Den här helgen inleds åtminstone med någon form av total mental utmattning, relaterat till alla saker man rent mentalt behöver hantera när det kommer till tonåringarna. INTE för att de är på något sätt besvärligare än en genomsnittlig tonåring, absolut inte, men det är fruktansvärt svårt att för egen del hitta rätt balans i vad de behöver. Det är ju såklart enorm skillnad på 18-åringen och 14-åringen och deras behov, och eftersom vår ambition är och alltid har varit att vi vill deras bästa så går det åt vansinniga mängder energi och tankeverksamhet till att diskutera, hantera och fundera kring vilken hjälp de behöver, vad de VILL ha, vad de BORDE ha, vad är lagom, hur gör vi bäst osv. Helt slut är jag nu, och säkerligen ändå inte ens ett dugg en bättre förälder.
Så, vad blir det för helg då? Den kommer inledas med träning – det kommer några veckor nu framöver när det är andra saker inbokade så träningen kommer bli lite lidande, därför extra viktigt att gå på det som jag kan gå på. Sen ska vi försöka preppa växthuset med bevattning och grön-täck, så att jag kan plantera ut tomater och chili där på söndag. Innan vi åker iväg på semester kommer vi behöva ha så mycket automatbevattning som möjligt, äldsta tonåringen kommer ju vara hemma men jag är liiiiiite orolig för mina växter. Mindre orolig för djuren som är mindre risk att han glömmer 😉
Ska också bara njuta av vår ”medelhavsaltan” som jag nu döpt vår öster-altan till, där vi nu planterat ut Kvitten, Sötmandel och Persika som träd, och satt en vinranka på pergola och så hela det fina landet utmed huset då med. Är barnsligt nöjd över hur fint det blev här!
Tja, läser man kommentarsfältet på Krickelins inlägg, så är det i alla fall tydligt att jag då inte är det minsta ensam i min vilsenhet. Det i sig är ju både trösterikt och sorgligt – för det blir väldigt tydligt att det här (förklimakterium och klimakterium) inte är något som uppmärksammas eller prioriteras av vården ens här i Sverige. Då har ju jag ändå tur som HAR fått bra hjälp av hormoner, har ju inte alls samma utmattning och hjärndimma som innan, och sover dessutom ok åtminstone i perioder. Alla är noga över att inte ”klaga” och också att alltid betona vilken tur vi har som bor här osv, och jag är FÖR att inte gå och gnälla SAMTIDIGT som vi också måste få snacka av oss om det här ibland? Lite som att vara nybliven förälder, det kan BÅDE vara otroligt härligt OCH skitjobbigt – samtidigt.
Och ÄVEN om det på ett sätt är ett riktigt i-landsproblem så är det samtidigt INTE det, eftersom det i grunden påverkar hur kvinnor mår, utöver allt annat man ska handskas med så här mitt i livet. Karriär, familj, vardagspussel, träning, personlig utveckling och alla andra miljarder saker, det blir ju inte lättare när allt i ens inre känns lite kaosigt. Så även med alla stora problem (ni vet krig, klimat, miljö och omvärldspolitik) så kan det i bland kännas deprimerande att man inte känner sig fin en dag när man vill det. Två tankar i huvudet samtidigt, eller hur?
Mvh, hon som tjuvstartar lite bubbel i väntan på sin kompis
Skönt som vanligt att formulera ur sig något i alla fall, och se att vi är många. Och det är ju inte ALLA dagar jag känner så här, men ibland. Och det får ju liksom vara ok det med.
Krickelin skrev ett inlägg idag, med 100% igenkänning. Mitt i allt kaos i omvärlden så hade det ju känts skönt att känna sig helt trygg och säker på sig själv, men eftersom jag inte drunknar i en översvämning (för övrigt, det är väldigt torrt nu, det får gärna komma lite regn och fylla på vår brunn) eller får söka skydd pga bombningar så kan jag tydligen ändå gå och bekymra mig över trivialiteter.
Jag befinner mig i någon form av identitetskris, känner jag. Eller, det har jag väl gjort till och ifrån ett tag, men just nu har det blossat upp lite igen. I går avbokade jag träningen eftersom jag haft sån himla huvudvärk i ett par dagar (inte spänningshuvudvärk utan förkylningshuvudvärk, annars hade träning varit att föredra) och gick istället och letade lite kläder på second hand. Jag är inte så duktig på det, men har ändå greppat att om man ska hitta NÅT så behöver man lägga mycket mer tid än om man bara går in i en affär och köper nåt.
Vad köpte jag då? Jo men lite oversize t-shirts och en bylsig hoodie – allt som liksom bara gör att jag kan gömma mig lite i min ”outfit”. Jag har mentalt accepterat (typ) att jag är större nu än innan utmattningen och har absolut NOLL energi till att lägga ner den stora insats det skulle innebära att göra något åt det, speciellt som vi äter himla bra mat nu (med bra menar jag i detta fallet lagat-från-grunden, gärna ekologiskt, inte snabba kolhydrater och inga dåliga fetter). Jag vet EXAKT vad jag skulle behöva göra för förändringar i kosten om det är så, men det går liksom inte ihop i mitt liv just nu, det går inte laga olika mat till mig och övriga familjen och de enkla anpassningar man kan göra, gör jag redan. Skit samma, det är inte viktigt, hatar att det ens stör mig, men jag kan inte ljuga heller, ibland gör det det.
Tröjorna jag stickar själv är också stora och bylsiga – mysiga och goa, men nu när det inte är tjocktröje-säsong längre vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig.
Klippte mig ju med, och fick en superfin frisyr, men då fick jag lite identitetskris pga att jag helt plötsligt tittade tillbaka i spegeln på ungefär samma frisyr som jag hade när jag var 20, och det kändes fel? Att liksom hitta sig själv i den här ”medelåldern” är så svårt…. Som en väldigt välkommen bonus av hormonbehandlingen så har jag i alla fall fått tillbaka mer av mitt hår (tappade extremt mycket efter utmattningen), men nu vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Eller kanske är det mer så att det kvittar vad jag gör med håret nu så känner jag ÄNDÅ mest att jag vill gömma mig.
Behöver hitta en ny frisyr, inte den halvlockiga page jag kört med superlänge, och heller inte kanske det korta som blev nu. Gillar det här från förra sommaren, som är lite av ett mellanting? Orkar inte locka håret alltid, då är kortare skönt, men å andra sidan behöver kort hår fixas med på ett annat sätt. Vilket idiot-problem…
Så, just nu känner jag mig identitetslös och lite generellt misslyckad (pga så är ändå samhällets bild av kvinnor uppbyggt, vi ska ALLTID känna oss lite misslyckade) och vill bara gömma mig i stora kläder. Det var ändå lite skönt att läsa att Krickelin (och åtminstone hela hennes kommentarsfält) går igenom precis samma saker, då är det inte bara jag som känner mig vilsen nu. Det är så jävla ytligt, men samtidigt går det också lite djupare, för att jag känner mig vilsen i min kropp är ju också ett resultat av att jag känner mig lite vilsen rent allmänt just nu. Och det är ju svårare att hantera, då är det enklare, men egentligen meningslöst, att fokusera på det ytliga… Vet inte ens om jag förmår formulera nåt vettigt om det vilsna inre, inte utan att det blir för privat för en blogg.
Till sommaren i år så händer något som både är jättenormalt och jättekonstigt – vårt äldsta barn tar studenten. Han går nu sista terminen på el-programmet på Bäckadalsgymnasiet (och har en taskig lågkonjunktur i bygg att komma ut till), och blir ju därmed student. Det känns himla konstigt att ha ett barn som är så stort, för jag tänker att han är som lilla F ungefär, som är 8 år och som sitter mitt över mig vid bordet och färglägger.
Men oavsett om det är konstigt eller ej att vi nu har ett så ”vuxet” barn så har jag lite ångest över själva firandet. I normala fall så firar man ju genom att släkt och vänner samlas vid skolgården för utspring, och sen bjuder man på studentmiddag/studentfest hemma under kvällen, där studenten i bästa fall gör ett snabbt inspel innan hen sticker ut och festar.
Men, sedan ca 7 år tillbaka har jag pga anledningar jag inte tänker gå in på nu eller här, ingen kontakt med min pappa (O’s morfar). Det hade väl inte varit så himla komplicerat om det inte är för att mina föräldrar fortfarande bor ihop. Så nu kommer vi alltså stå på varsitt hörn av skolgården antar jag, och sen kommer ju inte O’s morföräldrar komma hem till oss och fira antar jag. Det blir, som med alla högtider sedan dess, mest en situation som gör mig väldigt, väldigt ledsen – och arg med för den delen. Som med alla högtider blir det hattigt och halverat.
Barnen firar födelsedag med oss här hemma tex, och åker sen till mormor och morfar och firar där liksom. Det ska tilläggas att vi bor typ i samma stad. Det är vad det är, men det gör att det känns väldigt avigt att ordna studentfirande (vilket vi ju kommer göra ändå såklart, för O).
Tror att han var lite yngre än Filip är nu här. Men ja, vi har tre pojkar som är väldigt lika varandra!
Nu brukar ju inte studenter vara hemma så långt stund ändå, men kanske blir det också så att han med sitt scoutgäng drar upp för att fira studenten genom att hajka i scoutlokalen ute i skogen, så då ser vi honom definitivt inte på ett tag. Jag kommer ändå bjuda in min bror med familj från Göteborg, och maken sin syster från Malmö och bror från Vimmerby (typ), men det är ju inte alla som kan ta ledigt en fredag bara sådär heller.
Jag vet inte om HAN bryr sig jättemycket, men JAG blir väldigt ledsen av det hela. Jag vet ju att vi inte är de enda med en ”komplicerad” familjerelation – kan ni inte komma med lite tips på hur ni har löst lite liknande situationer?
Jag är så himla mentalt trött just nu. I min omedelbara närhet har det varit turbulent ett tag, av olika anledningar, vilket resulterar i många känslor och mycket tankeverksamhet – och en del konflikthantering. Sen har vi ju det ”lilla” problemet med allt som händer i omvärlden…. Visserligen är det klimat och bygg och fastighet som är mitt främsta fokus när det gäller omvärldsbevakning, men självklart blir det också en stor mängd bevakning av det som verkar vara inledningen till ett tredje världskrig. Med Trump vid ratten i USA känns det verkligen som man som liten världsmedborgare har slängts ombord på en karusell som går i vansinnesfart, och både Ryssland och Kina skrattar gissningsvis gott åt att de inte behöver göra jobbet själva.
Precis som med klimatfrågorna så har jag svårt att förstå hur ”folk” inte kan vara mer oroliga? Jag tycker inte jag är en person med katastroftänk i övrigt, verkligen inte, och jag har inte historiskt varit någon som oroar sig för världsläget, men nu tycker jag att jag konstant går med en klump i magen. Normalt sett tycker jag att det är meningslöst att oroa sig för saker som jag inte kan göra något åt, men i läget som råder nu så lär ju hela världen påverkas – och även om inte jag kan ändra något för den stora helheten så kan jag ändå försöka se till att min familj står rustade. Men där blir det ju svårt, ja, vi har en låda med beredskapslivsmedel och så, men eftersom jag naturligtvis inte vet exakt HUR och NÄR saker kommer hända så känns det som en omöjlig balans att gissa sig till. Och osäkerhet = stress/oro.
Vår beredskapslåda, inte tillräcklig i sig men tillsammans med allt vi har i skafferiet blir det ändå ett tillskott.
I tider av desinformation är det också svårt att vara helt säker på de nyheter som kommer, helst när alla om Trump får en att tänka ”va, nä det kan inte stämma!?!”. Förutom svenska nyhetskällor så har jag en favorit på instagram, som liksom på ett sätt som går att både förstå och på ett sätt även skratta åt, ger en nulägesbild av omvärlden. Det blir en skräckblandad förtjusning, så att säga, att kolla när han sammanfattar världsläget just nu… Vill ni följa så heter han johnstone.gregory på instagram.
Jag ser att de flesta bloggar jag följer ger sitt stöd till Ukraina, några häpnar (med rätta) över hur Trump har tagit ifrån kvinnor i princip alla rättigheter, men i övrigt är det ganska tyst om situationen. Det är svårt att förhålla sig till allt, men när läget är som det är nu så känns det jättekonstigt att inte skriva om oron. Rimligen är vi också fler som är oroliga, kanske gör såna här inlägg folk MER oroliga, eller så kan vi prata om det som oroar och kanske hjälper det – vad tror ni?
*Angående rubriken, vi har haft diskussioner på jobbet om vilket startdatum man kommer säga det blev för tredje världskriget (om inget ändrar sig radikalt så är det ju dit vi är på väg), och vi och chatGPT tror att man kommer säga att det började samma datum som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – alltså att vi redan tekniskt sett lever i det.
Topptjänstemännen på USA:s departement för inrikes säkerhet fick i fredags ett memo från Trumps styre: ”Avbryt omedelbart allt arbete relaterat till klimatförändringar och stoppa bruket av terminologi kopplad till klimatförändringar i DHL:s program och dokument, så långt det är lagligt möjligt”.
Det känns vid det här laget som man sitter på en sinnessjuk bergochdalbana, som är på väg käpprätt åt helvete rent ut sagt, när man tittar på vad som händer i världen just nu. På linkedin går det läsa vagt trösterika resonemang från forskare att det ”nog inte blir riktigt så illa som det låter” med Trumps politik, men för egen del så måste jag säga att bilden av hur världen kommer se ut inom kort, drastiskt har förändrats till det sämre. När inte National Institutes of Health inte ens får använda ordet WOMEN eller ens COVID för den delen så känns ju tex Handmaids Tale mer som en rimlig framtid för USA än som en dystopi.
Jag skriver om trivialiteter som träningstajs och odlingar, mest för att få känna att det finna någon normalitet i världen ännu, och med ett hopp om att det, som en del forskare säger, inte kommer bli riktigt lika illa som det låter, men det känns ihåligt och falskt. Samtidigt är det i princip omöjligt att förhålla sig till allt detta, som en ”vanlig” person. Speciellt när det blir mycket omvärldsbevakning på klimatområdet på jobbet, och tro mig när jag säger det, det ser inte ljust ut – även om inte nyheterna rapporterar så mycket om klimat (än).
Jag vet att ni inte vill läsa om sånt här, att det bara låter alarmistiskt och är deppigt, men hallå, nu är det den här världen vi har att förhålla oss till, och det är dags att vi inte blundar för frågorna? Att fler och fler känner klimatångest är helt rimligt, utifrån det som händer, och då blir det ju extremt konstigt att försöka existera i en värld som inte låtsas om frågorna heller – det är bättre att vi får prata om det tänker jag.
Bild av DALL-E
Det är lätt att känna sig hopplös och väldigt liten, men det verkar ändå som många företag (och amerikanska delstater) fattar att vi inte kan låta världen gå dit Trump vill ha den, så även de små sakerna vi gör som privatpersoner spelar roll – ge inte upp!
Nån gång ibland, så är det så svårt, svårt att hitta sitt värde i någonting alls. När man inte känner att man tillför något som förälder, maka, kollega eller vän, och det man tillför planeten är nog mindre än det man tar av den. När det är svårt att motivera ens sin existens.
I dag var en sån dag – dag 895 i januari.
Jag är inte dum, jag fattar att jag inte har mindre existensberättigande än någon annan, men ibland kan det ändå kännas himla meningslöst. Jag är redan tämligen meningslös för de två äldsta barnen som helst vill vara någon annanstans, och vem är jag när inte lilla F behöver mig längre sen heller?
Det är säkert hormoner, men idag är det en sån dag i alla fall. Kram på er andra, om ni också har en sån dag idag.
Den leriga ursäkten till icke-väder kan också vara orsaken. Ge mig hellre lite kyla och snö, om det nu är för tidigt för vårsol….
Sitter denna nyårsdags-kväll och alla barnen är i säng, inklusive tonåringarna som knappt sovit senaste dygnet. Vi har satt oss i soffan framför TV’n och precis när vi sätter på TV’n är det reklam, och VAD i HELVETE!?
Först ut är det nån kvinna som får frågan vad hon önskar att hon kunde säga till sitt tonåriga jag – och budskapet är reklam för en jävla bantnings-app?!?! FÖR DET VI VILL SÄGA VÅRA TONÅRIGA JAG ÄR ATT DE SKA BANTA?!?! Vad i helvete? Det följs av reklam för nätcasinon och oändligt med reklam för REA typ överallt.
Jag vill bara säga en sak, till mitt tonåriga jag om man så vill – och det är NEJ!
Nej du behöver och SKA inte banta!
Nej du ska inte lägga pengar på nätspel (har iofs heller aldrig hänt)!
Nej du ska inte köpa en massa skit du inte behöver bara för det är REA!
Nej du ska inte intensivsatsa på nån träning i ett par veckor för att sen ge upp!
NEJ!
Kan inte 2025 vara det året då vi fattar att det är dags att lägga av med kropps-shaming för kvinnor? Året då vi själva kan ta beslutet att vi äter det vi själva vill äta och det vi mår bra av att äta? Och att INGEN dömer någons utseende?!?
Kan 2025 få vara året då folk fattar att vi måste sluta konsumera i onödan om vi vill ha en planet kvar alls? Då vi inser att allt billigt skit som köps från Kina betalas på andra sätt än med dina pengar, i liv, lidande och en förgiftad planet?
Kan 2025 också få vara året då varje person hittar glädje i sin egen form av träning och bygger en balanserad vardag så vi mår bättre rent fysiskt? Låt ingen döma ditt val, hitta bara något DU gillar och som du mår bra av? Och som kanske också innebär att du ibland lyfter lite tungt för din framtida hälsas skull?
Och en kanske något kontroversiell åsikt – låt 2025 vara året då alla slänger sina smarta klockor, pulsmätare och smarta ringar – och istället bara faktiskt KÄNNER EFTER om de är hungriga, trötta eller har tränat?!?
Nu ska jag försöka andas i fyrkant en stund och lugna mig tillräckligt för att kunna somna om en stund.
Jag satte mig i soffan en stund vid sju, för att skriva om nyårsmenyn (jag blev aldrig klar med det och det är ändå helt ointressant). 2 sekunder efter jag satt mig ner så kommer en katt och sätter sig i knäet (händer mycket sällan så det var väldigt mysigt), samt två barn som prompt ska klappa katten i mitt knä när den ligger där. De pratar givetvis oavbrutet med mig, obekymrat om vad den andre säger eller vad JAG gör. Några minuter senare kommer det sista barnet hem och nu har jag tre barn samt en katt, som alla vill ha min uppmärksamhet, svar eller något annat av mig. Javisst, maken var och tränade men det hade ändå blivit likadant.
Missförstå mig rätt, att barnen pratar med mig är en av de saker jag älskar mest och tycker så mycket om, men just när alla villhöver något av mig samtidigt och det också är när jag behöver få sätta mig i lugn och ro några minuter, då blir det också skitjobbigt. Det går åt så otroligt mycket mer mental kraft för mig än för maken (ingen shaming på honom, men jag önskar också att jag kunde vara så ifred i mitt eget hem ibland). Jag lyssnar efter bråk som är på uppgång, om nån blir behandlad illa, om någon gör nåt den inte ska eller om det för den delen blir helt tyst (ni som har barn vet). Jag håller reda på när var och en åt sist, om den behöver göra något (duscha, äta, gå ut lite) och försöker se till att de sysselsätter sig med något. Jag försöker VERKLIGEN vara lika obrydd som maken, men det är lika görbart som att be mig flyga eller göra en pull-up för den delen.
När det enda man vill är att vara ifred en stund, i sitt eget sällskap… undrar om det blir nån skidåkning i år, har ju inte direkt varit på gång hittills i vinter i alla fall. (Gammal bild alltså)
Så apropå det där jag nämnde lite hastigt häromdagen om att jag skulle vilja ha ”Relationer” som fokus ord för 2025… Jag har funderat rätt mycket på det, och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till. Har jag varit på jobbet är mitt sociala behov tillfredsställt och slut, är jag hemma och barnen är hemma tar slut, och på helgerna vill jag oftast ha lite ork till att göra annat och dessutom hänga med maken. Det finns liksom inte riktigt tid eller energi till att lägga så väldigt mycket mer tid på relationer än jag gör? En stund efter träningen finns lite ork, och tid, men det är ju inte så mycket att den stunden kommer göra något magiskt, ska jag träffa en kompis som inte är på samma träning så blir det ju också lite lamt – ”hej, vill du träffas i typ max en timme bara du och jag för jag har en lite lucka nu att vara social, men sen måste jag hem och lägga mig för att orka med mitt liv?”
Nu märker jag ju att de stora killarna allt oftare kanske INTE hänger hemma, utan hänger med kompisar, vilket gör att jag i alla fall kan släppa deras behov en stund. Ja förutom att jag vill se till att de får mat och kommer hem i tid för att orka med SITT liv då. Det blir kanske mer social ork över framöver, jag hoppas det i alla fall, för till och med en fd utmattad introvert själ tycker ju väldigt mycket om att hänga med nära vänner. Men ska jag verkligen ha ”Relationer” som ord för 2025? Jag vet inte riktigt ja… Jag får nog tänka en vända till.
Jag misstänker att vi är på väg in i en sjukdomsperiod i familjen, Lukas vaknade med ont i halsen, feber och ont i huvudet, och jag känner att nåt är på gång i kroppen med. Passade därför lite på att träna, ifall det blir nåt ordentligt, och eftersom det bara var styrka idag – the Crossfit Total. Det är axelpress, knäböj och marklyft, där man slår ihop den tyngsta man klarar på var och en. Jag tog personbästa i alla tre idag, och känner mig mycket nöjd över det, samtidigt som jag VERKLIGEN hade velat ta 100 kg i marklyft i dag.
I princip alla mina träningskompisar ligger på över 100 kg i det, och det känns verkligen inte som om det vore orimligt att klara? Jag tog 90 kg (+5 kg från förra PB) och det kändes riktigt bra om än tungt, men på 93 kg fick jag inte upp den jäkla stången från backen. Ska se om jag inte kan få lite tips där, tycker jag har bra teknik i marklyft men jag kan inte riktigt själv identifiera exakt vart det fallerar… Det får nog bli nästa års mål förresten, i träningen, att klara 100 kg i marklyft.
Nöjd med dagens resultat ändå, på det stora hela
Jag är inte superförtjust i att sätta mål med träningen för övrigt, det finns säkert 100 bra anledningar till att göra det, men det är inte något jag går igång på sådär jättemycket. Till vardags finns det ju heller inte möjlighet till mina 3 pass i veckan, och då blir det det som råkar stå på schemat för dagen, så det är svårt att hitta tid till att öva på något specifikt – det finns inte tid och ork till att åka in och göra något extra liksom. Marklyft är ändå en sån där ”allmän styrka”-gren, så den tänker jag blir bättre med det mesta vi gör.
Apropå mål för året och sånt, jag gillar att reflektera över sånt som kommer, och litegrann på det som varit. Nyårslöften är ju totalt meningslöst, men att ta en paus och utvärdera lite vad man kan vilja skruva på inför det kommande året – så att man gör en hållbar justering någonstans – det gillar jag. Jag VET att det gärna ska vara mätbara mål, men som sagt, det är inte det jag går igång på – och dessutom kommer alldeles för mycket saker som inte JAG kan styra över, påverka mitt resultat. Någon form av övergripande inriktning, som inte kräver något av mig jag inte kan leverera, men som ändå är till för att få mig att bli en liiiiite bättre person.
Krickelin brukar välja någon form av ord som mantra för det kommande året, och det gillar jag. Även om jag nog inte definierat det så, så skulle jag vilja säga att jag har haft ”hälsa” som mantra för de två senaste åren, och nu med facit i hand (för ett nuläge åtminstone) så känner jag att jag verkligen lyckats. Jag har en bra och stabil rutin med träningen, jag äter bra, sover typ ok och har tack vare hormonbehandling fått en betydligt bättre situation rent mentalt. Att jag nu kanske kommer välja ett annat ord är ju inte för att jag INTE kommer fortsätta arbeta med min hälsa, utan för att jag ju har skapat ett livssituation med bra förutsättningar för att fortsätta med mitt hälsoarbete – utan att jag behöver göra någon extra ansträngning för det, precis det jag varit ute efter. Bra jobbat av mig!
Funderar lite på var årets ord skulle kunna vara. Kanske BALANS, som i att hitta en balans i arbetet här på gården så att det inte blir alltför mycket (som förra året). På mitt arbete HAR jag en bra balans, och den tänker jag göra allt för att bibehålla.
Till och med utsikten från jobbet är balanserad 😉
Annars funderar jag på RELATIONER, det lutar åt att det får bli det som behöver vara fokus kommande år. Relationer med barnen (främst tonåringarna) och relationen med maken är sånt som absolut skulle behöva extra arbete och omsorg, och som jag kommer behöva prioritera oavsett vad – men jag skulle verkligen vilja komma dit att jag kan arbeta med mina övriga relationer med, alltså kompisar. Jag vet knappt ens om jag har några kompisar kvar, jag har träffat dem så sällan sedan utmattningen, men jag har också fått några nya – från träningen!
Herregud, det här blev visst jättelångt, jag ska utveckla detta vidare, men det får nog bli en annan dag för nu är det dags för middag.
godatankar.com 