Alltså det här är väl ingens bästa tid – såvida man inte bor norröver och får en riktigt, vacker och snötäckt vinter kanske – och det är då absolut inte MIN bästa tid. Det skulle lika gärna kunna vara slutet av mars när man tittar ut nu, och efter en tacksamt vilsam julledighet så riktigt kryper det i mig av begränsningar i utomhusprojekt just nu. Jag vill ha ett projekt – nu meddetsamma – och jag vill ha tid att genomföra det. Jag vill ha bra nog väder att vara ute och greja och jag vill ha tid att vara ute under de timmarna det är ljust. Men det ÄR ju inte så värst mycket saker att göra ute så här års, och på ett sätt är det ju skönt eftersom det blir en välbehövligt paus i trädgårdsarbetet, men det är också tråkigt när man gärna skulle vilja kunna vara ute och fixa en stund, för att få röra på sig lite och få dagsljus.
Jag skulle utan problem kunna hitta på minst 10 trädgårdsprojekt att planera för sommaren, men jag vet att jag varken kommer orka eller hinna mer än kanske det som redan är planerat. Sen är det ju roligt att gå och fundera på saker man vill göra ändå till en viss gräns, för känns det sedan alltför avlägset till det går att genomföra så tappar man ju sugen.
Jag vill ha mer blommor i år, men allra helst perenner för det är skönt med sånt man inte behöver förså.
Funderar på inomhusprojekt, men det som står på önskelistan är att fixa till tvättstugan och det är en lite för stor investering för att jag ska känna att det är motiverat, när det finns en hel del som kommer behöva läggas pengar på ute till våren och sommaren.
Vet att jag inte är ensam om att tänka på sommaren, hela mitt flöde svämmar över av sommarbilder och längt.
Förlåt, det här är bara ett i-landsproblem, men jag blir less på mig själv när jag känner hur rastlös jag blir. Rastlös i kombination med vintertrött och vintermörker är ju värst, för då VILL man göra saker men det typ går inte eller så orkar man ändå inte riktigt. Bläsch. Vill ha nåt roligt att planera!
Jag satte mig i soffan en stund vid sju, för att skriva om nyårsmenyn (jag blev aldrig klar med det och det är ändå helt ointressant). 2 sekunder efter jag satt mig ner så kommer en katt och sätter sig i knäet (händer mycket sällan så det var väldigt mysigt), samt två barn som prompt ska klappa katten i mitt knä när den ligger där. De pratar givetvis oavbrutet med mig, obekymrat om vad den andre säger eller vad JAG gör. Några minuter senare kommer det sista barnet hem och nu har jag tre barn samt en katt, som alla vill ha min uppmärksamhet, svar eller något annat av mig. Javisst, maken var och tränade men det hade ändå blivit likadant.
Missförstå mig rätt, att barnen pratar med mig är en av de saker jag älskar mest och tycker så mycket om, men just när alla villhöver något av mig samtidigt och det också är när jag behöver få sätta mig i lugn och ro några minuter, då blir det också skitjobbigt. Det går åt så otroligt mycket mer mental kraft för mig än för maken (ingen shaming på honom, men jag önskar också att jag kunde vara så ifred i mitt eget hem ibland). Jag lyssnar efter bråk som är på uppgång, om nån blir behandlad illa, om någon gör nåt den inte ska eller om det för den delen blir helt tyst (ni som har barn vet). Jag håller reda på när var och en åt sist, om den behöver göra något (duscha, äta, gå ut lite) och försöker se till att de sysselsätter sig med något. Jag försöker VERKLIGEN vara lika obrydd som maken, men det är lika görbart som att be mig flyga eller göra en pull-up för den delen.
När det enda man vill är att vara ifred en stund, i sitt eget sällskap… undrar om det blir nån skidåkning i år, har ju inte direkt varit på gång hittills i vinter i alla fall. (Gammal bild alltså)
Så apropå det där jag nämnde lite hastigt häromdagen om att jag skulle vilja ha ”Relationer” som fokus ord för 2025… Jag har funderat rätt mycket på det, och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till. Har jag varit på jobbet är mitt sociala behov tillfredsställt och slut, är jag hemma och barnen är hemma tar slut, och på helgerna vill jag oftast ha lite ork till att göra annat och dessutom hänga med maken. Det finns liksom inte riktigt tid eller energi till att lägga så väldigt mycket mer tid på relationer än jag gör? En stund efter träningen finns lite ork, och tid, men det är ju inte så mycket att den stunden kommer göra något magiskt, ska jag träffa en kompis som inte är på samma träning så blir det ju också lite lamt – ”hej, vill du träffas i typ max en timme bara du och jag för jag har en lite lucka nu att vara social, men sen måste jag hem och lägga mig för att orka med mitt liv?”
Nu märker jag ju att de stora killarna allt oftare kanske INTE hänger hemma, utan hänger med kompisar, vilket gör att jag i alla fall kan släppa deras behov en stund. Ja förutom att jag vill se till att de får mat och kommer hem i tid för att orka med SITT liv då. Det blir kanske mer social ork över framöver, jag hoppas det i alla fall, för till och med en fd utmattad introvert själ tycker ju väldigt mycket om att hänga med nära vänner. Men ska jag verkligen ha ”Relationer” som ord för 2025? Jag vet inte riktigt ja… Jag får nog tänka en vända till.
Jag misstänker att vi är på väg in i en sjukdomsperiod i familjen, Lukas vaknade med ont i halsen, feber och ont i huvudet, och jag känner att nåt är på gång i kroppen med. Passade därför lite på att träna, ifall det blir nåt ordentligt, och eftersom det bara var styrka idag – the Crossfit Total. Det är axelpress, knäböj och marklyft, där man slår ihop den tyngsta man klarar på var och en. Jag tog personbästa i alla tre idag, och känner mig mycket nöjd över det, samtidigt som jag VERKLIGEN hade velat ta 100 kg i marklyft i dag.
I princip alla mina träningskompisar ligger på över 100 kg i det, och det känns verkligen inte som om det vore orimligt att klara? Jag tog 90 kg (+5 kg från förra PB) och det kändes riktigt bra om än tungt, men på 93 kg fick jag inte upp den jäkla stången från backen. Ska se om jag inte kan få lite tips där, tycker jag har bra teknik i marklyft men jag kan inte riktigt själv identifiera exakt vart det fallerar… Det får nog bli nästa års mål förresten, i träningen, att klara 100 kg i marklyft.
Nöjd med dagens resultat ändå, på det stora hela
Jag är inte superförtjust i att sätta mål med träningen för övrigt, det finns säkert 100 bra anledningar till att göra det, men det är inte något jag går igång på sådär jättemycket. Till vardags finns det ju heller inte möjlighet till mina 3 pass i veckan, och då blir det det som råkar stå på schemat för dagen, så det är svårt att hitta tid till att öva på något specifikt – det finns inte tid och ork till att åka in och göra något extra liksom. Marklyft är ändå en sån där ”allmän styrka”-gren, så den tänker jag blir bättre med det mesta vi gör.
Apropå mål för året och sånt, jag gillar att reflektera över sånt som kommer, och litegrann på det som varit. Nyårslöften är ju totalt meningslöst, men att ta en paus och utvärdera lite vad man kan vilja skruva på inför det kommande året – så att man gör en hållbar justering någonstans – det gillar jag. Jag VET att det gärna ska vara mätbara mål, men som sagt, det är inte det jag går igång på – och dessutom kommer alldeles för mycket saker som inte JAG kan styra över, påverka mitt resultat. Någon form av övergripande inriktning, som inte kräver något av mig jag inte kan leverera, men som ändå är till för att få mig att bli en liiiiite bättre person.
Krickelin brukar välja någon form av ord som mantra för det kommande året, och det gillar jag. Även om jag nog inte definierat det så, så skulle jag vilja säga att jag har haft ”hälsa” som mantra för de två senaste åren, och nu med facit i hand (för ett nuläge åtminstone) så känner jag att jag verkligen lyckats. Jag har en bra och stabil rutin med träningen, jag äter bra, sover typ ok och har tack vare hormonbehandling fått en betydligt bättre situation rent mentalt. Att jag nu kanske kommer välja ett annat ord är ju inte för att jag INTE kommer fortsätta arbeta med min hälsa, utan för att jag ju har skapat ett livssituation med bra förutsättningar för att fortsätta med mitt hälsoarbete – utan att jag behöver göra någon extra ansträngning för det, precis det jag varit ute efter. Bra jobbat av mig!
Funderar lite på var årets ord skulle kunna vara. Kanske BALANS, som i att hitta en balans i arbetet här på gården så att det inte blir alltför mycket (som förra året). På mitt arbete HAR jag en bra balans, och den tänker jag göra allt för att bibehålla.
Till och med utsikten från jobbet är balanserad 😉
Annars funderar jag på RELATIONER, det lutar åt att det får bli det som behöver vara fokus kommande år. Relationer med barnen (främst tonåringarna) och relationen med maken är sånt som absolut skulle behöva extra arbete och omsorg, och som jag kommer behöva prioritera oavsett vad – men jag skulle verkligen vilja komma dit att jag kan arbeta med mina övriga relationer med, alltså kompisar. Jag vet knappt ens om jag har några kompisar kvar, jag har träffat dem så sällan sedan utmattningen, men jag har också fått några nya – från träningen!
Herregud, det här blev visst jättelångt, jag ska utveckla detta vidare, men det får nog bli en annan dag för nu är det dags för middag.
Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.
Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.
Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.
I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.
Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.
I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.
Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.
Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.
Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…
Oj oj, det här kommer bli splittrat… Har känts som jag inte har något vettigt att skriva om, så då blir det heller inget skrivet, men idag blir det ändå någon form av spridda tankar, håll till godo…
Först ut, dagens magont som presenteras av valet i USA. Det är svårt att förstå hur någon kan rösta på Trump, även om man nu står för deras politik så fattar jag inte hur man kan se att han vore en lämplig president? För övrigt sjukt att HAN är det bästa det gigantiska landet kan skaka fram som kandidat?? Skulle han nu mot förmodan inte vinna så lär det väl inte direkt vara så att han accepterar resultaten och gratulerar Kamala, tvärtom… Påverkar ju hela världen såklart, inte minst om man som jag arbetar med klimatfrågorna.
Dagens mörka ringar under ögonen presenteras av flera olika aktörer, först ut – mörkret. Alltså hopplösheten som känns när man åker från jobbet och hämtar på fritids och solen redan har eller håller på att gå ner… Jag vet att mamma alltid har sagt att hon tycker det blir jobbigare för mörkret för varje år, och jag håller verkligen med, men i den här takten så kommer jag typ inte överleva en vinter till känns det som, det är SÅ motigt med mörkret. Hoppas att det kommer snö i vinter så blir det i alla fall lite vackert och ljusare – och snart kommer ju även julbelysningen upp inne och ute, det hjälper ju lite. Förutom mörkret så har natten varit lite halvkass, jobbar hemma åtminstone idag också pga förkylning, och i natt mådde jag rätt kasst. Bättre nu dock, det liksom kommer och går väldigt mycket? I alla fall så protesterar både rygg och armbåge av mer stillasittande än vanligt, vilket inte heller gjorde sömnen nåt vidare.
Snö gör ju väldigt mycket för både ljus och känsla, det är inte fy skam! Men en grå novemberdag….All vår utebelysning blåste sönder förra året, så den behöver ersättas. Men svårt att hitta bra till flaggstången?
Dagens ljuspunkt är egentligen inte tekniskt sett DAGENS, men sedan typ två veckor tillbaka har lediga stunder på helg och kväll ägnats åt att måla och tapetsera – ni ska få se sen när det är klart. Hallen är färdigmålad, och gången mellan kök och hall är tapetserad (blev klart av maken i går kväll), så nu är köket kvar att måla. Det blir superbra, och jag är så nöjd! Hallen har varit vit, och jag gillar INTE vita väggar, nu är den ombonad och varm trots en kall färgnyans (ni märker hur jag inte spoilar nåt va?), köket har en vit tapet med svaga guldmönster i nu och kommer bli mycket mysigare när vi är klara. Det ironiska är att själva tapeten som var mellan kök och hall inte alls var dum i sig, men den var HELT omöjlig att kombinera med någon färg på de övriga väggarna, därför fick den ta och försvinna.
Dagens önskan är att den vaga lilla kittlande känslan för höstmys ska växa sig starkare och helst ta över mörker-deppet. Har ett frö till lust att göra en fin grön krans till dörren, men det är inte så starkt än att jag faktiskt tar mig ut och plockar gran- och enris. Det kommer förhoppningsvis – förresten jag gör bara såna saker när jag verkligen känner för det, det ska ENBART vara roligt, inte något måste och inte någon stress. Samma med övrigt pynt och fix, det ska verkligen kännas att jag är sugen på det så jag blir kreativ – och just nu går nog en del av den kreativiteten till ovan nämnda målning, alltså får det ligga där i bakhuvudet och växa till sig. Önskar förresten framåt att jag får mycket kreativ lust så jag orkar och vill fixa med en riktigt mysig jul, med lite tur kommer min bror med familj och det känns så mycket roligare att fixa med julsaker om vi inte är själva på julen. Vi har ju det ultimata huset för att fira både jul och midsommar på ett riktigt klassiskt sätt, så det känns lite extra roligt om det verkligen blir en bra jul då med.
Vill nog göra nåt lite… mer i år. Inte bara grönt ris, utan lite dekorationer med, kanske kottar och bär eller torkade apelsinskivor?
November kommer för övrigt med en ovanligt stor rad av lite extra kul händelser i år. Först ut är 10-årsjubileumsfest på vår crossfit CFSW på lördag, den föregås av klubbmästerskap som undertecknad absolut inte ska vara med på, men kanske kikar in lite på om det finns tid. Därpå är det ju O som fyller hela 18 år, kanske en av de största födelsedagarna i livet? Mycket glad även här över att bror med familj kommer och firar med oss om inget händer. Sen blir det nåt jag längtat efter sedan jag bokade och gav det i present till mamma i våras – hon och jag ska åka på Begynnelsen, Gynning och Bergs show! Det ska bli otroligt roligt, och det ska bli jättemysigt att få spendera riktigt kvalitetstid med mamma, utan barnbarn som vill ha uppmärksamheten (ja alltså, mina barn, hennes barnbarn) och annat som stör. Det blir mat och en övernattning i Norrköping där jag köpt biljetterna. Ser fram emot detta så mycket!
Jag har ett behov av höstmys i år som slår alla andra år med hästlängder. Kanske är det för att sommaren ändå blev riktigt lång och härlig, med mycket utearbete, och för att det blev ett så tydligt omslag till höst nu? Eller så är det bara för jag känner mig lite trött. Oavsett så har jag aldrig tidigare haft ett sånt sug efter att krypa upp i soffan med en kopp chai-te, en stor fluffig filt och en riktigt bra bok. Jag vill ha höstmys i överflöd, tända ALLA ljus, spela mjuk musik och inte ha några höga ljud eller skarpt ljus omkring mig – som alla höstiga instagramkonton på en gång helst.
Det som är tacksamt med höstmys är att det kräver typ noll insatser. Du kanske behöver fylla på ditt ljusförråd, men i övrigt är det inget som är vare sig dyrt eller komplicerat att ordna – med det enda lilla kruxet att höstmys kan vara tämligen…. ska vi säga svårt, att få till i en familjevardag med barn? Den fridfulla känslan ÄR tämligen lättflyktig när det pågår en jakt i huset med skrivbordsstolar på hjul. Men men, idag har jag jobbat hemma och då får man försöka mysa till sin lunchstund i alla fall, bättre än inget.
Låt oss frossa i lite härliga höstbilder medan vi brygger en kanna te, eller vad säger ni?
Idag är förhoppningsvis sista dagen jag behöver jobba hemifrån (pga förkylning) och det har varit sånt trist väder hela dagen. Grått, mörkt och regnigt, och i ett enda slag så var det som att hösten kom. Jag har ett sånt motstånd i mig i år för att släppa in hösten, egentligen gillar jag ju den årstiden med för allt blir så vackert, men det är något annat i år. Jag orkar inte att det ska bli mörkare, och framförallt är jag inte klar med sommaren än – fast samtidigt på ett sätt är jag det lite med. Jag kan inte förklara riktigt, jag vet, men kanske känns det bara som sommaren gick så himla fort i år. Sen är det inte svårt att hitta ljuspunkterna i hösten med, mysigt att vara inomhus en regnig höstdag, lukten i skogen om man lyckas ta sig ut för att leta svamp, fantastiska färger i naturen och gosiga, stickade tröjor.
PS, den som lyssnade till Linnea Winblads beskrivning av en hösttjej i P3 i morse – det var det mest träffande beskrivning jag nånsin hört tror jag, hahaha! Med vänlig hälsning, en helt o-unik hösttjej
Det senare fick mig faktiskt att beställa garn och beskrivning till en slags kofta häromdagen, jag kommer inte hinna sitta och sticka än på ett tag för det är för mycket jag vill göra ute, men det kommer ju regniga dagar då det är skönt att ha något att göra med händerna, för att huvudet ska slappna av. Jag behövde också ha något att se fram emot känner jag, som alltid den här årstiden, när det skiftar från sommar till höst. Ett event är ändå inbokat, mamma och jag ska kolla Begynnelsen med Berg och Gynning i Norrköping i november, men det vore trevligt med något mer. Som alltid runt hösten så blir man ju extra sugen på vandring – men det hänger på fint väder och INGA älgflugor/hjortlusflugor (klarar verkligen inte av dem).
Min första egenstickade tröja. Tre har det faktiskt blivit hittills.
Så kontentan är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till hösten i år – ska jag omfamna den, redan, för att den ska kännas lite mysigare? Eller ska jag försöka hålla kvar i sommaren ett tag till för att inte sedan vintern ska kännas så himla nära…. Oavsett så blir det lätt så att man går in på jobbet i augusti efter semestern och sen kommer man liksom inte ut förrän det är jul typ, och så kan vi ju inte ha det – det måste finnas saker som gör att man lyfter blicken däremellan ju. Hur gör du? Sommar eller höst, vad får dig att stå ut med årstidsskiften och hur tar du dig an det som kommer?
Nu har jag varit sjuk sedan i tisdags, och jag är mer än hjärtligt trött på det. Först Filip och sedan maken förra helgen, så jag var inte oförberedd på det direkt, men herregud så segt det är. Har inte blivit jättesjuk utan ligger väl på typ 40% av min normala kapacitet, med matthet, halsont, hosta och snuva. Med tanke på symptom och hur jäkla envist det ligger kvar på samma nivå sedan i tisdags så är det troligen COVID, men det är lite knäckande när man liksom inte känner att det börjar vända någon gång? Det här är ytterst ointressant för er, det fattar jag.
Jag har orkat jobba, på distans, och maken likaså – men allt annat har liksom stått på paus. Inte suveränt nu när det finns massor att göra och ta hand om på gården och vi dessutom jobbar 8h/dag. Successivt har jag bokat och sen avbokat träningspass också, eftersom det inte vänt ännu. Tänkte att en överansträngning i ena armbågen skulle få vila åtminstone, men den mår inte toppen av att sitta vid en dator så det blev inte bättre ändå.
Whop whop, det var väl ett spännande inlägg….
Hah, hittade en bild från vår första höst här – utan land, växthus, altan och pergola här. Vad tomt det ser ut! Och vad smått allt är…
Sedan Baldurs Gate i julas så har det varit tämligen fattigt på spelfronten, så istället har det blivit lite serier på kvällarna. Det är ju inte supermånga spel jag väljer att lägga tid på, det är ju framförallt stora spel som INTE är FPS (första persons skjutare). Därför blev jag ändå väldigt glad, och faktiskt lite överraskad för det har nästan gått mig förbi, när det kommer inte mindre än både en serie och en film på två spelfavoriter framöver.
Den ena är ju FALLOUT, och jag fattar inte hur jag HELT kan ha missat att det görs en serie på detta? Fallout som spelserie har ju varit minst sagt ojämn och det är väl ungefär hälften av spelen som varit fantastiska och resten har varit urusla, så det är med någon form av skräckblandad förtjusning jag spanade in trailern – men jag är försiktigt positiv? Önskar verkligen att den klarar att hålla den klassiska stilen som de bästa spelen har, med sina många humoristiska undertoner.
Fallout utspelas i en av mina absoluta favoritscenarium – postapokalypsen! Bild från Amazon Prime.
Det andra spelet som verkar bli en film istället är Borderlands. Spelen är bra allihop, med världens mest skruvade humor. Det som känns knepigt med filmen är att den verkligen har castat stora skådisar, som Cate Blanchett, Jamie Lee Curtis och såklart Jack Black som rösten till Claptrap. Kan inte säga varför det känns fel, men det gör att jag drar åt mig öronen lite, konstigt nog.
Jag hoppas också att dessa filmer och serier, såväl som tex Witcher-serien, gör att det även kommer nya uppföljare till spelen – OM det blir bra uppföljare såklart. Det finns ju tyvärr ett gäng exempel på spel som blivit katastrofala filmer och vice versa med – men det HAR ju även kommit ett gäng som är bra nu på ”senare” tid.
Gemensamt för i princip alla mina favoritspel är välgjorda miljöer, en bra story och härligt skruvad, lite mörk, humor, och de har gett mig måååånga underbara och underhållande timmar! Jag hoppas på att dessa filmer/serier kan förlänga nöjet, tills det är dags att spela igen. Kommer du titta?
Underbara Clara gjorde den här, fast med 17 bilder – men min favoritplats fick ni ju en massa bilder på i går!Tyckte den kändes rolig – i det grå februarimörkret.
En bild på något gott.
Av många goda saker att välja på får det just nu bli en önskan om en sommarfräsch jordgubbsmojito en varm sommardag.
En bild från när jag var liten.
Har inte tillgång till så många bilder på mig själv som liten, men här är strax innan jag fyller 6 år, gissningsvis hos mormor och morfar. Ser lite av mina pojkar i ögonpartiet främst.
En bild på mig i en annan stil.
Haha, ni får en från när vi hade temafredagar på jobbet för mååånga år sedan, här var temat såklart Rock!
En bild på en favoritaktivitet.
Att åka längdskidor ”ute i naturen” snarare än runt en bana – det är något av det absolut bästa jag vet! Det har inte blivit nån skidåkning i vinter alls, det har in riktigt legat tillräckligt med snö där jag vill åka – kombinerat med att de få gånger de gjort det har jag inte haft nån ork. Dåligt.
En bild på när jag mådde dåligt.
Dåligt är lite missvisande på ett sätt, för just precis i den här stunden mår jag ändå rätt ok. Det är precis innan jag blir sjukskriven för utmattning dock, och vi var ute i naturen nästan varenda helg, här på Västanåleden. Hade jag INTE varit ute så mycket så hade jag nog gått in i väggen mycket tidigare, för naturen är ju som ett eget rehab-läger.
En bild från när jag var arg.
Det här är ju inte jag som är på bilden, men den är från julafton denna vintern. Det här var på morgonen, innan allt blev katastrof, och sen var jag så arg att det blev inte en enda bild.
En bild på något roligt.
Att klättra på höghöjdsbana när man är lite höjdrädd är ändå otroligt roligt – det är precis sådär läskigt så man kan hålla paniken i styr, och man känner sig också väldigt modig!
En bild på en stolt stund.
Stund och stund, men jag är väldigt stolt över att jag vågade ta klivet och helt byta karriär mitt i livet. Lärde mig så sinnessjukt mycket, och träffade en massa människor som jag än i dag tänker mycket på och saknar. Fina kollegor och tålmodiga hantverkare när mycket (allt) är nytt!
En bild på ett oförglömligt ögonblick.
När vi fick nyckeln till vår gård och för första gången körde in genom grindarna!
En bild på någon du beundrar.
Nu har jag ingen samlad bild på mina kollegor, men denna är från en resa till Energimyndigheten för ett år sedan. Jag beundrar ALLA mina kollegor, de är sjukt smarta, vänliga, ödmjuka och framförallt ROLIGA!
En bild på en favoritpryl.
Den här bärryggsäcken var verkligen kanon när man ville ta sig ut i skogen med små barn. Så otroligt skönt att ha händerna fria och inte behöva krångla fram en barnvagn.
En bild på någon jag tycker om.
Typ den lättaste bilden att välja. ”Livskamrat” är ett ord som låter lite fånigt, men samtidigt det enda ordet som gör vår relation rättvisa i ett enda ord.
En bild på en bra dag i mitt liv.
En dag i Kroatien, innan Filip föddes och när det ännu inte blivit tonårspinsamt med en kram av mamma. (det var alltså inte en bra dag för Filip inte var född, det var bara anledningen till att han inte var med liksom)
En bild från då jag kände mig glad.
När vi gifte oss, för nästan 19 (!!!) år sedan. Nu tycker jag att vi ser ut som vi fortfarande var tonåringar, men då kände man sig ju vuxen.
En bild från en tillfälle då jag kände mig snygg.
Från vår andra semester i Kroatien, jag kände mig pigg, stark och hade fått ner längden på mitt hår. Toppa med lite solbränna och fräknar!
En bild från en plats jag älskar.
Kroatien vann mitt hjärta första gången vi bilade dit, och är en plats jag verkligen älskar! Vi har bara varit i norra delen, men det är så grönt och så härliga stränder….
godatankar.com 