Farväl Frank!

2 februari, 2025 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag brukar kliva upp strax innan åtta på helger – det känns som en lyxig sovmorgon efter nästan 16 år av extremt tidiga morgnar med barn. När jag klev in i badrummet blev jag först lite perplex, för hela badrummet badade i ett mjukt, rosa ljus – men jag fick snabbt förklaringen när jag kollade ut. Vilken morgon! Färgerna försvann så fort, så fort, men jag hann ut och fota när det var alldeles ljuvligt pastellfärgat ute, med frost på varenda gren och grässtrå. Har varit glad hela dagen tack vare den fina morgonen!

I dag har vi då skickat bort både Frank och de två tonårstjejerna (minigrisarna alltså, ifall någon nu hoppar in enbart på detta inlägget). Skönt det, Frank äter oss, och helst även Doris, ur huset. Nu fick tonårstösen Knyttet flytta in med småsyskonen och mamma Doris, så nu har vi bara en hage med en mamma-gris, hennes 6 månader gamla dotter och så fyra kultingar på 2-3 veckor då. I den kullen kommer vi behålla en söt lite gylta, som vi genast har fattat lite tycke för, och sen när de övriga är stora nog att flytta (12 veckor) så kommer vi alltså bara ha totalt 3 minigrisar. Hanterbart.

Grisarna går i samma hage och på samma kulle där vi brukar släppa ut hönorna, när vi också är ute (så inte rovfåglar kommer och tar dem). De funkar väldigt bra ihop – grisar och hönor. Hönorna pickar i sig de korn som grisarna missat eller som så att säga passerat grismagen, och går gärna där grisarna bökat. Tänker också (men har väl inga fakta på det) att hönorna också hjälper till att äta upp insekter som kan vara besvärliga för grisarna annars. Griskultingarna tycker också det är roligt med hönorna, mest att jaga dem lite då 😉 De är bara hälften så stora som hönorna, men supersnabba och har väldigt roligt ser man. Hönsen verkar inte lida så värst av det heller, de kan alltid flaxa undan till där grisarna inte kan gå om det är så.

Måste bara visa en sista bild, även om det inte syns så väl – men eftersom jag var ute lite innan solen riktigt gått upp så blev då så coolt när de första strålarna nådde vindkraftverken borta i Skärstadalen, i verkligheten såg det ut som de riktigt lös av sig själva!

Helgen försvann bara lite för fort, som vanligt, och jag längtar redan till nästa så man kan vara ute här på gården. Kram på er, hoppas ni får en bra vecka!

Allt det vackra

16 oktober, 202416 oktober, 2024 / LindaG / 5 kommentarer

Jag lovade ju sist att lägga in lite bilder på höstprakten på gården, sen kom det en massa trista tonårskonflikter mellan och jag tappade helt livslusten kände jag. Tycker jag känner mig som världens sämsta hur jag än gör där känner jag.

Men men, om vi släpper det och kollar ut så finns det ju i alla fall så otroligt många förutsättningar för *glimmer* nu (alltså att man ser något litet som är vackert och att man uppskattar det). Jag vet att alla är olika, övriga familjen kan absolut se sånt som är vackert, men de påverkas inte av det på alls samma nivå som jag gör. VARENDA höstfärgat träd eller löv gör mig varm i kroppen, och varje solstråle som faller på de vackra färgerna gör mig lycklig. Det är nog den egenskapen hos mig själv jag skattar bland de absolut bästa – att jag har förmåga att se och uppskatta allt vackert. Vilken typ är du?

*Vår kvarstående lönn ser lite ensam ut, men är sprakande i sina färger.*

Bjuder härmed på en liten fotokollektion från gården i höstskrud, håll till godo!

*Äskar att vi har så fina träd i våra beteshagar, och vi jobbar hårt på att plantera fler träd i själva trädgården.*

Äppelträden har levererat över förväntan och nu är äpplena dessutom vansinnigt goda att äta som de är. Dessutom har vi lämnat in ungefär 125-150 kg för mustning, utan att träden för den delen är renplockade ännu.

*Blir så glad av variationerna av löv, färger och former.*

*Solen sken så fint på garaget, tycker så mycket om de välvda fönstren!*

Tidigt i morse var det -2 grader ute, och ett ordentligt lager frost klädde in gården i en annan skrud.

*Det syns inte på bilden, men nu är hönorna inflyttade i växthuset*

*Alla blad ser ut som de har fått en kant av kristyr!*

Med det vill jag bara skicka lite höstvärme till er, hoppas ni har en bra vecka.

Ge mig ett överflöd!

9 oktober, 20249 oktober, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag har ett behov av höstmys i år som slår alla andra år med hästlängder. Kanske är det för att sommaren ändå blev riktigt lång och härlig, med mycket utearbete, och för att det blev ett så tydligt omslag till höst nu? Eller så är det bara för jag känner mig lite trött. Oavsett så har jag aldrig tidigare haft ett sånt sug efter att krypa upp i soffan med en kopp chai-te, en stor fluffig filt och en riktigt bra bok. Jag vill ha höstmys i överflöd, tända ALLA ljus, spela mjuk musik och inte ha några höga ljud eller skarpt ljus omkring mig – som alla höstiga instagramkonton på en gång helst.

Det som är tacksamt med höstmys är att det kräver typ noll insatser. Du kanske behöver fylla på ditt ljusförråd, men i övrigt är det inget som är vare sig dyrt eller komplicerat att ordna – med det enda lilla kruxet att höstmys kan vara tämligen…. ska vi säga svårt, att få till i en familjevardag med barn? Den fridfulla känslan ÄR tämligen lättflyktig när det pågår en jakt i huset med skrivbordsstolar på hjul. Men men, idag har jag jobbat hemma och då får man försöka mysa till sin lunchstund i alla fall, bättre än inget.

Låt oss frossa i lite härliga höstbilder medan vi brygger en kanna te, eller vad säger ni?

3-års jubileum

7 oktober, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag har så svårt att få ihop att det bara var tre år sedan vi rullade in här på gården, för att bosätta oss för gott. Samtidigt minns jag vissa bitar jättetydligt med, fast det blev mitt i min sjukskrivning för utmattning och hjärnan kändes som mos. Känslan när vi öppnade grindarna med hela familjen i bilen och körde in till huset som nu var vårt – i färgsprakande höstskrud – är en av de bästa känslor jag upplev. Det kändes verkligen som att komma hem!

*Så tomt det var, utan växthus, blomsterrabatter och tomatlådor. Men så kära vi var!*

*Lummigt är ordet vi siktar på – inte helt enkelt på stora ytor, men vi jobbar oss mot det*

*Känslan när man fick äta frukost första gången i sitt nya kök. Så tomt det var då!*

Vi har lärt oss SÅ mycket under dessa tre år – det känns verkligen som ett helt annat liv. Vi har lärt oss att leva och odla här, och vi har odlat och planterat MASSOR sedan vi flyttade in. Det är ett helt annat liv på gården stora gräsmatteytor nu än vad det var när vi flyttade in, det är jag otroligt glad för. Vi har lärt oss att ha höns i större skala – eller ja, mer än de 4 vi fick ha i villaträdgården, och vi har lärt oss att hålla minigrisar. Vi har lärt oss att stängsla elstängsel, att bygga fårskydd, och att odla i de förutsättningar som finns här. Vi har lärt oss för- och nackdelarna med egen brunn, vi har lärt oss att bygga växthus, pergola och att sätta in altandörrar i en yttervägg.

Den första vintern… Tänk att folk sa till mig att jag skulle tycka det var mörkt att bo på landet? Vi har en gård som har mängder med belysning, så även mitt i vintern är den inte mörkare än det var i vårt förra hus.

Barnen har, tack och lov, trivts i princip hela tiden på gården – även om mellanbarnet saknar sina gamla kompisar, men han är ju stor nog att åka till dem på helgerna nu. Äldsta barnet håller på att frigöra sig och hade nog velat bo själv helst, men här finns i alla fall förutsättningar på sommaren att bo i rummen nere i garaget. Minste är ju, som ni vet, en perfekt match för den här gården, en bondpojk i själen och passar in mycket mer här en i en villaträdgård.

*Föll för så många saker, men av dem var vyn från våra köksfönster.*

Vi vuxna håller också på att försöka lära oss saker, hur man gör nya saker, hur man bollar heltidsjobb med gårdsliv och hur man bollar familjeliv och hushållsarbete med allt som villhöver göras på gården. Ibland går det jättebra, ibland inte, men vi lär oss så sakteliga.

Den rosaskimrande drömmen om att bo på en gård då? Jo men vet ni, den lever verkligen kvar. Känner man sig lite trött eller sliten en dag kan man bara sätta sig i tystnaden och titta ut över omgivningarna, så blir man varm i hela själen. Det är inte alltid som vi trodde att ha en gård – men det är inte sämre för det. Vår enda önskan är egentligen att kunna vara mycket mer på gården, och jobba mindre på våra vanliga jobb.

Nu när hösten börjar visa sin vackraste sida så börjar ett lugn lite sakteliga lägga sig över gården med, även om en del arbete kvarstår innan trädgård och annat är klart för vintern. Det är väldigt tydligt att man lever MED naturen mycket mer här, om inte annat för att vi helt enkelt är utomhus mycket mer, och det känns på ett sätt skönt att vi snart är inne i vinterns vila med.

3 år på vår gård – och det bästa beslut vi någonsin tagit!

Så mycket att förhålla sig till…

4 oktober, 20244 oktober, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Alla människor har ju lite olika personligheter i olika sammanhang, såklart även jag. Men sen gäller ju även det omvända, eller vad man ska säga, att det finns så olika sammanhang där jag som person ska befinna mig i och anpassa mig till. Har funderat lite på det på sistone.

Här hemma, på gården, här är jag ju mitt mesta jag. Den här miljön kräver inget av mig som person, men däremot som arbetskraft. Jag behöver inte känna att jag ska göra mig fin, för här hemma är enda gången jag kollar i en spegel när jag borstar tänderna. Här känner jag mig som vanligt i min kropp, alltså hyfsat stark och kapabel. Undantaget om jag är skadad på något sätt, som just nu när jag har vad som skulle kunna klassas som tennisarmbåge, då blir det väldigt påtagligt att jag blir begränsad i vad jag kan göra. Det svåra med gården är att hitta en annan typ av förhållningssätt till sånt som behöver göras, i somras jobbade vi lite för mycket känner jag, för det är lätt hänt att tänka att om man blir ”färdig” så kan man vila sen. Men det funkar ju såklart inte så på en gård (eller i en vanlig villa heller), saker händer och allt löpande arbete ska ju finnas tid och ork till – jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att förhålla mig till hur mycket som är lagom att arbeta här hemma.

Det allra svåraste här när man jobbar heltid är att hinna med det dagliga arbetet som det ju innebär att ha familj (tvätta, laga mat, packa gympapåsar osv) samtidigt som det finns lite ”större” projekt som ropar på en ute, och samtidigt inte känna att man prioriterar bort barnen. Nej, det lyckas man såklart aldrig med, men det är nog lika oavsett omgivning. Här befinner vi ju oss mitt i naturen med, vilket gör att det blir väldigt påtagligt om det blir tex torka eller värmebölja en längre stund. På denna sidan Vättern har vi inte lika mycket problem med översvämningar och ”blöta” problem – självklart finns det här med och många drabbas, men just VI bor bra på en kulle när det kommer till regn dessutom.

På jobbet ställs ju helt andra krav, här behöver jag se någorlunda välvårdad ut och jag behöver kunna både vara skärpt (mycket, mycket lättare efter hormonbehandling) och hantera mycket sociala kontakter. Här har vi ju mer bestämda tider för pauser såklart, så här blir dagen oftast bra fördelad på arbete-vila. Men, här bevakar vi ju alla nyheter om klimatet och klimat- och energiomställningen, så här kan det bli fruktansvärt tungt rent mentalt. Det är svårt att förstå hur inte världens ledare gör mer, att man från svensk håll tänker att vi inte ska ”märka av” klimatomställningen som privatpersoner och att vi fortfarande använder fossila bränslen, när vi snart inte har en planet att stå på och spendera de här tydligen extremt viktiga pengarna på. Frustrationen blir enormt stor när det fortfarande i princip enbart är pengar som styr (och man inte ens gör saker som INTE skulle bli dyrare) och det fortfarande finns folk som hävdar att det nuvarande konsumtionssamhället behöver fortsätta finnas. Speciellt när man kanske själv tycker att man vet precis hur det ”borde vara” – jag försöker hålla mig extremt ödmjuk till att alla problem är OTROLIGT mycket mer komplexa än vid första anblicken (misslyckas gör jag ju såklart ibland i det ändå) och att man måste se den stora bilden.

Sen har vi den ”vanliga” världen, den som visserligen sällan finns tid att besöka nu för tiden, men den finns ju ändå där. Nu menar jag den världen man befinner sig i när man går på stan en stund, går och fikar eller lunchar med en kompis, handlar mat eller liknande. Här blir det ju en ENORM krock med de båda andra ”världarna”. Jämfört med när jag är på gården så finns här helt plötsligt en enorm känsla av att jag är för tjock, för ful, för gammal, har för omoderna kläder och allt annat som konsumtionssamhället gärna vill trycka på en så man konsumerar mer. Det räcker med en kort tripp in i nån affär för att köpa strumpor så känner jag mig gräslig. Det blir också en enorm krock med allt det jag lär mig på jobbet, HUR kan det här vara helt ”som vanligt” med all forskning som finns? Samtidigt FATTAR jag – jag kan inte begära att varje enskild individ helt plötsligt ska göra sitt liv annorlunda och kanske mer obekvämt, alla kämpar på i sin egen vardag. Men herregud det här krockar med allt annat jag upplever… Får jag önska NÅT av er så är det att ni inte ska köpa saker från typ SHEIN, Wish och liknande sidor åtminstone.

Det är så himla komplicerat att vara människa helt enkelt! Att förflytta sig mellan de här olika världarna tar enormt med energi bara det, och då har vi inte snackat om den digitala världen ens, hur sociala medier påverkar, hur AI påverkar och kommer påverka – men även hur EXTREMA mängder energi som används till just AI och digitala saker. Hur pratar vi inte om att det motsvarar en bilresa till Stockholm när vi streamar en film till exempel? (jag kan säga fel stad här, hittar inte min källa, men det är i alla fall galet mycket energi som går åt till att hantera all digital data) Serverhallarna som hostar AI kräver enormt mycket energi, det är väl fine om det går till nåt vettigt, men hur mycket AI tid går bara till skitsaker nu?

Nej, nu ska jag sluta, förlåt om jag deppat ihop er dag, hade bara så mycket frustration i mig känner jag.

Gratis glädje

20 september, 202420 september, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Att man gillar sånt som är vackert är väl knappast unikt, och alla har troligen olika saker de anser vara vackra. Det som helt golvar mig, det är naturen – och särskilt nu på hösten. Ännu är inte färgerna sådär sprakande som de (förhoppningsvis) kommer bli, men luften är en annan och färgerna är också annorlunda. Den kyliga och fuktiga nattluften gav i mötet med morgonsolen en fantastisk utsikt härom morgonen, inga bilder jag kan ta gör den rättvisa. Att just bo med vyer som utsikt, att kunna se över fält och åkrar och skogar, det gör mig så orimligt lycklig.

Jag är glad att jag har förmågan att se allt det som är vackert, delvis hjälper det ju att jag tycker om att fota (ni vet, på glad hobbynivå) för det gör ju att man tittar på saker på ett annat sätt. Samtidigt är det också vansinnigt frustrerande, för de vackraste sakerna GÅR inte fota på ett rättvisande sätt, såsom solnedgångar och dimhöljda ängar. Eller ja, det finns såklart fotografer som klarar det med, men jag är inte en av dem. Det som däremot är lätt att fota, och som samtidigt gör mig lika glad som de stora vyerna, det är de små detaljerna. Frostiga nypon, en solkatt på mossa, lysande röda rönnbär… Och snart vackra löv i alla färger.

Jag TROR att det som är vackert påverkar mig i större utsträckning än det verkar göra många andra, det värmer liksom upp hela bröstet och jag blir lite andlös. Barnen är liiiite trötta på mig när jag hela tiden pekar ut sånt som är vackert, de stora i alla fall, Filip är själv rätt duktig på att peka på det som är fint. Men kanske har ändå något av min kärlek till naturen smittat av sig, för det händer att även tonåringarna uttrycker att det är en fin himmel, eller vackert ute, vilket gör mig så himla glad! Må ni alla hitta det ni tycker är vackert, och njuta lite extra av det!

Pukasjön

18 september, 202418 september, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Det blev en dag i söndags med perfekt väder för vandring tillsammans med Filip. Hög, klar luft och strålande sol, ca 15 grader och vindstilla. Vi packade en ryggsäck med mat, och en med ved (tur det för det var slut på grillplatsen) och sen knatade vi – från norra änden av Ramsjön, söderut till Pukasjön, utmed John Bauerleden.

Jag hade beräknat att det skulle vara omkring 5 km enkel väg, det visade sig bli 6 km, i tämligen kuperad men väldigt omväxlande och vacker terräng.

*På vägen plockade vi ett par deciliter blåbär, till desserten. Fotograf: Filip*

Filip fick direkt för sig att han ville ha min kamera, så med den på magen skuttade han fram, runt, tillbaka och överallt och fotade. Tror lätt att han nog gjorde 50% längre sträcka än oss, och jag är grymt imponerad över att han orkade. Vi vuxna var rätt trötta när vi kom tillbaka liksom. I alla fall, några foton i dagens inlägg är tagna av honom!

*Lite suddigt, men kul att för en gångs skull ha foto av oss båda.*

*Mycket stolt över sin prestation på vandringen!*

Jag trodde VERKLIGEN inte att det skulle vara tomt när vi kom till vindskyddet vid Ramsjön, det var ju perfekt väder, men vi var helt själva där. Verkligen magisk plats att pausa och grilla på! En egen brygga fanns det med, och ryktet säger att EN i vandringssällskapet badade i en tämligen kall sjö…

*Första gången vi varit på en grillplats med tillhörande brygga – det var ett vinnande koncept*

Självklart blev det massa gott att äta med, Quesadillas med räkor, lime och chili till oss vuxna, Filip fick istället skinka i, och sen blåbärskrabbelurer med pekannötter och lönnsirap till efterrätt. Sjukt gott!

*Varmt, salt och ost-geggigt. Mycket tillfredsställande.*

*Klart man kan ha med ett paket gifflar, men det här är ju en annan njutning i. Hade verkligen längtat efter att både göra kokkaffe och grilla mat.*

Det var en mycket bra dag för vandring!

Så kom september…

2 september, 20242 september, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

September har precis börjat, och trots att den kommer med sommarvärme så är det något i luften som skvallrar om att hösten är i antågande. Det spelar ju ingen roll att jag hade velat ha mer sommar, så fort semestern är slut och jobbet börjar så är det helt oundvikligt att man slår om till höst i huvudet, och blir det som det brukar så är det lätt hänt att känna att man kliver in på kontoret i augusti och kommer ut någonstans i december – och så vill vi ju inte ha det.

*De första löven har börjat skifta i färg, och även i naturen skymtar andra nyanser i skogens utkanter.*

Jag älskar hösten på många sätt, den fantastiska luften och det vackra ljuset, och jag blir ända in i själen lycklig av vackra höstfärger i naturen. Den har faktiskt även med sig någon form av vila, sensommaren för med sig många måsten om man vill ta tillvara på det man slitit hårt med att odla, och både hus och gård kräver såklart skötsel för att hålla sig fina. Men nu börjar det trappa ner, en hel del är skördat till den nivå jag känner att jag orkar och resten kommer inte riktigt lika mycket… samtidigt.

*Kvar återstår att löpande skörda de hösthallon som mognar…*

*…och att kanske ta in lite havtorn, om jag orkar.*

Lite ”småfix” återstår innan hösten träder in på riktigt, vi har lite vindskivor kvar att byta och sen råkade färgen ta slut när äldsta sonen höll på att – äntligen – måla om hönshuset. Men 3 sidor av 4 är klara i alla fall, och det blir väldigt fint. Hönsgården blir en fråga för längre fram, men den skulle också må bra av lite omsorg.

Våra små minigriskultingar har fått en annons på blocket, för hämtning i slutet av oktober när de är 12 veckor, men jag ser inte fram emot att de ska flytta. Hönsen har det bra i sin stora öppna hage på kullen med grisarna, även om våra nya Hedemora växer orimligt långsamt gentemot våra Silverudds blå.

Våra flerfärgade katter är perfekt kamouflerade mot träflisen, och busiga – men just nu saknar jag en som vi inte sett på ett par dagar. De går ju alltid ute så det kan dröja innan man ser alla ibland, men lite orolig blir man alltid.

Eftersom stallet är ett av mina absoluta favorit-bildmotiv så är jag lite extra glad att vi fick det målat i våras med, det blir så fint mot det gröna runtomkring.

*Nästan alla Dahlior vek sig i stormen härom veckan, men de är vackra ändå. Borde nog haft mer stöd till dem, men har inte hunnit med.*

I rabatterna har det dykt upp nya blommor (varav en del jag inte har sått själv, men som måste funnits här tidigare) och en del växter har gått in i en andra blomning.

När det ”sista” är gjort inför hösten och det blir en lite mer ruskig tid så ligger höstens stick-projekt redo. En kofta som ska stickas med fyra (!!!) garntrådar samtidigt, på ENORMA stickor – borde ju gå fort då ju! Vi får väl se… Det får i alla fall vänta lite, nu ska jag landa i känslan hösten kommer med, och känslan av vila den erbjuder.

En doft av midsommar

22 juni, 202423 juni, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Vilken midsommar det blev! Största framgångsfaktorerna var helt klart vädret – och att mormor (alltså min mamma) kom på besök. Så himla trevligt! Vi passade på att få lite assistans för att ta midsommar-familjebilder:

Väldans ljust i solen tyckte vissa 🙂 Lilla F är gladeligen med på alla typer av foton förutom just familjefoton av nån anledning, så han får man alltid muta och tjata på en stund. Men till slut så!

Mormor hade med sig jordgubbspaj, väldigt mumsig. Temperaturen och vädret var verkligen sådär löjligt perfekt hela dagen ju, alla njöt!

Det är nåt inre motstånd till att sätta pergola här, men i sommar ska den upp. Väldigt trevlig plats att sitta på nu med, men det kommer bli ännu bättre sen.

Lite egna jordgubbar har vi nu, men de mesta vi åt i helgen har varit köpta. Sjutton så jäkla dyrt dock….

När kvällen kom och solen började dyka ner så blev så sånt otroligt ljus att jag var tvungen att köra en fotorunda i trädgården.

Förra årets födelsedagsland (rakt fram här) har tagit sig jättefint i år och ser nu ut som jag önskade. Geum är numer absolut en favoritperenn, för den blommar både tidigt och sent, och är dessutom vintergrön?! Det sistnämnda visste jag inte innan, men det är ju riktigt trevligt. Har två sorter, en mer orange och sen en blekt gul-rosa.

Det första landet som ”blev till” av alla gamla växter jag räddade undan kvickrots-döden har nått sin fulla potential nu, och det har kommit fler olika växter varje år nu. Riddarsporre tror jag inte jag hade förra året, men den måste legat och väntat i jorden för jag har inte sått någon själv. Inte ledsen för det!

Den lilla vita marktäckaren som är en sån klassiker och som jag inte vet vad den heter, fast jag nog borde, är också väldigt fin och tacksam mot det övriga bladverket.

Fler väldigt söta blommor som visat sig sedan vi flyttade växterna!

På vänstra sidan är ju växterna från årets födelsedag, blandat med lite sommarblommor. Inte lika frodigt ännu, men allt tar sig fint och det kommer bli toppen till nästa år.

Har köpt en mörkare variant av den som fanns här innan (minnet sviker igen), gillar den i alla fall.

I övriga trädgården blommar klematis…

…och fingerborgsblomma bland annat. Skojar (eller?!?!) alltid med maken att jag vill ha en till hans om jag tröttnar på honom, den är ju väldigt giftig.

Fin är den ju med!

Men som rubriken antyder så är det också mycket som doftar fantastiskt nu, som fläder…

…doftschersmin (som inte går att uttala förutom väldigt sakta, annars låter det ju bara som ”jasmin”)…

…och de fantastiska pionerna! Det måste vara den mest dekadenta blomman i hela trädgården, de blir så otroligt överdådiga.

Så, även om vi nu inte fick besök av bror och familj, så blev det absolut en av de bästa midsomrar vi haft. Det är ju inte till en nackdel att vi bor i ett paradis heller…

Socialt bakis och tacksamma blommor

28 maj, 202428 maj, 2024 / LindaG / Lämna en kommentar

Ok, ett inlägg i veckan alltså, det är tydligen där jag landar just nu.

Jag är trött, maken är trött, barnen är trötta, och alla vill ha sommarlov. Tröttheten späs på av pollen för mig och de två äldsta, och för oss alla blir det också konstant liiiite för sena kvällar eftersom man liksom överraskas av hur mycket klockan är varje kväll. ”Va, är klockan redan halv nio, Filip skulle ju varit i säng för en halvtimme sedan?!”. Man kunde ju tycka att man borde lära sig, men samtidigt finns det något i det som är lite, lite härligt. Att få tulla lite på rutinerna en aning, och ta tillvara på allt ljus, sol och värme som finns. Och det har ju verkligen funnits i överflöd, och vi har njutit…

Jag och maken är också trötta efter helgen som innebar en liten fest på lördagen för makens träningsgäng, 7 personer som vandrade hit och sen blev det en ändå tämligen lugn hemmafest. Men min sociala ork alltså… Den är noll och intet och jag var knappt talbar i söndags och i går. Iofs också en rest från torsdagens konferens som alltid ger en känsla av att man är bakis ett par dagar efter.

*Vi drack bål med hemgjord rabarbersaft och inte hemgjort gin, med mynta, citron och syrén. Vackert så det förslog, och inte äckligt heller.*

Ute i trädgården så är det liiiite lugnare nu, förutom att det varit stort fokus på att vattna allt nysått och nysatt. När det gäller skörd så är det än så länge rädisor och pak choi, men jag börjar även kunna se jordgubbskart och potatisen växer på i full fart.

Nu har äppelträden blommat över, men alltså vilken syn det var! Har förstått på sociala medier att det var fler som hade extremt mycket äppelblom i år, hoppas att även frukten hänger på i bra omfattning.

Känner mig förresten väldigt glad och nöjd över hur köksträdgården ser ut just nu, den har jag verkligen kämpat med sedan vi flyttade in och den var helt övervuxen, men nu är hela köksträdgården i ordning och de sedan tidigare etablerade växterna som akleja, rabarber, klematis och humle för att nämna några, visar sig från sin bästa sida.

Att det är påfyllt med flis överallt med gör ju att det ser extra fint ut. Kålen har haft det lite kämpigt med sniglar som gömt sig i täckodlingen, men nu tror jag vi fått bukt med det värsta och den har börjat få lite storlek – och blir därmed inte lika känslig. Mellan kålen sitter vitlök som jag satte i höstas, med tanken att den hinner komma upp så mycket att den får ljus även när det växer kål, men det kan ha varit ett misstag. Vi får väl se…

Aklejorna som växer (nästan som ogräs) här skiftar från en djup blålila blomma, både enkel och dubbel, till en som är mer blekrosa.

Även om den nästan växer som ett ogräs så är jag glad för den, för utan den hade det inte varit mycket blommor i trädgården nu. Ja förutom min nejlikerot då, som jag satte som en liten, liten miniplanta förra året men som nu är riktigt stor, och mycket vacker :

ÄLSKAR verkligen färgerna på den här – Mai Thai tror jag det är. Har en till blomma som jag också tror är nejlikerot, men den har en klarare färg:

Den växer också galet bra och ger en så fin färgklick i vårt nya land. Gjorde faktiskt en bukett med just detta till helgens fest, och även om jag inte alls är särskilt bra på själva bindandet så tycker jag färgerna blev väldigt fina ihop:

Måste säga att jag verkligen uppskattade att det kom regn nu med, för det började synas tecken på torka i gräsmatta och äng, och det är skönt att inte behöva vattna varje kväll (förutom i växthuset). Det får bli lite extra fokus på vila denna vecka, och så hoppas jag att orken kommer tillbaka till det sista landet ska fyllas med majs, bönor och squash till helgen. Det är ju förresten en fördel med att få gäster, att man får tummen ur och gör viloytorna lite extra fina med, det har man ju liksom glädje av själv sedan med men det blir inte alltid gjort annars.