Hon som inte minns

Jag har lyckats åstadkomma en ganska komisk effekt. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på LinkedIn om att jag har så dåligt minne, speciellt för namn, i syfte att ingen skulle ta illa vid sig och känna sig oviktig om jag inte mindes namnet. Normalt sett håller jag LinkedIn ganska opersonligt och proffsigt, men jag kände att jag ville göra ett avsteg. Mina vanliga inlägg, om det jag jobbar med och våra event, brukar få mellan 100-1500 views ungefär, men det här med minnet är nu uppe i ca 12 000 visningar! Det innebär alltså att en massa människor, som kanske inte vet vad jag sysslar med i övrigt, nu vet att jag är ”tjejen med dåligt minne” – vilket jag tycker är väldigt komiskt. Det gör mig absolut ingenting, snarare ger det ju bättre förutsättningar när jag träffar nya personer som redan innan vet att jag har dåligt minne, men jag tycker det är lite roligt liksom.

Urklipp från LinkedIn

Kanske också blev tydligt hur mycket man saknar mer ärliga och ”nakna” inlägg om människor, inte bara perfekta fasader? Folk borde nog läsa bloggar mer 😉 Vi är ju ett relativt stort antal som ändå är tämligen öppna och personliga när vi skriver, och jag tycker själv att det är otroligt skönt att läsa att man inte är ensam om sina vardagsproblem, relationsstrul och andra dumheter. Det är ju egentligen mer normalt än att ha ett ”perfekt liv”, men det är ju inte så det framstår i diverse sammanhang, inkl sociala medier och jobbliv. Jag upplever själv att jag tycker det både känns bättre och uppfattas mer positivt att vara personlig och dela den riktiga verkligheten, även på jobbet – såklart så länge man inte ”överdelar” sånt som inte är intressant för någon annan att veta i ett professionellt sammanhang.

På övrig notis så har vi julfest på torsdag på jobbet, och jag går runt och räknar ner dagarna till jag ska klippa mig (23 december) eftersom jag inte får nån ordning på håret alls just nu. I princip alla paket är inhandlade, och nu återstår att sätta vad vi ska äta på julafton, och handla plockmat till julens bästa kväll – uppesittarkvällen med familjen den 23 december. Vi hoppar bingolotto i år, det är såååå tråkigt, och ska istället köra ett Exit-spel tänkte jag. Vi får väl se hur länge övriga står ut. Hur går det med dina förberedelser inför julen?

23 favoriter

Eftersom blogginspirationen just nu falerar och jag inte riktigt hittar till min vanliga identitet på bloggen, så har jag snott en lista, från Underbara Clara.

Blomma

Fruktansvärt svårt att välja! Men om jag måste så väljer jag Hortensia då, de blir så maffiga och finns i såna fantastiska färger.

Fast pioner med, sådär på vårkanten….

Mikromat

Gör ingen mat i mikro? Eller alltså, jag värmer ju matlådor, men inget annat. Tips är iofs att pochera ägg i mikro, funkar t.ex. ypperligt när man är på jobbet och vill snabbkoka ett ägg eller två.

Sällskapsspel

UNO – tillräckligt enkelt för att man inte ska behöva koncentrera sig på någon långsiktig strategi, lagom lång speltid och framförallt så har det ett mått av skadeglädje när man får kasta på någon en +4!

Fikabröd

Semlor, hur kan man välja något annat? Är det inte semlesäsong så väljer jag Mandelpastej från Malmborgs konditori.

Kärleken till semlor finns hos alla familjemedlemmar utom en. Här är lilla F, som inte är den som inte gillar semlor!

Kaffe

Finns inget som slår kokkaffe vid en eld, men annars dricker jag mest kopiösa mängder svart (men inte starkt) bryggkaffe. Ska det vara finkaffe ute så tar jag oftast Cappuccino.

binary comment

Låt

Nope, kan inte välja en enda, det är väldigt humörbaserat och jag lyssnar heller inte supermycket på musik. Eller ok, ska man få det absolut goaste gunget så väljer jag P.I.M.P remixat av Heedegard.

Läsk

Dricker nästan aldrig, men ska jag välja på typ snabbmatsställe så tar jag oftast Sprite Zero, eller Cola Zero.

Hårprodukt
Kevin Murphy Touchable (spray vax) som är HELA hemligheten med att jag kan fixa till håret. Och en bra frisör då med, såklart.

Ost
Montagnolo, romrussinost, Kaltbach Creamy, Karamellost… Alltså, typ all ost. ÄLSKAR ost.

Ja tack.

Trosor

Gillar två varianter från Lindex lite extra mycket, de här i sömlös modell när jag ska träna eller de här i supermjuk kvalitet med bomullsspets som är otroligt sköna. Skulle inte ta på mig ett par string om jag så fick betalt.

Högtid

Påsk, den är tämligen kravlös och medför inte den känsla av misslyckande som julen nästan alltid gör, plus att den oftast i någon mån markerar att våren är på gång.

Lösgodis

Äter nästan aldrig lösgodis (gillar fikabröd bättre), men någon gång ibland blir jag sugen på praliner fyllda med sprit eller likör, och ibland blir jag sugen på saltlakrits.

Strumpor

Har verkligen inga speciella, men skulle gärna ta emot tips. Vi har ett klinkergolv med lite grov yta i nästan alla rum hemma, och det ÄTER strumpor. Väljer gärna strumpor i merinoull om jag hittar till vettigt pris, de verkar hålla lite längre.

Te

Eftersom jag dricker ganska mycket kaffe så försöker jag hålla mitt te-drickande koffeinfritt. Helst med chokladmynta-blad från trädgården, eller annars något smaksatt Roibos.

Sneakers

Har ett par sjukt sköna i beige mocka från Din Sko’s märke Pace (om jag minns rätt). Har haft dem i flera år men de är fantastiska!

Tid på dagen

08:00-10:00 om det är helg och jag får sitta i lugn och ro hemma och dricka kaffe – helst ute på altanen om det är sommar.

Mascara

L’Oréal Paris Volume Million Lashes, den guldiga, men det är för den ofta finns att köpa på ICA Maxi…

Grönsak

Hemodlade smakrika cocktailtomater

Nagellacksfärg

Åh gud, målar nästan aldrig naglarna, mest för att jag är så himla dålig på att ta bort det när det flagnar och då ser mina händer ut som ett barns. Men nån dammig mörkrosa-vinröd?

Glass

Vit choklad gelato, alla dagar i veckan.

Sysselsättning en ensamkväll

Har jag ett bra tv-spel så absolut det, annars en bok och något gott att äta som jag inte köper annars. Hade absolut kunnat tänka mig att ha en eller ett par sådana här i månaden, men det är ju liksom inte görbart.

Författare

Terry Pratchett kommer alltid vara högst rankad, men älskar även Camilla Läckberg och min senaste upptäckt inom Fantasy- Sarah J. Maas (har ni missat så LÄS!!!)

Kudde

En mjuk och go latexkudde som håller formen och ger lagom stöd.

Sjukstuga

Jag är sjuk, och inte bara är jag sjuk utan jag är sjuk den sämsta tänkbara veckan, när inte mindre än 2 externa event går av stapeln där ingen kan hoppa in för mig. Således tog jag några ipren i går och begav mig till Växjö för att delta i en paneldebatt för Skanska, och i morgon blir det ipren och sen iväg till Eksjö för att hålla i en workshop. I och med att det ÄR externa event så behövde jag dessutom jobba idag med förberedelser, även om det har fått växlas med små vilostunder över dagen. Det är nästan så att jag hoppas att jag är sjuk även på fredag, så att jag faktiskt kan få VARA sjuk och bädda ner mig och kolla serier hela dagen…

Det är faktiskt väldigt sällan jag inte kan ersättas med en kollega, men just nu har jag fått en ny kollega sedan bara en månad, och då känns det inte ok att skicka iväg någon på uppdrag som hon inte är insatt i.

Mellansonen har varit sjuk sedan i helgen med, men börjar bli något piggare nu. Men, nu ska jag i alla fall lägga mig i soffan en stund och bara vila.

En sån dag

Nån gång ibland, så är det så svårt, svårt att hitta sitt värde i någonting alls. När man inte känner att man tillför något som förälder, maka, kollega eller vän, och det man tillför planeten är nog mindre än det man tar av den. När det är svårt att motivera ens sin existens.

I dag var en sån dag – dag 895 i januari.

Jag är inte dum, jag fattar att jag inte har mindre existensberättigande än någon annan, men ibland kan det ändå kännas himla meningslöst. Jag är redan tämligen meningslös för de två äldsta barnen som helst vill vara någon annanstans, och vem är jag när inte lilla F behöver mig längre sen heller?

Det är säkert hormoner, men idag är det en sån dag i alla fall. Kram på er andra, om ni också har en sån dag idag.

Den leriga ursäkten till icke-väder kan också vara orsaken. Ge mig hellre lite kyla och snö, om det nu är för tidigt för vårsol….

Mitt värsta jag

Alltså det här är väl ingens bästa tid – såvida man inte bor norröver och får en riktigt, vacker och snötäckt vinter kanske – och det är då absolut inte MIN bästa tid. Det skulle lika gärna kunna vara slutet av mars när man tittar ut nu, och efter en tacksamt vilsam julledighet så riktigt kryper det i mig av begränsningar i utomhusprojekt just nu. Jag vill ha ett projekt – nu meddetsamma – och jag vill ha tid att genomföra det. Jag vill ha bra nog väder att vara ute och greja och jag vill ha tid att vara ute under de timmarna det är ljust. Men det ÄR ju inte så värst mycket saker att göra ute så här års, och på ett sätt är det ju skönt eftersom det blir en välbehövligt paus i trädgårdsarbetet, men det är också tråkigt när man gärna skulle vilja kunna vara ute och fixa en stund, för att få röra på sig lite och få dagsljus.

Jag skulle utan problem kunna hitta på minst 10 trädgårdsprojekt att planera för sommaren, men jag vet att jag varken kommer orka eller hinna mer än kanske det som redan är planerat. Sen är det ju roligt att gå och fundera på saker man vill göra ändå till en viss gräns, för känns det sedan alltför avlägset till det går att genomföra så tappar man ju sugen.

Jag vill ha mer blommor i år, men allra helst perenner för det är skönt med sånt man inte behöver förså.

Funderar på inomhusprojekt, men det som står på önskelistan är att fixa till tvättstugan och det är en lite för stor investering för att jag ska känna att det är motiverat, när det finns en hel del som kommer behöva läggas pengar på ute till våren och sommaren.

Vet att jag inte är ensam om att tänka på sommaren, hela mitt flöde svämmar över av sommarbilder och längt.

Förlåt, det här är bara ett i-landsproblem, men jag blir less på mig själv när jag känner hur rastlös jag blir. Rastlös i kombination med vintertrött och vintermörker är ju värst, för då VILL man göra saker men det typ går inte eller så orkar man ändå inte riktigt. Bläsch. Vill ha nåt roligt att planera!

Relationer eller?

Jag satte mig i soffan en stund vid sju, för att skriva om nyårsmenyn (jag blev aldrig klar med det och det är ändå helt ointressant). 2 sekunder efter jag satt mig ner så kommer en katt och sätter sig i knäet (händer mycket sällan så det var väldigt mysigt), samt två barn som prompt ska klappa katten i mitt knä när den ligger där. De pratar givetvis oavbrutet med mig, obekymrat om vad den andre säger eller vad JAG gör. Några minuter senare kommer det sista barnet hem och nu har jag tre barn samt en katt, som alla vill ha min uppmärksamhet, svar eller något annat av mig. Javisst, maken var och tränade men det hade ändå blivit likadant.

Missförstå mig rätt, att barnen pratar med mig är en av de saker jag älskar mest och tycker så mycket om, men just när alla villhöver något av mig samtidigt och det också är när jag behöver få sätta mig i lugn och ro några minuter, då blir det också skitjobbigt. Det går åt så otroligt mycket mer mental kraft för mig än för maken (ingen shaming på honom, men jag önskar också att jag kunde vara så ifred i mitt eget hem ibland). Jag lyssnar efter bråk som är på uppgång, om nån blir behandlad illa, om någon gör nåt den inte ska eller om det för den delen blir helt tyst (ni som har barn vet). Jag håller reda på när var och en åt sist, om den behöver göra något (duscha, äta, gå ut lite) och försöker se till att de sysselsätter sig med något. Jag försöker VERKLIGEN vara lika obrydd som maken, men det är lika görbart som att be mig flyga eller göra en pull-up för den delen.

När det enda man vill är att vara ifred en stund, i sitt eget sällskap… undrar om det blir nån skidåkning i år, har ju inte direkt varit på gång hittills i vinter i alla fall. (Gammal bild alltså)

Så apropå det där jag nämnde lite hastigt häromdagen om att jag skulle vilja ha ”Relationer” som fokus ord för 2025… Jag har funderat rätt mycket på det, och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till. Har jag varit på jobbet är mitt sociala behov tillfredsställt och slut, är jag hemma och barnen är hemma tar slut, och på helgerna vill jag oftast ha lite ork till att göra annat och dessutom hänga med maken. Det finns liksom inte riktigt tid eller energi till att lägga så väldigt mycket mer tid på relationer än jag gör? En stund efter träningen finns lite ork, och tid, men det är ju inte så mycket att den stunden kommer göra något magiskt, ska jag träffa en kompis som inte är på samma träning så blir det ju också lite lamt – ”hej, vill du träffas i typ max en timme bara du och jag för jag har en lite lucka nu att vara social, men sen måste jag hem och lägga mig för att orka med mitt liv?”

Nu märker jag ju att de stora killarna allt oftare kanske INTE hänger hemma, utan hänger med kompisar, vilket gör att jag i alla fall kan släppa deras behov en stund. Ja förutom att jag vill se till att de får mat och kommer hem i tid för att orka med SITT liv då. Det blir kanske mer social ork över framöver, jag hoppas det i alla fall, för till och med en fd utmattad introvert själ tycker ju väldigt mycket om att hänga med nära vänner. Men ska jag verkligen ha ”Relationer” som ord för 2025? Jag vet inte riktigt ja… Jag får nog tänka en vända till.

100 kg 2025?

Jag misstänker att vi är på väg in i en sjukdomsperiod i familjen, Lukas vaknade med ont i halsen, feber och ont i huvudet, och jag känner att nåt är på gång i kroppen med. Passade därför lite på att träna, ifall det blir nåt ordentligt, och eftersom det bara var styrka idag – the Crossfit Total. Det är axelpress, knäböj och marklyft, där man slår ihop den tyngsta man klarar på var och en. Jag tog personbästa i alla tre idag, och känner mig mycket nöjd över det, samtidigt som jag VERKLIGEN hade velat ta 100 kg i marklyft i dag.

I princip alla mina träningskompisar ligger på över 100 kg i det, och det känns verkligen inte som om det vore orimligt att klara? Jag tog 90 kg (+5 kg från förra PB) och det kändes riktigt bra om än tungt, men på 93 kg fick jag inte upp den jäkla stången från backen. Ska se om jag inte kan få lite tips där, tycker jag har bra teknik i marklyft men jag kan inte riktigt själv identifiera exakt vart det fallerar… Det får nog bli nästa års mål förresten, i träningen, att klara 100 kg i marklyft.

Nöjd med dagens resultat ändå, på det stora hela

Jag är inte superförtjust i att sätta mål med träningen för övrigt, det finns säkert 100 bra anledningar till att göra det, men det är inte något jag går igång på sådär jättemycket. Till vardags finns det ju heller inte möjlighet till mina 3 pass i veckan, och då blir det det som råkar stå på schemat för dagen, så det är svårt att hitta tid till att öva på något specifikt – det finns inte tid och ork till att åka in och göra något extra liksom. Marklyft är ändå en sån där ”allmän styrka”-gren, så den tänker jag blir bättre med det mesta vi gör.

Apropå mål för året och sånt, jag gillar att reflektera över sånt som kommer, och litegrann på det som varit. Nyårslöften är ju totalt meningslöst, men att ta en paus och utvärdera lite vad man kan vilja skruva på inför det kommande året – så att man gör en hållbar justering någonstans – det gillar jag. Jag VET att det gärna ska vara mätbara mål, men som sagt, det är inte det jag går igång på – och dessutom kommer alldeles för mycket saker som inte JAG kan styra över, påverka mitt resultat. Någon form av övergripande inriktning, som inte kräver något av mig jag inte kan leverera, men som ändå är till för att få mig att bli en liiiiite bättre person.

Krickelin brukar välja någon form av ord som mantra för det kommande året, och det gillar jag. Även om jag nog inte definierat det så, så skulle jag vilja säga att jag har haft ”hälsa” som mantra för de två senaste åren, och nu med facit i hand (för ett nuläge åtminstone) så känner jag att jag verkligen lyckats. Jag har en bra och stabil rutin med träningen, jag äter bra, sover typ ok och har tack vare hormonbehandling fått en betydligt bättre situation rent mentalt. Att jag nu kanske kommer välja ett annat ord är ju inte för att jag INTE kommer fortsätta arbeta med min hälsa, utan för att jag ju har skapat ett livssituation med bra förutsättningar för att fortsätta med mitt hälsoarbete – utan att jag behöver göra någon extra ansträngning för det, precis det jag varit ute efter. Bra jobbat av mig!

Funderar lite på var årets ord skulle kunna vara. Kanske BALANS, som i att hitta en balans i arbetet här på gården så att det inte blir alltför mycket (som förra året). På mitt arbete HAR jag en bra balans, och den tänker jag göra allt för att bibehålla.

Till och med utsikten från jobbet är balanserad 😉

Annars funderar jag på RELATIONER, det lutar åt att det får bli det som behöver vara fokus kommande år. Relationer med barnen (främst tonåringarna) och relationen med maken är sånt som absolut skulle behöva extra arbete och omsorg, och som jag kommer behöva prioritera oavsett vad – men jag skulle verkligen vilja komma dit att jag kan arbeta med mina övriga relationer med, alltså kompisar. Jag vet knappt ens om jag har några kompisar kvar, jag har träffat dem så sällan sedan utmattningen, men jag har också fått några nya – från träningen!

Herregud, det här blev visst jättelångt, jag ska utveckla detta vidare, men det får nog bli en annan dag för nu är det dags för middag.

God fortsättning till er!

Vi ses när mörkret ger vika

Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.

Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.

Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.

I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.

Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.

I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.

Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.

Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.

Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…

Högt och lågt

Oj oj, det här kommer bli splittrat… Har känts som jag inte har något vettigt att skriva om, så då blir det heller inget skrivet, men idag blir det ändå någon form av spridda tankar, håll till godo…

Först ut, dagens magont som presenteras av valet i USA. Det är svårt att förstå hur någon kan rösta på Trump, även om man nu står för deras politik så fattar jag inte hur man kan se att han vore en lämplig president? För övrigt sjukt att HAN är det bästa det gigantiska landet kan skaka fram som kandidat?? Skulle han nu mot förmodan inte vinna så lär det väl inte direkt vara så att han accepterar resultaten och gratulerar Kamala, tvärtom… Påverkar ju hela världen såklart, inte minst om man som jag arbetar med klimatfrågorna.

Dagens mörka ringar under ögonen presenteras av flera olika aktörer, först ut – mörkret. Alltså hopplösheten som känns när man åker från jobbet och hämtar på fritids och solen redan har eller håller på att gå ner… Jag vet att mamma alltid har sagt att hon tycker det blir jobbigare för mörkret för varje år, och jag håller verkligen med, men i den här takten så kommer jag typ inte överleva en vinter till känns det som, det är SÅ motigt med mörkret. Hoppas att det kommer snö i vinter så blir det i alla fall lite vackert och ljusare – och snart kommer ju även julbelysningen upp inne och ute, det hjälper ju lite. Förutom mörkret så har natten varit lite halvkass, jobbar hemma åtminstone idag också pga förkylning, och i natt mådde jag rätt kasst. Bättre nu dock, det liksom kommer och går väldigt mycket? I alla fall så protesterar både rygg och armbåge av mer stillasittande än vanligt, vilket inte heller gjorde sömnen nåt vidare.

Snö gör ju väldigt mycket för både ljus och känsla, det är inte fy skam! Men en grå novemberdag….
All vår utebelysning blåste sönder förra året, så den behöver ersättas. Men svårt att hitta bra till flaggstången?

Dagens ljuspunkt är egentligen inte tekniskt sett DAGENS, men sedan typ två veckor tillbaka har lediga stunder på helg och kväll ägnats åt att måla och tapetsera – ni ska få se sen när det är klart. Hallen är färdigmålad, och gången mellan kök och hall är tapetserad (blev klart av maken i går kväll), så nu är köket kvar att måla. Det blir superbra, och jag är så nöjd! Hallen har varit vit, och jag gillar INTE vita väggar, nu är den ombonad och varm trots en kall färgnyans (ni märker hur jag inte spoilar nåt va?), köket har en vit tapet med svaga guldmönster i nu och kommer bli mycket mysigare när vi är klara. Det ironiska är att själva tapeten som var mellan kök och hall inte alls var dum i sig, men den var HELT omöjlig att kombinera med någon färg på de övriga väggarna, därför fick den ta och försvinna.

Dagens önskan är att den vaga lilla kittlande känslan för höstmys ska växa sig starkare och helst ta över mörker-deppet. Har ett frö till lust att göra en fin grön krans till dörren, men det är inte så starkt än att jag faktiskt tar mig ut och plockar gran- och enris. Det kommer förhoppningsvis – förresten jag gör bara såna saker när jag verkligen känner för det, det ska ENBART vara roligt, inte något måste och inte någon stress. Samma med övrigt pynt och fix, det ska verkligen kännas att jag är sugen på det så jag blir kreativ – och just nu går nog en del av den kreativiteten till ovan nämnda målning, alltså får det ligga där i bakhuvudet och växa till sig. Önskar förresten framåt att jag får mycket kreativ lust så jag orkar och vill fixa med en riktigt mysig jul, med lite tur kommer min bror med familj och det känns så mycket roligare att fixa med julsaker om vi inte är själva på julen. Vi har ju det ultimata huset för att fira både jul och midsommar på ett riktigt klassiskt sätt, så det känns lite extra roligt om det verkligen blir en bra jul då med.

Vill nog göra nåt lite… mer i år. Inte bara grönt ris, utan lite dekorationer med, kanske kottar och bär eller torkade apelsinskivor?

November kommer för övrigt med en ovanligt stor rad av lite extra kul händelser i år. Först ut är 10-årsjubileumsfest på vår crossfit CFSW på lördag, den föregås av klubbmästerskap som undertecknad absolut inte ska vara med på, men kanske kikar in lite på om det finns tid. Därpå är det ju O som fyller hela 18 år, kanske en av de största födelsedagarna i livet? Mycket glad även här över att bror med familj kommer och firar med oss om inget händer. Sen blir det nåt jag längtat efter sedan jag bokade och gav det i present till mamma i våras – hon och jag ska åka på Begynnelsen, Gynning och Bergs show! Det ska bli otroligt roligt, och det ska bli jättemysigt att få spendera riktigt kvalitetstid med mamma, utan barnbarn som vill ha uppmärksamheten (ja alltså, mina barn, hennes barnbarn) och annat som stör. Det blir mat och en övernattning i Norrköping där jag köpt biljetterna. Ser fram emot detta så mycket!

Ge mig ett överflöd!

Jag har ett behov av höstmys i år som slår alla andra år med hästlängder. Kanske är det för att sommaren ändå blev riktigt lång och härlig, med mycket utearbete, och för att det blev ett så tydligt omslag till höst nu? Eller så är det bara för jag känner mig lite trött. Oavsett så har jag aldrig tidigare haft ett sånt sug efter att krypa upp i soffan med en kopp chai-te, en stor fluffig filt och en riktigt bra bok. Jag vill ha höstmys i överflöd, tända ALLA ljus, spela mjuk musik och inte ha några höga ljud eller skarpt ljus omkring mig – som alla höstiga instagramkonton på en gång helst.

Det som är tacksamt med höstmys är att det kräver typ noll insatser. Du kanske behöver fylla på ditt ljusförråd, men i övrigt är det inget som är vare sig dyrt eller komplicerat att ordna – med det enda lilla kruxet att höstmys kan vara tämligen…. ska vi säga svårt, att få till i en familjevardag med barn? Den fridfulla känslan ÄR tämligen lättflyktig när det pågår en jakt i huset med skrivbordsstolar på hjul. Men men, idag har jag jobbat hemma och då får man försöka mysa till sin lunchstund i alla fall, bättre än inget.

Låt oss frossa i lite härliga höstbilder medan vi brygger en kanna te, eller vad säger ni?