Jag hade hoppats att min bror med familj skulle komma och fira med oss, men så blev det inte – men det blev fint ändå. Fina mamma kom och midsommarfikade med oss, och vi njöt av trädgården som just nu är helt magisk. Har fortfarande efter fem år svårt att förstå att vi faktiskt bor så fint, ute på landet!
Två gånger om året brukar jag kunna tjata mig till att de ska vara lite finklädda i åtminstone någon timme, och då får man passa på att fota dem med. Killarna har skjutit om mig i höjden, vi får väl se hur lång L blir när han är färdigvuxen. Lilla F har ju en bit kvar med (som tur är). Älskade lilla mamma kom och fikadeVi skippade de sjuka köerna för att köpa jordgubbar och tog den enda egna mogna vi hittade – och så egna frysta hallon, mynt och så lite köpt kiwi – på marängtårtan.
Med det regn som ändå fallit sista tiden har trädgården nästan exploderat. Det ser ut att bli både varmt och torrt framöver, men jag är glad att mycket har hunnit etablera sig redan. Värmen gör dock att blommorna blommar över väldigt snabbt, tex Vallmon:
Den är lite mer laxfärgad i verkligheten, tror det är samma som Krickelin har i sin trädgård.
När mormor åkte kunde inte de stora grabbarna underhålla sig hemma tydligen, så äldsta drog och gymmade och mellankillen drog till en kompis. Vi tog lilla F och åkte in till midsommarfirandet på Grännaberget en sväng, kul att kolla på alla tyskar och asiater som dansade kring stången och gissningsvis tyckte det var både konstigt och exotiskt.
Utsikten kan man ju inte klaga på!
Efter en dos av folk så drog vi tillbaka hem, och käkade smörgåstårta med äldsta som kommit hem från gymmet. Fantastiskt väder och ändå en helt ok midsommar.
Jag är ju ledig från mitt jobb en dag i veckan nu på sommarhalvåret, för att hinna göra det som behövs på gården. Som jag skrivit innan så innebär det ju att jag för första gången faktiskt är i fas i trädgården, men det har faktiskt fått en annan väldigt trevlig effekt med – nämligen att jag inte känner att jag ”lever för helgerna” längre. När det bara är på helgen man är ledig så blir det så mycket förväntan och göromål som ska klämmas in på två dagar, men nu när min vecka oftast ser ut så måndag-tisdag: jobb, onsdag: ledig, torsdag-fredag: jobb och sen helg, så har jag ett mycket större lugn i mig. Helgerna får ”bara vara” om det är det vi känner för, det finns tid att planera in roligheter om vi vill och det känns inte ”evighetslångt” mellan dem heller. Absolut en av de bästa saker jag ”unnat” mig själv!
En sak vi väldigt gärna gör på helgen är att ta en ”vinpaus” (behöver inte alltid vara vin, but still) – när vi sätter oss nån gång efter lunch, dricker ett glas vin eller annat och bara njuter. Eftersom det underbara förklimakteriet stör ut sömnen, speciellt om man druckit alkohol, så är det godare att bara ta ett glas på eftermiddagen och sen är det bra med det liksom. Men det ÄR en guldkant, och en last jag inte vill lägga ner.
Ps, loppisfyndade glasen, blev lite kär i dem och de är så trevliga att dricka ur. Vinet är från vår favoritvingård nere i Tyskland och är beställt via nätet. Sen blir det ju nästan alltid frukost här ute, och lunch med, även när jag jobbar hemifrån (ungefär 1 dag i veckan). Ger ju semesterkänsla bara det!
I onsdags förra veckan kom mellankillen hem med feber och halsont, och vi konstaterade halsfluss. Ringde till hälsan utan nån vidare förhoppning att han skulle få antibiotika, men det fick han faktiskt – tur det för de ska till sin skolresa till Stockholm i morgon.
Vår äldsta, O 19 år, har ganska ofta en fantastisk hand med vår yngsta, F 9 år. Inte alltid såklart, men ibland kan han ha ett helt fantastiskt tålamod med honom, han har lärt honom spela diverse brädspel bland annat, och här nedan bakar de maränger tillsammans. Det värmer något så otroligt i hjärtat när han tålmodigt låter F spritsa maränger eller göra något annat, och jag tror att de här stunderna blir sådana som F kommer bära med sig hela livet. Mellankillen och F kan däremot leka långa stunder, kasta boll eller skjuta Nerf eller bygga med LEGO, men där blir det mycket mer tjafs och även om de kan ha hysteriskt roligt så slutar det ofta i konflikter.
O börjar för övrigt sommarjobba idag, har fått sommarjobb som ”vaktmästare” (som det ju inte heter längre men nu kommer jag inte på vad det kallas) på ett fastighetsbolag över hela sommaren. Det har varit efterlängtat, det har varit ett tungt år igen för byggbranschen och det har inte gått att få jobb som elektriker-lärling här i stan. Förhoppningsvis släpper det till hösten, så han kan få jobba med det han är utbildad till.
Just nu sitter jag faktiskt på Scandic på Landvetter, i morgon bitti vid 07:00 ska vi flyga till Bryssel på tjänsteresa för att delta i diverse konferenser och evenemang som sker där denna veckan, och för att hälsa på EU-kommissionen. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger i mitt liv jag flugit, och senast var för 7 år sedan när jag fyllde 40 och jag åkte ner till Mallis med en kompis, så jag har liiite resfeber nu. Om allt går som det ska så är vi tillbaka torsdag kväll, de flesta har barn med skolavslutningar på fredagen och vill vara lediga då. Ska bli riktigt roligt att få komma ut och resa lite, skulle inte vilja göra det ofta i jobbet, men så här ibland så tillför det ju verkligen något.
Avslutar helt orelaterat med en bild på den här klematisen, vi köpte den förra året men då hann den inte blomma, och WOW så fin den är ju!
Nu måste jag försöka sova, vi ska ändå checka in kl 05:00 (!!!!) i morgon bitti…
Ute på gården droppar regnet på, inte som det gjorde i natt utan i lugnare takt – och det är nästan så man SER hur det växer av den välbehövliga vätan. FRODIGT skriker trädgården, som bara häromdagen var så torr så torr – nu behövs bara lite värme med så kommer det bli toppen! Har äntligen laddat över lite bilder från kameran från månaden som gått, och i inlägget hittar ni ett gäng från någon vecka tillbaka – en kväll med en fantastisk solnedgång…
Jag är hemma med F, som fick feber i söndagskväll. Eventuellt nån kombo med något magvirus av mildare slag med, både han och jag har haft ont i magen (magsyra-ont typ) och han kräktes en gång. Vi mår båda helt ok idag, hans feber är nästan helt borta och bådas magont har gått över med – men jag känner mig lite matt. Skulle/borde träna idag, men det var ett himla intensivt pass och jag tror inte riktigt jag mäktar med – dessutom var det löpintervaller utomhus, och det är SVINKALLT ute. Känner mig lite matt med.
I helgen gjorde vi i ordning ny bevattning i växthuset, nu med en droppslang från Gardena istället för en svettslang. Den senare funkar bra men är lite större risk att den går hål på och då kan vi av misstag pumpa ut mycket mer vatten än vi vill på ett ställe. Nu ligger två varv av en lång slang med små dropphål under täcket av hö – för att förhindra att något dunstar. Vi lade på hur mycket täckmaterial som helst i höstas, och för en gångs skull är faktiskt inte jorden under helt uttorkad som det brukar vara efter vintern, just i växthuset. Dock pumpar den här ut mycket mer vatten än svettslangen, så vi kommer behöva se efter hur mycket tid den ska vara på – vi behöver ju vattna växthuset men vill absolut inte belasta vår brunn mer än nödvändigt. Vi kan ju koppla på en av våra 3 IBC tankar med regnvatten med, men det är alltid lite partiklar i det och jag är rädd att det täpper igen den här (ganska mycket dyrare) slangen.
Bestämde mig också i går kväll för att det får vara nog med frostnätter nu (som om jag kan bestämma det) och tänker att nu får alla krukor med pelargoner och hortensia stå utomhus dygnet runt. Det GÅR ju flytta in tillfälligt om det verkligen blir kallt, men skönt att slippa ta in och ut VARJE dag.
Extra vackert när himlen matchar blommorna…
Är så glad för mina fina blomlådor på förra årets altanprojekt med! Ska bara lyckas plantera ner lite sommarblommor mellan lökarna snart med, kanske att det får bli till helgen…
Nu ska jag spela UNO med F och O, sen ska jag gå ut och spana i trädgården lite – ser ut att ha kommit många cm vatten faktiskt om jag kollar i dammen – har ingen riktigt regnmätare däremot.
Vi red ut den allra värsta tonårsstormen i fredags, och efter det har helgen varit ok. De stora har varit hos kompisar så vi har haft en ganska lugn helg här hemma med F. Trots att det sett så soligt och fint ut så har det verkligen varit svinkallt, så det blev enbart några nödvändigheter klara i trädgården, som att sätta potatis.
Vår stora rabarber har börjat växa, så nu kan vi nog göra rabarberpaj vilken dag som helst.
Tack vare min ”jobba-på-gården” dag så känner jag mig mer i fas med trädgården än annars. Bäddarna är rensade och står i princip redo för grönsaker och blommor, det känns otroligt bra. Har också försått typ allt jag ska odla som KAN försås – och testar även lite som egentligen ska direktsås, eftersom jag vet av erfarenhet att direktsådd alldeles för lätt torkar ut här hemma.
Nöjd med mina nya växtstöd med, och glad över att det mesta i naturen börjar skimra i grönt nu. Faktiskt körde vi igång gräsklipparen idag, den får gå på högsta läget (det gör den nästan hela sommaren för övrigt) och hålla efter gräsmattan lite.
I höstas satte jag mängder med lökar i de två lådorna på nya altanen, och nu har den första blomman kommit upp – en väldigt vacker Narciss, som gör mig glad. Vet däremot inte exakt hur jag ska göra sen, jag vill ju ha sommarblommor eller Dahlior eller nåt där i, men nu hamnar ju lökarna lite i vägen? Hur gör man då?
I dag har varit en dedikerad städdag, för sånt där man aldrig hinner med annars, så jag har skurat duschen, och köksluckorna, och vi har storstädat hela huset. Sen gick vi ner till stallet och gjorde i ordning allt som stökats till under vintern, så nu är det lite mer lättmanövrerat inför sommarens små projekt. Oerhört tillfredsställande att få det gjort!
Jag minns när jag var yngre, när jag kunde se en katt på gatan och ägna oändligt med tid med att kela och gosa med den. När jag engagerade mig i kompisars barn och pratade och gullade med dem, och när jag hade en massa ”omsorg” över för att mysa med en hund, och allt det här var helt utan en tanke på att jag inte alltid skulle orka att göra just sånt.
Nu? Jag har noll ork eller lust att engagera mig i nåt annat liv än det jag prompt behöver. Gillar katter av den anledningen, det går bra att bara klappa lite i förbifarten och annars ignorera en katt (hade ALDRIG kunnat gissa att jag skulle komma till en punkt då jag INTE ägnade all min uppmärksamhet åt ett djur i min närhet), eller så hoppar de upp i knäet och kräver lite gos och då får det bli så. Kompisars barn? Ingen ork och ingen lust att ge mer än flyktig uppmärksamhet.
Missförstå mig rätt nu, jag bryr mig om att barn, vänner och djur mår bra och har det bra, men jag orkar inte engagera mig på det sättet jag brukade – all ork har tagit slut med mina egna. Det låter sjukt … jag vet inte, egoistiskt typ? Och på ett sätt är det väl det, men det handlar mer om att det är ren självbevarelsedrift hos mig själv än att jag inte VILL eller bryr mig, jag har liksom ingen del av mig själv över att dela med mig mer av. Vet inte om det är därför jag tycker det är så vansinnigt tungt att ha tonåringar med, det spelar liksom ingen roll hur mycket kärlek, engagemang och omtanke man lägger på dem, minsta lilla motgång så är man ändå ”en jävla idiot och kan dra åt helvete”.
Tonåringarna tycker säkert att den minste får orättvist mycket uppmärksamhet, men de fick precis lika mycket när de var i samma ålder. Det är lättare att ge av sig själv när det gör någon glad, och uppskattas.
Nu tänker säkert någon att ”men jo, all den kärleken kommer att ge resultat senare, när den värsta tonårstiden är över”, men jag vet inte. Jag har svårt att se just nu i alla fall att det skulle ändra sig, det känns mest som jag öser ut hela mitt jag i ett såll som inte bara läcker utan som rakt av inte har en botten. Jag har väl i alla fall identifierat att den värsta tiden i en tonårings (och föräldrarnas) liv verkar vara runt 15-17 år ungefär (eller så blir det ännu värre, men baserat på barn 1 så kanske det ändå släpper liiite sen?), och då är strategin att bara överleva antar jag.
Det går så oerhört starkt emot mitt ”grund-jag” att inte engagera mig till fullo, så jag tycker det känns himla jobbigt. Samtidigt finns det inga andra alternativ än att backa undan – men känslan i det blir bara … tomt.
Ok, det låter kanske dramatiskt, min känsla just nu kommer sig dels av ett storbråk med tonåring 2, men även av att jag har en sån sjuk nackspärr med medföljande huvudvärk. Den senare (eller båda förresten) har också gjort att jag sovit fruktansvärt dåligt i flera nätter, har inte haft den här sortens ont i nackmusklerna (och huvudet) innan att inte ens ipren+alvedon hjälper ordentligt. Har varit hos naprapat och hoppas att det ska släppa – men oftast blir det ju lite värre precis efter med. Så, inga toppenförutsättningar för ett kanonhumör… Det blir ingen träning idag heller, det hjälper ju oftast annars men efter träningen i måndags blev det värre och jag känner inte att jag kan påfresta de här stackars musklerna mer heller just nu.
I bara tre dagar av 30 har min andningskurs pågått. Slump eller ej, men i natt sov jag bättre än jag sovit på typ ett halvår! Då borde man ju vakna upp piggare, men var istället ganska morgontrött och groggy, men det kändes ändå otroligt skönt med lite sömn. Kursen bygger på att öka sin naturliga andningskapacitet så att man använder hela sitt register istället för att bara ineffektivt andas uppe vid nyckelbenen. Tycker redan jag kan känna lite skillnad faktiskt, andetagen känns ”fylligare” och inte så panikartat ytliga. Ska träna idag, blir intressant att se om jag märker någon skillnad då med. Var ändå lite skeptiskt inställd i början – andas ska man väl inte behöva gå kurs i liksom – men är glatt överraskad av att alls märka skillnad så här tidigt! Är också glad att meningen är att låsa upp andetaget så det sker automatiskt, kan ju inte gå runt och aktivt tänka på hur jag andas hela tiden ju.
Helgen hemma var ganska lugn, vi firade fina lilla F som fyller 9 år idag, och mormor kom hem och firade med oss. Han fick en massa utegrejor till sin koja bland annat, tex en solcells-ljusslinga, utematta, lina att gå balans mellan träd, klättergunga och en liten linbana att dra upp och ner saker med. Dock var det ju SNORKALLT så det blev inte så mycket utelek just i söndags, men förhoppningsvis ser ju nästa helg ut att bli betydligt mer vårlik. Har gjort upp lite planer för vad som kan vara bra att göra i kommande helg:
Tömma dammen på, tyvärr döda, grodor. Hade aldrig kunnat gissa att vi hade så mycket grodor, men i den långa köldperioden bottenfrös vår lilla bio-damm vid stallet och nu när den tinat hittade vi nästan 20 riktigt stora grodor i den – tyvärr verkar de vara döda och inte i dvala som jag hoppades.
Koppla på vår takavvattning på alla regntunnor. Blir det en så torr sommar som det lutar åt så kommer det absolut gå åt.
Förhoppningsvis hacka upp kanten på resten av vår garageuppfart. Också bra förberedelse för skyfall.
Flytta snödroppar från kullen, där de riskerar att trampas ner av grisarna, ut i rabatter där vi kan njuta av dem lite mer.
Dricka kaffe på altanen med solen i ansiktet
Tror att en del redan blivit nertrampade. Grisarna äter i alla fall inte lökarna, men det går hårt åt dem ändå.
Kikar in lite, i någon form av trötthetsdimma, efter en tämligen halvdan natt bredvid F som på en halvtimme gick från ”som vanligt” till att ha 39,9 i feber i går förmiddags. Det är ändå skönt att barnen är lite större och lite ”tåligare” samt att man kan prata med dem på ett annat sätt, då behöver jag inte heller gå och oroa mig för att det är något som är fel som jag missar. Han har väl troligen någon form av influensa gissar jag, med ordentligt med huvudvärk, ont i kroppen och lite ont i halsen, inte konstigt när han fortfarande har Lukas mycket feber. Eventuellt är det samma som jag har gått och smådragit på i veckan, och som jag känner lite mer nu igen, maken kände med som att nåt är på gång.
Dessvärre verkar det även som 15-åringen drabbats – igen, för han var sjuk precis innan lovet, och nu känns det som han ganska snabbt blir hängig igen. Vabruari alltså, även om jag nu bara kan vabba för vår minste såklart.
Annars var helgen typ rätt ok, det var ju sånt fantastiskt väder och det gör mycket. Det var ett väldigt roligt pass i lördags, med box-squats (som jag tog PB i på 85 kg) och ”Turkish-get-ups” med kettlebells. Det senare är en slags helkroppsövning som liksom går ut på att man ska ligga på golvet och sedan, med vikten på rak arm över huvudet, ställer man sig upp och sen lägger sig ner igen. Jobbigare än det låter, men jag tycker den är väldigt rolig. Eller ja, efter höll min krånglande vänsteraxel på att hoppa ur led när jag rättade till sport-bh’n (gissar att axeln var lite påfrestad och trött) och sen har jag haft ett högerknä som varit stelt och svullet sedan dess…. Kul det är att bli gammal ändå.
Passade på att klippa vinrankan i helgen med, den ska klippas vintertid. Riktigt skönt i söderläge i vindstilla, trots -20 grader nattetid. Från detta spret……till en mer städad variant. Den här fascinerar mig varje år för övrigt, för den ser verkligen HELT stendöd en bra bit fram på våren, tills den plötsligt tar fart och exploderar i grönska.
Hade en något ”utomkroppslig” upplevelse i helgen med, som jag gissningsvis kan tacka hormonkaoset för. Var irriterad på en grej, men i vanliga fall kanske jag försöker vara diplomatiskt, se det från allas håll och vara lite mjuk i framförandet, men nu var det som att nån bara kapade min kropp och psyke och bara var skitförbannad och sa rakt ut vad jag var sur över. Jag var liksom inte mer irriterad än jag vore normalt, men jag hoppade typ över allt jämkande – jätteskönt (landade också ok) men kändes så märkligt när jag inte riktigt styrde över det själv.
Om jag inte blir sjuk själv så ska jag i alla fall försöka testa att göra egen mochi själv i morgon, med fyllning av röda bönor. Fick av brorsan när han var i Japan för många år sedan, och föll pladask, men de industripackade som går att köpa här är inte alls lika goda. Vi får väl se hur det går, håll tummarna för att vi inte alla blir sjuka!
Såna oroliga färger det var i helgen ändå! Trots att jag längtar efter vår så tar jag hellre snö än lera, 100 ggr om!
Privata händelser har lagt sig som en blöt filt över hela mig, så det blir lite ytligt skrap på ytan av andra saker som händer just nu istället. Behöver ändå bara få skriva lite, för att inte gräva ner mig helt. Sömnen är ju inte ens bra i vanliga fall och blir katastrofal när det händer nåt.
Om jag ska försöka fundera över bra saker som händer nu, som lite motvikt, så finns det ändå en hel del. Ett, vårt minsta barn går nu i den alldeles nybyggda Ölmstadskolan som stod klar vid årsskiftet, och bytet har gått toppen. Skolan är jättefin, med en riktigt stor skolgård att leka på, och den blir lite som en långsam present med eftersom mycket är insnöat nu som inte kommer dyka fram förrän det smälter.
Mellanbarnet har äntligen haft ett ganska bra skolår på högstadiet, efter extremt mycket problem de första åren. Han har gjort sitt gymnasieval (eller flera då) och jag tror att han kommer trivas ännu bättre på gymnasiet. Håller tummarna för att han kommer in på det lite mindre, privata gymnasium där han sökt.
På jobbet har vi fått flytta in i våra nya kontor, inte helt klart här ännu men det är ändå väldigt trevligt här – och framförallt är det varmt vilket känns fantastiskt efter att ha haft underställ på kontoret på gamla stället. Det tar också några minuter mindre att ta sig till jobbet, OCH det är gratis parkering vilket underlättar för oss som bor på landet och som behöver bil. Plus att jag då som jag nämnt fått min lilla procent tjänstledighet beviljad (100% jobb vinterhalvåret och 80% sommarhalvåret). Jag känner att jag kommer behöva ha någon form av strategi för den där lediga dagen, tanken är ju att den ska ge mer tid till att greja med odling och trädgård under sommarhalvåret, så för att den inte bara ska försvinna i vardagsmåsten (handla, tvätta osv) så behöver jag kanske sätta mig och tänka till lite. Känns väldigt svårt och förbjudet att bara ta en dag ”för mig själv”, så har absolut dåligt samvete redan. Suck.
Vårlängt.
Så som tur är så är det mycket som faktiskt rullar på. I dag är det också fredag vilket vi som vanligt tänker spendera framför Bäst i Test med F, och sen På Spåret. Känns skönt med en bekant rutin som man kan vila i lite, en stund. Hoppas din fredag blir vilsam med, kram!
När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.
Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.
I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.
Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.
När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?
Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.
Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.
Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.
Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.
Igår, lagom till att det äntligen vänt och ljuset långsamt kommer tillbaka, såg vi för första gången sol på en halv evighet. Sprang ut med riktiga kameran och fotade, men har inte orkat lägga in bilderna – så den nedan är en snabbt tagen med mobilen. Det var nästan overkligt vackert, med dimma borta över Ölmstad och fjäderlätta moln.
I går var även julstädnings-dag, efter att jag jobbat klart min halvdag. Eftersom jag kliver upp och börjar sju, så hinner jag jobba klart innan nån annan typ är riktigt vaken. Sen fejades det, det var dammtorkning, dammsugning och golvskurning, och nu är det SÅ rent och fint! Det kommer säkert vara i två dagar på sin höjd, med hela familjen hemma. De två äldsta barnen är förresten sjuka och har haft feber, halsont och förkylning – båda är på bättringsvägen nu dock. Min bror med familj åkte på lite magsjuka, så nu vet vi inte riktigt när det blir julfirande med dem, men det ger sig.
I princip allt är inhandlat till veckan som kommer, skönt att slippa handla i all trängsel, bara några få saker som inte gick köpa tidigare. Unnade mig också en liten kronärtskocka som blev mitt lunchtillbehör häromdagen, så himla gott!
Ikväll blir det ostbricka och så har jag köpt ett Exit-spel som vi ska köra. Orkar inte med nåt bingolotto i år, det är så fruktansvärt trist, och de stora barnen vill ändå spela sen på kvällen. Håller också på med årets pussel, också en aktivitet jag verkligen gillar över jul, otroligt vilsamt för hjärnan. Det blir nog en ok jul det här ändå. Kram på er!
godatankar.com 