Personligt

Då och nu

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har ett inlägg som jag funderat ett bra tag på nu, men som jag inte riktigt vetat om jag skulle lägga upp eller inte. Men vad sjutton, jag vet inte riktigt vad som skulle kunna bli sämre av det, så jag ger det ett försök ändå:

För någon vecka sedan eller två så satt jag och plockade ihop bilder till en ny fotobok, från 2012 den här gången. Bland bilderna hittade jag en på mig själv i bikini. Det här var i början på maj, jag hade inte hunnit få nån sol alls på mig, och jag hade precis gått första halvan av min första termin på kickboxingen – men tränade inget annat.

Det är lite läskigt, för jag såg inte alls mig själv på det sättet då, som jag ser nu. Då tyckte jag väl att jag var lite smårund i kanterna, men det är inte förrän nu jag ser hur stor jag var då. Det är en väldigt konstig känsla, och dessutom skäms jag lite för att jag inte förstod då…

Den andra bilden råkar vara från en provhytt i Göteborg häromveckan, när jag provade bikini och skickade hem en bild för att få smakråd. Det är därför den är lite halvdant tagen, och det är därför jag har mina trosor snyggt nedrullade på benen 😛

Det är så jag ser ut idag, efter två år med en massa styrketräning, en del kickboxing och en medveten kosthållning. Det är inget jag har bantat mig till på en höft, eller tränat mig till inför sommaren, utan det är resultatet av två års kämpande. Och faktum är att jag känner mig lite stolt för mig själv, vilket är en ganska ovanlig känsla.

Efter två år kan jag dessutom ärligt säga att jag inte gett upp något jag verkligen saknat för att nå hit. Träningstiden hade inte utnyttjats till något annat än mer TV-tittande, och den halvdana kosten hade fortsatt ge mig ont i magen och en … plufsig kropp.

Nu för tiden har jag ork att göra det mesta, och det är roligt att få använda sig av kroppen, inte jobbigt som det var förr. Härifrån kan det bara bli bättre, för så länge det inte händer något helt galet så kommer jag inte lägga ner med en livsstil som får mig att må så bra och för en gångs skulle vara nöjd med min kropp – för allvarligt talat, det är ju rätt fantastiskt ändå, att nu, som 35-åring har jag för första gången i mitt liv rutor på magen…..!

Jag hoppas att jag kanske kan ge lite hopp och inspiration till någon där ute med den här bilden, kan jag det så har jag absolut lyckats med det jag kan önska uppnå. Lycka till där ute, ni som också vill få en kropp att känna sig bekväm i!

Eller var det Mojito?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Idag har lördagen som vanligt inletts med träning och lördagsfika. Iofs blev det inte den vanliga träningen, utan istället testade jag på att springa HV’s hinderbana. Nu finns det väl en halv uppsjö av vägar man kan springa den på, men jag körde ett varv som kändes logiskt. Det blev totalt 4 varv, varav det första bara var en jogg runt banan för att reka lite och värma upp. Den totala tiden inkl. uppvärmning blev 18 minuter, så tre varv på 12 minuter känns möjligt, om jag får öva lite.

Nu blev det lite nedvarvning i uterummet, och eftersom jag planterade mynta förra helgen så var jag ju TVUNGEN att göra en Caipirinha… Ok, det är visst inte mynta i den i originalet, men nu blev det det ändå. Men erkänn, visst ser det rätt gott ut….

Utmaningar!

/ LindaG / Lämna en kommentar

Yes, jag har fått in lite utmaningar, tänkte lista dem här så kan ni skälla på mig om jag fuskar 😉

Utmaning 1: Mitt eget mål, 24 % fett. Känner att det skulle vara helt perfekt. I höstas låg jag på 25,9 och jag TROR inte jag är så långt från 24. Planen för att åstadkomma det är är LCHP (low carb high protein) på vardagar, och mer fritt på helger. Jag tränar ju ändå en hel del…

Utmaning 2: 1 mil i veckan, valfritt tempo och uppdelat på valfritt antal gånger.

Utmaning 3: 50 knäböj/dag

Utmaning 4: 3 varv i HV’s hinderbana på under 12 minuter (inkl. vila).

Utmaning 5: Springa hem minst 10 ggr innan midsommar.

Jag har en utmanare på punkt 1-3 (M) och en på punkt 4-5 (G). Nån mer som vill hänga på? Ska försöka rapportera varje söndag eller måndag hur veckan har gått – så att jag inte börjar fuska!!!! Det här känns riktigt roligt nu faktiskt!

Dålig tajming

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag. Är. Så. Otaggad.

Inför lördagens tävling, inför träningen, inför kosten och i princip allt just nu. En liiiiiten del kan man nog skylla på allergi-tröttma, men annars så är det väl liksom bara en av de där svackorna man har ibland. Himlans dålig tajming att få en sån svacka när man ska tävla bara… Tyckte jag höll i rätt bra ända tills jag fick veta att jag inte får tävla mot nån i min egen viktklass, men sen.. Irriterad på mig själv blir jag ju med, för jag mår ju mycket bättre av både träning och vettig kost (träningen fuskar jag ju inte med, även om nu det tilltänkta extra-passet med löpning i går kväll uteblev), jag trivs ju bäst när min kropp mår bra. Såklart.

Så, nu är jag irriterad, frustrerad och allmänt grinig känner jag – ber om ursäkt till alla som måste dras med mig just nu!

Spagettiarmar

/ LindaG / 1 kommentar

Tur man har folk som pushar en när det går trögt – det som till slut fick mig att faktiskt ”springa” hem i går var kommentaren – du vet hur bra du kommer må efter! Och det är ju sant, hade jag INTE sprungit nu när jag hade tänkt det så hade jag varit lite grinig och irriterad på mig själv hela kvällen, nu var jag supernöjd med mig själv när jag kom hem och smällde med gott samvete i mig en semla. Och halva Lukas semla med. =)

Idag fick jag lite hjälp med att köra dagens styrketräning med, det gör det ju lite lättare, speciellt när man kör bänkpress. Det blir lätt lite pinsamt när man ligger klämd under stången för att man inte riktigt orkade den där sista repetitionen… Så, bänkpress och pull-ups, alltså!

60 kg – men jag orkade inte riktigt själv, fick lite hjälp. Har legat still på 55 ett tag som max nu (dvs man orkar inte mer än ca 2-3 st), men man kan ju alltid testa att öka när man har nån som hjälper till!

Försöker få ut det sista lilla av bröstmusklerna i Cablecrossen, och sen var det pull-ups. 

Och om det nu är nån som tror att mina pull-ups alltid ser så snygga ut så kan jag ge en bild på hur det ser ut i verkligheten med, när jag gjort de 3 jag klarar av 😉

Det gååååååår verkligen inte!

Känner mig lite kluven inför tränings”selfies”, men nån gång i bland kan det ju vara kul att ha, om inte annat för att kolla tillbaka på själv.

Nu är jag fullt och totalt slut i armarna, tur jag inte ska träna nån kickboxing i kväll! 🙂

A different kind of beauty

/ LindaG / 5 kommentarer
Jag föddes med läpp- och käkspalt, vilket i korthet innebär att någon gång när jag var i magen så gick något lite, lite fel, och min käke och läpp växte inte helt ihop mitt fram vid munnen. Nu för tiden är det ju inte direkt nåt jag går och reflekterar över så ofta, men dels så har jag fått lite kommentarer på sistone (tex läkaren som kollade mig inför kickboxingen, som undrade varför jag hade varit inlagd på sjukhus flera gånger) och dels så snubblade jag över lite gamla bilder på datorn, så jag tänkte jag skulle skriva lite om det ändå. 
Nu har jag inte all fakta i huvudet, och när jag skriver det här ligger nog mina föräldrar och sover, så jag får ta det lite som jag minns det, med risk för lite fel. Jag tror att jag blev opererad första gången när jag var en dryg månad gammal. 
Det här är ett av de få foton jag hittat innan operationen. Ser mest ut som jag skurit mig, ungefär. (datumstämplarna är från när vi scannade in bilderna, inte från när de togs)

Vet att mina föräldrar var förtvivlade, för eftersom jag antagligen sög i mig mängder med luft så hade jag kolik big-time, och gick i princip inte upp i vikt förrän jag var 6 månader, i dag undrar både jag och de varför ingen gjorde nåt, men det här var ju ett tag sen så. Nu för tiden har jag ju ätit i fatt mig, så att säga 😉

De första operationerna gick mest ut på att sy igen läppen, så att det inte var öppet längre. Jag hade ändå tur, som inte hade gomspalt därtill, för det är betydligt mer problematiskt att justera. 

Nyopererad, skulle gissa att jag är ca 7-8 månader här nånting. Det blev ett gäng operationer när jag var bebis, och sen ytterligare fler när jag växte. Jag har alltid opererats på Sahlgrenska, där de har en specialist som nästan enbart jobbar med sånt här om jag inte minns fel. 
Annars syntes det inte jättemycket, när jag var liten ändå. 

Med läpp- och käkspalt för man ett lite karakteristiskt utseende, med en lite utplattad näsa. Som vuxen ser jag direkt när ett barn har opererats för samma sak, även om nog ingen annan skulle se det. 

Sen dess har jag opererats ett gäng gånger, ett av de större ingreppen var när jag var nånstans i 12-årsåldern tror jag, då fick man ta en benflisa (togs från mitt smalben) och operera in som ersättning för den lilla biten ben som saknades under en av mina framtänder. Vidare operationer allt eftersom jag växte innebar att flytta näsbenet så det inte var så snett, att justera läppen ett par gånger och lite mindre kosmetiska saker.

Under uppväxten o tonåren var det såklart jobbigt att inte se ut som alla andra, och barn är ju sällan nåt vidare snälla, utan att gå in på detaljer.

Som vuxen nu så har jag ju liksom vant mig, men jag blir förvånad när tex läkaren säger att det är välgjort och knappt syns, eftersom jag själv ser det hur väl som helst – att näsan är sned, och läppen med, men kanske är det så, om man inte tänker på det, att det inte syns så väl som jag tror.

Ville väl inte direkt uppnå något med det här inlägget, mer än att som vanligt skriva av mig lite. Det här är jag, liksom, och det här är en del av min uppväxt. Kan förresten tillägga att jag absolut inte är vare sig sjukhus- eller spruträdd, det har alltid varit en positiv upplevelse för mig att opereras (ja, inte när jag var bebis då såklart, men sen), en förbättring liksom, och dessutom tycker jag att det hela är ganska intressant. Allt från förberedelser, narkos, operation och efter”arbete” fascinerar mig helt enkelt.

Om det är nån som undrar nåt, så får ni jättegärna fråga!

Den bästa samarbetspartnern man kan ha

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag funderade lite i helgen på vad det är som skiljer sig mot för ett par år sedan när det gäller hur jag ser på mig själv. Eller ett par år sedan, ETT år sedan räcker faktiskt. Efter ett tag kom jag på det, nu för tiden samarbetar jag med min kropp, vi jobbar ihop med ett gemensamt mål, min kropp och jag. Jag sätter mål, peppar, ger den bra mat och vila när den behöver, och i gengäld arbetar den hårt för att jag ska uppnå mina mål.

Det är en sån enorm skillnad ändå. Innan kände jag mig mer motarbetad av kroppen, den såg inte ut som jag ville, orkade det jag ville, eller gjorde som jag ville. Att då jobba ihop istället gör på något sätt att man dessutom känner sig mindre ensam, jag tar hand om dig, kroppen, så hjälper du mig. Jag ställer höga krav och kör hårt med dig, men du fixar det mesta och mer därtill.

Jag utsätter dig för en massa konstigheter, som sparring, där du får ont, men du får ju också utmana dig till max och pressa fram dina gränser, något vi båda mår bra av. Jag försöker ta hand om dig genom att låta dig jobba och bli starkare, och det känns ändå som vi är på rätt väg, min kropp och jag.

Tack, för att du ställer upp på alla dumheter jag utsätter dig för!

Formtankar

/ LindaG / Lämna en kommentar

Efter julens dekadenta levnadssätt så känner jag definitivt att det är dags att ta nya tag i träningen igen. Det är ju inte helt ovanligt, så här års, men nu för tiden har jag ju faktiskt lite rutin på både träning och kost (när det inte är julhelg) och jag har faktiskt lärt mig att ha lite tålamod med mig själv, resultaten kommer ju liksom aldrig sådär snabbt som man vill att de ska göra ändå.

Det kommer nog bli en hel del träning och kost här framöver, så får väl ni som är intresserade läsa det och resten inte, helt enkelt…

Så, träningen kommer nog kanske inte skilja sig så mycket från i höst, jag har ju kört på rätt hårt med gymträningen, men däremot så skulle jag ju förbaskat gärna vilja få inte lite kondition och flås med –  helst i form av längdskidor men det ser det ju inte ut som just nu, annars i form av löpning, men när det är sånt här väder så får det nästan bli på löpband och det är ju såååå tråkigt. Jag behöver ju liksom min vanliga runda, där jag inte på något sätt kan gena, ett löpband kan man ju bara kliva av och gå därifrån och efter typ 30 sekunder är det precis det jag vill göra… Den träningen får nog bli på lördagar, när Oliver tränar tennis, för då hinner jag ändå med ca 3 styrkepass i veckan på luncherna, och 2 sparringpass på kvällarna.

Kosten då, tja, det första jag ska göra nu är att rensa ur hela köket på allt SKIT som har samlats under julen – chips, choklad, godis och annat ska helt enkelt BORT. Jag är ingen godisråtta, men ligger det en lyxig chokladask hemma så är det lite FÖR svårt att hålla tassarna borta, så nu ska det slängas. Sen blir det protein och grönsaker för hela slanten, jag har satt upp ett eget mål på 65 kg (4 kg mindre än innan jul, har inte vägt mig efter men det har säkert ökat på lite), dels pga att jag tycker det skulle vara en utmaning och sen vore det ju lite kul om man kunde få även fettet nedanför naveln att dunsta. Låren kan få minska lite i omfång, och även om jag inte vill ha en mindre rumpa så kan man ju forma till den med lite mer muskler istället.

Fortsatt strategi blir ju 16:8, dvs man äter mellan 12 och 20, men inte där efter/innan. Ska dessutom FÖRSÖKA bli bättre på att få med mig mat till jobbet, men jag vet ju att jag har lite svårt för det, så jag ska göra mitt bästa men tänker inte ge upp helt om nu inte det går – man kan ju köpa rätt ok mat ändå (typ grillad kyckling o sallad).

Vet inte nån mer har lust att hänga på med lite träning och kost här på bloggen eller så, men i så fall är ni välkomna, alltid roligt när man kan hjälpa varandra lite, och det blir jobbigare att ”fuska” om man nu ska blogga om saker sen…

Så, INTE ett nyårslöfte, men ett löfte till mig själv – jag ska banne mig bli starkare och snabbare än jag är nu!

Action som action

/ LindaG / Lämna en kommentar

Idag har jag för första gången gjort en hälsokontroll, på företagshälsan, via jobbet. Tidigare har jag ju inte varit fastanställd, så då har jag inte fått erbjudandet, vilket är jättesynd för det hade varit sååå roligt att kunna jämföra med mina värden för två år sedan.

Dagens kontroll var i alla fall oerhört positiv, jag fick topp-betyg på alla värden, från kolesterol till järnvärden och blodsocker, till BMI (trubbigt) och syreupptagningsförmåga. Det senare fick jag faktiskt ett så bra värde på att det räknas som ”Elit” – hur bra kändes inte det då!?! Och jag om tycker att jag blir så oerhört flåsig när jag ska ut och springa… Men jag kan nog tacka intervallträningen man får på sparringen för de fina resultaten där…

Den här veckan blir det inte mer än ett sparring-pass, maken ska sitta på Dreamhack och då försvinner ju kvällsaktiviteter. Jag ska oxå sitta en stund och spela, fredag eftermiddag blir det nog jag tar hans plats ett par timmar. Det är rätt grymt att vara med och känna stämningen på världens största LAN ändå!

Behaglig tystnad

/ LindaG / Lämna en kommentar

På den senaste tiden har två stora ”knutar” löst sig, åtminstone till en stor del, i mitt liv. Det känns såklart oerhört skönt och jag känner mig oändligt mycket gladare och lättare om hjärtat än jag gjort på väldigt, väldigt länge.

En lite oväntad ”bieffekt” av det här är att jag inte har samma behov av att blogga varje dag – vet inte riktigt hur det hänger ihop? Till en viss del beror det på att det har varit väldigt mycket annat som har hänt – fester, möten, jobb och annat, men ändå.

Så är det lite ovanligt tyst här så vet ni varför – jag är helt enkelt ovanligt nöjd med livet!