker vi inte kan och vet, och skulle vi dessutom börja göra alla de saker som skulle leda till självhushållning så finns det inte en chans i världen att vi kan jobba heltid båda två, utan kanske snarare max halvtid – vilket inte naturligtvis inte är görbart rent ekonomiskt. Att försöka växla upp självhushållning samtidigt som vi jobbar som vi gör går inte, då bränner vi ut oss båda två. Vi HAR i alla fall ved och vatten så vi klarar värme och vattenförsörjning själva (vilket typ alla på landet gör – och de som är uppväxta på landet reder sig ju på ett helt annat sätt än vi nyinflyttade gör), om man tänker att vi kan hinka upp vatten från brunnen om strömmen går ett längre tag.

Jag har ju såklart inga lösningar för något av detta, men att fundera kring det känns nödvändigt – och självklart också lite roligt att tänka kring självhushållning på ett sätt. Det blir såklart också mer komplext med tre barn, hade vi varit två vuxna och vi var tvungna så hade vi nog kunnat klara oss, men dels är vi många och dels så har vi tre personer som vi inte ”till vardags” kan avkräva att de ska leva på spenatsoppa två månader om det är det vi lyckas odla vintertid – om det inte är ett faktiskt nödläge.

Ja ja, det var dagens svammel för att lätta på trycket i mitt huvud. Vet att många av er inte alls funderar på de här sakerna (dömer INTE för detta – alla har sina egna strider!) men vet också att några få av er tänker på det ganska mycket. Skönt ändå att dela sina tankar, på något sätt.