En favoritdag

För nåt år sedan eller så så var vi på ett inspirations-föredrag med Olof Röhlander med jobbet och sedan dess prenumererar jag på hans nyhetsbrev. Nu är det rätt ofta jag mest snabbt scrollar igenom det, men den här gången ställde han en fråga som jag tyckte var rätt intressant – eller egentligen flera frågor, utifrån ”Hur ser din favoritdag ut?”. Det är ändå en ganska intressant och både lätt och svår fråga, så jag var tvungen att klura på det lite…

Var du ensam eller var du bland andra människor? I så fall: med vilka?
Jag är med familjen. Det är lätt att identifiera faktiskt, och det finns inga andra svar som konkurrerar med detta.

8dccf-img_9612

Var du mestadels inomhus eller utomhus den här dagen?
Vi är nästan bara utomhus – självklart föreställer jag mig bra väder den här dagen, men den kan vara en vacker vårdag, en varm sommardag eller en gnistrande höstdag – det är inte så viktigt.

3ffc5-97

Var det en dag fylld av aktiviter, eller var det stilla vatten?
Åh, det här är lite olika beroende på hur man definierar aktiviteter med. Jag skulle nog allra helst vilja se en lite äventyrlig dag, där vi i familjen tex paddlar kanot, vandrar, fiskar eller gör något annat lite ”äventyrligt” i grunden, men även där det finns tid för att grilla tillsammans, kanske bada lite i en sjö (sommartid då) och sitta och prata. Helst vill jag kombinera med tex lite trädgårdsarbete eller så med, så man känner att man ”gör nån nytta”.

417eb-39

132e2-img_4652

fd2d6-img_5563

Vad fanns det för övriga omständigheter som gjorde den här dagen så bra?
Som så mycket annat så hänger det mycket på att alla är ”på humör”, vilket framförallt innebär att jag vill att barnen har roligt ute i naturen. Nu brukar de vara duktiga (ibland till min stora förvåning) på att underhålla sig när vi är just ute, det är lite värre på vintern när kylan frestar på tålamodet en del däremot. Man känner sig aktiv och gör saker ihop.

f4613-img_4592
8aa32-img_0854

Vika tankar och känslor cirkulerade i ditt inre system?
Jag är lugn, men känner ändå att vi ”åstadkommer” något tillsammans. Vi upplever saker ihop, och det gör oss tajtare som familj. I slutet på dagen vill jag vara genomtrött i kroppen, men lugn i huvudet, sådär som man bara blir när man varit ute en hel dag.

c8082-img_1363
5f199-img_2010

När jag skulle leta upp foton till det här inlägget så blev jag ändå glad över att vi faktiskt jobbar ”i rätt riktning” genom att försöka ta oss ut en sväng så fort vädret och övriga omständigheter tillåter. Nu är frågan då hur man skulle kunna få mycket mer av det här i vardagen (ja, vinna på lotto hade ju varit najs, men det lär väl inte inträffa)? En gård känns ju som en slags dröm, helst i närheten av nån sjö så pojkarna kan fiska och bada… Sen älskar jag ju våra semestrar med, när vi bilar och hyr hus någonstans, men det räknar jag inte som en ”vardag”. 

Hur skulle din bästa dag se ut?

b2df0-img_4766

Längtan efter något äkta

Idag hann jag jobba precis halva dagen innan O ringde från skolan och sa att han mådde dåligt, så nu blir det VAB för honom istället för L… Hoppas att det inte blir alltför allvarligt bara. 

Nåväl, det var ju inte det jag skulle skriva om, utan det var något helt annat. I går kväll satt jag och maken och kollade på Mandelmanns och pratade lite om våra egna drömmar om att *någon* gång kunna vara åtminstone lite självhushållande. Det är ju något vi inte är ensamma om, trenden i dagsläget är ju att fler och fler väljer ett enklare liv med mer eller mindre grad av självhushåll, även om det inte är supermånga ändå.

Jag funderade lite på hur det kommer sig den här känslan av att vilja göra något ”äkta”, något fysiskt som ju skiljer sig så mycket från vår och många andras vardag. Dels tror jag att man pga okunskap säkert romantiserar bilden, även om man tycker att man förstår hur mycket jobb det är med det så är det säkerligen lika mycket mer man missar, men dels tror jag även att vi kanske är trötta på det här ”ytliga” samhället, som dessutom känns mer och mer instabilt med allt som händer i världen. Både jag och maken har ju kontorsjobb där vi åstadkommer saker digitalt, och det känns på något sätt inte lika äkta som att tex bygga något rent fysiskt.

Det här med att samhället känns instabilt är ju ett helt kapitel för sig egentligen, med en galen maktmissbrukare på den troligtvis enskilt viktiga posten i världen. Kanske är det bara känslan av att det liv vi lever idag bara existerar i en skör glasbubbla, där det nu börjar uppstå sprickor, som gör att vi letar efter något rejälare och mer äkta?

För vår egen del tycker vi båda att det fortfarande är väldigt svårt att bestämma sig för vilken väg vi egentligen vill gå, dels är det ett bekvämt (men kanske lite innehållslöst) liv vi lever nu, dels vet vi ju inte vart (eller ens OM) världen är på väg. Det är svårt att se exakt vilket liv vi skulle vilja ha, eftersom man helt enkelt inte har koll på vilka val och möjligheter som finns.

Kanske är längtan efter något äkta också en liten del i att vi vi skaffar ett tredje barn, för på ett konkret sätt är ju barnen det bästa vi åstadkommit, det som är mest äkta och det som kräver mest närvaro. Det gäller ju bara att se till att det finns någon slags värld för våra barn att växa upp i och leva i med.

Hur resonerar du? Har du kanske redan gjort nån ändring, eller skulle du vilja? Eller är du supernöjd med din åtta-till-fem tillvaro? Det vore så kul att få veta…. (kommentera genom att klicka på kommentera överst i inlägget)

img_2436

Avslutar med bilder på de två små sätt vi försöker närma oss en annan framtid, dels våra egna höns…

img_2743

…och dels att vi så ofta vi kan försöker ta oss ut i naturen. Det är inte mycket, men det är mer än inget!

Funderingar

Vår jakt på en gård fortsätter, även om vi fortfarande inte riktigt vet vad vi vill, men för varje ställe man tittar på så tänker jag att man lär sig något i alla fall. Det finns ju 1000 frågor med innan vi kan ta nån slags steg – kan man få in pengar på hyra? Hur sköter man får? Hur mycket land vill vi ha/behöver man? för att bara nämna ett fåtal..

Ena sekunden känns det jättelockande, men samtidigt känns det ju också ofta väldigt bekvämt med det huset vi har nu, som i princip är underhållsfritt förutom vanliga vardagsbestyr.. Läskigt, roligt, skrämmande och hoppfull, i en enda röra.

Hur mycket på landet vill vi bo? Vad orkar vi med? Vad vill vi hinna göra?

Annars rullar liksom vardagen på i 180 nu när hösten satt fart på riktigt på jobbet. MEN, ikväll ska jag och ett gött gäng tjejer ut på lite AW – vi ska sitta i solen på NEO och dricka vin i sommarvärmen! Ser grymt mycket fram emot det…. I morgon har jag, på fredagen med finast väder på en månad, lyckats boka in ett biobesök med barnen sedan två veckor tillbaka. Hitta Doris ska vi se, har hört att den ska vara riktigt bra så det ser även jag fram emot måste jag säga!

En dröm om …. landet??!

Kalla det medelålderskris eller kanske bara ett naturligt nästa steg, men vi har funderat en del över vår tillvaro den sista tiden där hemma. Det här är ju liksom första gången i livet när man inte har någon ”naturlig” större förändring på gång – innan har man ju flyttat hemifrån, pluggat, skaffat första jobbet, skaffa nytt jobb, bygga hus, bilda familj osv osv. Nu är det typ… färdigt?

Det svåra här är väl egentligen att komma på exakt VAD är det jag/vi vill?!?! Skulle det hjälpa att byta jobb? Karriär? Eller ska man lägga om hela sitt liv lite mer? På det stora hela känner jag att jag skulle vilja att vi jobbade lite mindre – men då ska ju ändå ekonomin gå ihop, alternativt får man ju göra en grov ändring av livsstil (kan inte påstå att vår är extravagant på något sätt, vi går typ aldrig ut och käkar, vi shoppar inte särskilt mycket, men vi åker ju på semester. En gång om året, vill säga. ), men hur mycket är man beredd att ändra på för att gå ner i tid?

Jag känner att jag har börjat få en vag önskan (garanterat romantiserad men ändå) av att bo lite mer på landet, att kunna ha lite djur, för eget behov, och sköta om en liten gård. Vi har kollat läget lite vagt med barnen, och de var oväntat taggade på möjligheten att kunna ha lite mer djur?! Om jag (vi) fortsätter känna att det här kanske kunde vara en väg att gå, finns det för det första tusen frågor att få svar på (Hur sköter man en gård? Kan man ens gå plus minus noll? Funkar det att dra ner på sin vanliga arbetstid eller kommer man behöva minst lika mycket pengar som nu? Hur funkar det att ha djur? osv osv).

MEN, kanske, kanske har vi åtminstone fått något att hänga upp våra drömmar och planer på, vet man lite mer vad man vill så kan man ju försöka ta små myrsteg i rätt riktning…

På ett sätt kan man väl säga att vi tog ett första litet steg när vi skaffade våra hönor, faktiskt. 

PS, en tanke som också började spira lite smått vore att få skriva en bok, OM vi skulle flytta ut på landet så skulle det absolut kunna bli ämnet, kanske, kanske, kunde det ge en liten extra inkomst… någon gång…..