Den här veckan har jag hållit ett av våra roligaste event – Klimatpitchen – och jag har deltagit på Klimatkonferensen, anordnat av Klimatrådet och länsstyrelsen i Jönköping. Efter det har det tack och lov varit tämligen lugnt, och jag har kunnat jobba hemma i lugn och ro både torsdag och fredag, skönt att få komma ikapp utan något yttre som stör, och med möjlighet till lite vila när det passar mig.
Något jag har sett fram emot hela veckan är lördagen, det gör man ju varje vecka, men lite särskilt denna lördag. Jag har bestämt att jag vill ut och vandra en liten sväng i den fina höstnaturen, innan alla fina löv försvinner, och lördagen ska bjuda på soligt men kallt väder. Filip ville gärna följa med, men det blir nog bara han och jag (maken är tränare på lördag) eftersom tonåringarna hade egna planer. Det blir fint det med, lite tid i skogen med bara honom. Trots att det var längesen nu så har han ju under sin uppväxt varit ute på mängder med små helgvandringar, och jag har verkligen saknat dem. Ska se till att plocka med kameran med, alldeles för längesedan jag fotade ordentligt.
Han har varit med ute sedan innan han kunde gå, och fick hjälp av brorsorna. Och mången tur har det blivit i vandringsryggsäcken. ”Kan själv” har givetvis varit ett starkt tema…Såklart allra roligast när alla är med (och vid gott mod, annars kan det kvitta).
Den jag bloggar för är ju mig själv, i första, andra och tredje hand, även om det gör mig väldigt glad (och förvånad) att just DU läser också. Men jag är dålig på att läsa min egen blogg, men igår kväll tog jag och gick igenom de senaste 8 oktobermånaderna på bloggen (går att hitta om man kikar i menyn ”arkiv”). Några saker som slår mig:
Vad mycket mysigt vi gjorde med barnen när de var mindre, vi var ute i skogen och vandrade var och varannan helg, och alla var med och det var till och med mestadels konfliktfritt. Sen hände något, för typ 5 år sedan så började (gissningsvis) tonårskonflikterna med min äldsta och senare även med mellankillen. De ville inte hänga med ut längre (såklart när man är tonåring, det är väl som det ska vara) och jag har kämpat så himla mycket med olika konflikter sedan dess – de tar så himla hårt på mig. Jag känner väldigt starkt att vi är en trasig eller halv familj nu, pga dessa konflikter.
Vad mycket vi har gjort FÖR barnen! Så mycket i det jag skriver handlar om att barnen ska ha det bra, vi försöker verkligen skapa alla förutsättningar vi kan för att ge dem en så fin barndom som möjligt. Så himla många gånger jag slagit knut på mig för att försöka bemöta allas behov. Jag har säkert gjort tusen fel, men herregud vad jag har försökt!
Jag verkar ha en deppig period i varje oktober, följt av en del egenreflekterande inlägg. Lite intressant, jag hade nog inte sett det mönstret utan bloggen. Har inte känt mig så deppig (än) i höst, men det kan ju komma och gå lite (har inga depressionsproblem men har ju som alla andra perioder som är deppigare och såna som är gladare)
Bra att påminna sig själv, det syns inte utanpå om det gör ont inuti
Jag har fotat så himla många fina bilder? Det här är verkligen en sak jag vill komma tillbaka till, för JAG blir så glad av alla bilder, på familjen och naturen och även på mig själv. Känner mig så obekväm i min kroppsstorlek just nu att jag inte vill fota mig själv alls helst, men det är ändå mycket värt att få se lite bilder på sig själv med genom åren, så jag ska försöka bortse från det.
När man bläddrar tillbaka så skulle jag vilja påstå att jag varit extremt stresstålig som inte blev utmattad tidigare, och nästan varenda inlägg ursäktar jag mig för att jag inte orkat med mer.
Vad mycket jag har gjort och utvecklats! Jag har lärt mig så vansinnigt mycket saker genom karriärsbyten och utbildningar, av kontakter och arbetsplatser. Känner mig faktiskt lite stolt.
Från oktober 2020, när det var pandemi och vi fick köra en del av utbildningen till produktionsledare digitalt.
Jag har länge, länge saknat mer umgänge med kompisar, eller ens att ha nära kompisar. Det är kanske dags att bara inse att det är vad det är och vara glad för de stunder som finns, och vara glad för nya bekantskaper som dykt upp (vilket jag verkligen är!)
Vilken skillnad det blev i vårt liv när vi flyttade ut till gården! Det lyser igenom i varje inlägg hur mycket jag älskar den… MEN, det har sammanfallit med mindre ”kvalitetstid” och utflykter med barnen, eller i alla fall sånt man fotar.
Jag tar med mig några saker av det här med. Vi har inte varit på skogsutflykt en enda gång i sommar/höst, så det är hög tid att snöra på sig vandringsskorna och ta med nåt gott att laga över elden. Kan känna en fysisk dragningskraft till att få komma ut i skogen nu, jag behöver prioritera in det bums. Jag vill också plocka upp den riktiga kameran mer, de bilderna är något annat än de man tar med mobilen, och jag vill gärna lägga tid på det eftersom det gör mig glad. Jag tänker också att jag ska fortsätta öva på att vara lite snällare mot mig själv, och i hur jag pratar med mig själv i huvudet. Jag fastnar väldigt ofta i att jag kunde/borde ha gjort bättre, oavsett vad det gäller, men jag gör verkligen mitt bästa enligt vad jag förmår för stunden. Jag har ju också haft funderingar på att sluta blogga, men när jag läser min egen blogg nu så känner jag ändå att jag nog vill fortsätta kunna läsa, även om kommande år. Jag kanske måste få vara så personlig ändå, för att det ska få vara någon substans i texten.
Kanske kommer mina barn läsa bloggen, om den finns kvar, någon gång när de blir vuxna. Kanske kan de förstå hur gärna jag velat deras bästa och att jag verkligen försökt. Kanske kommer de bara tänka att deras morsa var dum som lade ut bilder på dem. Jag vet inte.
Jag behöver skriva av mig lite, och idag tänkte jag INTE lägga till en massa självklarheter som att jag älskar mina barn eller så, vid det här laget vet ni antingen det eller så spelar det ingen roll om jag skriver det eller ej.
Just nu känner jag mig helt mentalt slutkörd. Jag har ju varit sjuk hela veckan, men eftersom det var en massa externa aktiviteter så jobbade jag ändå måndag-torsdag, vilket gick hjälpligt med lite ipren. I fredags såg jag fram emot att till slut få vara sjuk på riktigt och bara ta hand om mig själv. Det funkade helt ok efter att barnen kommit iväg till skolan och innan det var dags att hämta F från fritids för att åka till simskola, alltså blev det ändå bara några få timmar.
Jag är inte helt pigg ännu, men jag mår bättre. Tyvärr lagom till att bli ”avlöst” av maken som istället har sin sjuktopp nu i helgen, vilket innebär att jag såklart behövt hantera mycket av familjens måsten – eftersom han fick hantera en del av mina förra veckan. Helgen har varit rätt jobbig, lördagen kunde jag vara ute och greja lite i trädgården som hade stort behov av lite kärlek. Det hade varit avkopplande om inte lilla F gått efter mig och ville leka nåt hela tiden. Och eftersom jag också hela tiden har i bakhuvudet att man inte får tillbaka tid med sina barn så innebar det såklart också ett KONSTANT dåligt samvete samt stress över att ”hinna klart” lite saker ute, eller bara att VILJA göra det för jag tycker att det är roligt.
På lördagskvällen åt vi kräftor eftersom jag för nästan två veckor sedan beställt dem till torsdagens reko-ring. Det är typ bara jag och mellansonen L som gillar kräftor, F ville bara leka med en hela tiden, maken var jättehängig och O ville nog helst bara sätta sig och spela. Alltså blev kvällen halvdan. Ibland, som just då, tycker jag att det är himla trist att ha vara enda tjejen i familjen, för det gick inte prata om nåt. Killarna ville prata om spel och maken orkade inget (såklart), och det blev inte alls den trevliga kvällen jag hade tänkt för alla.
I dag var jag tvungen att åka och handla inför veckan, för kylen (kylarna) gapade tämligen tomma och bara tomat och potatis kan vi inte leva på. Släppte av F på kalas och åkte och handlade, hämtade sen upp honom på vägen hem. OMEDELBART började tjatet om att vi skulle leka ”med bilar” vilket är det ABSOLUT tråkigaste jag vet, vilket jag faktiskt också förklarat för honom att jag tycker och jag är inget bra på att bara sitta och köra runt. Men klart jag får dåligt samvete för det ändå. Dammade en sväng för att äldsta sonen skulle kunna dammsuga och torka golvet, vilket gjordes utan gnäll men också halvbra eftersom det fortfarande ligger damm i hörnen och under saker han inte flyttar. Men valet är att gå efter och tjata och ”gnälla” eller att det bara blir typ lite gjort i alla fall, och sen såklart ändå berömma eftersom annars kommer det ALDRIG dammsugas igen. Mellansonen städade badrum innan han drog till kompisar, men även där såklart inte allt som behöver göras i ett badrum, samma alternativ med tjat eller bara gilla läget med honom. Och javisst förresten, dåligt samvete för att jag inte skjutsade honom ända till sin kompis utan bara in till stan – jag vet att han inte kommer röra sig alls idag annars och han behövde få en kort promenad, men då var jag såklart en pest.
Jag är SÅ trött i huvudet av allt som ska hållas i ordning på, organiseras, se till att det görs, frågor som kommer, böner om saker som ska göras och det ständiga dåliga samvetet att man inte är tillräckligt bra för NÅN eftersom barnen ALLTID tycker att man är pest. Jag är trött i kroppen med och hela bröstryggen har låst sig som den har en tendens att göra när jag gjort för mycket en dag, det känns som det varit sådan sedan semestern tog slut. Jag har inte kunnat träna på hela veckan pga sjuk, vilket också gjort att den egentiden det innebär inte har blivit av. Jag skulle behöva minst en veckas ledighet utan familjen känns det som och såklart har jag även dåligt samvete över det. Jag skulle åtminstone behöva ta en dusch i lugn och ro men det är ALLTID nån som vill något även när jag duschar, så det blir inte heller någon vidare egentid.
I morgon är jag ”pigg” nog att jobba igen tror jag, men det kommer bli hemifrån för att inte nån ska smittas på jobbet. Då kommer såklart alla vardagsmåsten tävla om mitt dåliga samvete över jobbmåsten, speciellt som jag var iväg två dagar förra veckan och sjuk en och därför ligger efter i min egen workload på jobbet, som ju annars i princip aldrig är stressigt.
Det var skönt att bara få kräkas ur sig lite en stund. Det kommer bättre dagar och andra dagar och jag kommer SÄKERLIGEN sakna barnens ständiga krav på uppmärksamhet när de flyttar hemifrån, men just precis nu vill jag bara att de ska klara sig själva en liten stund. Ok?
*Tycker egentligen att engelskans ”overwhelmed” är ett bättre ord, överväldigad på svenska låter som nåt positivt men det är då INTE den känslan jag känner just nu.
Jag vet egentligen inte riktigt vad som hände med augusti, den försvann bara på ett par dagar känns det som. Nu har vi dessutom jobbat lite längre än vad vi var lediga i sommar, så jag kan väl bara konstatera att veckorna flyger fram på ett otäckt sätt när man jobbar.
Men, vi har haft riktigt bra helger! Det har ju varit väldigt härligt väder även den här helgen, så förutom att lördagen inleddes med träning och handling som vanligt så har vi mestadels varit ute. Det blir lite bygg på lösdriften – den är absolut ingen panik med, men det är samtidigt väldigt kul att bygga, så det är svårt att låta bli – och lite annat gårdsfix. Det sistnämnda innehöll bland annat att trimma runt elstängslet i grisarnas andra hage så de fick flytta över till lite mer grönbete, att jaga en kalv som rymt upp på en åker (inte våra kor, men det var lätt att hjälpa till) och att ta tillvara på veckans grödor.
F är såklart med hela tiden, här sitter han vid sin lådbil och läser i en ”bygga i trä”-bok för att hitta sitt nästa projekt. Äpplet och trädet, ni vet 😉
Det finns så otroligt mycket saker jag vill göra. Jag har precis börjat sticka på årets tröja, den vill jag hinna sticka mer på. Jag läser en riktigt bra bok som jag vill hinna ligga och läsa mer i. Jag vill bygga mer på lösdriften för det är så kul…. Ja ni fattar. Svårt att hålla sig i skinnet helt enkelt.
Sen måste jag ju säga att helgens roligast var när äldsta sonen kom hemkörande i fredags med den glada nyheten att han just tagit körkort – vilket kom som en överraskning för oss där hemma, och en väldigt rolig sådan. Han fick köra mormors bil hem till oss (mormor följde också med och sa hej såklart). Stolt över honom!
Det underlättar ju också vardagen att ha en till i familjen som kan köra bil, om det tex är någon som ska hämtas eller lämnas för aktiviteter eller hos kompisar. Det blir ju också lättare för honom själv att söka jobb nu, även om han inte har någon egen bil ännu såklart.
Veckan som kommer är ganska fullbokad, jag ska ner på panelsamtal i Växjö på tisdag och till Eksjö på torsdag, så det blir flera tidigare morgnar. Är såklart skrapig i halsen och snuvig igen nu med? Men tänker ignorera det tills det gått över… Till helgen ska jag ev. våga hänga med makens ”Rucking”-gäng på vandring på söndag förmiddag. Det handlar ju mest om att vandra med en vikt i ryggsäcken, har inga problem med vikten i sig men har inte just vandrat på länge. Oron är nog mest att jag ska dra ner tempot för övriga eller så, inte min egen vandring, hatar när man känner att man förstör för någon annan.
Nästa helg ska vi på ett helt annat äventyr, då är vi ett litet gäng (tror vi är 8) tjejer som är 45+ från crossfiten som ska åka till Göteborg och köra Toughest Explore – dvs inte huvudtävlingen utan en ”tävling” på söndagen där det inte tas tid och sträckan är halverad, vilket passar mig, som inte gillar att tävla, perfekt. Ser fram emot många skratt under dagen, och inte minst kvällen innan när vi ska sova över på hotel och gå ut och käka ihop. Vad vårt lagnamn är? Jo men vi sätter väl ändå ribban där, med ”Walking Dead”, haha!
*Försökte hitta en positiv vinkel till att hösten går så sjukt fort, och räknar man lite generöst så är det ju ”bara” nio månader kvar till nästa semester….
Underbara Clara* skriver att den här sommaren är en konstig sort. Nu har hon ju precis gått ut med att hon och hennes man ska skilja sig, så det är väl inte så konstigt, men jag känner lite att jag håller med – och jag vet egentligen inte vad det ÄR med den här sommaren.
Skulle jag välja ett ord för att representera sommaren så skulle jag välja ”resignerad”. Jag menar det på både gott och ont, sånt som jag anser viktigt kämpar jag för, och jag kan i princip inte sluta. En sån sak är att jag så väldigt gärna vill göra saker med HELA familjen, men för att inte både gå sönder själv och ta sönder familjen pga konflikter, förväntningar och mentalt arbete så har jag ”släppt” taget om de båda stora barnen. De har alltid fått erbjudande att följa med på de små utflykter vi tagit, men eftersom de är tonårströtta (tonårslata) så vill de aldrig det, vilket resulterat i att de inte varit med på nånting i år. Inte när vi paddlat kanot, inte när vi badat, inte när vi åkt och fikat nånstans. DE är lika glada och obrydda för det, att hänga med föräldrar är då absolut inte på topplistan för någon av dem, det är kompisar som gäller.
Det känns lite bitterljuvt, JA det är skönt att slippa tjata på och hantera olika viljor, kompromissa med tider och aktiviteter och försöka ta hänsyn till allas känslor. Samtidigt är det en känsla av förlust som infinner sig – det blir inga familjebilder till fotoalbumet för sommaren det här året (symboliskt men ändå viktigt).
Det här har lite gjort att jag tappat motivationen för många saker som jag mentalt kämpat för, och lite rent generellt gjort att få saker känts riktigt roliga. Samtidigt har det då inte gått åt riktigt lika mycket mental energi åt att hantera allas känslor och förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag är inte så mentalt trött men känner mig samtidigt lite tom och uppgiven, och framförallt känns det så FEL att inte ”kämpa för en gemenskap” – men när jag är den ENDA i familjen som vill ha den så finns det ju ingen poäng med den. Känner mig också lite dum, här går jag och kämpar för att vi ska ha en gemenskap så så är det inte nån som saknar eller efterfrågar den, alltså har jag ju gjort allt i onödan?!
Självklart är lilla F med på allt vi gör, men jag vet att står valet mellan oss och kompisar så vinner kompisar där med, så det är inte lång tid till jag kan få med honom heller – då vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Den dagen, den sorgen.
Än följer han med, som tur är.
Så känslan för hela sommaren är konstig, jag känner mig lite planlös och inte behövd, och den ledande känslan är att jag gett upp och därmed misslyckats. Svårt att få nån riktigt go känsla utifrån det…
*Underbara Claras har nu börjat ta ut en avgift för sina blogginlägg, man prenumerar för 49 kr per månad och får då tillgång till alla inlägg. Känner mig extremt kluven till detta, jag förstår behovet att få betalt för sin insats för det är MYCKET jobb med att blogga som hon gör – samtidigt känner jag privat att det är tveksamt om jag kan motivera prenumerationen någon längre stund. Vi får se, jag testar lite – men det är så många prenumerationer som läggs på hög och denna är den som kommer ryka först.
Så var semestern till ända – fast jag inte alls vill gå tillbaka in i ekorrhjulet igen. Jag vill ha långa dagar med gårdsfix och trädgårdssysslor, vinluncher och vara utomhus hela tiden. Jag vill inte ha bestämda tider, ett schema att passa och vara inomhus framför en dator…. Och då har jag ändå ett jobb jag tycker väldigt mycket om – men jag är hellre ledig, ju.
Eftersom vi var i Schwarzwald under våren så blev det inge längre bravader – som längst har vi varit i Vadstena, men det gör mig absolut ingenting. Det har varit väldigt skönt att få ta dagen som den kommer och inte ha så mycket bestämt, och vi har ändå lyckats hålla nivån på gårdsarbetet mer rimlig än förra året. Årets surdeg blev klar – att byta vindskivor på huset (och på garaget som bonus), dels tack vare att vi fick låna en bra byggställning av en granne.
Jag har pillat in ett antal bilder från mobilen, så här kommer en kort sammanfattning på semesterns aktiviteter – har en del i kameran med men orkar inte sätta mig med den nu.
Sommarluncher på altanen i öster, med ett glas vinNjutit av vackert väderNjutit av fina blommor Hindrat sniglarna från att demolera köksträdgårdenHittat katter i grönsakslandenSatt ägg på kläckningSorterat LEGORenoverat tvättstuganVarit nöjd med altanenÄtit ännu mer gottRensat och grejat i trädgårdenBadat…med den här lille älsklingenÄtit glassTränat mig svettig och satt PBPlanerat nya rabatterFotat befintliga rabatterBadat lite merNjutit av sommarkvällarVarit på High ChaparralTill F’s stora förtjusningBlivit färdiga med tvättstuganTrädgårdsjobbat med sällskapFått kycklingar…och en kycklingansvarigMålat den ena stallkörningenSom blev så här finPaddlat kanot i Bunn…där en av oss fick fisk i alla fall.
De stora barnen har varit på varsitt långläger, och i övrigt mest legat hemma, de har sällan velat följa med på våra dagsutflykter.
Det känns inte som vi gjort så mycket, men samtidigt har jag i princip aldrig haft tråkigt, så det har på så sätt varit en bra sommar. Vädret har också varit bra, förutom att de kalla nätterna ställt till det för tomaterna bland annat. Vi kommer dessutom få typ 10 äpplen i år, till skillnad mot förra året när vi hade 100-tals kilo, det känns trist, men är inte så mycket att göra något åt.
Har också läst massor, vilket har varit jättekul. Också skönt att kunna hålla i träningen rimligt, så blir det inte så motigt att starta upp igen.
Nu gäller det att hålla i semesterkänslan så gott det går, det är svårt i vardagen men annars vet jag inte hur jag ska överleva. Hoppas på ”lagom fint” väder, dvs gärna lite regn när jag jobbar men sen fint så jag kan ta nån extra dag ledigt 🙂 Så slipper jag vattna med, även om det inte är så mycket som ska vattnas.
Hur var din sommar, och hur gör du för att hålla i semesterkänslan?
Jag har behövt en paus härifrån, för att fundera över hur jag ska kunna blogga framöver. Den här bloggen har ju varit ett verktyg för att jag ska reflektera över saker och dela med mig av sånt jag känner är viktigt för mig, men nu när jag har två stora tonåringar så måste jag tänka om känner jag.
De har ju inte haft så mycket utrymme här ändå, men de påverkar ju såklart MIG väldigt mycket och det har varit svårt att skriva om nåt glättigt när det har varit konflikter, och jag kan inte skriva om dem eftersom barnen helt enkelt är för stora och har egen integritet. Det har också känts falskt att INTE skriva om hur jag mår om det påverkats av dem, då känns det som att det blir en oäkta fasad och det är inte det den här bloggen är till för.
Krickelin verkar ha hittat en bra balans – eller i alla fall skriver hon ju i princip aldrig om sina barn (de är väl ännu äldre än mina tror jag). Jag tror jag behöver hitta ett tonläge där de och deras ”påverkan på mitt mående” inte finns med här, utan att kanske helt tappa mitt eget. En balansgång i sig, när det hela tiden är tusen känslor och tankar i huvudet samtidigt.
Jag tror inte jag kommer länka mina inlägg på Facebook längre heller, ni som vill få notiser om inlägg får prenumerera eller använda nån tjänst för flöden (jag själv använder Feedly).
Detta är min sista hela semestervecka, får se om jag känner för att sammanfatta semestern lite sen, men det gör jag nog. Jag vill ju gärna SJÄLV kunna gå tillbaka och läsa det vi gjort om inte annat.
Tips eller åsikter om hur man hanterar balans med stora barn vs personlig blogg mottages tacksamt!
Det har INTE blivit tillräckligt med vinluncher i alla fall, tre på en hel semester kan inte vara tillräckligt…
Så kom dagen, då Oliver ”helt plötsligt” tog studenten – och vi fick en fantastisk dag tillsammans, den hade faktiskt inte kunnat bli bättre!
Han har gått elteknik på Bäckadal och blir alltså elektriker, men eftersom byggbranschen står still var det bara 2 elever i alla el-klasser som fått jobb som just elektriker nu. Vi får se vad som sker, jag hoppas det lossnar men tills dess hoppas jag han hittar något annat jobb.
Vi mötte såklart upp på skolgården, och som elektriker måste man väl ändå ha en glödlampa? (LED, såklart!)
Stolt mamma, mycket nöjd son!
Brorsorna – nu är det 4 år till nästa student.
På skolgården var det vi i familjen, mormor och så min bror med familj – och Olivers scoutkompisar som mötte upp för att fira. Efter utspringet sprang vi ner på stan för att se dem åka lastbil, man blir alltid så glad över att se studenter på lastbilsflak – det är sån oförställd (och kanske kortvarig) lycka.
Eftersom vädret VERKLIGEN var med oss så hade vi dukat upp på nya altanen. Något varmt – men hellre det!
Vi inledde med kaffe och tårta som mormor bakat – men då var det lite hektiskt så jag missade att fota de fina tårtorna! Det blev lite drop-in, så man fick ta när man kom helt enkelt, och lite senare blev det smörgåstårta för hela slanten. Har ätit smörgåstårta sedan dess, så nu är jag faktiskt lite less på den….
Väldigt tacksamt när trädgården bjuder på material till alla buketter med, gjorde ett stort gäng dagen innan och ställde bara fram sen.
Eftersom Bäckadal har typ det tidigaste utspringet fick vi det stora nöjet att ha själva studenten hemma från halv fyra fram till typ nio på kvällen. Väldigt roligt! Han blev firad av min barndomskompis med familj, och alla kusiner på både min och makens sida – med familjer såklart. Jätteglad att så många ville komma och fira honom, stort tack till er!
Det är 11 år till det är den här lille parvelns tur, undrar om han kommer vara lika lik sin bror då?!
Alla kusiner utom allra minsta kusinen, samlade på ett enda foto. Så fina allihop!
Hann inte prata jättemycket med brorsan, men hann få till ett foto i alla fall. De hade fullt upp med sin minsta som är ca 1,5 år och i den där åldern där de är kapabla att göra en massa saker, men inte alls förstår vad som är farligt. Saknar inte just DEN tiden, den är tämligen utmattande….
Önskar jag kunde ta åt mig äran för kvällens vackraste ögonblick med, men vi hade ren tur att de lyfte med en stor varmluftsballong från fältet bara 100 meter från vårt hus. Helt otroligt vad stora de är, och vad vackert det var i solens sista, varma strålar!
Sen, icke att förglömma, så har vi ju ytterligare två som hade skolavslutning. Den äldre gick direkt på sommarlov och börjar 9:an i höst, men den yngre får hålla sig på fritids några veckor till, tills vi går på semester.
Ölmstadskolan har för övrigt skolavslutning i Ölmstad kyrka – där vi gifte oss för 20 år sedan utan att veta att vi skulle bo här nu. Kunde inte låta bli att fota mot samma vägg som vi tog våra bröllopsfoton mot:
TACK till alla som kom och firade, och extra stort tack till mormor som hjälpte till med så mycket!
Det har varit lite full rulle med planering inför studenten, men här kommer en kort resumé av vår semesterresa ner till Schwarzwald (sydvästra Tyskland).
Vi har bilat ner, med de två ”mindre” barnen med – den äldsta ville inte åka iväg precis inför studenten (och tyckte allmänt det var väldigt skönt att få rå om sig själv hemma). Men 8- och 14-åringen hakade på såklart, och vi packade alla in oss i bilen. Vi åkte på Kristi Himmelsfärdsdagen (alltså en torsdag) och kom hem den 8 juni, vilket faktiskt bara gjorde att barnen behövde ta 4 dagar ledigt från skolan och vi 5 semesterdagar, trots att vi var iväg 10 dagar. En av anledningarna till resan var att fira att vi varit gifta i 20 år i vår!
Resan gick bra, vi tog oss ner ungefär till Lübeck dag 1, och tog vägen över färjorna vilket ger en skön paus. Vi hade bokat in en extra övernattning på vägen ner med, eftersom vi ville hinna gå och botanisera lite i hyllorna på Citti i Lübeck som har en välsorterad avdelning med alkohol. Mest lite rom och gin som skulle fyllas på, men ändå kul.
Det visade sig att även tyskarna hade ledigt kristi himmelsfärds, så det blev ett tämligen lyxigt hotellrum när vi väl hittade ett för 4 som hade ledigt. Två stora sovrum, inte alls dumt!
Vi hade superfint väder hela resan ner, så med lite mindre avbrott för att bland annat gå i den enorma sportaffären Decathlon (ligger lite varstans i Tyskland) för att köpa bl.a. regnkläder så flöt den på relativt smärtfritt. På lördagen kom vi ner till huset, fräscht och fint, med trevliga hyresvärdar (bokat via Novasol). Vi hade en lägenhet i ett litet hus, men var enda turisterna på plats.
En liten (ouppvärmd) pool fanns med, som nyttjades flitigt av barnen.
Och en fräsch och ganska stor uteplats med grill, pizzaugn och pingisbord. Och barnens bilbanor med då…
Jag har i flera år velat åka på en vandringsresa, och även om det här inte blev riktigt en sån så lyckades vi alla fall vandra LITE i basen till Alperna. Den längsta vandringen ägde rum dagen efter vi anlänt till Tyskland, i vad som skulle visa sig bli typ 32 graders värme, 9 km i längd och 500 höjdmeter… Det blev rätt mycket tuffare än vad vi tänkt oss, men vi kom i alla fall upp och ner allihop.
Utsikten på toppen var fantastisk!
Wolfach, vår utgångspunkt för vandringen.
Väl nere firades det såklart med en jätteglass till var och en!
Vi har varierat mellan att äta ute och att laga mat hemma i huset. Den tyska maten är alltid god och vällagad och i ENORMA portioner, inget ”fancy” men alltid gott liksom. Det bästa är dock – lite otippat – deras fantastiska salladstallrikar man absolut SKA beställa som förrätt, kostar typ 6 euro och är galet goda!
Lite mat ute……och lite mat hemma.
Efter första dagens extremvärme så vände vädret, kan man säga, och härifrån var det regn varje dag. Till barnens stora förtjusning så blev det en dag på ett enormt vattenland på måndagen – Rulantica, som är en vattenpark utanför nöjesparken Europa-park. De har både inne- och utegrejor, men vi var mest inne pga vädret. Det var SÅ varm och skönt där inne! Både i luften och vattnet, HELT ljuvligt! Har inga foton därifrån dock, men det är absolut det bästa vattenland jag varit på (är relativt nytt också).
Bild från deras sida – på utedelen. Inne fanns det MÄNGDER med rutschkanor och en massa annat roligt.
Sen blev det lite vilo-dagar, där vi mest försökte få upp orken igen, och försökte förströ oss i regnet. En dag åkte vi över till Strasbourg i Frankrike och gick på köpcentrum, men det var sådär. Torsdagen tog vi en mer ordentlig utflykt och åkte Tysklands längsta linbana upp på ett berg som var 1210 m högt.
Jag älskar absolut inte höjder, men KAN behärska mig om jag måste. Kan säga att linbanan tog 15 minuter att åka i, enkel väg (vi åkte både upp och ner)
Sa jag att den byggdes 1920?!
Schwarzwald är, som ju namnet antyder, otroligt grönt och frodigt, men hade även vackra ängar på bergen.
Det platta området där borta är då alltså Rehndalen. Jag hade av nån anledning inte alls tänkt mig att den var så bred och … tja, platt? Tänkte mig mer som en dalgång eller nåt. Vad fel jag hade?
Det här var högsta berget i krokarna, och man hade makalös utsikt från toppen.
Den lilla ”vandring” (promenad) det blev uppe vid toppen var inte övervarm denna dag, utan snarare tämligen kylig – vilket inte syns på ena barnets klädsel dock.
Sista dagen innan hemfärd – fredagen – hade hela tiden sett ut att bli superfin med 26 grader och sol… tills det var fredag, 20 grader och regn. Den här dagen var dedikerad nöjesparken Europa-park, och blev trots regn en väldigt lyckad dag. Vi fick alla fall nytta av regnkläderna vi köpt!
Nej det är inte snö, det är skum som ska föreställa fjädrar som skakas ur en kudde, i sagolandet.
Väldigt många attraktioner här är VÄLDIGT blöta, är det varm torkar man ju på en kvart men idag fick vi nyttja regnkläderna. Det funkade ju också såklart, även om det motsatta varit trevligare.
Här snackar vi inte blött som i att åka Kållerado (Liseberg) eller Flumeride, här är det SJOK av vatten som kommer över en. Mycket roligt ändå!
Lördag och söndag ägnades åt att bila hem, med en övernattning strax norr om Hamburg. Nu var vädret inte lika kul att åka i, det stundtals VRÄKTE ner regn… Men hem kom vi i alla fall. Det var årets semester, på själva sommarsemestern nu blir det enbart små spontana turer och mestadels hemmavarande.
Sitter i köket bredvid Lilla F, och har nyss kommit hem från en konferens om Biologisk Mångfald, i Linköping. Annars inleddes veckan med VAB, eftersom F har haft feber och ont i huvudet, men nu känns han piggare och i morgon blir det skola igen.
Vi har haft bra vab-dagar, i går kunde vi ju sitta ute och äta lunch tex.
Men vad kallt det var idag? I går gick vi runt i shorts och T-shirt och skrotade här hemma, han och jag, men idag kommer vindarna rakt från nordan och jag vill inte vara ute utan jacka.
Listan på saker som behöver göras nu på vårkanten börjar åtminstone gå att ana ett slut på. Det är ju tekniskt sett valfria saker, men samtidigt inte – för vill man få skörd av vad-man-nu-tänker så behöver man ju ändå så eller sätta just det, så här på våren. I växthuset är nu all chili och alla tomater ute, och det är automatbevattning både här och i nya landet. Men det är egentligen dags att både så diverse grönsaker, sätta lök och direktså blommor. Problemet är bara att vi inom en relativt snar framtid kommer åka på semester, och även om vår äldste är hemma och har lovat att vattna så är ju heeeelt nya små plantor och frön tämligen känsliga… Men väntar jag till vi är hemma blir det allt för sent med. Ja ja, till helgen ska jag så och fixa så får vi hålla tummarna för regn, även om det absolut inte ser ut så.
Tyvärr verkar våra gamla, STORA äppelträd inte ge en enda frukt i år. Förra året fick vi mängder, men i år är bladen krulliga av löss och det är inte en tillstymmelse till blommor… Kanske är någon form av 3-års cykel, eller så var det bara den galna skörden förra året som gör att de behöver vila i år. Synd i alla fall. Dock verkar de mindre och mer nysatta träden åtminstone ge lite äpplen, så HELT utan blir vi nog inte som tur är.
De behöver enligt kommentarer beskäras, men vi håller på. Vi gjorde en första ordentlig omgång förra året och lite i år, går ju inte ta allt på en gång när det är eftersatt sedan tidigare.
Känns som jag egentligen hade nåt helt annat att skriva om, men som vanligt efter en konferens (oavsett om det är vår egen eller någon annans) så är man tämligen trött i skallen. Nåväl. Eller som vårt absoluta favoritcitat går numer (tack till Carina Berg) – ”Ja ja, nu blev det så”.
godatankar.com 