Någon gång ska ju vara den första

En tanke har sakta vuxit fram i mitt huvud, en tes som jag har svårt att avgöra om den skulle kunna stämma eller ej, men det är i alla fall en teori värd att fundera på.

Jag har ju skrivit att jag för typ första gången i mitt liv inte vet riktigt vad jag vill göra i sommar, att jag inte känt att jag orkat ta tag i och planera semestern. Jag har tänk att det enbart berott på att jag är trött pga nytt jobb och pga all sjuka vi haft i vinter, men kanske finns det även ett annat element med i bilden? Kan det vara så att jag för första gången typ någonsin känner mig nöjd, på det stora hela? Alltså, klart det finns saker som inte är bra, som att jag känner mig ensam och tid för tex träning är obefintlig, men jag har inte längre ett jobb som gör mig deprimerad (även om naturligtvis inte ALLT är bra på nya jobbet). Men kanske är en del av att jag inte känner mitt vanliga driv på fritiden lite vilande för att jag känner att jag får utmaningar och nya kunskaper på jobbet, så det känns inte längre viktigt att fylla fritiden med…? Eller är det kanske bara så att jag accepterat att jag gör det bästa jag kan av mitt liv just nu, att jag kanske lärt mig att vara lite snällare mot mig själv och låter saker ha sin tid?

För ett par år sedan hade jag DÖTT av att inte ha semestern planerad eller av att inte göra nåt särskilt en helg, men nu känns det helt ok.

En helg med en sväng ut i skogen med familjen känns helt ljuvlig, eller som i helgen när vi bara var ute och grejade i trädgården i godan ro, utan stress.

Jag måste nog fundera vidare på det här, men kanske ändå att det är en del av sanningen. Lite knäppt dessutom att känslan av att vara tillfreds tydligen är så sällsynt att det tagit mig typ flera månader att identifiera!?

Nåväl, det här var veckans fundering. Vad är din tanke om att vara nöjd???

En annan vardag?

Det finns ju alltid spam-konton som följer öppna profiler som tex Instagram, men även ens profil på Bloglovin. Ni vet, där sexygirl_753 följer bara för att sälja in sig själv?

Nu har det hänt en lite rolig grej, eller vad man nu ska säga, och det är att en av dessa konton faktiskt verkar läsa mina inlägg sedan ett par veckor tillbaka. Ser framför mig någon tjej som av okänd anledning sitter på sitt rum och försöker sälja in (och sälja?) sig själv, och samtidigt sitter och läser om en ganska trist trebarnsmamma i en medelstor svensk stad som har vardagsångest och funderar på viken typ av potatis hon ska sätta.

På nåt sätt tycker jag att det är rätt roligt att fnula över vad i all världen denna okända människa tänker när hon läser min blogg?

Tycker hon mina bekymmer är fjuttiga, skrattar hon åt mitt liv eller avundas hon det? Varför tycker hon det är kul (?) att läsa om mig? Frågorna är många och svaren är noll och intet…

Men tyst nån gång, människa…

Det var väldans vad många djupsinniga och självreflekterande inlägg det blev här just nu? Kanske det beror på en annan insikt jag kommit fram till nyligen (alltså jag veeeeet, jag är värsta Dalai Lama <— gravt ironiskt), eller i alla fall något som blivit lite mer tydligt på sistone. 

Herregud vad jag pratar mycket när jag är glad?!

I ”vanliga fall” (det är ju sorgligt i sig) är jag kanske inte super-pratglad utan håller mig väl kanske ganska mycket för mig själv. Nu är jag ju fortfarande en introvert personlighet så jag kanske inte bubblar rakt ut till vem som helst – men gud vilket enormt behov av att prata jag får när jag är på gott humör? Då är det som om nån skakat om en flaska med julmust och det nästan pyser över i mig, stackars de som kommer i min väg då för då känns det verkligen som det inte GÅR att hålla inne på den enorma ström av ord som vill ut?! Jag vet inte riktigt varför det blir så, vet att många kanske blir nästan tvärtom och snarare vill älta när man INTE mår bra? 

Här är i alla fall någon som är glad utan att prata en massa! Han är ju faktiskt glad mest hela tiden, det lilla hjärtat!

Så nu vet du, ska vi träffas och fika, dricka vin eller bara umgås när jag är glad så får du vara beredd på att bli överöst av allt som bubblar ur mitt huvud, blir det för mycket får du väl säga ifrån 😉

Hurdan är du? Tyst när du är nöjd eller tyst när du är nere?

Sura listan

Hittade den listan här hos Hej Hej Vardag, och kunde inte låta bli den. Har lite dåligt med tid/ork att hinna skriva här annars just nu känner jag? 

Obehagligaste jag vet:

När man drar med naglarna på sånt där material som en del vantar och overaller är gjorda av, lite som bävernylon? Eller när folks naglar går av i filmer (alltså inte bara spetsen utan verkligen bryts AV från roten)… Brrr. Fick gåshud av att bara tänka på det. 

Absolut inte min killtyp:

Tävlingsinriktade, självgoda människor utan humor och självdistans. 

Det skriker jag när jag blir arg:

Oj, det beror lite på. Är jag RIKTIGT förbannad så kan jag väsa fram ord som jag nästan inte ens kan med att skriva, men oftast blir det väl typ ”helvetesjävlaskithelvete”! Eller på ungarna (händer faktiskt inte SÅ ofta, men ibland så) så blir det oftast ”Men för helvete….?!?!”

Blir arg på:

Orättvisor. När man blir dumförklarad (ofelbart av män) och får lite ”lilla gumman” till sig. Händer faktiskt väldigt sällan som tur är, tror min blick avskräcker innan de kommit så långt många gånger. Jag blir arg på otydliga instruktioner och när man inte får befogenheter för att göra tex sitt jobb. Oh, och blir vansinnig på telefonförsäljare eller gatuförsäljare som ska haffa en ”i farten”. Så orimligt arg på dem att maken oftast går över till andra sidan gatan… Och ja, jag VET att det kanske är det jobb de nu har men jag KAN inte behärska mig då. 

Sämsta bok jag läst:

Jag läser inte dåliga böcker – eller rättare sagt så läser jag inte mer än kanske 20 sidor innan jag lägger ner dem i så fall. Hinner inte läsa alls så mycket nu för tiden som man gjorde förr i världen, men när jag väl läser vill jag helst ha något spännande som får mig att fly vardagen lite. 

Något som får mig att byta radiokanal:

Reklaaaaaam! Allra värst är det 10000 jävla reklamerna för spelsajter, fy fan vad jag blir irriterad!

Sist jag ville ta till knytnävarna:

Tycker jag blir arg lite oftare nu som vuxen än innan, eller så kanske jag har lärt mig låta alla känslor ta lite mer plats nu. Eller så är folk bara dummare nu 😉 Men knytnävarna? Det har funnits såna tillfällen men just nu kommer jag inte på något. 

Sämsta serien/filmen jag nyligen sett:

Gud, vi började kolla på ”Mandy” häromdagen, med Nicholas Cage. Gud vad flummigt pretentiös den filmen var, och den som gjort den hade absolut Tarantino som någon form av förebild. Har jättesvårt för när det ska bli flummigt och ”djupt”, jag tycker bara det känns fånigt många gånger. 

Fulaste plagg jag vet:

Det beror lite på vad man menar – på mig själv så är det typ knytbyxor? Alltså såna där lite vidare som man knyter i midjan, de är jättesnygga på många andra men de ser för JÄVLIGA ut på mig? Tror jag är för stor för såna brallor, tom en kompis skrattade och höll med mig när jag provade i somras. 

Äckligaste drycken:

En riktigt sötsliskig drink, med läsk och nån slibbig likör. Typ som en hemgjord pinacolada med för mycket Malibu…. BLÄSCH!

Låååångsamt

Jag tror jag har åkt på världens långsammaste förkylning… I en vecka kände jag att jag var på väg att bli sjuk, och nu har jag varit lite sjuk sen förra helgen, men jag har aldrig varit med om maken till långsamt förlopp? Är inte jättesjuk på något sätt, men lite hängig och har sedan i morse utvecklat en jobbig, ”hård” hosta. Ni vet en sån där som gör att man tar i med hela kroppen och det gör ont i hela luftstrupen och ändå känns det inte som man kan hosta bort det rossliga.

Nåväl, mest surt är det att all träning får vänta, dels får en ju ont i axlar och rygg (herregud, hur gammal är jag) och dels kände jag just att jag kommit in i ett sån flyt till slut! Förra veckan var första gången jag kände att kroppen faktiskt svarat på träningen och jag kunde jämföra vad jag orkar i lite olika övningar – och det hade förbättrats! Har inte upplevt det sen Filip föddes så det kändes jätteroligt, därav är jag lite putt över mitt påtvingade uppehåll.

Lite orelaterat måste jag bara visa hur makalöst söt den här lille fisen var häromdagen, i skjorta och hängslebrallor!

I vilket fall, idag har vi haft en sån där ”måste ta tag i huset”-dag och städat och bakat lite. Nu är jag helt slut och softar i soffan med ett glas vin framför babblarna… 🙄 Ja det är ju Filip som kollar det då, inte jag. Själv hoppas jag orka se sista delen av Castle Rock innan jag somnar i kväll, den är väldigt spännande nu!

I morgon förmiddag ska vi ut o skogen en liten sväng, men det får jag återkomma om! Hoppas ni alla får den sortens lördagskväll ni önskar er ❤

All by myself

I dag har höstlovet börjat vilket i mitt fall inte betyder så väldigt mycket ändring av rutinerna första halvan av veckan eftersom jag jobbar. För maken innebar det dock att han är hemma med 3 barn, så han tog ett djupt andetag och tog med sig alla 3 (!!!) till Astrid Lindgrens värld över dagen – imponerande! Uppskattat med, efter vad det verkar utifrån de bilder han skickat mig under dagen.

Det här innebär ju att jag fick en hel kväll bara för mig själv?! Herregud, det var evigheter sedan… Utan man är man ju ibland, och ibland utan de stora pojkarna, men helt själv måste vara över ett år sedan? Så jäkla gött! Och vad gör man då, när man utan så mycket förvarning får uppleva sådan här lyx? Jo, först gör man det man måste, man tränar och hämtar matkasse, sen åker man hem och äter lite rester och kikar på Younger,  bloggar, spelar lite TV-spel, tar en bit choklad och ett litet glas rom. Öh – det här är ju typ samma sak jag gör flera gånger i veckan, MEN, nu är det ingen som tjatar, tjafsar, bråkar, skriker, bajsar, vill ha mat eller vill ha något av mig överhuvud taget*.

Oh. My. God.

Japp, det är sinnessjukt skönt!

Hade jag vetat om det lite tidigare hade jag kanske hittat på något lite mer avancerat – men å andra sidan var det ju också fantastiskt skönt att det bara blev skönt och prestigelöst liksom.

Nehej, nu ska jag passa på att spela lite medan jag kan göra det heeeeelt guilt-free!

Eftersom jag inte har några som helst bilder till det här inlägget så tänkte jag visa er hur söt en liten 1½-åring kan bli när han är nyklippt (det var ingen enkel match kan jag säga), helt apropå inget men eftersom jag får göra som jag vill så går jag all in och lägger in de bilderna ändå!

IMG_9041IMG_9037IMG_9039

*Ja förutom att Oliver messade och villa ha mer speltid på sin platta, har ju senaste IOS och har därmed begränsat skärm och spel-tid för barnen. Så taskig och jobbig är jag. Och inte fan är det för att göra det lätt för mig själv i alla fall… suck. 

Arg och glad, men nu helt slut…

Den här veckan har bjudit på allt från lycka till gråt och vrede (skulle skriva ilska men det är inte starkt nog) och det är bara onsdag…!? Känner mig rätt urlakad och lite tom nu och skulle gärna skriva av mig här, men allt kan/får man inte skriva om ju.

Rätt häftigt ändå hur mycket bloggens möjligheter att ventilera hjälper mig mycket i vardagen, det blir väldigt tydligt när man inte kan skriva om allt. Att skriva här får mig att sortera tankarna och att sätta ord på saker gör ju oftast att de inte känna lika stora som de gör om man bara ältar det till döds i sitt eget huvud.

Som jag sa nyss så känner jag mig tämligen urvriden av alla känslor (jag som är van att hålla mig på ett relativt jämnt humör), så därför var det extra skönt att få köra ett mördande jobbigt pass crosschallenge! Så tillfredsställande att få stänga av alla tankar och bara göra som man blir tillsagd, samtidigt som kroppen verkligen jobbar arslet av sig. Gick därifrån betydligt gladare än när jag kom och så där skönt slut i alla muskler!

Det här blev nog ett ganska meningslöst inlägg, men man måste väl ha sådana dagar med ibland. Hoppas inspirationen kommer tillbaka inom kort och att jag åtminstone kan skriva om det riktigt roliga framöver!

Höstlistan

Läste senast häromdagen en höstlista, den här gången hos Emmas Vintage, och eftersom jag inte kan hålla mig ifrån listor kommer här min variant!

Hur känner du inför hösten 2018?

Tja, jag känner att jag är himla redo för en nystart känner jag. Hösten är ju en favorittid att strukturera upp allt från inredning (barnens rum) till träning och jobb.

Vad är dina planer?

Jag planerar att ta reda på varför jag fortfarande tappar mängder med hår, har hur länge som helst varit inne på att min sköldkörtel strular pga jag har ALLA symptom som existerar på hypotereos, men när jag testade för ett par år sedan visade det inget. Nu känner jag återigen att det börjar bli akut att reda i vad som är fel innan jag tappar ALLT hår – mitt hår är den ytliga del av min personlighet som betyder allra mest för mig så det är en stor (och väldigt ledsam) grej. Jag planerar också att driva frågan om att få gå en utbildning i projektledning så hårt jag bara kan på jobbet, även om det kanske får bli efter november när arbetsbelastningen minskar något.

Vad är ditt favoritkaffe?

MYCKET kaffe är mitt favoritkaffe. Jag gillar brygg eller kokkaffe bäst och vill gärna ha en balja i taget, mycket hellre än en liten cappuccino eller espresso.

IMG_6453

Lite hemgjord Apfelstrudel till kaffet med, tack. 

Din höstuniform?

Åh, av alla årstider så är ju kläderna på hösten allra bäst! Jag vill ha boots, jeans och en fin top/stickad tröja (fryser ju jämt så det går fort över på stickade tröjor). Drömmer våta drömmar om att någon ska säga att jag vunnit en helt ny garderob…. Hemma vill jag byta till vandringsbrallor, kängor och en fleece!

Snyggaste höstaccessoaren?

Åh, accessoarer är min svaga punkt som jag försöker bli bättre på, men en snygg väska, fina boots (ej spons) eller en snygg (varm) scarf? Fast fortsätter jag tappa mer hår får jag väl snarare börja bära mössa… 😦

img_3235

ÄLSKAR mina boots! 

Vad är värst – kylan eller mörkret?

Trots att jag är så frusen så måste jag svara mörkret här, för det blir så sjukt jobbigt. Man blir så trött och orkar ingenting efter jobbet, vilket bara gör att det känns som man inte gör något annat än jobbar och sover.

Top 3 godast höstmat?

Efter sommarens grillning så ÄR det verkligen en klassiker att gå på de efterlängtade mustiga grytorna igen, de man är så trött på efter vintern sedan. Tätt följt blir det av en kantarellmacka som mest existerar i fantasin pga min oförmåga att hitta kantareller. Därefter kommer en riktig klassiker, Dillkött!

En utflykt du vill göra i höst?

Massor med utflykter till skogen med familjen! Även om inte alla blir lika perfekta som den i lördags så är det så mysigt. Dessutom nästan gratis (bra när man är föräldraledig).

IMG_8723

En film jag vill se på bio i höst?

Eh, har typ noll koll på vad som kommer i höst? Ska jag gå på bio så vill jag ha en riktig storfilm med massa effekter som inte kommer fram så bra hemma, så något underhållande med en massa action och spänning tack!

Spel jag vill spela i höst?

Nya Tomb Raider har ju precis släppts och ska inhandlas vid löning, det ser jag fram emot massor. Sedan kommer ju även Fallout 76 om någon månad eller två, det längtar jag massor till.

maxresdefault-1-768x432

Alltså, på det stora hela har jag försiktiga förhoppningar om den här hösten, även om en hel del grejor är bortom min förmåga att påverka. 

 

Din inre kritiker och vän

Jag är en av mängder med folk som följer yogagirl (Rachel Brathen). Jag började nog mest för att hon var gravid ungefär samtidigt som mig och då var det lite extra kul att följa henne, men sedan dess har jag stannar kvar. Min upplevelse av henne är att hon känns lite som en lillasyster, hon är typ 9 år yngre än mig och mycket av det hon skriver är kanske lite naivt, men på ett väldigt skönt sätt. Hon delar med sig massor av sig själv, sina känslor, sina problem och sina humörsvängningar och det känns lite som en nära vän eller syster som man pratar med (även om nu kommunikationen är från enbart hennes sida).

I vilket fall, hon har även en podd (tror hennes Instagram är störst annars), som jag visserligen ytterst sällan har tid att lyssna på men jag brukar skumma igenom dem skrivna versionen på hennes blogg när den kommer.*

I veckan här handlade det i alla fall om de två olika röster man har inom sig – sin inre kritiker och sin inre bästa vän. Kritiken är den som talar om för dig att du inte duger, att du inte kan, att du inte är värd och att du borde vara bättre, medan vännen är just den röst som säger det en vän hade sagt om kritikern fått prata högt – att du VISST kan, att du gör ditt bästa och att du duger. Inga nyheter direkt men oftast kanske inget jag reflekterar aktivt över. Naturligtvis går det där lite i perioder, ibland får kritikern mycket utrymme och ibland nästan inget, beroende på humör, stress, trötthet och yttre kritik.

clouds-fight-jumping-62376.jpg

Inte lika dramatiska fighter mellan de två just nu kanske…

Min kritiker har numer lagt ner sitt snack om hur jag borde se ut (hurra, 39 år senare) och förekommer nu ganska sällan, men när hon dyker upp så är det för att sätta ett vasst finger på mitt föräldraskap oftast, även om andra områden oxå kan få sig en känga.

Min inre vän har en tjurigt envis röst vid de tillfällena, när hon lite trumpet muttrar att jag visst är en bra förälder, eller i alla fall gör så gott jag kan, annars är hon nog inte lika tydlig i sin röst.

Jag tänker lite att det här ändras med åren, att man liksom rensar bort lite av sin kritiker på samma sätt som man till slut bryter med en kompis som bara tar energi? Har inte riktigt någon tanke gällande sin inre vän här, behövs hon bara inte mer eller kommer hon fram mer med åren?

Lite svammel från mig så här en söndagsmorgon bara, men vad säger din inte kritiker/vän till dig, och har det ändrats med åren?

* Om du ska lyssna på ETT avsnitt så lyssna på det när de ska flyga med dottern och allt blir katastrof. Har aldrig skrattat så mycket åt en podd!

Fartlek på mitt vis

Jag försöker, väldigt opretentiöst, att springa (nä alltså, jogga) någon gång i veckan. Dels för att jag tänker att det är bra för min kropp med lite hög puls men även för att jag fått lite feeling – vilket då gäller TANKEN på att springa snarare än själva aktiviteten.

Jag har förstått att det är trendigt att ägna sig åt fartlek när man springer, och vet ni, det är faktiskt exakt det jag gör! Det går till så att min hjärna leker att den och min kropp kan springa i någon form av fart och sen leker min kropp att den håller på att dö. Då går man en stund och sen börjar allt om igen… Men visst, när jag bara springer när jag känner för det och så långt som jag känner för just den stunden, då är det faktiskt rätt trevligt och jag kan förstå folk som springer (det är alltså inte samma sak som att jag springer ibland för jag är inte en sån som springer). Nu vill jag bara att min kropp ska lära sig att klara påfrestningen med, den har tagit en hel del stryk efter min sista graviditet känner jag, så jag smyger varsamt fram.

Med det här ville jag typ ingenting, men så kan det ju vara ibland, puss på er!