Efter en vecka som känns tämligen kass så måste jag ändå säga att den här lördagen verkligen har visat sig från sin bättre sida. Morgonen började med träning som vanligt på lördagar, och för första gången på länge kändes jag stark, så det lade en bra start.
Sen hem för lite gårdsfix, prio ett var att plocka äpplen som ska lämnas in för mustning i morgon, och det löste jag och maken relativt snabbt. Gissar på mellan 100-150 kg, och då har vi tagit långt ifrån allt på de stora träden.
Sen skulle två griskultingar in i stallet och få öronmärkning inför leverans till nytt hem i morgon, det gick oxå helt ok.
Sen blev det tid över att stå och glo på regnbågen en stund, innan det blev lite annat småfix.
Vi vet ju att det är här lyckan finns!
Ett till äppelträd blev planterat (syns ovan till höger), ett Aroma som får sätta punkt för äppleträden på gården – tre har vi hunnit sätta sedan vi flyttade in, och fyra finns sedan tidigare.
Jag håller oxå på att tömma växthuset så hönorna ska få flytta in där ett tag, då äter de upp både ogräs och ohyra, samt gödslar lite. mycket tomater blev det i år, till slut, trots en trög start.
Igår hämtade jag oxå en rolig leverans, det han som ska bli vinterns stick-projekt:
Visst är det underbara färger? Tröjan kommer bli lite randig, skulle gärna ha med mönster men litar inte tillräckligt på min förmåga… Alpacka och angora, kommer bli en riktigt mysig tröja! Inte billigt med garn dock, detta kostade typ 800kr. Men billigt för den kvaliteten man får ändå, även om arbetet blir ens eget.
Har fotat lite ute på gården med, ska försöka lägga upp det i morgon, det är SÅ vackert här i höstens alla färger!
Hoppas ni har en bra helg med.
Sitter här just nu, och har tänt varenda ljus, och stickar på en mössa av garn som blev över från förra projektet.
Jag har ett behov av höstmys i år som slår alla andra år med hästlängder. Kanske är det för att sommaren ändå blev riktigt lång och härlig, med mycket utearbete, och för att det blev ett så tydligt omslag till höst nu? Eller så är det bara för jag känner mig lite trött. Oavsett så har jag aldrig tidigare haft ett sånt sug efter att krypa upp i soffan med en kopp chai-te, en stor fluffig filt och en riktigt bra bok. Jag vill ha höstmys i överflöd, tända ALLA ljus, spela mjuk musik och inte ha några höga ljud eller skarpt ljus omkring mig – som alla höstiga instagramkonton på en gång helst.
Det som är tacksamt med höstmys är att det kräver typ noll insatser. Du kanske behöver fylla på ditt ljusförråd, men i övrigt är det inget som är vare sig dyrt eller komplicerat att ordna – med det enda lilla kruxet att höstmys kan vara tämligen…. ska vi säga svårt, att få till i en familjevardag med barn? Den fridfulla känslan ÄR tämligen lättflyktig när det pågår en jakt i huset med skrivbordsstolar på hjul. Men men, idag har jag jobbat hemma och då får man försöka mysa till sin lunchstund i alla fall, bättre än inget.
Låt oss frossa i lite härliga höstbilder medan vi brygger en kanna te, eller vad säger ni?
Alla människor har ju lite olika personligheter i olika sammanhang, såklart även jag. Men sen gäller ju även det omvända, eller vad man ska säga, att det finns så olika sammanhang där jag som person ska befinna mig i och anpassa mig till. Har funderat lite på det på sistone.
Här hemma, på gården, här är jag ju mitt mesta jag. Den här miljön kräver inget av mig som person, men däremot som arbetskraft. Jag behöver inte känna att jag ska göra mig fin, för här hemma är enda gången jag kollar i en spegel när jag borstar tänderna. Här känner jag mig som vanligt i min kropp, alltså hyfsat stark och kapabel. Undantaget om jag är skadad på något sätt, som just nu när jag har vad som skulle kunna klassas som tennisarmbåge, då blir det väldigt påtagligt att jag blir begränsad i vad jag kan göra. Det svåra med gården är att hitta en annan typ av förhållningssätt till sånt som behöver göras, i somras jobbade vi lite för mycket känner jag, för det är lätt hänt att tänka att om man blir ”färdig” så kan man vila sen. Men det funkar ju såklart inte så på en gård (eller i en vanlig villa heller), saker händer och allt löpande arbete ska ju finnas tid och ork till – jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att förhålla mig till hur mycket som är lagom att arbeta här hemma.
Det allra svåraste här när man jobbar heltid är att hinna med det dagliga arbetet som det ju innebär att ha familj (tvätta, laga mat, packa gympapåsar osv) samtidigt som det finns lite ”större” projekt som ropar på en ute, och samtidigt inte känna att man prioriterar bort barnen. Nej, det lyckas man såklart aldrig med, men det är nog lika oavsett omgivning. Här befinner vi ju oss mitt i naturen med, vilket gör att det blir väldigt påtagligt om det blir tex torka eller värmebölja en längre stund. På denna sidan Vättern har vi inte lika mycket problem med översvämningar och ”blöta” problem – självklart finns det här med och många drabbas, men just VI bor bra på en kulle när det kommer till regn dessutom.
På jobbet ställs ju helt andra krav, här behöver jag se någorlunda välvårdad ut och jag behöver kunna både vara skärpt (mycket, mycket lättare efter hormonbehandling) och hantera mycket sociala kontakter. Här har vi ju mer bestämda tider för pauser såklart, så här blir dagen oftast bra fördelad på arbete-vila. Men, här bevakar vi ju alla nyheter om klimatet och klimat- och energiomställningen, så här kan det bli fruktansvärt tungt rent mentalt. Det är svårt att förstå hur inte världens ledare gör mer, att man från svensk håll tänker att vi inte ska ”märka av” klimatomställningen som privatpersoner och att vi fortfarande använder fossila bränslen, när vi snart inte har en planet att stå på och spendera de här tydligen extremt viktiga pengarna på. Frustrationen blir enormt stor när det fortfarande i princip enbart är pengar som styr (och man inte ens gör saker som INTE skulle bli dyrare) och det fortfarande finns folk som hävdar att det nuvarande konsumtionssamhället behöver fortsätta finnas. Speciellt när man kanske själv tycker att man vet precis hur det ”borde vara” – jag försöker hålla mig extremt ödmjuk till att alla problem är OTROLIGT mycket mer komplexa än vid första anblicken (misslyckas gör jag ju såklart ibland i det ändå) och att man måste se den stora bilden.
Sen har vi den ”vanliga” världen, den som visserligen sällan finns tid att besöka nu för tiden, men den finns ju ändå där. Nu menar jag den världen man befinner sig i när man går på stan en stund, går och fikar eller lunchar med en kompis, handlar mat eller liknande. Här blir det ju en ENORM krock med de båda andra ”världarna”. Jämfört med när jag är på gården så finns här helt plötsligt en enorm känsla av att jag är för tjock, för ful, för gammal, har för omoderna kläder och allt annat som konsumtionssamhället gärna vill trycka på en så man konsumerar mer. Det räcker med en kort tripp in i nån affär för att köpa strumpor så känner jag mig gräslig. Det blir också en enorm krock med allt det jag lär mig på jobbet, HUR kan det här vara helt ”som vanligt” med all forskning som finns? Samtidigt FATTAR jag – jag kan inte begära att varje enskild individ helt plötsligt ska göra sitt liv annorlunda och kanske mer obekvämt, alla kämpar på i sin egen vardag. Men herregud det här krockar med allt annat jag upplever… Får jag önska NÅT av er så är det att ni inte ska köpa saker från typ SHEIN, Wish och liknande sidor åtminstone.
Det är så himla komplicerat att vara människa helt enkelt! Att förflytta sig mellan de här olika världarna tar enormt med energi bara det, och då har vi inte snackat om den digitala världen ens, hur sociala medier påverkar, hur AI påverkar och kommer påverka – men även hur EXTREMA mängder energi som används till just AI och digitala saker. Hur pratar vi inte om att det motsvarar en bilresa till Stockholm när vi streamar en film till exempel? (jag kan säga fel stad här, hittar inte min källa, men det är i alla fall galet mycket energi som går åt till att hantera all digital data) Serverhallarna som hostar AI kräver enormt mycket energi, det är väl fine om det går till nåt vettigt, men hur mycket AI tid går bara till skitsaker nu?
Nej, nu ska jag sluta, förlåt om jag deppat ihop er dag, hade bara så mycket frustration i mig känner jag.
Att man gillar sånt som är vackert är väl knappast unikt, och alla har troligen olika saker de anser vara vackra. Det som helt golvar mig, det är naturen – och särskilt nu på hösten. Ännu är inte färgerna sådär sprakande som de (förhoppningsvis) kommer bli, men luften är en annan och färgerna är också annorlunda. Den kyliga och fuktiga nattluften gav i mötet med morgonsolen en fantastisk utsikt härom morgonen, inga bilder jag kan ta gör den rättvisa. Att just bo med vyer som utsikt, att kunna se över fält och åkrar och skogar, det gör mig så orimligt lycklig.
Jag är glad att jag har förmågan att se allt det som är vackert, delvis hjälper det ju att jag tycker om att fota (ni vet, på glad hobbynivå) för det gör ju att man tittar på saker på ett annat sätt. Samtidigt är det också vansinnigt frustrerande, för de vackraste sakerna GÅR inte fota på ett rättvisande sätt, såsom solnedgångar och dimhöljda ängar. Eller ja, det finns såklart fotografer som klarar det med, men jag är inte en av dem. Det som däremot är lätt att fota, och som samtidigt gör mig lika glad som de stora vyerna, det är de små detaljerna. Frostiga nypon, en solkatt på mossa, lysande röda rönnbär… Och snart vackra löv i alla färger.
Jag TROR att det som är vackert påverkar mig i större utsträckning än det verkar göra många andra, det värmer liksom upp hela bröstet och jag blir lite andlös. Barnen är liiiite trötta på mig när jag hela tiden pekar ut sånt som är vackert, de stora i alla fall, Filip är själv rätt duktig på att peka på det som är fint. Men kanske har ändå något av min kärlek till naturen smittat av sig, för det händer att även tonåringarna uttrycker att det är en fin himmel, eller vackert ute, vilket gör mig så himla glad! Må ni alla hitta det ni tycker är vackert, och njuta lite extra av det!
Det blev en dag i söndags med perfekt väder för vandring tillsammans med Filip. Hög, klar luft och strålande sol, ca 15 grader och vindstilla. Vi packade en ryggsäck med mat, och en med ved (tur det för det var slut på grillplatsen) och sen knatade vi – från norra änden av Ramsjön, söderut till Pukasjön, utmed John Bauerleden.
Fotograf: Filip
Och så själva fotografen då!
Jag hade beräknat att det skulle vara omkring 5 km enkel väg, det visade sig bli 6 km, i tämligen kuperad men väldigt omväxlande och vacker terräng.
På vägen plockade vi ett par deciliter blåbär, till desserten. Fotograf: Filip
Filip fick direkt för sig att han ville ha min kamera, så med den på magen skuttade han fram, runt, tillbaka och överallt och fotade. Tror lätt att han nog gjorde 50% längre sträcka än oss, och jag är grymt imponerad över att han orkade. Vi vuxna var rätt trötta när vi kom tillbaka liksom. I alla fall, några foton i dagens inlägg är tagna av honom!
Lite suddigt, men kul att för en gångs skull ha foto av oss båda.
Mycket stolt över sin prestation på vandringen!
Jag trodde VERKLIGEN inte att det skulle vara tomt när vi kom till vindskyddet vid Ramsjön, det var ju perfekt väder, men vi var helt själva där. Verkligen magisk plats att pausa och grilla på! En egen brygga fanns det med, och ryktet säger att EN i vandringssällskapet badade i en tämligen kall sjö…
Första gången vi varit på en grillplats med tillhörande brygga – det var ett vinnande koncept
Fotograf: Filip
Självklart blev det massa gott att äta med, Quesadillas med räkor, lime och chili till oss vuxna, Filip fick istället skinka i, och sen blåbärskrabbelurer med pekannötter och lönnsirap till efterrätt. Sjukt gott!
Varmt, salt och ost-geggigt. Mycket tillfredsställande.
Klart man kan ha med ett paket gifflar, men det här är ju en annan njutning i. Hade verkligen längtat efter att både göra kokkaffe och grilla mat.
Man kan ju inte säga annat än att det är tvära kast i vädret – från typ 28 grader och medelhavsvärme till att det var FROST när jag klev ut i morse? Termometern visade på 3 grader vid 06:30, men det måste dippat ännu mer. Tur vi hade stängt till växthuset ändå – och många blommor ser ok ut, det verkar inte ha varit så ”hård” frost (eller vad man ska säga).
Jag kände ändå efter förra helgen att jag är redo för hösten nu – främst är jag redo för den vila den för med sig. Det som inte hunnits med ute nu får liksom vänta – eller ja, självklart är det saker kvar att göra, som att ta in resten av det som är ätbart, slå ängen (alldeles för sent jag vet) och hösta in landen, men det känns som att det är sånt som jag har hela hösten på mig att göra. Det känns väldigt vilsamt att gå in i hösten nu, och jag är SÅ sugen på att göra lite trevliga saker som inte är gårdsarbete känner jag, som att träffa vänner, kanske gå på nån AW och mest av allt har jag ett nästan fysiskt behov av att få ge mig ut i skogen och vandra – så det ska vi göra!
Planen, om inget händer, är att vi ska gå en bit på Bauerleden i helgen med de som vill hänga med i familjen. Det KAN innebära att även O följer med, men mest troligt är det att det bara blir jag, maken och Filip – jag är väldigt osugen på att behöva övertala nån motvillig tonåring känner jag, då kan de lika väl stanna hemma. Den här dagen är liksom till för att vi som vill vandra ska ha det riktigt trevligt! Jag ska packa RIKTIGT god matsäck med, så det blir 100% njutvandring. Tror jag ska göra Heta räkquesadillas som lunch och Blåbärskrabbelurer med lönnsirap som dessert.
Planen är att gå från 8 och sen till 6 eller 5 beroende på vad Filip orkar – och sen tillbaka då efter en ordentlig paus.
Jag får en SÅN lyckokänsla i kroppen av att bara ha det här inplanerat! Det är som hela kroppen tar ett välbehövligt andetag i frisk höstluft, och axlarna sjunker ner en decimeter. Det dagen hänger på är ju dock att Filip är på rätt humör för att vandra såklart, men han brukar inte vara svår att ha att göra med – gäller bara att ta med lite gott att äta på och egen kikare, kniv och en skogsbok som man kan bocka av saker i. Såklart måste man hitta en perfekt vandringspinne med!
(Inser ju själv hur lätt det här kan gå åt skogen (no pun intended) och bli en dag som INTE blir bra, och hur jobbigt JAG kommer tycka att det är om det inte blir bra. Men men, ibland måste man leva farligt….)
September har precis börjat, och trots att den kommer med sommarvärme så är det något i luften som skvallrar om att hösten är i antågande. Det spelar ju ingen roll att jag hade velat ha mer sommar, så fort semestern är slut och jobbet börjar så är det helt oundvikligt att man slår om till höst i huvudet, och blir det som det brukar så är det lätt hänt att känna att man kliver in på kontoret i augusti och kommer ut någonstans i december – och så vill vi ju inte ha det.
De första löven har börjat skifta i färg, och även i naturen skymtar andra nyanser i skogens utkanter.
Nyponen mognar i hagarna och snåren.
Jag älskar hösten på många sätt, den fantastiska luften och det vackra ljuset, och jag blir ända in i själen lycklig av vackra höstfärger i naturen. Den har faktiskt även med sig någon form av vila, sensommaren för med sig många måsten om man vill ta tillvara på det man slitit hårt med att odla, och både hus och gård kräver såklart skötsel för att hålla sig fina. Men nu börjar det trappa ner, en hel del är skördat till den nivå jag känner att jag orkar och resten kommer inte riktigt lika mycket… samtidigt.
Kvar återstår att löpande skörda de hösthallon som mognar…
…och att kanske ta in lite havtorn, om jag orkar.
Lite ”småfix” återstår innan hösten träder in på riktigt, vi har lite vindskivor kvar att byta och sen råkade färgen ta slut när äldsta sonen höll på att – äntligen – måla om hönshuset. Men 3 sidor av 4 är klara i alla fall, och det blir väldigt fint. Hönsgården blir en fråga för längre fram, men den skulle också må bra av lite omsorg.
Våra små minigriskultingar har fått en annons på blocket, för hämtning i slutet av oktober när de är 12 veckor, men jag ser inte fram emot att de ska flytta. Hönsen har det bra i sin stora öppna hage på kullen med grisarna, även om våra nya Hedemora växer orimligt långsamt gentemot våra Silverudds blå.
Våra flerfärgade katter är perfekt kamouflerade mot träflisen, och busiga – men just nu saknar jag en som vi inte sett på ett par dagar. De går ju alltid ute så det kan dröja innan man ser alla ibland, men lite orolig blir man alltid.
Eftersom stallet är ett av mina absoluta favorit-bildmotiv så är jag lite extra glad att vi fick det målat i våras med, det blir så fint mot det gröna runtomkring.
Nästan alla Dahlior vek sig i stormen härom veckan, men de är vackra ändå. Borde nog haft mer stöd till dem, men har inte hunnit med.
I rabatterna har det dykt upp nya blommor (varav en del jag inte har sått själv, men som måste funnits här tidigare) och en del växter har gått in i en andra blomning.
När det ”sista” är gjort inför hösten och det blir en lite mer ruskig tid så ligger höstens stick-projekt redo. En kofta som ska stickas med fyra (!!!) garntrådar samtidigt, på ENORMA stickor – borde ju gå fort då ju! Vi får väl se… Det får i alla fall vänta lite, nu ska jag landa i känslan hösten kommer med, och känslan av vila den erbjuder.
Idag är förhoppningsvis sista dagen jag behöver jobba hemifrån (pga förkylning) och det har varit sånt trist väder hela dagen. Grått, mörkt och regnigt, och i ett enda slag så var det som att hösten kom. Jag har ett sånt motstånd i mig i år för att släppa in hösten, egentligen gillar jag ju den årstiden med för allt blir så vackert, men det är något annat i år. Jag orkar inte att det ska bli mörkare, och framförallt är jag inte klar med sommaren än – fast samtidigt på ett sätt är jag det lite med. Jag kan inte förklara riktigt, jag vet, men kanske känns det bara som sommaren gick så himla fort i år. Sen är det inte svårt att hitta ljuspunkterna i hösten med, mysigt att vara inomhus en regnig höstdag, lukten i skogen om man lyckas ta sig ut för att leta svamp, fantastiska färger i naturen och gosiga, stickade tröjor.
PS, den som lyssnade till Linnea Winblads beskrivning av en hösttjej i P3 i morse – det var det mest träffande beskrivning jag nånsin hört tror jag, hahaha! Med vänlig hälsning, en helt o-unik hösttjej
Det senare fick mig faktiskt att beställa garn och beskrivning till en slags kofta häromdagen, jag kommer inte hinna sitta och sticka än på ett tag för det är för mycket jag vill göra ute, men det kommer ju regniga dagar då det är skönt att ha något att göra med händerna, för att huvudet ska slappna av. Jag behövde också ha något att se fram emot känner jag, som alltid den här årstiden, när det skiftar från sommar till höst. Ett event är ändå inbokat, mamma och jag ska kolla Begynnelsen med Berg och Gynning i Norrköping i november, men det vore trevligt med något mer. Som alltid runt hösten så blir man ju extra sugen på vandring – men det hänger på fint väder och INGA älgflugor/hjortlusflugor (klarar verkligen inte av dem).
Min första egenstickade tröja. Tre har det faktiskt blivit hittills.
Så kontentan är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till hösten i år – ska jag omfamna den, redan, för att den ska kännas lite mysigare? Eller ska jag försöka hålla kvar i sommaren ett tag till för att inte sedan vintern ska kännas så himla nära…. Oavsett så blir det lätt så att man går in på jobbet i augusti efter semestern och sen kommer man liksom inte ut förrän det är jul typ, och så kan vi ju inte ha det – det måste finnas saker som gör att man lyfter blicken däremellan ju. Hur gör du? Sommar eller höst, vad får dig att stå ut med årstidsskiften och hur tar du dig an det som kommer?
Det här är något jag velat testa länge, för det LÅTER så otroligt gott. Det låter också lite missvisande eftersom det inte har något med smör att göra, det blir ju egentligen snarare en klar och slät marmelad typ, men låt er för guds skull inte avskräckas av det, för det här var något av det godaste jag gjort! Smaken blir len och sötsyrlig och konsistensen blir krämig. Oerhört gott på mackan som det är, med smör, ost eller philadelphia. Ett mycket bra sätt att variera sitt äppelintag med. Jag gillar friska produkter med hög syra och som inte är alltför söta, men eftersom äpplen är så olika så kan jag bara ange någon form av riktlinje för de söta ingredienserna.
Det ser ut som det är honung i burkarna!
Äppelsmör eller slät äppelmarmelad
1 drygt kilo äpplen – vikt efter de är skalade och urkärnade, i bitar 2-4 dl vatten 1 dl ljus sirap 1 citron – saften från den 4-6 dl syltsocker 1-2 tsk citronsyra ev 1-2 tsk atamon för konservering
Lägg äppelbitarna (utan skal och kärnhus) i en kastrull och börja med att tillsätta 2 dl vatten och citronjuice. Koka upp och låt äpplena bli mjuka på låg temperatur under omrörning, lite beroende på hur fasta/torra äpplen du har kan du behöva tillsätta mer vatten. Det ska bli som ett tjockt mos, men det får ju inte bli så torrt och tjockt att det inte kan sjuda. När äpplena är mjuka (tar ca en kvart) så tar du en stavmixer och kör tills det blir en slät äppelsmet. Tillsätt sedan först sirap och sedan den lägre delen syltsocker och citronsyra. Här måste du testa dig fram själv, både hur sött du vill ha ”smöret” eller marmeladen men även hur fast du vill ha den, beroende på hur dina äpplen smakar. Vill du ha en lösare produkt så kan du ta vanligt socker istället. Jag vill ha ganska hög syra så tog mycket citronsyra, men jag hade ganska söta äpplen så behövde inte så mycket syltsocker. När du är nöjd med din balans så låter du det koka upp och puttra i 3-5 minuter under omrörning, stäng sedan av plattan och tillsätt ev. atamon för längre hållbarhet. Tappa upp på väl rengjorda burkar – har du inte i atamon behöver de stå svalt för att inte bli dåliga.
Hoppas du testar! Och skriv gärna en rad med, alltid roligt att veta hur det gick!
Jag skulle behöva ungefär tre liv till, parallellt med det som pågår nu känner jag. Jag vill så himla många saker och det finns helt enkelt inte tid till allt (eller ja, inte resurser heller till vissa saker förstås). Man kunde ju tycka att det är väldigt onödigt att drömma för jag vill ju inte byta ut det som faktiskt har varit (är) en dröm med att bo här på gården, men jag har av någon anledning just nu ett behov av att drömma lite och fundera på saker jag skulle vilja göra. Tror det kommer varje höst, med känslan av nystart, och för varje gång blir jag nog liiite klokare på vilka val jag ska göra.
Ni vet nog redan många av sakerna, men ibland väcks det till liv igen. Lusten att skriva till exempel. Här har det varit lite skralt, men jag skulle ju vilja skriva en bok. I verkligheten får jag ju bara inse att jag inte har tiden att lägga på detta – och i och med att jag har ett jobb som till stor del utgår från att jobba vid ett skrivbord så vill jag absolut inte lägga mer tid på att sitta framför en dator. Jag fattar ju själv att det inte funkar som det är nu, men suget finns ändå där såklart. Kanske kommer det en tid då det finns mer just tid att lägga på detta, när datorn inte rörs övriga tider på dygnet och en stunds kroppsvila bara är skönt, då ska jag skriva.
Jag läser om folk som åker på skrivarhelger, och jag kan absolut förstå lugnet i att inte ha all vardag som ropar på en när man skriver – däremot så behöver jag ju inte direkt åka någonstans för att få vackra, lugna och inspirerande omgivningar direkt.
Sen har jag också hört ganska många i min omgivning som haft exakt den sortens semester jag drömmer om när barnen är lite större – där de har åkt antingen i vanlig bil eller i en liten camper-van och spontant valt hotell runt Europa och sen vandrat. Alltså vilken dröm… Vi har varit föräldrar i nästan 18 år nu och det jag kan sakna är verkligen möjligheten att vara spontan. ”Det går att vara med barn med” kanske du tänker nu, men dels är det absolut inte enkelt att hitta hotellrum för en familj på 5 lite spontant och dels blir det dyrt, för att inte tala om att alla tre barnen också ska vilja vandra så det inte blir en massa gnäll… Så att spontant och utan planer bara åka dit näsan pekar, det drömmer jag om! Och att få vandra med då… Har sån längtan efter den här typen av semester, men tänker att det kanske kommer möjligheter till det allt eftersom barnen blir stora – och då saknar jag väl att semestra med dem såklart.
Kan absolut sakna att bila till Kroatien med, och med många stop i Tyskland, även om de resorna varit allt annat än spontana. Så små barnen var här! (Och vad lika Filip och Lukas är varandra – Filip är ju inte med på bilden här däremot) Vi har aldrig varit iväg och vandrat ”på riktigt”, men de flesta vandringsleder runt om här har vi testat. Vi lärde oss ju inte det förrän strax innan pandemin kom, så med tre barn har det inte blivit så jättelånga utflykter. Det har dock varit så himla härligt att vandra med barnen också, men nu när två är tonåringar är allt outhärdligt tråkigt, jobbigt och pinsamt tydligen…
Den tredje drömmen är ju den vi har här – vår gård, men då att få mycket mer tid att arbeta med den och med djuren. Det är alltid saker som behöver göras och så vill vi ju ha det, men det blir frustrerande när man inte hinner med nu när vi jobbar igen. Vissa saker kan man ju skjuta på, men allt går inte det med heller. Och det är ju så roligt att jobba här! Skulle utan problem kunna sysselsätta mig hela dagarna, och jag skulle älska det. Den här drömmen jobbar vi ju som sagt på här och nu, och med någon form av långsiktig plan att jobba mindre under sommarhalvåret, men att vänta på saker alltså… det är ju inte min starka sida direkt. Svårt med, för även hur mycket vi än budgeterar mat och omkostnader och gör i princip allt jobb själva så kostar ju material och även djurfoder en del, och hur som hur är vi fem hungriga personer som ska ha bra och näringsrik mat varje dag. Ni vet – priviligierat gnäll, ni har hört det förut.
När man odlar så vill man ju gärna även hinna ta hand om allt, men det tar ju såklart massor av tid. Ska skriva mer om just tomaterna nån dag för övrigt.
Drömmar, drömmar, drömmar. Livet utan dem vore ändå trist – samtidigt är det faktiskt inte svårt att se den dröm i lever i just nu. Tur man kan ha många saker i huvudet samtidigt!
godatankar.com 