Ett nytt liv

I går åkte jag för att hälsa henne till världen, min lilla brorsdotter Elsa! 3½ vecka gammal, pytteliten och vansinnigt söt, satte sin hand precis runt mitt hjärta, på samma sätt som mina barns händer har gjort det i den stund de fötts. Tur att det aldrig får slut på plats!

Du är så efterlängtad, lilla hjärtat!

Bauerleden Fjällstorp

Vilken….dag, det blev i går.

Jag har ju längtat efter en utedag hela veckan och har peppat barnen, vi var alla sugna på en riktigt härlig dag i höstsolen och i skogen. Man kan väl säga att precis ingenting av det inträffade. Eller ja, vi var ju i skogen, men … tja.

Ingen utsikt direkt…

ALLA har varit tjuriga i dag, möjligen med undantag av Filip. Det har varit utbrott efter utbrott och till slut var jag nog ungefär en millimeter från att tjura ihop helt och bara åka hem igen, när vi var på väg mot Kaxholmen där vi planerat att starta. Men men, hade vi gett upp så hade dagen verkligen varit helt bortkastad, så det blev en tur ändå.

Kom igen, det skulle LÄTT kunna vara zombies där borta…

Vi fick ställa bilen hos en kompis på Kaxholmen (tack!) och gick därifrån utmed Bauerleden mot Gränna. Min tanke var att vi skulle hunnit gå till Uvenstorps grillplats, men när vi kringlat oss runt med barnen i dryga 2,5 timmar så kom vi fram till Fjällstorp och där var vi HELT nöjda med att vända. Fast som grillplats är den ju riktigt tam och ganska trist, men så fick det bli ändå.

Sällan har en muggtext stämt så bra.

Vi grillade majs och gjorde quesadillas, så alla fick fylla på energidepåerna. En stor bulle och en rejäl balja kaffe senare kändes det ändå ok att gå hemåt. När vi väl är ute i skogen är det nästan aldrig något bråk, och det var det inte i dag heller, det är inför som kan bli kämpigt.

Filip var grymt duktig och knatade på säkert 75% av vägen, och jag bar honom resten i ryggsäcken (det är TUNGT nu) och de stora grabbarna gick med på bra. Det går inte fort med barn, man får liksom inte ha bråttom, men så länge man inte bryr sig om det så är det mysigt.

Allra sista biten, när man inte vare sig vill sitta i bärryggsäck eller gå…

Sen att vår fina höstsol istället blev ett massivt dim-täcke, det var ju heller inte så mycket att göra nåt åt. Hade hoppats att det skulle släppa, och lite gjorde det väl det när vi gick hemåt, men någon sol var det absolut inte.

Tid att fundera.

Kl 18:30 landade vi hemma och nu tänker nog ingen av oss lyfta ett finger mer än nödvändigt. Är ändå glad att vi kom iväg, för det blev en bättre dag i skogen än det blivit hemma. Så kan det också bli, och det är också ok, det är ju inte alltid en idyll som det kan se ut som ibland!

Jag har en plan!

Jo men i går började min förkylning äntligen att gå åt rätt håll åtminstone, så nu har jag lite smak och jag känner mig inte riktigt lika hängig, även om jag är himla trögandad. Men skit i det nu.

Alltså man blir lite konstig av att vara isolerad hemma så här? Och då har det bara gått typ 1,5 veckor och jag har ändå jobbat samtidigt? Resten av världen känns liksom avlägsen och som den inte rör mig. Knepigt…

I vilket fall, jag fick en idé i går. Jag HAR gått och vänt och vridit på min tält-idé och efter mellangrabbens hajk senast har jag kommit fram till att det går inte, åtminstone inte än. Det blir för mycket att bära på, med packning och framförallt sovutrustning och tält, det kommer inte bli roligt.

Det här är liksom för mycket packning, för en lätt liten kille. Och vi ska dessutom klara bära både Filip och hans grejor…

MEN, jag har nu ett VANSINNIGT sug efter att komma ut i höstluften och gärna att vandra, så min plan är nu enligt följande:

Vi kör en helg-vandring, där vi vandrar kanske en mil dag ett, till ett hotell eller så, och sedan ungefär en mil dag 2. Tex skulle vi kunna gå längs med Bauerleden, sova på Bauergården och sen knata vidare mot Gränna. Ställer vi ena bilen i ena änden och den andra i andra SAMT lämnar av lite ved till dag 2 på Bauergården så kan det ju bli riktigt trevligt? Det bästa av två världar, vi får vandra och grilla gott till lunch, sen får vi äta och sova på hotell och sen vandra och grilla till lunch igen. Dessutom kan vi välja en helg där vädret ser bra ut, för jag TROR inte vi behöver boka hotell i så väldigt god tid? OCH vi slipper bära en massa packning utöver det vi vill kunna äta på dagen. PERFEKT JU!

Förkylning, soppa och höstsådd

Nej men alltså, den går liksom inte åt rätt håll den här förkylningen som startades förra veckan. I helgen kändes det först som om det kanske skulle vända, men nä. Är mer snuvig, har mer ont i huvudet och känner mig rätt mycket mer hängig i dag. Tänkte lite för mig själv att det skulle bli rätt skönt att jobba i lugn och ro hemifrån, en del av mitt jobb funkar ändå att sköta vid vilken dator som helst, meeeen…

”Är han inte rätt snorig”, sa maken i morse. Nej nej, det är nog bara lite snuvigt efter han legat ner, han var ju så pigg i helgen, tänkte jag och hade såklart fel. Så det blev inte hemmajobb i lugn och ro utan en dags VAB istället. Igen. Skit oxå. Lagom jobbigt med när man själv är hängig, och samtidigt MÅSTE lösa några små akuta saker på jobbet. Ni vet.

Så, vi har försökt sysselsätta oss lite här, i lugn takt. Städat lite, gjort en god soppa (fast utan kyckling) och höstsått perenner som är tänkta att kunna planteras ut nästa år. Tycker det är lite luddigt med beskrivningarna för just höstsådd, det kan göras i kruka men även ”på friland avsett för uppdrivning”? Vad sjutton betyder det egentligen? Kom fram till att jag sår i små plastkrukor och sen tryckt ner dem till hälften i ett av mina land, och så täcker jag med lite perlit. Vi får väl se, känns lite knepigt.

Borde ju inte vara så komplicerat egentligen, sommarblommor klarar ju av att fröså sig själva utan hjälpmedel och krusiduller liksom…

Hade velat kunna sätta lite lökar med, men kan ju inte knata runt i affärer som jag känner mig nu liksom. I-landsproblem…

Det jag HADE behövt göra är att sätta mig att räkna på byggfysiken, hann inte med alla uppgifter i torsdags eftersom läraren av oklar anledning körde på i 180, men det är ju inte heller lätt med en treåring som pratar och tjatar hela tiden.

Idioti eller möjlighet?

Ja alltså, vart ska jag börja med den här tankegången…

Har ju skola i dag, så sitter hemma och jobbar. Nu på frukostrasten satt jag i uterummet med maken som också jobbar hemma och fikade lite. Kikade ut på den höga, krispiga och blå himlen och fick ett SÅNT sug att tälta i skogen en natt med hela familjen? Vad hände nu?

Det jag såg framför mig är att vi vandrar kanske några kilometer (vi får ju utgå från mini), sätter upp tält (OBS måste vara vid vatten) och så tältar en natt innan vi går hem. Ser framför mig mysigt lägerelds-häng (myggfritt) och glada barn.

Tre gossar som är vana vid friluftsliv.

Ja alltså, jag FATTAR ju att min bild inte avspeglar verkligheten, men KÄNSLAN var sån.

Jag tror egentligen att det bara finns en enda person som egentligen inte gillar detta och det är ju jag? Barnen har ju både sovit i vindskydd och under bar himmel med scouterna och maken har inga problem att sova ute heller. Mini ÄLSKAR ju att vara ute, så han är nog heller inga problem, det är ju JAG som inte gillar att tälta? Eller? Har jag bara fått en psykos eller skulle det kunna vara kul nån gång ibland?

Det är ju den här bekväma stads-människan som inte gillar att tälta…?!?

Fördelen med att tälta själva är två – dels kan man ju välja en helg med trevlig väder (extremt viktigt) och dels så kan man ju välja en plats där man tycker är fint och där man är ensam till största delen.

Det är ju bara det där med att man behöver en del utrustning för att kunna tälta och skulle det då visa sig vara pest och pina så är det ju… onödigt. Tält visade det sig att man kan hyra, via Hygglo, men liggunderlag och sovsäckar skulle vi ju behöva, det är bara de stora barnen som har varsitt kitt. Resten av utrustningen har vi ju faktiskt, eftersom vi rätt ofta är ute på dagsturer.

Alltså vad tror ni? Har min hjärna kollapsat eller KAN det vara trevligt?!?

Inte redo

I år är jag inte riktigt redo för den. Hösten. Jag är inte färdig med sommarens enkelhet och värme helt enkelt. Eller, det är ju ett förenklat svar med…

Det börjar skymma runt halv nio nu, och jag får lätt ångest av det. Det känns tyngre än det brukar att det är på väg att bli mörkt, och jag vet inte varför egentligen.

Jag är inte alls sugen på aktivitetscirkusen som börjar denna och nästa vecka. Alla utom Filip har aktiviteter, och det ska skjutsas och planeras med mat runt omkring vart och en. Mellankillen har just nu flest aktiviteter eftersom han förutom scouter även har fått för sig att han vill testa att spela basket. Det visade sig att Bankeryds basket är närmast, så det blir dit vi kommer skjutsa honom två gånger i veckan. Förutom det ska äldsta till scouterna, maken ska hinna träna och jag och äldsta ska gärna hinna träna med.

Det är lätt att det blir min egen träning som prioriteras bort först, när orken inte räcker till, men det är ju att skjuta sig i foten, det vet jag ju. Helst ska det ju planeras in tid för återhämtning med, och sociala aktiviteter.

Försöker hämta så mycket energi som det går här hemma ändå, ibland är det genom att bara följa en treårings nycker och upptäckarlust, ibland är det att bara sätta alla framför en film och ibland är det genom att gå ut i trädgården och ta tillvara på lite av det goda som finns där. I går hackade jag och frös in nästan 4 kilo tomater, det var väl kanske 1/4 av de som hänger på plantorna. I dag har jag skurit upp gurkor och testar att göra smörgåsgurka, det har jag aldrig gjort innan.

Man skulle ju kunna tro att trädgården var stressande annars, med mycket att ta hand om, men jag har en otroligt tillåtande ambitionsnivå här, jag gör helt enkelt bara det jag känner för. Förutom att vattna då, det måste man ju göra vid behov (vilket det känns som det är jämt).

Ville inte så mycket med det här, mer än att förmedla känslan jag har i kroppen just nu, vilket är att jag håller på att släpas i benen mot hösten och jag försöker spjärna emot i gräset så mycket jag bara kan…

Alltid vi två

I går hände det för andra gången i år – äldsta passade minsta och jag och maken fick möjlighet att gå ut och käka – alldeles själva!

Egentligen är det ju inte själva maten man är ute efter så mycket nu för tiden, för vi äter ganska ofta ute ihop eftersom vi så ofta vi kan äter lunch ihop på något av stans lunchställen. Men just det där, att få komma ut själva tillsammans, ut i en annan miljö och utan något som stör eller som gör att man måste gå (tex att ens lunchtid tar slut), det är ju himla nice ändå.

Inte ett så dumt par ändå va ❤

Just att få miljöombyte gör ju att man pratar om andra saker än man gör hemma, och det ändå som vi efter 21 år tillsammans fortfarande har mycket att prata om, vilket nog gör mig gladast av allt! Att få älta lite skit som man inte kan älta med någon annan och så få förstärka att vi minsann är bäst genom att prata om saker som vi gemensamt tycker funkar bra, det är nödvändigt ibland.

Var vi åt? Det blev Blackstone, så absolut inte dumt. Efter maten blev det en promenad hem faktiskt, kvällen var så pass varm och det var ännu inte kolsvart ute, så det blev en fabulös avslutning av en bra date! Och faktiskt kanske även en bra avslutning på sommaren i sig när jag tänker efter, för nu verkar det som det blir mer höst när man ser vädret framöver….

Hofsnäs herrgård

Vi gör så gott vi bara kan här nu, för att göra det mesta och bästa av varje dag och försöka få så mycket semesterkänsla som möjligt. I dag mötte vi upp min bror och svägerska på Hofsnäs herrgård – ett för mig helt okänt ställe utanför Gällstad (typ) som visade sig vara en riktig pärla!

Det är ett heltidsprojekt att hålla reda på den här lille filuren, som försvinner bara man blinkar…

Första tanken var att ”OJ, det här här nog både välkänt och välbesökt” när vi kom dit, för det var mycket folk och stora ytor för parkering. Lite snabbt kunde vi se att det ligger på typ en halvö som är ett naturreservat, så det fanns även vandringsleder och sådant, men man kunde även hyra eka på herrgården, för intill området låg en jättefin sjö och det fanns både stora gräsytor för picknick och en fin badstrand.

Lycka när man får ett eget metspö (utan krok)

Vi var där hela dagen, så vi hann både käka lunch ur deras bistro-meny och fika, båda delarna var riktigt bra. Herrgården ligger ungefär en timme från Jönköping, men tar man en heldag så var det väl värt restiden ändå.

Vi hade laddat med både kubb och badkläder, så det gick bra att fördriva tillräckligt med tid för att vi skulle hinna umgås och prata med.
Fin badplats!

I morgon har jag bokat in ett rum på Escape House åt oss och de stora barnen, som någon form av final på semestern. Men ändå, det känns i hela magen att jag inte riktigt är färdig med semestern, fast på måndag är det ändå dags att börja jobba. Mini ska på dagis och mellangrabben på Fritids för en dag (sen ska han på sommarläger resten av veckan) och maken börjar jobba han med.

Jag är inte riktigt med på det här – att man bara rycks med i ett ekorrhjul man liksom inte riktigt har kontroll över. Men så är det väl. Så, nu tänker jag dra nytta av dagens faktiskt varma väder och sätta mig på altanen med ett glas rosé tror jag bestämt. Hoppas ni får en skön helg, oavsett om det är den sista på er semester eller ej!

Omberg

Har tänkt åka hit ett tag nu, för jag har hört att det ska vara så fint, så i går satte vi oss i bilen och åkte den knappa timmen hit. Kommer ihåg att mina morföräldrar åkte dit ibland, men har aldrig varit där själv, men mina förväntningar var ändå rätt höga (tyvärr, kanske).

Kuperat är det ju, så det var bra att mini satt i ryggan ibland, fast jobbig för mig (puh)

Alltså jag vet inte, det var rätt dåligt skyltat, väldigt få och trista grillplatser, svårt att hitta och tja… Miljön och så var ju fin, men liksom inte som jag förväntat mig? Eller så missade vi något… Vi gick Ellen Keys led som skulle vara 6 km, men kortade av den lite eftersom vi gick med Filip.

Det jag gillade var att det var steniga naturstigar, det är lite roligare att gå när det är så och såklart var bokskogarna vackra. Eller alltså, jag vet inte, men jag åker nog hellre till tex Strömsbergskogen eller Västanåleden om jag vill ha liknande natur, och till Grännaberget för utsikten, eftersom det ändå är ganska långt till Omberg. Kanske var vi bara inte på humör, eller så valde vi fel led, i vilket fall kommer jag nog kanske inte återvända på ett tag när det finns vackrare leder närmare Jönköping…

Svårt att hitta vart lederna började och slutade, och vi hittade inte grillplatserna som var utmärkta på kartan i flera fall. Trots expert-hjälp med kartläsningen!

Österlen

I tre dagar nu har vi varit så nära utomlands man kan komma – eller, vi har varit nere i Skåne 😉

I tisdags spenderade vi nästan hela dagen hos min svägerska (på ”riktigt” sedan de gifte sig i höstas, haha), dvs makens syster med familj. Fantastiskt trevligt, och vi pratade och åt hur mycket som helst. Vi hade två nätter bokade på Malmö arena hotel, så där spenderade vi natten, inte lätt att ta gäster när man kommer fem pers, så det var en bra lösning.

Onsdagen fick vi en guidad tur ”Österlen runt”, som började på Sveriges sydligaste punkt – Smygehuk.

Därpå blev det en promenad upp till Ale Stenar – där det var halv storm (och en anstormning av folk) – men när vi satte oss vid hamnen precis intill så hamnade vi i lä, så där var det suveränt att sitta och käka.

Sista stoppet blev en lång, vit strand vid Sandhammaren. Mängder med bilar, men det var ju en sån megastor strand så man kände sig rätt själv ändå. Här blev den kraftiga blåsten både orsak till lek i vågorna och ganska jobbig på stranden, det var ju inte några temperaturer att prata om heller men trots det badade barnen.

Minsta kusinerna ❤
Och de lite större ❤

I dag tog vi mest ett par snurriga varv inne på Emporia (inte lätt att hitta där inne), men det funkar ju sådär med tre barn är ju bara att konstatera. MEN – på hemvägen från Malmö plockade vi upp något jag lovar att berätta om i morgon! Nu är jag trött och vill mest vara i fred en stund efter ganska intensiva dagar med familjen.