Vet ni vad – HEEEELT oväntat så var uppenbarligen mitt sug att sticka något jag tydligen delade med typ halva svenska folket, så jag har såklart fått mail om att alla leveranser är försenade. Det hade ju varit kul om det hade varit jag som inspirerat (HAHAHAHA) men nu får jag nog bara inse att man som vanligt inte får några unika tankar direkt. Nåväl, nån gång kommer väl garn, mönster och stickor ändå…
Det är så fullsmockade veckor just nu på jobbet, mängder med nya människor och mycket ny kunskap och mycket som ska organiseras och helst klaffa, så jag är riktigt trött i huvudet nu. Jag har också sinnessjukt ont i mina ben efter måååånga utfallsteg med 20 kg i ena handen i torsdags, speciellt som det varit lite ofrivilligt uppehåll i träningen.
Så vad gör man av en sån helg då? Jo! Man anmäler sig till lördagsmorgonens strongman-pass och hoppas det inte blir ben, sen tar man med familjen och åker och badar en sväng tydligen. Mini behöver öva på sin vattenvana och simning, och det ska ju ändå vara riktigt skruttigt väder ute. Sen är förhoppningsvis alla trötta och nöjda och jag kan dega ihop i soffan 😉 (vilket jag för övrigt gjort nu med). Hoppas ni får en riktigt härlig helg, vad ni än hittar på!
Det är en ganska intensiv period på jobbet just nu. Dels har vi flera evenemang som jag håller i men sen har det även varit mängder med workshops, webbinarier och konferenser där jag varit deltagare, och all input och information blir i så stora mängder ganska tröttande. Man VILL ju ta till sig allt, det är både intressant och viktigt, men energin som går åt till att processa alla möjligheter, hinder, lagar och direktiv är enorm. Antingen går det åt mer energi för mig för sånt här efter utmattningen, eller så blir det bara väldigt mycket mer tydligt nu när inte energin räcker hela tiden.
Jag och min sprillans nya kollega var tex i Stockholm i onsdags, vi åkte på tisdagen efter jobbet och kom hem onsdag kväll, och hela torsdagen var jag så trött av information och intryck att jag gick som i en dimma. Det är lite jobbigt, det känns kasst att man inte orkar på samma sätt, men jag försöker också acceptera att det är så det är. Fick med mig en liten bonusgrej med, vi gick ut och åt precis bredvid hotellet på tisdagen, på ett litet ställe (helt seriöst bara typ 20 kvm) där man serverade typ koreansk fusion. Åt en hamburgare som var bland det bästa jag ätit och fick dessutom till det en kimchi på tärnad rättika som jag till och med medan jag åt, utvecklade en craving efter! Så den ska jag försöka mig på att göra här hemma någon dag, har aldrig gjort kimchi men det här… jag vet inte om jag kan leva utan?
Centralt beläget borde vi i alla fall, var lite orolig att vi skulle fastna i rusningstrafiken hem men det löste sig oväntat bra!
Dumt nog har det även slumpat sig så att jag inte kunnat träna i veckan pga aktiviteter och lite strul med ett barn, så jag ser oerhört mycket fram emot en aktiv ute-helg på gården. Får väl plocka fram lite varmare kläder för det bara, ser ut att bli kyligt men hyfsat soligt. I kväll här nu tänker jag bara sjunka djuuuupt ner i soffan och antingen spela Baldurs Gate eller kolla på Wheel of Times beroende på vad övriga familjen har tänkt göra, och det ser jag också fram emot! Önskar er en fin helg!
Förlåt om mitt senaste inlägg kanske inte var direkt peppigt, men JAG mår i alla fall lite bättre när jag får dela min oro med någon. Hade ni nu ingen oro innan så kanske jag tillförde lite (sorry), men annars kanske det till och med kan kännas bättre för er att inte vara ensamma om att fundera över framtiden i den här kontexten.
I alla fall, som jag nämnt så är det här en tämligen hektiskt vecka, i tisdags var det konferens (som gick jättebra, fantastiskt kul!) och nu onsdag till torsdag så har vi varit på utvecklingsdagar på Visingsö. Jättetrevligt, väldigt intressant och nyttigt, men det kräver såklart en massa tankearbete det med, så nu är jag mentalt helt färdig. Vi har dock haft det jättebra, och hade tom tur med vädret som var vindstilla (måste vara extremt ovanligt på Visingsö) och en precis lagom temperatur för den guidade lilla cykeltur vi tog runt ön. Plockade faktiskt med kameran och kunde därmed njuta lite extra av alla fina detaljer på ön…
Visingsborg
Och dess namne Wisingsborg, där vi bodde över natt. Mycket trevligt ställe!
Intill låg ett dygnet-runt-öppet litet bibliotek
Otroligt vackra vidder med vy över vättern, nästan vart man än befinner sig.
Inte för att det lockade till dopp i det iskalla vattnet
Älskar ändå stenstränder, för jag kan verkligen inte låta bli att leta vackra stenar.
Som en pittoresk liten portal in till en svunnen tid, kan man väl kalla hela Visingsö.
*Jag menar naturligtvis inte att jag ÄR färdigutvecklad på det stora hela, bara för idag – för nu stänger hjärnan ner helt! God natt!
Det är svårt i dagens samhälle, där informations finns ett musklick bort för det mesta, att sålla i vad som är viktigt och vart framtiden är på väg. Varje expert har naturligtvis sitt eget område för ögonen, och beroende på vem du tar in information om så är det ju många olika saker som är kritiska för att vi ens ska ha en framtid. Pratar du med en klimatforskare så är det naturligtvis klimat och extremväder som är viktigast, någon som forskar om havet kan berätta om olika saker som är direkt kritiska för mänsklighetens framtid och vad som hotar dem, pratar du med en ekonom så pratar hen kanske om hur det ekonomiska systemet kommer se ut framöver, en militär om de överhängande hoten om krig och upprustningen av kärnvapen, en virolog om pandemier eller om du pratar med en biolog så är den biologiska mångfalden nyckelfaktorn till överlevnad. Jag tänker att alla de här har rätt, och allt är på många sätt lika viktigt. Varje område är så stort i sig att jag FÖRSTÅR att man bara mäktar med att koncentrera sig på ett, men det innebär inte att vi ”får” säga att de andra är mindre viktiga – vi vet bara mindre om dem.
Det blir ett tungt inlägg det här – finns inga bilder som passar egentligen, men för att ni inte ska ge upp hoppet helt så blir det ändå lite blommor från trädgården nu.
I går lyssnade jag på Max Tegmarks sommarprat, en forskare som forskar om AI och som i sitt sommarprat ger en extremt mörk bild av en ganska omedelbar framtid. Jag tror att AI kan användas till MÄNGDER med bra saker och kanske kan bli delaktig med att rädda framtiden för mänskligheten, men jag ser också att det naturligtvis finns stora risker, som vi ”vanligt folk” kanske inte har koll på. Det som är enklast att förstå är väl kanske att det vi ser är ”snäll AI”, dvs AI som byggts av och som utvecklas av den laglydiga delen av befolkningen, men jag har svårt att tro att inte det finns folk i den ”undre världen” (förlåt, jag kan inte slänga mig med det uttrycket utan att det låter konstigt) som utvecklar AI UTAN de inprogrammerade spärrar och riktlinjer som den officiella AI’n har. Lägg till då allt det här Max berättar om Super-AI mm, och ja, jag kan absolut förstå oron och se att den är verklig, den med.
Det är så mycket att förhålla sig till, som en liten människa. Klimatet jobbar jag ju med dagligen vilket både känns bra – eftersom jag GÖR nåt – och dåligt – eftersom jag ser också att det inte görs tillräckligt mycket. Krig kan jag nog bara vagt förstå utifrån vårt priviligerade liv, och det känns inte som jag har så stor påverkan på, biologisk mångfald kan jag jobba med i microskala här på gården, men AI? Nej den har jag inte någon chans att påverka arbetet kring som jag kan se det. Lägg då till dessutom att jag som jag nämnde inledningsvis att det naturligtvis finns MÄNGDER med saker där en AI kan hjälpa oss, och att det är ett verktyg och framtid vi inte kommer kunna undvika.
Vad ville jag med det här resonemanget? Jo, för det första, lyssna på sommarpratet – visserligen ger det en existentiell ångest men det är inte ok att helt blunda för farorna heller. Sen måste man nog, för att inte gå under rent mentalt, välja sin strid, så att säga. Vi kan inte göra allt, men alla kan verkligen göra något. Välj det område som ligger dig närmast, och försök gör NÅGOT, om det så bara är att sortera dina sopor lite mer noggrant. Vi kan ju inte gå runt och vara rädda jämt, och en känsla att man gör något konkret kan hjälpa en att förhålla sig till oron.
Jag har så galet många komplexa känslor inför framtiden, den känns som den kommer vara ”som nu”, den kommer försvinna i ett kärnvapenkrig, den kommer bli som Waterworld, Mad Max, Matrix eller Terminator – det är ingen idé att skicka barnen till skolan för de behöver lära sig andra saker för att överleva, det är KLART att de ska gå till skolan för att ta framtiden framåt, självklart behöver de gå i skolan eftersom allt är ”business as usual”…. Det är överväldigande, skräckinjagande och till och med en gnutta spännande – kommer jag se oss gå in i en post-apokalyps (mitt favorittema på filmer och böcker)? Det svåraste av allt är att inte veta – för HUR ska jag kunna förbereda oss och våra barn inför framtiden när den kan te sig på så väldigt många olika sätt?
Paradoxalt nog fortsätter nu denna måndag och vecka som vilken som helst, strax ska jag gå på föräldramöte för förskoleklassen, jag ska boka in veckans träning och sen är det en fullspäckad jobbvecka som ska planeras, vardagsmiddagar som ska lagas och barn som ska tas om hand – precis som vanligt. Jag TROR att de flesta av er, mina kompisar, kanske inte alls reflekterar över detta och då känns nog hela inlägget ödesmättat och kanske till och med lite fånigt. Men jag vet också att jag har ett gäng läsare som faktiskt ÄR oroliga.
Hur resonerar du? Vilken ”strid” väljer du? Vilken framtid förbereder du dig för, och hur?
För det första, kan vi enas om att vårt samhälle är lite galet, när man jobbar större delen av sitt livet och den absolut största delen av varje vardag går åt till att åka till och från jobbet och att jobba? För det andra – det finns de som verkligen brinner för sitt arbete och för att göra karriär eller som helt enkelt gör jobbet till sitt liv, men det är inte de jag tänker att detta gäller. För det tredje så finns det även en STOOOOOR portion människor som inte har i princip någon möjlighet att påverka sin livssituation (tex ensamstående föräldrar), och det är inte de jag tänker på heller när jag skriver just nu.
Så, för mig och maken så är det självklart så att man lockas något enormt av tanken på att ta sig ur sitt ekorrhjul, att själv ha hela makten i sina händer att arbeta för sig själv. Fast att säga hela makten är ju också fel, för såvida man inte typ vinner på lotto så kommer man ju ändå vara tvungen att arbeta med såna saker som man måste för att överleva, tex att odla mat eller så.
Med Flax hoppas vi att vi kommer bli självförsörjande även i framtiden på ägg.
När vi köpte vår gård så var det ju för att det var ett liv vi verkligen kände att vi ville leva. Långt från städer och trafik och med typ hur mycket möjligheter som helst (som vi känner det). Samtidigt så har vi naturligtvis en hel massa utgifter som vi INTE kan göra så mycket åt, såsom räntekostnader och en stor del av matkostnaderna, och även pengar för amortering och ”gårdsinvesteringar” (dvs allt från målarfärg till material för att bygga tex pergola och pengar som ska sättas av för att kunna byta tex en trasig bergvärmepump mm). Ingen av oss har några dyra vanor eller hobbies – det vi lägger mest på varje månad är nog träning för familjen men det är ju också enormt viktigt för att vi ska leva bra liv framåt.
Min förhoppning och plan med att bo på gården är att vi båda vuxna ska kunna jobba mindre sommarhalvåret och sen kanske heltid på vintern, när det ändå inte är så mycket att göra på gården – men just nu med räntor, inflation, matpriser och elpriser mm så är det svårt att gå ner i tid och ändå behålla lite marginaler. Med tre barn finns det också gränser för hur mycket vi vill påverka deras liv (vi vuxna skulle tex nästan kunna leva på det vi odlar på gården under sensommar/tidig höst, men att begära att barnen ska göra det helt och hållet känns dömt att misslyckas om man vill behålla någon form av god ton i familjen), de ska ju kunna ha lite aktiviteter och så med. Sen är det ju lurigt med egen odling med, det är alltid något som inte tar sig, eller som dör pga kyla eller torka, och det kräver MASSOR med tid för att få till odling i större skala.
Just nu är vi som mest självförsörjande sommar-höst på potatis, svartkål, rabarber, bär, tomater, zucchini, eventuellt gurka och förhoppningsvis äpplen. Inte direkt hela kostcirkeln även om det är ett välkommet tillskott!
Men ändå, vi har ett drömmål och något att jobba för, vilket är mindre tid på jobbet och mer tid på gården. Bara det är en stor vinst mot för ett par år sedan, när allt bara skavde men jag inte ALLS visste vart jag ville. Kanske vi om några år kan göra verklighet av planerna – på ett sätt lite sorgligt för samtidigt är det ju NU när barnen bor hemma man skulle vilja ha mer tid med dem.
Sen ska tilläggas att det arbete man har ju också ska vara ett arbete där man trivs, har roligt, utvecklas och allra helst jobbar för något bra – och där har jag det väldigt bra förspänt!
Nåväl, slut på svammel, jag fortsätter nu ha min enda lottorad och hoppas på en drömvinst – men jobbar vidare för att komma närmare drömmen om att vara ur ekorrhjulet med…
PS, på torsdag börjar min semester och jag längtar såååå mycket just nu!
Har varit på konferens i Örebro i två dagar, måndag till tisdag – fullspäckade dagar med kanonbra innehåll. Med mig därifrån tog jag dessvärre även ett djävulskt halsont och feber med ont i kroppen, inte optimalt. Var ju förkyld bara för en vecka sedan och har varken tid eller lust att vara sjuk nu?!? Men såklart är det inget att göra något åt.
Men strunt i det nu, för när jag var borta så färdigställde maken altanen helt oväntat – när jag åkte i måndags var det bara grundreglerna på plats men i går blev den helt klar (skulle varit klar till jag kommit hem efter tänkt träning men det blev ju inte någon sådan, så det var lite färdigställande kvar i går kväll). Alltså jag blev SÅ glad, och det blev SÅ bra! Kolla bara!
Det ska byggas en pergola här med, med en liten rygg till köket och till cafegruppen, och klätterväxter på benen – men det får bli när vi hinner.
Här kommer bli en perfekt plats att ta en kaffe på eller äta middag, och eftersom vi har uteköket här så blir det även toppen att ha grillen eller muurikkan här. Ytan blev efter lite tester 4×4 m ungefär, alltså en meter bredare än växthuset – för att det skulle finnas gott om plats för just matplats och grill.
Alltså verkligen – bästa överraskningen att komma hem till!
Det här har varit en lite skev vecka på något sätt. Den inleddes med ordentlig förkylning och jobb hemifrån till i onsdags, sen höll jag konferens i torsdags som blev riktigt bra – men herregud man blir som ett ”utsketet äpplamos” efter, för att citera min gamla morfar. I dag var det ganska koncentrerat arbete för att hinna få ihop gårdagen dessutom, är alltså rätt trött i huvudet nu.
Bästa med att jobba hemifrån är att man kan gå ut en sväng på rasterna och kolla på allt otroligt vackert som bjuds på ute just nu. Sämst med att jobba hemma är att jag saknar mina roliga kollegor!
Men det är ju bara min del av veckan, maken har varit borta ett antal kvällar pga evenemang och kvällsjobb vid nåt tillfälle, iofs bra att det var just denna veckan när jag ändå inte kunnat träna pga förkylningen, men såklart lite jobbigt med (maken är väl förtjänt av lite roligheter, så det finns absolut inte ett uns missunnsamhet där). Sen var det förskolefest i går efter jobbet och lite annat strul som jag inte tänker gå in mer på här, och idag har jag landat i soffan här hemma nu efter att ha lagt Filip, tonåringen sitter och spelar, nästan-tonåringen är på ungdomshäng och maken på AW. Har dock lite ågren över att jag kommer behöva åka och hämta nästan-tonåringen vid halv tolv i natt (!!!!), jag som helst vill gå o lägga mig typ vid nio…
Ljuvlig skogsviol i gräsmattan!
I morgon bitti hoppas jag få plats på strongman-passet, första träningen på nästan 10 dagar pga förkylning och förhinder. Har som vanligt ont i axlar och nacke när jag inte tränat på länge – sen vet jag också att det lätt blir väldigt motigt att träna när det blivit ett uppehåll och jag var precis innan det inne i ett ganska gott flow. I övrigt blir det nog mest altanbyggande i helgen vilket kommer bli toppen, längtar efter att orka jobba lite mer fysiskt här hemma med nu.
Nästa vecka blir också lite udda, då ska jag till konferens i Örebro i två dagar – vi är inte i väg särskilt ofta så det ska bli lite kul, men nästan mest längtar jag såklart efter en natts ostörd sömn och så HOTELLFRULLEN!
I går blev jag förkyld, troligen makens snuva som gick vidare till mig. Idag har jag jobbat hemifrån, med en HÖG med snorpapper bredvid mig – det hjälper såklart inte till att det börjar komma gräspollen heller (jag vet, jag vet, alla tjatar om allergi). Känns som hela hjärnan är en enda snorklump (ursäkta men ni fattar) och jag flåsar som om jag sprungit en kilometer bara av att gå till köket. Ja ja, det går ju över såklart, huvudsaken är att jag är tillräckligt frisk på torsdag för att hålla min konferens. Har faktiskt lyckats ha dålig timing VARENDA gång jag ska hålla konferens, och har typ varit sjuk i anslutning varje gång?!?
Nåväl, det innebär ju också att tempot här hemma från min sida blir noll, och ibland kan det ju behövas med. Satt ute på lunchen och läste en bok, bara för att få lite sol och utomhusluft. Från det helt ena till det andra – Filip hade en kompis hemma i helgen och som TUR var så påminde kompisens mamma om att man ju måste söka fritidsplats med – var så nöjd att vi fått skolplatsen bekräftat och än går han ju på förskola så jag hade HELT förträngt att man måste söka för att få plats på fritids med. Gjorde det direkt när jag vaknade i morse, så nu hoppas jag verkligen inte att det strular till sig… Fattar heller inte riktigt att jag snart bara har skolbarn, inga barn på dagis längre – det känns lite sorgligt på något sätt ändå. I skolan händer så mycket annat, där får man ju sin egen värld och det är inte längre mamma som är centrum. Det är såklart en helt egoistisk tanke och naturligtvis vill jag ju att han ska få sin egen värld, men jag kommer också sakna att vara någons viktigaste punkt på det sättet som man är när ett barn är mindre. Jag är ändå så himla glad över att vi ”skaffade” en sladdis, det har varit mycket mer avslappnat och i nuet med honom, man är ju lite mer erfaren och avslappnad själv tänker jag – det önskar jag att jag varit bättre på med de andra barnen men det är ju liksom inget man kan bestämma i efterhand. Haha – och fler barn blir det absolut inte!
Att fota gör mig mer närvarande med, att hitta de små, fina detaljerna man annars lätt missar.
Just på tal om det där med att vara lite närvarande, även om jag nu inte kunnat gå ner i tid denna sommaren (ni vet, pga räntor, matpriser och el och så), så har jag i alla fall valt att ta alla klämdagar ledigt för att få lite extra tid med barn och gård. Även om vi väldigt gärna hänger här hemma och grejar så ser vi också till att det blir lite glass- och fikautflykter, det är himla mysigt att ha med alla ❤ Vill så gärna ta tillvara på all tid med hela familjen, det känns som tiden går så fort ändå och rätt som det är vill väl inte tonåringen hänga med längre. Usch, känner mig lite hudlös i dag och vemodig, det är kanske snuvan som tar bort lite ork och filter.
Hittade dessa små, små blommor idag i trädgården, ingen aning om vad de är men söta är de!
Nähä, nu ska vi rådda med lite mat här hemma, ta hand om er!
I dag är jag hemma och vabbar, eftersom Filips förskola ringde i går vid lunch då han var dålig i magen. Det verkar som tur var som det var något mycket tillfälligt för han känns pigg och symptomfri här just nu, kanske kan han komma tillbaka till dagis redan i morgon.
Det finns nästan inget som triggar en stor stressreaktion så mycket i mg som att försöka jobba lite när jag vabbar märker jag, kroppen går direkt i aggressiv försvarsställning och jag får tryck över halsen och blir så himla trött. Lösningen är helt ”enkelt” att låtsas ha en helt ledig dag istället, att det inte är någon annan som jobbar heller. Det är såklart inte så enkelt, det blir så galet lätt att man kollar jobbmailen lite snabbt och då är hela stress-karusellen igång igen. Nej, jag lägger undan jobbtelefonen helt istället tror jag.
Var nere och gav grisarna lite frukost nyss, och passade på att öppna växthuset där temperaturen snabbt stiger i solen. Ute verkar däremot aldrig kylan släppa riktigt, kollar jag vädret framöver kan jag KANSKE sikta på att sätta ut tomaterna i växthuset framåt söndag först. Inte optimalt, nu står de trångt och får inte tillräckligt med ljus…
Väl skyddade i värmen inomhus har i alla fall fönster-gurkorna börjat växa så smått.
Fick ett kort ögonblick av existensiell ångest när jag gick och tittade på allt fint häromkring och funderade på små projekt vi har igång eller planerar – någon form av känsla att jag borde ha ett bestämt mål med mitt liv på gården typ. Men jag tror den bara kom pga stressen jag nämnde nyss, det är ju själva arbetet och tiden i sig här som är värdefull, inte ett specifikt mål.
Trots att allt är så sent i år så börjar det ändå bli otroligt vackert och grönt, nu börjar verkligen den mest fantastiska tiden för att vara här hemma… Förresten, nu när det börjat växa lite gräs och så, så kommer våra sommarfår vi har till låns nu på lördag – det ska bli väldigt kul!
Ok, nu har jag inte skrivit här på ett bra tag, det har helt enkelt vare sig funnits tid eller energi. Energi finns det fortfarande inte, men jag vill nog ändå uppdatera här lite – det har ju varit en ganska aktiv period på många olika sätt den senaste veckan.
Lite förutsättningar först – jag höll konferens på jobbet i fredags, något som är vansinnigt kul men eftersom jag dels måste vara extremt på alerten men även för att det blir så myrket kontakter, så blir jag också HELT slut efter. Alltså så slut att jag helst inte vill prata med NÅN på en vecka typ . Så, på vägen hem i fredags, i detta sinnestillstånd där hjärnan bara vill stänga av, ringde maken.
Precis när jag satte mig i bilen och skulle köra hem, jätteglad över dagen men trött.
Jag hörde på att hans röst att något var galet, tacksamt nog fick jag snabbt reda på att det gällde grisarna vilket åtminstone var ett mindre bekymmer än om det tex hänt barnen något. De hade då rymt, vilket vår snälla granne larmat om, och av någon dum jäkla anledning gått in till grannens hästar. De hade naturligtvis fått panik av de här små, okända sakerna och fått panik, varav den ena grisen fick en MASSIV spark (inte hästens fel). Alltså vi pratar så massiv att en bit skinn lika stor som den stora arbetshästens hov helt slitits loss. Jag var en bit hemifrån så kunde inte göra så mycket men gav numret till vår vän Vanja som har erfarenhet av slakt – för här var det inte tal om något annat än just nödslakt.
Förlåt, men nu blir det lite grafiskt här i kommande stycke om någon vill hoppa över.
Lagom till jag kom hem hade de precis skjutit grisen och hängt upp den för avblodning – jag fick byta om från konferensklädsel till gårdsklädsel och kasta mig ut i stallet för att ändå ta vara på grisen med hjälp av Vanja. Hon guidade och vi hjälptes åt med att flå och ta ur grisen, som sen fick hänga till söndagskvällen innan det var dags för styckning. Den blev för övrigt lite bökig eftersom alla områden med blåmärken eller blödningar var tvungen att tas bort.
Slut på det grafiska!
Efter vi tagit hand om den döda grisen skulle ju de andra tre fångas in. Dessutom fattade vi inte HUR de kommit ut eftersom elstängslet såg helt opåverkat ut – dock kom vi snart på att det var högt gräs som på ett ställe liksom tryckte upp stängslet så de kunde krypa under… Så in med grisarna, sen justera fårhagen så att de skulle kunna gå där inne några dagar åtminstone. Fixa stängslet efter de hittat ett kryphål (igen) och samtidigt förbereda för den ytan vi tänkt de skulle få vid jordkällaren.
Så, en lång fredag blev oplanerat ännu mycket längre än jag tänkt, och spenderades inte alls så som jag tänkt mig – i soffan framför Netflix typ. Lite kassa nätter på det (fattar helt ärligt inte varför jag sover så himla dåligt för tillfället), så känns det som jag skulle behöva en veckas semester på en isolerad söderhavsö…
I nya grishagen har jag försökt rädda undan alla ”delikatesser” jag kunnat, men misstänker att det likt väl blir mums för trynena. Så häftigt med så stora Vinbergssnäckor!
Och det var den KORTA versionen om varför jag just nu är skittrött och varför vi numer har tre, inte fyra minigrisar…
godatankar.com 