En piss i Mississippi

17 november, 202317 november, 2023 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag märker att jag inte skriver här inne lika ofta längre, och funderade lite på varför. En del är nog att jag får en stor del av mina ”sociala interaktioner” via jobbet, men en ganska stor del är att världen känns så svår att navigera i just nu. Jag är ju bara jag, och mina i genomsnitt 250 läsare om dagen är mindre än en droppe i internets stora hav. Skulle jag sluta blogga så skulle det nog mest påverka bara mig själv, och nånstans måste jag få utlopp för min lust att skriva (orkar INTE börja med nåt bokprojekt igen som det känns nu). Men det är svårt, jag är alldeles för liten för att påverka någon opinion i krig (eller finns det någon som inte tycker krig är skit och vi dödar inte barn?!?!), klimatfrågor eller ens små vardagsfrågor. Folk dör och dödar varandra, familjer drabbas av allvarliga sjukdomsfall, klimatet är nästan bortom räddning och biologisk mångfald finns snart inte mer. Och i utkanten av allt detta så finns lilla jag, som kanske ena dagen skriver om vad vi sysslar med på gården och nästa tycker det är lite trist att inte ha nån fin topp till julfesten – båda delarna känns ju i ett större sammanhang så banala att det är löjligt. Jag känner heller inte att jag fyller ett behov av verklighetsflykt och lite roligheter, som tex Gynning och Berg pratar om i sin podd. Det här är gissningsvis inte nåt ni som läser funderar på, men ibland blir det som en snårig djungel av tankar jag ska navigera mig igenom för att skriva, och oftare och oftare går jag vilse innan jag kommit fram.

Jag skriver ju för att jag tycker om att skriva, samtidigt skulle det inte kännas lika meningsfullt om ni slutade att läsa. De bloggar jag följer är generellt sätt väldigt breda och avhandlar både högt och lågt, och det tycker ju JAG om att läsa om. Kanske gör ni detsamma – men det känns svårare att skriva om trivialiteter nuförtiden och det är ju mest det mitt liv består av. Jag ser ju lite statistik över det som lockar, ni är många som kommer och läser mina recept vilket gör mig kanonglad, men det är ju inte något jag hinner få fram nya av i någon mängd eftersom det tar (oväntat) mycket tid att lägga upp just recept. Många läser om utmattningen, det skriver jag ju om med jämna mellanrum, men det är inget jag kan/vill skriva om varje gång heller. En del av er kommer för att läsa om arbetet på gården, men kommer jag tappa er nu då över vintern när gården mer eller mindre ligger i dvala? Vad tänker ni själva i allt detta, vad är kul att läsa om, vad ger er inget alls?

Om man skulle ta och….

15 oktober, 2023 / LindaG / Lämna en kommentar

De flesta som känner mig hyfsat väl, vet nog att jag är ganska impulsiv. Faktiskt så ser jag det som en av mina bästa egenskaper – jag är bra på att göra en snabb bedömning på rimligheten i min idé, och sen GENOMFÖR jag idén. Självklart blir det galet ibland, ibland blir det bara fel och ett antal gånger har jag påbörjat saker för att inse att jag egentligen inte har tid eller ork att genomföra det riktigt bra. Vid det senare så är jag oerhört tacksam att jag har en make som oftast hjälper till att färdigställa saker när min ork tryter.

Men ändå, jag har gjort SÅ mycket roligt i mitt liv tack vare att jag följer mina infall! Det kan vara från stort – hej, vi köper en gård och flyttar till landet! – till smått, som att jag i helgen kände att jag ville testa att göra kimchi. Åt ju sååå god kimchi i stockholm och är nyfiken på om jag kan kopiera den! Blir den bra ska ni få recept, det lovar jag – men det tar ju typ minst två veckor innan det är klart… Suck.

Andra impulser jag följt har gett mig tex dykcert, grönt kort i klättring, karriärbyte, diverse konstiga maträtter, stickade vantar, nya planteringsland, diverse gårdsdjur och tre barn ;-). Framförallt har jag lärt mig SÅ mycket på alla mina påhitt! Även de som inte gått helt som planerat har ju ändå gett mig erfarenheter och nya kunskaper, sånt som jag aldrig testat om jag inte GENAST genomfört den idé jag fått för mig. Jag tycker det är sånt slöseri att sitta och hitta på saker man vill göra för att sedan inte genomföra dem?! Såklart inom rimlighetens gränser, annars hade jag väl vid ett eller annat tillfälle flyttat till en söderhavsö och sagt upp kontakten med omvärlden, hahaha….

En annan idé jag fick var ju att köpa en hangris till en av våra hongrisar, och nu bor ju Frank här ihop med Doris. Jag vet inte om jag berättat det? Tanken är ju att dessa två ska vara ett par för livet, och få små minigris-kultingar i framtiden. Han är väldigt stilig – eller hur?

Jag hade egentligen tänkt att detta skulle få bli en städ-helg, men så var det så himla fint väder så istället blev det en utefixar dag idag. Vi plockade upp jag vet inte hur många kilo potatis från potatislandet vi inte satt någon potatis i i år, vi hade varit alldeles för slarviga när vi plockade upp potatis förra året och helt plötsligt så var hela landet fullt med potatis igen. Bra på ett sätt, men det landet skulle egentligen vilat från potatis i år… Vi får se. Jag kommer inte kunna lösa en 4-årig växtföljd på den mängden potatis jag helst vill ha, då måste jag anlägga 2 till stora trädgårdsland och det orkar jag inte sköta om.

Som sagt, så himla fint ute nu – aroniahäcken som är lite varstans runt vår mark är vackert roströd, och på träden runtomkring ligger det som en guldig aura.

Så, vad har varit din bästa – och sämsta – impuls du följt? Och vilken impuls har du INTE följt, och varför?

Det värsta ordet

9 oktober, 20239 oktober, 2023 / LindaG / 1 kommentar

Man skulle kunna tro att jag var mitt i min pms, om det inte vore för att jag knappt har nån pms och aldrig har haft, och för att det dessutom är helt fel tid för det.

Allt skaver och känns fel.

Det är inget direkt som utlöst känslan i sig, inte plötsligt i alla fall, det mesta är som vanligt. Men jag känner mig ledsen och – i brist på andra ord – skör. Det är ett ord jag rent generellt har väldigt svårt för, det känns som det varit ett ”mode-ord” ett tag nu och ett ganska fånigt sådant med, men trots det så måste jag nog erkänna för mig själv att det är precis så jag känner mig. *rys*

Jag betvivlar precis allt. Jag är en dålig förälder, varför gör jag inte mer/annorlunda med vart och ett av barnen? Jag är en dålig kollega, orkar inte ens med alla sociala sammanhang ju och har alltför lite tid och ork över till att hjälpa andra. Jag är en dålig partner, vad gör jag för att förtjäna att bli älskad? Jag är kass på träningen, varför blir jag inte bättre? För någon som normalt sett identifierar sig mer med epitetet stark men böjlig så är ju hela begreppet skör rakt i motsats.

Jag tänker att det är ok att känna allt detta, men också att jag inte behöver lägga så mycket vikt vid det. Det är bara en dålig dag, eller kanske en vecka, och det är allt det är. Jag har sån tur, på så himla många sätt, och en sak jag har tur i (eller hur man nu ska säga) är att jag inte direkt verkar har några anlag för depression. Inte ens när jag var utmattad var jag deprimerad, vilket såklart hjälpte massor.

Däremot måste det vara ok att känna sig deppig (vilket i mitt huvud inte är samma sak som deprimerad) ibland. Men man behöver ju inte låta det ta så stor plats, liksom.

Just nu känner jag mig så himla trött, ingen träning som har piggat upp, en seg liten förkylning som stökar, ganska mycket stora sociala event på jobbet och så värst av allt – mörkret som kryper sig på tidigare och tidigare. Inte alls konstigt att känna sig deppig, ändå blir jag överraskad. Det jag allra helst vill är att sitta uppkrupen i en famn och bara låta någon annan ta hand om mig för en gångs skull, men en vardagkväll som 3-barns mor så finns det på kartan – det är alltid någon som behöver en.

Så, nu har jag terapeutat mig själv här en stund, nu ska jag ta en stor kopp te, en varm dusch och sen sätta mig i soffan och deppa lite. Kram på er!

Lugn, grundad och glad

22 september, 202322 september, 2023 / LindaG / Lämna en kommentar

Efter jag jobbat klart idag (hemifrån idag) och hämtat Filip så gick jag ut på gården lite. Så skön luft, och trots två stora skurar så kunde jag inte riktigt förmå mig gå in – inte förrän middagen var klar i alla fall. Gick och klippte ner lite visset, tog in typ 30 kg gurka från växthuset där jag ändå gömde mig från en av skurarna, och plockade in ett gäng solrosor som var överblommade – i förhoppning om att kunna ha dem till fågelmat till vintern. Det var så där perfekt temperatur för att gå runt med bara en tröja som jacka, och dessutom så bjöd himlen på så fantastiska färger, så jag var tvungen att bara stå en stund och titta på hur vackert allt var. Allt får sånt djup i skymningens mjuka ljus, med mörka regnmoln på himlen och fortfarande en nästan aggressiv frodighet på allt grönt jag trodde var för evigt förlorat i försommarens torka.

Kände bara så otroligt tydligt hur bra jag mår här, hur lugn jag känner mig och hur naturligt det känns att gå och pyssla om hönor, ankor, grisar, får och katter. Just i kväll kändes klimatångest och annat långt borta, och jag kände mig bara okomplicerat lycklig.

Jag lät kvällen få fortsätta så – tog med mig en högtalare in i duschen och lyssnade loss på vad jag kände för, och nu har jag landat i soffan med ett litet glas rom och bloggen. Så skönt att bara få liksom bada i den här goa, lugna och nöjda känslan – att inte stressa bort den eller känna att den försvinner i oro för omvärlden för en gångs skull.

Rent generellt så mår jag som person himla bra nu. Eller ja, minnet är ju helt kört, men det gör i alla fall att det blir så mycket lättare att leva i nuet.

Från folk på jobbet som beskrivit mig (i diverse övningar vi haft under året, det är inte så att jag går och ber dem beskriva mig) så hör jag nog oftast ”lugn, grundad och glad” och det stämmer nog till stor del – om än inte alltid såklart.

Så trots mitt kanske lite vemodiga inlägg sist om hösten, så kommer den även med ett lugn i sig – det är ok att vila nu, njuta av allt vackert och skörda det som odlats under året. Inte dumt det heller.

Finns det ens en framtid?

28 augusti, 202328 augusti, 2023 / LindaG / Lämna en kommentar

Det är svårt i dagens samhälle, där informations finns ett musklick bort för det mesta, att sålla i vad som är viktigt och vart framtiden är på väg. Varje expert har naturligtvis sitt eget område för ögonen, och beroende på vem du tar in information om så är det ju många olika saker som är kritiska för att vi ens ska ha en framtid. Pratar du med en klimatforskare så är det naturligtvis klimat och extremväder som är viktigast, någon som forskar om havet kan berätta om olika saker som är direkt kritiska för mänsklighetens framtid och vad som hotar dem, pratar du med en ekonom så pratar hen kanske om hur det ekonomiska systemet kommer se ut framöver, en militär om de överhängande hoten om krig och upprustningen av kärnvapen, en virolog om pandemier eller om du pratar med en biolog så är den biologiska mångfalden nyckelfaktorn till överlevnad. Jag tänker att alla de här har rätt, och allt är på många sätt lika viktigt. Varje område är så stort i sig att jag FÖRSTÅR att man bara mäktar med att koncentrera sig på ett, men det innebär inte att vi ”får” säga att de andra är mindre viktiga – vi vet bara mindre om dem.

*Det blir ett tungt inlägg det här – finns inga bilder som passar egentligen, men för att ni inte ska ge upp hoppet helt så blir det ändå lite blommor från trädgården nu.*

I går lyssnade jag på Max Tegmarks sommarprat, en forskare som forskar om AI och som i sitt sommarprat ger en extremt mörk bild av en ganska omedelbar framtid. Jag tror att AI kan användas till MÄNGDER med bra saker och kanske kan bli delaktig med att rädda framtiden för mänskligheten, men jag ser också att det naturligtvis finns stora risker, som vi ”vanligt folk” kanske inte har koll på. Det som är enklast att förstå är väl kanske att det vi ser är ”snäll AI”, dvs AI som byggts av och som utvecklas av den laglydiga delen av befolkningen, men jag har svårt att tro att inte det finns folk i den ”undre världen” (förlåt, jag kan inte slänga mig med det uttrycket utan att det låter konstigt) som utvecklar AI UTAN de inprogrammerade spärrar och riktlinjer som den officiella AI’n har. Lägg till då allt det här Max berättar om Super-AI mm, och ja, jag kan absolut förstå oron och se att den är verklig, den med.

Det är så mycket att förhålla sig till, som en liten människa. Klimatet jobbar jag ju med dagligen vilket både känns bra – eftersom jag GÖR nåt – och dåligt – eftersom jag ser också att det inte görs tillräckligt mycket. Krig kan jag nog bara vagt förstå utifrån vårt priviligerade liv, och det känns inte som jag har så stor påverkan på, biologisk mångfald kan jag jobba med i microskala här på gården, men AI? Nej den har jag inte någon chans att påverka arbetet kring som jag kan se det. Lägg då till dessutom att jag som jag nämnde inledningsvis att det naturligtvis finns MÄNGDER med saker där en AI kan hjälpa oss, och att det är ett verktyg och framtid vi inte kommer kunna undvika.

Vad ville jag med det här resonemanget? Jo, för det första, lyssna på sommarpratet – visserligen ger det en existentiell ångest men det är inte ok att helt blunda för farorna heller. Sen måste man nog, för att inte gå under rent mentalt, välja sin strid, så att säga. Vi kan inte göra allt, men alla kan verkligen göra något. Välj det område som ligger dig närmast, och försök gör NÅGOT, om det så bara är att sortera dina sopor lite mer noggrant. Vi kan ju inte gå runt och vara rädda jämt, och en känsla att man gör något konkret kan hjälpa en att förhålla sig till oron.

Jag har så galet många komplexa känslor inför framtiden, den känns som den kommer vara ”som nu”, den kommer försvinna i ett kärnvapenkrig, den kommer bli som Waterworld, Mad Max, Matrix eller Terminator – det är ingen idé att skicka barnen till skolan för de behöver lära sig andra saker för att överleva, det är KLART att de ska gå till skolan för att ta framtiden framåt, självklart behöver de gå i skolan eftersom allt är ”business as usual”…. Det är överväldigande, skräckinjagande och till och med en gnutta spännande – kommer jag se oss gå in i en post-apokalyps (mitt favorittema på filmer och böcker)? Det svåraste av allt är att inte veta – för HUR ska jag kunna förbereda oss och våra barn inför framtiden när den kan te sig på så väldigt många olika sätt?

Paradoxalt nog fortsätter nu denna måndag och vecka som vilken som helst, strax ska jag gå på föräldramöte för förskoleklassen, jag ska boka in veckans träning och sen är det en fullspäckad jobbvecka som ska planeras, vardagsmiddagar som ska lagas och barn som ska tas om hand – precis som vanligt. Jag TROR att de flesta av er, mina kompisar, kanske inte alls reflekterar över detta och då känns nog hela inlägget ödesmättat och kanske till och med lite fånigt. Men jag vet också att jag har ett gäng läsare som faktiskt ÄR oroliga.

Hur resonerar du? Vilken ”strid” väljer du? Vilken framtid förbereder du dig för, och hur?

Spridda skurar

24 augusti, 202324 augusti, 2023 / LindaG / 1 kommentar

Vad svårt det är att att hinna och orka göra det man vill och behöver nu när det är jobb på heltid igen. Önskar verkligen att vi hade möjlighet att redan nu minska arbetstid under sommaren som vi planerat, men men, det funkar ju inte riktigt i det ekonomiska läget nu.

En av många saker jag inte hinner/orkar är ju att blogga till vardags, idag tar jag en stund på lunchen till det bara för att liksom fånga alla kringflygande tankar – de tar upp sån plats i mitt huvud annars. Det här kommer bli spretigt, kan jag varna för redan nu!

I går kväll när jag skulle ner och mata katterna i stallet såg jag att potatisen i det stora potatislandet drabbats av potatisbladmögel, och i princip all blast var helt brun. I en kanske fåfäng förhoppning om att rädda själva knölarna klippte jag ner all blast – vi har ingenstans att förvara potatis förutom i själva jorden, så den fick vara kvar där. Noterade därefter att tomatplantorna vid stallet också var drabbade – visserligen i tidigt stadium men ändå – så där tog jag in alla gröna tomater och slängde själva plantorna på min ”skräpkompost” (gödselplattan i betong som jag använder som kompost för sånt jag inte vill sprider sig). Började få onda aningar och kollade övriga potatisar och ALLA hade mögel…. Blev så ledsen! Fick fortsätta arbetet med att klippa ner och få bort allt, ungarna fick värma lite rester istället för att jag gjorde den mat som var planerad, och jag höll på ute i trädgården i nästan tre timmar med något jag varken planerat eller ville göra. Det kändes tungt…

Kvällen blev dock liiiite bättre när jag åkte och hämtade maken som varit på Drättinge Battlecamp med jobbet, för OJ vilken solnedgång och vilka färger över Skärstadalen! Höll på att köra i diket flera gånger…

*Önskar jag haft med riktiga kameran, men mobilen fick duga*

Hemma var det inte heller fult på kvällen, men nu var orken heeeelt slut till att göra nåt mer.

En av alla saker jag verkligen skulle vilja göra mer är att fota – på riktigt, med den ”riktiga” kameran. Kollar jag på förra årets bilder så var det mycket mer fina bilder, och jag saknar verkligen att fota – det gör det dessutom lättare att se allt vackert och vilsamt.

Jag försöker bekämpa mitt dåliga odlingsår med det som går, har beställt lingon och blåbär från en i Ölmstad som plockar och säljer, och har länsat de sista krusbären för att åtminstone få till liiiiite marmelad. Saknar dock allra mest äpplen i år – ser att många skriver att det är ett jättebra äppelår, men alla mina är ”malätna” och väldigt små! Inget att ens skära runt för att använda delar av äpplena 😦

På jobbet har jag supermycket att göra men det är även väldigt roligt – ”min” konferens på tisdag har nu 55 anmälda mot tidigare rekord 33, känns oerhört roligt – och lite nervöst! Vi har även lanserat ytterligare ett event förutom det som är inplanerat sedan tidigare, så bollen är i full rullning där. Kul! Nästa vecka ska vi, förutom att ha konferens, på utvecklingsdagar på Visingsö, samt att vi flyttar hela jobbet både fysiskt och organisatoriskt in till Regional Utveckling som sitter i ”Teliahuset” snett över Ica Maxi. Mycket på gång som ni ser.

Själv känner jag att mitt Jag är lite borttappat. Både skönt och lite jobbigt, skönt att inte gå runt och fundera på hur man ser ut eller så , men samtidigt lite vilset att inte ha nån tid att ägna åt sig själv (förutom träning, det är ju MIN tid). Åh på tal om träning förresten, det känns riktigt bra nu! Jag är fortfarande i kass form men jag känner att jag gör lite framsteg och det är såååå efterlängtat! Känner också att kroppen svarar litegrann, och jag känner mig inte längre helt och hållet som en säck potatis. När det gäller det yttre så känns det lite trist just nu, men kan i alla fall konstatera att jag aldrig någonsin haft så ljust hår som jag har just nu – det har blivit så himla blekt i sommar!

*PS, bästa Anette som klippt mig såklart.*

Pendlar mellan att tycka att det är fint och att det bara ser orange ut… Fick ett ryck häromdagen och målade naglarna i någon slags försök att återta lite ”värdighet” och inte bara känna mig som gårdsarbetskraft. Oklart om det gav något mentalt resultat.

På tal om gårdskraft så tittar vi såklart på Hjälp vi har köpt en bondgård, vilket både är sååå roligt och dessutom skönt för man ser att allt inte är rosa moln, men så blev jag också en gnutta sorgsen. De har ju haft i alla program ”fixardagar” när de bjuder in vänner för att greja en heldag, och jag tycker det är en så himla mysig idé. Men jag känner inte att jag kan göra likadant, för dels så vet jag inte hur jag ska hinna gengälda tjänsten och dels så är det ju typ omöjligt att överhuvudtaget lyckas matcha kalendrar så man träffas ALLS och då är det oftast bara EN kompis med i leken ändå. Jaja, det är nog lättare om man är kändis… eller är det något man skulle tycka var roligt? Fast nä, folk har nog fullt upp med sitt eget.

Fick fortsätta det här efter jobbet, för det var mycket jag ville ”få ur mig” visst. Kram på er, och ha ett bra veckoslut!

Två år efter utmattningen

17 augusti, 202316 augusti, 2023 / LindaG / 4 kommentarer

Ungefär vid den här tiden för två år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. Förra året skrev jag en slags sammanfattning av läget, och jag tänkte att jag skulle uppdatera det lite, men först en liten överblick av hur jag mår NU.

På det stora hela mår jag väldigt bra! Jag känner mig stark och frisk i detta ”efter-utmattningsläget”, alltså i det liv jag har nu och där inte strävan är att ha det och må som det var innan utmattningen. Ett litet gäng symptom kvarstår och verkar vara mer eller mindre permanenta dessvärre, men det är inte värre än att jag för en okänd kan framstå som lite vimsig. Jag har haft tur! Jag tror också att det varit lättare att bryta sitt gamla, sjuka sätt när jag både bytt jobb helt och även tack vare att vi flyttat till gården – som ju är min största dagliga källa till återhämtning och energi.

*Skönt med ett jobb som tillåter arbete hemifrån när det känns motiverat.*

Jag tänkte att jag skulle gå igenom listan jag skrev för ett år sedan, faktiskt har ju mycket ändrats!

Kvarstående symptom, ett år efter sjukskrivning för utmattning:

Svårt att fokusera/koncentrera mig längre stunder – det här går faktiskt bättre och bättre, märker inte av det så ofta längre.
Svårare att ta in komplexa problem och bearbeta – samma här, det går bättre, även om det inte är som innan. Undantag är huvudräkning, får inte ihop det alls längre.
Uruselt närminne – skriver jag inte upp saker eller in dem i kalendern så är de glömda på ingen tid alls. (Mötestider hjälper visst inte ens när man har dem i kalendern 😂) – det här går inte bättre, mitt närminne verkar vara permanent skadat och det blir ibland rent skrattretande.
Orkar inte lika mycket – inte alltid sant längre, men det beror mycket på vad orken ska räcka till. Med det sagt är jag helt slut på eftermiddagarna efter nästan två veckor på jobbet, och lugna veckor dessutom.
Gör eller jobbar jag för mycket så blir sömnen omedelbart värdelös – fortfarande sant och verkar förbli så.
Blir fortare trött i sociala sammanhang – verkar också vara kvarstående, lite besvärligt när man har ett tämligen socialt jobb emellanåt, men man får planera in vila.
Jag behöver vila – varje dag (nåt egentligen alla behöver men som jag aldrig gett mig tid till innan) – åh, det här behöver jag ju fortfarande, men det är svårare att ge sig tid till det nu, rent mentalt märker jag.
Jag har svårt att hantera lite mer intensiv träning – det blir visserligen bättre, men väldigt långsamt. – Det här har ju blivit bättre! Jag KAN numer tåla en del flås och pulshöjningar, men det tar väldigt lång tid att förbättra märker jag.
Kroppen och själ har nästan ingen elasticitet i sig längre, på så sätt att jag inte kan tänja på mina gränser nästan alls. Tar det stopp så gör det, det går inte alls att göra som förr och ”pusha” igenom eller härda ut. – Inte helt sant längre, numer är jag som ett riktigt tjockt, stumt gummiband, dvs det finns liiite elastisitet.
Finns ingen koncentration till multitasking – nej multitasking lär jag aldrig bli bra på igen
Ny punkt – har väldigt svårt att hitta vanliga vardagsord ibland, märker det framförallt när jag löser korsord och VET att jag kan ordet men det är som det glider undan. Kunde hända någon enstaka gång innan, men då var det typ vad nån skådis hette eller så bara.
Ny punkt igen – apropå namn så var mitt namnminne redan innan dåligt, nu är det katastrofalt. Nog den jobbigaste punkten att tackla i jobbet….

Blev lite förvånad själv när jag läste listan, för jag trodde det skulle vara samma punkter igen, men faktiskt har ju en hel del ändrat sig. Vi kollar på den positiva lisan med:

Kvarstående symptom som är på positiva sidan:

Jag funderar nästan inget på framtiden utan lever otroligt mycket mer här och nu. Inte egentligen av någon slags ambition utan en bieffekt som är väldigt tydlig är att jag inte kan tänka så långt fram, med då den väldigt positiva bieffekten att jag inte längre lever några veckor längre fram i huvudet. – åh, har tappat liiiite av denna, men ska öva mer på att vara helt och hållet i nuet igen.
Lite på samma spår så ältar jag hellre (nästan) inget längre. – mestadels sant nu med
Jag känner mig så himla mycket mer tillfreds och är allmänt gladare, något jag tror är en direkt effekt av de första två punkterna. – yes! Hävdar bestämt att utmattningen på det stora hela varit något positivt för mig!
Jag har blivit bättre på att ge mig själv tid att vila – även om denna punkten nog är den jag har mest kvar att jobba med. – har blivit bättre på att känna in vad jag själv behöver, men är fortfarande dålig på att planera in vila.
Jag (försöker) sluta med att prioritera bort min egen tid för träning och vila när något kör ihop sig – det här har jag lyckats bra med! Och mår såklart bättre av att följa.
Jag känner mig lugn – tja, det får man nog säga
Jag har (lite) bättre tålamod än när jag var som mest stressad. Dock en bra bit till att jobba på här. – uhm, jag jobbar vidare med denna kan vi väl säga.
Jag försöker lära mig, och har kommit en bit på vägen, att det är ok att göra saker som jag tycker är roligt utan att få dåligt samvete – åh, den ständigt svåra frågan att unna sig egna saker. Ibland går det till en viss del, men ofta finns det ett motstånd i mig.
Har lärt mig att multitasking är kasst och jobbar inte på att börja med det igen – word!

Tycker faktiskt att mina avslutande ord stämmer på pricken nu med, så jag låter mitt ett år yngre jag avsluta detta:

På det stora hela så tycker jag faktiskt väldigt mycket mer om mig själv och mitt liv nu. Det är något befriande i att inte kunna tänka på saker en bit framåt, även om man ibland känner sig lite korkad. Hela min livssituation känns mer hållbar med, saker görs i ett annat tempo (när jag inte glömmer mig) och jag känner mig som sagt var mer tillfreds. Kan jag bara undvika stora fallgropar och inte förivra mig, vilket är väldigt svårt när det är roliga projekt på gården, så kommer jag fortsätta må kanon.

Har någon frågor eller så, så ställ dem bara. Önskar er en riktigt bra vecka!

Rotlös

10 augusti, 202310 augusti, 2023 / LindaG / 4 kommentarer

Jag känner att jag lite tappat greppet om var på året vi är – vädret i juli var ju TRIST och senaste veckans besök av Hans har ju gett höstkänslor så det bara smäller om det. Jag KAN inte få höstkänslor redan, jag kommer aldrig orka ta mig igenom vinterns och höstens mörker i så fall! Sol och värme behöver jag tanka på mig i ganska stora mängder för att både ha ork, energi och kanske framförallt lite lust under vintern. Blir det höst redan nu så kommer jag vara gravt mörker-deprimerad redan i oktober – det är tamejfan ORIMLIGT!

Rensade och sorterade ungarnas och delvis min garderob häromdagen och fick typ hänga fram alla höstjackor och se till att tunna vantar och sånt finns lättillgängligt. Hösten är ju mysig om den kommer när den ska, eller framförallt om man hunnit tröttna på svettig sommarvärme och sol, nu blir det bara deppigt.

*Det här fotot tog jag idag för exakt ett år sedan liksom?!?*

Det här är nog kanske världens minst unika spaning, jag vet, men jag känner mig helt rotlös i det hela och behöver få skriva om det lite. Jag är lite rädd att det gått så långt att om det nu mot förmodan SKULLE bli varmt och skönt så kommer det ändå inte jaga bort höstkänslan?!?! Jag har redan tappat all ork och lust för trädgård känner jag, och har inte minsta lilla gnutta energi till att göra någon form av sensommarsådd… Hur gör du för att hantera det hela? HUR ska vi ta oss ur den här känslan?!?

Ekorrhjulet

3 juli, 20233 juli, 2023 / LindaG / 2 kommentarer

För det första, kan vi enas om att vårt samhälle är lite galet, när man jobbar större delen av sitt livet och den absolut största delen av varje vardag går åt till att åka till och från jobbet och att jobba? För det andra – det finns de som verkligen brinner för sitt arbete och för att göra karriär eller som helt enkelt gör jobbet till sitt liv, men det är inte de jag tänker att detta gäller. För det tredje så finns det även en STOOOOOR portion människor som inte har i princip någon möjlighet att påverka sin livssituation (tex ensamstående föräldrar), och det är inte de jag tänker på heller när jag skriver just nu.

Så, för mig och maken så är det självklart så att man lockas något enormt av tanken på att ta sig ur sitt ekorrhjul, att själv ha hela makten i sina händer att arbeta för sig själv. Fast att säga hela makten är ju också fel, för såvida man inte typ vinner på lotto så kommer man ju ändå vara tvungen att arbeta med såna saker som man måste för att överleva, tex att odla mat eller så.

*Med Flax hoppas vi att vi kommer bli självförsörjande även i framtiden på ägg.*

När vi köpte vår gård så var det ju för att det var ett liv vi verkligen kände att vi ville leva. Långt från städer och trafik och med typ hur mycket möjligheter som helst (som vi känner det). Samtidigt så har vi naturligtvis en hel massa utgifter som vi INTE kan göra så mycket åt, såsom räntekostnader och en stor del av matkostnaderna, och även pengar för amortering och ”gårdsinvesteringar” (dvs allt från målarfärg till material för att bygga tex pergola och pengar som ska sättas av för att kunna byta tex en trasig bergvärmepump mm). Ingen av oss har några dyra vanor eller hobbies – det vi lägger mest på varje månad är nog träning för familjen men det är ju också enormt viktigt för att vi ska leva bra liv framåt.

Min förhoppning och plan med att bo på gården är att vi båda vuxna ska kunna jobba mindre sommarhalvåret och sen kanske heltid på vintern, när det ändå inte är så mycket att göra på gården – men just nu med räntor, inflation, matpriser och elpriser mm så är det svårt att gå ner i tid och ändå behålla lite marginaler. Med tre barn finns det också gränser för hur mycket vi vill påverka deras liv (vi vuxna skulle tex nästan kunna leva på det vi odlar på gården under sensommar/tidig höst, men att begära att barnen ska göra det helt och hållet känns dömt att misslyckas om man vill behålla någon form av god ton i familjen), de ska ju kunna ha lite aktiviteter och så med. Sen är det ju lurigt med egen odling med, det är alltid något som inte tar sig, eller som dör pga kyla eller torka, och det kräver MASSOR med tid för att få till odling i större skala.

Just nu är vi som mest självförsörjande sommar-höst på potatis, svartkål, rabarber, bär, tomater, zucchini, eventuellt gurka och förhoppningsvis äpplen. Inte direkt hela kostcirkeln även om det är ett välkommet tillskott!

Men ändå, vi har ett drömmål och något att jobba för, vilket är mindre tid på jobbet och mer tid på gården. Bara det är en stor vinst mot för ett par år sedan, när allt bara skavde men jag inte ALLS visste vart jag ville. Kanske vi om några år kan göra verklighet av planerna – på ett sätt lite sorgligt för samtidigt är det ju NU när barnen bor hemma man skulle vilja ha mer tid med dem.

Sen ska tilläggas att det arbete man har ju också ska vara ett arbete där man trivs, har roligt, utvecklas och allra helst jobbar för något bra – och där har jag det väldigt bra förspänt!

Nåväl, slut på svammel, jag fortsätter nu ha min enda lottorad och hoppas på en drömvinst – men jobbar vidare för att komma närmare drömmen om att vara ur ekorrhjulet med…

PS, på torsdag börjar min semester och jag längtar såååå mycket just nu!

Sommarfamiljen

28 juni, 2023 / LindaG / Lämna en kommentar

Nähä, nu på lunchen tog jag tag i mig och förde över bilderna från kameran till datorn, från midsommar. Kolla vilken fin familj jag har! Helt otroligt att jag lyckades få på en skjorta på alla grabbarna, OCH att alla kollade åtminstone vagt åt kamerans håll! (Notera att jag just blivit omvuxen av tonåringen)

Jag kämpar lite just nu med min självbild känner jag, det går upp och ner. Kände mig väldigt fin i den här klänningen men nu när jag ser bilden så känner jag bara att jag är mycket större än jag brukar vara. Oftast kan jag skaka av mig det och bryr mig inte alls lika mycket längre, men speciellt nu när jag inte kunnat träna på en månad så känner jag mig så obekväm. Jag tränar INTE för att bli smalare, det är inte det jag menar, men när jag tränar regelbundet känner jag mig mer hemma i min kropp och såna här tankar blir inte lika påträngande. Jaja, nu har jag ju kommit igång igen så det löser sig ju. Övar också på att utmana mig med att faktiskt lägga upp bilden ändå, fast jag inte känner mig ”nöjd”.