Längdskidor!

Nej men jag ÄR så glad (vilket är extra fantastiskt med tanke på att jag just städat upp en massa krossade marmeladbukar från kylen i garaget eftersom en hylla rasade ner)! Fick tips om att det var mer snö i Habo än här, så googlade och hittade skidspår vid ”Gränsen-stugan”. Åkte dit och japp, det var nog en decimeter mer snö än här hemma. Var där rätt tidigt (9:30) så det var nästan inget folk heller, ljuvligt!

Kolla vad FINT liksom!!!

Åkte 5,5 km slingan, först var den inte spårad men på mitten ungefär mötte jag upp spårmaskinerna (eller vad man säger) så sen blev det väldigt lättåkt. Har vurpat två gånger, en på rumpan och en rakt på fejset (hann dock sakta ner så det såg nog extremt roligt ut, jag låg och skrattade själv en stund).

ÄLSKAR ju verkligen att åka längdskidor! För mig är det ett rent nöje, motionen är en bieffekt om än en positiv sådan, det är naturen och själva utmaningen jag gillar, att få ett behagligt glid och helst inte tappa balansen alltför ofta. Råkade dock få med mig ett par juniorstavar, så åkte med för korta sådana, men det gick ändå. Efter första varvet hade jag skoskav så gick ner och satte på mig plåster i bilen och drack lite vatten, och hittade till min glädje en snickers i handskfacket – tror ni det var mums eller? Kavade mig sen ut och åkte ett varv till (alltså 1,1 mil minsann) och hade jag inte haft sån skoskav (kommer få två blåsor) och varit så kaffesugen så kunde jag nog kavat runt ett varv till på ren glädje.

Fånigt glad!

Det går varken fort eller snyggt framåt, men det struntar jag högaktningsfullt i för det här är inte en prestations-grej för mig, utan istället raka motsatsen. Stannade och hämtade andan när det behövdes och så för att fota såklart.

Så himla gott, ler fortfarande här hemma! Kommer däremot säkert få betala för det här i ett par dagar med ordentlig träningsvärk misstänker jag, men så värt. Längtar järnet till nästa helg och hoppas snön ligger kvar!

Snöyra och bloglovin’s fall

Alltså älskar att det äntligen kommit lite snö! Ungarna har åkt pulka i två dagar och i kväll var det snöforts-bygge. Underbart när det inte bara är mörkt och geggigt ute! I morgon tänker vi följa med maken när han ska köra sin NMT-träning uppe på Öxnehaga – vi tar med pulkor, ved, material för att göra varm choklad och lite fika tänker jag. Så kan vi åka pulka medan han tränar och så tar vi lite varm choklad vid pulkabacken sen, känns som ett vinnande koncept! Har tänkt släpa med mig kameran med, fota snö är rätt svårt tycker jag, men hoppas ändå kanske hinna få NÅT trevligt vinterfoto ändå.

Vill nån sällskapa oss i backen så är vi där vid 10 i morgon förmiddag!

Men, sen var det det där med Bloglovin’ med. Använder det själv för att följa bloggar och vet att rätt många fler än mig gör detsamma, men nu verkar den vara inne på dödsdansen och går inte ens ladda ner i appstore längre. Gillar inte WordPress eget flöde utan vill helst kunna välja fritt på ALLA bloggar jag vill följa (även om det inte alls är så många nuförtiden). Efter lite googlande verkar det som om Feedly är den bästa ersättaren, så vill du fortsätta kunna följa mig så rekommenderar jag att du laddar ner den appen (eller kollar via deras hemsida). Självklart kan du fortsätta följa mig via bloglovin så länge du har kvar appen och den funkar, eller läsa via mina länkar på Facebook, men är du en läsare som följer fler bloggar så verkar Feedly smidigast. Där kan du även följa flöden på tex Twitter och annat med, om du är lagd åt det hållet.

Så, önskar er (och oss själva) en bra helg – må snön ligga kvar länge!

Stråkenleden (10 km ?)

Ja alltså, varje beskrivning av leder jag gör blir ju såklart färgad över hur vandringen gick och rent generellt hur man känner sig, så vi kan väl börja med att säga att det här kanske inte kommer bli den mest positiva beskrivningen av denna led. Hur som hur, häromdagen hade vi barnvakt och då passade vi på att gå denna, för oss nya, led i Mullsjö.

Ett tunt, tunt lager av snö.

Egentligen startar den vid kyrkan såg vi när vi gick runt där, men vi startade på samma ställe som vi brukar starta Ryforsleden. Där står det Stråkenleden 8,3 km, men på nätet står det 10 km och det stämmer nog bättre. Från där vi började var leden jättevacker och gick genom gammelskogen. Bra utmärkt och lätt att hitta, med relativt bred stig att gå på – precis som Ryforsleden. Dock går den inte särskilt mycket utmed stråken? Typ nån kilometer bara typ, så namnet är ganska missvisande.

Stråken

I vilket fall, vi gick ett par kilometer och kom fram till Trollsjön, hit var det superfint och mysig skog, med lite rastplatser här och var.

Trollsjön

Men sen? Sen gick ett antal kilometer först utmed reningsverket i Mullsjö, mellan järnvägen och 26’an och sedan in en sväng IN i Mullsjö innan det blev skog igen. Riktigt trist att gå här? Vill jag vandra en led vill jag väl inte gå mitt i rondellen i Mullsjö heller… Och inte utmed ett reningsverk heller. När vi väl kom in i skogen sen var det ganska bökig led att ta sig fram på – bra att veta om man har vagn (ta inte det) eller något annat bekymmer.

Nä, vi kommer inte gå den här leden till fullo igen, men fram och tillbaka till Trollsjön kan jag absolut tänka mig att gå igen.

Reflektioner

2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.

Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?

Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.

Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.

Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.

Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.

Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.

En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.

Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.

En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.

Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?

Två i ett

Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.

Något jag aldrig kommer göra igen

Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.

Jag kommer aldrig få barn igen.

Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.

Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.

För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?

Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.

Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)

Det här längtar jag efter

Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…

Att KRAMAS kommer nog först på listan.

Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.

Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.

Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.

Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.

Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.

Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.

Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.

SOLEN!

Att få börja odla lite igen.

Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.

Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.

Vad längtar du efter?

Kreativ tristess

Dagens rubrik i Kajsons julkalender är ”något jag vill skapa nu”, och jag måste säga att ett bra tag stod det helt still i huvudet på mig. Men sen kom jag faktiskt på att jag faktiskt HAR en hel del skaparlust just nu, jag har bara inte tänkt på det!

Dels så är jag så himla sugen på att fota lite mer – något som dock är rätt jäkla svårt när det bara är TYP ljust i några timmar mitt på dagen. Men när jag jobbade hemifrån i fredags tog jag en kort frukostpromenad och lyckades faktiskt få till inte mindre än två bilder från en halvdan mobil, de flesta har nog redan sett dem på Instagram, men ändå:

En fin ladugårdsdörr vid Klämmestorp
…och den lilla ”sjön” vid början av Hallbyleden.

Sen har jag ju stickat mina Lovikkavantar, och skulle nog kunna tänka mig att sticka ett par till om jag bara kommer åt att köpa garn någon gång.

Och idag gjorde jag något jag inte gjort på säkert 25 år minst, jag målade två julkort som ska skickas till närmsta familjen, det kändes grymt ovant men är väldigt kul – när man väl bara släpper all prestationsångest och bara gör just det som känns roligt. Hade kvar lite gamla akrylfärger i en pyssellåda – hälften hade typ torkat i hop, men det gick ändå.

Tydligen är ändå tristess bra för kreativiteten, att ha tråkigt gör ju att hjärnan faktiskt får möjlighet att komma till ro en stund. För det är ju ändå så, att ska man känna att man har tid att sätta sig med nåt sånt här ”onödigt” så måste det ju finnas ganska mycket tid över, annars prioriteras det ju liksom bort först av allt.

Mer tråkigt blir det väl delvis i veckan med, jag är ju lite snuvig och har halsont så jag ska testa mig i morgon – fast det känns samtidigt så fånigt för i vanliga fall hade jag knappt reflekterat över det. Sen är L också ganska ordentligt snuvig och hes, så frågan är om jag ska försöka få med mig honom med, han får i vilket fall stanna hemma från skolan i morgon. Nu är det däremot dags att lägga sig i soffan en liten stund tror jag bestämt. Kram på er!

Någon jag inte visste att jag skulle sakna så mycket under året

Herregud, så jag saknar mina vänner. Framförallt K, T, Å och M. Det är ju inte som att det har varit lätt att få ihop träffar ens innan pandemin, så mätaren låg ju i botten redan när året inleddes, och nu har jag kört på ångorna länge.

Men som sagt, det är ju inte bara nu, alla kompisar har ju precis som vi flera barn, och alla är i lite olika åldrar med, så det är inte okomplicerat att hitta tider att träffas.

Det jag saknar mest är bara att få hänga och tjöta, fika eller ta ett glas bubbel, så länge att man har tid att gå förbi ”vardagssakerna” som ändå behöver stökas över och sen prata lite mer. Att man inte få fylla på ”pratet” med vänner gör nog sitt till att det är jobbigt att jobba hemifrån med, saknar så lite småsnack, snälla pikar och humor.

Tycker inte att helger är så roliga nu för tiden. Det blir ju bara samma sak, man går nån promenad, lagar mat, fikar och väntar mest på att kvällen ska komma så man kan sätta sig framför ett spel eller nån TV-serie och bara låta tiden gå liksom. Det är mot ALLT jag tycker är viktigt – jag vill ju kunna ha små saker att se fram emot, att planera in, och göra – som gör att dagarna INTE flyter ihop till en grå massa.

En grå bild från en grå helg.

Det är ju som det är, och det är lika för alla, men jag tycker ändå det är så deppigt.

Det här inlägget är en del i Kajsons julkalender.

Höstlovshelg

Vad fort den gick den här helgen, var helt säker på att det var lördag i dag men det var visst redan söndag…

I fredags var vi och körde rally med jobbet, det var en riktig adrenalin-kick och lika delar roligt och läskigt. Grymt bra arrangerat var det med, vi hade en speaker som kommenterade under hela tävlingsloppet, vilket verkligen tillförde något! Nu är jag ju noll insatt i bilsport, men tydligen är det han som kommenterar STCC och sånt på Viasat, så han var grymt duktig och kul att höra på. Dessvärre tog jag en runda ut i skogen på tävlingsvarvet, så jag kom sist, men skit samma för det var kul ändå!

I går tog jag med minstingen till stadsparken så maken skulle få jobba ifred hemma, han håller på och målar om en vägg. Nån kommenterade att jag bara har den minste på foton i bloggen, det beror ju dels på att han i princip alltid är med där jag är och dels så är de stora grabbarna så stora att jag känner att deras integritet gör att jag är mer restriktiv med bilder på dem. Men Filip ställer gärna upp en så länge 😉

Det är så himla fint ute nu, med alla färger…

Både i stora drag…
och när man tittar riktigt nära.

Vi har egentligen inget alls inplanerat det här höstlovet. Filip kommer vara på dagis hela veckan eftersom vi jobbar, L får vara på fritids och O är ju hemma själv och ska hänga med kompisar. Jag har inte haft ork att engagera mig i att hitta på aktiviteter, och det känns som det är så många saker som inte är lämpliga under Corona, däremot är det inbokat en helg på Gustavsvik i början av november. Det får bli som det blir ändå, känner jag just nu.

Hoppas ni haft en skön helg, avslutar med en helg på den som är sötast av oss alla i alla fall, liten, envis och väldigt charmig.

Klumpen

Urk, det har varit en påfrestande tid de senaste veckorna. Som jag skrivit lite innan så känns det som jag blivit lite känslomässigt manglad och jag är rätt (väldigt) trött i huvudet och känslorna nu, om man kan skriva så.

Det är många saker som påverkat, det som gäller de större barnen tänker jag inte skriva om här, för det är de för stora för, men vi kan väl bara konstatera att diverse diskussioner, besked och annat tagit grymt mycket energi och tankeverksamhet. Därtill så har vår minste tagit ett STORT kliv in i någon trotsålder, så även om han är ett ”litet” problem så har det också tagit energi.

När det blir jobbigt så blir ju även sånt jobbigt som kanske inte skulle varit det. På jobbet och i skolan har det varit två tentor den här perioden och vi har gått igenom utbildningar som ger besked om att det ansvar vi nu har för diverse saker gör att man bara baxnar. Det är ansvar för arbetsmiljö och för personers liv och hälsa, och det är ansvar för att inte bryta mot jag vet inte HUR många olika förordningar som kan ge dryga böter (hur saker ska märkas upp, vilka certifikat saker ska ha, vilka papper man ska ha i ordning, och tusen andra saker som var och en är rimliga men samlar man ihop dem så blir det helt sinnessjukt mycket ansvar på en och samma person). Bara denna veckan har vi suttit med 3 dagars utbildning, vilket är superbra i mångt och mycket, men man blir himla trött i huvudet och såklart stressad över saker man borde hinna med på jobbet också.

Lite förändringar på jobbet med, inget som är negativt som så, men såklart tar det lite energi att få ordning på det med. Lite ångest på det med när man oroar sig för att en kort incident gett någon ett dåligt intryck av vad man klarar av, när man inte har hunnit ge så mycket andra intryck.

Kontentan av det hela är att det känns som jag har en stor klump i magen, en i halsen (rent fysiskt faktiskt, det känns som nån trycker mig på halsen, väldigt knepigt) och en enda gegga i hjärnan.

Jag är väldigt glad att vi hann ut en del i helgen i alla fall, utan den pausen hade det nog varit tyngre, men å andra sidan kunde det också känts ännu bättre om inte Filip bestämt sig för att spela ut hela trots-registret i helgen med. Men vi kan ju inte bara avsluta med en jäkla massa gnäll från mig, så nu kör vi lite bilder från söndagens utflykt till Bankerydsledens högst belägna grillplats, och så håller jag tyst. Ok?

Galet vacker utsikt!
Alltså det går åt så mycket kaffe nu…
Om man bara kunde stänga ner den där hjärnan som maler på hela tiden.
Kolla så söt, man kan inte tro att han lite tidigare stod och gallskrek i högan sky av ren ilska och trots.
Får ändå lite frid av den här bilden, att påminna sig om lugnet ute.

Så, nu äntligen har jag fått prata av mig lite, det har tagit ett par dagar att få ordning på det här i huvudet tillräckligt mycket för att få ner det här, en del av det i alla fall.

Nu laddar vi om inför morgondagen, ska hinna få ordning på det jag inte hunnit i veckan på förmiddagen och sen ska vi åka till Bilskoj i Ydre och köra folkrace. Vem vet, kanske det är precis vad jag behöver?

Hökensås

Efter att vi släppt av de två stora pojkarna på Jota-Joti läger i går så tog vi med oss Filip och styrde mot Hökensås. Där har jag inte varit sedan jag var under 20, när vi åkte dit med min mormor och morfar och plockade svamp, så det var ett tag sedan… Då gick vi ju bara rakt ut i skogen, nu tänkte vi följa en av lederna – den på 5,5 km. Det fanns minst 4 leder att välja på här, från 2 till runt 20 km, så det finns något för alla.

Dessvärre somnade Filip på vägen dit och vaknade sådär avigt som bara ett barn kan vakna (ni som vet ni vet) men efter vi lirkat, hotat och mutat denna förtjusande 3½ åring som bara vansinnesskrek rakt ut så ordnade det till slut upp sig. Han fick sitta en del i bärryggsäcken, och det börjar bli väldigt tungt, så det var nog bra att vi gick åt ”fel” håll mot vad jag tänkt mig. Hade tänkt gå ca 4 km till grillplatsen och sen ha 1,5 kvar, men nu gick vi på andra hållet så vi hamnade ganska rakt på. Lika bra det med tanke på humöret kanske.

Där var det FULLT med bilar – vi fattade rätt snabbt varför för det var hur många som helt som stod runt Sibbesjön och fiskade, men grillplatsen var som tur var ledig. (Tror det fanns en till precis vid vattnet)

Till vänster ser ni en av minst 8 personer som stod ute på varsitt ställe runt sjön och fiskade.
Bra vindskydd och grillplats 🙂
Jodå, humöret vände på den här med.

Det blev grillad kolbulle, äppelmust och massor av kokkaffe till undertecknad – humöret vände och det kändes väldigt bra att vara ute i det fina vädret. Så vackert med solen som silade genom träden! Sen var ändå orken som den var hos den minste, så det blev den korta vägen hem igen – men vi kommer gå tillbaka hit känner vi absolut 🙂

Alltså, SOM jag längtat efter det här!
Och det här, det finns inget kaffe som är lika gott som det man kokar ute vid en eld…

Nästa gång hoppas vi på bättre humör och tar nog med hela familjen. Men eftersom vädret är SÅ vackert i dag och det ser ut att bli regn resten av veckan så kanske vi tar en tur ut i dag med…