En sida hos mig själv jag inte tycker om

4 november, 2025 / LindaG / 1 kommentar

Jag ser mig själv som en till största delen positiv person. Jag vaknar i princip alltid glad (om än trött) och jag har oftast inställningen att det mesta löser sig, och att många saker är onödigt att ta alltför allvarligt på. (Känner dock när jag skriver det, att det inte gäller mitt föräldraskap, men det var inte det jag skulle skriva om )Därför känner jag mig själv förbryllad över den personen jag är när jag tränar, kanske att jag kan reda ut lite vad som händer om jag får skriva om det.

Jag tycker alltid det är roligt att gå till träningen, även om jag ibland kan bäva för vissa övningar jag vet att jag har svårt för. Det är roligt att träffa nya vänner där, och bara få ”tjöta” lite. Jag uppskattar själva träningen jättemycket, för den är varierad, utmanande och ger väldigt mycket mer än min egen styrketräning gjorde förr – trots att jag tränar mindre än jag gjorde då. Men när jag kommer dit så hör jag helt plötsligt mig själv gnälla – gnälla på jobbiga eller svåra övningar, eller att jag är trött eller har ont någonstans.

Även fast jag nu faktiskt är starkare än när jag tränade som mest, för 10 år sedan, så gör de extra 10+ kilona också att jag är tyngre och därför inte orkar vissa saker som hänger på kroppsvikt i förhållande till muskler. Det går oftast framåt i utvecklingen och jag känner att jag långsamt blir starkare och till och med får lite bättre flås. Men till och med en dag som går riktigt bra, när jag inte behöver skala ALLA övningar och när jag kanske t.o.m. tagit personbästa, så känner jag mig lite ledsen efter.

Jag tycker liksom att jag borde kunna/orka mer, att det är lite synd om tränare som får dras med min långsamma utveckling (obs att det är endast i mitt eget huvud) och att jag borde ha kommit längre nu.

Logiskt sett fattar jag – jag är 46, kvinna, i förklimakteriet, med kvarstående symptom efter en utmattning och tyngre än för 10 sedan när jag var som mest tränad. Jag. Fattar. Orimligheten. Men jag kan inte ta mig ur orimligheten som bara finns i mitt eget huvud?

Som en liten giftsvamp sitter den, orimligheten.

Den här lite ledsna känslan lägger sig dessutom som en blöt filt över hela min personlighet till viss del, så jag försöker till viss del bara hålla tyst för att inte gnälla över nåt som är jobbigt, men jag blir ju också en orimligt tråkig person – vilket såklart gör att jag känner mig ännu mer otillräcklig. Jag hör mig själv, och man skulle kunna tro att det inte vore så jäkla svårt att bara skärpa sig och intala sig själv att man duger mycket väl med den insatsen man gör – speciellt som jag faktiskt i princip alltid gör mitt bästa, trots att inte resultaten kanske visar på det. Det är inte alls det att jag tänker att jag borde vara bättre än någon annan, utan det är min egen prestation jag tycker är undermålig.

Näe, jag får ingen ordning på varför den här personligheten tittar fram just när jag tränar. Jag fortsätter försöka (såklart) för nåt alternativ till att träna finns inte – jag tycker så mycket om det och det är så viktigt för både mitt fysiska och psykiska mående – TROTS att jag ofta känner mig ledsen efter. Go figure…

Fredag på en torsdag

30 oktober, 202530 oktober, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

Idag är det min ”fredag”, eftersom jag tagit ledigt i morgon för att spendera dagen med lillsonen som gått på fritids hela veckan. Han ville helst sova på hotell, men det blev lite dyrare och större insats än vad jag hade tänkt mig, så vi kommer nog gå och kolla lite i affärer på vad han önskar sig i julklapp (bla Biltema för att se vad han vill ha för verktyg som han saknar – riktiga då såklart) och sen har jag lovat lunch på Rosegarden, med valfri mängd glass till efterrätt. Tror det blir en bra dag.

*Ett litet foto från vår förra mor&son-dag, på lite naturligare tema den gången.*

I övrigt har jag varit hos kiropraktorn på ett andra besök i veckan, har haft en yrsel som kommit och gått ett par veckor nu i olika intensitet, och tänkte att det kunde sitta nån spänning i nacken. Det är inte kristallsjuka (som jag haft tidigare, fy så vidrigt) och inte heller mitt låga blodtryck, eftersom det här kommer vid andra konstiga tillfällen, typ rätt som det är när jag sitter vid datorn och så. Kiropraktorn släppte på lite nackspänningar, men det verkar inte ha tagit bort yrseln (även om det känns skönt i nacken), så nu har jag googlat mig fram till att det också är ett vanligt symptom i förklimakteriet. Hurra… Är det nån annan som känner igen sig i det här kanske?

Men, när jag ändå var där så bad jag henne kolla på en strulande axel med, som varit stel och som har gjort ont vid viss träning i över ett halvår. Där körde hon en mycket oskön behandling men som faktiskt nog har gett resultat – det är ömt och känns irriterat nu, men den känns inte alls så stel längre. Jag ska fortsätta träna, det är ju alltid bäst såklart, men undvika eller minska de övningar som gör ont ”på fel sätt” tills axeln har läkt igen. Det ska nog gå, tänker jag, sitter ju och väntar på mitt pass just nu när jag skriver det här. Träningen går fortsatt lite trögt, men det är ändå inte alls lika illa som i helgen och förra veckan, utmattningskänslan har till viss del lagt sig, vilket känns oerhört skönt. Men, nu är det dags ser jag, vi hoppas att axeln håller lite bättre nu då!

Förlåt men blev det här nån form av ”vilka krämpor har jag”-inlägg? Det var inte meningen, men men.

Hudlös och tom

27 oktober, 202527 oktober, 2025 / LindaG / 3 kommentarer

Senaste tiden har privatlivet erbjudit en riktigt bergochdalbana för känslolivet. Det som initialt verkade vara ett totalt haveri av hela åkattraktionen kanske inte måste vara det (förlåt mina luddiga metaforer, men det är inte ämne för ett blogginlägg), men oavsett så har de här veckorna lämnat mig totalt färdig, både psykiskt och fysiskt. Jag är så trött på och av alla känslor att jag nu mest känner mig helt tom och som i ett vakuum, och tröttheten som kommer av det är i princip samma som när jag var utmattad. Har tagit mig till träningen ett par gånger, men med den enda rimliga inställningen som går att ha nu, att jag gör det jag orkar och så får det vara bra med det. Och faktiskt har nog min prestation den här tiden också varit ungefär samma som när jag var utmattad – alltså i princip nära noll innan kroppen slår ifrån, men det är ändå skönt att få röra lite på sig. Är ändå lite fascinerad över hur extremt påverkad fysiken blir av det känslomässiga kaoset, det är som om jag aldrig tränat typ.

Nej, jag känner inte att jag är utmattad i den bemärkelsen igen, och jag tror heller inte att det här blir så långvarigt som förra gången, men jag har vett nog att vara snäll mot mig själv och sätta ribban efter orken – jag behöver inte prestera nåt alls just nu, utan jag får bara göra det jag känner att jag vill för stunden. Eller ja, jobba behöver jag ju, men det får gå i den takt jag orkar det med. Jag känner mig bara tom och hudlös, och villhöver skriva av mig lite.

Turligt nog är det en ganska lugn period på jobbet denna veckan, och här på gården är nu det mesta ”inhöstat” och det är i princip inga måsten förutom att ta hand om djuren. Ängen är slagen och det gräset har använts för att vintertäcka alla känsliga växter och all bar jord, det känns bra att liksom bädda in gården inför vintern. Jag har plockat fram utelyktor med elektriska ljus i, och ska också handla in nya ljusslingor till altanen då våra förra gått sönder. I år kommer vi strunta i flaggstångsbelysningen eftersom den i princip alltid blåser sönder, trist med inte hållbart att köpa ny hela tiden. Nu när mörkret kommer tidigare kan jag också konstatera att vårt altan- och pergolabygge från i somras blev väldigt bra i mörkret med, för pergolan reflekterar utebelysningen bra så det blir lite ljusare framför huset, och själva trallen hjälper till med. Dörren har fått sin krans, och några krukor med höstväxter pryder entrén, precis som det ska vara.

Funderar lite över julen, även om det är tidigt, förra året blev den minimal, men i år får vi kanske besök av min bror med familj och då är det mycket roligare att göra juligt med. Vi hade ju inte ens gran förra året om jag inte minns fel, första gången någonsin, för jag hade inte lust. Men, före julen kommer Halloween och Allhelgona, det första firas inte alls i princip, men på lördagen kommer vi försöka åka till kyrkogården för att tända ljus – för mormor och morfar, och för min lilla brorsdotter. Det brukar vara så himla fint på skogskyrkogården med.

Nu ska jag fixa middag och sen hänga med F och L en stund och spela UNO, innan det är läggdags…

Vill inte vara en rädd liten tant

12 oktober, 2025 / LindaG / 3 kommentarer

För det första, igår var verkligen en helt fantastisk dag, vilket underbart soligt och varmt höstväder det var! Kändes ganska stor skillnad i dag när vinden slagit om till nordan, även om det var fint ute i dag med. Vi har haft en generellt sätt ganska lugnt och skön helg, lite dahlior och några medelhavsträd som behövde komma in från kylan mest, så idag roade vi oss med att bygga lite på lösdriften – för att det är så kul. Har däremot landat (just nu i alla fall) i att vi kanske skulle ägna lite mer tid åt oss själva och varandra istället för att skaffa kor, och vänta med korna tills vi inte har (så många) barn hemma att ta hand om.

*Kom på att det är lättare att hålla ordning på dahliorna om de får bo i varsin kartong, eller skolåda.*

I vilket fall, mitt under att vi höll på att sätta reglar på lösdriften (som vi ändå kommer bygga nu pga kul och alltid bra att ha) så fick jag en sån sjuk yrsel-attack att jag var tvungen att sätta mig ner på marken, för att inte kräkas om inte annat. Har haft lite yrsel då och då det senaste halvåret, men väldigt snabbt övergående, och samma med illamående. Har haft kristallsjukan tidigare, men det här var inte samma känsla – men googlade lite och det hör troligen ihop med *trumvirvel* förklimakteriet! Såklart…. För varför inte? Fick sitta en stund helt still, sen fick jag lite stöd när jag, likt en 90-åring långsamt gick upp till huset, där jag plötsligt utmattad somnade i soffan en stund. Den värsta yrseln har lagt sig, men inte allt, och jag är galet trött. Antar att hela kroppen reagerade på nåt vis.

*Nöjesbygge som enbart görs av lust. Tills jag blev yr i alla fall…*

Kikar jag på mig själv i spegeln nu har jag dessutom för ovanlighetens skull en massa blåmärken med. På nyckelbenen efter power cleans, tillsammans med skavsår på tummarna, på revbenen efter jumping bar muscle ups, på knäna efter paintball – och så fortfarande min jätte-lårkaka efter det sistnämnda med.

*Snyggt blågrön en vecka senare. Har inte haft ett sånt blåmärke sen jag tränade kickboxning!*

Men faktiskt satt vi och pratade om varför vi känner det är så viktigt att träna, i går kväll. Mitt främsta mål med att träna är att jag ska känna mig stark och kapabel i kroppen tills jag är riktigt gammal. Därpå kommer att jag vill vara stark nog för att greja med allt jag vill NU, och som trea att det påverkar även det psykiska måendet. En oväntad bonus har sen varit nya vänner, som jag är väldigt glad för!

Sen har man ju vissa dagar MER ont i kroppen än om man inte tränat, men det är inte samma sorts ont i kroppen som jag får av att INTE träna.

Dagens yrsel med påföljande inkapacitet blev liksom bara ett kvitto på hur jag absolut inte vill känna när jag blir äldre. Må jag ”aldrig” stappla fram på ben som är rädda att ramla, utan jag vill kunna känna att jag kan röra mig åtminstone relativt fritt!

Nu ska jag strax gå och lägga mig (klockan är lite efter åtta), eftersom jag då blev totalt utmattad av den här yrseln. Hoppas verkligen att den är över till i morgon, den här veckan har vi en stor leverans i form av Klimatpitchen på tisdag, och den behöver jag liksom kunna leverera på. Håll tummarna för mig!

Överväldigad*

14 september, 2025 / LindaG / 5 kommentarer

Jag behöver skriva av mig lite, och idag tänkte jag INTE lägga till en massa självklarheter som att jag älskar mina barn eller så, vid det här laget vet ni antingen det eller så spelar det ingen roll om jag skriver det eller ej.

Just nu känner jag mig helt mentalt slutkörd. Jag har ju varit sjuk hela veckan, men eftersom det var en massa externa aktiviteter så jobbade jag ändå måndag-torsdag, vilket gick hjälpligt med lite ipren. I fredags såg jag fram emot att till slut få vara sjuk på riktigt och bara ta hand om mig själv. Det funkade helt ok efter att barnen kommit iväg till skolan och innan det var dags att hämta F från fritids för att åka till simskola, alltså blev det ändå bara några få timmar.

Jag är inte helt pigg ännu, men jag mår bättre. Tyvärr lagom till att bli ”avlöst” av maken som istället har sin sjuktopp nu i helgen, vilket innebär att jag såklart behövt hantera mycket av familjens måsten – eftersom han fick hantera en del av mina förra veckan. Helgen har varit rätt jobbig, lördagen kunde jag vara ute och greja lite i trädgården som hade stort behov av lite kärlek. Det hade varit avkopplande om inte lilla F gått efter mig och ville leka nåt hela tiden. Och eftersom jag också hela tiden har i bakhuvudet att man inte får tillbaka tid med sina barn så innebar det såklart också ett KONSTANT dåligt samvete samt stress över att ”hinna klart” lite saker ute, eller bara att VILJA göra det för jag tycker att det är roligt.

På lördagskvällen åt vi kräftor eftersom jag för nästan två veckor sedan beställt dem till torsdagens reko-ring. Det är typ bara jag och mellansonen L som gillar kräftor, F ville bara leka med en hela tiden, maken var jättehängig och O ville nog helst bara sätta sig och spela. Alltså blev kvällen halvdan. Ibland, som just då, tycker jag att det är himla trist att ha vara enda tjejen i familjen, för det gick inte prata om nåt. Killarna ville prata om spel och maken orkade inget (såklart), och det blev inte alls den trevliga kvällen jag hade tänkt för alla.

I dag var jag tvungen att åka och handla inför veckan, för kylen (kylarna) gapade tämligen tomma och bara tomat och potatis kan vi inte leva på. Släppte av F på kalas och åkte och handlade, hämtade sen upp honom på vägen hem. OMEDELBART började tjatet om att vi skulle leka ”med bilar” vilket är det ABSOLUT tråkigaste jag vet, vilket jag faktiskt också förklarat för honom att jag tycker och jag är inget bra på att bara sitta och köra runt. Men klart jag får dåligt samvete för det ändå. Dammade en sväng för att äldsta sonen skulle kunna dammsuga och torka golvet, vilket gjordes utan gnäll men också halvbra eftersom det fortfarande ligger damm i hörnen och under saker han inte flyttar. Men valet är att gå efter och tjata och ”gnälla” eller att det bara blir typ lite gjort i alla fall, och sen såklart ändå berömma eftersom annars kommer det ALDRIG dammsugas igen. Mellansonen städade badrum innan han drog till kompisar, men även där såklart inte allt som behöver göras i ett badrum, samma alternativ med tjat eller bara gilla läget med honom. Och javisst förresten, dåligt samvete för att jag inte skjutsade honom ända till sin kompis utan bara in till stan – jag vet att han inte kommer röra sig alls idag annars och han behövde få en kort promenad, men då var jag såklart en pest.

Jag är SÅ trött i huvudet av allt som ska hållas i ordning på, organiseras, se till att det görs, frågor som kommer, böner om saker som ska göras och det ständiga dåliga samvetet att man inte är tillräckligt bra för NÅN eftersom barnen ALLTID tycker att man är pest. Jag är trött i kroppen med och hela bröstryggen har låst sig som den har en tendens att göra när jag gjort för mycket en dag, det känns som det varit sådan sedan semestern tog slut. Jag har inte kunnat träna på hela veckan pga sjuk, vilket också gjort att den egentiden det innebär inte har blivit av. Jag skulle behöva minst en veckas ledighet utan familjen känns det som och såklart har jag även dåligt samvete över det. Jag skulle åtminstone behöva ta en dusch i lugn och ro men det är ALLTID nån som vill något även när jag duschar, så det blir inte heller någon vidare egentid.

I morgon är jag ”pigg” nog att jobba igen tror jag, men det kommer bli hemifrån för att inte nån ska smittas på jobbet. Då kommer såklart alla vardagsmåsten tävla om mitt dåliga samvete över jobbmåsten, speciellt som jag var iväg två dagar förra veckan och sjuk en och därför ligger efter i min egen workload på jobbet, som ju annars i princip aldrig är stressigt.

Det var skönt att bara få kräkas ur sig lite en stund. Det kommer bättre dagar och andra dagar och jag kommer SÄKERLIGEN sakna barnens ständiga krav på uppmärksamhet när de flyttar hemifrån, men just precis nu vill jag bara att de ska klara sig själva en liten stund. Ok?

*Tycker egentligen att engelskans ”overwhelmed” är ett bättre ord, överväldigad på svenska låter som nåt positivt men det är då INTE den känslan jag känner just nu.

Sjukstuga

10 september, 202510 september, 2025 / LindaG / 4 kommentarer

Jag är sjuk, och inte bara är jag sjuk utan jag är sjuk den sämsta tänkbara veckan, när inte mindre än 2 externa event går av stapeln där ingen kan hoppa in för mig. Således tog jag några ipren i går och begav mig till Växjö för att delta i en paneldebatt för Skanska, och i morgon blir det ipren och sen iväg till Eksjö för att hålla i en workshop. I och med att det ÄR externa event så behövde jag dessutom jobba idag med förberedelser, även om det har fått växlas med små vilostunder över dagen. Det är nästan så att jag hoppas att jag är sjuk även på fredag, så att jag faktiskt kan få VARA sjuk och bädda ner mig och kolla serier hela dagen…

Det är faktiskt väldigt sällan jag inte kan ersättas med en kollega, men just nu har jag fått en ny kollega sedan bara en månad, och då känns det inte ok att skicka iväg någon på uppdrag som hon inte är insatt i.

Mellansonen har varit sjuk sedan i helgen med, men börjar bli något piggare nu. Men, nu ska jag i alla fall lägga mig i soffan en stund och bara vila.

Vad svårt det är!

9 maj, 2025 / LindaG / Lämna en kommentar

Den här helgen inleds åtminstone med någon form av total mental utmattning, relaterat till alla saker man rent mentalt behöver hantera när det kommer till tonåringarna. INTE för att de är på något sätt besvärligare än en genomsnittlig tonåring, absolut inte, men det är fruktansvärt svårt att för egen del hitta rätt balans i vad de behöver. Det är ju såklart enorm skillnad på 18-åringen och 14-åringen och deras behov, och eftersom vår ambition är och alltid har varit att vi vill deras bästa så går det åt vansinniga mängder energi och tankeverksamhet till att diskutera, hantera och fundera kring vilken hjälp de behöver, vad de VILL ha, vad de BORDE ha, vad är lagom, hur gör vi bäst osv. Helt slut är jag nu, och säkerligen ändå inte ens ett dugg en bättre förälder.

Så, vad blir det för helg då? Den kommer inledas med träning – det kommer några veckor nu framöver när det är andra saker inbokade så träningen kommer bli lite lidande, därför extra viktigt att gå på det som jag kan gå på. Sen ska vi försöka preppa växthuset med bevattning och grön-täck, så att jag kan plantera ut tomater och chili där på söndag. Innan vi åker iväg på semester kommer vi behöva ha så mycket automatbevattning som möjligt, äldsta tonåringen kommer ju vara hemma men jag är liiiiiite orolig för mina växter. Mindre orolig för djuren som är mindre risk att han glömmer 😉

Ska också bara njuta av vår ”medelhavsaltan” som jag nu döpt vår öster-altan till, där vi nu planterat ut Kvitten, Sötmandel och Persika som träd, och satt en vinranka på pergola och så hela det fina landet utmed huset då med. Är barnsligt nöjd över hur fint det blev här!

Vilse

9 april, 20259 april, 2025 / LindaG / 1 kommentar

Krickelin skrev ett inlägg idag, med 100% igenkänning. Mitt i allt kaos i omvärlden så hade det ju känts skönt att känna sig helt trygg och säker på sig själv, men eftersom jag inte drunknar i en översvämning (för övrigt, det är väldigt torrt nu, det får gärna komma lite regn och fylla på vår brunn) eller får söka skydd pga bombningar så kan jag tydligen ändå gå och bekymra mig över trivialiteter.

Jag befinner mig i någon form av identitetskris, känner jag. Eller, det har jag väl gjort till och ifrån ett tag, men just nu har det blossat upp lite igen. I går avbokade jag träningen eftersom jag haft sån himla huvudvärk i ett par dagar (inte spänningshuvudvärk utan förkylningshuvudvärk, annars hade träning varit att föredra) och gick istället och letade lite kläder på second hand. Jag är inte så duktig på det, men har ändå greppat att om man ska hitta NÅT så behöver man lägga mycket mer tid än om man bara går in i en affär och köper nåt.

Vad köpte jag då? Jo men lite oversize t-shirts och en bylsig hoodie – allt som liksom bara gör att jag kan gömma mig lite i min ”outfit”. Jag har mentalt accepterat (typ) att jag är större nu än innan utmattningen och har absolut NOLL energi till att lägga ner den stora insats det skulle innebära att göra något åt det, speciellt som vi äter himla bra mat nu (med bra menar jag i detta fallet lagat-från-grunden, gärna ekologiskt, inte snabba kolhydrater och inga dåliga fetter). Jag vet EXAKT vad jag skulle behöva göra för förändringar i kosten om det är så, men det går liksom inte ihop i mitt liv just nu, det går inte laga olika mat till mig och övriga familjen och de enkla anpassningar man kan göra, gör jag redan. Skit samma, det är inte viktigt, hatar att det ens stör mig, men jag kan inte ljuga heller, ibland gör det det.

*Tröjorna jag stickar själv är också stora och bylsiga – mysiga och goa, men nu när det inte är tjocktröje-säsong längre vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig.*

Klippte mig ju med, och fick en superfin frisyr, men då fick jag lite identitetskris pga att jag helt plötsligt tittade tillbaka i spegeln på ungefär samma frisyr som jag hade när jag var 20, och det kändes fel? Att liksom hitta sig själv i den här ”medelåldern” är så svårt…. Som en väldigt välkommen bonus av hormonbehandlingen så har jag i alla fall fått tillbaka mer av mitt hår (tappade extremt mycket efter utmattningen), men nu vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Eller kanske är det mer så att det kvittar vad jag gör med håret nu så känner jag ÄNDÅ mest att jag vill gömma mig.

Behöver hitta en ny frisyr, inte den halvlockiga page jag kört med superlänge, och heller inte kanske det korta som blev nu. Gillar det här från förra sommaren, som är lite av ett mellanting? Orkar inte locka håret alltid, då är kortare skönt, men å andra sidan behöver kort hår fixas med på ett annat sätt. Vilket idiot-problem…

Så, just nu känner jag mig identitetslös och lite generellt misslyckad (pga så är ändå samhällets bild av kvinnor uppbyggt, vi ska ALLTID känna oss lite misslyckade) och vill bara gömma mig i stora kläder. Det var ändå lite skönt att läsa att Krickelin (och åtminstone hela hennes kommentarsfält) går igenom precis samma saker, då är det inte bara jag som känner mig vilsen nu. Det är så jävla ytligt, men samtidigt går det också lite djupare, för att jag känner mig vilsen i min kropp är ju också ett resultat av att jag känner mig lite vilsen rent allmänt just nu. Och det är ju svårare att hantera, då är det enklare, men egentligen meningslöst, att fokusera på det ytliga… Vet inte ens om jag förmår formulera nåt vettigt om det vilsna inre, inte utan att det blir för privat för en blogg.

Hur mår du?

En sån dag

29 januari, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

Nån gång ibland, så är det så svårt, svårt att hitta sitt värde i någonting alls. När man inte känner att man tillför något som förälder, maka, kollega eller vän, och det man tillför planeten är nog mindre än det man tar av den. När det är svårt att motivera ens sin existens.

I dag var en sån dag – dag 895 i januari.

Jag är inte dum, jag fattar att jag inte har mindre existensberättigande än någon annan, men ibland kan det ändå kännas himla meningslöst. Jag är redan tämligen meningslös för de två äldsta barnen som helst vill vara någon annanstans, och vem är jag när inte lilla F behöver mig längre sen heller?

Det är säkert hormoner, men idag är det en sån dag i alla fall. Kram på er andra, om ni också har en sån dag idag.

*Den leriga ursäkten till icke-väder kan också vara orsaken. Ge mig hellre lite kyla och snö, om det nu är för tidigt för vårsol….*

”Oj då”

23 januari, 202523 januari, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

I går natt så sammanföll ett gäng mindre problem och blev till ett totalt kroppsligt cluster-fuck. En gammal musarm, tennisarmbågen sedan i somras och en nackspärr sedan två veckor blommade alla upp och låste typ min högra arm totalt, det gjorde svinont. Bokade in tid hos en naprapat i dag, och även om det kändes något bättre i morse så var det nog ett bra val…

”Oj då, här har det kört ihop sig” var hans första kommentar. Sen klämde han mig lite oväntat typ vid armhålan och jag höll på att skrika rakt ut – visste inte ens att jag hade ont där? Bland flera problem så verkar en överansträngd lats-muskel vara ett av de större problemen, jag som inte ens trodde jag hade några lats-muskler typ… Efter en mycket plågsam, men välgörande, halvtimme så fick jag lite stretchövningar och rekommendationen att boka in återbesök. Skulle gladeligen ha ett helt gäng såna här besök för att jobba med en massa knöligheter med kroppen, men det blir så jäkla dyrt – men det här behöver jag reda ut om jag alls ska fungera känner jag.

Nu ska jag in och köra dagens träning, jag ska träna på ungefär som vanligt men inte sikta på några person-bästa, var väl ungefär rekommendationen, så jag ska låta armen och axeln jobba med lite lägre vikter ett tag.