I helgen har vi återigen spenderat det mesta av vår tid i hönshuset, nu har det varit med att måla, sätta in ett ”ventilationsrör” (egentligen en bit stupränna) och spackla/foga. Vi hade lite olika färgrester hemma som vi använt upp, tex grundade vi faktiskt med våtrumsgrund pga vi hade det över sedan badrummet, sen blev det vanlig vit inneväggfärg och nederst i ”ank-delen” blev det en liten skvätt våtrumsfärg – det som är beige här på bilden.
Det är lite lägligt ett litet hål ut under väggen ungefär där vi har den lilla plastbacken med vatten, och golvet lutar där, så om ankorna skvätter ut mycket vatten så kan det rinna ut där. På de här bilderna är det inte spacklat/fogat, det arbetet pågår faktiskt just nu. Nu har vi återigen ett litet ”för-rum” som är avstängt med nät, där kan vi ha hönsmat, spån och annat. Innanför nätet är den smalare ”ankdelen” som syns ovan med, där ligger endast lite halm. Hönorna gillar inte att ha blött om fötterna, men vi vill gärna kunna ha dem i samma hus, så då blir detta lösningen. I hönornas del är det nu målat, spacklat och fogat (inte på bilden) och de har fått gipsat tak med, så nu ska det inte finnas några utrymmen för kvalster att gömma sig till sommaren.
Det som saknas är att vi ska göra sittpinnar till alla hönor (för de som bor nere i växthuset nu ska ju flytta upp hit), samt att vi ska lyfta upp bestå-byrån som agerar värpreden och så att vi ska sätta plexiskivor för fönstren. Det senare får dock vänta eftersom det är lite dyrt – nästan allt annat förutom gipsen är sånt vi haft hemma. Vi passade på i helgen nu när det var lite varmare OCH billig el, då kunde vi köra varmluft i fläktarna och måla, skönt att ha det klart även om övriga hönor inte kommer flytta upp riktigt än.
Vi kan väl ta en liten kik på hur det såg ut från början va?
Nej men lite förbättring kan man nog ana, hahaha! Vi är väldigt nöjda och även om vi inte kommer veta säkert förrän till sommaren att det funkar bra i förhållande till kvalster så kan vi åtminstone konstatera att det är bra mycket bättre miljö där inne nu, det blåser inte så det fladdrar i håret som det gjorde innan…
Tyvärr verkar det som en %&#€ duvhök kom och snodde åt sig en höna nu på kvällen, till vårt stora förtret! Riktigt jäkla surt!
Nu är jag TRÖTT men på ett skönt sätt och tänker parkera mig i soffan. Jag hade verkligen gärna haft SÅ mycket mer ledig tid för att jobba med gården, för det är så otroligt roligt och tillfredställande, men nu är det som det är och man får nöja sig med helgerna.
Jag skulle behöva en morot just nu känner jag. Inte grönsaken (eller ja visst, för all del en sån med) utan något som lockar framåt. Just precis nu känns allt så trögt, vintern som typ inte blivit en ordentlig vinter bara fortsätter sitt vakuum, utan snö är det bara mörkt, kallt och lerigt. Visserligen frusen lera idag, men det är ju inget som lyfter humöret till skyarna heller – även om solen faktiskt gör dagen väldigt mycket mer uthärdlig.
Det känns som hela jag står still just nu. Jag vill ut och greja på gården men det går inte pga fruset och så förstås för att jag har ungefär lika ont i bålmuskulaturen runt ljumskarna och nederdelen av magen som efter kejsarsnittet. Varenda liten rörelse där man använder bålen (vilket ju såklart är typ alla rörelser) så drar och sträcker det i muskler och ligament som blivit tilltufsade. Det gör ju såklart att det står still med min träning med i ungefär 4 veckor, eftersom jag inte får lyfta tungt innan allt läkt ihop och fast. Resten av kroppen protesterar redan mot att inte få röra sig mer, och jag längtar till att kunna träna smärtfritt och utan begränsningar.
Jag skulle behöva komma igång med försådder av tomater och lite blomster, kanske kan jag få tummen ur till helgen. På tal om morot så har jag åtminstone börjat göra en plan för vart jag ska så vad i sommar. Tycker det där med växtföljd är så svårt, inte själva grejen att växla plats men när man tex vill odla rätt mycket potatis så har jag ju liksom inte FYRA stora potatisland som står redo? Och vad ska jag fylla det stora potatislandet med som jag använde förra året? Tycker det är tråkigt och baltigt att för-så, där blir ju såklart moroten att det just ska bli morötter och annat gott som vi kan äta till hösten.
Vi har heller inget roligt inbokat framöver, det är också en typ av morot jag saknar – något att längta till som inte känns lika diffust och långt bort som sommaren. I år blir det ingen semester i någon större utsträckning, vi behöver lägga de pengar som går på lite projekt på gården, och förra året lärde vi oss också att det inte känns så kul att åka härifrån mitt i sommaren när allt är som bäst. Men jag hade inte haft något emot en rolig helg eller dag innan dess, en morot när vintern känns evighetslång och allt står still…
Lite mindre utflykter kommer det såklart bli i sommar med, likt kolmården förra sommaren, men det är ju sånt man kan ta beslut om i farten när man vet om alla är friska och vädret är bra, så det ger heller inget att längta till.
För inte så många år sedan så använde jag bara mössa när det absolut behövdes. Mest fåfänga, jag ville inte förstöra frisyren kombinerat med att kort hår och mössa gärna ger en illusion av att man är helt skallig. Men då var vi heller inte ute så mycket, lek med barnen (de äldsta när de var små) skedde endast motvilligt ute vintertid.
Sen hände ju något, jag tror faktiskt egentligen det här var min första reaktion eller icke-medvetna försök att hantera stress, för vi började gå ut och vandra på helgerna. Inte lång, vi tog med familjen och gick några kilometer och grillade innan vi gick hem igen. Det gav såklart snabbt mersmak, det är svårt att ignorera hur bra man mår ute i naturen, och ganska snart hade jag en hyfsad garderob med ”ut-i-naturen-kläder” – och det gjorde också typ ALL skillnad? Att ha kläder man håller sig varm i och som inte gör något om man skitar ner eller om de luktar grillrök gör ju att man njuter av att vara ute. Såklart självklart för nästan alla, men jag hade ändå inte fattat det förrän nu.
Så ut gick vi, mössa och utkläder på, nästan varenda helg i ett par år. Så himla skönt det var och alla i familjen var ändå i princip alltid med och på bra humör – det var inte bara jag som behövde det!
Såklart var det också här vårt längt att bo närmare naturen växte sig fast, och drömmen om vår gård blev starkare.
I vårt gamla hus, mössan åkte ju åtminstone på när man skulle skotta snö!
Nuförtiden ligger en mössa och ett par arbetshandskar alltid redo i groventrén, där ”gårdskläderna” också hänger. Jag har ett par fantastiska muckboots som klarar både lera och relativt mycket kyla, en tjock arbetsjacka och fodrade brallor. Det är inte svårt att gå ut nu, och har jag inte varit ute på dagen en sväng (förutom för att mata djuren) så MÅSTE jag nästan gå ut och gå runt lite på gården i alla fall. Plocka undan lite leksaker, hämta in fler ägg, gå och göra en mental karta över vad och vart jag vill plantera grönsaker i sommar.
Det här är verkligen en dröm, och jag tänker vad mycket jag hade missat om jag inte dragit ut oss i skogen där för några år sedan. Däremot kan jag sakna våra vandringar ändå, för vi samlade hela familjen på ett sätt som inte riktigt inträffar när man ”bara” är ute på gården och skrotar, så vi ska väl försöka hitta lite tid för sånt också här i vår, när det blir lite varmare och mer njutbart att vara ute.
*Det här inlägget är det första i Underbara Claras #fångafebruari som nu mer är ett årligt återkommande tema. Gå gärna in och fånga februari du med!
PS, mår helt ok idag och har inte alls så ont som jag befarade, är mest matt och så sträcker det i stygnen när man anstränger bålen (vilket man ju gör i typ väldigt många vardagsrörelser). Skönt!
Åh herregud, vilken natt… Filip har varit hemma i två dagar och bara varit snuvig, så vi hade planerat att han skulle gå till dagis i dag. Men runt midnatt kom han över till makens halva och tog över, för han hade så ont i magen. I typ två timmar låg han och gnällde och jag låg och kliade på magen och klappade sådär som man gör, halvt i sömnen. Sen vaknade jag VÄLDIGT mycket av ljudet av nån som kräks… Efter byte av sängkläder och sanering av barn så blev det ytterligare ett par ”händelser”, och däremellan låg jag som mest och småslumrade med öronen på spänn. Ni vet hur det är, man ligger och lyssnar efter minsta lilla pip för att snabbt hinna sätta sig upp och dra fram en hink…
I dag har han fortfarande ont i magen och vi är båda sjukt trötta – men fick också assistera i natt såklart, men han sov i Filips rum sen så han fick lite sömn åtminstone. Alltså blir det till att hålla oss hemma nu, den av oss som jobbar gör det hemifrån – ingen vill ju ha någon på jobbet som har ett barn hemma som kräks naturligtvis. Vet inte om jag dessutom håller på att få hans förkylning eller om jag bara är så trött att jag känner mig hängig och snorig, vi får väl se. Just nu sitter vi i soffan och tittar på filmen om Nalle Puh i alla fall, efter ytterligare ”mys” i köket som resulterade i totalsanering.
Hoppas framförallt att ingen annan blir sjuk – och är lite förbryllad över vad han fått det från eftersom han inte varit på dagis sedan i måndags? Huvudsaken är att ingen annan får det med.
Så, det var blev då absolut inget upplyftande inlägg och jag är så trött så jag NOLL inspiration heller. Hoppas lite att Underbara Clara ska köra sitt ”fånga februari”-tema i år igen, det är alltid kul med lite idéer, utmaning och inspiration.
Nä det blev för deppiga bilder när jag försökte ta några idag, ni får lite våglängt i form av snödroppar av mig istället.
I dag var det äntligen uppehåll så vi kunde åka och köpa utegips för att klä insidan av hönshuset med. Vi hann komma igång i alla fall och i morgon har vi hela dagen på oss, så förhoppningsvis blir vi klara med väggarna då, talet har vi inte riktigt beslutat hur vi ska göra med än. Jag har tätat de springor som fanns rakt ut, men i övrigt kommer vi inte isolera mellan yttervägg och gips för att minimera risken för fuktproblem främst. Det är ju ett hönshus där åtminstone ena halvan nog är från början av 1900-talet om jag får gissa, och det behöver kunna andas med. Huvudsaken för höns (och ankor antar jag) är att det är dragfritt, kyla är inte så farligt om den inte är extrem och redan nu bör det kännas bättre för dem.
Ankorna är för övrigt himla korkade djur?!? De fattar typ inte var maten är om jag flyttar den lite och har ännu inte fått helt kläm på att de ska gå in i hönshuset innan luckan stänger för kvällen… annars är de väldigt söta och jag hoppas verkligen de kommer kunna bo ihop med hönorna!
Ps, visste ni att enda sättet jag kan se vilka som är hanar är att titta efter den lilla fjädern som är ”krullig” på rumpan, som den lilla svarta ni ser i profil här ovan i mitten.
I veckan kom förresten mina fröer inför sommarens odlingar, testade Fröbanken denna gång och tycker jag hittade mycket fint där! Lite nyheter för mig blev vattenmelon och majrova, några nya sorters tomat och så en slags gurka som heter sikkimgurka och som ska gå att lagra? Just det, kålrot och myskpumpa har jag heller inte testat innan. I år ska jag däremot inte förså mina tomater lika tidigt, dels för att inte behöva ha på element och växtbelysning lika länge (elpris ni vet) men även för att jag ser att vårt tunnelväxthus endast är någon knapp grad varmare än uteluften på natten, även om det rimligen ändå skyddar lite mot nattfrost. Vi får väl se när jag inte kan hålla mig mer!
I morgon ska vi hinna med att fira maken med som fyller år på måndag, idag har jag bakat semlebullar så det blir hemgjorda semlor till fikat. Till middag har han önskat sig risotto, så det blir nog bra. Kram på er, ska försöka fota lite i hönshuset i morgon.
I enlighet med att januari är en av årets fattigaste månader så är det krispig fläsklägg med rotmos som toppar bland mina sidor här. Billiga recept är ju oftast MINST lika goda som lite dyrare, däremot upplever jag att de flesta tar bra mycket längre tid. Men å andra sidan är det ju inte så mycket annat man orkar med nu när det är mörkt mest hela tiden, kanske att maten likväl kan få ta lite extra tid då.
Jag gjorde kroppkakor i helgen tex, det är ju billig mat men väldigt kladdigt och tar tid att göra. Dock supergott!
Helgen var lugn, förutom när grisarna lite oplanerat rymde när jag skulle flytta deras hägn. Jag var i ärlighetens namn inte så himla försiktig heller för jag tänkte att de, likt andra djur vi har, skulle hålla sig precis i närheten men kalasa på det gröna gräset de inte nått. Men nehej, de SPRANG iväg med glada små knorrar i vädret och hann ända bort till grannens hästhage. Där blev de runtjagade av 3 hästar som undrade vad det var för konstiga små varelser, men det verkade inte så avskräckande ändå för grisarna… Till slut kunde vi locka med dem tillbaka med lite mat i alla fall, och resten av hägnet fick vi flytta med dem i det.
Svintrött känner jag mig också idag (förlåt skämtet), det känns som man vill sova en sisådär 10 timmar per natt just nu, vilket INTE hade inträffat när klockan ringde i morse. Kanske gör också vintertröttheten tankarna lite mörkare, för jag känner mig rätt kass rent allmänt just nu, men helt ärligt synnerligen apdålig på träningen. Det känns som de som börjat i höstas redan gått om mig med goda marginaler i utvecklingen fast det är ca 1,5 år sedan jag började. Har svårt för ljusa tankar i övrigt med, känner mig vinterblek, glåmig, gammal, halvfet och ful just nu – fast jag lovat mig själv att tänka snälla tankar om mig. Kanske blir det lite svårare just när man är trött? Min strategi just nu är att försöka acceptera tankarna utan att se dem som sanna och utan att agera på dem, och bara låta dem passera.
Varför skriver jag ens om det då? Det är ju inget kul att läsa om, jag fiskar inte efter komplimanger och inte tänker jag lägga ner energi på att ”förnya mig själv” heller. Jo dels blir tankarna lättare att ha distans till när jag skriver dem, men sen kanske det är nån mer som är som jag så här mitt i vintern, och då kan det ju vara skönt att inte känna sig ensam. This too shall pass, så att säga. Jag vet ju att det någon gång kommer en vår, när fräknar i ett blekt ansikte gör att man ser lite piggare ut och när det återkommer en lust och ork att göra något efter arbetsdagen. Tills dess får vi trösta oss med att det faktiskt ändå vänt, och man KAN märka lite skillnad på dagsljuset redan nu.
Det är nästan omöjligt att föreställa sig en prunkande köksträdgård så här års, allt ser bara dött ut…
Till er som behöver vill jag skicka en extra stor, värmande vinterkram! (Det blev autocorrectat till vinterkräk, DET önskar jag er sannerligen inte!!!)
Min inställning till jullov är komplicerad. Till stor del är det så otroligt tydligt på både mig och barnen att det verkligen behövs vila nu när vintern klivit in med full kraft – och jullovet är den enda ledigheten man har som erbjuder just precis det. Samtidigt känns det så onödigt att ta ut en massa ledighet nu när jag egentligen bara till stor del går runt och har det tråkigt (som jag ju vet är ett gott tecken på att man vilat mycket) när jag vet att jag till sommaren och våren kan använda de dagarna för att göra saker här hemma på gården. Men nu har ju barnen också ledigt, och behöver få vara lediga, så det ska också lösas.
Det juligaste pyntet är borta och kvar är det jag klassar som vinterpynt. En trött vintersol har vid något enstaka tillfälle krupit in i huset och kastat långa skuggor. Det har varit snö, barmark, snöstorm…
De sista dagarna på lovet nu blev ganska sega, mest pga vädret. Först snöoväder vilket är kul för det blir fint och man kan skotta vilket alltid känns bra på något sätt, men så direkt efter så kom det ju plusgrader och regnblask och ute är allt bara en enda sörja av snöblask och lera – alltså vidrigt att vara ute i. Så vi har gått inne, retat oss på varandra och på vädret och bara haft det tråkigt. Åh jag borde göra något meningsfullt med barnen har jag tänkt varje kväll när jag gått och lagt mig, men sen blir dagen ändå bara en hemma dag och vi hänger och pysslar väl lite men till stor del leker de själva (de som leker än).
…och sen snö- och lervälling
Så det är liksom välbehövligt med vilan, fast den samtidigt känns onödig, den är tillåtande när det gäller att göra inget men lämnar samtidigt ett behov av att göra något. Ni ser, komplicerat.
I dag har varit sista lovdagen för de två yngsta då skola och dagis har stängt idag. Jag har jobbat litegrann (pga finns ju ingen som har alla de där lediga dagarna som behövts detta lov), och sen bara liksom skött markservice med mat och lite fika. I morgon är det dags att börja jobba igen på riktigt, det ska bli kul att träffa jobbarkompisar ändå. Ska januari vara så här blöt och blaskig kan jag lika gärna jobba, för då är det ju så himla trist att vara ute… Hur har ditt lov varit?
Hon knäpper fast fötterna i skidorna och står och knyter om pjäxorna tills killen som kom samtidigt som henne har åkt iväg. Han har såna skidkläder som man ser på tv och runt midjan ett litet bälte. Undrar om det är vätska där i, tänker hon när hon ser honom swisha iväg, eller bara hans värdesaker. Valla kanske? Om man plötsligt skulle behöva det här vilket känns otroligt, spåret är inte så långt.
Snön frasar under skidorna de första tagen och ett par gånger viftar hon med armarna som ett barn för att hålla balansen, innan hon hittar någon form av rytm. Skidorna glider helt ok, spåren är inte så djupa och det är lite svårt att hålla koll på spetsen på skidorna, men det går framåt. In på den delen av elljusspåret som leder fram till rundslingan åker hon, ganska tidigt denna lördagsmorgon för snart ska all snö som kommit töa bort igen, och hon älskar ju att åka längdskidor, visst? Efter bara knappa 100 meter kommer en liten backe och hon småspringer sådär som man gör för att få fäste utan att behöva gå som ett V i backen. Hon hinner bara några meter upp i backen innan hela halsen snörper ihop sig och hon får lite som en käftsmäll av hur dålig kondis hon har – har hon ens åkt längdskidor sedan hon blev utmattad? Men hon har ju tränat nästan ett helt år, visserligen mest styrka, men kan det vara så här illa?
Hjärtat känns som det ligger ända uppe under nyckelbenen och trycker och fast hon saktat ner tempot till något som mer liknar promenadtempo så svider och sväller det. Fast hon vet att det varken är farligt med puls eller att det hänger ihop med stress så är det ändå som att kroppen blev lite tagen på sängen och fattar ett eget beslut i frågan. Huvudet kämpar, är hon i så här kass form? Hon försöker lugna tankarna och försöker liksom tvinga hjärnan att acceptera pulshöjningen för vad den är, så inte hela kroppen kämpar emot den med. När hon fått tillbaka andan efter den lilla backen försöker hon hitta rytmen i skidåkningen. Det är lite som med simning, om man stressar och försöker skynda sig så blir det både jobbigare och går långsammare, det gäller att hitta ett lugnt flyt där man får hjälp av rörelsen istället för att bli motarbetad av den, och hon hittar sakta in i någon form av rytm.
Framme vid rundslingan stannar hon igen och knyter åt skorna lite hårdare, känner redan skoskavet komma eftersom hon inte brydde sig om att sätta plåster på hälen, men det gör inget. Det verkar som tur var som det är få i spåret än, hon tycker inte om att känna att hon hindrar andra – precis som hon blir så ledsen av den känslan när man kör teampass på träningen med. Att man är i vägen för någon, inte bara är dålig själv utan gör det dåligt för någon annan, den känslan adderar till den brännande känslan vid nyckelbenen. Hon bannar sig själv för att hon tänker som hon gör, inte hade hon sagt så till någon annan, hon har ju övat jättemycket på att tänka snälla saker till sig själv. Men det går liksom inte, precis som det oftast inte gör det på träningen heller, hur hon än försöker så verkar det inte gå att hålla borta den orimligt hårda kritikern i hennes huvud.
Armar, axlar, ben och rygg – kroppen känns i alla fall stark. Det är hjärtat som inte riktigt vill släppa taget om den där krampaktiga känslan och som får jobba så orimligt hårt eftersom det ska jobba för hela kroppen dessutom. Hon försöker hitta njutet – den där sköna känslan som hon brukar ha när hon åker. Det brukar aldrig gå snabbt, det är heller inte hennes ambition, men hon vill hitta det där som gör längdåkningen till ett nöje och inget annat. Hon åker flera varv och försöker få med huvudet på banan, det går väl något bättre efter en stund. Kanske är det också det att det är tämligen trist väder, det är dimmigt och fuktigt i luften och för varje varv så byts fraset av skidorna mer och mer ut av ett knarrande, blötare ljud. En del av åkningen är ju just att åka när och där det är sådär vackert vinterlandskap.
Flera gånger åker han ifatt henne, killen som började samtidigt. Det gör inte så mycket. På fjärde varvet runt tar energin slut. Inte i musklerna, men i orken. Hon svänger av och tar den lilla avfarten som leder till parkeringen. Precis lagom verkar det som, ett helt gäng i matchande skidkläder och gissningsvis från samma skidklubb kliver på, de ler vänligt och hälsar, hon nickar lite tillbaka och är glad att hon åker i utebrallor och ulltröja, så det inte ser ut som hon kan åka på ett sätt som hon inte kan. Vid parkeringen kollar hon hur långt hon åkte – det är det enda måttet hon tycker är lite roligt, hon struntar i tiden men det är kul att se hur långt man åkt – och de 7 km som telefonen visar känns… typ kanske ok ändå. När hon slutat åka slutar också halsen att snöra ihop sig och tankarna blir inte längre lika vassa och elaka. Svetten rinner utmed ryggraden och under mössan och kinderna blossar – känslan efter är ändå väldigt skön.
Efter en dusch och lite fika så känns det bra igen, hjärnan är inte längre kidnappad av hjärtat och kan återigen se värdet i att tänka snälla tankar om sig själv. Så bra att du kom iväg, tänker hon, det var jättebra jobbat fast du fick kämpa. Hon övar på att peppa och tänker att hon ska prata med sig själv lite som med ett barn ibland, där man stöttar och uppmuntrar, säger snälla saker och håller om. Men hon vet också att nästa gång det vankas någon form av träning alls så kommer de elaka tankarna tillbaka igen, de som säger att hon är så dålig och borde kunna bättre, att hon är för tung, för svag, i för dålig form. Hur hon ska göra för att de tankarna inte ska tränga sig på vet hon inte, det är som att de slinker förbi så fort hon är upptagen med att träna. Knepigt det där, enligt alla undersökningar ska ju träning vara ett botemedel mot både ångest och stress, inte vara det som triggar dåliga tankar – men hon tänker envist fortsätta ändå såklart, något alternativ finns ju inte om man inte vill ha ont överallt. Kanske blir det fler av de bra passen allt eftersom, och färre av de dåliga, hon kan ju bara hoppas.
Och nästa gång det blir snö nog att åka längdskidor, då ska hon öva igen.
Jag kom nyss in efter fjärde omgången med snöskottning de senaste två dagarna. Idag har det ju kommit mest pudersnö tack och lov, men det har ju blåst så det har vallat upp sig så det är tre-fyra decimeter här och var och blandat med gårdagens blötsnö är det inte helt enkelt att skotta. Jag gillar och skotta, så det gör inget så, men det är klart att det hade känts mer meningsfullt om inte väderprognosen skvallrar om att det kommer smälta bort om bara ett par dagar, så jäkla onödigt. Med oss ute hade vi såklart lilla bonnapojken, han har *grit* så det smäller om det. Han kämpar med skottningen (såklart frivilligt) med oss och nu skulle han åka längdskidor (för typ andra gången i sitt liv, första var förra vintern). Upp och ner för backarna, trillade hela tiden men kämpar sig liksom upp varje gång och är på’t igen – det är ju en fröjd att se! Hans två brorsor har absolut gett upp långt tidigare än han, vid samma ålder – om de ens vågat testa. (Ja alla är olika, men det är ändå så coolt att se honom liksom jobba sig framåt hela tiden)
Att vi bor här ändå ♥️Egna lyktstolpar gör att det inte blir så mörktLite belysning på till ankorna med en stund på kvällen
Eftersom vi börjar bli rätt uttråkade ändå nu så tog vi ett röj nere i vårt ”allrum” idag. Det är vad vi kallar det extra lilla rummet på kanske 25 kvadrat plus sovloft som hänger ihop med garaget. Här har vi inrett så att framförallt barnen kan hänga här och spela, leka med lego, kolla tv eller hänga med kompisar. Kruxet i år är bara att det är inte så isolerat och vi har ett el-element där nere som drar massor, så nu har vi stängt av värmen helt där eftersom elen kostar som den gör. Alltså går det inte riktigt nyttja rummet nu, när vi var där och städade i ordning var det ca 2 grader.
Bild i vidvinkel, så ser större ut än det är. Utmed fönstren ska det bli en lång hylla med belysning överBra extrarum ändå!
Att vi städade i ordning här är främst för att jag ska kunna ha mina förodlingar här sen. Det ska upp en hylla till framför fönstret och så växtbelysning till det för att ge belysning, men sen är ju frågan när man ska känna att man vill börja förodla i år. Det behöver ju inte vara supervarmt för det, men kanske mellan 10-15 grader i alla fall plus belysning. Vi kan ju sätta styrning så både element och belysning kör nattetid istället när elen är billig, men det får nog kanske ändå bli lite senare än vanligt i år – beroende på hur kallt det blir i vinter och vad elen nu då kommer kosta.
Ser mysigt ut utifrån med
Nu ska jag åka och hämta det ena barnet vid bussen som varit i stan med kompisar, och hoppas det andra kommer hem snart med (som också varit hos kompisar men som tenderar att glömma att man behöver åka hem med… ). Kram på er!
…men bra ändå – så kan man nog sammanfatta årets jul. Tanken var att vi skulle firat med min bror och hans familj, men tyvärr blev inte deras lilla tös frisk och vi får skjuta på det gemensamma firandet lite. Inte så mycket att göra åt i just det läget, men så klart lite trist. Trist tyckte inte barnen det var när de fick julstrumpor med godis i, och lite leksaker på morgonen såklart.
Det är typ enda gången på dygnet han är tyst, när han äter något han tycker om. Han blir liksom helt salig och väldigt koncentrerad, så gulligt!
Efter julfrukost på tomtegröt och julskinka så gick vi en promenad i det fantastiska vädret. Plockade med kameran såklart, för när det ligger ett lager frost överallt så blir det så otroligt vackert.
Finns så mycket fina detaljer överallt omkring med, gamla bodar, fina grindar och en massa annat.
Naturen är inte så pjåkig den heller!
Bad ett av barnen agera fotograf i kylan.
Det var visst motstånd på promenaden emellanåt…
Men lyckan att hitta is alltså?!?
Jag klagade inte heller på isen.
Vi klappade lite på våra fina grannar ❤
Vi gick ju mitt på dagen, men det är ändå nätt och jämt att solen orkar sig upp. Så fint ljus ute dock!
Och fantastiska färger på himlen…
Efter fika och Kalle Anka så dök sen äntligen tomten upp. Han lät misstänkt lik pappa tyckte Filip, men var ändå väldigt pirrig och nöjd över att den riktiga tomten kom. Lite gott mat på det med, så var det mesta som det skulle trots lite inställda planer.
Idag åker barnen till mormor och morfar och firar jul, och jag och maken får en lugn skön dag bara för oss själva, det är ju en present bara det!
