Nån gång ibland, så är det så svårt, svårt att hitta sitt värde i någonting alls. När man inte känner att man tillför något som förälder, maka, kollega eller vän, och det man tillför planeten är nog mindre än det man tar av den. När det är svårt att motivera ens sin existens.
I dag var en sån dag – dag 895 i januari.
Jag är inte dum, jag fattar att jag inte har mindre existensberättigande än någon annan, men ibland kan det ändå kännas himla meningslöst. Jag är redan tämligen meningslös för de två äldsta barnen som helst vill vara någon annanstans, och vem är jag när inte lilla F behöver mig längre sen heller?
Det är säkert hormoner, men idag är det en sån dag i alla fall. Kram på er andra, om ni också har en sån dag idag.
Den leriga ursäkten till icke-väder kan också vara orsaken. Ge mig hellre lite kyla och snö, om det nu är för tidigt för vårsol….
Sitter denna nyårsdags-kväll och alla barnen är i säng, inklusive tonåringarna som knappt sovit senaste dygnet. Vi har satt oss i soffan framför TV’n och precis när vi sätter på TV’n är det reklam, och VAD i HELVETE!?
Först ut är det nån kvinna som får frågan vad hon önskar att hon kunde säga till sitt tonåriga jag – och budskapet är reklam för en jävla bantnings-app?!?! FÖR DET VI VILL SÄGA VÅRA TONÅRIGA JAG ÄR ATT DE SKA BANTA?!?! Vad i helvete? Det följs av reklam för nätcasinon och oändligt med reklam för REA typ överallt.
Jag vill bara säga en sak, till mitt tonåriga jag om man så vill – och det är NEJ!
Nej du behöver och SKA inte banta!
Nej du ska inte lägga pengar på nätspel (har iofs heller aldrig hänt)!
Nej du ska inte köpa en massa skit du inte behöver bara för det är REA!
Nej du ska inte intensivsatsa på nån träning i ett par veckor för att sen ge upp!
NEJ!
Kan inte 2025 vara det året då vi fattar att det är dags att lägga av med kropps-shaming för kvinnor? Året då vi själva kan ta beslutet att vi äter det vi själva vill äta och det vi mår bra av att äta? Och att INGEN dömer någons utseende?!?
Kan 2025 få vara året då folk fattar att vi måste sluta konsumera i onödan om vi vill ha en planet kvar alls? Då vi inser att allt billigt skit som köps från Kina betalas på andra sätt än med dina pengar, i liv, lidande och en förgiftad planet?
Kan 2025 också få vara året då varje person hittar glädje i sin egen form av träning och bygger en balanserad vardag så vi mår bättre rent fysiskt? Låt ingen döma ditt val, hitta bara något DU gillar och som du mår bra av? Och som kanske också innebär att du ibland lyfter lite tungt för din framtida hälsas skull?
Och en kanske något kontroversiell åsikt – låt 2025 vara året då alla slänger sina smarta klockor, pulsmätare och smarta ringar – och istället bara faktiskt KÄNNER EFTER om de är hungriga, trötta eller har tränat?!?
Nu ska jag försöka andas i fyrkant en stund och lugna mig tillräckligt för att kunna somna om en stund.
Jag satte mig i soffan en stund vid sju, för att skriva om nyårsmenyn (jag blev aldrig klar med det och det är ändå helt ointressant). 2 sekunder efter jag satt mig ner så kommer en katt och sätter sig i knäet (händer mycket sällan så det var väldigt mysigt), samt två barn som prompt ska klappa katten i mitt knä när den ligger där. De pratar givetvis oavbrutet med mig, obekymrat om vad den andre säger eller vad JAG gör. Några minuter senare kommer det sista barnet hem och nu har jag tre barn samt en katt, som alla vill ha min uppmärksamhet, svar eller något annat av mig. Javisst, maken var och tränade men det hade ändå blivit likadant.
Missförstå mig rätt, att barnen pratar med mig är en av de saker jag älskar mest och tycker så mycket om, men just när alla villhöver något av mig samtidigt och det också är när jag behöver få sätta mig i lugn och ro några minuter, då blir det också skitjobbigt. Det går åt så otroligt mycket mer mental kraft för mig än för maken (ingen shaming på honom, men jag önskar också att jag kunde vara så ifred i mitt eget hem ibland). Jag lyssnar efter bråk som är på uppgång, om nån blir behandlad illa, om någon gör nåt den inte ska eller om det för den delen blir helt tyst (ni som har barn vet). Jag håller reda på när var och en åt sist, om den behöver göra något (duscha, äta, gå ut lite) och försöker se till att de sysselsätter sig med något. Jag försöker VERKLIGEN vara lika obrydd som maken, men det är lika görbart som att be mig flyga eller göra en pull-up för den delen.
När det enda man vill är att vara ifred en stund, i sitt eget sällskap… undrar om det blir nån skidåkning i år, har ju inte direkt varit på gång hittills i vinter i alla fall. (Gammal bild alltså)
Så apropå det där jag nämnde lite hastigt häromdagen om att jag skulle vilja ha ”Relationer” som fokus ord för 2025… Jag har funderat rätt mycket på det, och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till. Har jag varit på jobbet är mitt sociala behov tillfredsställt och slut, är jag hemma och barnen är hemma tar slut, och på helgerna vill jag oftast ha lite ork till att göra annat och dessutom hänga med maken. Det finns liksom inte riktigt tid eller energi till att lägga så väldigt mycket mer tid på relationer än jag gör? En stund efter träningen finns lite ork, och tid, men det är ju inte så mycket att den stunden kommer göra något magiskt, ska jag träffa en kompis som inte är på samma träning så blir det ju också lite lamt – ”hej, vill du träffas i typ max en timme bara du och jag för jag har en lite lucka nu att vara social, men sen måste jag hem och lägga mig för att orka med mitt liv?”
Nu märker jag ju att de stora killarna allt oftare kanske INTE hänger hemma, utan hänger med kompisar, vilket gör att jag i alla fall kan släppa deras behov en stund. Ja förutom att jag vill se till att de får mat och kommer hem i tid för att orka med SITT liv då. Det blir kanske mer social ork över framöver, jag hoppas det i alla fall, för till och med en fd utmattad introvert själ tycker ju väldigt mycket om att hänga med nära vänner. Men ska jag verkligen ha ”Relationer” som ord för 2025? Jag vet inte riktigt ja… Jag får nog tänka en vända till.
Jag misstänker att vi är på väg in i en sjukdomsperiod i familjen, Lukas vaknade med ont i halsen, feber och ont i huvudet, och jag känner att nåt är på gång i kroppen med. Passade därför lite på att träna, ifall det blir nåt ordentligt, och eftersom det bara var styrka idag – the Crossfit Total. Det är axelpress, knäböj och marklyft, där man slår ihop den tyngsta man klarar på var och en. Jag tog personbästa i alla tre idag, och känner mig mycket nöjd över det, samtidigt som jag VERKLIGEN hade velat ta 100 kg i marklyft i dag.
I princip alla mina träningskompisar ligger på över 100 kg i det, och det känns verkligen inte som om det vore orimligt att klara? Jag tog 90 kg (+5 kg från förra PB) och det kändes riktigt bra om än tungt, men på 93 kg fick jag inte upp den jäkla stången från backen. Ska se om jag inte kan få lite tips där, tycker jag har bra teknik i marklyft men jag kan inte riktigt själv identifiera exakt vart det fallerar… Det får nog bli nästa års mål förresten, i träningen, att klara 100 kg i marklyft.
Nöjd med dagens resultat ändå, på det stora hela
Jag är inte superförtjust i att sätta mål med träningen för övrigt, det finns säkert 100 bra anledningar till att göra det, men det är inte något jag går igång på sådär jättemycket. Till vardags finns det ju heller inte möjlighet till mina 3 pass i veckan, och då blir det det som råkar stå på schemat för dagen, så det är svårt att hitta tid till att öva på något specifikt – det finns inte tid och ork till att åka in och göra något extra liksom. Marklyft är ändå en sån där ”allmän styrka”-gren, så den tänker jag blir bättre med det mesta vi gör.
Apropå mål för året och sånt, jag gillar att reflektera över sånt som kommer, och litegrann på det som varit. Nyårslöften är ju totalt meningslöst, men att ta en paus och utvärdera lite vad man kan vilja skruva på inför det kommande året – så att man gör en hållbar justering någonstans – det gillar jag. Jag VET att det gärna ska vara mätbara mål, men som sagt, det är inte det jag går igång på – och dessutom kommer alldeles för mycket saker som inte JAG kan styra över, påverka mitt resultat. Någon form av övergripande inriktning, som inte kräver något av mig jag inte kan leverera, men som ändå är till för att få mig att bli en liiiiite bättre person.
Krickelin brukar välja någon form av ord som mantra för det kommande året, och det gillar jag. Även om jag nog inte definierat det så, så skulle jag vilja säga att jag har haft ”hälsa” som mantra för de två senaste åren, och nu med facit i hand (för ett nuläge åtminstone) så känner jag att jag verkligen lyckats. Jag har en bra och stabil rutin med träningen, jag äter bra, sover typ ok och har tack vare hormonbehandling fått en betydligt bättre situation rent mentalt. Att jag nu kanske kommer välja ett annat ord är ju inte för att jag INTE kommer fortsätta arbeta med min hälsa, utan för att jag ju har skapat ett livssituation med bra förutsättningar för att fortsätta med mitt hälsoarbete – utan att jag behöver göra någon extra ansträngning för det, precis det jag varit ute efter. Bra jobbat av mig!
Funderar lite på var årets ord skulle kunna vara. Kanske BALANS, som i att hitta en balans i arbetet här på gården så att det inte blir alltför mycket (som förra året). På mitt arbete HAR jag en bra balans, och den tänker jag göra allt för att bibehålla.
Till och med utsikten från jobbet är balanserad 😉
Annars funderar jag på RELATIONER, det lutar åt att det får bli det som behöver vara fokus kommande år. Relationer med barnen (främst tonåringarna) och relationen med maken är sånt som absolut skulle behöva extra arbete och omsorg, och som jag kommer behöva prioritera oavsett vad – men jag skulle verkligen vilja komma dit att jag kan arbeta med mina övriga relationer med, alltså kompisar. Jag vet knappt ens om jag har några kompisar kvar, jag har träffat dem så sällan sedan utmattningen, men jag har också fått några nya – från träningen!
Herregud, det här blev visst jättelångt, jag ska utveckla detta vidare, men det får nog bli en annan dag för nu är det dags för middag.
Det börjar då verkligen närma sig jul, och det har då inte varit min favorit-tid de senaste åren, och förutsättningarna är inte kanon i år heller. Missförstå mig rätt, julafton ska firas med bror och familj, DET ser jag fram emot.
Det har varit ett av de mest påfrestande åren mentalt, och nu känner jag mig som min insida har manglats, stötts och blötts i en halv evighet, och jag är in i märgen trött känner jag. Varför är det så svårt allting, att vara människa, maka och förälder? Det enda som har känts enkelt och som det flutit på bra i år är jobbet, och det är väl tur det, med tanke på hur mycket tid man ändå spenderar där. Träningen går svajigt men kanske ändå med en svag kurva uppåt, om jag tar ett steg tillbaka och tittar på hela året.
Jag både längtar och fasar för jullov. Det ska bli skönt med jullov, men en långledighet med barnen tenderar också att resultera i en massa konflikter och det är det sista jag vill ha, men jag vill ju väldigt gärna ha positiv tid att hänga mer med barnen och göra trevliga saker. Vi får väl se. Vill så oerhört gärna att barnen ska ha en bra jul, men vet också att ju mer förväntningar/förhoppningar jag har, desto jobbigare om det blir en dålig jul eller ett dåligt jullov.
Viktigast på julbordet – ris a la malta såklart!
I princip alla paket är klara, och till helgen ska vi laga den mat som är vår uppgift att lösa till julbordet, det känns ok. På söndag firar barnen jul hos mormor, så då har vi hela dagen på oss att greja. Det blir ju jul i år också, oavsett.
Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.
Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.
Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.
I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.
Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.
I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.
Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.
Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.
Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…
Oj oj, det här kommer bli splittrat… Har känts som jag inte har något vettigt att skriva om, så då blir det heller inget skrivet, men idag blir det ändå någon form av spridda tankar, håll till godo…
Först ut, dagens magont som presenteras av valet i USA. Det är svårt att förstå hur någon kan rösta på Trump, även om man nu står för deras politik så fattar jag inte hur man kan se att han vore en lämplig president? För övrigt sjukt att HAN är det bästa det gigantiska landet kan skaka fram som kandidat?? Skulle han nu mot förmodan inte vinna så lär det väl inte direkt vara så att han accepterar resultaten och gratulerar Kamala, tvärtom… Påverkar ju hela världen såklart, inte minst om man som jag arbetar med klimatfrågorna.
Dagens mörka ringar under ögonen presenteras av flera olika aktörer, först ut – mörkret. Alltså hopplösheten som känns när man åker från jobbet och hämtar på fritids och solen redan har eller håller på att gå ner… Jag vet att mamma alltid har sagt att hon tycker det blir jobbigare för mörkret för varje år, och jag håller verkligen med, men i den här takten så kommer jag typ inte överleva en vinter till känns det som, det är SÅ motigt med mörkret. Hoppas att det kommer snö i vinter så blir det i alla fall lite vackert och ljusare – och snart kommer ju även julbelysningen upp inne och ute, det hjälper ju lite. Förutom mörkret så har natten varit lite halvkass, jobbar hemma åtminstone idag också pga förkylning, och i natt mådde jag rätt kasst. Bättre nu dock, det liksom kommer och går väldigt mycket? I alla fall så protesterar både rygg och armbåge av mer stillasittande än vanligt, vilket inte heller gjorde sömnen nåt vidare.
Snö gör ju väldigt mycket för både ljus och känsla, det är inte fy skam! Men en grå novemberdag….All vår utebelysning blåste sönder förra året, så den behöver ersättas. Men svårt att hitta bra till flaggstången?
Dagens ljuspunkt är egentligen inte tekniskt sett DAGENS, men sedan typ två veckor tillbaka har lediga stunder på helg och kväll ägnats åt att måla och tapetsera – ni ska få se sen när det är klart. Hallen är färdigmålad, och gången mellan kök och hall är tapetserad (blev klart av maken i går kväll), så nu är köket kvar att måla. Det blir superbra, och jag är så nöjd! Hallen har varit vit, och jag gillar INTE vita väggar, nu är den ombonad och varm trots en kall färgnyans (ni märker hur jag inte spoilar nåt va?), köket har en vit tapet med svaga guldmönster i nu och kommer bli mycket mysigare när vi är klara. Det ironiska är att själva tapeten som var mellan kök och hall inte alls var dum i sig, men den var HELT omöjlig att kombinera med någon färg på de övriga väggarna, därför fick den ta och försvinna.
Dagens önskan är att den vaga lilla kittlande känslan för höstmys ska växa sig starkare och helst ta över mörker-deppet. Har ett frö till lust att göra en fin grön krans till dörren, men det är inte så starkt än att jag faktiskt tar mig ut och plockar gran- och enris. Det kommer förhoppningsvis – förresten jag gör bara såna saker när jag verkligen känner för det, det ska ENBART vara roligt, inte något måste och inte någon stress. Samma med övrigt pynt och fix, det ska verkligen kännas att jag är sugen på det så jag blir kreativ – och just nu går nog en del av den kreativiteten till ovan nämnda målning, alltså får det ligga där i bakhuvudet och växa till sig. Önskar förresten framåt att jag får mycket kreativ lust så jag orkar och vill fixa med en riktigt mysig jul, med lite tur kommer min bror med familj och det känns så mycket roligare att fixa med julsaker om vi inte är själva på julen. Vi har ju det ultimata huset för att fira både jul och midsommar på ett riktigt klassiskt sätt, så det känns lite extra roligt om det verkligen blir en bra jul då med.
Vill nog göra nåt lite… mer i år. Inte bara grönt ris, utan lite dekorationer med, kanske kottar och bär eller torkade apelsinskivor?
November kommer för övrigt med en ovanligt stor rad av lite extra kul händelser i år. Först ut är 10-årsjubileumsfest på vår crossfit CFSW på lördag, den föregås av klubbmästerskap som undertecknad absolut inte ska vara med på, men kanske kikar in lite på om det finns tid. Därpå är det ju O som fyller hela 18 år, kanske en av de största födelsedagarna i livet? Mycket glad även här över att bror med familj kommer och firar med oss om inget händer. Sen blir det nåt jag längtat efter sedan jag bokade och gav det i present till mamma i våras – hon och jag ska åka på Begynnelsen, Gynning och Bergs show! Det ska bli otroligt roligt, och det ska bli jättemysigt att få spendera riktigt kvalitetstid med mamma, utan barnbarn som vill ha uppmärksamheten (ja alltså, mina barn, hennes barnbarn) och annat som stör. Det blir mat och en övernattning i Norrköping där jag köpt biljetterna. Ser fram emot detta så mycket!
Eftersom jag, precis som ni, är priviligierad nog att både leva på en plats och i en tid där man har åtminstone stor rådighet över sitt liv, så innebär ju det att jag har valt saker som för mig till min nutid. Så här lite ”mitt i livet” (i bästa fall) så funderar jag ibland över det, inte om jag har valt fel men vad jag har valt, och vad jag har valt bort.
Många av de val man gör gör ju också att du väljer bort något annat. Inte alla, ibland kan man såklart kombinera en massa val, men de lite större dragen. Nu kanske det är lätt att tänka att jag ångrar de val jag inte gjort, men det är inte det jag är ute efter just nu. Det jag tänker på är att en medvetenhet om de val man gjort och därmed vad man valt bort, kan göra det enklare att acceptera det man inte har. Låt mig ge ett exempel.
Vi valde att köpa den här gården, istället för att bo kvar där vi bodde i stan. Det var, trots ett fantastiskt hus, faktiskt ett lätt val. Däremot var det ju också ett ganska stort val att köpa gård, och det valet gör ju att vissa andra val blir, om inte omöjliga, så svåra att göra. En del av mig vill fortfarande åka på tre veckors bilsemester med familjen till Kroatien och uppleva allt som finns att uppleva där. Men, även om vi inte haft djur som höns, grisar och katter, så är det svårt att lämna en gård 3 veckor under sommaren (vilket är då vi oftast har möjlighet till semester, med tanke på barnens skolgång mm). Andra saker spelar såklart in, det är dyrare att bo här, inte bara för att vi fick lite mer i lån när vi köpte gården, men det är mer saker som behöver lite kärlek och omsorg här än i vårt nybyggda hus. Det är mer trädgård att ta hand om, stängsel som ska bytas, och en massa byggnader som behöver underhåll. Jag väljer gården vilken dag som helst i veckan, för här bor vi ju hela året, inte tre veckor om året. Men det innebär ju inte att jag helt plötsligt inte tycker om och saknar allt det andra vi gjorde, det gör det bara lite lättare att uthärda längtet när jag vet vad vi fick för det.
Ibland, oftast just vår eller höst av någon anledning, så får jag en sån otroligt stark längtan till att bara åka söderut. Alltså själv, att bara ta det jag måste och sätta mig i bilen och åka dit näsan pekar, stanna där jag vill och fortsätta tills jag känner hemlängtan igen. Självklart kan jag inte bara göra det, jag är en åtminstone någorlunda ansvarstagande förälder, maka och arbetande person, men ibland är längtet nästan fysiskt och outhärdligt.
Åh vad jag kan längta efter detta, att åka bort med hela familjen så det bara är vi, inga skärmar, inget annat än bara det vi själva vill göra, och alla har det bra tillsammans.
Jag väljer också i princip alltid mitt hem och familj före vänner – där den största anledningen är att det inte finns så mycket ork och tid över till annat än det. Men då väljer jag ju såklart också bort en del vänner, träffar och annat kul, och det blir såklart ensamt. Jag önskar att jag hade valt att ha ett helt gäng nära vänner, men det känns inte som det är ett val jag kan göra utan mer som att det bara blev som det blev under de förutsättningar som fanns.
Av nödvändighet så väljer jag också att prioritera träning, eftersom jag förstår att om jag inte tar på min syrgasmask själv först, genom att ta hand om mig själv, så kommer jag heller inte vara till hjälp för någon annan.
När det kommit till jobb så tycker jag att jag har gjort bra val, och många olika val. Varje arbetsplats har lärt mig massor, men jag har också lärt mig att inte vara rädd för att testa något helt nytt. Det är jag faktiskt extremt glad för, annars hade jag kanske fortfarande bara varit kvar någonstans av rädsla för att inte välja fel, eller annorlunda. Tänk vad mycket jag hade missat då? Och alla goa människor jag jobbat med, som jag inte hade träffat. Det har varit bra val.
Att stå på en byggarbetsplats iskalla morgnar låter kanske inte som nåt man borde välja, men jag lärde mig så mycket och hade så goa kollegor.
Jag skulle vilja göra en väldig massa saker, men där förutsättningarna inte är sådana att det funkar att göra de valen. Jag skulle ju (som en del av er vet), vilja skriva en bok, men när man har ett jobb som innebär att man till största delen befinner sig framför en dator så kan jag inte välja till att ägna mer tid vid en skärm. Vissa val är svåra att göra när man har barn, men det är såklart inte så att jag för den skull önskar att jag INTE valt barn – det blir kanske bara saker som skjuts på framtiden.
I vardagen hinner man såklart inte med alla dessa val, det bara rullar på, och det är inte så ofta jag ens hinner tänka på dem. Men ibland slår det mig lite tydligare, just att man väljer och har valt, och därmed inte kan gå och gräma sig över de val som inte ”fått plats”, men samtidigt får man ju tillåta sig att smyglängta lite efter andra val.
Det är inte många saker jag hade velat välja annorlunda i, inte som jag kan säga idag i alla fall, mer än att jag verkligen önskar att jag hade valt att inte låta de stora barnen få mobiler förrän de var mycket äldre (har INTE valt alla konflikter det medför, men allt väljer man ju inte själv).
Vad har du valt bort, som du skulle välja bort igen, men ändå saknar?
Tillägg, det motsatta är ju också sant, vårt samhälle ställer ju krav och förväntningar på oss som gör att vi inte riktigt KAN välja, eller ens tänka oss att utforma livet på ett helt annat sätt.
Alla människor har ju lite olika personligheter i olika sammanhang, såklart även jag. Men sen gäller ju även det omvända, eller vad man ska säga, att det finns så olika sammanhang där jag som person ska befinna mig i och anpassa mig till. Har funderat lite på det på sistone.
Här hemma, på gården, här är jag ju mitt mesta jag. Den här miljön kräver inget av mig som person, men däremot som arbetskraft. Jag behöver inte känna att jag ska göra mig fin, för här hemma är enda gången jag kollar i en spegel när jag borstar tänderna. Här känner jag mig som vanligt i min kropp, alltså hyfsat stark och kapabel. Undantaget om jag är skadad på något sätt, som just nu när jag har vad som skulle kunna klassas som tennisarmbåge, då blir det väldigt påtagligt att jag blir begränsad i vad jag kan göra. Det svåra med gården är att hitta en annan typ av förhållningssätt till sånt som behöver göras, i somras jobbade vi lite för mycket känner jag, för det är lätt hänt att tänka att om man blir ”färdig” så kan man vila sen. Men det funkar ju såklart inte så på en gård (eller i en vanlig villa heller), saker händer och allt löpande arbete ska ju finnas tid och ork till – jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att förhålla mig till hur mycket som är lagom att arbeta här hemma.
Det allra svåraste här när man jobbar heltid är att hinna med det dagliga arbetet som det ju innebär att ha familj (tvätta, laga mat, packa gympapåsar osv) samtidigt som det finns lite ”större” projekt som ropar på en ute, och samtidigt inte känna att man prioriterar bort barnen. Nej, det lyckas man såklart aldrig med, men det är nog lika oavsett omgivning. Här befinner vi ju oss mitt i naturen med, vilket gör att det blir väldigt påtagligt om det blir tex torka eller värmebölja en längre stund. På denna sidan Vättern har vi inte lika mycket problem med översvämningar och ”blöta” problem – självklart finns det här med och många drabbas, men just VI bor bra på en kulle när det kommer till regn dessutom.
På jobbet ställs ju helt andra krav, här behöver jag se någorlunda välvårdad ut och jag behöver kunna både vara skärpt (mycket, mycket lättare efter hormonbehandling) och hantera mycket sociala kontakter. Här har vi ju mer bestämda tider för pauser såklart, så här blir dagen oftast bra fördelad på arbete-vila. Men, här bevakar vi ju alla nyheter om klimatet och klimat- och energiomställningen, så här kan det bli fruktansvärt tungt rent mentalt. Det är svårt att förstå hur inte världens ledare gör mer, att man från svensk håll tänker att vi inte ska ”märka av” klimatomställningen som privatpersoner och att vi fortfarande använder fossila bränslen, när vi snart inte har en planet att stå på och spendera de här tydligen extremt viktiga pengarna på. Frustrationen blir enormt stor när det fortfarande i princip enbart är pengar som styr (och man inte ens gör saker som INTE skulle bli dyrare) och det fortfarande finns folk som hävdar att det nuvarande konsumtionssamhället behöver fortsätta finnas. Speciellt när man kanske själv tycker att man vet precis hur det ”borde vara” – jag försöker hålla mig extremt ödmjuk till att alla problem är OTROLIGT mycket mer komplexa än vid första anblicken (misslyckas gör jag ju såklart ibland i det ändå) och att man måste se den stora bilden.
Sen har vi den ”vanliga” världen, den som visserligen sällan finns tid att besöka nu för tiden, men den finns ju ändå där. Nu menar jag den världen man befinner sig i när man går på stan en stund, går och fikar eller lunchar med en kompis, handlar mat eller liknande. Här blir det ju en ENORM krock med de båda andra ”världarna”. Jämfört med när jag är på gården så finns här helt plötsligt en enorm känsla av att jag är för tjock, för ful, för gammal, har för omoderna kläder och allt annat som konsumtionssamhället gärna vill trycka på en så man konsumerar mer. Det räcker med en kort tripp in i nån affär för att köpa strumpor så känner jag mig gräslig. Det blir också en enorm krock med allt det jag lär mig på jobbet, HUR kan det här vara helt ”som vanligt” med all forskning som finns? Samtidigt FATTAR jag – jag kan inte begära att varje enskild individ helt plötsligt ska göra sitt liv annorlunda och kanske mer obekvämt, alla kämpar på i sin egen vardag. Men herregud det här krockar med allt annat jag upplever… Får jag önska NÅT av er så är det att ni inte ska köpa saker från typ SHEIN, Wish och liknande sidor åtminstone.
Det är så himla komplicerat att vara människa helt enkelt! Att förflytta sig mellan de här olika världarna tar enormt med energi bara det, och då har vi inte snackat om den digitala världen ens, hur sociala medier påverkar, hur AI påverkar och kommer påverka – men även hur EXTREMA mängder energi som används till just AI och digitala saker. Hur pratar vi inte om att det motsvarar en bilresa till Stockholm när vi streamar en film till exempel? (jag kan säga fel stad här, hittar inte min källa, men det är i alla fall galet mycket energi som går åt till att hantera all digital data) Serverhallarna som hostar AI kräver enormt mycket energi, det är väl fine om det går till nåt vettigt, men hur mycket AI tid går bara till skitsaker nu?
Nej, nu ska jag sluta, förlåt om jag deppat ihop er dag, hade bara så mycket frustration i mig känner jag.
Fast vi har så mycket som gör det lätt att leva i dagens samhälle, blir det också så himla svårt på samma gång? Jag läste (av en forskare om jag inte minns fel) att vi nu har så många enkla lösningar på det som var stora problem för länge sedan, som att förflytta sig längre sträckor, bo klimatskyddat, kommunicera över långa distanser, skaffa mat osv – men däremot har vi istället gjort det som var lätt till något som är svårt? Som att andas (det finns kurser i andningsteknik), att ha ett heltäckande skinn på kroppen (som nu plötsligt behöver en hel hudvårdsrutin?) eller att vara i skogen (genom att gå på anordnade ”skogsbad” tex). Jag dissar ingen av dessa saker, men visst får det en att tänka efter?
Varje expert på något jag träffar, eller lyssnar på, tycker ju att just deras ämnesområde är rätt och viktigt. Prata med tandläkaren och du måste ha minst tandtråd och munskölj utöver tandborste och tandkräm, en hudvårdsterapeut kommer förfärat rygga tillbaka om du inte använder MINST 4 olika preparat varje morgon och kväll, en yogi kommer tala om vikten av yoga för dig, olika kostrådgivare kommer ha den ultimata lösningen och en tränare kommer ha alla lösningar på dina problem genom träningen. Missförstå mig inte nu, var och en av de här personerna vill gissningsvis både väl och har säkert rätt i sak! Men när man som vanlig person bara ska klara av sin vardag så måste man givetvis sålla i alla dessa välmenande råd och riktlinjer, och det gör vi ju med. Alla väljer in det de tycker är viktigast i sitt arbete, sitt föräldraskap och sin relation – och kanske för sig själv med, om man hinner med.
Bra och god mat är något jag alltid valt, men vad som är ”bra” mat varierar mycket beroende på vem du pratar med.
Men ändå – eftersom vi i olika sammanhang matas av ”den enda rätta vägen” av 100-tals välmenande personer i medier och annat, så tycker i alla fall jag att det också ofelbart lämnar efter sig en känsla att man är misslyckad i 99% av alla ”rätta vägar”. Jag är en vuxen person, jag förstår rent logiskt att det är omöjligt, men det är samtidigt också himla svårt att känna sig lyckad och nöjd med all den kunskap vi har om saker som ”kunde göras bättre”. Många av sakerna vi får information om är ju också vettiga råd, jag förstår att det vore bättre om jag gjorde det ena eller det andra, och jag skulle ju VILJA kunna göra fler av sakerna rätt. Och nu börjar det ändå krypa en under skinnet lite – jag kan fullständigt skita i råden om nån hudvårdsrutin, men jag kan förstå råd om tex rehab eller skadeförebyggande träning och verkligen VILJA, men jag mäktar bara inte med i min vardag. Jag kan välja att lägga krut på en massa olika saker i mitt föräldraskap, men jag kommer aldrig orka ta alla strider i alla sammanhang. Jag fattar det – men det hindrar mig inte att KÄNNA att jag BORDE.
Det här är ju en bieffekt av medievärlden vi lever i såklart, många röster hörs om många olika saker. Jag kanske kunde önska mer nyansering av alla ”experter”, och lite mer förståelse för att det finns fler experter – och att det ju också finns experter som har olika åsikter om vad som är bäst i en enskild sak.
Mvh, en som ibland blir lite trött på att känna att man inte gör nånting tillräckligt bra alls.
godatankar.com 