Underbara Clara gjorde den här, fast med 17 bilder – men min favoritplats fick ni ju en massa bilder på i går!Tyckte den kändes rolig – i det grå februarimörkret.
En bild på något gott.
Av många goda saker att välja på får det just nu bli en önskan om en sommarfräsch jordgubbsmojito en varm sommardag.
En bild från när jag var liten.
Har inte tillgång till så många bilder på mig själv som liten, men här är strax innan jag fyller 6 år, gissningsvis hos mormor och morfar. Ser lite av mina pojkar i ögonpartiet främst.
En bild på mig i en annan stil.
Haha, ni får en från när vi hade temafredagar på jobbet för mååånga år sedan, här var temat såklart Rock!
En bild på en favoritaktivitet.
Att åka längdskidor ”ute i naturen” snarare än runt en bana – det är något av det absolut bästa jag vet! Det har inte blivit nån skidåkning i vinter alls, det har in riktigt legat tillräckligt med snö där jag vill åka – kombinerat med att de få gånger de gjort det har jag inte haft nån ork. Dåligt.
En bild på när jag mådde dåligt.
Dåligt är lite missvisande på ett sätt, för just precis i den här stunden mår jag ändå rätt ok. Det är precis innan jag blir sjukskriven för utmattning dock, och vi var ute i naturen nästan varenda helg, här på Västanåleden. Hade jag INTE varit ute så mycket så hade jag nog gått in i väggen mycket tidigare, för naturen är ju som ett eget rehab-läger.
En bild från när jag var arg.
Det här är ju inte jag som är på bilden, men den är från julafton denna vintern. Det här var på morgonen, innan allt blev katastrof, och sen var jag så arg att det blev inte en enda bild.
En bild på något roligt.
Att klättra på höghöjdsbana när man är lite höjdrädd är ändå otroligt roligt – det är precis sådär läskigt så man kan hålla paniken i styr, och man känner sig också väldigt modig!
En bild på en stolt stund.
Stund och stund, men jag är väldigt stolt över att jag vågade ta klivet och helt byta karriär mitt i livet. Lärde mig så sinnessjukt mycket, och träffade en massa människor som jag än i dag tänker mycket på och saknar. Fina kollegor och tålmodiga hantverkare när mycket (allt) är nytt!
En bild på ett oförglömligt ögonblick.
När vi fick nyckeln till vår gård och för första gången körde in genom grindarna!
En bild på någon du beundrar.
Nu har jag ingen samlad bild på mina kollegor, men denna är från en resa till Energimyndigheten för ett år sedan. Jag beundrar ALLA mina kollegor, de är sjukt smarta, vänliga, ödmjuka och framförallt ROLIGA!
En bild på en favoritpryl.
Den här bärryggsäcken var verkligen kanon när man ville ta sig ut i skogen med små barn. Så otroligt skönt att ha händerna fria och inte behöva krångla fram en barnvagn.
En bild på någon jag tycker om.
Typ den lättaste bilden att välja. ”Livskamrat” är ett ord som låter lite fånigt, men samtidigt det enda ordet som gör vår relation rättvisa i ett enda ord.
En bild på en bra dag i mitt liv.
En dag i Kroatien, innan Filip föddes och när det ännu inte blivit tonårspinsamt med en kram av mamma. (det var alltså inte en bra dag för Filip inte var född, det var bara anledningen till att han inte var med liksom)
En bild från då jag kände mig glad.
När vi gifte oss, för nästan 19 (!!!) år sedan. Nu tycker jag att vi ser ut som vi fortfarande var tonåringar, men då kände man sig ju vuxen.
En bild från en tillfälle då jag kände mig snygg.
Från vår andra semester i Kroatien, jag kände mig pigg, stark och hade fått ner längden på mitt hår. Toppa med lite solbränna och fräknar!
En bild från en plats jag älskar.
Kroatien vann mitt hjärta första gången vi bilade dit, och är en plats jag verkligen älskar! Vi har bara varit i norra delen, men det är så grönt och så härliga stränder….
Nej men ni vet ju – det finns ingen plats på jorden jag älskar mer än vår gård. Men även på gården så har jag ju såklart ett helt gäng med platser som jag tycker extra mycket om:
Jag älskar vårt kök, med de enorma fönstren och det runda bordet som ger en mycket trevligare samtalsmiljö än ett kantigt. Jag älskar den lilla sittplatsen framför vinrankan, här är ofta lä och det är en perfekt plats att ta en kaffe och titta ut över omgivningarna. Här är ju planen att det ska bli trätrall istället, så stolarna står jämnare och det inte blir så vansinnigt mycket ogräs som växer upp. Älskar den nya altanen i österläge, där man kan sitta i skugga på eftermiddagen men framförallt ta sin morgonkaffe i soluppgången. Hittade ingen bild från när den var klar dock, det måste vi ju åtgärda till sommaren! Jag älskar den lilla altanen framför växthuset, med utsikt över köksträdgården – även om den inte är färdig. Det ska bli en pergola över den här, med lite klätterväxter och annat, så den känns lite mer ombonad och mer som ett rum i trädgården. Blir nog kanon!Älskar vår lilla ”loungeyta” som har kvällssol och är nästan helt skyddad från blåst – efter en hel dag ute här så är det makalöst skönt att få landa i soffan med något gott i glaset och kanske en bit ost. Och självklart är en älsklingsplats vintertid framför brasan i köket eller kaminen i vardagsrummet!
Jag hoppas att genom åren skapa ännu mer älsklingsplatser för en stunds vila, en kaffe eller bara för att njuta av utsikten, i en riktigt lummig trädgård. Men det är ett livstidsprojekt och kommer aldrig ta slut – som tur är!
Jag är generellt väldigt dålig på traditioner, av flera anledningar. Dels har vi pga komplicerade familjesituationer inte firat de traditionella högtiderna tillsammans med våra familjer sedan många år tillbaka, och på något sätt är ju alla klassiska traditioner uppbyggda kring just familj och släkt. Ganska många traditioner baseras ju även på att det finns en hemmavarande person som kan baka/laga och förbereda all mat som ofrånkomligen ingår traditionsenligt firande av typ vad som helst – och när man är två personer som jobbar heltid, har tre barn och en liten gård – då finns inte mycket tid kvar till avancerade bufféer och en massa smårätter.
Efter att i ganska många år nu knappt hållit fast vid några ”traditionella” traditioner så känner jag ändå att jag VILL ge åtminstone en del av traditionerna till mina barn. Mest blir det såklart runt julen, där jag kanske försökt behålla mer traditioner för deras skull än vad jag skulle gjort annars, för att skapa minnen och gemensamma upplevelser. Det kan vara julpynt, pepparkaksbak och lite annat – det blir mycket som stryker på foten pga bris i tid och energi – men jag försöker behålla de delar jag tycker känns viktiga för deras del. Med det sagt så har jag nog två av tre pojkar som knappt skulle märka om vi inte julpyntade eller byggde pepparkakshus, men Filip skulle nog det eftersom han går i den delen av skolan där sånt fortfarande är en stor del av dagarna inför högtiderna.
Med utmattning, heltidsjobb, barn och gård så väljer jag oftast bort väldigt, väldigt mycket av det traditionsenliga firandet av de flesta högtider, men jag gör det också med en viss känsla av misslyckande. Ni vet, ”jag borde ha….” eller ”jag skulle vilja göra…”. Samtidigt är nästan alla högtider likt vilken vardag som helst för oss, det är nästan alltid bara vi i familjen som firar själva, och eftersom majoriteten i familjen inte bryr sig så vore det ju meningslöst att stånga sig blodig för att upprätthålla något som kräver en massa jobb – helt i onödan.
En tradition vi har fått en ypperlig möjlighet till att fira nu sedan vi flyttade till gården är dock midsommar. Det är en av få högtider då vi förhoppningsvis får sällskap av min bror med familj, och gården är ju liksom det perfekta scenariot för just midsommar. Men nej, det blir ingen midsommarstång, orka det, däremot en fin, nyplockad bukett på bordet där vi förhoppningsvis sitter ute och äter tillsammans. Bara nån kilometer bort finns ju dessutom det klassiska firandet med stång och dans, om man skulle vilja titta dit en sväng.
Dukat och klart både inne och ute – i skuggan, för det här var den varma midsommar 2022.
Så, jag SKULLE vilja bli bättre på att fira saker och att upprätthålla traditioner, men vi har de förutsättningar vi har och den energi vi har och så får vi anpassa oss helt enkelt. Nu närmast i till hands ligger ju påsken, och förutom lite påskpynt så är verkligen den enda traditionen där att gömma påskägg som barnen får leta efter – så svårt som möjligt ska det vara! Det är en helg med relativt få klassiska ”måsten” och därför en av mina favorithögtider, plus att den ju signalerar att våren är på ingång!
Först och främst – jag mår bättre idag, efter en god natts sömn. Däremot är jag otroligt matt och trött (såklart), så det blir jobb hemifrån och i övrigt mycket vila. Tack för all omtanke jag fått! ❤
Men för att reflektera lite över dagens tema – lysande utsikter – så fastnade jag lite i tanken hos något jag hörde Henrik Schyffert säga i P3 häromdagen, även om det nu då var riktat mot dagens ungdomar och deras hopplösa försök att finna Lycka. Han sa att det hela enkelt handlar om att sänka sina förväntningar – att om du tänker siktar på och är nöjd med att plocka upp tacoprodukter på ICA så kommer du ju känna dig väldigt lycklig om du får avancera till charken. Jag tänker inte gå in på hela ungdoms-grejen, men jag funderade lite i sammanhanget på vad JAG skulle räkna in som lysande utsikter, eller kanske mer specifikt vad har jag för mål eller förväntningar på mig själv?
Och vet ni vad, just idag kan jag inte komma på ett enda mål eller förväntan. Jag bor där jag allra helst vill bo, jag har ett jättebra jobb med fantastiska kollegor, och jag har en fin, frisk familj och en make jag älskar. Jag är så otroligt nöjd med detta (självklart är det en känsla som kommer och går med dagsform när det gäller tex hur mycket man uppskattar sina barn 😉 , men på det stora hela liksom). Jag har iofs inte heller direkt någon ork just nu till att sätta någon direkt förväntan på mig själv, i vanliga fall har jag en hög förväntan att jag ska lära mig nya saker hela tiden, men just precis nu är min hjärna inte vidare mottaglig för ny kunskap känner jag. Jag känner däremot att jag har hyfsat lysande utsikter för att fortsätta ha det bra här på gården – speciellt som det går mot vår. Tror aldrig jag längtat så mycket som i år, faktiskt, all sjuka har verkligen tagit udden av vinter-orken och jag vill BARA kunna vara ute i ljumna vindar och lyssna på fågelkvitter nu, inget annat…. Så med mina förutsättningar och min (bris på) ork just nu så skulle jag säga att jag har de lysande förutsättningar för att känna mig lycklig som behövs, och det är inte fy skam.
Rent bokstavligt är ju den lysande utsikten från vårt ena köksfönster minst halva anledningen till att vi köpte den här gården. Blir aldrig mätt på denna!
Nej, jag är ingen troende person så som man generellt sett talar om tro. Det finns inga religioner jag tycker känns ens lite rimliga, och bara de saker som under människans historia har gjorts i ”Religionens namn” är ju totalt vidriga. Jag förstår att behovet av religion historiskt funnits där, att i tider där något går dåligt få känna att skulden ligger i någon form av gudomlig hand, att man kan blidka sagda gudom genom att kanske offra mat eller genom att tillbe denne. Det måste ju ge en känsla av kontroll och säkert även en känsla av skydd för den enskilda människan. I modern tid kan jag förstå att man uppskattar gemenskapen hos en församling av något slag, den verkar vara stark och ge mycket. Men med det sagt kan jag ändå inte riktigt förstå hur man kan identifiera sig med en religion som ofrånkomligen baserar på en samling (från min syn) godtyckliga texter som någon har ansett gynnat deras mål genom tiderna. (Jag dömer ingen utifrån vad hen vill tro på, jag har bara svårt att förstå det)
Tror jag inte på något då? Jo men det gör jag väl, och det är ju absolut lika lite underbyggt som ”riktiga” religioner. På samma sätt som livet på jorden garanterat tedde sig stort, oöversiktligt och obegriplig för folk för 100-tals år sedan eller mer, så ter sig ju ändå rymden för mig idag. Jag tror på vetenskapen, men min känsla är ändå att det finns någon form av övergripande mening med att saker är som de är. Inte på detaljplan eller ens på den lilla ”detaljen” jorden, utan hela universum. Men det är ju som sagt baserat på att jag inte förstår hur det skulle kunna hänga ihop annars. Om vi som ras lyckas överleva länge nog att få mer information om rymden och allt däromkring från tidernas begynnelse (och troligen innan dess eftersom det kanske inte funnits ”tid” alltid) så skulle jag kanske resonera annorlunda.
Skillnaden som jag upplever det på min tro på en övergripande mening med allt och en tro på en specifik gud, profet eller gudar, är att jag inte på något sätt lägger ansvar för mina eller någon annans handlingar på denne gud. Jag kommer aldrig hävda att min tro är bättre än någon annans och tvinga den till att följa samma, jag kommer inte erövra grannens tomt med hänvisning till att min tro kräver det och jag kommer aldrig på riktigt tro att något jag gör påverkar detta övergripande medvetande eller vad man ska kalla det. Självklart finns det ju däremot stunder när även jag HOPPAS att det finns någon som hör, när barnen är jättesjuka eller när något går riktigt, riktigt dåligt och jag ändå kan be eller önska hjälp – jag är ju bara människa också och även om det inte hjälper så känns det kanske som det hjälper en gnutta för stunden. Absolut helt motsatt allt jag tror på, det är jag såklart medveten om.
Bara att uppleva hur otroligt vacker vår planet och omgivning är, kan göra det svårt att tro att allt ENBART är en slump – även om jag vet hur väl planetens ekologiska funktioner har utvecklats över miljontals år. Ja, tills vi kom och började förstöra det hela då.
Så – tro precis vad du vill, så länge som du inte trycker på någon annan din tro utan att den vill det, och utan att du begår handlingar i ”någons namn” för att slippa ta eget ansvar, är väl kontentan av mitt jättelånga inlägg. Hur tänker du?
Vi har ju en väldigt liten gård, just som gård räknat. Ca 2 hektar där det mesta är betesmark, vilket är ENORMT mycket jämfört med en villaträdgård, men inte så mycket om man liksom vill livnära sig på gårdslivet. Vi har ju bara djur på hobbynivå – höns och minigrisar, och så gårdskatterna då, och ibland får jag frågan om de tar mycket tid, våra dagliga göromål med djuren.
Mamma Doris och pappa Frank får lite go-frukost
Så vad gör vi dagligen då? Jo, varje morgon vintertid så kokar jag en full kanna vatten, som jag sedan slår över en hink med blandade spannmål (kornkross, havre och så lite majskross), ihop med resterna från gårdagens middagsrester i form av tex potatisskal eller grönsaksrester. Sen får det stå där i ungefär 30-90 minuter (kortare tid om alla ska in till jobbet, längre om nån jobbar hemma och kan gå ut lite senare) och gotta ihop sig till en form av gröt. Den späs med kallvatten till den blir ljummen och lagom tjock – detta får de morgon och kväll på vintern. Sommartid får de bara spannmål en gång om dagen, då torr och utkastad på marken så de får söka födan, och sen betar och bökar de i sin stora hage.
Sen tar vi ”gröthinken” och tar med ut till grisarna, där vi häller gröten i varsin bytta till de vuxna. Det tar sammanlagt kanske ca 5 minuter – men kan såklart ta både 10 och 20 minuter om man stannar för att gosa med griskultingarna, vilket ju dock inte är strikt nödvändigt (eller vad säger jag, de är ju oemotståndliga).
Sen är det hönornas tur, de får sin tillsyn 1 gång om dagen (eller mer om vi bara känner för det, men det är inget måste). Vi byter vatten i deras vattenhållare och fyller på mat i matbehållaren om det behövs. Luckan till hönsgården öppnas och stängs automatiskt, så den gör vi inget åt. Oftast ligger det ju också ägg, så såvida ingen höna ligger och värper precis nu så tar vi in dem med. Det här tar också ungefär 5 minuter. Totalt blir det alltså en gång som tar 10 minuter och en som tar 5 minuter (beroende på om vi tar hönorna morgon eller kväll). Det är liksom inget vi inte hinner med, ens när vi har bråttom.
Men nu ska jag bjuda er på ett gott skratt, fast också ett av de bästa inköpen jag gjort till mig själv tror jag! För även om man kanske i de här allra kortaste rundorna är ute i bara 5 minuter, så hinner jag ibland bli både kall och blöt trots bra, fodrade stövlar och en tjock jacka. Men det blåser alltid här, och att dra av sig byxor för att byta till underställ och sen ta på överdrag blir så JOBBIGT för att vara ute i 5 minuter. Men nu, nu har jag köpt en vinteroverall på Jula på rea, för 600 kr så kan jag nu dra över en något stor overall på ett kick rakt över mina inne-kläder, och jag blir varken kall, blöt, eller behöver bry mig om om jag blir skitig! Det är då mentalt SÅ mycket roligare och skönare att gå ut, vilket också gör att jag gärna ÄR ute en längre stund, även i sämre väder. Det i sin tur gör att jag mår himla mycket bättre i själen också, eftersom man liksom gör det här ute, nästan vad man än pysslar med.
Så. Jäkla. Skönt! Tog också en rymlig storlek för att den inte ska sitta åt nånstans, även när man jobbar på huk eller annat. Börjar faktiskt förstå nu varför barnen aldrig haft några problem att vara ute länge! Som nu ikväll, efter jag matat grisarna och sen legat en lång stund på mage i deras grishus för att gosa med kultingarna, så var det sååå skönt och tyst ute, så jag stod bara i kvällsmörkret och lyssnade på tystheten en lång stund. DET går rakt in på plussidan på energikontot, kan jag säga!
Tja, rent krasst hade jag ju verkligen inte förväntat mig att starta 2024 med bakslag i utmattningen. Men eftersom det är vad det är, så är min förväntan på att ÄNTLIGEN nytta min julklapp (efter uppskjutet pga influensa senast), otroligt stor! Ni vet – en helg på hotell i Göteborg, alldeles solo….
Jag förväntar mig att sova gott, att äta snacks i sängen och till frukost förväntar jag mig förutom en fantastisk buffé också tiden att få sitta ostört och njuta av den. Titta på folk och gissa vad de har för ärenden där, dricka orimliga mängder kaffe, och sen när jag är troligen lite föööör mätt, gå upp och vila en stund på rummet innan jag ska gå en sväng runt i Göteborg. Jag hoppas – men förväntar mig inte – att hitta en ny sport-bh vilket är på tiden, och jag planerar att dra runt länge i den asiatiska butiken i källaren på Nordstan. Jag vill titta på en massa för mig okända produkter, se om jag kan räkna ut hur de ska användas, köpa god mochi och kanske en kopp bubbelte. Sen vill jag kanske ta en kaffe nånstans, gissningsvis behövs ingen lunch efter hotellfrukosten. Om jag orkar – och de kan – så kanske det blir med min bror, annars tar jag den själv och tittar på folk. Till kvällen vill jag äta nåt asiatiskt tror jag, eller nåt med fisk och skaldjur, sånt som jag inte gör själv så ofta eller bra. Kanske, kanske jag lyxar till det med nån drink innan det blir en gissningsvis ganska tidig kväll på hotellet. Jag förväntar mig också att det kommer bli ändringar i ovan ”planer”, men eftersom jag bara behöver ta hänsyn till mig själv så är det inga problem!
Lite oklart varför – men kan absolut få cravings efter just bubbelte i bland. (Bild från pexels)
Ni vet att ni kommer få följa med va? Via instagram, jag kommer inte kunna hålla mig från att ta med er lite på resan – om ni vill såklart.
Jag tycker charmigt är ett ganska svårt ord, har jag insett när jag funderat på dagens ord i Fånga Februari. Charmigt är ju ett litet torp på landet, rött med vita knutar – i alla fall är det det första som kommer till mig. Vår gård är ju för mig det allra finaste stället i världen, men jag vet ändå inte om jag skulle titulera den charmig? Det känns som den skulle vara äldre då, för att klassa in som det. Lite oklart varför. Men tar man byggnaderna här på gården så tycker jag just att de äldsta byggnaderna är mest charmiga – och det är ju då dels hönshuset och dels stallet.
Mina två favoritbyggnader i en bild – ett motiv ni sett tusen gånger här, men som jag aldrig tröttnar på
På instagram valde jag att lägga upp en liten filmsnutt på lilla F som är otroligt charmig som bondpojk, han är nog rakt av just den charmigaste personen jag vet. Han har det där otvungna, självklara sättet och självförtroendet, han är snäll och så himla företagsam – det är otroligt charmigt att se. Jag bävar lite för att han börjar bli lite större nu – snart fyller han sju – och jag vet ju att den där underbara barnsliga charmen har en tendens att försvinna och bli till något annat med tiden. Det är något jag kommer sakna så otroligt, vi är lite i slutet på den allra bästa tiden nu (enligt mig när barnen är mellan 4 och 7) och jag försöker verkligen ta tillvara på varenda sekund. Med skolan och bara att de växer upp så blir de såklart lite annorlunda sen, helt naturligt, ofrånkomligt och nödvändigt, men jag kommer som sagt sakna den här tiden.
Jag anländer till vår bokade konferenslokal tidigt med en av mina kollegor, ungefär två timmar innan eventet börjar. Jag sätter upp en vepa, kopplar upp datorn och börjar sen kolla igenom tekniken. Med lite justeringar verkar det mesta funka, men eftersom någon av föreläsarna kopplar upp sig digitalt så finns det alltid utrymmet för strul, så vi testar mellan våra datorer jag och kollegan. Jag kollar mailen och justerar för de sista avhoppen och tillkommande deltagarna, kollar så workshopfrågorna funkar på menti. Konferenserna börjar alltid med att vi berättar lite om oss och eventet, även om föreläsarna givetvis har det största utrymmet. En halvtimme innan vi börjar så brukar både föreläsare och deltagare börja droppa in, och det blir omedelbart ett sorl i lokalen. Sen är det dags, ungefär 3 timmar av förhoppningsvis väl sammansatt konferensinnehåll, rätt frågor, utan teknikstrul – och därefter lämnar vi våra konferensdeltagare med matnyttig kunskap och en dos inspiration för hur de kan jobba vidare med att minska klimatpåverkan i sina organisationer. En stund efter är jag lite hög på energin från konferensen, men sen blir det alltid ett totalt fall ner i Tröttheten, och dagen efter jobbar jag hemifrån för att minska intrycken. Ungefär 8 såna här konferenser håller vi på ett år. Så himla roligt jobb jag har ändå!
En lagom obekväm bild från ett av våra event. Av nån outgrundlig anledning har jag inte längre problem med att prata inför folk (jag som annars hellre hade huggit av både högra och vänstra benet än att göra just detta), men att bli fotad är fortfarande jobbigt.
Allvarligt talat har den här vintern känts evighetslång, trots att den varken började tidigare eller har varit sämre vädermässigt än någon annan direkt. Vi har ju snarare haft en del snö, vilket piggar upp, och även ett tag med riktigt kalla temperaturer. Nej, det är nog inte vädret man kan beskylla för den evighetslånga vintern…
Orken försvann såklart med bakslaget i utmattningen, med topping av influensa, men sen skulle jag vilja beskylla det allmänna världsläget för en del av den mycket avslagna känslan. Krig och elände samt att hela världen (och Sverige i synnerhet) verkar tro att klimatkrisen är något som går att skjuta framför sig. På närmare plan så har höjda räntor och matkostnader och dyr el tagit bort de små guldkanterna på vardagen. Det ÄR trögt nu.
Samtidigt har vi ju det SÅ bra, jämför med nästan hela världen känns det som. Och vi har det bra med, här på vår gård. Det är tur att man kan ha många tankar i huvudet samtidigt (även i min trasiga hjärna) – det måste få vara ok att känna att det är tungt en stund och sen ändå rycka upp sig, ta tag i saker och gå vidare.
Jag tänkte jag skulle börjat ”fånga februari” med nåt roligt och kanske lite rappt – men kanske behöver jag liksom avsluta och sätta punkt först på det som varit trögt, för hur jag än vred på det så hamnade jag här när jag skulle skriva. Vi kan väl bestämma det, att från och med idag så ÄR det ju lite tydligare nedförsbacke mot varmare och ljusare tider, och nu lämnar vi mörkret bakom oss – både bokstavligt och bildligt?
godatankar.com 