När ni läser det här så är jag hemma, och anmäld sjuk. Jag är inte utmattad – inte på samma sätt som förra gången, men jag har en massa symptom som gör att jag måste pausa lite. Till skillnad mot förra gången, när stress, ansvar och alltför många arbetsuppgifter mot vad jag klarade av, så är det inte samma typ av situation som har satt mig i den här sitsen nu. Jag ska försöka förklara lite.
Förklarade det så här för några kollegor (detta är hur JAG upplever det, det kan såklart finnas lika många varianter som det finns människor) :
En tanke (orange pil) i en vanlig hjärna går den raka väg som hjärnan har förberett för den. Det kräver inte så mycket energi och det går snabbt.
I min hjärna uppstod en massa ”hinder” i hjärnan (utmattning kan ge ärrvävnad i hjärnan), vilket gör att tankar som brukade gå obehindrat nu måste kringla sig fram en lång väg för att nå fram – vilket såklart kräver väldigt mycket mer energi. Förresten, ska vi börja med att konstatera att hjärnans arbete kräver energi? Men det utgår jag från att ni vet.
Några saker jag har svårt för efter utmattningen är ju namn, huvudräkning, att koncentrera mig längre stunder och att träffa en massa nya människor. Jag KAN göra alla de sakerna, men skillnaden är att de nu tar SÅ mycket mer energi av mig. I höst har det varit många tillfällen då jag behövt koncentrera mig och ”skärpa mig” långa stunder, och jag har nog missbedömt hur mycket energi det tar.
Det här är mycket svårare att acceptera än själva utmattningen, för jag har ett stabilt och jämställt förhållande, tre barn utan diagnoser, jag bor på en gård som är ren terapi, jag har bra kollegor och ett bra jobb där jag själv lägger upp mitt arbete, det är utan stress och arbetsuppgifterna är väldigt givande. Alltså förutsättningarna blir inte så mycket bättre – alltså känns det ju otroligt misslyckat att inte klara av vardagen då, när alla andra gör det?
Vilan har väl varit för lite kanske, det var enklare i somras – för då hjälpte en massa gårdsarbete och utomhusaktiviteter till att låta hjärnan vila. Så trots att det kanske kunde se ut som det borde vara mer hektiskt då, så blev det mycket mer vila för hjärnan. Nu i höst och vinter så blir det i princip inga aktiviteter ute, och själva vintern med mörker och kyla hjälper inte direkt till heller. Sen blir det ju heller inte direkt hjärnvila av att vara hemma med tre barn, det är inte samma sak som att få vara hemma själv en stund, utan några måsten.
I veckan kände jag att det slog över, så att jag måste slå i bromsen. Jag har i accelererande fart blivit tröttare allt tidigare på dagen, nu är min energi i princip slut till frukostrasten, och hemma har jag inte haft någon energi över på en månad minst. Alla sociala aktiviteter i höst har fått utgå, förutom den konstiga julfesten, och jag har haft noll ork att företa mig något. Stackars barnen. Och maken. Jag har ju redan sedan utmattningen dragit ner massor på vad jag företar mig, men det får ju inte bli så att jag bara går runt hemma i en dimma och isolerar mig. Träningen är det enda jag krampaktigt hållit i, men den är SÅ jobbig i det här tillståndet, det är som att träna fast man har influensa och dessutom inte ätit på hela dagen.
I morgon ska mitt ”fall” tas upp på vårdcentralen, men nu har jag i alla fall en vecka på mig att vila hjärnan på riktigt, och lättnaden i hela mig vid den tanken säger mig också att jag gjort rätt val.
Har ju hela tiden varit öppen med min utmattning, så fortsätter med det, även om det här nu som sagt känns mer som ett misslyckande… Men nu vet ni läget i alla fall, är jag mer vimsig än vanlig så kanske ni förstår varför.
