Tankar

Så mycket att förhålla sig till…

/ LindaG / Lämna en kommentar

Alla människor har ju lite olika personligheter i olika sammanhang, såklart även jag. Men sen gäller ju även det omvända, eller vad man ska säga, att det finns så olika sammanhang där jag som person ska befinna mig i och anpassa mig till. Har funderat lite på det på sistone.

Här hemma, på gården, här är jag ju mitt mesta jag. Den här miljön kräver inget av mig som person, men däremot som arbetskraft. Jag behöver inte känna att jag ska göra mig fin, för här hemma är enda gången jag kollar i en spegel när jag borstar tänderna. Här känner jag mig som vanligt i min kropp, alltså hyfsat stark och kapabel. Undantaget om jag är skadad på något sätt, som just nu när jag har vad som skulle kunna klassas som tennisarmbåge, då blir det väldigt påtagligt att jag blir begränsad i vad jag kan göra. Det svåra med gården är att hitta en annan typ av förhållningssätt till sånt som behöver göras, i somras jobbade vi lite för mycket känner jag, för det är lätt hänt att tänka att om man blir ”färdig” så kan man vila sen. Men det funkar ju såklart inte så på en gård (eller i en vanlig villa heller), saker händer och allt löpande arbete ska ju finnas tid och ork till – jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att förhålla mig till hur mycket som är lagom att arbeta här hemma.

Det allra svåraste här när man jobbar heltid är att hinna med det dagliga arbetet som det ju innebär att ha familj (tvätta, laga mat, packa gympapåsar osv) samtidigt som det finns lite ”större” projekt som ropar på en ute, och samtidigt inte känna att man prioriterar bort barnen. Nej, det lyckas man såklart aldrig med, men det är nog lika oavsett omgivning. Här befinner vi ju oss mitt i naturen med, vilket gör att det blir väldigt påtagligt om det blir tex torka eller värmebölja en längre stund. På denna sidan Vättern har vi inte lika mycket problem med översvämningar och ”blöta” problem – självklart finns det här med och många drabbas, men just VI bor bra på en kulle när det kommer till regn dessutom.

På jobbet ställs ju helt andra krav, här behöver jag se någorlunda välvårdad ut och jag behöver kunna både vara skärpt (mycket, mycket lättare efter hormonbehandling) och hantera mycket sociala kontakter. Här har vi ju mer bestämda tider för pauser såklart, så här blir dagen oftast bra fördelad på arbete-vila. Men, här bevakar vi ju alla nyheter om klimatet och klimat- och energiomställningen, så här kan det bli fruktansvärt tungt rent mentalt. Det är svårt att förstå hur inte världens ledare gör mer, att man från svensk håll tänker att vi inte ska ”märka av” klimatomställningen som privatpersoner och att vi fortfarande använder fossila bränslen, när vi snart inte har en planet att stå på och spendera de här tydligen extremt viktiga pengarna på. Frustrationen blir enormt stor när det fortfarande i princip enbart är pengar som styr (och man inte ens gör saker som INTE skulle bli dyrare) och det fortfarande finns folk som hävdar att det nuvarande konsumtionssamhället behöver fortsätta finnas. Speciellt när man kanske själv tycker att man vet precis hur det ”borde vara” – jag försöker hålla mig extremt ödmjuk till att alla problem är OTROLIGT mycket mer komplexa än vid första anblicken (misslyckas gör jag ju såklart ibland i det ändå) och att man måste se den stora bilden.

Sen har vi den ”vanliga” världen, den som visserligen sällan finns tid att besöka nu för tiden, men den finns ju ändå där. Nu menar jag den världen man befinner sig i när man går på stan en stund, går och fikar eller lunchar med en kompis, handlar mat eller liknande. Här blir det ju en ENORM krock med de båda andra ”världarna”. Jämfört med när jag är på gården så finns här helt plötsligt en enorm känsla av att jag är för tjock, för ful, för gammal, har för omoderna kläder och allt annat som konsumtionssamhället gärna vill trycka på en så man konsumerar mer. Det räcker med en kort tripp in i nån affär för att köpa strumpor så känner jag mig gräslig. Det blir också en enorm krock med allt det jag lär mig på jobbet, HUR kan det här vara helt ”som vanligt” med all forskning som finns? Samtidigt FATTAR jag – jag kan inte begära att varje enskild individ helt plötsligt ska göra sitt liv annorlunda och kanske mer obekvämt, alla kämpar på i sin egen vardag. Men herregud det här krockar med allt annat jag upplever… Får jag önska NÅT av er så är det att ni inte ska köpa saker från typ SHEIN, Wish och liknande sidor åtminstone.

Det är så himla komplicerat att vara människa helt enkelt! Att förflytta sig mellan de här olika världarna tar enormt med energi bara det, och då har vi inte snackat om den digitala världen ens, hur sociala medier påverkar, hur AI påverkar och kommer påverka – men även hur EXTREMA mängder energi som används till just AI och digitala saker. Hur pratar vi inte om att det motsvarar en bilresa till Stockholm när vi streamar en film till exempel? (jag kan säga fel stad här, hittar inte min källa, men det är i alla fall galet mycket energi som går åt till att hantera all digital data) Serverhallarna som hostar AI kräver enormt mycket energi, det är väl fine om det går till nåt vettigt, men hur mycket AI tid går bara till skitsaker nu?

Nej, nu ska jag sluta, förlåt om jag deppat ihop er dag, hade bara så mycket frustration i mig känner jag.

Aldrig riktigt good enough

/ LindaG / 2 kommentarer

Fast vi har så mycket som gör det lätt att leva i dagens samhälle, blir det också så himla svårt på samma gång? Jag läste (av en forskare om jag inte minns fel) att vi nu har så många enkla lösningar på det som var stora problem för länge sedan, som att förflytta sig längre sträckor, bo klimatskyddat, kommunicera över långa distanser, skaffa mat osv – men däremot har vi istället gjort det som var lätt till något som är svårt? Som att andas (det finns kurser i andningsteknik), att ha ett heltäckande skinn på kroppen (som nu plötsligt behöver en hel hudvårdsrutin?) eller att vara i skogen (genom att gå på anordnade ”skogsbad” tex). Jag dissar ingen av dessa saker, men visst får det en att tänka efter?

Varje expert på något jag träffar, eller lyssnar på, tycker ju att just deras ämnesområde är rätt och viktigt. Prata med tandläkaren och du måste ha minst tandtråd och munskölj utöver tandborste och tandkräm, en hudvårdsterapeut kommer förfärat rygga tillbaka om du inte använder MINST 4 olika preparat varje morgon och kväll, en yogi kommer tala om vikten av yoga för dig, olika kostrådgivare kommer ha den ultimata lösningen och en tränare kommer ha alla lösningar på dina problem genom träningen. Missförstå mig inte nu, var och en av de här personerna vill gissningsvis både väl och har säkert rätt i sak! Men när man som vanlig person bara ska klara av sin vardag så måste man givetvis sålla i alla dessa välmenande råd och riktlinjer, och det gör vi ju med. Alla väljer in det de tycker är viktigast i sitt arbete, sitt föräldraskap och sin relation – och kanske för sig själv med, om man hinner med.

Bra och god mat är något jag alltid valt, men vad som är ”bra” mat varierar mycket beroende på vem du pratar med.

Men ändå – eftersom vi i olika sammanhang matas av ”den enda rätta vägen” av 100-tals välmenande personer i medier och annat, så tycker i alla fall jag att det också ofelbart lämnar efter sig en känsla att man är misslyckad i 99% av alla ”rätta vägar”. Jag är en vuxen person, jag förstår rent logiskt att det är omöjligt, men det är samtidigt också himla svårt att känna sig lyckad och nöjd med all den kunskap vi har om saker som ”kunde göras bättre”. Många av sakerna vi får information om är ju också vettiga råd, jag förstår att det vore bättre om jag gjorde det ena eller det andra, och jag skulle ju VILJA kunna göra fler av sakerna rätt. Och nu börjar det ändå krypa en under skinnet lite – jag kan fullständigt skita i råden om nån hudvårdsrutin, men jag kan förstå råd om tex rehab eller skadeförebyggande träning och verkligen VILJA, men jag mäktar bara inte med i min vardag. Jag kan välja att lägga krut på en massa olika saker i mitt föräldraskap, men jag kommer aldrig orka ta alla strider i alla sammanhang. Jag fattar det – men det hindrar mig inte att KÄNNA att jag BORDE.

Det här är ju en bieffekt av medievärlden vi lever i såklart, många röster hörs om många olika saker. Jag kanske kunde önska mer nyansering av alla ”experter”, och lite mer förståelse för att det finns fler experter – och att det ju också finns experter som har olika åsikter om vad som är bäst i en enskild sak.

Mvh, en som ibland blir lite trött på att känna att man inte gör nånting tillräckligt bra alls.

Välkomna och ovälkomna förändringar

/ LindaG / 1 kommentar

Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.

Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.

Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)

Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.

Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.

Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.

Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.

De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!

Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).

Så, lite navelskådning av rang, förlåt för det.

Vad är vad

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår kände jag mig äntligen pigg nog för att jobba från kontoret – i natt var en skitnatt och jag vaknade med så mycket huvudvärk att jag mådde illa, så ja, det blev att jobba hemifrån idag igen. Har inte kunnat träna på 2 veckor nu och det KÄNNS i kroppen. Axlar och nacke gör ont och blir stela och jag fasar lite för känslan och träningsvärken när jag förhoppningsvis kan dra igång igen från och med nästa vecka…

Men det var inte det jag skulle skriva om, jag tänkte faktiskt uppdatera er lite på hur det går sen jag fick hormonbehandlingen för klimakteriet innan sommaren. Nu är det ju liiiite svårt att avgöra helt eftersom den största delen av min behandling har ju pågått under semestern och det är därmed lite klurigt att avgöra vad som är medicin och vad som är semester. Men ändå, vi ger det ett försök.

Den absolut största skillnaden är att hjärndimman är i princip helt borta. Minnet är fortfarande lite svajigt, men det är en enorm skillnad mot i våras. Jag känner mig som mitt vanliga jag mental, lite mer klartänkt och förmögen att analysera och dra slutsatser på ett sätt som jag är van vid.

Sömnen har blivit bättre – men är inte helt bra. Kombinerar jag hormontabletter med melatonintabletter så sover jag helt ok, och bara att få sova bra gör ju en enorm skillnad för…

…energinivåerna! Det är lite tydligare för mig nu vad som är sviterna av utmattning och vad som faktiskt varit trötthet av att kroppen desperat försöker producera de hormoner den brukar göra. Jag tar fortfarande slut ganska plötsligt och tydligt (utmattningen) men fram tills dess så är jag väldigt mycket piggare. Det här låter ju knepigt, det håller jag med om, för man ska antagligen inte känna att man tar helt slut varje dag, men jag vet inte hur jag ska få ihop livet då. Så jag har mer ork när jag är pigg, men tar alltså fortfarande slut ganska fort. Jag är också liiite piggare på kvällarna (eller mycket piggare, på semestern då jag kunde hålla mig vaken till halv tolv), men här behöver jag hinna jobba lite längre för att se vad som är medicin och vad som var semester.

Humöret då? Jag vet inte riktigt. Kanske att jag upplever att mitt humör är lite mer svajigt över lag sedan nåt halvår tillbaka, och där tycker jag inte hormonerna har gjort superstor skillnad. Har inte känt mig så glad på ett bra tag dock, men det vet jag inte riktigt vad det beror på i grunden. Jag önskar SÅ mycket att jag kunde ha lite roligare åt det mesta och inte fastna i måsten och ansvar, men jag känner mig lite vilsen här. Svårt är det i alla fall, och vad det beror på vet jag inte.

Känner mig så himla ointressant, på alla sätt, det har väl inte med hormoner att göra kanske utan mer att det är lätt att tappa bort sig lite mitt i livet.

Kroppen i övrigt är väl som den är, viktuppgången som kom med utmattningen verkar inte direkt angelägen om att lämna walk-over. Kanske är jag lite mindre sötsugen och har något sämre aptit nu än innan. Det är inte svårt att fatta hur viktig träningen är för både kropp och själ – men kosthållning har ju jättestor påverkan och den är lite av ett dilemma. Vi äter jättebra mat, ofta ekologisk, ibland odlad på gården, lagad från grunden på bra råvaror. Men jag VET att jag som kvinna i klimakteriet speciellt, behöver äta mycket mer protein, vilket är svårt att få i sig tillräckligt utan att äta för mycket. Jag har kämpat mig bort från vikthets och diverse restriktioner vad det gäller kost, men det är bara ett stenkast bort och jag vill INTE tillbaka – men behöver då ändå på något sätt öka proteinintaget utan att börja räkna på maten…. Typ omöjligt. Och ett i-landsproblem, men ett som gör skillnad i hur jag mår och kan ta till mig träning och kan behålla en fungerande kropp.

Nu är vi SÅ MÅNGA som har eller håller på och gör samma resa, har tappat räkningen på alla som kontaktat mig för råd eller bara för att säga tack – men det enda jag gör är att dela med mig av det JAG upplever, så det är inte så mycket att tacka för. Det känns ändå skönt att inte vara ensam om ”problemet” och det känns också skönt att det faktiskt finns hjälp att få – om man har tur och har en påläst vårdgivare vill säga. Tack för att ni delar med er till mig, det känns skönt och inte lika jobbigt då!

Sommar vs höst

/ LindaG / Lämna en kommentar

Idag är förhoppningsvis sista dagen jag behöver jobba hemifrån (pga förkylning) och det har varit sånt trist väder hela dagen. Grått, mörkt och regnigt, och i ett enda slag så var det som att hösten kom. Jag har ett sånt motstånd i mig i år för att släppa in hösten, egentligen gillar jag ju den årstiden med för allt blir så vackert, men det är något annat i år. Jag orkar inte att det ska bli mörkare, och framförallt är jag inte klar med sommaren än – fast samtidigt på ett sätt är jag det lite med. Jag kan inte förklara riktigt, jag vet, men kanske känns det bara som sommaren gick så himla fort i år. Sen är det inte svårt att hitta ljuspunkterna i hösten med, mysigt att vara inomhus en regnig höstdag, lukten i skogen om man lyckas ta sig ut för att leta svamp, fantastiska färger i naturen och gosiga, stickade tröjor.

PS, den som lyssnade till Linnea Winblads beskrivning av en hösttjej i P3 i morse – det var det mest träffande beskrivning jag nånsin hört tror jag, hahaha! Med vänlig hälsning, en helt o-unik hösttjej

Det senare fick mig faktiskt att beställa garn och beskrivning till en slags kofta häromdagen, jag kommer inte hinna sitta och sticka än på ett tag för det är för mycket jag vill göra ute, men det kommer ju regniga dagar då det är skönt att ha något att göra med händerna, för att huvudet ska slappna av. Jag behövde också ha något att se fram emot känner jag, som alltid den här årstiden, när det skiftar från sommar till höst. Ett event är ändå inbokat, mamma och jag ska kolla Begynnelsen med Berg och Gynning i Norrköping i november, men det vore trevligt med något mer. Som alltid runt hösten så blir man ju extra sugen på vandring – men det hänger på fint väder och INGA älgflugor/hjortlusflugor (klarar verkligen inte av dem).

Min första egenstickade tröja. Tre har det faktiskt blivit hittills.

Så kontentan är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till hösten i år – ska jag omfamna den, redan, för att den ska kännas lite mysigare? Eller ska jag försöka hålla kvar i sommaren ett tag till för att inte sedan vintern ska kännas så himla nära…. Oavsett så blir det lätt så att man går in på jobbet i augusti efter semestern och sen kommer man liksom inte ut förrän det är jul typ, och så kan vi ju inte ha det – det måste finnas saker som gör att man lyfter blicken däremellan ju. Hur gör du? Sommar eller höst, vad får dig att stå ut med årstidsskiften och hur tar du dig an det som kommer?

Tre drömmar

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag skulle behöva ungefär tre liv till, parallellt med det som pågår nu känner jag. Jag vill så himla många saker och det finns helt enkelt inte tid till allt (eller ja, inte resurser heller till vissa saker förstås). Man kunde ju tycka att det är väldigt onödigt att drömma för jag vill ju inte byta ut det som faktiskt har varit (är) en dröm med att bo här på gården, men jag har av någon anledning just nu ett behov av att drömma lite och fundera på saker jag skulle vilja göra. Tror det kommer varje höst, med känslan av nystart, och för varje gång blir jag nog liiite klokare på vilka val jag ska göra.

Ni vet nog redan många av sakerna, men ibland väcks det till liv igen. Lusten att skriva till exempel. Här har det varit lite skralt, men jag skulle ju vilja skriva en bok. I verkligheten får jag ju bara inse att jag inte har tiden att lägga på detta – och i och med att jag har ett jobb som till stor del utgår från att jobba vid ett skrivbord så vill jag absolut inte lägga mer tid på att sitta framför en dator. Jag fattar ju själv att det inte funkar som det är nu, men suget finns ändå där såklart. Kanske kommer det en tid då det finns mer just tid att lägga på detta, när datorn inte rörs övriga tider på dygnet och en stunds kroppsvila bara är skönt, då ska jag skriva.

Jag läser om folk som åker på skrivarhelger, och jag kan absolut förstå lugnet i att inte ha all vardag som ropar på en när man skriver – däremot så behöver jag ju inte direkt åka någonstans för att få vackra, lugna och inspirerande omgivningar direkt.

Sen har jag också hört ganska många i min omgivning som haft exakt den sortens semester jag drömmer om när barnen är lite större – där de har åkt antingen i vanlig bil eller i en liten camper-van och spontant valt hotell runt Europa och sen vandrat. Alltså vilken dröm… Vi har varit föräldrar i nästan 18 år nu och det jag kan sakna är verkligen möjligheten att vara spontan. ”Det går att vara med barn med” kanske du tänker nu, men dels är det absolut inte enkelt att hitta hotellrum för en familj på 5 lite spontant och dels blir det dyrt, för att inte tala om att alla tre barnen också ska vilja vandra så det inte blir en massa gnäll… Så att spontant och utan planer bara åka dit näsan pekar, det drömmer jag om! Och att få vandra med då… Har sån längtan efter den här typen av semester, men tänker att det kanske kommer möjligheter till det allt eftersom barnen blir stora – och då saknar jag väl att semestra med dem såklart.

Kan absolut sakna att bila till Kroatien med, och med många stop i Tyskland, även om de resorna varit allt annat än spontana. Så små barnen var här! (Och vad lika Filip och Lukas är varandra – Filip är ju inte med på bilden här däremot)
Vi har aldrig varit iväg och vandrat ”på riktigt”, men de flesta vandringsleder runt om här har vi testat. Vi lärde oss ju inte det förrän strax innan pandemin kom, så med tre barn har det inte blivit så jättelånga utflykter. Det har dock varit så himla härligt att vandra med barnen också, men nu när två är tonåringar är allt outhärdligt tråkigt, jobbigt och pinsamt tydligen…

Den tredje drömmen är ju den vi har här – vår gård, men då att få mycket mer tid att arbeta med den och med djuren. Det är alltid saker som behöver göras och så vill vi ju ha det, men det blir frustrerande när man inte hinner med nu när vi jobbar igen. Vissa saker kan man ju skjuta på, men allt går inte det med heller. Och det är ju så roligt att jobba här! Skulle utan problem kunna sysselsätta mig hela dagarna, och jag skulle älska det. Den här drömmen jobbar vi ju som sagt på här och nu, och med någon form av långsiktig plan att jobba mindre under sommarhalvåret, men att vänta på saker alltså… det är ju inte min starka sida direkt. Svårt med, för även hur mycket vi än budgeterar mat och omkostnader och gör i princip allt jobb själva så kostar ju material och även djurfoder en del, och hur som hur är vi fem hungriga personer som ska ha bra och näringsrik mat varje dag. Ni vet – priviligierat gnäll, ni har hört det förut.

När man odlar så vill man ju gärna även hinna ta hand om allt, men det tar ju såklart massor av tid. Ska skriva mer om just tomaterna nån dag för övrigt.

Drömmar, drömmar, drömmar. Livet utan dem vore ändå trist – samtidigt är det faktiskt inte svårt att se den dröm i lever i just nu. Tur man kan ha många saker i huvudet samtidigt!

En annan verklighet

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vill börja med någon form av disclaimer – jag är mycket medveten om hur priviligerat mitt liv är gentemot större delen av världens befolkning. Det här är bara lite tankar och önskedrömmar.

I dag har det varit full rulle – jag började morgonen med ett pass strongman som sen följdes av veckohandling. I vanliga fall brukar vi vara två på att handla, men maken är influensasjuk och har feber, så idag är det upp till mig med det mesta. Passet var tungt och kroppen känns rätt slut, man kan tycka att det inte skulle behövas när vi har ett aktivt liv på gården – men så länge vi spenderar så stor del av våra vardagar på kontor så behöver både jag och maken träningen för att må bra. Såklart är det också en stor fördel när man just ska göra tunga saker på gården.

Väl hemma så hade jag en lång lista med saker som behöver göras inom en snar framtid, varav några var akuta. Byta vattenslang (svettslang) i växthuset tex, där den gamla hade gått av, och klippa ner all potatisblast då den börjat få bladmögel. Jag tycker förresten det funkar rätt bra att göra så, tar man det hyfsat tidigt så klarar sig potatisen bra i marken, det är bara lite svårare att se vart plantan suttit. Eftersom jag har tomater lite här och var gäller det att agera snabbt när möglet kommer, annars smittar det både tomatplantorna och själva tomaterna, så jag hoppas jag hann i tid. De bladen läggs sedan på vår fulkompost (som egentligen är en gödselplatta) bakom stallet, där jag lägger allt sånt som jag inte vill ha i min vanliga kompost pga invasivt eller smittat. Mycket praktiskt.

Förutom diverse smågrejor som dök upp så att säga i arbetande stund, så var sista lite akuta saken på listan att ta upp löken. Om inte tomaten och potatisen levererat nåt vidare så måste jag säga att löken överträffat alla förväntningar! Det blev både mycket och stort.

Fick sedan inse att klockan var fem och det var extremt hög tid att börja med maten – jag hade köpt regnbågslax på Citygross, det är rätt sällan vi äter firre dessvärre men nu blev jag verkligen sugen – plus att det var kampanj. I alla fall – det här är världens längsta inledning – när jag stod där i vår utekök och borstade potatis och fjällade laxen så kände jag att i ett annat liv, då hade fisken varit egenfångad med. Jag fattar att säkerligen det mesta i allas vardagsliv säkerligen var mycket, mycket sämre för säg 100-150 år sedan, men ändå. Tillfredsställelsen att odla sin egen mat och plocka in bär och frukt, att sylta, safta och lägga in för vintern, den är så grundläggande och trygg.

Det är svårt att inte slås av det tämligen onaturliga i att förväntas stå på ett kontor och prestera ”teoretiska saker” åtta timmar om dagen, i fem dagar i veckan. Att stå eller sitta tämligen still och arbeta ”åt någon annan” är ju så vårt samhälle är uppbyggt (mestadels, finns såklart med aktiva arbeten), och eftersom vi valt att köpa den här lilla gården så har vi såklart lån som ska betalas och andra löpande utgifter, och inköp av sånt som behövs för att underhålla eller bygga till gården. Jag tror jag skulle kunna stå ut med att jobba typ 100% om jag måste, under vintern, men jag önskar verkligen att jag kunde ha hela sommarhalvåret till att bara arbeta på gården. Det skulle inte vara svårt att fördriva tiden, det kan jag lova!

Så här gott såg det ut när jag skjutsade in laxen i ugnen förresten. Inget komplicerat, men gott! Skulle ni vilja ha recept på det?

Jag önskar alltså, helt bortskämt och utan att ta i beaktande alla som har svårt att få ekonomin att gå runt för dagen – att jag bara behövde jobba typ halva året. Det är såklart inget som är genomförbart med dagens förutsättningar, men jag vill få önska och drömma lite bara. Vet att jag delar känslan med många av er, och ibland är det på något sätt som att pilla lite på en halvläkt skorpa när man bara går och funderar på hur man skulle vilja leva, men samtidigt är det svårt att låta bli. Jag undrar också hur samhället i stort skulle kunna funka, om det fanns bättre möjligheter för bönder att få skäligt betalt och bättre förutsättningar för att kunna arbeta? Nu har ju inte vi en ”fullstor” gård, men tillräckligt för att försörja oss själva, rent teoretiskt, om ekonomin fanns.

Det var dagens, jättelånga, fundering. I morgon har jag växter som ska flyttas och planteras, en häck eller två som ska klippas och egentligen även de små äppelträden, även om det nog får vänta lite. Just det – ska ta hand om löken som just nu bara stå i en skottkärra i garaget med, och…. Och… Mmm. Ni hör ju. Puss på er, oavsett vad ni känner för ekorrhjulet!

Men jag är ju inte så gammal?

/ LindaG / 4 kommentarer

Sedan ett tag tillbaka så har jag funderat lite över mina utmattningssymptom som inte vill försvinna eller ens bli bättre. Jag tänker på det som är hjärndimma/hjärntrötthet, dålig sömnkvalitet, trötthet (ja inte så konstigt då om sömnkvaliteten är dålig) och viss deppighet bland andra saker. Tack vare (eller hur man ska säga) alla smarta algoritmer på bland annat sociala medier så har det sedan ett tag tillbaka dykt upp väldigt mycket poster och info om förklimakteriet och klimakteriet i mitt flöde, och det jag läser mig till är att symptomen är ungefär detsamma. De klassiska svettningarna som kanske är det man hört om mest, de förekommer inte alltid ens. Förklimakteriet verkar dessutom vara en ”ny” företeelse för vården – som för övrigt inte direkt verkar uppdaterad på det stora hela när det kommer till klimakteriebesvär, men det är väl som det brukar när det är något som bara drabbar kvinnor….

I alla fall, jag har funderat lite på om det kunde vara nåt sånt, och har faktiskt tagit upp frågan både med vanliga kvinnohälsan – som hänvisade till vanliga hälsan – och då vanliga hälsan som inte hade nåt direkt svar att komma med alls. Fick tips (tack!) att ta kontakt med en privat kvinnohälsa, så på lite vinst och förlust gjorde jag det och fick direkt napp på en avbokning samma dag, de är annars väldigt fullbokade. Så, åkte in för en snabb undersökning och fick snabbt konstaterat att japp, det är klimakteriet – även om jag har fått lämna lite kompletterande blodprover med. Jag berättade om mina funderingar om utmattningssymptomen, och han trodde att mitt förklimakterium nog började innan min utmattning – för den i sig gör att man blir väldigt mycket mer stresskänslig, men bekräftade väl i övrigt ungefär mina funderingar på att det i alla fall inte underlättar om kroppen nu håller på att ställa om helt i hormonfabriken.

Nu har jag fått recept på nån spray man sprayar på insidan av underarmen, och jag har en liten förhoppning om att jag kanske ska kunna känna mig lite mer som mig själv framöver? Är ni nyfikna så kan jag absolut återkomma om det!

Skulle det rent av kunna vara så att det är detta som ställt till det för mig på träningen med, att min överkänsliga stresstålighet och stress i kroppen trots att det inte borde finnas anledning, gör att jag inte kommer framåt på träningen heller? Kanske, kanske inte, vi får väl se.

Jag har varit så himla tveksam inför att skriva om detta, för dels så tycker jag hela ordet ”klimakterium” är ganska laddad och kopplat till ”sura kärringar som svettas” och att det tillbaka i tiden har varit något som det inte talats om eller mest skojats om. Det är också känsligt att prata om eftersom jag ju faktiskt tillhör den yngre skaran som redan hamnat där, jag är bara 45 och det kan ju dröja 10 år till innan ”gemene kvinna” hamnar i sitt klimakterium – alltså känner jag mig lite gammal när jag pratar om det.

Samtidigt känner jag själv att jag har ett stort behov av att höra och läsa om det från andra i ungefär samma ålder, hur de upplever saker och om de har fått hjälp – och i så fall hur och hur det har funkat. Jag vill ju gärna tro att vi som samhälle går framåt, och att det här ska bli lika oladdat som mens ändå känns som det blivit den senaste tiden, så att man kanske kan få en mer öppen och upplyst dialog och mer information än jag hittar idag. Och kanske, kanske så hjälper det här någon annan att ta steget att faktiskt kolla upp det och ta hjälp? Min spark i baken blev när Carina Berg i senaste podden berättade om att hon utreds för en ordentlig depression där man ska kika på om det är klimakteriet och hormonomställningen som egentligen ligger bakom – för vad i hela friden ska vi gå runt och inte må toppen för (när alla förutsättningar ändå finns där i övrigt) om det finns hjälp att få? Och Krickelin som även hon snuddar vid ämnet ibland har även hon gett lite nyttiga tankar i frågan. Ni hör ju – det surrar lite överallt.

Så, nu känner jag mig lite hudlös och utlämnad, men med en förhoppning att det här kanske kan i sin tur hjälpa någon, eller kanske bara kan nyansera bilden av vad ”klimakterium” kan innebära för någon – eftersom det ju såklart blir olika för alla. Och hörni – tänk så hjälper sprayen så att jag kan fokusera bättre, sova bättre och bli piggare?!! Det vore ju helt fantastiskt!

Är det början eller slutet?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag känner mig så otroligt ”veckovill” över den här sommaren. Det var vinter och kallt evighetslänge, sen blev det ju typ sommar direkt och otroligt härligt, och när jag är ute får jag inte riktigt ihop att det bara är början av sommaren? Det har varit en massa VAB och klämdagar och annat med, så det känns lite som att det har varit typ lite semesterledigt (missförstå mig rätt, den känslan klagar jag absolut inte på), och ändå börjar inte semestern förrän om en och en halv vecka? Jag får inte ihop känslan kring det.

Från piren i Gränna dit jag och Filip åkte för en glass efter jobb och fritids i måndags

Något visare efter förra sommaren så vill jag heller inte ta värmen för givet, att den fortsätter menar jag. Jag försöker flexa tidigare där det går, och har som sagt tagit ledigt alla klämdagar. Det ÄR verkligen ett STORT behov av värme och sol kvar sedan förra sommaren och hösten! Vi försöker också maxa sommarkänslan här hemma, äter utomhus, sitter i soffan på altanen på kvällarna och bara njuter en stund. Inte svårt att göra, här hemma… Som i går till exempel, båda de stora barnen var hos mormor, lilla F fick en pasta-med-köttbullar-middag och jag och maken gjorde en enkel variant av Bookmaker Toast. Det kändes himla trevligt med lite ”vuxenmat” och att kunna sitta ute en stund på det som vi oftast använder som frukostaltan men som nu i värmen är en perfekt kvällsaltan i skuggan.

Seriöst, så gott! Surdegsbröd, hemslagen majonnäs med twist, egenodlad sallad, köp rostbiff, friterad kapris och en massa riven pepparrot.

I går köpte jag mig ett par nya löparskor på rean, hittade ett par som passade mina breda fötter och som var supersköna. Nu är jag ju inte dummare än att jag fattar att jag fortfarande kommer vara lika kass på att springa, men det blev i alla fall stor skillnad på känslan – helt stumt i gamla skorna, och med studs i de nya, så det KÄNNS lite skönare att springa åtminstone. Det är däremot himla trögt att ha så dåligt flås just (styrkan är väl ok), det går fortfarande inte att pressa sig nåt efter utmattningen så det tar liksom bara lite bom stop. Och deppigt att komma sist hela tiden – men, jag försöker peppa mig själv med att jag i alla fall försöker, jag ”springer” ju hela tiden fast det går sakta, och jag gör VERKLIGEN mitt bästa, även om det känns som jag suger. Nåväl. Liiiite roligare blev det i alla fall i nya skor.

Den stora tröttheten

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Jag har fastnat i ett läge där jag är så satans trött och allt känns motigt och deppigt, och antingen smittar jag av mig på ALLA jag träffar eller så är jag inte ensam om känslan.

Jag vantrivs i den här känslan, av så många olika anledningar. För det första så är det självklart allmänt trist att vara trött och inte orka med saker, men jag trivs ju också så mycket mer när jag har lust och ork att göra saker. Och med ”göra saker” så är det ju inget storslaget jag pratar om, utan kanske typ ta en fika med en kompis, gå ut i trädgården och rensa lite ogräs eller gå och träna. Det sistnämnda är ju för övrigt ett bevisat botemedel mot både trötthet och depp, men eftersom jag är så genomtrött så hjälper inte det heller riktigt. Dessutom är jag även lite FÖR trött för det mest hetsiga igen, kroppen orkar inte riktigt med ”stresspåslaget” som blir av de (för mig) tuffare konditionsbitarna.

Inte ens de fantastiska pionerna ger nån varaktig glädje just nu…

Det är också otroligt frustrerande att känna sig deppig, för det finns verkligen NOLL anledning till det? Gården är frodig och allt växer så fint just nu, det har kommit lite regn som dämpat vattenstressen, det är ett bra flyt och en högst rimlig arbetsbelastning på jobbet, för en gångs skull är det inte direkt några större konflikter med barnen och heller inte med maken (haha, vilket det heller inte brukar vara, för tydlighetens skull). Det är alltså HELT orimligt att ha det så bra och ändå känna sig deppig – även om jag tror att känslan mest kommer från tröttheten.

Så, sömnen då? Jo men den har varit sämre på sistone, först av värmen och så med en hel del nattliga besök av Filip som antingen har växtvärk eller drömt mardrömmar, så det är inte superkonstigt om jag är lite trött – men det är orimligt att det är så här mycket.

Jag vill ju ha lust, lust att göra sommarens små projekt på gården, lust att hitta på små dagsturer och lust att göra saker med barnen. Känner mig till och med inte så himla sugen på semester, inte om jag ska känna så här, för då känns det så himla bortkastat.

Jag tänkte nog att det faktiskt skulle gett med sig efter den här långhelgen, vi har verkligen inte ansträngt oss för myfiket nån av oss utan det har funnits gott om tid till tv-spel, korsord och lååååånga morgnar. Men nej, helt utan giltig anledning så dröjer den sig kvar – och jag tycker mig känna den i hela familjen med. Ja ja, jag får hoppas att trötthet och depp försvinner snart, för så här kan vi ju inte ha det.

Kram på er, och hoppas att ni inte fastnat i den stora tröttheten ni med…