Vattenledningsparken

Eftersom det utannonserats skitväder i dag så tänkte vi att vi skulle ta oss ut en sväng i går. Lukas har varit sjuk i veckan så det fick bli en kort promenad, vattenledningsparken kändes lagom. Vi fick dessutom sällskap av mormor som hade med sig supergott fika!

Fillevippen var på toppenhumör

Ville göra det enkelt för mig för jag känner att jag blir stressad av att försöka få till mat samtidigt som 3 barn är hungriga och en valp behöver ständig tillsyn – hur vi än delar upp oss så räcker vi knappt till och då blir matlagningen en extra faktor. Det blev medhavda äggmackor och så gjorde vi bara en liten eld för att koka kaffe på. När vi väl kom ut kändes det kanon, men stressen ligger högt upp i halsen på mig just när vi ska komma iväg och allt och alla ska med.

Faktiskt var alla barnen glada och nöjda
Och mormor med 🙂

Som en fantastisk bonus till denna ändå väldigt trevliga utflykt så uppförde sig Nala VERKLIGEN exemplariskt! Hon skällde inte på mormor, hon satt SÅ fint på sin filt när det gick förbi folk, cyklister och hundar (en liten bit bort ska tilläggas, men inte mer än ca 10-15 meter från där vi fikade). Det var verkligen ett tillskott på utflykten när hon funkade så bra – precis det jag har haft i huvudet som någon slags målbild innan vi skaffade hund. Superkul!

Och visst ÄR hon för jäkla fin med?!

För övrigt så vägde jag henne i veckan, ca 4,5 månader gammal vägde hon 13 kg. Så sjukt fort hon växer! Hon kommer bli en stor tjej! Tror hon är ca 48 cm hög, svårt att mäta exakt.

I dag är det inte mycket planerat, maken och mini är och slänger skräp så vi ska kunna plocka hem lite fler fönster i veckan. Jag håller på att koka dillkött till dagens middag och så kör vi lite tvätt – det är typ dagens plan. Orkar jag ska jag plantera om lite växter som jag förodlar, annars ska vi mest … vara? (Det jag är kass på)

Täppta näsor och en tvåbent hund

Tänkte innan idag att jag skulle sätta mig och blogga lite, men nu när jag satte mig blev det helt tomt i skallen. Men vi kör väl på ändå, lite vardagssvammel brukar det ju bli…

Vi varvar valp-träning med sjuka barn här hemma. I går vaknade Filip med täppt näsa så han fick stanna hemma – men istället för att det som väntat eskalerade till feber så försvann det i stället helt och var nog bara nån tillfällig morgon-täppthet. I dag fick istället Lukas rätt hög feber och framförallt feber som inte ville ge med sig med vare sig Ipren eller alvedon, riktigt hängig har han varit. Han får testa sig i morgon är tanken.

Valp-träningen då? Jo men vi hade vår första valpkurs-tillfälle i tisdags. Nala var superpeppad så att säga, hon började kursen med att grundligt skälla ut alla andra deltagare och gick sedan på bakbenen hela promenaden runt eftersom hon tog i för kung och fosterland för att ta sig fram till övriga deltagare. Joråsåatte. Himla bra husse o matte man kände sig som där en stund, men med lite pepp från coachen att det kommer ge med sig och att hon sen klarade övningarna galant så kändes det ändå bra. Hon är ju himla reaktiv den här lilla tösen – har förstått att det uttrycket passar bra på henne i alla fall. Hon reagerar ju liksom på det mesta, med någon form av blandad nyfikenhet, glädje och lite vaksamhet och försvar. Vi jobbar rätt mycket med henne, många gånger per dag blir det (korta) träningspass och våra promenader är också de ett helt eget träningspass i att gå fint i koppel. Går vi själva är hon duktig på att inte dra och att söka kontakt med oss, men kommer det distraktion i form av människor, cyklar, stora lastbilar eller framförallt hundar så blir hon så uppstirrad att hon helt tappar förmågan att lugna ner sig. Mycket att jobba på där – men vi märker också att det går framåt.

Orkade inte ens leta upp nån ny bild… Den här är från i helgen.

I dag var hon för övrigt med mig på jobbet på förmiddagen, försöker köra en halvdag i veckan i alla fall för att hon ska lära sig att hänga med där med. Först var det allmän utskällning, men sen lugnade hon ned sig och vi kunde sitta bredvid (jag och mina kollegor) utan att hon skällde på dem alls. Men gå fram gör hon inte heller, det är alldeles för läskigt…

Nu måste jag gå och lägga mig, i morgon stundar en ny dag med distansutbildning… Tjingeling!

En påskafton

Ändå en bättre sådan än jag väntat mig? Jag och Nala började med en timmes promenad i Bankeryd när Lukas spelade fotboll – som vanligt på lördagar. Men promenaden gick bra och vi hade det väldigt trevligt!

Hoppar upp så fint och poserar lite!

Barnen fick leta påskägg och därpå blev det såklart påsktårta, nån fason får det väl ändå vara på högtiderna trots att vi knappt firar annars. Gott i alla fall, även om det är gränsfall för vad jag klarar i söthet…

Hade tänkt lägga upp bilderna jag tog med systemkameran, men det kändes som ett alldeles för stort projekt just nu. Ni får en (till) bild på Nala istället, när hon chillar på altanen.

Sen fick jag ÄNTLIGEN träffa min lilla brorsdotter som hunnit bli hela SJU månader?!? Eftersom maken och Filip nyligen varit förkylda ville de inte riskera nåt, men jag hängde med på en promenad med gänget i alla fall, för att hinna prata åtminstone lite. Så sjukt, i vanliga fall hade jag ju hållit i henne massor, kramat på henne och träffat henne mängder med gånger fram till nu 😦 Jävla Covid.

Till middag blev det i alla fall hemgjorda, grillade hamburgare – och det är så sjuk gott ändå! Och så lite påskgodis till efterrätt (choklad med likör i såklart, punschpraliner och ”banan-S” eller vad man ska kalla dem)…

Ändå en bättre påskafton än jag hade vågat hoppas på måste jag säga. Hur var din?

Att balansera på gränsen

Det är bara att erkänna, jag är på gränsen till en utmattning. Vad konstigt, för jag har inte känt att jag kunnat eller velat skriva om det här tidigare, men så idag kändes det som om bitarna föll på plats. Jag har fått hjälp, ska tilläggas, efter ett standard hälsobesök via jobbet så fick jag rött på staplarna som gällde stress, och i dag var jag på ett av de samtal hos en psykolog som mitt jobb generöst bjuder på om man vill eller behöver. Det är många saker i det här jag vill förklara känner jag, det är på något sätt viktigt för mig att jag får en chans att förklara hur och varför – och som vanligt eftersom jag har en blogg så kan jag ju faktiskt göra just det utan att någon avbryter 😉

I vilken ände ska jag börja då? Jo, till en början vill jag säga att jobbet är inte den största enskilda faktorn till att jag är så stressad, det är en samling av många saker varav de flesta gäller familjen på ett eller annat sätt och de kommer jag inte skriva om nu heller. Ni får helt enkelt ta mig på mitt ord. MEN, jag har ett jobb som kan vara stressigt och mycket i perioder, har jag då INTE ett grundläge där jag är så stressad att jag är på vippen att slå över så har jag inga jätteproblem att hantera den stressen och hålla den ifrån mig. Men har man redan andan i halsen och en halvt förlamande känsla av stress så hinner jag liksom inte hålla undan stressen på jobbet heller, då är den helt plötsligt redan över mig och jag har inte hunnit få upp guarden.

Jag har aldrig varit hos en psykolog innan – bara för min egen skull – och jag måste erkänna att jag inte direkt trodde att jag skulle få så mycket hjälp av det. Men såklart dumt av mig, det här är inget som är unikt på något sätt och det är proffs som jobbar med det hela tiden, så hon hade såklart mängder med bra frågor, förslag och så. Hon ringade ganska snabbt in hur illa det egentligen är trots att jag kände att ”äsch, det är väl inte så farligt, varje enskild sak är inte så stor och det här borde jag klara själv” och satte väl ganska snabbt fingret på vad problemet/problemen är i att må som jag gör. Egentligen och i vanliga fall VET jag att jag måste hålla min högpresterande sida i schack och det brukar jag kunna göra med, men det har som sagt krupit över mig lite obemärkt till ett läge där jag inte längre kan hantera det.

Hur dum man känner sig? Jättedum. Dum som inte fattar bättre än att se till att jag inte blir utbränd, dum som tänker att jag ska kunna klara det själv, dum som fortsätter försöka prestera på 120% i precis allt jag gör – jag VET ju rent teoretiskt att det inte funkar, att ingen tackar en och att det bara är dumt, men det smög liksom upp på mig och det är lite som att vara begravd under ett ton fjädrar – varje fjäder väger inget men tillsammans är det lik förbannat ett ton. Mina starkaste känsla just nu är en stark känsla av otillräcklighet och mitt största problem är att det inte går att få till någon återhämtning just nu, stressen är helt enkelt konstant och hög.

Hur mår jag då? Det knäppa är att jag vill skriva ”men typ ok” på den frågan, fast MINSTA lilla antydan till egentligen vad som helst gör att jag får ett tryck över bröstet och min andning blir ytlig så den knappt ger nåt syre. Min hjärna är TRÖTT, jättetrött och jätteseg vilket i sig är ett problem eftersom den glömmer saker som gör mig stressad – jag ni fattar vad dumt det blir. Det jag oroar mig för mest när det gäller jobbet är att det ska anses vara en svaghet och att jag därmed inte ska få behålla ”mina” projekt, något som jag verkligen inte vill. Nu ska också tilläggas att den oron finns troligen bara i mitt huvud, jag har ett bra företag i ryggen som inte borstar av sig sånt här, så missförstå mig rätt.

Det känns bra att ha börjat ta tag i det hela med lite hjälp. Mitt mål är att jag inte ska må så dåligt under ”hell hour” (dvs första timmen man kommer hem efter jobbet, alla är hungriga och vill ha mat och precis alla vill ha något av en samtidigt) att jag inte får luft och bara vill skriva rakt ut. Att jag återigen själv ska kunna ha kontroll över stressen på jobbet så den inte styr mig utan istället tvärtom. Och visst ja, den lilla detaljen att jag kanske kan hitta tillbaka till att ha lite roligt med…

Förresten, en liten passus, den kommentaren jag fått oftast när jag nämt att jag känner mig trött och sliten är att ”det var ju smidigt att skaffa valp med då”. Och ja, det var kanske inte den bästa timingen, men samtidigt som hon ju kan vara en handfull pga valp så ÄR hon ju också återhämtning. Att gå ut med henne kräver 100% fokus på bara henne och inget annat, att gosa med henne gör hela kroppen lugn och framförallt – är hon totalt spattig en stund kan jag avgränsa hennes yta med kompostgaller, något som inte rekommenderas i övriga familjesituationer tydligen 😉

Sådär, nu har jag delat en del av min känsla just nu med er. Varför? Jo men dels för det får mig att bena upp saker och få dem att inte kännas så stora som de gör när de stängs in i mitt eget huvud, men även för att jag ju inte är dum – jag VET att det är många fler än mig som är eller har varit i ungefär samma situation. Och är det nåt jag lärt mig i denna pandemi så är det att om man inte delar med sig av saker så blir allt så stort och mörkt i ens huvud att man inte kan hantera det. Frågor på det?

(Medans jag skummade igenom det här – det gör jag i princip aldrig men det kändes som ett sånt inlägg man måste göra det på – så känner jag att det är 1000 saker till jag vill utveckla runt detta, men nu har jag redan tagit din tid läääänge, så det får bli en annan dag)

Filip 4 år!

Det känns så stort, 4 år. Du visar så fint med hela handen där tummen är fint invikt när man frågar hur många år du fyller. Du ska få vara hos mormor på din födelsedag, istället för dagis, och där kommer du bli grundligt bortskämd som alltid – du älskar att vara där.

En bild från i julas – har inte hunnit plocka upp kameran sedan dess typ.

Du är mycket bestämd och är absolut av åsikten att det är du som bestämmer hemma och att vi andra mest är medel eller hinder för att du ska göra det du vill. Det är inte riktigt trotsåldern som dragit igång än, men den känns som den är på gång så att säga…

Tror du anser att du styr, trots att du sitter i ryggsäcken. Och till stor del är det väl även så, hahaha!

Du är också den roligaste lilla pojken jag vet, du har så mycket funderingar i ditt huvud och du har så mycket fantasier, så det är ett fascinerande nöje att prata med dig (även om man ibland får gissa lite för att försöka hänga med).

Du är så himla KAPABEL i ditt sätt liksom.

Trots att du tycker att det är lite läskigt när hon hoppar eller biter så gillar du verkligen Nala – till en viss del för att du anser dig ha som uppgift att uppfostra henne tror jag. Det är nästan så man kan ana lite syskon-rivalitet sedan vi skaffade henne, eftersom hon tar lite av den tiden som du så självklart annars tar som din egen.

Lite läskigt, men du ska ändå sätta dig och leka med henne precis hela tiden ❤

Varje dag när vi kommit hem från dagis så ska vi gå en Plenad (promenad), helst till nån lekpark. Ofta blir det pappa som går med, jag stökar lite med maten eller är bara för frusen efter jobbet för att orka vara ute så mycket mer. Får du välja själv (vilket du väldigt ofta får) så är du där i flera timmar, till ditt sällskap inte längre står ut.

De goaste små kinderna och de längsta ögonfransarna ❤

Du älskar att pussla, och har på sistone även börjat tycka mycket om att läsa böcker. Pannkakstårtan är en favorit just nu, och jag är rätt säker på att det blir det som serveras hemma hos mormor i dag…

Älskad av oss alla är du, så mycket, så mycket. Världens finaste 4-åring, stort grattis på din dag!

Bara en helg som försvann i en blinkning

Nu är vi trötta här hemma, maken och jag. Just nu går all energi åt till att mest bara klara dag för dag, med sånt som måste göras och barn och valp som ska tas om hand. Och hållas koll på – framförallt minstingen och valpen – det ska bajsas och kissas (båda), ut och rastas fast helst inte samtidigt (båda), lekas med (båda) och så ska man truga med maten (båda). Japp, det är självvalt med valp och japp, jag vet att det är jobbigt fast övergående, men jag tänker ändå bara beklaga mig en minut ändå – de flesta som läser bloggen kan ju hålla två saker i huvudet samtidigt. Precis som när man har en spädis så KAN man BÅDE tycka det är asjobbigt och vara jätteglad över det samtidigt, naturligtvis.

Det blir inte så mycket leva just nu, utan mest överleva så att säga. Men vi försöker där vi kan, blev så sjukt sugen på typ en grekisk sallad i går så det fick det bli, med ett glas prosecco till. Men det hjälper inte riktigt, vi saknar båda lite mer andrum (min fredag kändes mest som en kort inandning), och just nu hinns inte något extra med, tex tid för oss vuxna att träna. Det funkar ju bara på väldigt kort sikt, så jag hoppas vi snart hittar bättre rutiner för att hinna med även sånt. Det blir ju åtminstone mer vardagsmotion i form av promenader, alltid något.

Ute hittade jag min första krokus i går – det går lite hårt åt dem med Nala som gärna både tuggar och gräver i det mesta ute, men ett par stycken hade i alla fall överlevt.

Vi har gått lite promenader, hon och jag, med varierande resultat. Ibland går det superbra, ibland är hon bara jättestressad och drar och ibland vill hon inte alls gå hemifrån. Men då är det skönt med trädgården med, där älskar hon ju att vara så jag hoppas på lite varmare dagar när det är mer behagligt att vara ute. Dock får man ju som sagt inte kolla bort många sekunder, för då har hon grävt sig ner i gräsmattan eller nåt av mina land…

I dag har hon haft jättesvårt att komma till ro, och gått efter mig som en svans. Nu till slut somnade hon faktiskt i soffan här bredvid, och småsnarkar.

Barnen älskar Nala, även Filip som ändå samtidigt tycker det är lite läskigt när hon kommer och ”biter” i honom (måste säga att hon snabbt lärt sig att inte röra honom, men det räcker ju att hon springer förbi och gapar så är det ju vassa tänder som repar). Däremot är det inget som avskräcker Filip, han kastar gärna leksaker till henne och leker med henne, och hon får gärna sitta i hans knä – som i går när de kollade morgon-Bolibompa ❤

Det var vår tämligen ointressanta helg, som ändå varit helt fullsmockad med saker som måste göras. Jaja, nån gång kommer jag läsa tillbaka på det här inlägget och antingen tycka att ”gud vad mysigt det var ändå” eller ”gud vad skönt att det är lite lugnare nu” (eller båda delarna samtidigt).

Det finns nog hopp

Vad många fina kommentarer jag fick på förra inlägget, tack! Det känns verkligen som något nästan alla (med lite större) barn går igenom på ett eller annat sätt. Ingen vill prata om det för man känner sig kanske både som en dålig förälder (jag talar i alla fall för mig själv) och sen är det ju det här med barnens egen integritet – även om det senare blir mest aktuellt när man skriver så här, inte bland vänner.

En bild med längt efter solljus som strilar bland träden…

I dag är jag helt slut, dels efter en riktigt intensiv jobbvecka som det alltid blir i uppstarten av ett nytt projekt, men också bara av allt som pågått den ”senaste” tiden. I morgon har jag för typ första gången någonsin tagit ledigt för att bara vara, utan att det är något annat viktigt inplanerat. Ja, det är några saker som måste skötas ändå, men i övrigt tänker jag bara försöka ta hand om mig själv – och så Nala med då – för att försöka få tillbaka lite energi. Jag har faktiskt börjat redan nu, jag har just hällt upp en liten skål ostbågar och ett glas rödvin och satt mig i soffan. Barnen har fått en kalle-pocket, en iPad och en är på scouterna och Nala har lagt sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det känns skönt, och jag hoppas att om en liten stund så sjunker axlarna ner en bit och då lär jag väl somna sittande här…

Jag hoppas att ni alla orkar med era egna kamper, om inte så kan jag alltid låna ut ett öra. Ha en riktigt skön torsdag nu, för i morgon hörni, då är det fredag!

Upp och ner och upp igen

Det måste verka så ”hattigt” mitt liv, för er som följer bloggen. Mellan inläggen kan det ju gå åtminstone ett par dagar, och då är det många små saker som hinner hända som kan ändra humöret och känslan ganska drastiskt, men när man läser här måste det verka provocerande hoppigt?

I dag har jag en riktig skit-dag. Inte på jobbet, det har rullat på rätt bra, men hemma. Jag har inte ett enda problem mer i dag än jag hade tex i går, men i natt sov jag uruselt pga Filip som bara strulade natten igenom och helt plötsligt känns allt liksom nattsvart. Alla vardagsproblem blir stora, och de stora problem vi har känns oöverstigliga och man befinner sig plötsligt längst ner i ett hål.

Ett inlägg utan bilder känns så himla fattigt. Samtidigt tar man ju typ aldrig bilder som passar in i ett deppigt inlägg? Kanske kunde bli en egen foto-genre…

Det har varit så jäkla emotionellt uttömmande det senaste året, vi har kämpat massor med vissa saker och man känner sig så himla ensam – trots att jag vet att nästan alla jag känner kämpar med olika ”problematik” med sina barn. Det är allt från ångest, ätstörningar, barn som behöver extrahjälp och barn som av olika anledningar orsakar huvudbry för sina föräldrar. Och vi kämpar så mycket, allihop, jag ser det och jag vet att vi försöker, vi jobbar i motvind och vi slåss på olika sätt för våra barn. På inget sätt menar jag att vi har det värre än någon annan – inte alls – men jag tänker att kanske kan det vara en tröst ibland att veta att många har egna kamper som inte syns och som tar oändligt med energi.

Känner att vi är så himla ensamma i våra kamper – kanske är det inte så utan bara en känsla som är färgad av min egen upplevelse – men min känsla är ändå att vi kämpar så mycket på var sitt håll. Tänker ibland att det på vissa sätt måste varit så mycket enklare när man levde i små bosättningar eller byar där liksom ”alla” uppfostrade barnen och hjälptes åt med saker tillsammans. Det är säkert en skev bild i mångt och mycket, men samtidigt är vi väl inte i grund och botten gjorda för att vara ensamma utan mer flockdjur. Nu är jag ju inte ensam på så sätt att vi är två föräldrar som jobbar ungefär lika mycket med barnen (och annars också), hade jag varit ensamstående vet jag inte vad jag gjort.

Så, i dag är en skitdag. Får jag sova lite bättre i natt kommer allt kännas mer överkomligt och inte lika stort och mörkt som det gör i dag – det VET jag ju rent logiskt och erfarenhetsmässigt. Men det känns ju lika skit för det, och det får ju liksom göra det ibland så länge man inte ”fastnar” och det utvecklas till en depression tänker jag. Och som vanligt känns det mesta liiiite bättre efter att jag fått skriva av mig, så tack för att ni lånat mig ert öra (eller snarare öga). Sen blir det ju vagt – barnen är inte så små längre och deras integritet kommer ju såklart först, det går inte komma ifrån.

Ett hjärta till alla er andra som kämpar ❤

Hoppas era kamper går lättare och att ni har fler bra dagar än dåliga! ❤

Hundmöten, tenta och vårlängt

Det har inte varit många gånger under den här bloggens drygt 10-åriga existens som jag skrivit så här sällan, men det blir inte många minuter över just nu, speciellt inte i veckan som var. Vi försöker och börjar lite smått hitta in i rutiner med Nala, vad som funkar, när hon behöver röra sig som mest och hur vi kan mildra de värsta spatt-rycken och det går absolut framåt. Hon bits heller inte fullt lika mycket eller hårt nu, det är bara när hon är väldigt glad och exalterad som hon inte riktigt kan kontrollera sig.

Så somnar hon i ens famn och man förlåter allt 😉

I veckan var hon med på jobbet igen, det gick mycket bättre än sist och jag har förhoppning om att det kommer gå bättre för varje gång, så klart. Jobbigast nu är promenaderna, antingen vill hon bara hålla sig precis runt vårt hus och då kan man inte ens gå runt kvarteret (bara att acceptera tänker jag, det kommer nog så det bekymrar mig inget vidare) eller så är hon alldeles för fokuserad på mötande folk, bilar och hundar. Vi tog lite lärdom från Fredrik Steens senaste onlineföreläsning om just hundmöten, men det är ändå svårt att komma på exakt hur man ska omsätta det i praktiken. Vi måste helt enkelt öva, både vi och hund.

I morse rastade jag nästan-fyraåring och hund när Lukas var på basket. Inte en helt enkel kombo.

I går hade jag dessutom min Betongteknik-tenta – det är den kvällarna har gått åt till denna veckan och därför som bloggen blivit lidande. Det kändes som den gick bra, och det var en sån sjuk lättnadskänsla att kliva ut från den tentasalen så det är helt galet. Utbildningen är ju inte klar i övrigt så klart, men det här var ett ganska tungt ämne (no pun intended) och jag har ingen lust att behöva göra om det.

Enda jobbiga med vår är att det redan kommit en massa pollen…

I övrigt kommer helgen vigas åt att hitta vårskor till ungarna, sköta vardagsruljansen med mat och hushållsjox, kika på möjlig tomt och bara försöka hinna med alla – barn, hund och make. Lite lugnt hoppas jag på att det blir, det blir nog en ganska hektisk vecka på jobbet nästa vecka i och med uppstart av ny etapp… Gud vad jag längtar efter våren nu, för övrigt, det var ju en oemotståndlig försmak vi fick förra helgen och nu behövs det verkligen lite värme- och solenergi till denna grådassiga, bleka och Corona-mjuka person. (Det senaste med hänvisning till att typ det enda roliga som finns kvar nu är att äta och det finns NOLL ork till att ens bry sig)

Vad gör ni?

Första skogsutflykten med Nala

Idag blev det ändå en nästan oväntat trevlig dag måste jag säga! Eftersom det är sånt fantastiskt vår-likt väder så tog vi hela familjen plus hund och gick till en av grillplatserna längs Bankerydsleden. Eftersom hund och treåring inte orkar så långt så ställde vi oss så nära som möjligt, så det var ungefär en kilometer att gå, precis lagom.

ALLTID nöjd när vi är i skogen!

Både tonåring och 10-åring hängde med (hyfsat) glatt, och vi grillade lite kolbulle till lunch – gott som alltid. Det var lagom icke-avslappnat att hålla reda på hund, barn och matlagning samt eld, men till slut hade ändå alla fått lite mat i magen och ingen hade gjort sig allvarligt illa – och på så sätt blev det mer lyckat än jag befarat ändå. Sen var det ju Nalas första skogs- och grillningsutflykt, så hon sprang ju runt mest hela tiden och kollade (och smakade) på allt i naturen, med tiden hoppas jag att hon kommer till ro även när vi är ute så det blir lite lugnare, men det dröjer nog ett tag.

Har insett att det är skitsvårt att fota hund bra, hon rör sig ju hela tiden och hukar jag mig ner kommer hon direkt springande.

När vi ska låta henne springa av sig så sätter vi på en sele och använder flexikoppel, då vet vi ändå att hon inte springer iväg men hon får ändå möjlighet att springa runt lite. Mycket roligare för alla inblandade än om vi skulle försöka få henne att gå i vanligt koppel på en sån här runda – det behöver vi träna mer på först för att det ska funka en längre stund.

Glad att få med alla barnen ut med, så länge de går med på det (framför allt tonåringen då), väldigt trevligt att se dem underhålla sig tillsammans i skogen utan några problem!

Kanske inte så avslappnande som sagt, men ändå mysigt att komma ut allihop – precis det vi längtat efter med hund! Efter nästan 3 timmar ute så var hon tämligen trött – och lerig – så väl hemma fick det dessutom bli en premiärdusch. Det gick faktiskt oväntat bra det med, så nu ligger hon totalt utslagen här på golvet och sover och snarkar… ❤

Enda fotot jag fastnade på, taget av 10-åringen med stark vårsol i ögonen. Bjuder på den 😉
De här två alltså! ❤

Nu ska jag passa på att vila lite jag med, med en bok, innan det blir livat igen. Kram på er!