Jag har en hård regel hemma, och det är att man inte får gå runt och skråla på julsånger förrän tidigast 1 november och som längst sista januari. Det på grund av att min man tycker att de är så ”trallvänliga” och därmed gärna kan gå runt och sjunga/nynna på en julsång mitt i sommaren – vilket ger mig lite lätt panik. MEN, nu är det november och alltså fritt fram att diskutera jul och sjunga julsånger! (läses med glimten i ögat gärna, tack)
Förra årets krans, dags att sätta ihop en ny till i år känner jag.
Har du följt mig länge vet du att jag tycker att själva julhelgen är väldigt jobbig, eftersom den belyser relationer som inte finns och familj som saknas. Däremot nu inför julen, DET gillar jag bättre, då kan jag liksom låtsas som att allt ska bli bra och tycka att det är mysigt att pynta och förbereda. Med tre pojkar i huset så är det ju dock absolut för min egen del jag pyntar, med undantag för den yngsta så märker inte de andra av det överhuvudtaget – såklart trist, men som jag bollade lite med mamma, jag måste få göra det för min egen skull ändå. Nu har vi ändå absolut inga storslagna gester kring julen ska sägas, det är EN låda med julpynt, inte som Underbara Clara som plockar fram en låda varje advent typ. Däremot har vi ju ett så vansinnigt julkompatibelt hus på vår lilla gård, det är ju som gjort för att fira jul i tillsammans med släkt och familj (vilket ju inte sker tyvärr).
En vinter för flera år sedan – när det kom snö. Undrar om vi kommer få någon i vinter…
Men, nu har vi i alla fall bokat in en glögg- och spelkväll i december med kompisar, vilket faktiskt gör att det känns väldigt mycket roligare att julpreppa inför! Fick helt plötsligt lust att göra lite vinterfint framför ytterdörren, kanske t.om baka något julgodis och göra lussekatter tills dess, vilket känns superkul när det varit en bara tung och oinspirerad känsla kring julen så länge. Jag tänkte alltså passa på att leva i den sköna ”inför-julen” känslan, som kanske har infallit lite tidigare i år för min del än vad den brukar, så länge den varar och inte ersätts av juldepp. Bra strategi ändå?
Jag har varit, och är fortfarande, riktigt jäkla förkyld. Ni vet sådär så man har ont i kroppen hur man än sitter/står/ligger. Och det kan kanske låta knäppt men det har varit en perfekt helg att måla om äldsta sonens rum på. Att måla en liten stund för att sen lägga sig och vila medan det torkar, i många omgångar eftersom jag tagit halva rummet åt gången, har varit väldigt skönt. Inget tungt arbete, men ändå lite rörelse och sen gott om tid att vila.
Rummet ser totalt annorlunda ut, och då har jag inte ens investerat i färg utan använt det vi hade över, enda utgifterna var maskeringstejp och två tavelramar. Jag hade nog lite öde med mig, i fredags stod jag och tittade på rummet och tänkte att vi skulle haft ett sånt litet skrivbord som vi har i vardagsrummet även här, och en halvtimme senare var det en kvinna som skänkte bort just ett sånt här vid Gränna!?! Hur sjukt? Det hämtade vi i helgen och det är mycket bättre proportioner än det gamla köksbord som trängdes där innan… Resten av möblerna har stått nere i stallet sedan vi flyttade, perfekt att använda nu.
Nå, orkade inte byta lakan till nåt snyggare just nu, nån måtta får det vara!
Ja, nu kommer det ju inte vara så här snyggt, allt Lego ska tillbaka in, men ändå! Hur bra blev det inte?! Till och med tonåringen blev väldigt nöjd, otroligt nog.
På önskelistan står att vända dörren med, men det är eventuellt inte genomförbart då lampknappen hamnar bakom dörren i så fall, annars vore det väldigt bra eftersom nu garderoben bara går att öppna när dörren är helt stängd (och garderoben kan vi inte flytta på). Vi får se.
Minns ni hur det såg ut precis när jag började greja?
Jag är hostig och förkyld, inget värre än en vanlig höstförkylning, men den gör ju såklart att man får boka om och av lite. T.ex. har det blivit distansarbete sedan i onsdags (tur man har den möjligheten) för att inte smitta hela jobbet, och dessvärre fick träningen bokas av. Dessvärre för att jag preciiiiiis kände att det gick lite, lite framåt och faktiskt kändes ganska bra de allra sista passen, annars är det ju ingen panik att missa pass för att jag är förkyld – det är sånt som händer och eftersom målet bara är att fortsätta träna så är det lugnt. Är för övrigt väldigt glad för att det är denna vecka jag är förkyld och inte nästa – den är fullbokad både med evenemang jag håller i och en konferens jag ska gå på, och två dagars utbildning i Stockholm.
I alla fall, efter en förmiddag framför datorn så fick jag lite spunk på att bara sitta still i går, så på lunchen möblerade jag om på kontoret. Fick dessutom sånt vansinnigt målarsug redan i helgen, så jag hämtade hem lite färgprover för att fundera. Det kommer bli dämpade, lite brända, rosa toner i sovrummet – men först till jullovet tror jag. Däremot så fick jag ”ok” från äldsta att måla om hans sovrum här uppe i huset – sommartid bor han ju nere i vårt stora rum med sovloft i garagebyggnaden, så jag passar på innan kylan tvingar upp honom hit igen. Har egentligen inte så mycket budget för hans rum direkt, men har färg över från när vi målade vårt sovrum (som ju nu ändå ska byta färg då) så det får bli en ljust grå-grön färg. Det rummet är så litet, så jag tänker att jag får det klart under helgen, ett passande litet projekt till en helg som ser ut att bjuda på riktigt höstrusk och med få andra måsten. Jag gör bara såna här små ”renoveringar” eller vad man ska kalla det, när lusten faller på – då går det fort och är roligt. Och det ÄR ju absolut inget måste liksom, bara kul att boa lite inför hösten och vintern.
Lite roligt, det här är ju halltapeten, och från hallen ser man ju rakt in i vårt sovrum. De rosa färger jag valde ut fick jag en sån känsla av att jag kände igen, och när jag lade dem mot halltapeten så skrattade jag högt! Inte konstigt att jag föll för just de tonerna… (inte helt korrekta färger mot verkligheten pga togs i lampljus, men man ser ju i alla fall hur tonerna stämmer med varandra)
Mindre kul är att båda de äldre barnen antingen är sura för att jag ändrar nåt (inte han vars sovrum jag ska måla såklart) eller inte alls bryr sig (han vars sovrum jag ska måla). Det hade ju varit liiite kul om de kanske tyckte nåt blev fint eller blev lite glada. JA, jag gör det för MIN skull, men ändå, delad glädje ni vet… Maken är lite skeptisk till rosa sovrum men litar på mig, och har väl inte så mycket synpunkter på det tonåringens sovrum direkt. Måla är bland det roligaste man kan göra tycker jag, det går relativt fort så man kan vara spontan, kostar inte skjortan och gör stor skillnad! Målar gärna själv, om det inte är enorma ytor, tycker det är lite meditativt samtidigt som jag blir glad av det. Båda de stora barnens rum ser än så länge ut som de gjorde när vi flyttade hit, de är inte så mycket för förändring de där alltså (vet inte VEM de tar efter, det är inte mig i alla fall). Ena tonåringens rum syns inte så mycket för det ligger ”innanför” kontoret, men den andra ligger liksom mitt i huset och fototapeten och de vita väggarna stämmer liksom inte med resten av huset, så jag är glad att jag fick ok på att måla där nu. ”Jag flyttar väl ändå snart hemifrån” var hans kommentar, och så fort han förstod att det inte var ”hans” rum i garaget jag pratade om så fick jag godkänt att måla. När han sover i garaget så används rummet istället mest som ”LEGO-rum” där nästan allt LEGO ungarna har får sprida ut sig.
Som sagt, det här rummet stämmer inte alls med övriga huset. Glad att jag fick fritt fram att måla om nu!
Ett vidvinkelsfoto på rummet (det är mycket mindre än det ser ut här). Det är så litet så jag tänker att jag ska kunna ta en vägg åt gången och bara flytta undan möblerna när jag målar, så slipper övriga huset bli så stökigt.
Jag skulle vilja måla om kontoret med, men mötte lite mer motstånd där (förutom att jag inte vill ha en massa projekt på en gång, bara ett i taget så det är kul), så det får väl vänta lite. Det blev i alla fall bättre med lite ommöblering så det får duga för nu.
Jag är glad att jag har ett sug att göra om lite, det betyder rent konkret att jag mår ganska bra just nu, apropå förra inlägget om mindre problem och konflikter. Att jag känner ett kreativt sug, oavsett hur litet, är alltid ett gott tecken! Däremot har jag lärt mig att det fort kan ändras om det händer något, därav det mogna beslutet att skjuta på ommålning av sovrum till jullovet och bara ta tonårsrummet nu. Då är det litet nog att få klart även om orken skulle tryta, för jag orkar INTE ha halvfärdiga projekt någon längre tid. Se – jag lär mig, jag med!
Tydligen så har jag bara ungefär ett inlägg per vecka i mig just nu? Och som vanligt när det går långt mellan inläggen funderar jag på om jag bara borde lägga ner? Herregud, har hållit på i typ 16 år och blogga nu, och det trots att jag har ett alldeles vanligt och ganska ointressant liv – vem tror jag att jag är egentligen? Men ni vet ju, bloggen har hjälpt mig i dalar och toppar (eller ja, mest i dalarna, topparna går ju av sig självt så att säga), så på något sätt känns det lite svårt att bara lämna en så stor del av mig själv.
Vet ni vad, jag har knappt vågat formulera det ens för mig själv – än mindre skriva det – men vi har sedan skolstarten faktiskt haft en väldigt konfliktfri och lugn tid i familjen. Mycket pga mellansonen som haft det skit på högstadiet nu har börjat gymnasiet, och det verkar vara ett fantastiskt bra gymnasieval för honom! Han är som en helt annan människa i mångt och mycket, och även om jag gissar att det kan slå tillbaka lite när det börjar bli tentaperioder och så, så TRIVS han väldigt bra. Största bekymret just nu är att äldstas sommarjobb nu tagit slut i slutet av september, och han behöver hitta jobb eller söka utbildning för att ha nåt att göra, men det finns en gräns för hur mycket man orkar tjöta om det när han ändå inte lyssnar. Så ändå, faktiskt lite lugnt? Jag är bara lite rädd att det ska vara ”stormens öga” och inte ett faktiskt lugn… Men försöker ändå njuta lite försiktigt av det.
I övrigt försöker både jag och maken ladda för en ganska smockad oktober, som jag nämnt tidigare, det känns som vi mest bara kommer kunna fokusera på att få oktober att funka och inte så mycket utöver det. Helt ok det med, sällan det är så, och det mentala andrummet vi fått av de minskade konflikterna ger ändå lite kraft över.
När hela familjen består av grabbar så blir det allt tydligare hur mycket jag gör här hemma som bara jag uppskattar/ser/gör/njuter av/stör mig på. Det finns många trevliga saker med att bara ha pojkar, men vissa saker saknar jag, och även om jag gör alla de sakerna för MIN skull så önskar jag ändå att det kanske fanns någon mer som uppskattade dem. Låt mig ge några exempel:
Så länge vi har blommor utomhus i trädgården så tycker jag om att ta in en eller ett par buketter till helgen. Dels tycker jag de är roliga att sätta ihop, men jag blir också glad varenda gång jag tittar på dem – och eftersom de står på vardagsrumsbordet och köksbordet så blir det flera gånger varje dag.
Att plocka undan – dammråttor stör mig inte så mycket, men att det ligger saker överallt (skor, påsar, väskor, leksaker, ja ni fattar) gör att det blir rörigt i mitt huvud, så jag vill plocka undan det värsta. Det handlar absolut inte om att det ska vara kliniskt rent och tomt, men jag vill inte se en massa röra och jag vill inte snubbla över grejor. Ingen annan noterar detta, vilket gör att antingen måste jag säga till och tjata eller så får jag plocka undan det själv (det brukar bli en blandning). Sen ska jag också säga att grabbarna åtminstone delvis lärt sig och att det kunde vara mycket värre.
En annan sak jag gör ENBART för min skull är ju såklart sånt som t.ex. tatueringar, eller att kanske köpa nåt klädesplagg jag känner att jag saknar i garderoben och som kan användas länge. Men är det kul om nån ser? Absolut. Händer det? Sällan. Förresten, bilden ovan är från ett mycket spontant infall i veckan där jag såg att ”min” tatuerare hade en lucka efter jobbet och jag typ sprang dit. Älskar den jag gjorde från tummen och upp, och skulle vilja ha ett kompletterande streck på någon av vänster hands fingrar, så det blev den här enkla men fina linjen! Är mycket glad över den, även om pojkarna var mycket oimponerade över att det ”är ju bara ett streck”.
Till sist en sak som jag köpte för min skull, men där även övriga familjen älskar köpet, nämligen lilla Britta. Det var MITT inre barn som ville ha en liten kattunge att älska och gosa med, och som gärna får älska mig tillbaka (det gör hon). Självklart är jag väldigt, väldigt glad över att alla älskar henne, men köpte henne – det gjorde jag för min egen skull.
Det finns en befrielse i att göra saker för sin egen skull, samtidigt som det ibland blir en sorg när man inte känner att ens närmaste delar de sakerna. Men jag tycker att jag har blivit bättre på att identifiera sånt jag verkligen vill göra, och i hög utsträckning så ser jag även till att det händer – det är en bra egenskap tänker jag.
Den här veckan hade jag möjlighet att välja kompishäng en torsdag, och det fanns ett mycket större behov av än att träna så det var ett lätt val att göra. Att dricka lite vin och tjöta var precis vad mitt hjärta behövde, och jag var tacksam för att få möjligheten och sällskapet!
Självklart går mina egna behov och önskemål inte först – det gör det ju sällan med en familj – men jag känner att jag i större och större utsträckning kan bedöma när mina egna önskningar faktiskt måste prioriteras. Prioriteras så jag har roligt, blir glad, och bygger min egen identitet – utan att kostnaden för familjen blir mer än marginell eller liten. Såklart enklare när barnen är relativt stora med.
Önskar dig att du också får möjlighet att prioritera dig själv lite i helgen och veckan – vad vill du helst göra i så fall?
Vi kom ut på vår lilla vandring i söndags, och det var ju så fantastiskt härligt väder! Soligt, klar luft och perfekt temperatur till att vandra i t-shirt och brallor. Vi (vi hade med F) njöt för fulla muggar allihop! Sträckan vi gick var 4 km enkel väg, i kuperad terräng, och med en relativt tung ryggsäck så kändes det att det var längesen jag vandrade. Tränar gör jag ju, men att bara gå ut och gå finns sällan tid till så oavsett att jag är i bättre form nu än på länge så var det lite jobbigt. Skulle verkligen vilja hinna vandra mer, inte för motionens skull utan för att man mår så bra i själen! Gillar inte att vandra fort heller, vill stanna, fota och se mig omkring, utan hets.
Det ligger en liten reel med småfilmer från vandringen på mitt instagram, här kommer bara naturbilder.
Att vara ute i skogen ger min hjärna en paus, det är verkligen enda gången det inte snurrar runt en massa i skallen. Är lite fascinerad över hur stor skillnad det är, går jag runt hemma och fixar och donar så rullar hjärnan på hela tiden – visserligen i egen takt och utan stress, men ändå – men i skogen är den liksom bara lugn och tyst. Jag har så himla svårt att förstå (oftast killar) som ”inte tänker på nåt” – alltså HUR kan man inte göra det? Men i skogen gör inte jag heller det, och det är ju otroligt skönt. Avis på de som inte går runt med 100 flikar öppna i huvudet samtidigt hela tiden.
Finns heller inget som smakar så gott som mat och kaffe gör ute i skogen. Vi hade med en favoritkaka, den gamla trotjänare bondkaka, som F och jag bakade på lördagen.
I morgon är det min jobba-på-gården-dag och jag tror att jag ska försöka ta vara på lite chili (för inlagda jalapenos samt ev chilisås) och om jag orkar, lite smörgåsgurka. Vi har enorma mängder gurka nu, men jag har verkligen inte haft NÅN lust att lägga in den, så då har det fått vara helt enkelt. Försöker låta mig känna att det också är ok, det kommer alltid bli djurfoder om inte annat, och de bär jag inte orkar plocka blir ju fågelmat.
Krickelin tipsade om bloggaren Sara Rönne, en ny bekantskap för mig men hon hamnade genast i läslistan. Eftersom hon är ny för mig så läste jag hennes senaste inlägg först, om att vårda sina superkrafter. Folk med ADHD eller dylikt pratar relativt ofta om det som en superkraft (och ibland som problem med såklart), och jag kanske inte riktigt relaterar till att jag har superkrafter. Däremot är jag ganska duktig på att analysera vad som funkar för mig, och vad som inte gör det, och eftersom sommaren närmar sig sitt slut och därmed är det nystarts-känsla, så tänkte jag fundera över hur det funkar för mig. Vid det här laget vet ni att jag gör det bäst när jag skriver, så here goes…
Balans
Jag känner att jag har så mycket balans i livet som omständigheterna just nu tillåter. Att få en dag hemma på gården extra i veckan har gjort enorm skillnad över känslan att bara ”jobba bort livet”, nu har jag två vanliga jobbdagar åt gången bara. Superskönt och något jag aldrig vill gå ifrån! Helst skulle det vara samma på vinterhalvåret, men ekonomin måste också få styra lite, 10% inkomstbortfall är inte hela världen, men 20% tar ju bort alla ”roliga” pengar. Sen är det ju också ganska trist på vintern när man inte kan göra så mycket på gården.
På jobbet har jag generellt en ganska bra balans, där jag kan bestämma mina uppgifter själv i alla fall. Möten tar mycket energi, att vara på kontoret där det är fullt med folk tar energi, att träffa närmaste kollegorna på rasterna GER energi. Jobba hemifrån ger ro till mer komplicerade arbetsuppgifter, och möjlighet att enklare ta korta pauser och få lite frisk luft (typ mata djuren, vattna lite osv), samtidigt som för många dagar på distans gör att jag fastnar i mitt huvud och det blir sällan bra.
När det kommer till träning så har vi en bra balans sedan ett par år tillbaka, jag och maken. Han tränar måndag och onsdag, jag tisdag och torsdag, och vi båda på lördag förmiddag – då följer oftast F med mig, och sen handlar vi inför veckan. Funkar bra för man vet vilka dagar som är ”sina”, och vill man hellre göra nåt med kompisar så är de sina egna dagar man får ta av – självklart med undantag för jobbfester, AW’s eller annat som man inte är ensam om att bestämma dagarna på.
Socialt får jag en massa energi av att hänga i små grupper, men i större grupper äts min energi upp i raketfart och jag blir lätt lite tillbakadragen. Hellre en lunch, fika eller ett glas vin med en kompis än AW med många på en gång.
Mentalt (och fysiskt, faktiskt) känner jag mig ganska stark och trygg i mig själv just nu. Jag vet att jag klarar en massa saker och jag vet att jag har alternativ att själv ta tag i saker om inte livet ändrar sig runt mig. ”Kan själv” känner jag mig väldigt trygg i just nu, och det är jätteskönt. En hel del hjälp har jag säkert också av att den justerade hormonersättningen känns som den funkar väldigt bra också.
Det är en välkommen känsla, att känna sig stark. Ganska länge har jag snarare känt mig skör, en känsla jag inte alls identifierar mig själv med egentligen.
Obalans
Som det säkert blir i många familjer och relationer så är det i princip alltid jag som initierar… allt. Semestrar, planering, vad som ska göras, projekt, utflykter mm. När det blir så ensidigt så tar det vid det här laget all energi, jag får inget tillbaka, och ändå lurar min hjärna mig varenda gång den känner sig lite glad – ”det här vill jag göra, det planerar jag in”, utan att ta hänsyn till att orken är tillfällig. Jag planerar in en massa saker bara till mig själv med, småsaker, men det blir ändå på ett sätt ett nollsummespel av de här infallen med, inte något som hamnar på pluskontot.
Obalans blir det även i relationen med barnen, i ojämna vågor, när vi inte kan ha en vettig relation. När man känner att man så gärna vill dem väl att man kanske ändå gör det där lilla extra, eller stoppar till lite pengar för att de ska kunna hänga med kompisar, men de ändå trampar rakt över hela ens själv i den sekunden det inte passar. Ja nu generaliserar jag, det här är främst ett barn, men som sagt går det upp och ner med dem alla och det kostar mig otroligt mycket i energi att bli pissad på när vi bara vill väl. Resultatet blir att man gör färre och färre av de där roliga sakerna, men det gör också att jag blir mer och mer ledsen i den relationen.
Behov
Jag har ett stort behov av lite näring till min själ just nu. Det låter ju lite högtravande, men jag behöver bra samtal, lite utflykter i nya miljöer och jag behöver naturen. Likt alla år när sommaren närmar sig sitt slut så drabbas jag av en extrem Wanderlust, jag vill ut i skogen, helst med matsäck och vara ute hela dagen, och bara vara i nuet. Lätt att fixa? Ja på ett sätt, men ni vet, vardagen ska också in där nånstans och HELA lediga dagar är sällsynta. Kände nu när jag skrev att jag nog måste ta mig till Pukasjön väldigt snart nu, så vansinnigt fint och lugnt där och det ligger ju alldeles nära där vi bor. Får se om Filip vill följa med, eller maken, eller om jag ska gå själv (lite tråkigt att vandra HELT själv dock, många andra aktiviteter går bra men det känns lite trist).
Tror också att jag skulle må bra av lite äventyr, även om det kräver en lite större insats när det gäller energi för att komma iväg, för det ger också mer under tiden och efter. Typ lite smått, höghöjdsbana, paddla kajak, småsaker så där men sånt man inte gör till vardags. Känns också lite extra kul när man känner sig stark och frisk ju, och känner att man orkar. Är däremot inte alls sugen på stillasittande aktiviteter som att sticka eller tälja, just nu.
Slutsats
Det var himla nyttigt att sätta sig och reflektera lite över det här, känner jag. Att få tänka efter och känna vad som saknas, och även utvärdera det som pågår, det gör det lättare att ta ut en riktning och att göra RÄTT saker. Nu känner jag mig inte riktigt lika planlös och diffus, skönt!
I tisdags tog vi emot en ny familjemedlem, den lilla kattungen Britta (bondkatt)! Vi har ju tre stallkatter (mamma och två döttrar, självklart chippade och kastrerade trots att de är stallkatter), men när en kompis fick kattungar och undrade om vi inte ville ha en…. då kunde jag inte säga nej! Lilla Britta kommer också behöva vara ute mycket, vi är ändå ett litet gäng som är allergiska mot katter (och ja, vi är lika kära i henne ändå), men nu är hon såklart för liten, så nu bor hon inne men får inte gå in i sovrummen.
Hon är såklart URGULLIG och bedårande pytteliten, och försvinner därmed lätt i ett ganska stort hus, haha! Har hittat henne i en låda, bakom soffdynorna (nedan) och under köksskåpen (där har jag blockerat det lilla hålet nu). Första natten tyckte jag att hon inte skulle behöva sova själv, så sov absolut på soffan med henne på bröstet hela natten… Svårt att inte smälta av en kattunge liksom.
Stora öron och ögon, och en rund och trind liten mage, annars är hon mest en liten tuss än så länge.
Barnen älskar ju alla våra katter, och såklart även den här lilla tösen! Har mest bilder på när hon sover, men det ÄR lite svårt att fota en snabb kattunge har jag insett…
Första veckan här nu så har vi hjälp av både barn och mormor, och jag har jobbat en del på distans, för att hon ska få mycket sällskap. Våra andra katter ska hon få träffa om ett tag, men de kommer vi inte lämna inne med henne när inte vi är hemma, och ute kommer hon inte få vara förrän hon är lite större och hittar och känner sig hemma.
Den här sommaren har varit lite annorlunda. Vår äldsta – O – har haft (och har ännu) sommarjobb på heltid, och vår mellankille L, som nu är 16, har inte velat hänga med på några aktiviteter, så det har varit jag, maken och lilla F. Jag har heller inte haft så stor lust att planera och genomföra aktiviteter och sånt, så största delen av semestern har vi varit hemma. Två turer med övernattning blev det dock, Kullahalvön med Varberg som en, och Vimmerby/Linköping som en – i övrigt bara några korta utflykter över dagen. Här kommer några punkter i korthet.
Bästa maten: Absolut Holy Smoke, en efterlängtad tur hit. Överraskande mysigt med den stora innergården, och också hyfsat rimligt med folk.
Bästa vandringen: Kullahalvöns spets, trots att det var full storm när vi var där.
Bästa utflykten hemma: Paddla kanot längs trollkanalen mellan Bunn och Ören
Bästa lärdomen: Att F äntligen kopplade hur man gör när man simmar, och nu bara behöver jobba uthållighet och teknik.
Mest överskattade utflykten: Astrid Lindgrens värld samt löjligt kort bilkörning av Svåger som fick köra finbil på Mantorp (det var alltså inte svågerns fel, det var bara löjligt liten stund de fick köra)
Har aldrig hört någon säga nåt annat än gott om Astrid Lindgrens värld, men det är dels sjukt dyrt och sen är det ju BARA teater. Jag hade velat se lite fler stora lekplatser åtminstone. F var sådär imponerad.
Bästa fröerna/sommarblommorna: Köpte bland annat en ”eternell-mix” från Fröbanken, den blev ett roligt tillskott och gav fina blommor både färsk och till tork
Bäst i trädgården: Att de första landen jag skapade nu äntligen är sådär fylliga och frodiga som jag sett framför mig!
Också bäst i trädgården: Att jag fick så fina stockrosor i år!
Sämst i trädgården: Torkan… kan inte gå och vattna ALLT utan kör verkligen bara punkt-bevattning där det är mest akut. En hel del har torkat bort nästan helt…
Några växter funkar trots torkan, bla Rölleka.
Mest tänkta tanken: Jag undrar hur mycket mindre ensam jag känt mig om jag varit själv.
För lite av: vänner, men i vanlig ordning är ju de flesta upptagna eller bortresta under semestern. Och faktiskt, tonåringarna, hade gärna velat få med dem på NÅN grej i alla fall, men de ville inte.
Så tja, semestern har varit överlag bra. Mycket få och pilla med vad som faller en in på gården, och det älskar jag! Men gillar även utflykterna, kontrasten är bäst.
Vi har just påbörjat vecka 2 av semestern, och här kommer ett inlägg från första helgen, när vi tog en tripp till Kullahalvön för att hälsa på gamla kompisar – mycket mer bilder finns på instagram om ni vill kika (ligger till höger här om ni kollar på dator, eller längst ner om ni kollar på mobilen).
Första dagen spenderade vi mest ute vid Kullaberg, där vi vandrade bland klipporna i full storm. Påminde lite om Kroatien i landskapet, och var väldigt vackert – om än då också väldigt blåsigt. Vi bodde på fina Tunnby Gårdshotell som våra kompisar startat, kan varmt rekommendera, med fina rum och fantastisk miljö!Dag två spenderade vi bland annat hos Flickorna Lundgren på Skäret, där vi fikade, och en stund på stranden vid Farhult. Inte riktigt storm den här dagen, men ändå blåsigt, så vi var nästan själva på stranden. På kvällen käkade vi på Holy Smoke, en riktig höjdare som jag visst inte fick på riktiga kameran, utan bara i mobilen (finns på instagram). Tredje dagen åkte vi till Varberg, med ett besök på Riccardos Gelato på vägen. Jag besökte Krickelins butik och vi bodde på hotell Gästis – där vi även käkade gott.
Sista dagen spenderades i Göteborg hos bror med familj, innan vi åkte hem vid läggdags. Kort men lagom intensiv tripp, med en massa glass, fika och god mat. Det här fick bli en kort uppdatering från solstolen på altanen, nu ska jag läsa!
