Julstök och hundgöra

Vi har haft en rätt bra jul ändå, på det stora hela. Julafton gick i en rasande takt vilket resulterade i att det blev lite stressigt att få iordning på maten, men det var bara skönt. Alla blev nöjda och glada med sina paket vad jag kunnat utröna, så det känns med bra. En lång promenad i solen hann vi med oxå, perfekt!

I går fick vi äntligen träffa bror med hans lilla familj, de sover hos mormor som ju nyligen haft Covid och därmed inte smittar, och vi träffades utomhus över en eld i vattenledningsparken, där vi bjöd på varm äppelglögg och saffranskrabbelurer. Så himla kul att träffa dem! Och för övriga familjen var det ju första gången de fick se lilla Elsa, som nu är nästan 4 månader gammal (fast hon sov mest hela tiden i sin vagn).

Eftersom det annars är näst intill omöjligt att hitta på några roliga aktiviteter så här på jullovet med barnen i läget nu, så känner jag mig himla priviligerad som fick möjligheten att ”låna hem” två hundar från Xoloanne i dag igen – en aktivitet som alla verkligen älskar. I dag fick vi låna Zally som vi lånade sist, men även den lilla 5-månaders (eller om hon är nästan 6) valpen Maya som är en naken nakenhund. Hon var så grymt söt och charmig, och ett tag busade hon och Filip i soffan så jag tror båda riktigt kiknade av skratt! Hundarna trivs bra med barnen och barnen bra med hundarna, ingen tränger sig på någon annan utan man liksom bara ”hänger” på ett tämligen avslappnat sätt – även om det såklart inte blir riktigt lika avslappnat som om man har en helt egen hund. Det var fullt upp här hemma, så det blev bara några suddiga bilder med mobilen, men hoppas ni förstår myset!

Precis lagom stor för en treåring!
Soffhäng och vila!

Det verkar också vara så att Chili (som vi inte lånade) är dräktig, så nu väntar vi sååå på valpar i slutet av januari! För vad tomt det känns utan hund nu!?!

För att kompensera mina dåliga bilder måste jag bara visa den här bilden på Maya, lånad av Xoloanne!

Vad julen betyder för mig

En lucka i Kajsons julkalender.

Alltså, rent spontant – inte så himla mycket?

Jag tycker det är jättemysigt kvällen innan jul, när alla käkar ostar och chark och sitter och umgås hela kvällen, även om det nu oftast är över Bingolotto. Iofs ganska skönt program på så sätt att man inte bryr sig så mycket direkt, man kan bara slökolla med ett öga liksom.

På julafton är helt klart det roligaste julkpapparna, både att ge och att få. Det är ju sååå roligt att ge ungarna saker (såvida de inte agerar som otacksamma skitongar, men det händer i princip aldrig). Man vet ju heller aldrig vad som blir mest populärt ens med de stora barnen, det kan likaväl vara en liten skitgrej jag köpt för att fylla ut lite under granen som den dyra ”stora” julklappen för året. Men i och med att vi firat själva de senaste åren så känns det mest lite tomt och ledsamt. Paketen under granen känns få och dagen är bara lång.

Har nog heller aldrig haft så lite pynt som i år, runt advent brukar jag plocka fram lite stjärnor och smått, och sen brukar det mer juliga med tomtar komma allteftersom, men ingen annan frågar efter det och då har jag inte orkat bry mig heller. Men visst, vi har en gran i alla fall, och den är fin.

Så nä, julen betyder inte så mycket för mig. Gillar nyår bättre som mest fokuserar på lite lyxig mat.

Har för övrigt tjatat på ungarna i ungefär två veckor att vi ska försöka få till ett julfoto-tillfälle, men det har inte blivit av och nu vet jag inte om jag orkar tjöta med. Men vi har ju fått till några under åren åtminstone, kanske kan vi i alla fall få till ett på julafton, när ändå alla har lite finare kläder på sig?

2019
2018
2017
2016
2015
2015
2013 eller 2014 kanske?
2011
2010

Pest och pina

Nä men idag var en riktig pissdag hörni. Det var ju äldsta och yngsta som var sjuka i morse, samt maken, men efter ett par timmar i skolan kom även mellankillen hem och mådde skrutt. Jag skulle kunna jobba typ hur mycket som helst nu känns det som, men försöker lösa det jag kan hemifrån, det blir lite VAB och lite jobb. Just nu börjar jag faktiskt känna mig lite hängig med, men det kan vara ren trötthet med.

Det går ju sådär att vara hemma allihop så här mycket alltså. Ni som tycker det funkar bra, hur gör ni??? Tycker det blir så jäkla mycket tjafs, alla är trötta på varandra och skulle behöva vara själva ett tag, vädret är pissigt och tålamodet är NOLL. Det enda man gör är att laga mat och plocka undan, i en enda loop…

Visst, det finns små ljuspunkter här och var, den bästa var nog denna synen framför Tv:n i morse.

Två snuviga brorsor

Det är halsont, snuva, lite feber och en allmän hängighet som verkar gälla, familjen över. Maken och O testade sig idag, får se vad det är, men gissningsvis vanlig förkylning.

Två i ett

Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.

Något jag aldrig kommer göra igen

Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.

Jag kommer aldrig få barn igen.

Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.

Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.

För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?

Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.

Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)

Det här längtar jag efter

Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…

Att KRAMAS kommer nog först på listan.

Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.

Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.

Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.

Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.

Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.

Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.

Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.

SOLEN!

Att få börja odla lite igen.

Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.

Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.

Vad längtar du efter?

Juli till december

Som vanligt så är det i juli vi gör mest saker, man är ledig, vädret är oftast bra (även om det var väldigt halvdant i år) och det finns mycket aktiviteter att välja på. Så vad gjorde vi då?

Jo, vi var ute och paddlade kanot med hela familjen på Stråken, och lite senare med bara de stora barnen i Bunn.

Vi fick ett fantastiskt erbjudande om att få låna ett sommarhus av Tobbes ”sommar-mamma”, där vi spenderade en fantastisk långhelg:

Sen var det dags för den enda lite mer planerade aktiviteten denna sommaren, ett par dagar på Österlen med kusinerna!

Efter det blev det mest små-utflykter, som till Omberg.

I trädgården växte det så det knakade…

Juli blev augusti och nu kom betydligt trevligare väder, lagom till semestern var slut såklart. Trädgården fortsatte leverera får man ju säga.

Och skogen gjorde detsamma, för vi plockade en jätteomgång med sommarkantareller!

Jag kände lite ångest efter en sommar som inte erbjudit den semester jag velat och behövt ha, så i augusti passade vi på att göra om i hallen.

September kom, och vi fortsätter döva lite ångest med renovering av sovrummet med…

Vi tog en minst sagt prövande vandring hela familjen på Bauerleden.

Men det bästa den här månaden var att hälsa på min lilla brorsdotter!

Oktober drog in, och det blev inte så många aktiviteter längre. Jobbet har varit ganska stressigt stora delar av året och är det nu med, eller stressigt kanske inte är rätt ord men jag känner en stor press på att inte göra fel, så jag är ganska mentalt trött (även nu). Men lite gör vi, vi tar tex med mini på en stunds utflykt på Hökensås, det började katastrofalt men blev helt ok sen ändå.

Det har varit en ovanligt deppig och ångestladdad höst ser jag nu, när jag tittar tillbaka. Men lite utevistelser hjälper till att lätta på klumpen i magen.

Sen kom november, även årets i vanliga fall deppigaste månad, och inte superkul i år med covid och allt heller. Det händer inte så mycket, men jag stickar mig en gosig halskrage och ett par vantar, använder dem faktiskt massor!

Sen går vi ju faktiskt vidare med en tanke vi haft så himla länge, att skaffa hund. Beslutet är inte 100 klart ännu, men vi har fått träffa en fantastisk uppfödare och hennes fina hundar – och faktiskt ska vi få låna hem den här sötnosen till helgen (bild lånad från Xoloannes sida)

Och december då? Tja, vi är ju mitt i denna totalt genomgrå månad, bredvid mig har jag en förkyld hustomte som fick komma hem från dagis och i morgon blir det VAB. Vi får väl se vad månaden har att komma med i övrigt…

Årets designpris

I kväll har maken julfest med sin avdelning – digitalt såklart. Så vi övriga har underhållit oss med att dekorera pepparkakshus 🙂 Tobbe hade köpt en burk med 10 mini-pepparkakshus, och så gjorde vi dubbel sats kristyr. I år fick även Filip vara med och dekorera själv, vilket gick överraskande bra? Nästan inget kladd och hög koncentration, jag är grymt imponerad! En hel by blev det till slut, utan bråk (!!!!) och för en liten stund nu känner jag mig som årets mamma. Så roligt!

binary comment
Man vet aldrig när det är sista gången man gör pepparkakshus med nån som är 14, bäst att dokumentera!
En hel by blev det!
Stor koncentration!

Oliver 14 år

Det är inte så ofta han är med i bloggen nu, min äldste, integritet är ju såklart en viktig del av en tonåring och det ska ju respekteras. Men ett kort inlägg måste det ändå bli, för att gratulera på fjortis-dagen!

Det är så roligt att du börjar bli ”stor”, att vi kan prata på ett annat sätt och att du börjar ta eget ansvar. Du är så himla duktig på att lägga upp ditt eget skolarbete och läxor, och har själv valt att cykla till skolan varje dag, trots en lång och jobbig Dunkehallabacke på hemvägen. Sen ska jag inte skriva så mycket mer, för då tycker du nog att jag är pinsam, men jag vill i alla fall ge dig ett stort, varmt grattis på din födelsedag!

En bitter eftersmak

Det är nu mitten av november och det känns som folk står mer i startgroparna än någonsin så här tidigt inför möjligheten att börja julpynta.

Jag har ganska kluvna känslor gentemot julen sedan några år tillbaka. Jag tycker väldigt mycket om allt som är inför julen, att julpynta, hänga upp ljusslingor, baka och laga mat och liksom förbereda. Det är supermysigt och jag involverar gärna ungarna ( i rimliga mängder ). Jag gillar till och med att köpa julklappar, just det här att man kan föreställa sig hur glada de ska bli, den känslan gör ju att man lätt köper ALLDELES för mycket saker, men det må så vara.

Men sen. Julafton då. Äh jag vet inte, sedan ett par år tillbaka firar vi den själva i bara vår familj, och det känns så himla tomt och dassigt. Och nu har den känslan liksom satt sig, så min första känsla att ”åh vad mysigt att förbereda inför julen” har nu följts av känslan att ”varför då, vem bakar jag till, och vem ska komma hit och kolla hur fint vi gjort”.

I år kommer vi nog inte vara ensamma om att fira (ganska) själva, i och med COVID. Och det är ju sorgligt det med, även om jag gissar att ganska många kommer fira i en lite utökad familj ändå.

Ja jo, jag pyntar för min och barnens del med såklart, och bakar med, men ändå, det känns inget vidare. Det känns på något sätt som det är det största misslyckandet av alla, att fira jul ensamma. Det blir få paket under granen, när det bara är vi, de delas ut på några minuter och öppnas lika snabbt. Och det blir inte direkt nån julmat heller, varför ska det bli det när det bara är vi och vi är inte sådär överförtjusta i den mesta julmaten heller. Så vi äter grötfrukost och väntar till Kalle ska börja, oftast är det ju gråmulet och regn så det är ingen höjdare att gå ut heller. Sen öppnar man paketen och sen är resten av kvällen bara…tom. Det är den längsta dagen på hela året.

Jaja, det är som det är. Men trist känns det ändå.

Klart vi försöker så gott det går, för deras skull.

Ett nytt liv

I går åkte jag för att hälsa henne till världen, min lilla brorsdotter Elsa! 3½ vecka gammal, pytteliten och vansinnigt söt, satte sin hand precis runt mitt hjärta, på samma sätt som mina barns händer har gjort det i den stund de fötts. Tur att det aldrig får slut på plats!

Du är så efterlängtad, lilla hjärtat!

Förkylning, soppa och höstsådd

Nej men alltså, den går liksom inte åt rätt håll den här förkylningen som startades förra veckan. I helgen kändes det först som om det kanske skulle vända, men nä. Är mer snuvig, har mer ont i huvudet och känner mig rätt mycket mer hängig i dag. Tänkte lite för mig själv att det skulle bli rätt skönt att jobba i lugn och ro hemifrån, en del av mitt jobb funkar ändå att sköta vid vilken dator som helst, meeeen…

”Är han inte rätt snorig”, sa maken i morse. Nej nej, det är nog bara lite snuvigt efter han legat ner, han var ju så pigg i helgen, tänkte jag och hade såklart fel. Så det blev inte hemmajobb i lugn och ro utan en dags VAB istället. Igen. Skit oxå. Lagom jobbigt med när man själv är hängig, och samtidigt MÅSTE lösa några små akuta saker på jobbet. Ni vet.

Så, vi har försökt sysselsätta oss lite här, i lugn takt. Städat lite, gjort en god soppa (fast utan kyckling) och höstsått perenner som är tänkta att kunna planteras ut nästa år. Tycker det är lite luddigt med beskrivningarna för just höstsådd, det kan göras i kruka men även ”på friland avsett för uppdrivning”? Vad sjutton betyder det egentligen? Kom fram till att jag sår i små plastkrukor och sen tryckt ner dem till hälften i ett av mina land, och så täcker jag med lite perlit. Vi får väl se, känns lite knepigt.

Borde ju inte vara så komplicerat egentligen, sommarblommor klarar ju av att fröså sig själva utan hjälpmedel och krusiduller liksom…

Hade velat kunna sätta lite lökar med, men kan ju inte knata runt i affärer som jag känner mig nu liksom. I-landsproblem…

Det jag HADE behövt göra är att sätta mig att räkna på byggfysiken, hann inte med alla uppgifter i torsdags eftersom läraren av oklar anledning körde på i 180, men det är ju inte heller lätt med en treåring som pratar och tjatar hela tiden.