För det första, kan vi enas om att vårt samhälle är lite galet, när man jobbar större delen av sitt livet och den absolut största delen av varje vardag går åt till att åka till och från jobbet och att jobba? För det andra – det finns de som verkligen brinner för sitt arbete och för att göra karriär eller som helt enkelt gör jobbet till sitt liv, men det är inte de jag tänker att detta gäller. För det tredje så finns det även en STOOOOOR portion människor som inte har i princip någon möjlighet att påverka sin livssituation (tex ensamstående föräldrar), och det är inte de jag tänker på heller när jag skriver just nu.

Så, för mig och maken så är det självklart så att man lockas något enormt av tanken på att ta sig ur sitt ekorrhjul, att själv ha hela makten i sina händer att arbeta för sig själv. Fast att säga hela makten är ju också fel, för såvida man inte typ vinner på lotto så kommer man ju ändå vara tvungen att arbeta med såna saker som man måste för att överleva, tex att odla mat eller så.

När vi köpte vår gård så var det ju för att det var ett liv vi verkligen kände att vi ville leva. Långt från städer och trafik och med typ hur mycket möjligheter som helst (som vi känner det). Samtidigt så har vi naturligtvis en hel massa utgifter som vi INTE kan göra så mycket åt, såsom räntekostnader och en stor del av matkostnaderna, och även pengar för amortering och ”gårdsinvesteringar” (dvs allt från målarfärg till material för att bygga tex pergola och pengar som ska sättas av för att kunna byta tex en trasig bergvärmepump mm). Ingen av oss har några dyra vanor eller hobbies – det vi lägger mest på varje månad är nog träning för familjen men det är ju också enormt viktigt för att vi ska leva bra liv framåt.

Min förhoppning och plan med att bo på gården är att vi båda vuxna ska kunna jobba mindre sommarhalvåret och sen kanske heltid på vintern, när det ändå inte är så mycket att göra på gården – men just nu med räntor, inflation, matpriser och elpriser mm så är det svårt att gå ner i tid och ändå behålla lite marginaler. Med tre barn finns det också gränser för hur mycket vi vill påverka deras liv (vi vuxna skulle tex nästan kunna leva på det vi odlar på gården under sensommar/tidig höst, men att begära att barnen ska göra det helt och hållet känns dömt att misslyckas om man vill behålla någon form av god ton i familjen), de ska ju kunna ha lite aktiviteter och så med. Sen är det ju lurigt med egen odling med, det är alltid något som inte tar sig, eller som dör pga kyla eller torka, och det kräver MASSOR med tid för att få till odling i större skala.

Men ändå, vi har ett drömmål och något att jobba för, vilket är mindre tid på jobbet och mer tid på gården. Bara det är en stor vinst mot för ett par år sedan, när allt bara skavde men jag inte ALLS visste vart jag ville. Kanske vi om några år kan göra verklighet av planerna – på ett sätt lite sorgligt för samtidigt är det ju NU när barnen bor hemma man skulle vilja ha mer tid med dem.

Sen ska tilläggas att det arbete man har ju också ska vara ett arbete där man trivs, har roligt, utvecklas och allra helst jobbar för något bra – och där har jag det väldigt bra förspänt!

Nåväl, slut på svammel, jag fortsätter nu ha min enda lottorad och hoppas på en drömvinst – men jobbar vidare för att komma närmare drömmen om att vara ur ekorrhjulet med…

PS, på torsdag börjar min semester och jag längtar såååå mycket just nu!