Familj

Godnatt, må jag ha en bra morgondag*

/ LindaG / 1 kommentar

Det är ett aldrig sinande ljud av snuva och hostande här just nu. Eller nu och nu, maken var sjuk typ hela förra veckan och nu är F och L sjuka med. F fick vara hemma med mig idag, men han är så stor och inte superdassig så jag har ändå kunnat jobba rätt ok. L är mycket sämre, men han kan liksom inte kosta på sig att missa skoltid just nu, så han fick kämpa sig iväg med ett par alvedon. Inte toppen, men alternativet är sämre. Själv håller jag tummarna att det inte ska bli min tur härnäst, för i morgon ska jag träffa en vän jag saknar och inte har träffat på länge.

Men, det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om, utan jag tänkte skriva hur jag tar hand om mig själv. Ja, det låter kanske konstigt, men jag tycker det hjälper mig att vara snäll mot mig själv om jag liksom tänker att jag är en annan person i morgon än jag är idag – helknäppt, men jag ska förklara. För att mitt morgonjag ska ha en bra dag så gör jag t.ex. sånt här på kvällen:

  • Gör i ordning en bra frukost med mycket protein, för att få en bra start. Jag kan oftast inte påverka mina medhavda luncher så himla mycket, det blir ju vad det blir eftersom vi veckoplanerar alla måltider och handlar till dem på lördagar. Jag är just nu förtjust i en frukost som består i hälften chiapudding (med vanlig mjölk, har inget annat hemma), naturell kvarg, en rejäl klick hemgjord sylt och så lägger jag på lite pumpafrön när jag äter. Väldigt gott, inte så slemmigt som om jag bara äter chiapudding och inte så strävt som när man bara äter kvarg (kan för övrigt bara äta naturell kvarg utan tillsatser, har helt tappat förmåga och lusten att äta en massa sötningsmedel och tillsatser).
  • Jag packar mina träningskläder i min ryggsäck, så att allt är klart att bara stoppa in i bilen och jag inte har några ”ursäkter” för att inte träna.
Jag låter mig alltid stanna upp och titta på sånt jag tycker är vackert.
  • Jag plockar fram de kläder jag ska ha på mig i morgon, både för att jag själv ska slippa välja men också för att jag går upp nästan en timme tidigare än alla andra och inte vill väcka dem. Oftast funkar det, men ibland känner man inte för kläderna man lagt fram och då får man göra om.
  • Jag ser till att prioritera min träning, så att jag får minst två men helst tre pass i veckan. MEN, har jag ont någonstans eller bara känner att jag inte orkar så försöker jag låta mig köra ett pass utan att maxa. Den här mängden träning är alldeles lagom för mig, även om jag hade haft tid och möjlighet hade jag inte orkat fler pass, i alla fall inte med crossfit som blir rätt slitigt.
  • Jag ser till att jag alltid har en bra bok att läsa, och jag tar varje ledig stund för att göra det.
Just det, jag ser också alltid till att ha en flaska bubbel kylt och en bit ost, ifall mitt morgonjag behöver det. Men det gäller ju att ta ETT glas då, annars blir mitt övermorgonjag inte så piggt, haha!

Så, på alla de här sätten försöker jag ta hand om mitt morgonjag, och är jag trött på kvällen när det ska göras så försöker jag liksom känna hur jag klappar mitt morgonjag lite på kinden och ändå får det gjort, för hon i morgon kommer behöva det. Och nu ska jag strax lägga mig, så hon inte är alltför trött när hon ska upp.

Tar du hand om ditt morgonjag? Och hur gör du det?

*haha, insåg just att rubriken lät jättedramatisk, men det jag syftar till är alltså att jag önskar mitt morgonjag en bra morgondag.

Gröna toner

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vi red ut den allra värsta tonårsstormen i fredags, och efter det har helgen varit ok. De stora har varit hos kompisar så vi har haft en ganska lugn helg här hemma med F. Trots att det sett så soligt och fint ut så har det verkligen varit svinkallt, så det blev enbart några nödvändigheter klara i trädgården, som att sätta potatis.

Vår stora rabarber har börjat växa, så nu kan vi nog göra rabarberpaj vilken dag som helst.

Tack vare min ”jobba-på-gården” dag så känner jag mig mer i fas med trädgården än annars. Bäddarna är rensade och står i princip redo för grönsaker och blommor, det känns otroligt bra. Har också försått typ allt jag ska odla som KAN försås – och testar även lite som egentligen ska direktsås, eftersom jag vet av erfarenhet att direktsådd alldeles för lätt torkar ut här hemma.

Nöjd med mina nya växtstöd med, och glad över att det mesta i naturen börjar skimra i grönt nu. Faktiskt körde vi igång gräsklipparen idag, den får gå på högsta läget (det gör den nästan hela sommaren för övrigt) och hålla efter gräsmattan lite.

I höstas satte jag mängder med lökar i de två lådorna på nya altanen, och nu har den första blomman kommit upp – en väldigt vacker Narciss, som gör mig glad. Vet däremot inte exakt hur jag ska göra sen, jag vill ju ha sommarblommor eller Dahlior eller nåt där i, men nu hamnar ju lökarna lite i vägen? Hur gör man då?

I dag har varit en dedikerad städdag, för sånt där man aldrig hinner med annars, så jag har skurat duschen, och köksluckorna, och vi har storstädat hela huset. Sen gick vi ner till stallet och gjorde i ordning allt som stökats till under vintern, så nu är det lite mer lättmanövrerat inför sommarens små projekt. Oerhört tillfredsställande att få det gjort!

Dagens reflektion

/ LindaG / 4 kommentarer

Jag minns när jag var yngre, när jag kunde se en katt på gatan och ägna oändligt med tid med att kela och gosa med den. När jag engagerade mig i kompisars barn och pratade och gullade med dem, och när jag hade en massa ”omsorg” över för att mysa med en hund, och allt det här var helt utan en tanke på att jag inte alltid skulle orka att göra just sånt.

Nu? Jag har noll ork eller lust att engagera mig i nåt annat liv än det jag prompt behöver. Gillar katter av den anledningen, det går bra att bara klappa lite i förbifarten och annars ignorera en katt (hade ALDRIG kunnat gissa att jag skulle komma till en punkt då jag INTE ägnade all min uppmärksamhet åt ett djur i min närhet), eller så hoppar de upp i knäet och kräver lite gos och då får det bli så. Kompisars barn? Ingen ork och ingen lust att ge mer än flyktig uppmärksamhet.

Missförstå mig rätt nu, jag bryr mig om att barn, vänner och djur mår bra och har det bra, men jag orkar inte engagera mig på det sättet jag brukade – all ork har tagit slut med mina egna. Det låter sjukt … jag vet inte, egoistiskt typ? Och på ett sätt är det väl det, men det handlar mer om att det är ren självbevarelsedrift hos mig själv än att jag inte VILL eller bryr mig, jag har liksom ingen del av mig själv över att dela med mig mer av. Vet inte om det är därför jag tycker det är så vansinnigt tungt att ha tonåringar med, det spelar liksom ingen roll hur mycket kärlek, engagemang och omtanke man lägger på dem, minsta lilla motgång så är man ändå ”en jävla idiot och kan dra åt helvete”.

Tonåringarna tycker säkert att den minste får orättvist mycket uppmärksamhet, men de fick precis lika mycket när de var i samma ålder. Det är lättare att ge av sig själv när det gör någon glad, och uppskattas.

Nu tänker säkert någon att ”men jo, all den kärleken kommer att ge resultat senare, när den värsta tonårstiden är över”, men jag vet inte. Jag har svårt att se just nu i alla fall att det skulle ändra sig, det känns mest som jag öser ut hela mitt jag i ett såll som inte bara läcker utan som rakt av inte har en botten. Jag har väl i alla fall identifierat att den värsta tiden i en tonårings (och föräldrarnas) liv verkar vara runt 15-17 år ungefär (eller så blir det ännu värre, men baserat på barn 1 så kanske det ändå släpper liiite sen?), och då är strategin att bara överleva antar jag.

Det går så oerhört starkt emot mitt ”grund-jag” att inte engagera mig till fullo, så jag tycker det känns himla jobbigt. Samtidigt finns det inga andra alternativ än att backa undan – men känslan i det blir bara … tomt.

Ok, det låter kanske dramatiskt, min känsla just nu kommer sig dels av ett storbråk med tonåring 2, men även av att jag har en sån sjuk nackspärr med medföljande huvudvärk. Den senare (eller båda förresten) har också gjort att jag sovit fruktansvärt dåligt i flera nätter, har inte haft den här sortens ont i nackmusklerna (och huvudet) innan att inte ens ipren+alvedon hjälper ordentligt. Har varit hos naprapat och hoppas att det ska släppa – men oftast blir det ju lite värre precis efter med. Så, inga toppenförutsättningar för ett kanonhumör… Det blir ingen träning idag heller, det hjälper ju oftast annars men efter träningen i måndags blev det värre och jag känner inte att jag kan påfresta de här stackars musklerna mer heller just nu.

Tacksam hjälp

/ LindaG / 1 kommentar

Solen skiner och det är faktiskt ganska ljummet ute – så pass att det gått bra att äta både frukost och lunch ute på altanen i lä, i bara en tröja. Har precis slutat jobba (idag på distans) och ska gå ner till köksträdgården för att montera klart de blomstöd som nu är färdigmålade. Ute är äldsta tonåringen och hjälper till med att hacka upp och gräva bort allt det gräs som växt in på vår grusade infart – extra tacksamt eftersom han erbjöd sig gå ut och göra klart utan att jag behövde be honom. Han är glad, för han har fått sommarjobb, och jag (och mormor) är minst lika glada för hans skull!

Ändå känner jag mig lite deppig den här veckan. Ibland blir det så när jag varit iväg på större event och är lite socialt bakis, och ibland är det en blandning med lite annat. Det ger sig förhoppningsvis med lite helg, det är liksom inget allvarligt.

I kväll ska vi åka och hämta en ny tupp – den förra fick ju vandra till andra hönsgårdar (bildligt talat) när han attackerade vår 9-åring, så jag hoppas den här är snäll även mot barn. En vit islandstupp blir det, och eftersom minst en höna visat tecken på att vara lite sugen på att ruva så hoppas jag lite på kycklingar – även om vi inte behöver förnya stammen förrän nästa år egentligen. Det vore bara kul att ha natur-ruvade kycklingar till sommaren liksom.

Nu ska jag ut i solen i alla fall, finns inget bättre mot depp (kanske ett glas bubbel möjligen). Ha en bra helg!

Påskplaner

/ LindaG / 4 kommentarer

Just den här tiden på året känns det verkligen som man står med fötterna i startblocket och bara väntar på startskottet. Och självklart har jag tjuvstartat och det är ju lite saker man har kunnat börja med, men jag längtar tills vinden inte är isande och till det är mer ljummet än kallt i luften.

Nästa vecka är det påsk, det är ju en av mina favorithögtider pga noll krav och förväntningar. Situationen med de stora barnen ser ju inte ut att göra något vidare för förutsättningarna till något utöver det vanliga, så vi kommer bara vara hemma (de stora är nog hos kompisar som vanligt gissar jag) och ha det gott på gården. Vi försöker just nu mest att bara ignorera problemen med tonåringarna och lite låtsas som att det bara är vi två vuxna och lilla F, för att inte gå sönder.

Tanken är att vi ska passa på att byta ytterdörr i påsk när vi ändå är lediga ett antal dagar, ser fram emot en ny fin entré! Passade på att mycket hastigt göra lite påskfint i krukorna utanför med, ska försöka hinna plantera lite penséer med tills dess. Har också plockat in fina körsbärskvistar (vi har en massa vildkörsbär) som jag hoppas slår ut lagom till påsk. Är ju också en massa god mat att välja på, till skillnad från tex julen som ju är lite väl enformigt inriktad på salt och fett, godis äter jag ju inte pga gillar inte – men jag ska göra någon god dessert tänkte jag istället. Förhoppningsvis blir det varmt nog för att grilla lite med, det är ju extra gott så här i början av säsongen.

En god natts sömn

/ LindaG / 2 kommentarer

I bara tre dagar av 30 har min andningskurs pågått. Slump eller ej, men i natt sov jag bättre än jag sovit på typ ett halvår! Då borde man ju vakna upp piggare, men var istället ganska morgontrött och groggy, men det kändes ändå otroligt skönt med lite sömn. Kursen bygger på att öka sin naturliga andningskapacitet så att man använder hela sitt register istället för att bara ineffektivt andas uppe vid nyckelbenen. Tycker redan jag kan känna lite skillnad faktiskt, andetagen känns ”fylligare” och inte så panikartat ytliga. Ska träna idag, blir intressant att se om jag märker någon skillnad då med. Var ändå lite skeptiskt inställd i början – andas ska man väl inte behöva gå kurs i liksom – men är glatt överraskad av att alls märka skillnad så här tidigt! Är också glad att meningen är att låsa upp andetaget så det sker automatiskt, kan ju inte gå runt och aktivt tänka på hur jag andas hela tiden ju.

Helgen hemma var ganska lugn, vi firade fina lilla F som fyller 9 år idag, och mormor kom hem och firade med oss. Han fick en massa utegrejor till sin koja bland annat, tex en solcells-ljusslinga, utematta, lina att gå balans mellan träd, klättergunga och en liten linbana att dra upp och ner saker med. Dock var det ju SNORKALLT så det blev inte så mycket utelek just i söndags, men förhoppningsvis ser ju nästa helg ut att bli betydligt mer vårlik. Har gjort upp lite planer för vad som kan vara bra att göra i kommande helg:

  • Tömma dammen på, tyvärr döda, grodor. Hade aldrig kunnat gissa att vi hade så mycket grodor, men i den långa köldperioden bottenfrös vår lilla bio-damm vid stallet och nu när den tinat hittade vi nästan 20 riktigt stora grodor i den – tyvärr verkar de vara döda och inte i dvala som jag hoppades.
  • Koppla på vår takavvattning på alla regntunnor. Blir det en så torr sommar som det lutar åt så kommer det absolut gå åt.
  • Förhoppningsvis hacka upp kanten på resten av vår garageuppfart. Också bra förberedelse för skyfall.
  • Flytta snödroppar från kullen, där de riskerar att trampas ner av grisarna, ut i rabatter där vi kan njuta av dem lite mer.
  • Dricka kaffe på altanen med solen i ansiktet
Tror att en del redan blivit nertrampade. Grisarna äter i alla fall inte lökarna, men det går hårt åt dem ändå.

Baciller och hormoner

/ LindaG / Lämna en kommentar

Kikar in lite, i någon form av trötthetsdimma, efter en tämligen halvdan natt bredvid F som på en halvtimme gick från ”som vanligt” till att ha 39,9 i feber i går förmiddags. Det är ändå skönt att barnen är lite större och lite ”tåligare” samt att man kan prata med dem på ett annat sätt, då behöver jag inte heller gå och oroa mig för att det är något som är fel som jag missar. Han har väl troligen någon form av influensa gissar jag, med ordentligt med huvudvärk, ont i kroppen och lite ont i halsen, inte konstigt när han fortfarande har Lukas mycket feber. Eventuellt är det samma som jag har gått och smådragit på i veckan, och som jag känner lite mer nu igen, maken kände med som att nåt är på gång.

Dessvärre verkar det även som 15-åringen drabbats – igen, för han var sjuk precis innan lovet, och nu känns det som han ganska snabbt blir hängig igen. Vabruari alltså, även om jag nu bara kan vabba för vår minste såklart.

Annars var helgen typ rätt ok, det var ju sånt fantastiskt väder och det gör mycket. Det var ett väldigt roligt pass i lördags, med box-squats (som jag tog PB i på 85 kg) och ”Turkish-get-ups” med kettlebells. Det senare är en slags helkroppsövning som liksom går ut på att man ska ligga på golvet och sedan, med vikten på rak arm över huvudet, ställer man sig upp och sen lägger sig ner igen. Jobbigare än det låter, men jag tycker den är väldigt rolig. Eller ja, efter höll min krånglande vänsteraxel på att hoppa ur led när jag rättade till sport-bh’n (gissar att axeln var lite påfrestad och trött) och sen har jag haft ett högerknä som varit stelt och svullet sedan dess…. Kul det är att bli gammal ändå.

Passade på att klippa vinrankan i helgen med, den ska klippas vintertid. Riktigt skönt i söderläge i vindstilla, trots -20 grader nattetid. Från detta spret…
…till en mer städad variant. Den här fascinerar mig varje år för övrigt, för den ser verkligen HELT stendöd en bra bit fram på våren, tills den plötsligt tar fart och exploderar i grönska.

Hade en något ”utomkroppslig” upplevelse i helgen med, som jag gissningsvis kan tacka hormonkaoset för. Var irriterad på en grej, men i vanliga fall kanske jag försöker vara diplomatiskt, se det från allas håll och vara lite mjuk i framförandet, men nu var det som att nån bara kapade min kropp och psyke och bara var skitförbannad och sa rakt ut vad jag var sur över. Jag var liksom inte mer irriterad än jag vore normalt, men jag hoppade typ över allt jämkande – jätteskönt (landade också ok) men kändes så märkligt när jag inte riktigt styrde över det själv.

Om jag inte blir sjuk själv så ska jag i alla fall försöka testa att göra egen mochi själv i morgon, med fyllning av röda bönor. Fick av brorsan när han var i Japan för många år sedan, och föll pladask, men de industripackade som går att köpa här är inte alls lika goda. Vi får väl se hur det går, håll tummarna för att vi inte alla blir sjuka!

Såna oroliga färger det var i helgen ändå! Trots att jag längtar efter vår så tar jag hellre snö än lera, 100 ggr om!

Motvikt

/ LindaG / 2 kommentarer

Privata händelser har lagt sig som en blöt filt över hela mig, så det blir lite ytligt skrap på ytan av andra saker som händer just nu istället. Behöver ändå bara få skriva lite, för att inte gräva ner mig helt. Sömnen är ju inte ens bra i vanliga fall och blir katastrofal när det händer nåt.

Om jag ska försöka fundera över bra saker som händer nu, som lite motvikt, så finns det ändå en hel del. Ett, vårt minsta barn går nu i den alldeles nybyggda Ölmstadskolan som stod klar vid årsskiftet, och bytet har gått toppen. Skolan är jättefin, med en riktigt stor skolgård att leka på, och den blir lite som en långsam present med eftersom mycket är insnöat nu som inte kommer dyka fram förrän det smälter.

Mellanbarnet har äntligen haft ett ganska bra skolår på högstadiet, efter extremt mycket problem de första åren. Han har gjort sitt gymnasieval (eller flera då) och jag tror att han kommer trivas ännu bättre på gymnasiet. Håller tummarna för att han kommer in på det lite mindre, privata gymnasium där han sökt.

På jobbet har vi fått flytta in i våra nya kontor, inte helt klart här ännu men det är ändå väldigt trevligt här – och framförallt är det varmt vilket känns fantastiskt efter att ha haft underställ på kontoret på gamla stället. Det tar också några minuter mindre att ta sig till jobbet, OCH det är gratis parkering vilket underlättar för oss som bor på landet och som behöver bil. Plus att jag då som jag nämnt fått min lilla procent tjänstledighet beviljad (100% jobb vinterhalvåret och 80% sommarhalvåret). Jag känner att jag kommer behöva ha någon form av strategi för den där lediga dagen, tanken är ju att den ska ge mer tid till att greja med odling och trädgård under sommarhalvåret, så för att den inte bara ska försvinna i vardagsmåsten (handla, tvätta osv) så behöver jag kanske sätta mig och tänka till lite. Känns väldigt svårt och förbjudet att bara ta en dag ”för mig själv”, så har absolut dåligt samvete redan. Suck.

Vårlängt.

Så som tur är så är det mycket som faktiskt rullar på. I dag är det också fredag vilket vi som vanligt tänker spendera framför Bäst i Test med F, och sen På Spåret. Känns skönt med en bekant rutin som man kan vila i lite, en stund. Hoppas din fredag blir vilsam med, kram!

Min ovilja att släppa taget

/ LindaG / 2 kommentarer

När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.

Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.

I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.

Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.

När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?

Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.

Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.

Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.

Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.

2016

/ LindaG / 4 kommentarer

Det pågår en hel del inlägg de sociala medier jag följer som visar hur det var för 10 år sedan, 2016. Tänkte att det kanske är lite kul (mest för egen del) att se tillbaka och kika på hur mycket eller lite livet kan ändras på 10 år, så jag hakar på jag med.

För det första – vad bra jag bloggade ändå? Ibland när man kollar tillbaka så känns det bara pinsamt, men jag gjorde ju bra inlägg det här året. Så, 2016 fyllde barnen 10 (O) och 6 (L) år, och lilla F var inte ens född utan kom ju först året därpå. Det innebar att den hösten var första gången vi hade två barn som gick i skola, istället för minst ett på dagis.

Jag tränade fortfarande massor, styrketräning på gym, yoga och HIIT, motivationen för all denna ensamträning var absolut på upphällningen men jag körde på – fram till mitten av graviditeten med F ungefär, när han under ett yogapass gjorde en kullerbytta i magen och lade sig tillrätta med rumpan före, vilket gjorde att det sen fick bli planerat snitt med honom (inte mig emot efter två förlossningar).

Här en obligatorisk lördags-HIIT, då med F i magen.

Det här var ju också före utmattning (och absolut före förklimakteriet) så jag var ju en normalt fungerande människa – bara det.

Vi var ute i skogen en del, men det var nog lite mer fokus på träning än bara naturupplevelsen för min del tror jag. Rent generellt gjorde vi mycket med barnen, som vi alltid gjort.

Nästan exakt 10 år sedan jag skaffade min andra tatuering faktiskt, den på vänster underarm. Gillar den fortfarande!

Vi bodde ju i vårt förra hus, en villa i ett klassiskt villaområde, och hade lite slut på projekt så vi laserade altantrallen. Jag hittade även ett par inlägg om att vi redan nu börjar fundera på om vi skulle hitta en liten gård istället, några år tidigare än jag trodde att vi tänkte på det faktiskt. Vi hade ju höns redan då, ynka 4 dvärgkochin som var gränsen i tätbebyggt område.

På semestern bilade vi till Senj i Kroatien, det var andra gången vi var i Kroatien och det är verkligen ett otroligt vackert land att semestra i. Vi vandrade i en nationalpark och vi badade och åt gott, och när jag tittar på de bilderna minns jag det som en fantastisk semester.

Men.

Min känsla när jag läser om 2016 är just nu bara en enorm sorg och saknad. Den här tiden var konfliktfri och familjen var okomplicerad och vi gjorde mycket saker ihop. Jag tycker att vi gjorde allt så bra, så bra som vi kunde, och därför känns det nu så otroligt tungt att det är som det är. Jag känner mig som en liten, trasig och misslyckad spillra av det jag var då, och det gör så fruktansvärt ont. Jag saknar så oerhört känslan av familj, och gemenskap och att allt var okomplicerat. Inga stora konflikter, anklaganden, lögner och bråk, bara normala familjebestyr. Jag är ledsen för att jag inte förstår varför det är som det är nu, och så känslomässigt trött efter allt vi kämpat för. När gick det fel? Var? Hur?

Slutet av 2016.

Nej klart inte allt var rosaskimmer och gröna skogar 2016 heller, men jämfört med i dag så känns problemen då väldigt små, dock var det väl ungefär nu vi började upptäcka skärmberoendeproblematik. Minns att barnen bråkade med varandra hela tiden med, det var såklart jobbigt. Men ändå.