Jag tycker charmigt är ett ganska svårt ord, har jag insett när jag funderat på dagens ord i Fånga Februari. Charmigt är ju ett litet torp på landet, rött med vita knutar – i alla fall är det det första som kommer till mig. Vår gård är ju för mig det allra finaste stället i världen, men jag vet ändå inte om jag skulle titulera den charmig? Det känns som den skulle vara äldre då, för att klassa in som det. Lite oklart varför. Men tar man byggnaderna här på gården så tycker jag just att de äldsta byggnaderna är mest charmiga – och det är ju då dels hönshuset och dels stallet.
Mina två favoritbyggnader i en bild – ett motiv ni sett tusen gånger här, men som jag aldrig tröttnar på
På instagram valde jag att lägga upp en liten filmsnutt på lilla F som är otroligt charmig som bondpojk, han är nog rakt av just den charmigaste personen jag vet. Han har det där otvungna, självklara sättet och självförtroendet, han är snäll och så himla företagsam – det är otroligt charmigt att se. Jag bävar lite för att han börjar bli lite större nu – snart fyller han sju – och jag vet ju att den där underbara barnsliga charmen har en tendens att försvinna och bli till något annat med tiden. Det är något jag kommer sakna så otroligt, vi är lite i slutet på den allra bästa tiden nu (enligt mig när barnen är mellan 4 och 7) och jag försöker verkligen ta tillvara på varenda sekund. Med skolan och bara att de växer upp så blir de såklart lite annorlunda sen, helt naturligt, ofrånkomligt och nödvändigt, men jag kommer som sagt sakna den här tiden.
Jag anländer till vår bokade konferenslokal tidigt med en av mina kollegor, ungefär två timmar innan eventet börjar. Jag sätter upp en vepa, kopplar upp datorn och börjar sen kolla igenom tekniken. Med lite justeringar verkar det mesta funka, men eftersom någon av föreläsarna kopplar upp sig digitalt så finns det alltid utrymmet för strul, så vi testar mellan våra datorer jag och kollegan. Jag kollar mailen och justerar för de sista avhoppen och tillkommande deltagarna, kollar så workshopfrågorna funkar på menti. Konferenserna börjar alltid med att vi berättar lite om oss och eventet, även om föreläsarna givetvis har det största utrymmet. En halvtimme innan vi börjar så brukar både föreläsare och deltagare börja droppa in, och det blir omedelbart ett sorl i lokalen. Sen är det dags, ungefär 3 timmar av förhoppningsvis väl sammansatt konferensinnehåll, rätt frågor, utan teknikstrul – och därefter lämnar vi våra konferensdeltagare med matnyttig kunskap och en dos inspiration för hur de kan jobba vidare med att minska klimatpåverkan i sina organisationer. En stund efter är jag lite hög på energin från konferensen, men sen blir det alltid ett totalt fall ner i Tröttheten, och dagen efter jobbar jag hemifrån för att minska intrycken. Ungefär 8 såna här konferenser håller vi på ett år. Så himla roligt jobb jag har ändå!
En lagom obekväm bild från ett av våra event. Av nån outgrundlig anledning har jag inte längre problem med att prata inför folk (jag som annars hellre hade huggit av både högra och vänstra benet än att göra just detta), men att bli fotad är fortfarande jobbigt.
Allvarligt talat har den här vintern känts evighetslång, trots att den varken började tidigare eller har varit sämre vädermässigt än någon annan direkt. Vi har ju snarare haft en del snö, vilket piggar upp, och även ett tag med riktigt kalla temperaturer. Nej, det är nog inte vädret man kan beskylla för den evighetslånga vintern…
Orken försvann såklart med bakslaget i utmattningen, med topping av influensa, men sen skulle jag vilja beskylla det allmänna världsläget för en del av den mycket avslagna känslan. Krig och elände samt att hela världen (och Sverige i synnerhet) verkar tro att klimatkrisen är något som går att skjuta framför sig. På närmare plan så har höjda räntor och matkostnader och dyr el tagit bort de små guldkanterna på vardagen. Det ÄR trögt nu.
Samtidigt har vi ju det SÅ bra, jämför med nästan hela världen känns det som. Och vi har det bra med, här på vår gård. Det är tur att man kan ha många tankar i huvudet samtidigt (även i min trasiga hjärna) – det måste få vara ok att känna att det är tungt en stund och sen ändå rycka upp sig, ta tag i saker och gå vidare.
Jag tänkte jag skulle börjat ”fånga februari” med nåt roligt och kanske lite rappt – men kanske behöver jag liksom avsluta och sätta punkt först på det som varit trögt, för hur jag än vred på det så hamnade jag här när jag skulle skriva. Vi kan väl bestämma det, att från och med idag så ÄR det ju lite tydligare nedförsbacke mot varmare och ljusare tider, och nu lämnar vi mörkret bakom oss – både bokstavligt och bildligt?
Januari har varit evighetslång, inte minst för delar av familjen och jag var sjuka ett bra tag. Minst 835 dagar har den varat, den här jäkla månaden… Skämt åsido så har den varit trög, efter sjukan så tappade jag liksom orken med vintern? Det är ju minst två månader kvar med, vilket jag inte ser fram emot.
I morgon ska jag också gå upp i tid och börja jobba 75%. Jag hoppas det funkar, men nu när jag jobbar 50% så jobbar jag på förmiddagen, åker hem från kontoret om jag inte jobbar hemma, äter lunch och sen sover jag en halvtimme i soffan. Sen orkar jag kanske gå ut en liten stund på gården för att få lite luft och för att röra mig lite, jag läser en stund eller stickar lite. Det är ändå bara precis att orken räcker ”kvällen ut” – dvs tills Filip är nattad klockan åtta, efter det dör jag i soffan en stund igen innan det är dags att sova vid halv tio-tio. Handla får maken göra, om det inte bara rör sig om något litet. På torsdag tänkte jag att jag skulle försöka börja träna igen, det har varit uppehåll i nästan tre veckor nu pga sjuka och sen kvarvarande hosta och snuva.
Rakt upp och ner i dag vet jag inte hur jag ska orka ytterligare 25%, men vi testar. Inte så mycket val liksom.
Något att se fram emot i februari är ju åtminstone #fångafebruari som Underbara Clara kör för 6:e året i rad. Det är roligt att få lite alternativa saker att skriva om som jag kanske inte valt själv i första hand. Förra året fick jag ju en oväntad storm av kärlek på inlägget Fanns där från början, får se om det blir något annat inlägg som kan tänkas locka lite publik i år? Här är årets tema-ord:
Hon är så stolt, grismamma Doris, över sina tre kultingar. En liten stund hinner jag sitta bredvid dem och klappa på varma, stinna, små kroppar, när Doris äter sin kvällsmat. Sen kommer hon och grymtar och undrar vad jag gör med hennes små, och jag skyndar mig att flytta mig. Pappa Frank ligger bredvid – eller, om det är mat framme så skyndar han sig att äta både hans och Doris mat. Karlar alltså.
Jag undrar lite om hon njuter av dem, om hon liksom tycker om de små kultingarna som bufflar runt och vill ha mjölk? Små griskultingar är så vansinnigt söta, de har glada små trynen och pyttesmå, mjuka klövar. Jag ska försöka fota dem lite bättre sen, det blir verkligen inte alls bra bilder under värmelampan. De här små kultingarna är tänkta att säljas till någon som vill ha minigris, när de är minst 12 veckor gamla. Har vi kvar dem måste vi dela dem från pappan, så det inte blir inavelskultingar i sin tur, och det är lite väl bökigt.
Ute i hönshuset så har en av hönorna lagt sig att ruva. Det är inte dvärgsilkeshönan Herta, så jag hoppas att denna hönan (som är en Silveruddsblå likt övriga) har tålamodet att ligga färdigt på äggen. Vi lärde oss förra året av våra misstag, så nu har vi skärmat av henne med kompostgaller så att inte de andra hönorna kan lägga alla ägg under henne. Nu har hon typ 10 ägg, det känns lagom. Ägg som ska bli kycklingar ruvas ju jämfört med de mesta andra ungar så himla kort tid – 21 dagar bara, så går det som det ska så får vi även kycklingar i mitten av februari. Lite tidigt egentligen, men vi får väl hoppas att det funkar.
En bild från när vi köpte kycklingarna som nu är vår hönsflock. De är två år gamla nu, och det är dags att succesivt börja förnya flocken för att ha en stabil tillgång på ägg.
Det är ju något djupt rotat som blir glad i en när vi får ungar på gården. Hittills har vi ju haft kycklingar och kattungar, men griskultingarna känns större – även rent bildligt. Kan bara tänka mig hur mysigt det skulle kännas med större djur, som lamm eller kalvar, när man liksom kan GOSA ordentligt med! Det ger också på ett sätt ett hopp om våren, att det går mot ljusare tider och att det kommer varmare dagar – även om det är ett par månader bort än.
I dag har Frank och Doris blivit stolta föräldrar till tre små griskultingar! Jag jobbar pga eftermiddagsmöte inte förrän efter lunch, vilket gjorde att jag kunde titta till Doris nu på morgonen när det började ljusna – och ÄNTLIGEN har hon fått bli grismamma! Tre, svarta, pyttesmå minigriskultingar bufflade runt i halmen i grishuset, typ det sötaste jag sett! Hann fånga en bild när mamman gick ut för att kolla in frukosten, vi har ju en värmelampa här inne så det blir så dåliga bilder, men ni ser lite i alla fall. Kolla här!
En liten kulting var död och den plockade jag bort, men tre små svarta kan ju vara alldeles lagom för en förstagångsmamma! Har jag sagt att jag älskar att bo på vår gård?!? Förutom lite kycklingar så är ju detta det allra första livet som tillkommer här på gården, det är då en mäktig känsla!
När jag har legat sjuk här i veckan så har jag bland annat försökt jaga efter en halmbal, på Facebook. Självklart finns det grupper för det med! Jag hade sån otrolig tur att en kille erbjöd sig att sälja en, med leverans, för ändå en ok peng. Det visade sig att det var en tonåring från trakten som kom med traktorn och en halmbal på den, bara 5-10 minuter härifrån. Otroligt hjälpsamt och väldigt bra – grisarna har ju än så länge fått stå ut med vårt egenslagna hö i grishuset eftersom det har varit det som funnits att tillgå, men halmen är bättre för dem att ligga i eftersom den isolerar bättre. Saker man inte vet när man inte växt upp på en bondgård alltså, det finns det gott om!
Det ÄR lite svårt när man är ny på att bo på landet och ny på att ha en gård. Både för allt man ska och behöver lära sig själv allteftersom (men det är ändå också otroligt roligt och givande samtidigt), men sen börjar jag också förstå hur mycket kontakter och nätverk det egentligen skulle behövas för att få ihop vardagen på en gård. För det är liksom inte bara att säga att man vill köpa något (kanske som jag tänkte), utan det kräver att man har någon form av kontakt med bonden/personen i fråga oftast. Och är man då nyinflyttad och kanske inte alltid ens VET exakt vad och vem man ska fråga efter, då är det lite svårt ibland. Några kontakter har vi fått sedan vi flyttade hit, men de blir ju såklart lite ytliga. Här har alla sina kontakter, alla känner alla och alla vet vem som har den ena eller andra sortens lantbruk eller djur.
Idag blev det lite småjobb ute på gården, efter ork, i det otroligt härliga vädret! Lite vårkänsla på takdropp, plusgrader och sol!
Det skulle säkert vara lättare att hitta de kontakterna om vi kunde engagera oss i lokala föreningsliv tex kyrkor, men vi är ju noll religiösa och pga heltidsjobb, utmattning och ont om ork så det räcker ens till oss själva så orkar vi helt enkelt inte. Filip kommer ju bli den enda i familjen som kommer växa upp här ”på riktigt”, han har gått på dagis och kommer gå i skolan här, så han blir ju ”Ölmstad-bo” från början.
Helt ärligt så har jag hört så mycket skräckexempel från grannar till folk som flyttar ut på landet att jag ändå måste säga att jag är jätteglad över att alla runt här är trevliga! Men det är ju ändå inte riktigt samma sak som att ha kontakter och så till alla, vi har fått hjälp av våra närmsta grannar men jag vill ju liksom inte knata över på vinst och förlust till nån bonde och fråga om vi kan köpa tex halm, det känns så … ofint. Vi har heller inte så mycket att erbjuda i gengäld liksom? Såklart blir det heller inte lättare när man är introvert och alla nya kontakter tar mycket energi.
Vad är gott? Alltså, nästan all mat är gott, jag älskar att äta och måltider och fikastunder är i princip alltid höjdpunkten på dagen. Jag äter också typ alltid för mycket, för det är gott och det är svårt att sluta. Dålig kombo med kvinna över 40, hur bra maten än är.
Vad stressar dig just nu? Inte så mycket, tänkte jag säga först. Men det som stressar mig är att min ork tar slut så himla fort. Just nu har jag ju inte så mycket måsten och jobbar bara halvtid, men hur ska det gå sen? Än så länge ser jag inte hur sjutton jag ska orka jobba mer än 50% ens…
Vad retar du dig på? Jag retar mig ENORMT mycket på att alla tv-program (har bäst-i-test i tanken nu) envisas med att visa ”vad som händer i programmet” eller ”det här händer efter reklamen”. Det förstör ju HELA nöjet med programmet? Jag brukar försöka hålla för både ögon och öron, men det är ju ett så meningslöst sätt att förstöra nöjet på. Inte ens jag är ju för övrigt så senil att jag glömmer vad som hände innan reklamen.
Vad ska du göra ikväll? Jag vet verkligen inte? Har inga serier att kolla på och inget TV-spel som lockar heller. Tidig kväll blir de i alla fall, för frisk, det är jag inte än. Skulle vilja se fortsättningen på True Detective (sjukt spännande säsong, även om det typ är lite jobbigt att se vilken idiot Jodie Foster spelar), men det kommer ju inte förrän nästa måndag.
Vad är svårt? Att känna att man har något värde att erbjuda som människa när man inte orkar med direkt nåt, inte har ork att vara social med sina vänner och inte direkt kommer nånvart med träningen.
Vad är lätt? Att hitta på idéer på saker man vill göra här på gården, projekt och dagsverken.
Vad blir det för middag idag? Det blev Tacopaj, smidigt och gott.
Vad vill du göra mer? LEVA. Alltså göra saker som är roliga, skratta mer, fåna mig mer, inte ta saker så allvarligt! Jag önskar jag vore mycket bättre på det. Och fota vill jag göra mer! Och skriva…. Och lära mig mer saker om gården, och… alltså, jag vill göra otroligt mycket saker egentligen.
Vad går du igång på? Idéer! Eller möjligheten till idéer. Att fnula över hur vi kan göra saker bättre/finare/roligare.
Vad gråter du av? Barn och gamla människor! Blir väldigt tårögd av gamla tanter eller par, antingen av medkänsla eller för att de bara är så gulliga. Klarar INTE att se introt till filmen ”UPP”, då flödar tårarna som aldrig förr.
Vad gruvar du dig inför? Hur jag ska orka jobba heltid igen och hur vi ska klara oss om jag inte gör det.
Vad gjorde dig arg senast? Åh gud, det är nästan bara barnen (och ibland maken) som gör mig arg, sådär personligen. Det var nog senast igår. Annars blir jag också arg när jag hör hur många miljarder bankerna går med vinst, det är oerhört provocerande eller när vår regering fuckar upp hela miljöfrågan.
Vad åt du senast? Tacopaj. (Säg inget men jag KAN ha nallat en tesked Nutella för jag blev så himla sötsugen efter. Vi har aldrig nutellla hemma i vanliga fall, men nu önskade jag det i helgen när jag var sjukast, att ha på pannkakor. )
Vad är fånigt? En massa saker jag gör själv, fånigt att tro att andra bryr sig om det jag gör – egentligen fånigt att blogga med, av samma anledning.
Vad är du inte? Extrovert. Vältränad. Bra på nånting, just nu, som det känns. Bitter, på det stora hela (har absolut dagar då det kan slå till, men de är relativt få).
Vad är du? Lite lat ibland, just nu hjärntrött och dessutom sjuk. Långsint, när det gäller vissa saker. Bra på att planera, och att få kreativa idéer. Obotlig optimist i grunden. Nästan alltid glad.
Här borde vi ju anlägga en blomsterrabatt! – Ja och titta så bra det blev liksom!
Vad längtar du efter? Våren!!! Efter denna influensa eller COVID eller vad det nu har varit så tog min ork för vintern helt slut, nu skulle jag ge nästan vad som helst för lite ljumna vårvindar med en doft av solvarm jord och med fågelkvitter.
Vad har du missuppfattat? Haha, garanterat en massa saker, kommer bara inte på nåt just nu (ni vet, minnet).
Vad ska du göra nu? Nu är det dags att lägga lilla F, men det överlämnar jag till maken, så jag ska väl bara försöka komma på något som vi kan titta på.
När vi flyttade hit så var den första tanken att vi skulle byggt en stor altan vid entrén. Men – efter första sommaren så insåg vi snabbt att vi inte kan tänka riktigt som i en villaträdgård, här på gården finns det så mycket annat roligt och nödvändigt att göra ute att ”sitta ute på altanen” är något man inte gör i samma utsträckning. Vi insåg också att vårt ”loungehörn” med utemöbler i kvällssolen är perfekt, för det blev ofta först på kvällen vi faktiskt hade tid och lust att sitta ner en längre stund och njuta av dagens arbete. Med det sagt så har vi två mindre ”problemytor”, en som har en yta av täckbark där jag har blomkrukor på sommaren (eller ja, en del står där nu med). Här kryper det upp ogräs och katterna har en otrevlig tendens att se det som en perfekt plats att bajsa på.
”Problem” nummer två är vid vår fantastiska vinranka – det här är en av de mest använda sittplatserna och här tar jag mer än gärna förmiddagskaffe i solen. Det är ofta lä och skönt att sitta! Men, stenarna på marken är ojämna och svåra att ha möbler på, och dessutom hopplösa när det kommer till att ogräs växer upp i fogarna.
Lösningen på båda dessa blir att utöka den befintliga altanen just över de här två ytorna. Nu tog jag ju en vinterbild, så det ser väl inte supersexigt ut, men jag tänker att det blir så här:
Där täckbarken och krukorna var blir det en extra liten yta för soffgruppen. Bra eftersom den har det liiiite trångt vid fåtöljerna. Här skulle jag vilja göra en nedsänkning med, där jag kan göra en fin plantering. Kanske lite vajande gräs som är vackra även vintertid, men som inte tar utsikten?
Vid vinrankan måste vi naturligtvis göra hål för just densamma, men kanske att jag vill planera in en ”inbyggd” plantering någonstans här med. Här vill vi bryta av hörnet, eftersom vi ofta går runt huset och helst inte vill snubbla på ett altanhörn.
Det HAR vänt, tack och lov, jag har inte längre frossa och muskelvärk. Hostan och snuvan är däremot ”still going strong”, det frasar i öronen och krampar i magen av allt hostande. Något mer som är kvar är en enorm matthet, orkar INGENTING. Blir trött av att sitta upp en stund liksom. Har börjat få sån spänningshuvudvärk med pga allt soff- och sängliggande, så måste på något sätt ändå försöka röra mig lite mer idag – tänker jag ska orka gå fram och tillbaka till stallet ett par gånger under dagen (inte i ett svep). Det börjar liksom krypa lite i kroppen nu, av att bara vara stilla, I huvudet med, små tankar börjar spira, på saker jag vill göra i år, men liksom i kroppen så är orken liten.
Förlåt, jag vet att det här är skittråkigt att läsa om, men det här är liksom mitt sätt att ge mig själv en känsla av sammanhang och kommunikation. Ni läser nog inte ner hit ändå tänker jag.
Kändes så härligt när det tittade in lite vintersol i köket i går.
Trots att januari släääääpar sig fram och varje dag består av minst en månad, så verkar det ju ändå som att det förr eller senare kommer bli februari. Jag hoppas att Underbara Clara kommer köra sin fotoutmaning med ”fånga februari”, det har varit väldigt roligt tidigare år!
Om jag orkar så ska jag, lite senare idag, försöka illustrera lite en av sakerna som står på önskelistan att göra till sommaren, om ni vill kika på hur det kan se ut 🙂
godatankar.com 