Jag har, och har alltid haft, någon slags förkärlek till allt som har med postapokalypser att göra. Filmer, böcker och serier – älskar’t! Helst den varianten när världen är i princip öde, jag är inte lika förtjust i när det är ett nytt samhälle uppbyggt till stor del (tex Divergent och Hunger Games), jag gillar bättre den där ”var man för sig själv”-tanken.

Nästa vecka är det ju biopremiär för den nya Mad Max-filmen, jag minns när jag var liten och såg de gamla filmerna (eller mest tvåan och trean) med Mel Gibson och tvärföll för hela grejen… Vet inte exakt vad det är, men kanske är det lite känslan av att man inte har ett komplicerat samhälle man ska passa in i och förväntningar man ska leva upp till som gör att det lockar. Survival of the fittest – enkelt liksom.

Walking Dead får ju också passa in i kategorin, men sen har jag inte så jättemycket filmer och serier på temat (som inte är gamla), så har nån tips så tar jag gärna emot det, speciellt på böcker!

Jag tycker att jag (nuförtiden) är ganska bra på att inte sträva efter att göra andra till lags, åtminstone så länge det inte gäller mina närmaste, där man kanske är lite mer mån om det. Däremot är jag troligtvis helt överjävlig på att hitta på krav åt mig själv?

På något sätt är mitt liv, nä förresten, mitt JAG, lite upp och ner just nu. Ganska många människor omkring mig har sagt att de inte känner igen mig, och jag kan hålla med – jag känner inte riktigt igen mig själv just nu heller. Har försökt klura en del på när, var, hur och varför (med lite hjälp ibland, tack A) men inte blivit jättemycket klokare för det. Däremot snubblade jag över en artikel idag, och en liten del av svaret finns nog där i tror jag, det är Michaela Forni som skrivit om att vara otillräcklig, inte så oväntat eller ens ovanligt för de flesta idag skulle jag vilja påstå.

En kompis till mig pratade lite om att hon valt saker som förväntats av henne i hela sitt liv, utan att egentligen känna efter själv, något som jag också tror är extremt vanligt. Det liksom bara blir på ett visst sätt, därför att det är ”norm”, och rätt som det är så sitter du ”fast” i ett liv där du inte valt någon del själv, åtminstone inte aktivt.

Alla sociala medier hjälper ju inte heller, egentligen, jag älskar att leta inspiration till både mat, kläder, träning och inredning på nätet, men samtidigt ger det ju världens mindervärdeskomplex – för hur bra du än blir på något så finns det ALLTID en klick människor som är oerhört mycket bättre. Och även om man inte känner att man ”tävlar” om att vara bäst, så finns det ändå en känsla, åtminstone hos mig, att man borde vara lite bättre. På allt… Att man sen inte förmår se att han som gör fyra kokböcker om året inte gör NÅT annat än just det, eller att hon som kör klassikern på elitnivå jobbar med träning, det är ju helt galet.

Jag vet allt det här. Men ändå finns känslan där – borde jag inte vara lite bättre….? Bättre fru, bättre vän, bättre mamma, bättre kollega, bättre tränad, bättre på att laga mat, bättre på mitt jobb, bättre på kickboxing, bättre på att springa, man borde vara mer berest, mer allmänbildad, mer insatt… jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men ni fattar grejen. Jag försöker bli bättre på att leva i nuet, men ibland blir tom det för stor stress, ytterligare en sak man borde göra, liksom.

Inte konstigt att man tappar bort sig ibland.

(om nån av er hittar mig någonstans så säg gärna till)