Safaritälts-camping i Ösjönäs

”Vi måste ju hitta på något nu när vi snart firar 15-årig bröllopsdag. Ska vi inte ta den där ”glampingen” din kollega tipsade om, i Tivedens nationalpark? Jo men det kan ju bli bra, i slutet av maj brukar det ju faktiskt alltid vara ganska najs väder och värme.”

Sagt av intet ont anande Jag, för ungefär tre månader sedan.

Det blev ju så, att vi just åkte för att tälta i safaritält på Ösjönäs. Det var ju bara det där med vädret som inte blev som det skulle, såklart, det blir ju aldrig det för min del (japp, tar det högst personligt att vädret hela våren varit skruttigt när jag varit ledig och fint när jag jobbat. Ledsen övriga sveriges befolkning. ). Men låt mig berätta genom ungefär 374 bilder:

Vi blev tilldelade tält 4 när vi kom på lördagseftermiddagen. Något av en överraskning, hade intrycket av att det endast fanns ett eller två tält, men totalt var det 5 tält, alla placerade precis intill sjön.

Safaritälten var hyfsat stora, innertältet var 3×3 m och förtältet (yttertältet?) lika stort till ungefär. Och det gick att stå raklång i tältet med, ett stort plus. Hela tältet står på ett trädäck, så golvet är rakt och så, väldigt smidigt. Utanför tältet var en liten ”altan” där man absolut hade kunnat sitta och ha världens trivsammaste utsikt om det inte hade varit för att det var typ 10 grader och regn.

En överraskning var dock att det bara var det inre tältet som var ”uppvärmt”. Och med uppvärmt menar jag att ett mikroskopiskt element jagade bort den värsta kylan. I yttertältet där det stod 2 av 4 sängar var det INGEN värme, och här var det heller inget ”tältgolv” vilket gjorde att det rann in vatten längs brädorna på golvet, vi hann inte märka det innan en del kläder hade blivit blöta tyvärr.

Båda nätterna sov jag och Filip i innertältet, han sov i min säng (max 80 cm bred, det var sjukt trångt men det var ju eget val så inget att klaga på), första natten sov Lukas i den andra inre sängen och andra natten sov maken där. Oliver som är varmblodig av det rejälare slaget hade inga problem att sova i yttertältet med bara kallingar och t-shirt samt ett vanligt täcke, vi andra sov allra minst i komplett underställ (och jag även i min supertjocka ulltröja över mitt varma ull-underställ samt med täcke och filt). Det funkade ändå, ingen frös sådär så att det inte gick att sova i alla fall. För det var ju det där med vädret….

När vi kom på lördagen såg himlen ut så här och ett nästan oavbrutet åskande på lite distans varnade för regnet som var på ingång. Som tur var hann vi få in allt vi skulle i tältet innan det började åtminstone. Runt 10 grader och regn var det sen även HELA söndagen med kortare uppehåll, så ingen brejk här. Däremot var det en fantastiskt fin solnedgång första kvällen när himlen sprack upp för en stund, är glad att maken fotade för jag hade inte tagit mig ut i kylan från där jag låg under täcket om jag så fått en miljon… Dessutom hade jag ju varit tvungen att kliva över barnen, vill jag också hävda.

Hade vi inte haft det så kallt och regnigt så hade det verkligen varit en riktigt fin upplevelse, för i tältet kunde man ligga och höra allt från storlom till gök och tusen olika sorters fågelkvitter till, blandat med bara susande från träden och lite regndroppar mot tältet. Kan i alla fall tala om att det blev riktigt mörkt i tältet, så det är nog inga problem ur den synvinkeln även under sommaren.

Runt omkring i nationalparken var det väldigt fint och alldeles nyutslaget grönt, så vi spatserade runt i kortare rundor mellan de värre regnskurarna.

Det fanns ett gäng olika leder med, vi gick en kort led runt en liten halvö, men det var ganska mycket folk i krokarna så även de längre lederna är nog väldigt populära.

Bästa lockmedlet när motivationen tryter för att fortsätta – trycka på ”knapparna” utmed leden (självklart med nåt roligt ljud till).
Det petades i vatten, kastades kottar, kollades myror och lite allt möjligt. Inga problem på så sätt att ha med någon av grabbarna.

Så vad gjorde vi hela tiden. I ärlighetens namn så känns det mest som vi åt. Det fanns en stor grillkåta som tur var, där vi kunde grilla även i ösregnet utanför. Vi har käkat typ hur mycket som helst de här dagarna känns det som, och riktigt gott med. Så här lade vi upp det för 5 pers varav 3 hungriga pojkar:

Lördag kväll – lax- och pastasallad (med Prosecco till oss vuxna, lite lyx får det allt vara när man firar bröllopsdag och det ösregnar). Till efterrätt blev det vit chokladmousse.

Söndag förmiddag – ärtsoppa med krabbelurer till fika/efterrätt.

Söndag eftermiddag – grillade quesadillas (Prosecco igen, som sagt, ösregn)

Jag har inte skrivit upp någon frukost, det beror på att det ingick en jättetrevlig frukost till tältövernattningarna, absolut ett riktigt stort plus! På det stora hela hade jag lite fel, jag sa att det nog kommer bli antingen en riktigt bra eller en riktigt dålig upplevelse, för den blev faktiskt typ ”ok”, vilket mestadels beror på just det sketna, kalla, regniga vädret.

Nu ska jag snart gå och lägga mig, för det finns minsann lite sömn att ta igen. Avslutar med en rolig bild på Filip, ser precis ut som han är i full fart med att kasta en trollformel på oss.

Västanåleden – igen

I går åkte vi ut till Västanåleden, en favorit i repris. Lite kul var det med att jag fått ett gäng sökträffar på bloggen på just Västanåleden och det var minsann fullt på båda parkeringarna – kanske var det någon av de vi mötte som läst om leden på min blogg? Häftig tanke faktiskt!

Så otroligt vackert det är ute nu, med all skir grönska och de första vårblommorna. Det är tusen gröna nyanser i skogen nu, jämfört med tex sensommaren då allt är jämnt mörkgrönt.

Storebrorsor ❤
Minstingen knatar som vanligt på superbra själv.

Trodde nästan att det skulle varit kö till grillplatsen, men de flesta verkar ha gått för vandringens skull så det var tomt där när vi kom. Menyn för dagen var kolbulle och grillad banan med choklad. Mumma!

Grabbarna äter hur mycket som helst när vi är ute, får göra stor vuxenportion till alla 3!
Jag invigde min fina emaljerade kaffekopp utomhus, ihop med eget, nymalt kokkaffe.

Innan hemfärden så ska man såklart traditionsenligt hänga lite nere vid vattnet och kasta macka med de perfekta stenarna på stranden…

Kan vi bara ta en kort paus här. Kolla kinderna, den lilla näsan och de centimeterlånga ögonfransarna alltså!

När vi gick hemåt så valde vi att ta den lite längre vägen en bit upp i skogen istället för att gå tillbaka utmed Vättern igen. Mycket roligare, men också mycket mer krävande och ibland nästan klättring. Det hade nog inte gått så bra att ta den vägen om inte Filip för en gångs skull glatt gick med på att sitta i bärryggsäcken, för det är SMALT och BRANT. Men som sagt, riktigt kul!

Vi råkade vika av lite tidigt bara, så den sista biten tillbaka gick vi på den här vägen, inte fy skam det heller.
Så vackra, blommande träd överallt!

Så, kanske var det nån av er som läser här som jag träffade, extra kul i så fall!

Isaberg mountain resort

Förra helgen lyckades vi ju tajma in det fantastiska vädret med en suverän dag i Isaberg. Vi hade bestämt oss för att klättra höghöjdsbanan, så det gjorde jag och de två stora grabbarna, och så lekte Filip med maken i lekparken så länge. Sen fick de två testa Rodel-banan som lite kompensation…

När man är under 12 (men över 8) måste man klättra med en vuxen, men man får klättra i alla banor utom den svarta.
Oliver klättrade ganska snart om oss och klättrade själv, han testade även en bit av den svarta, men den blev lite väl fysiskt jobbig.
Lite nervöst att ”bara släppa iväg” sin nioåring, även fast systemen gör att man inte kan göra fel. Han löste dock allt galant på egen hand!
Det är så häftigt att den här är så stor!
Ja ok, JAG hade också skitkul. Fast jag är höjdrädd. En nyckel är att om man oroar sig mer för sina barn så hinner man inte tänka så mycket på att man själv är 15 m upp i luften…
Många linbanor!
Den här är ju superduktig på att roa sig själv, bara nån knatar med honom och han får gå som han vill och kolla på saker.
Han ser inte så imponerad ut här, men tyckte det var jättekul att åka Rodel och vill INTE kliva ur! Ja och Filip tyckte oxå det var roligt… 😉

Efteråt grillade vi korv och fikade lite – till nästa gång har jag dock lovat att vi ska köpa belgiska våfflor på plats…

För ja, det kommer bli fler gånger, även om vi nog inte klättrar nästa gång utan mer hänger i lekparker, cyklar och springer (barnen) i hinderbanor och kanske hyr en kanot? Vem vet 🙂

Var det en film eller hur var det?

I dag jobbar jag, fast hemifrån eftersom halsont och huvudvärk inte gett med sig helt, även om det inte är mycket kvar. I vanliga fall hade man ju bara tagit en Ipren och åkt och jobbat som vanligt, men nu känns det både som man skulle bete sig dumt genom att ge sig ut OCH typ fånigt att stanna hemma. Damned if you do, damned if you don’t, liksom.

Tycker man börjar få en sån konstig overklighetskänsla med, med meddelanden från en massa länder om att det är utegångsförbud och att folk inte får träffas i större grupper än två och två. Och nu fick det visst bara vara bordsservering på restauranger här hemma med. Så länge man jobbade som vanligt så tyckte jag att det kändes ungefär som vanligt, men nu när vi ändå blivit lite isolerade hemma en vecka så känns det så konstigt och overkligt allt.

Vet ni hur sakta allt växer när man går och kollar till det en gång i kvarten? JÄTTESAKTA!

Det är svårt att veta riktigt hur man ska förhålla sig till allt, för på ett sätt känns ju allt som vanligt och ändå vet man ju vid det här laget att det här kommer få stora konsekvenser för ekonomi och konjunktur och allt sånt som jag egentligen inte ALLS orkar sätta mig in i så mycket som jag antagligen borde. Det är mest jobbigt att inte riktigt veta vad som händer om en vecka, eller ens i morgon… För mitt i allt så känns det ju typ fånigt att ens tänka att hela världen har stängt ner pga en influensa, fast det är det som hänt? Eller är det bara en halvdålig film man slötittar på med ett öga medan man sköter vardagens alla bestyr?

Jag är ju inte den människan som är bäst lämpad att bli instängd i hemmet heller, och det är inte direkt barnen heller. Den som klarar det bäst är nog maken som är betydligt mindre rastlös än vad jag är. Till och med när jag sitter och skriver det här på min lilla självutnämnda kafferast så känner jag att det bokstavligen kryper i kroppen på mig. Oavsett virus eller ej så hade jag ju ändå inte kunnat träna sedan en vecka tillbaka eftersom jag är hängig och det mår jag inte bra av. Jag saknar GRYMT mycket att vara riktigt, riktigt trött i kroppen, så att man kan lägga sig på kvällen och känna sig sådär BRA utmattad, men där hjärnan fått tid att bara fladdra runt. Måste nog komma ut på en promenad strax, känner jag. Det som räddar mig lite är att det varit så fint väder att jag kunnat vara ute lite, även om det är iskallt i vinden.

Sjukt nöjd över mitt nya lilla land med blåbärstry och penséer.

I’ll tell you my Sins, so you can sharpen your knives*

Alltså jag vet inte, i går fick Lukas superhög feber bara sådär, men han sov gott på alvedon och Ipren natten igenom och har varit feberfri ungefär till mitten av dagen. Däremot har jag blivit mer och mer hängig under dagen igen, med feberkänsla (jag får typ aldrig feber med min kroppstemperatur), ont i halsen och huvudvärk. Nu har Lukas feber igen, fast mer måttlig sådan.

Oliver är den enda som klarat sig helt (än) och både maken och minstingen är numer typ friska, med undantag för att näsan rinner lite på Filip men i övrigt har han varit pigg hela helgen. Min ögoninflammation har nu gått över i båda ögonen (fått salva) och i morse var andra ögat igenmurat när jag vaknade. Sexigt.

Vet inte riktigt hur vi ska göra i morgon, jag kommer ju vara hemma och Lukas får vara hemma, men beroende på så blir det möjligen dagis för Filip om maken inte jobbar hemifrån. Potträningen har gått framåt förresten, han har nu gått i princip helt utan blöja i 3 dagar och i dag skedde det bara en olycka – inte illa! Nätterna tar vi som nästa steg sen, orkar inte riktigt ta allt på en gång just nu känner jag.

För övrigt så går vi varandra på nerverna här hemma. Det är helt värdelöst att ha så långt mellan barnen just i en sån här situation, Det är helt omöjligt att tillgodose behoven hos en som är 13, en som är 9 1/2 och en som är 3, samtidigt som minst 1 vuxen är hängig. Alla har taggarna utåt och tålamodet är i princip noll och intet. Speciellt hos mig själv, ska erkännas, när jag hela tiden har någon på mig som vill något av mig och inte får många sekunder för mig själv. Det känns rent fysiskt som hjärnan är full med glödande bomull och det krävs HELA tiden en viljeansträngning för att inte skrika rakt ut – och då har jag ändå 3 hyfsat välartade barn som egentligen inte alls är särskilt irriterande. Det blir bara som ett konstant ljud eller oväsen, det är sjukt svårt att förklara, men jag är inget vidare på att hantera det helt enkelt. Jag blir kort och otrevlig och har som sagt NOLL tålamod. Men jag är inte ensam om att tycka det är jobbigt, de stora brorsorna går också och retar upp varandra i någon form av frustration av att de inte har något vettigt att göra och inte direkt kan träffa kompisar hellre.

TACK och lov att det har varit så fint väder att vi kunnat vara ute i trädgården en del i alla fall, annars hade nog min hjärna rämnat sedan länge. Är grymt glad över den sol som värmt när man suttit i lä på altanen. Maken tycker jag är helknäpp som går ut och ”drar igång projekt” när man är trött och hängig, men när jag nu inte har ork nog att tex åka iväg och gå en promenad helt själv så är det det näst mest avkopplande jag vet att pilla i trädgården. Ingen press, ingen stress, bara något som sysselsätter fingrarna samtidigt som hjärnan får vila och tankarna sorterar sig själva.

Sätt bara ut mig i en skog, med en termos kaffe och nåt att fika på, när jag är frisk nog att orka med det. Då ska det nog gå bra, det här med.

Jag som inte ens är sådär supersocial av mig tycker ändå det är jobbigt med isolering en vecka, kan tänka mig hur extroverta människor har det just nu då… Och hur har ni det, ni andra som är hemma? Är det bara jag som kryper på väggarna, eller hade gjort om jag haft någon ork?

*Det är inte ofta jag lyssnar på låttext, jag är ju som jag skrivit om tidigare en sån som lyssnar på musik för taktens skull. Men, just den här meningen Hoziers ”take me to churchtycker jag är så grymt skön. Den känns dessutom väldigt samtida med tanke på alla snabba, dömande kommentarer på sociala medier.

Virus-potträning!

Det är ju ett jäkla tjötande om Corona. Min alldeles personliga åsikt är att jag inte är alls rädd för själva influensan, vare sig för min egen eller familjens del, även om jag såklart har människor i min bekantskapskrets som jag kan oroa mig för, precis som med vilken influensa som helst. Däremot oroar jag mig rätt mycket över de i mitt huvud rätt sjuka åtgärderna som införts pga denna influensa?? Men – jag respekterar att folk har egna åsikter om saken, det här är bara min egen åsikt.

Det jag vill komma till är egentligen något helt annat, men bakgrunden är att Filip som varit förkyld nu måste vara symptomfri i två dagar innan han får gå tillbaka till dagis. Med en förkyld 3-åring vintertid kan det ju dröja tyyyyyp till midsommar, om man ska vara krass…

Så, till sist till saken. Nu måste vi ju jobba och vabba hemifrån i åtminstone ett par dagar och då kom jag ju på en genialisk sak – det är ju ett perfekt tillfälle att potträna Filip! Vi kan inte direkt åka någonstans, vi kan hålla bra rutiner hemma och vi är jävligt trötta på blöjor.

Målbilden är en blöjfri vår innan påsk!

Eftersom vi båda har totala minnesluckor från när de båda äldre barnen skulle bli blöjfria så laddade jag ner (köpte alltså) boken ”Blöjfri på 3 dagar” som känns lovande med en massa tips och vettig logik. Så, nu är blöjorna undanplockade och vi är typ redo för en lång och gissningsvis ganska blöt dag i morgon. Vi kommer jobba lite omvartannat här, men det ska nog lösa sig.

Kan komma behöva ett stort glas vin i morgon kväll misstänker jag, och jag tar gärna emot mentala hejarop…

Filip 3 år

I dag är det tre år sedan jag rullades in för ett planerat kejsarsnitt, det första på tre barn. För redan då bestämde ju du hur du ville ha det. De hade varnat mig innan för att det kunde ta någon minut innan bebisen skrek vid ett kejsarsnitt, men du gav upp ett gallskrik så fort du (knappt) var ute, så full av liv!

Du är på ett sätt ett väldigt nöjt barn, du kan roa dig själv hur bra som helst, men ganska ofta med saker du vet att du inte får. Du har världens humör när du INTE får göra som du vill, men du är inte långsint. Du är smart och klurig och lite lurig när det gäller att hitta på hyss. Du är nästan alltför självständig för du bryr dig inget vidare om huruvida vi följer med eller ej när du springer iväg.

Du är svår att fota, för du är alltid i farten!

Du har ingen favoritleksak eller gosedjur över tid, men varje dag väljer du ut en sak som du sedan nästan inte släpper. Det kan vara en bil eller något så enkelt som en sten, men den hålls hårt, hårt i din lilla hand.

Du ska vara med överallt, och göra allt det vi andra gör.

Du gillar att sjunga, du är mitt första barn som gör det. Du pratar en hel del, men det är mycket som är otydligt, så vi ska få hjälp av en logoped med lite tips på hur vi kan öva på orden med dig. Om du vill, alltså, för vill du säga saker på ditt sätt så lär du väl göra det.

Du älskar att vara ute och vill mer än gärna vandra runt fritt. Din pappa är otroligt tålmodig där och kan gå runt med dig länge, länge, jag är för rastlös (och frusen) för att stå och kolla när du kastar 511 stenar i vattnet i en halvtimme.

Du har världens roligaste minspel och kroppsspråk!

Dina bröder älskar dig verkligen, och du älskar när de leker med dig. Du gillar inte när jag och Lukas vill krama och pussa på dig, du ser inte alls vad det ska vara för nytta med det. Jag ser på Lukas att han har svårt att förstå det, kanske blir det lättare när du blir lite äldre.

Du ÄLSKAR semlor – eller mandelmassa och grädde i alla fall.

I dag är du tre år mitt hjärta, du ska få en springcykel (herregud hur ska det gå) och några bilar och lite kläder. För leksaker, det är då verkligen inte något det är en brist på i det här huset efter tre barn…

Grattis min lilla Filip, på din 3-årsdag!

Förstår ni nu?

Jag vet att jag tjatar om att Filip är himla pillig och jag ska strax ge ett exempel. Först vill jag bara konstatera att han har alla egenskaper som krävs för att ta sig precis dit han vill i livet – han är smart, målmedveten, snabb, nyfiken, orädd och företagsam. Däremot gör ju alla dessa fantastiska egenskaper att det är lite ansträngande att vara hans mor.

Liten, söt och busig.

Låt mig ge ett exempel från i förrgår, allt detta utspelar sig inom loppet av fem minuter:

Jag har två odlingsbrickor här hemma i vardagsrummet, en med tomat och den andra mer chili. Nu hade mina tomater kommit upp nog för att det skulle vara dags att sätta ut dem i garaget under växtlampa, så jag plockade upp dem på en bricka och tog väl ungefär tre steg mot garaget. Strax bakom mig hörde jag då Filip, så jag vände mig om lagom för att se honom balansera brickan med chili. Jag ropar nej, sätter ner min egen bricka och går och tar hans. Medan jag ställer ner den så hör jag hur han plockar upp den brickan jag nyss ställde ner, den som är FULL med tomater. Jag tar den från hans händer precis innan alla välter, och går ut i garaget med Filip i hälarna.

Där ute vänder jag mig bort från honom för att ställa ner brickan på hyllan med växtbelysning, sen vänder jag mig tillbaka till honom. Japp, då har han hunnit trycka på alla knappar på det lilla elementet vi har där ute och har vridit på temperaturinställningen. Jag sätter mig på huk för att försöka komma på hur det var inställt innan.

Medan jag sitter där och vrider tillbaka reglagen så hör jag ett liksom skrapande ljud precis bredvid mig, men jag är lite koncentrerad och tar liksom inte riktigt in vad det är för ljud. Förrän jag är klar och vrider på huvudet och ser Filip stå och slipa på en målad bräda med ett slippapper som legat framme, för allt vad han är värd…

Det här tog som sagt var MAX fem minuter. Det är helt sjukt?! Skrattretande och frustrerande på en och samma gång….

Vilken jäkla cirkus!

Vilken passande rubrik på dagens #fångafebruari 😄

Nu är jag rätt trött men väldigt nöjd över vår helg. För att inte klättra på väggarna* här hemma i det skitväder som skulle vara hela helgen så kom vi ju på att vi skulle måla om i Lukas rum. Där var en Star wars tapet innan, helt ok men började dels se sliten ut och den gjorde dessutom att rummet kändes lite kallt.

Glömde ta före-bild, men här är en från när det var nygjort. Vi byggde ju till två rum till barnen 2013, och då blev detta Oliver rum (här bor nu då Lukas).

Innan träning i lördags åkte vi en snabb sväng till Happy Homes och plockade på oss lite färgprover (liiiite styrt av mig, bara så det inte skulle bli helt galet) och väl hemma bestämde han sig snabbt för en superfin grön färg – Palmetto från Jotun. Därefter har det varit fullt upp med att måla de två väggar som skulle målas, och sen få ordning efter med.

Blev riktigt, riktigt nöjd, rummet känns mycket varmare och mer behagligt! Passade på att rensa ur en stor påse med skitsaker med som samlats på hög… Tur han var och lekte med kompis så han inget märkte!!

Finns fler bilder på instagram, för den som är sugen på att kika mer på hur det blev!

* Alltså jag KAN mer än gärna ha en slapparhelg, men det är nästan omöjligt med tre barn, speciellt med en treåring…

Grillning i Strömsbergsskogen

Vill man se dagens #fångafebruari så får man pallra sig in på mitt instagram, för i dag tänkte jag blogga om annat 🙂

Söndagen blev en sån himla härlig dag, vi började med att lämna av Filip för en stunds lek hos mormor, sen åkte övriga familjen och åt frukost på Condeco i lugn och ro. Filip är underbar, men ska man kunna sitta i fred och fika mer än 2 minuter så är det bättre om han är någon annanstans och leker…

Efter det blev det en stunds trädgårdsarbete, vi städade hönshuset och tvättade lite av fasaden / ett plank som annars är täckt av vildvin. SEN åkte vi och hämtade upp minste mannen, och så åkte vi upp till Strömsbergsskogen, där jag fått tips om att man byggt nya fina grillplatser.

Vi gick till den som är längst åt höger i bilden. En lagom runda med en 3-åring, och väldigt fin utsikt, dock ganska blåsig grillplats eftersom det är en öppen äng framför.

Efter att med lite besvär fått liv i elden trots blåsten så blev det en av barnens favoriter, kolbulle. Det var så grymt fint väder, visserligen var det lerigt att ta sig fram i skogen, men sån vårkänsla denna 2:a februari (!!!) att det mesta var förlåtet. Däremot BLIR det lite för kallt för att vara helt njutbart när det bara är ett par plus och blåser lite lätt, även om det är soligt, så vi var allt lite frusna när vi vände hemåt. Men ändå, en sån grymt härlig dag, nästan bara tack vare lite sol!

Så vackra skogar i omgivningarna där…

Bilderna från när vi gick hem gör att det ser ut som det var jättemörkt ute, men det var det inte, solen stod bara väldigt lågt och färgerna var fantastiska!

Hit åker vi snart igen!