Personligt

En bra och en dålig

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nästan två veckor med 50% sjukskrivning på jobbet nu – så hur går det egentligen?

Jo men alltså för det första – jag mår bra. Det har jag ju gjort hyfsat hela tiden, vilket är en himla förmån. Men min ork är just ungefär 50% och mina halvdagar nu lämna mig lika trött som en heldag. På jobbet funkar det ok, jag behöver ta pauser i möten tex och orkar inte koncentrera mig så länge på samma sak, men det funkar.

Jag har en väldigt glädjande sak och en dålig sak däremot. Den glada nyheten är att jag börjar känna igen mig själv igen – den där glada personen som älskar att planera och agera på studs på saker. Ni vet, hon som känner att hon fick inspiration till att måla om i hallen och åkte och köpte grejor och hade målat klart på ett par dagar högst, hon börjar titta fram igen! Den dåliga grejen är ju att jag inte ORKAR de där sakerna än, jag får lusten att göra nåt men måste sen inse att jag bara inte orkar göra det – det är otroligt deprimerande. Då blir jag ledsen av begränsningarna utmattningen fört med sig, för att jag inte kan leva livet så som jag vill leva det. Få lust och kreativitet och en massa idéer och sedan förverkliga dem – helst på studs (och med hjälp av maken), utan jag måste begränsa mig själv och hushålla med de krafter som finns. DET blir jag ledsen för.

Är i alla fall glad över att få möjlighet att uppleva den fantastiska vinter-himlen här på gården!

Funderade också lite på hur svårt det är att märka när den lusten och kreativiteten lååångsamt försvinner när jag, utan att märka det, överbelastat min ork liiiite grann under hela hösten. Inte har jag märkt att mitt skratt och mina idéer har försvunnit? Inte förrän nu när båda är tillbaka och jag känner att det var så längesedan det fanns där? Bara en sån superenkel grej som att skrika ”sisten till bilen luktar fis” bara för att det överförtjusta skrattet hos en sexåring är så fantastiskt att höra, istället för att bara nätt och jämt liksom orka gå till bilen. Det har jag saknat. Kan ni inte hjälpa mig med det, att säga till om jag inte skojar, skrattar och kommer på idéer längre? För det är så svårt att märka själv – det försvinner ju inte över en natt liksom.

Det tillfälliga takdroppet har ändå fört med sig en känsla av hopp om en vår – även om den dröjer längre än!

Just precis nu förstår jag inte riktigt hur jag ska orka öka på arbetsbelastningen efter januari – men jag vet också att det faktiskt KAN gå bättre än man tror.

Sådär, nu fick ni en oombedd lägesrapport, från en hjärntrött men på det stora hyfsat glad person, som saknar sin kreativitet och ork. Kram på er!

Iskallt läge

/ LindaG / Lämna en kommentar

Gårdagens nyhetsrapportering med rubriken att svenskar ska förbereda sig för krig gav en lagom dos av ångest tycker jag. Jag FÖRSTÅR att man inte menar att det kommer nån och flygbombar här i morgon, men bara att skärpa hur man pratar om det känns ju allvarligt och jobbigt på många plan. Jag som har huvudet ner i klimatet till vardags i jobbet ser ju också att man dels (naturligtvis) tar fokus från det till något som känns mer överhängande akut – klimatfrågorna känns ju fortfarande diffusa för en stor majoritet upplever jag och dels är ju krig oavsett vart det äger rum en ENORM klimatbov förutom allt annat gräsligt det är.

Det kommer också en mängd tankar i mitt huvud samtidigt (och ni vet ju hur bra min hjärna hanterar sånt nuförtiden). Här på vår lilla gård skulle vi rent teoretiskt kunna klara oss ganska bra själva, men det skulle kräva ett HELT annat tankesätt och arbete och dessutom redskap. Jag är inte dummare än att jag fattar att det är otroligt naivt att tro att vi bara skulle kunna ställa om rätt upp och ner, det är tusen saker vi inte kan och vet, och skulle vi dessutom börja göra alla de saker som skulle leda till självhushållning så finns det inte en chans i världen att vi kan jobba heltid båda två, utan kanske snarare max halvtid – vilket inte naturligtvis inte är görbart rent ekonomiskt. Att försöka växla upp självhushållning samtidigt som vi jobbar som vi gör går inte, då bränner vi ut oss båda två. Vi HAR i alla fall ved och vatten så vi klarar värme och vattenförsörjning själva (vilket typ alla på landet gör – och de som är uppväxta på landet reder sig ju på ett helt annat sätt än vi nyinflyttade gör), om man tänker att vi kan hinka upp vatten från brunnen om strömmen går ett längre tag.

Jag har ju såklart inga lösningar för något av detta, men att fundera kring det känns nödvändigt – och självklart också lite roligt att tänka kring självhushållning på ett sätt. Det blir såklart också mer komplext med tre barn, hade vi varit två vuxna och vi var tvungna så hade vi nog kunnat klara oss, men dels är vi många och dels så har vi tre personer som vi inte ”till vardags” kan avkräva att de ska leva på spenatsoppa två månader om det är det vi lyckas odla vintertid – om det inte är ett faktiskt nödläge.

Ja ja, det var dagens svammel för att lätta på trycket i mitt huvud. Vet att många av er inte alls funderar på de här sakerna (dömer INTE för detta – alla har sina egna strider!) men vet också att några få av er tänker på det ganska mycket. Skönt ändå att dela sina tankar, på något sätt.

Navelskådning och utåtblickar

/ LindaG / Lämna en kommentar

Strax innan jul så sjukskrev jag ju mig eftersom jag kände att jag totalt tog slut på energi och därmed fick som ett återfall av utmattningen. Sen har det varit mestadels ledigt sedan dess, men idag var tanken att jag börjar jobba igen egentligen. Har dock haft ett samtal med läkare och kommer jobba halvtid januari ut för att den öka under februari, hoppas det kan funka.

Under tiden jag varit hemma nu har jag funderat en del, eftersom jag denna gången tyckt att jag haft alla förutsättningar för att INTE bli utmattad. När jag läser på lite så tror jag att jag fick hjärntrötthet efter utmattningen, vilket för min del då varit att det varit jobbigt att koncentrera sig längre stunder, uruselt minne, sömnsvårigheter, lättdistraherad, stor energiåtgång att träffa folk och blir väldigt snabbt trött. Att det överhuvudtaget gått så bra som det faktiskt gjort hittills har nog varit just bra förutsättningar, med gården som är terapi, träning, bra mat, stabila familjeförhållanden (ja förutom konflikter med tonåringarna då, att det tar så oooootroligt mycket energi av mig är nog pga hjärntröttheten med slog det mig nu?), typ inga aktiviteter på fritiden förutom träningen, ett bra jobb utan stress och med stora möjligheter att lägga upp både tid för vila och återhämtning och bra kollegor.

Jag har ju alltså gjort precis allt ”rätt” men ändå har det inte räckt till, vad hade då hänt om det faktiskt HÄNT nåt? Och med det facit i handen så kanske jag på något sätt behöver landa i att jag inte fixar att jobba heltid än – hjärntrötthet kan ju ”läka ut” men det kan ta tid. Vad jobbigt det kändes att skriva känner jag nu, att ”erkänna” att man inte orkar jobba heltid – för jag känner mig som om jag försöker mygla eller lata mig, fast det inte är det det handlar om? Men det känns så DUMT att man inte ska orka (som i övrigt frisk person) jobba heltid ens med de bästa förutsättningarna? Samtidigt måste jag ju ändå orka leva alla delar av livet, jag KAN inte vara helt färdig efter jobbet, det är inte alls rättvist mot vare sig mig själv eller familjen.

Jag kommer inte vidare i den här tanken just nu känner jag, jag vill så gärna bara hitta en lösning men den finns inte riktigt där.

Jag utlovade visst ”utåtblickar” i rubriken med, men det var kanske ett stort ord för något som kanske snarare kan kallas för ambitioner för året. Det finns två saker jag har tänkt göra för mig själv 2024 faktiskt:

  1. Sluta se mig själv som, eller skämta om mig själv som, gammal. Det är lätt att känna sig gammal när man är trött jämt och liksom känner sig äldre än ”förr” (vilket ju givetvis stämmer tekniskt sett, men ni kanske fattar hur jag menar?) och känner sig ur form, men vad sjutton – det finns gott om tid att känna sig gammal på riktigt senare i livet, så varför ska jag göra det redan nu för?
  2. Fan. Alltså jag vet att jag hade en till punkt, men nu har jag gått runt i en kvart och funderat och jag kommer inte på det. Ja alltså, det är ju så här min hjärna funkar (eller inte funkar) nu för tiden, jag får väl återkomma till det om jag kommer på det…

Den mörkaste dagen…

/ LindaG / Lämna en kommentar

…men med det fantastiska budskapet att nu vänder det! För även om det bara handlar om någon minut ett bra tag framöver, så är ändå känslan att det går åt rätt håll med dagsljuset en stor lättnadskänsla.

Glad över våra nya fönsterdörrar som släpper in det lilla dagsljus som finns. Och så granen som sprider ljus övriga dygnet såklart!

För min egen del känner jag också att det vänder – vilan jag fått i veckan hjälper, vilket känns SÅ skönt. Det innebär ju däremot såklart inte att jag är ”good to go” direkt, men som med ljuset så går det åt rätt håll. Jag har ett uppföljande samtal med läkare precis i början av januari för att utvärdera läget lite, men vågar inte gissa på hur det kommer kännas tills dess. Vi får se helt enkelt, huvudsaken nu är att jag känner att det hjälper att vila.

Jag har i alla fall landat lite i att min ”dipp” i stort sett är en missbedömning av hur mycket energi det går åt för min hjärna i vissa aktiviteter. Jag har helt enkelt inte helt förstått och accepterat att kostnaden för fokus och prestation är så mycket högre nu än innan utmattningen, och har tänkt att alla mina goda förutsättningar har räckt, vilket det ju inte har. När jag väl vilat tillbaka mig till lite närmare min nya norm så ska jag försöka utvärdera och justera mitt arbetsupplägg lite. Det ska nog gå bra.

Men hörni, jag måste också bara prata lite jul – visst jag tycker det var längesen jag hade nån julkänsla, men i år måste det vara någon form av rekord? Vi firar ju en superlugn jul själva här hemma, så det är inte direkt nån stress vilket är skönt, men någon julkänsla vill heller inte infinna sig. Julpynt, julgran och adventsstjärnor till trots – jag bor ju mitt i en julidyll – så känns det noll som jul. Alla julklappar är i alla fall klara, och vi har gemensamt bestämt maten till julafton (det blir inte julmat utan istället blir det oxrullader). Bästa stunden på jullovet blir gissningsvis den traditionsenliga uppesittarkvällen med ostbricka, massa exotiska frukter och lite kallskuret, hela familjens favorit. I år hoppar vi över Bingolotto däremot, och siktar istället på nån film som de stora barnen och vi vuxna kan titta på tillsammans efter att Filip lagt sig.

Hur känner ni själva, är det någon julfeeling eller är det helt kört?

Ärad vare gud i höjden…

/ LindaG / Lämna en kommentar

…denna har jag gjort i slöjden! Skämt åsido så blev jag faktiskt klar med min tröja för ett par veckor sedan. Jag stickade den utifrån ett ”kit” man köpte på nätet med garn och beskrivning, men jag valde färgerna själv, och även om det lätt är tusen fel på den där jag tappat maskor, tappat räkningen eller bara gjort fel, så är den ändå såpass ok att jag kan ha på den i ”allmänhetens åskådan”. Och jag känner mig jättestolt! Har ju bara stickat några vantar innan, det har blivit mycket guider på youtube för att fatta vad allt i stickbeskrivningen betyder… Här är den!

Garnen är alpacka och merinoull, så även om det INTE är billigt att sticka (800 kr för garnet här) så hade en tröja i samma material kostat mig mer på nätet. Men framförallt kan jag ju göra den som jag vill! en krage i en höjd som passar mig, och jag kan anpassa den åtminstone lite efter hur jag gillar en tröja.

Man ska dock tydligen ”blocka” den när man stickat klart (blöta ner och plantorka i rätt form) men det har jag inte gjort än pga har inget ulltvättmedel hemma. Gillar den lilla puffärmen som ger den lite karaktär!

Tröjan är stickad uppifrån och ner med raglanärm, med rundstickor, vilket ändå kändes hyfsat smidigt. Faktiskt kände jag OMEDELBART att jag ville sticka en till, men i ett helt annat garn och med lite justeringar här och var, så det har jag påbörjat nu. Det är också vilsamt för hjärnan att sticka – förutom vid detaljer där man behöver tänka till – men det är däremot tyvärr inte suuuperbra för nån med musarm, men det får gå ändå.

Absolut hemgjord och nån som kan sticka ser nog alla fel, men jag är glad ändå!

Vila och vila och vila

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hej, jag är här, och jag mår ok. På morgnarna mår jag typ som vanligt och känner mig mest jättefånig som går här och är sjukskriven, men allt eftersom dagen löper på så kan man väl säga att det blir himla tydligt att det behövdes lite vila. Jag gör småsaker, i korta stunder, men sen behöver jag vila i allt från 30-60 minuter innan jag orkar göra nåt igen. Jag borde kanske inte göra nåt alls då, kan man tycka, men för mitt eget psykes skull så vill jag ju ändå känna att jag har NÅT att sysselsätta mig med, mellan vilan.

Så jag sköter djuren – och vilar. Jag plockar ur disken – och vilar. Jag stickar en stund – och vilar. Och nu har jag gjort dagens sista aktivitet, köttfärslimpa – så nu blir det vila resten av kvällen och jag är heeeelt slut. Det är himla svårbedömt att veta vad jag orkar med, och blir det fel så blir det som idag att jag blir en zombie strax efter 15 – och då har jag typ inte gjort nånting förutom att vila, sammanlagt under dagen har jag kanske typ en timmes ”aktiv” tid.

I dag gladdes jag i alla fall åt att få se lite blå himmel och en gnutta solljus, det var så längesedan att det kändes nästan konstigt? En vän var över en kort stund och lånade en grej, och då märkte jag att jag har svårt att hitta rätt ord, igen. Det känns ju segt.

I morgon ringer läkaren, får se vad vi kan spåna fram tillsammans. Just det, ett av barnen har en ful hosta, hoppas inte den eskalerar får då får jag ändå inte vara själv hemma och vila i morgon och det behövs. Helgerna blir ju heller inte så mycket vila för hjärnan just.

Dagens stora mål i morgon blir att åka in och träna – det är ju ett basbehov för att må bra, och även om träningen får anpassas efter förutsättningarna så är den i sig en förutsättning för att må bättre.

Kram på er, stressa inte ihjäl er nu inför julen!

Slut – igen

/ LindaG / 2 kommentarer

När ni läser det här så är jag hemma, och anmäld sjuk. Jag är inte utmattad – inte på samma sätt som förra gången, men jag har en massa symptom som gör att jag måste pausa lite. Till skillnad mot förra gången, när stress, ansvar och alltför många arbetsuppgifter mot vad jag klarade av, så är det inte samma typ av situation som har satt mig i den här sitsen nu. Jag ska försöka förklara lite.

Förklarade det så här för några kollegor (detta är hur JAG upplever det, det kan såklart finnas lika många varianter som det finns människor) :

En tanke (orange pil) i en vanlig hjärna går den raka väg som hjärnan har förberett för den. Det kräver inte så mycket energi och det går snabbt.

I min hjärna uppstod en massa ”hinder” i hjärnan (utmattning kan ge ärrvävnad i hjärnan), vilket gör att tankar som brukade gå obehindrat nu måste kringla sig fram en lång väg för att nå fram – vilket såklart kräver väldigt mycket mer energi. Förresten, ska vi börja med att konstatera att hjärnans arbete kräver energi? Men det utgår jag från att ni vet.

Några saker jag har svårt för efter utmattningen är ju namn, huvudräkning, att koncentrera mig längre stunder och att träffa en massa nya människor. Jag KAN göra alla de sakerna, men skillnaden är att de nu tar SÅ mycket mer energi av mig. I höst har det varit många tillfällen då jag behövt koncentrera mig och ”skärpa mig” långa stunder, och jag har nog missbedömt hur mycket energi det tar.

Det här är mycket svårare att acceptera än själva utmattningen, för jag har ett stabilt och jämställt förhållande, tre barn utan diagnoser, jag bor på en gård som är ren terapi, jag har bra kollegor och ett bra jobb där jag själv lägger upp mitt arbete, det är utan stress och arbetsuppgifterna är väldigt givande. Alltså förutsättningarna blir inte så mycket bättre – alltså känns det ju otroligt misslyckat att inte klara av vardagen då, när alla andra gör det?

Vilan har väl varit för lite kanske, det var enklare i somras – för då hjälpte en massa gårdsarbete och utomhusaktiviteter till att låta hjärnan vila. Så trots att det kanske kunde se ut som det borde vara mer hektiskt då, så blev det mycket mer vila för hjärnan. Nu i höst och vinter så blir det i princip inga aktiviteter ute, och själva vintern med mörker och kyla hjälper inte direkt till heller. Sen blir det ju heller inte direkt hjärnvila av att vara hemma med tre barn, det är inte samma sak som att få vara hemma själv en stund, utan några måsten.

I veckan kände jag att det slog över, så att jag måste slå i bromsen. Jag har i accelererande fart blivit tröttare allt tidigare på dagen, nu är min energi i princip slut till frukostrasten, och hemma har jag inte haft någon energi över på en månad minst. Alla sociala aktiviteter i höst har fått utgå, förutom den konstiga julfesten, och jag har haft noll ork att företa mig något. Stackars barnen. Och maken. Jag har ju redan sedan utmattningen dragit ner massor på vad jag företar mig, men det får ju inte bli så att jag bara går runt hemma i en dimma och isolerar mig. Träningen är det enda jag krampaktigt hållit i, men den är SÅ jobbig i det här tillståndet, det är som att träna fast man har influensa och dessutom inte ätit på hela dagen.

Blir en naturbild till detta, eftersom det är det som gör att jag mår bäst.

I morgon ska mitt ”fall” tas upp på vårdcentralen, men nu har jag i alla fall en vecka på mig att vila hjärnan på riktigt, och lättnaden i hela mig vid den tanken säger mig också att jag gjort rätt val.

Har ju hela tiden varit öppen med min utmattning, så fortsätter med det, även om det här nu som sagt känns mer som ett misslyckande… Men nu vet ni läget i alla fall, är jag mer vimsig än vanlig så kanske ni förstår varför.

En dag fram och ett år bak

/ LindaG / Lämna en kommentar

Oftast jobbar jag hemma på fredagar, men denna vecka föll det sig så att jag behövde vara på kontoret idag. Alltså befinner jag mig typ 100m från Ica Maxi när jag slutar, och alltså vore det rent dumt att inte göra veckans handling så slipper vi det i helgen.

Just nu är jag, som jag skrivit tidigare, väldigt trött efter en intensiv höst, vilket med utmattningen i bagaget innebär att det i princip känns som jag klivit ett år bakåt i utvecklingen. Jag tror dock att min kurva härifrån inte alls är lika långsam, men det har blivit väldigt tydligt för mig nu hur stor påverkan det när kommer ha även framöver i mitt liv. Vad har nu det att göra med att jag skulle fredagshandla?

Jo men att handla är en av de saker som tar otroligt mycket energi från mig, oavsett om det är mat, kläder eller annat. En bra dag, när jag är riktigt sugen på att shoppa, orkar jag kanske en till en och en halv timme i butiker OM jag går vid nåt tillfälle då det är relativt folktomt. Idag, när jag var trött från början så är jag utmattad efter ca 5 minuter på ett fullknött Ica. Och jag vet, alla känner så, men det är skillnad på trött och utmattad. Jag fungerar liksom knappt, får tunnelseende och går in helt i mig själv. Jag klarar att bocka av saker från en lista, men jag fixar inte att oxå blippa själv eller att behöva fatta beslut på plats. Om du stöter på mig i en mataffär kommer jag, om jag ens noterar dig, tyvärr vara ganska otrevlig och kort, för jag klarar inte att fokusera på att handla OCH prata med nån, även om du är en nära vän. Ta det inte personligt!

När jag tog mig ut från Ica och hade lyckats bocka av det mesta på listan, var jag därför totalt slut och kände mig rätt ledsen. Eller, jag känner mig fortfarande ledsen, ledsen för att det krävs så lite för att ”kastas tillbaka”, ledsen för att jag inte orkar ens den ganska låga nivå på aktiviteter jag företar mig, ledsen för att jag är så genomtrött. Ledsen för att jag inte vet hur jag ska orka med julfesten på onsdag, som är den enda sociala aktivitet jag företagit mig på typ hela hösten, och för att jag helst av allt bara vill vara (ensam) ledig hemma fram till jul. Jag är ledsen för att min hjärna inte kopplar saker som den ska, vilket gör att jag bara känner mig dum och senil på jobbet, för att jag inte minns vad folk heter eller vart jag läste saker. Det går rätt bra att fokusera och känna mig skärpt på jobbet (om det inte gäller namn) när jag behöver, kostnaden kommer först efteråt och då är den hög.

Utan tillflyktsorten på gården så hade jag nog mått väldigt mycket sämre ändå.

Jag tycker ju att min utmattning förde med sig en massa bra saker, men just nu känns det tungt. Mest av allt behöver jag bara få ur mig detta, det lättar lite då. Är inte ute efter sympatier, vill bara förklara hur det funkar just nu, det gör att jag inte OXÅ får lika stort behov av att förklara mig hela tiden i vardagen. En del i att jag känner mig så himla trött och ledsen just idag är nog att jag sov riktigt dåligt med, har så himla ont i min höft efter träningen att det inte gick att sova, samtidigt som jag vet att träningen verkligen behövs för både höft och annat.

I morgon är en annan dag, och då känns säkert allt bättre, ingen behöver oroa sig, jag behövde bara få beklaga och förklara mig. Kram på er allihop, utmattade, deprimerade, trötta eller stressade lite extra!

Jag vill….

/ LindaG / 10 kommentarer

Hur bra jag än trivs med mitt jobb så skulle jag absolut egentligen vilja jobba max 50%. Dels för att det är mer rimligt egentligen, om man ska få sin vardag att gå ihop, men även för att det finns så himla mycket saker jag skulle vilja fylla min tid med. Jag har en massa saker jag vill göra, tänkte jag skriva, men då låter det som det skulle vara något som stressar mig och det är inte den sortens saker! Men så här då:

Jag vill hinna läsa mer böcker, massor med böcker, varje dag. Varje bok är ett äventyr och ger så mycket, även såna jag läser (dvs inte tunga, litterära mästerverk utan snarare läskiga deckare, thrillers eller viss fantasy).

Jag vill hinna baka mer, sätta en deg och ha hembakat bröd som stapelvara här hemma.

Jag vill vandra mer, ut i naturen och se nya vackra landskap, mer än gärna med hela familjen som sällskap. Oerhört gärna på längdskidor, vintertid!

Jag vill sticka mer! Jag är nästan klar med min tröja, och känner att det ju är ett galet bra sätt att få precis såna tröjor som jag vill ha! Eller ja, förutsatt att jag inte vill ha något med mönster eller olika färger, för min taskiga minnes- och koncentrationsförmåga gör att jag behöver kunna ha ett förlåtande garn och projekt för de småfel som bli.

Jag vill pussla roliga wasgij-pussel, som inte går att gå ifrån eftersom man ALLTID ser den där sista lilla biten precis när man ska resa sig.

Jag vill fota mer, mycket, mycket mer. Ta med den riktiga kameran ut och inte bara knäppa snabba bilder med mobilen, jag vill gå ut och leta upp alla vackra detaljer ute i naturen, det gör mig såååå himla glad.

Jag vill lära mig att secondhand-shoppa. Det låter ju knepigt, men jag kan verkligen inte se nåt vettigt i secondhand-butiker och från de kompisar jag har som hittar SÅ fina saker så verkar de vara eniga med att det kräver övning och tid.

Jag vill skriva mer! På bloggen, i en bok, vad som helst egentligen!

Så ni ser, jag har mängder med saker att lägga min tid på, saker som inte är nåt stressiga alls utan egentligen bara saker som var och en är avkopplande och ROLIGA! Det är dessutom nu på vinterhalvåret det finns tid (eller ja, inte när man jobbar tekniskt sett) för de här sakerna, på sommarhalvåret är det ju allt arbete på gården som lockar och känns roligt, då är jag helst inte inomhus alls!

PS – egentligen vill jag också typ dreja, men det är lite för dyrt, kan inte ske på hemmaplan – och OM jag hade haft det hemma så hade det eskalerat på nolltid till att vi skulle haft krukor, skålar och vasar överallt här hemma, så kanske lika bra att jag låter bli, hahaha!

Hemmaterapi

/ LindaG / Lämna en kommentar

Idag jobbar jag hemifrån. Det är frukostrast och jag var nyss ute och gav grisarna deras morgon ”gröt”, lite ljummen för att värma de små liven, och så har katterna och hönorna fått mat med, men nu kände jag att jag hinner skriva en liten stund här med.

Jag är trött nu – riktigt genomtrött, sådär att jag känner att det kommer krävas mycket vila och lågt tempo ett tag nu. Hösten har varit SÅ rolig på jobbet, men också socialt intensiv, och även om det inte bara tar utan även ger energi, så blir totalen ändå att det går åt en del. På hemmafronten har det väl inte varit något särskilt, men eftersom det som i särklass tar varenda uns energi av mig är konflikter (även när det är småtjafs) – och vi har två tonåringar – så är det inte så konstigt att batteriet känns rätt urladdat nu.

Nu har jag flera hemma-jobbardagar inplanerade, avsaknaden på det sociala ger viss vila, men sen är ju det allra bästa just att jag är här – på gården. Alltså detta ställe… Det är REN terapi (speciellt när man är själv hemma utan distraktioner) att bara befinna sig här. Kunna kolla ut på naturen i vilket väderstreck som helst, gå ut och ställa sig och lyssna på tystnaden, tassa runt i ett varmt hus utan ett ljud som stör… Nu är det dessutom EXTRA mys, eftersom jag pillade upp all julbelysning i helgen, så i varje fönster står en adventsstake eller hänger en stjärna, och ute på huset hänger utebelysning lite varstans. Kan få såna intensiva lyckokänslor av att bara gå runt här hemma lite, så det blir också världens bästa energiboost. Men lugnt, det kommer det behöva vara ett tag nu, för att ändå ladda på ordentligt.

Dagens arbetsplats är vid den vita stolen till höger. Inte den mest ergonomiska av våra två kontorsplatser, men så makalöst vackert att sitta här.

I helgen stickade jag lite på tröjan med, är nästan helt klar med ena ärmen nu, och själva mag-/ryggdelen (livstycke vill jag säga, men det kändes extremt gammeldags), så den är bara en ärm i från att vara klar! Känner mig makalöst stolt över mig själv – tröjan är långt ifrån perfekt men den är ändå helt ok och jag har gjort den helt själv liksom! Lovar att återkomma med bilder när den är klar, jag kommer inte kunna hålla mig ifrån det ju 😉