Snöyra och bloglovin’s fall

Alltså älskar att det äntligen kommit lite snö! Ungarna har åkt pulka i två dagar och i kväll var det snöforts-bygge. Underbart när det inte bara är mörkt och geggigt ute! I morgon tänker vi följa med maken när han ska köra sin NMT-träning uppe på Öxnehaga – vi tar med pulkor, ved, material för att göra varm choklad och lite fika tänker jag. Så kan vi åka pulka medan han tränar och så tar vi lite varm choklad vid pulkabacken sen, känns som ett vinnande koncept! Har tänkt släpa med mig kameran med, fota snö är rätt svårt tycker jag, men hoppas ändå kanske hinna få NÅT trevligt vinterfoto ändå.

Vill nån sällskapa oss i backen så är vi där vid 10 i morgon förmiddag!

Men, sen var det det där med Bloglovin’ med. Använder det själv för att följa bloggar och vet att rätt många fler än mig gör detsamma, men nu verkar den vara inne på dödsdansen och går inte ens ladda ner i appstore längre. Gillar inte WordPress eget flöde utan vill helst kunna välja fritt på ALLA bloggar jag vill följa (även om det inte alls är så många nuförtiden). Efter lite googlande verkar det som om Feedly är den bästa ersättaren, så vill du fortsätta kunna följa mig så rekommenderar jag att du laddar ner den appen (eller kollar via deras hemsida). Självklart kan du fortsätta följa mig via bloglovin så länge du har kvar appen och den funkar, eller läsa via mina länkar på Facebook, men är du en läsare som följer fler bloggar så verkar Feedly smidigast. Där kan du även följa flöden på tex Twitter och annat med, om du är lagd åt det hållet.

Så, önskar er (och oss själva) en bra helg – må snön ligga kvar länge!

Reflektioner

2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.

Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?

Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.

Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.

Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.

Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.

Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.

En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.

Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.

En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.

Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?

Julstök och hundgöra

Vi har haft en rätt bra jul ändå, på det stora hela. Julafton gick i en rasande takt vilket resulterade i att det blev lite stressigt att få iordning på maten, men det var bara skönt. Alla blev nöjda och glada med sina paket vad jag kunnat utröna, så det känns med bra. En lång promenad i solen hann vi med oxå, perfekt!

I går fick vi äntligen träffa bror med hans lilla familj, de sover hos mormor som ju nyligen haft Covid och därmed inte smittar, och vi träffades utomhus över en eld i vattenledningsparken, där vi bjöd på varm äppelglögg och saffranskrabbelurer. Så himla kul att träffa dem! Och för övriga familjen var det ju första gången de fick se lilla Elsa, som nu är nästan 4 månader gammal (fast hon sov mest hela tiden i sin vagn).

Eftersom det annars är näst intill omöjligt att hitta på några roliga aktiviteter så här på jullovet med barnen i läget nu, så känner jag mig himla priviligerad som fick möjligheten att ”låna hem” två hundar från Xoloanne i dag igen – en aktivitet som alla verkligen älskar. I dag fick vi låna Zally som vi lånade sist, men även den lilla 5-månaders (eller om hon är nästan 6) valpen Maya som är en naken nakenhund. Hon var så grymt söt och charmig, och ett tag busade hon och Filip i soffan så jag tror båda riktigt kiknade av skratt! Hundarna trivs bra med barnen och barnen bra med hundarna, ingen tränger sig på någon annan utan man liksom bara ”hänger” på ett tämligen avslappnat sätt – även om det såklart inte blir riktigt lika avslappnat som om man har en helt egen hund. Det var fullt upp här hemma, så det blev bara några suddiga bilder med mobilen, men hoppas ni förstår myset!

Precis lagom stor för en treåring!
Soffhäng och vila!

Det verkar också vara så att Chili (som vi inte lånade) är dräktig, så nu väntar vi sååå på valpar i slutet av januari! För vad tomt det känns utan hund nu!?!

För att kompensera mina dåliga bilder måste jag bara visa den här bilden på Maya, lånad av Xoloanne!

Vad julen betyder för mig

En lucka i Kajsons julkalender.

Alltså, rent spontant – inte så himla mycket?

Jag tycker det är jättemysigt kvällen innan jul, när alla käkar ostar och chark och sitter och umgås hela kvällen, även om det nu oftast är över Bingolotto. Iofs ganska skönt program på så sätt att man inte bryr sig så mycket direkt, man kan bara slökolla med ett öga liksom.

På julafton är helt klart det roligaste julkpapparna, både att ge och att få. Det är ju sååå roligt att ge ungarna saker (såvida de inte agerar som otacksamma skitongar, men det händer i princip aldrig). Man vet ju heller aldrig vad som blir mest populärt ens med de stora barnen, det kan likaväl vara en liten skitgrej jag köpt för att fylla ut lite under granen som den dyra ”stora” julklappen för året. Men i och med att vi firat själva de senaste åren så känns det mest lite tomt och ledsamt. Paketen under granen känns få och dagen är bara lång.

Har nog heller aldrig haft så lite pynt som i år, runt advent brukar jag plocka fram lite stjärnor och smått, och sen brukar det mer juliga med tomtar komma allteftersom, men ingen annan frågar efter det och då har jag inte orkat bry mig heller. Men visst, vi har en gran i alla fall, och den är fin.

Så nä, julen betyder inte så mycket för mig. Gillar nyår bättre som mest fokuserar på lite lyxig mat.

Har för övrigt tjatat på ungarna i ungefär två veckor att vi ska försöka få till ett julfoto-tillfälle, men det har inte blivit av och nu vet jag inte om jag orkar tjöta med. Men vi har ju fått till några under åren åtminstone, kanske kan vi i alla fall få till ett på julafton, när ändå alla har lite finare kläder på sig?

2019
2018
2017
2016
2015
2015
2013 eller 2014 kanske?
2011
2010

Pest och pina

Nä men idag var en riktig pissdag hörni. Det var ju äldsta och yngsta som var sjuka i morse, samt maken, men efter ett par timmar i skolan kom även mellankillen hem och mådde skrutt. Jag skulle kunna jobba typ hur mycket som helst nu känns det som, men försöker lösa det jag kan hemifrån, det blir lite VAB och lite jobb. Just nu börjar jag faktiskt känna mig lite hängig med, men det kan vara ren trötthet med.

Det går ju sådär att vara hemma allihop så här mycket alltså. Ni som tycker det funkar bra, hur gör ni??? Tycker det blir så jäkla mycket tjafs, alla är trötta på varandra och skulle behöva vara själva ett tag, vädret är pissigt och tålamodet är NOLL. Det enda man gör är att laga mat och plocka undan, i en enda loop…

Visst, det finns små ljuspunkter här och var, den bästa var nog denna synen framför Tv:n i morse.

Två snuviga brorsor

Det är halsont, snuva, lite feber och en allmän hängighet som verkar gälla, familjen över. Maken och O testade sig idag, får se vad det är, men gissningsvis vanlig förkylning.

Två i ett

Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.

Något jag aldrig kommer göra igen

Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.

Jag kommer aldrig få barn igen.

Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.

Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.

För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?

Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.

Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)

Det här längtar jag efter

Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…

Att KRAMAS kommer nog först på listan.

Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.

Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.

Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.

Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.

Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.

Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.

Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.

SOLEN!

Att få börja odla lite igen.

Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.

Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.

Vad längtar du efter?

Juli till december

Som vanligt så är det i juli vi gör mest saker, man är ledig, vädret är oftast bra (även om det var väldigt halvdant i år) och det finns mycket aktiviteter att välja på. Så vad gjorde vi då?

Jo, vi var ute och paddlade kanot med hela familjen på Stråken, och lite senare med bara de stora barnen i Bunn.

Vi fick ett fantastiskt erbjudande om att få låna ett sommarhus av Tobbes ”sommar-mamma”, där vi spenderade en fantastisk långhelg:

Sen var det dags för den enda lite mer planerade aktiviteten denna sommaren, ett par dagar på Österlen med kusinerna!

Efter det blev det mest små-utflykter, som till Omberg.

I trädgården växte det så det knakade…

Juli blev augusti och nu kom betydligt trevligare väder, lagom till semestern var slut såklart. Trädgården fortsatte leverera får man ju säga.

Och skogen gjorde detsamma, för vi plockade en jätteomgång med sommarkantareller!

Jag kände lite ångest efter en sommar som inte erbjudit den semester jag velat och behövt ha, så i augusti passade vi på att göra om i hallen.

September kom, och vi fortsätter döva lite ångest med renovering av sovrummet med…

Vi tog en minst sagt prövande vandring hela familjen på Bauerleden.

Men det bästa den här månaden var att hälsa på min lilla brorsdotter!

Oktober drog in, och det blev inte så många aktiviteter längre. Jobbet har varit ganska stressigt stora delar av året och är det nu med, eller stressigt kanske inte är rätt ord men jag känner en stor press på att inte göra fel, så jag är ganska mentalt trött (även nu). Men lite gör vi, vi tar tex med mini på en stunds utflykt på Hökensås, det började katastrofalt men blev helt ok sen ändå.

Det har varit en ovanligt deppig och ångestladdad höst ser jag nu, när jag tittar tillbaka. Men lite utevistelser hjälper till att lätta på klumpen i magen.

Sen kom november, även årets i vanliga fall deppigaste månad, och inte superkul i år med covid och allt heller. Det händer inte så mycket, men jag stickar mig en gosig halskrage och ett par vantar, använder dem faktiskt massor!

Sen går vi ju faktiskt vidare med en tanke vi haft så himla länge, att skaffa hund. Beslutet är inte 100 klart ännu, men vi har fått träffa en fantastisk uppfödare och hennes fina hundar – och faktiskt ska vi få låna hem den här sötnosen till helgen (bild lånad från Xoloannes sida)

Och december då? Tja, vi är ju mitt i denna totalt genomgrå månad, bredvid mig har jag en förkyld hustomte som fick komma hem från dagis och i morgon blir det VAB. Vi får väl se vad månaden har att komma med i övrigt…

Årets designpris

I kväll har maken julfest med sin avdelning – digitalt såklart. Så vi övriga har underhållit oss med att dekorera pepparkakshus 🙂 Tobbe hade köpt en burk med 10 mini-pepparkakshus, och så gjorde vi dubbel sats kristyr. I år fick även Filip vara med och dekorera själv, vilket gick överraskande bra? Nästan inget kladd och hög koncentration, jag är grymt imponerad! En hel by blev det till slut, utan bråk (!!!!) och för en liten stund nu känner jag mig som årets mamma. Så roligt!

binary comment
Man vet aldrig när det är sista gången man gör pepparkakshus med nån som är 14, bäst att dokumentera!
En hel by blev det!
Stor koncentration!

Jag vill veta mer!

Ja alltså, ni vet ju hur jag är – blir jag intresserad av nåt som MÅSTE jag ju läsa på och lära mig mer om det… Så, idag har hela familjen suttit och kollat på gamla avsnitt av TV4:s valpskola. Jag tänker lite som så att det måste ju vara en förutsättning av vi alla gör likadant och utgår från samma tanke – det finns väl 13468 olika sätt att uppfostra en hund – så det blir enklare för hunden att förstå.

Om vi tar ut glädjen i förskott innan det ens finns en valp? Absolut. Men vad fasen, förr eller senare blir det väl en valp ändå OM det nu inte skulle tagit sig nu, och vi längtar alla väldigt mycket!

Förstår också att det är MYCKET jobb med en liten valp, men vad sjutton, har vi överlevt 3 bebisar så ska vi väl klara detta med tänker jag.

Man blir inte mindre sugen av att ha förmånen att få hälsa på den här söta lilla tösen på 11 veckor på jobbet!

För övrigt så har ÄNTLIGEN jag och barnen fått träffa mormor idag, hon har haft COVID men är frisk nu och har därmed inga restriktioner alls i ca 6 månader framöver – vilket både vi och hon är väldigt glada för! Det blev lite firande av O igen, hon har ju inte kunnat fira honom, och så en lång och iskall promenad (pga tempo = 3-åring). Skönt för henne att kunna träffa folk och gå i affärer, när nu allt annat känns trist, för hon kan varken smitta eller smittas ett bra tag framöver!

Nu ska jag göra en saffranspannkaka, det blir lite dessert efter dagens middag som blev bouillabaisse, och sen är det dags för digital cider-provning!