Slutet på en era

Först och främst så hoppas jag att ni känner mig tillräckligt väl för att jag inte ska behöva kommentera mitt inlägg i går med att jag älskar mina barn över allt annat, det är ju självklart.

Tänkte ändå kanske fördjupa mig i året med barnen lite – eftersom Filip är vårt sista barn (och ja, det är säkert, min kropp skulle aldrig klara av en graviditet och än mindre en förlossning till) så har vi ju valt att dra ut på föräldraledigheten lite extra länge. Vi har ju precis som med de andra två barnen delat på veckorna från det att barnen varit ca 6 månader, vilket är HELT suveränt.

Det får bli bilder från i somras till det här tror jag, för den här årstiden kan man behöva påminnas om hur fantastiskt det kan vara då.

Filip kommer ju vara nästan 22 månader när han börjar på dagis, vilket verkligen känns jättebra. Vi har ju gått på öppna förskolan hela hösten och det har han gillat, han är ju på det stora hela väldigt självständig så jag är i princip inte orolig alls för förskolestarten, han känns redo för lite mer utmaningar än vad vi erbjuder här hemma och för att ha egna relationer till små dagiskompisar.

Det har varit otroligt lyxigt att få vara hemma så mycket med alla barnen, den enda som lidit av det är Lukas som inte har fått gå på sitt älskade fritids där hans kompisar gått – han fullkomligt JUBLAR nu när han ska få börja igen!

Längtar efter sina kompisar nu, och jag längtar efter sommaren när jag ser den här bilden.

Det känns verkligen som vi går in i en ny fas av våra liv nu, dels ska både jag och maken börja jobba heltid (eftersom jag jobbar 7-16 och maken 8-17 så blir det inte superlånga dagar för Filip som ändå sover 2 h mitt på dagen, han kommer ju gå ungefär 8-16), dels byter jag jobb och dels så skolar vi in vårt sista barn i förskolan.

Det har stundtals varit jobbigt att ”gå tillbaka” till småbarnsåren, samtidigt har vi båda verkligen förundrats över att bara iaktta den här lilla människan som växer så fort. Det har varit jobbigt att inte kunna ge de stora grabbarna all den tid de förtjänar – samtidigt som jag ser att även de har älskat att ha Filip och vuxit med det. Det har varit jobbigt att känna sig så låst som man blir med tre barn där den minsta är så liten, men samtidigt så glömmer man det i samma sekund som han kryper upp i ens knä. Som med allt så är det både för- och nackdelar, men jag får väl avsluta med det självklaraste av allt – det har varit fantastiskt förmånligt, härligt och privilegierat att få bli föräldrar en tredje gång!

Herregud vad han har vuxit bara sedan i somras…

Nu ser vi fram emot att hitta rätt i vardagskaoset som det kommer innebära när vi ska jobba heltid, alla ska gå på sina aktiviteter, VAB-dagar och föräldramöten. Vi måste hitta en lösning på att se till att vi har mat klart till barnen de dagar de har aktiviteter, vi behöver lägga upp ett körschema för alla hämtningar och lämningar och alla andra tusen saker som ska fungera, men vi är så redo som vi kan bli tror jag. Dessutom går tiden fort, Oliver är redan 12 och kommer till hösten börja högstadiet (hur sjukt?!), Lukas börjar bli mer självständig med och innan vi vet ordet av börjar väl Filip skolan med. Nu kommer den tiden då vi verkligen får öva på att ta tillvara på varje dag så gott det går!

Avslutar med en bild där vardagskänslan är hög, nån kryper iväg, nån spiller, nån tjötar och nån är troligtvis lite sur. Bara så vi inte får hybris, hahaha!

Nyårsmenyn

Tja, det är ju som det är här hemma, Oliver är typ frisk, Lukas har bara lite feber och halsont kvar, men Filip ”peakar” med feber och är riktigt hängig idag. Jag hoppas det är toppen i alla fall, så det inte blir ännu värre. Det är ju jobbigast när han är sjuk, eftersom det är en kamp att ge alvedon och ipren och så går det ju inte riktigt förklara för honom vad som händer heller.

Kontentan av det hela blir i alla fall att nyår kommer spenderas hemma själva, så det blir en lugn dag. Men gott ska vi ju äta i alla fall! Det som är inplanerat är:

Förrätt:
En halv hummer – jag tycker den är godast naturell faktiskt, så vi delar den bara. Den får sällskap av tryffelchips (färdigköpta) med vispad creme fraiche, rom (den vanliga billigare varianten) och finhackad rödlök. Chipsen testade vi i veckan och det är sjukt gott!

Varmrätt:
Grillad anka med potatis- och jordärtskockspuré, serveras med smörstekt endive och eventuellt lite rödvinssås beroende på ork hos Moi.

Ungefär som receptet i mitt receptarkiv, fast med puré istället för sallad till.

Dessert:
Här blir det en variant av nåt maken såg på Nyhetsmorgon, nämligen romflamberade äpplen med philadelphiafluff och något krispigt som jag inte riktigt bestämt än. Kanske pistagenötter?

Låter rätt ok va? Till det blir det nån bra film för hela familjen (förutom Filip som jag hoppas somnar i vettig tid) och så tänker åtminstone jag gå o lägga mig tidigt – 1½ vecka av halvdålig sömn pga sjuka barn är inte optimalt för att den här tösen ska hålla sig uppe ända till tolvslaget.

Jag älskar att se vad folk ska äta på nyår, så orkar du får du gärna skriva in din meny i kommentarerna här eller på facebook.

Tänkte återkomma lite senare (eventuellt idag) med en sammanfattning av året i bilder, för den som är nyfiken. Och är ni inte nyfikna så vill jag passa på att önska er alla ett Gott Nytt År!

Jäkla virus

Ja vad ska man säga om det här jullovet… Oliver är på bättringsvägen och är nästan frisk, men Lukas har fortfarande feber, nu dubbelsidig öroninflammation som dock håller på att läka ut, ögoninflammation samt motsvarigheten till halsfluss fast orsakat av virus istället för bakterier – alltså hjälper inte antibiotika. Dessutom halvsitter jag nu i vår säng med Filip sovande bredvid och fönstret öppet eftersom han för en liten stund sedan fick krupp. Den här gången visste vi lite bättre vad vi skulle göra så vi kunde häva den värsta reaktionen, men jag misstänker att det innebär att han nu fått Lukas virus med, men vi får väl se tills i morgon. Först väntar en lång, lite orolig natt här.

Hoppas ni har det bättre, eller åtminstone slipper vara sjuka!

Vi har i alla fall spelat mycket av barnens nya sällskapsspel, tex super Mario-monopol, tusen gånger roligare än det gamla vanliga!

Julafton 2018 alltså.

Det blev en lite haltande jul det här. Dagen innan julafton firade barnen jul hos mormor, då hade Lukas haft feber sedan dagen innan men det eskalerade när han fick ont i örat, så vi fick hämta honom för att kolla om det var öroninflammation. Det var det visserligen, men trumhinnan hade inte spruckit så ingen antibiotika. På julafton började även Oliver känna sig hängig, men hade ingen feber till en början – men framåt kvällen fick även han upp åt 39 grader, så båda de stora grabbarna var och är riktigt hängiga här. Än så länge har vi andra klarat oss, men det är väl bara en tidsfråga, framförallt vill vi gärna hålla Filip frisk känner vi väl.

Men, det var ingen dålig jul ändå, på julaftons morgon kom Filip upp till sin stora julklapp – ett IKEA-kök som vi monterat kvällen innan. Det blev VÄLDIGT populärt och inte ens morgonvällingen fick komma mellan! Har bara en lite halvmörk och suddig bild, men glädjen syns ändå 🙂

Var tvungen att pimpa det med lite självhäftande marmor-folie med, hade jag haft lite mer ork hade jag gärna gjort mer för det är ju så jäkla kul…

Innan Filips middagslur delade vi ut paketen under granen, de stora pojkarna fick lite gott och blandat, men det stora paketet till dem var att de ska få åka på en skidweekend med mig i slutet av januari, torsdag till söndag. Som vanligt så hade man väl hoppats på en glädjeexplosion, men som vanligt så tycker jag att reaktionen ofta blir bättre nån dag senare när de fått fundera på saken. Lukas blev i och för sig spontant väldigt glad, han har pratat om att åka slalom ett tag nu. Själv ser jag oerhört mycket fram emot detta!

Jag och maken bytte bara lite smått, jag fick ett par superfina örhängen och 3 boxar av kökets box, ska bli väldigt kul att se vad den innehåller! Han fick lite parfym och slipsnål mm, vi håller oss lite till vi fyller 40 nästa år känner vi.

Sen var ju bestämt sedan innan att vi skulle gått till grannarna, nu funderade vi fram och tillbaka (med dem givetvis), men till slut kom vi fram till att vi skulle gå över lagom till tomten kom och sedan skulle vi äta ihop, vi hade ändå ingen mat förberedd förutom det jag skulle ta med till dem, så vi var lite illa tvungna i vilket fall. Det blev väldigt trevligt, även om våra stackars barn mest fick sitta och vila i varsin ände av huset, men det blev en ganska tidig kväll, och det behövde nog alla.

Finklädda men hängiga och röda om näsorna.
Spana in den här lilla glidar’n då, som ser ut som han kommer direkt från en efterfest!

I dag är pojkarna fortsatt ordentligt hängiga. Maken är och köper ett till Playstation för julefridens och underhållningens skull, haha, som det kan bli…. Nu ska jag rota i kylen för att kolla vad vi kan tänkas göra till lunch, hoppas ni alla hade en fantastiskt julafton!

Klappat och klart!

Julens jobbigaste är avklarat – att slå in alla paket… Det tar alltid tre gånger så lång tid som jag tror och eftersom man oftast hamnar på golvet för inslagningen så får man dessutom rätt ont i ryggen efter ett tag (eller så är det bara jag som är gammal). Som vanligt känns det inte som så mycket när det ligger där under granen – för att inte tala om hur lite det känns när allt väl är öppnat. Ja, jag vet, konsumtionshets och allt sånt, barnen får nästan bara nödvändiga saker och en riktigt stor, rolig grej, men samtidigt ÄR det ju så kul att ge dem paket… Jag och maken byter bara nåt litet, det är ändå kul att få öppna nånting liksom.

I morgon ska de stora pojkarna till mormor för att fira jul, på julafton sen kommer vi gå över och fira med grannarna efter Filips middagslur – det blir nog jättebra med barn i de flesta åldrar och en avslappnad jul! Ska bli hur bra som helst 🙂 Jag ska bidra med revbensspjäll och sallad, så det ska göras i morgon, annars ska det bli en ganska lugn dag med bara maken och Filip.

Jag tycker det är mysigt att ha paketen liggande framme under granen nån dag innan jul, bara för att barnen ska bli så nyfikna som möjligt – men jag kanske glömde att vi har en pillrig 1½-åring i huset med… pust. 

Hur tänkte jag…

Jag hade ju den briljanta idén idag att ta med alla 3 barnen ner på stan för att de två äldre versionerna skulle få gå själva (fast tillsammans) och köpa julklappar, bland annat till julklappsleken. Det var ju en jättebra tanke, för de hade roligt och handlade, men själv befann jag mig mitt i julträngseln med en 1½-åring som bjöd på sitt allra mest förtjusande humör – NOT!

Han VÄGRADE sitta i vagnen, han kastade sig runt och gallskrek så till slut tog jag ur honom innan han skulle kasta sig rakt ner i backen. Sen är ju den här lille extremt självständig, vilket i tex en affär innebär att han skiter TOTALT i vart jag är någonstans och bara går dit han vill. Resultatet var ju att han försvann på tiden det tog för mig att lägga mössan i vagnen (0,2 sekunder). Sen hörde jag hans små steg i gångarna och ett och annat ”tittut”, men det tog mig typ 10 genomsvettiga minuter att få tag i honom.

Behöver jag säga att han inte var nöjd över att inte få springa iväg igen, eller att få plocka i alla saker som han ville? Nej då, då körde vi varianten med gallskrikande barn som kastar sig på golvet. Det hände nog ungefär 37 gånger. Förtjusande… Han är ju dessutom lite för liten för att direkt gå att prata med om det, det är ju bara att bära iväg med honom. Eller bara och bara, försök bära en 1½-åring i vinterkläder som KASTAR sig runt, dessutom kan man bara bära med en hand om man ska få med sig vagnen med den andra.

Tillslut avgjorde jag att nu hade de stora fått handla färdigt, så då tog vi oss till bilen. Jag. Gör. Aldrig. Om. Det. Igen. Har fortfarande hjärtklappning, svettningar och nervösa ryckningar känner jag…

Om ni nu trodde ni skulle få se foton på det här så misstar ni er gravt, däremot kommer här de foton jag gjort julkort av på mina sociala medier. Lyckas man ändå få så pass många vettiga kort så måste de ju visas upp! (notera i-paden i Filips knä, enda sättet att få honom att sitta still…) Sen att vi inte kunde få ihop alla på ett kort är ju som det är, det är inte någon förestående skilsmässa eller så 😉

(Klickar ni på bilderna kan ni se dem större)

Snart slut på den HÄR vardagen.

I dag är jag föräldraledig med Filip. Det har varit SÅ skönt att få vara hemma lite längre med honom, i och med att det (absolut säkert) är sista barnet så har vi verkligen ansträngt oss för att ta tillvara på tiden, det har ju även gett mer tid till de stora pojkarna även om det med en liten plutt i huset alltid är den minstes behov som kommer först. 

Dagarna med honom lunkar på i ett ganska behagligt mönster, på tisdagar och torsdagar går den av oss som är hemma med honom till Öppna förskolan (veckans höjdpunkt för honom) och övriga dagar blir det lite småfix hemma och nån promenad ute på förmiddagen, innan han sover sina 2 h middag vid 12. Lagom till han sovit färdigt kommer de stora grabbarna hem och då går det i ett – det är läxor, aktiviteter, träningar och middagsfix. 

Det känns som han är redo för förskola, han älskar öppna förskolan och de börjar nästan bli svårt att hitta på bra aktiviteter för honom på förmiddagarna när vi är själva. Jag kommer att ta första inskolningsveckan med honom, från den 7:e januari, och maken tar den andra, då jag börjar mitt nya jobb. 

Vi kollar till hönorna med, lite varje dag. Nu har de så sakteliga börjat lägga ägg igen efter en lång ruggningsperiod.

Vi har ju haft det så här nu i ungefär 1½ år, att vi delar på veckorna, och det har, precis som med de äldre barnen, varit jättebra! Men nu känns det att vi laddar om för något nytt, nu blir det inga mer föräldraledigheter framöver, jag byter både jobb och bransch och livet kommer liksom in i en ny fas. Vad det blir av den vet jag inte exakt, men jag tror och hoppas att den kommer bli bra den med! Men först är det ett lååångt jullov med alla barnen, det ser jag fram emot!

Var tvungen att slänga med en bild från glögg-grillning på Uvaberget i Tenhult, kom på att jag aldrig skrev om det sen! Det var himla mysigt (om än kallt) och det godaste sättet att dricka glögg på!

VAD var det här för känsla?

Jag har haft så svårt att identifiera vad jag skulle vilja göra för något för att fira att jag (och maken) fyller 40 nästa år, och det känns väldigt ovant för mig. Normalt sett känner jag ganska omedelbart vad jag vill göra och så kör jag på det, men just nu får jag liksom inte riktigt fram vad jag vill göra. Först tänkte jag att det kanske var någon form av stressreaktion, men det kändes konstigt för stressad är jag inte, men nu under helgen har jag nog banne mig kommit på vad det är…

Jag känner mig nöjd. 

Det låter kanske lite förmätet men jag kan garantera er att det var så längesedan jag mådde så här bra att jag först inte ens kunde identifiera känslan. Jag vet inte ens om jag någonsin varit så här just nöjd – jag har varit gladare än jag är nu vid speciella händelser, men jag har aldrig varit så här långvarigt tillfreds. Med det menar jag inte att det inte finns saker som inte kan bli bättre, men just nu känns det för bra för att jag ska känna mig motiverad nog att jobba för de sakerna. 

Kan inte ens komma på om jag vill åka till Kroatien igen i sommar?

Så vad är det som är så bra då? Ja men det är just det, inget är väl egentligen exceptionellt fantastiskt, men nästan* allt i mitt liv känns mer än bra nog. Vi är alla friska, maken trivs på sitt jobb, jag ska få ett nytt jobb där jag känner mig välkommen, uppskattad och satsad på, det går bra för barnen i skolan och de har kompisar, Filip är åtminstone mellan förkylningar (så som det är när man är 20 månader och går på öppna förskolan ett par gånger i veckan) och är allmänt väldigt nöjd och glad med. Vi har inte så mycket att göra med huset, visserligen krånglar vår gamla bil men å andra sidan har vi en buffert undanlagd för just sånt här så det är inget jätteproblem om än sura pengar. Jag får till träning, ofta tre gånger i veckan även om det ibland blir färre, vi äter bra, ekologisk mat som vi lagar från grunden (hej matkasse), vi gör det vi kan för att på ett rimligt sätt minska vår klimatpåverkan och alla har aktiviteter som vi visserligen får pussla ihop men som vi ändå oftast lyckas lösa. För första gången i mitt vuxna liv har jag (nästan aldrig) kroppsångest längre och jag vet inte om det bara är ”åldersbetingat” men jag har en mycket större distans (på ett bra sätt) till det som händer runt mig, jag känner mig liksom lugn.**

Kolla vilken familj jag har liksom!

Det ändrar ju inte det jag skrev om häromdagen – klimatångesten – men i mitt dagliga liv som jag själv kan påverka känner jag mig ändå nöjd med att vi lever ”good enough”. 

Jag känner att den här känslan är flyktig, att det när som helst kan hända något som vänder upp och ner på livet eller att bara humöret svänger, så jag försöker verkligen att njuta av den och ta tillvara på den. 

Dagens känsla!

Det här kan kanske kännas som ett provocerande inlägg mitt i julstressen (kan ju för övrigt vara bra att komma ihåg att vi är föräldralediga än vilket gör att man hinner en massa som man inte hunnit annars), men det jag hoppas är att det kanske kan inge hopp till någon som känner sig fast i den där galna karusellen där allt bara rullar på och man inte har kontroll över något. Det går att landa, helt enkelt!

Hur är det med DIG? Finns det något du känner dig nöjd med, eller känns allt bara som kaos?

*Det finns en sak jag saknar, eller åtminstone skulle vilja hinna med mer av, och det är att träffa vänner mer!

**Jag gissar att alla som är äldre än mig fnissar lite åt denna ”nyvunna insikt” på samma sätt som jag lite godmodigt kan fnissa för mig själv åt en naiv 25-årings insikter om världen. Men det är ok, jag bjuder på det 😉

Ambulanspojken

Tre barn har vi, och visst, vi har fått åka upp till akuten ett par gånger med en bruten tå, allergireaktioner och lunginflammation. Men vid två tillfällen har vi fått ringa ambulans och då har båda gångerna varit till Filip – varav en i går kväll. 

Jag har ju varit superhostig ett tag och i går kändes det som Filip fick det från mig med, han blev lite hes och lite rosslig, men inget farligt. Men, när han sovit ett litet tag och maken gick in för att titta till honom så kunde han knappt andas – varje andetag fick han kämpa som tjyven för! Det lät sjukt tätt och efter att ha insett att 1177 hade 30 minuters väntetid så ringde vi faktiskt 112 som skickade upp en ambulans. Medan vi väntade på dem satte vi oss ute i vår uterum, eftersom jag misstänkte att det var krupp (falsk krupp?? Vad är skillnaden?) och då ska det hjälpa.

När ambulansen kom fick han andas in lite adrenalin och så fick han betapred av snälla ambulansskötare, så efter frisk luft och lite avsvällande så bestämde vi att vi lika gott kunde stanna hemma – för något mer hade de inte gett honom på sjukhuset ändå. 

Ingen av pojkarna har haft något åt det hållet innan, så jag var inte riktigt beredd på HUR svårt att andas man kunde få, hade man varit bättre förberedd och påläst hade jag kanske inte ringt 112, men just nu fick det bli så och det kändes skönt ändå att ha fått lite hjälp för honom. 

Nu blev det ju lite svårt att somna efter det hela – adrenalin för Filip och tja, för oss också fast på naturlig väg, men tillslut så sov vi med öppet fönster, halvsittandes, så gott det gick. I dag är jag därmed lagom seg… Vet inte riktigt hur det är det där med krupp (om det nu var det), kommer det ALLTID komma tillbaka nu när han blir förkyld/hostig? Kan man förebygga? Måste kolla upp det lite…

Men nu så, Filip, nu får det gärna bli så att vi aldrig mer behöver ringa en ambulans för din skull igen, kan vi bestämma det?!?!

Ett jäkla bekymmer

Först och främst, ett vansinnigt stort tack för alla gratulationer till mitt nya jobb, ni anar inte vad det värmer! Men, nu måste jag skriva lite om en HELT annan sak, nämligen ett bekymmer vi har som växer sig större för varje år här hemma…

Det där med speltid. 

Eller, egentligen är det inte DET som är ett bekymmer, vi har begränsad speltid för våra barn och det funkar väldigt bra på det stora hela (förutom att vi absolut inte gör det enkelt för oss själva). Bekymret uppkommer när framförallt Oliver som ju nu är 12, ska hänga med kompisar. Så vitt vi ser det så har inga av hans kompisar några som helst regler eller begränsningar runt spel och speltid – en del har åtminstone lite regler kring VAD de får spela, men det är ungefär så långt det sträcker sig. Så, när Oliver vill hänga så vill ju kompisarna i princip enbart spela, och hans (ganska många och fantasifulla) alternativ till att bara spela (för de FÅR ju såklart också spela, naturligtvis!) får mest suckar och pustande om att det han föreslagit är tråkigt eller jobbigt. Och när till och med Oliver börjar tycka att det är jäkligt tråkigt att hänga med kompisar som inte kan göra NÅT annat än att spela så blir det ju riktigt tråkigt!

Mina barn spelar ju tex gärna sällskapsspel med.

Här sitter man ju lite i en rävsax – ska man låta honom spela hur mycket som helst för att inte bli utanför?!? När jag VET att han mår bättre av begränsad tid med spel? Nej – vi KAN bara inte låta honom göra som kompisarna, vi som ändå spelar båda två (alltså jag och maken) uppmuntrar gärna bra, ”riktiga” spel (ej mobilspel typ) ser också att för mycket spelande dödar kreativiteten, för att inte tala om hur illa det är rent fysiskt att sitta still så mycket. Men FAN för att hans kompisar får spela så mycket de vill för det gör ju vår och hans sits så jäkla dum!

Ett enkelt exempel är ju när det kommer snö – första dagen kanske det är ett par barn i backen, men efterföljande dagar är det BARA våra barn som är ute (och har vansinnigt kul!) i pulkabacken, helt enkelt för att vi kräver att de ska vara ute och leka också! Och visst, det går väl an att ha roligt i pulkabacken med lillebror, men jag fattar ju att man som 12-åring också behöver egna kompisar. Men de egna kompisarna behöver man ju GÖRA saker med också, och PRATA med, inte bara spela med…. Och nej, jag upplever inte att de umgås så mycket ens över spelen, det är ganska lite kommunikation dem emellan även när de spelar ihop. 

Så vad gör man?!?! Vad gör ni?!?