Ensamheten

I dag är första gången jag tränar på FYRA veckor. Förkylning som blev till halsböld som följdes av 10 dagar med penicillin där kroppen verkade reagera med nässelutslag i slutet – det senare har nätt och jämt lagt sig men nu tänker jag i alla fall testa att träna. Det har liksom varit en ganska deppig period och nu det sista har jag typ haft som en fysisk ångest i kroppen, eller vad jag nu ska likna det vid. Vet inte om det är just det, men jag har känt mig så himla orolig och som att jag typ glömt något viktigt, men det kan likväl vara en reaktion på penicillinet för ångest är inte en känsla jag normalt sett känner. Nu är det som det kryper i kroppen på mig av någon slags odefinierbart obehag och jag har ingen vidare lust eller ork för nånting känns det som, väldigt olikt mig och jag hoppas att det ger med sig snabbt.

En annan känsla som varit påtaglig de här veckorna har varit en känsla av ensamhet. Inte så konstigt när man får hålla sig hemma och jobba hemifrån när man är sjuk, men den kulminerade lite när jag satt på skolavslutningen i årskurs 6 i en fullsatt kyrka och lyssnade på Den blomstertid nu kommer, och inte kände en enda person att prata med. Ensamhet är ett så svårt begrepp att prata om med, det kommer liksom tillsammans med en känsla av skam, det är liksom lite dåligt att känna sig ensam? Det blir komplicerat också, jag trivs väldigt bra ensam och har heller inte energi nog för att framförallt lära känna så mycket nya personer så det kan gå långa stunder innan det blir ”för mycket” ensamhet. Jättesvårt att hitta balansen med, ofta vet jag inte riktigt hur mycket ork jag har till sociala kontakter förrän precis när jag ska ha dem och ibland har jobbet dragit ur all social ork om man haft t.ex. event. Dessutom såklart supersvårt att spontanträffa en kompis – förutom att DEN personen ska kunna så ska ju vardagen funka och eftersom den är ganska fylld måndag-fredag så blir det nästan omöjligt. Helgerna är min viktiga återhämtning och då prioriterar jag ofta att spendera dem på gården med småfix som gör mig gott, men ibland känner jag att verkligen kan sakna att bara sitta och prata smått och stort med en kompis.

Ensamhet är som sagt en knepig sak att diskutera, för samtidigt som jag på ett sätt skulle vilja hinna träffa vänner mer så vill jag ju egentligen också bara hänga här hemma, tänk vad roligt det hade varit att tex rensa i trädgården med en kompis istället för att göra det själv, eller åka iväg och ta en massa timmar till ”bara” sociala kontakter. Men alla har ju sitt eget arbete och sina egna sysslor, det finns ju såklart ingen som hinner sånt ju. Det är lite av ett systemfel eller samhällsfel på samma gång, för precis som i föräldrarollen där vi lägger på uppgifter hela tiden utan att se att man behöver ta bort något – eller kvinnorollen (ni vet, man ska vara bra förälder, laga ekologisk, hemlagad mat, träna, ha karriär, engagera sig i barnens fritidsaktiviteter, hjälpa dem med skolarbete, ha ett rikt socialt eget liv, ha en fin trädgård, åka på semester och så vidare i all oändlighet) så går det ju inte att få ihop. Jag väljer till 98% gården och familjen och prioriterar egentligen framförallt träning 2 dagar i veckan för min egen del och det är ett val jag ju själv gjort för att inte kollapsa, men hörni, jag kan väl få känna mig lite ensam ändå ibland…

Ni hör ju, det har liksom varit lite gnälligt här. Det är liksom ingen fara med mig, jag mår bra och behöver nog bara röra på mig lite, och såklart terapiarbeta mig själv här på bloggen en del. Samhällsproblemet lär jag inte lösa, utan det gäller som vanligt att försöka sålla bort allt som inte är rimligt, även om det ibland känns trist. Men nu tänker jag inte gnälla mer, nu ska jag gå ut till växthuset och bara njuta av allt det fina jag HAR. Kram på er!

Inte mitt favoritord*

Ok, först – jag är superglad för att antibiotikan verkar funka (även om jag inte ropar hej än för halsmandeln är fortfarande svullen ”utanpå” halsen. Det är fantastiskt väder och jag har haft en kanonhelg – ok? Den här känslan är oftast den som dominerat, men jag har en helt annan också som kommer och går lite i styrka.

Jag TROR det är pga antibiotikan jag är så där lite ”svidig” i magen, ni vet, som om man håller på att få magkatarr typ, eller som jag kanske mest förknippar det med – när man känner sig riktigt stressad. Jag tror att det beror på antibiotikan eftersom det började typ samtidigt som jag började äta den (har tagit mig igenom ungefär 2/3 av behandlingen). Problemet är bara att min kropp och mitt huvud inte riktigt vill tycka att det är bara antibiotika, utan de tycker att jag helt plötsligt känner mig ganska stressad. Och är det något mitt huvud och min kropp säger ifrån på skarpen om nuförtiden så är det om jag känner mig stressad. Jag blir lite deppig, orkeslös och framförallt STRESSAD av att känna mig stressad när jag inte är stressad?!?

Kroppen orkar just nu ingenting jämför med vad den brukar, och jag BLIR lite stressad över att vara inne på 4::e veckan utan träning, för träningen hjälper ju både till med stress och får övriga kroppen att må bra. Dessutom har det ju nu gått så pass många dagar att jag rent faktiskt tappar lite av de få muskler jag kämpat så hårt för att få till.

Hjärnan är det lika illa ställt med, jag är ännu mer glömsk och dessutom lite orolig i mig själv känner jag. Trots att jag tycker att det är ett ord som jag normalt sett aldrig förknippar med mig själv så måste jag nog ändå säga att skör* är just hur jag känner mig mentalt. Jag sover kasst och har gjort ett tag, först pga förkylning, sen halsont och senast av känslan av att jag är stressad. Jag VET att jag sover bäst efter ganska mycket (eller vad min kropp och knopp anser vara lagom) vila under dagen, men det är svårt när den här stresskänslan (som egentligen inte är en stresskänsla) strålar ut från magtrakten.

Helt omotiverad bild på en vallmoknopp – men det var den som i mobilen bäst fångade känslan i mig just nu.

Det gör mig lite ledsen att det krävs så lite för att gå tillbaka så mycket (som det känns). Det är säkert så att när jag är färdig med antibiotika och magen slutar protestera så kanske allt går tillbaka till den statusen jag hade på stresshanteringen innan infektionen – vilket ändå var rätt ok. Men när det känns jobbigt och man är trött så är det så lätt att fastna i känslan att det ”kommer vara så här för alltid”.

Ni hör ju att jag förstår att det är ett tillfälligt bakslag, vilket jag ju gör rent objektivt, men samtidigt är det just de här känslorna som kommer och varierar i styrka som känner jobbigt just nu. Det är ändå ganska mycket efter utmattningen som inte är som innan – och även om långt ifrån allt är negativt så kommer det ändå ibland såna här bakslag när det gör mig ledsen. Som nu de senaste veckorna när jag inte kommer ihåg NÅNTING typ och hjärnan bara känns tom – då blir jag lite ledsen för det känns som ett misslyckande, fast jag vet att det är som det är.

Nåväl, mycket navelskådning från mig såhär på kvällskvisten, men det hjälper mig så mycket ändå att få ner det i text. Tack hörni, tack för att ni lyssnar och för att det helt utan faktiska grunder känns som ni förstår.

Bättre begagnad

Två saker jag sett eller hört i veckan fick igång detta blogginlägg – först var det apropå att Rachel (Yogagirl) är höggravid och sen var det när jag lyssnade på Gynning och Berg. Berg hade fått kloka ord från Niklas Strömstedts mamma (om det nu är relevant och jag minns rätt), om att det alltid är svårast i livet när man befinner sig med fötterna på olika plattformar – tex mellan ”ung” och ”medelålders” eller så. I alla fall.

Jag satt i köket och bläddrade förbi Yogagirls gravidmage en dag, och slogs över att jag nu faktiskt äntligen har fått tillbaka hela min kropp alldeles bara till mig själv? När man är gravid delar man ju kropp och när man ammar ger man av sin kropp – och när man har småbarn delar man absolut sin kropp med någon som gärna vill vara nära och helst i famnen. Eftersom jag har långt mellan barnen så har jag ju i princip delat min kropp med barn under typ 16 års tid – men nu är Filip 6 och det är nog oftare jag som drar upp honom i famnen och vill gosa än tvärtom. Så jag har liksom fått tillbaka min kropp nu, absolut begagnad, lite sliten och inte samma som jag började låna ut någon gång för drygt 16 år sedan givetvis, men nu är den bara min igen.

Tre gånger har jag haft förmånen att ha varit gravid, något jag inte skulle bytt bort mot något i världen men som såklart slitit på kroppen.

Jag försöker ge den det den behöver så gott jag kan, jag tränar och slitna axlar ömmar när jag ska sova om nätterna, min träning nu är det dyraste jag någonsin unnat mig själv. Jag ”lagade bäckenbotten” för att ge kroppen bättre möjligheter att kunna röra sig fritt (förresten nåt av det bästa jag själv unnat mig). Jag äter hyfsat vettigt med hemlagad mat, relativt lite halvfabrikat/snabbmat och mycket grönsaker och fibrer. Jag ser till att jag åtminstone kommer i säng i god tid för att ha TIDEN jag behöver för att sova ordentligt – även om jag rätt ofta sover kasst. Jag läser böcker istället för att scrolla på kvällen och jag tar pauser när jag kommer på att jag behöver (vilket kanske inte i ärlighetens namn jag kommer på tillräckligt ofta, men ändå). Jag spenderar merparten av min lediga tid med att arbeta på gården i lagom takt, så kroppen får absolut vardagsmotion även om jag har ett skrivbordsjobb. Samtidigt protesterar kroppen lite mer högljutt för varje morgon och de småskador och inflammationer man drar på sig är allt svårare att bli av med.

Hur som hur så behöver jag släppa den där andra foten som står kvar på en plattform som tillhör ett yngre jag, sluta balansera och istället förhålla mig till att kroppen är visserligen bättre begagnad, men den är åter MIN och den är (typ) hel och frisk. Sluta känna att det är konstigt och ovant och att jag ser gammal ut med skrattrynkor kring ögonen, och istället bara koncentrera mig på att skaffa fler av just dessa. Inte känna att jag behöver forma kroppen för att medierna säger att jag borde det utan istället forma om garderoben för att passa kroppen. På tal om garderob förresten, Underbara Clara tar alltid såna fantastiska bilder på sig själv i hemmamiljö – men av alla ställen där jag ser ut på olika sätt så är det då inte på hemmaplan jag känner mig snyggast. Här är det ju 100% fokus på funktionellt och tåligt och SKÖNT, arbetsbrallor paras ihop med slitna, håliga toppar med färgstänk på och skorna bekläs med antingen muckboots eller foppatofflor beroende på väder. För att må bäst på gården vill jag behöva tänka NOLL på kläderna – jag ska helst knappt känna att jag har dem på mig och absolut inte känna att jag behöver vara rädd om dem.

Haha, jag fotar mig ju aldrig när jag gör gårdsjobb, det är ju tex bara när jag som här skulle skicka nåt knäppt meddelande till maken typ
Eller som här, när man är extra snygg efter en omgång med röjsågen

Nu svamlade jag visst ut lite – men kontentan av det hela är att jag ska ta min fungerande, bättre begagnade kropp med alla dess skavanker och ta klivet upp på den plattform där det inte krockar med min tidigare självbild. Och med det blir det förhoppningsvis mer balans med i tillvaron!

Det jag inte vill berätta…

Det finns såklart en MASSA saker jag INTE vill berätta om mig själv med, jag tänker ju inte flagga med saker jag själv inte är vidare stolt över och det har jag såklart en massa sådana sidor med. Att jag inte har något närminne eller namnminne är ju visserligen heller inga positiva saker i sig, men det är liksom som det är och det blir mindre missförstånd om jag är öppen med det tänker jag mig. Men små dåliga sidor behöver jag ju inte belysa, de som känner mig väl har ju ändå upptäckt dem och ni andra får leva i ovisshet 😉

Jag tycker att jag är hyfsat bra på att utmana min ”Comfort zone” genom att utsätta mig för saker jag inte är helt bekväm med, och på torsdag blir det en sån där grej som jag helst hade låtit bli men som jag nog bara får hitta ett sätt att ta mig igenom. Det kommer bli pressträff om en grej på jobbet och jag kommer (om allt går som det ska) få mitt projekt godkänt – och då ska vi till någon form av pressträff om det. Det här är nog så långt ifrån vad jag är bekväm med som man kan komma, jag tycker INTE om att stå framför en kamera och framförallt inte i ett sammanhang där jag inte helt vet vad som förväntas av mig och där det känns som minsta fel man gör kan bli så himla dumt. Samtidigt är det ju ganska troligt att det inte alls är intressant för tidningar eller liknande att skriva om detta och då kommer kanske det inte typ nån och jag har oroat mig i onödan. Det kommer naturligtvis inte göra att jag INTE kommer ha ångest över här tills på torsdag…

Man skulle ha självkänslan hos en som nyss fyllt 6 och som själv gärna talar om att han minsann är extra stilig idag i sina regnbågsbyxor!

Nu ska jag gå och lägga mig, är sjukt trött efter stökiga nätter med Filip som drömt mardrömmar kombinerat med tidsomställningen. Kram på er!

Misstag

Ett inlägg i Underbara Claras utmaning fånga februari.

Jag tror det finns något talesätt eller citat som går ut på att misstag bara är misstag om man inte lär sig från dem, annars är de bara ett steg i utvecklingen. Det låter som ett bra sätt att förhålla sig till sina misstag och jag tror att jag kanske har ungefär den inställningen från grunden fast jag inte tänkt på det.

På ett sätt har jag gjort tusentals misstag, det blir ju fel en massa gånger i både jobb, relationer, privat och i alla andra situationer man kan tänka sig. Jag har verkligen inga problem att erkänna ett misstag och gör det ofta – men självklart försöker jag lära mig av det så jag helst inte gör samma sak igen.

Vad i hela friden har en snigel med detta att göra undrar du nu? Ingenting, absolut ingenting, men det blir ju för tråkigt med ett inlägg utan bilder och uppenbarligen tänker jag inte spontant att jag ska fota resultatet av mina misstag.

På ett annat sätt har jag gjort få misstag, om man ser till lite större grejor. De misstag jag i så fall gjort har nog alla varit i sammanhanget ”relationer”, antingen med vänner, kärlek eller med barnen. Med barnen är det så svårt att veta vad som blir stora misstag, det som kanske råkas sägas ogenomtänkt en vanlig tisdag kan fastna hos ett barn på ett helt annat sätt en det där stora bråket man hade om något. Jag hoppas och tror (oftast) att mina misstag med dem inte är irreparabla eller att de gjort stor skada på dem, men säker är jag ju inte förrän de blir vuxna själva. Med vänner är mitt största misstag nog att jag inte prioriterat de relationerna nog när jag var yngre, jag önskar att jag lagt mer tid och engagemang i speciellt vissa vänner när jag hade ”all tid i världen”, dvs innan barnen.

Jag kommer garanterat göra misstag framöver med, i alla sammanhang, men om jag slutar lära mig av dem – då säger ni till va???

En ovälkommen kritiker

Hon knäpper fast fötterna i skidorna och står och knyter om pjäxorna tills killen som kom samtidigt som henne har åkt iväg. Han har såna skidkläder som man ser på tv och runt midjan ett litet bälte. Undrar om det är vätska där i, tänker hon när hon ser honom swisha iväg, eller bara hans värdesaker. Valla kanske? Om man plötsligt skulle behöva det här vilket känns otroligt, spåret är inte så långt.

Snön frasar under skidorna de första tagen och ett par gånger viftar hon med armarna som ett barn för att hålla balansen, innan hon hittar någon form av rytm. Skidorna glider helt ok, spåren är inte så djupa och det är lite svårt att hålla koll på spetsen på skidorna, men det går framåt. In på den delen av elljusspåret som leder fram till rundslingan åker hon, ganska tidigt denna lördagsmorgon för snart ska all snö som kommit töa bort igen, och hon älskar ju att åka längdskidor, visst? Efter bara knappa 100 meter kommer en liten backe och hon småspringer sådär som man gör för att få fäste utan att behöva gå som ett V i backen. Hon hinner bara några meter upp i backen innan hela halsen snörper ihop sig och hon får lite som en käftsmäll av hur dålig kondis hon har – har hon ens åkt längdskidor sedan hon blev utmattad? Men hon har ju tränat nästan ett helt år, visserligen mest styrka, men kan det vara så här illa?

Hjärtat känns som det ligger ända uppe under nyckelbenen och trycker och fast hon saktat ner tempot till något som mer liknar promenadtempo så svider och sväller det. Fast hon vet att det varken är farligt med puls eller att det hänger ihop med stress så är det ändå som att kroppen blev lite tagen på sängen och fattar ett eget beslut i frågan. Huvudet kämpar, är hon i så här kass form? Hon försöker lugna tankarna och försöker liksom tvinga hjärnan att acceptera pulshöjningen för vad den är, så inte hela kroppen kämpar emot den med. När hon fått tillbaka andan efter den lilla backen försöker hon hitta rytmen i skidåkningen. Det är lite som med simning, om man stressar och försöker skynda sig så blir det både jobbigare och går långsammare, det gäller att hitta ett lugnt flyt där man får hjälp av rörelsen istället för att bli motarbetad av den, och hon hittar sakta in i någon form av rytm.

Framme vid rundslingan stannar hon igen och knyter åt skorna lite hårdare, känner redan skoskavet komma eftersom hon inte brydde sig om att sätta plåster på hälen, men det gör inget. Det verkar som tur var som det är få i spåret än, hon tycker inte om att känna att hon hindrar andra – precis som hon blir så ledsen av den känslan när man kör teampass på träningen med. Att man är i vägen för någon, inte bara är dålig själv utan gör det dåligt för någon annan, den känslan adderar till den brännande känslan vid nyckelbenen. Hon bannar sig själv för att hon tänker som hon gör, inte hade hon sagt så till någon annan, hon har ju övat jättemycket på att tänka snälla saker till sig själv. Men det går liksom inte, precis som det oftast inte gör det på träningen heller, hur hon än försöker så verkar det inte gå att hålla borta den orimligt hårda kritikern i hennes huvud.

Armar, axlar, ben och rygg – kroppen känns i alla fall stark. Det är hjärtat som inte riktigt vill släppa taget om den där krampaktiga känslan och som får jobba så orimligt hårt eftersom det ska jobba för hela kroppen dessutom. Hon försöker hitta njutet – den där sköna känslan som hon brukar ha när hon åker. Det brukar aldrig gå snabbt, det är heller inte hennes ambition, men hon vill hitta det där som gör längdåkningen till ett nöje och inget annat. Hon åker flera varv och försöker få med huvudet på banan, det går väl något bättre efter en stund. Kanske är det också det att det är tämligen trist väder, det är dimmigt och fuktigt i luften och för varje varv så byts fraset av skidorna mer och mer ut av ett knarrande, blötare ljud. En del av åkningen är ju just att åka när och där det är sådär vackert vinterlandskap.

Flera gånger åker han ifatt henne, killen som började samtidigt. Det gör inte så mycket. På fjärde varvet runt tar energin slut. Inte i musklerna, men i orken. Hon svänger av och tar den lilla avfarten som leder till parkeringen. Precis lagom verkar det som, ett helt gäng i matchande skidkläder och gissningsvis från samma skidklubb kliver på, de ler vänligt och hälsar, hon nickar lite tillbaka och är glad att hon åker i utebrallor och ulltröja, så det inte ser ut som hon kan åka på ett sätt som hon inte kan. Vid parkeringen kollar hon hur långt hon åkte – det är det enda måttet hon tycker är lite roligt, hon struntar i tiden men det är kul att se hur långt man åkt – och de 7 km som telefonen visar känns… typ kanske ok ändå. När hon slutat åka slutar också halsen att snöra ihop sig och tankarna blir inte längre lika vassa och elaka. Svetten rinner utmed ryggraden och under mössan och kinderna blossar – känslan efter är ändå väldigt skön.

Efter en dusch och lite fika så känns det bra igen, hjärnan är inte längre kidnappad av hjärtat och kan återigen se värdet i att tänka snälla tankar om sig själv. Så bra att du kom iväg, tänker hon, det var jättebra jobbat fast du fick kämpa. Hon övar på att peppa och tänker att hon ska prata med sig själv lite som med ett barn ibland, där man stöttar och uppmuntrar, säger snälla saker och håller om. Men hon vet också att nästa gång det vankas någon form av träning alls så kommer de elaka tankarna tillbaka igen, de som säger att hon är så dålig och borde kunna bättre, att hon är för tung, för svag, i för dålig form. Hur hon ska göra för att de tankarna inte ska tränga sig på vet hon inte, det är som att de slinker förbi så fort hon är upptagen med att träna. Knepigt det där, enligt alla undersökningar ska ju träning vara ett botemedel mot både ångest och stress, inte vara det som triggar dåliga tankar – men hon tänker envist fortsätta ändå såklart, något alternativ finns ju inte om man inte vill ha ont överallt. Kanske blir det fler av de bra passen allt eftersom, och färre av de dåliga, hon kan ju bara hoppas.

Och nästa gång det blir snö nog att åka längdskidor, då ska hon öva igen.

Och igen.

Jag är ju inte riktigt frisk

Som jag skrev tidigare idag så landade något i mitt huvud när jag vaknade i morse. För övrigt väldigt häftigt när man ”sovit på saken” och kommer fram till något efter att hjärnan i lugn och ro fått sortera ens tankar, även om det nu inte handlade om att det skett över en enda natt utan egentligen massor. I alla fall, det som helt plötsligt tedde sig helt glasklart var ju att jag ÄR ju inte riktigt frisk – från min utmattning alltså. Det är ju DÄRFÖR jag blivit så himla trött efter sociala kontakter och behöver planera in vila efter ett pulspass, jag ÄR ju inte frisk än? På nåt sätt har jag antagit att jag varit det, eftersom åtminstone försäkringskassan bedömer mig frisk nog för att jobba och det funkar typ ok, och vardagen funkar ju också ok. Men om jag istället går in med inställningen att jag fortfarande är sjuk, om än på bättringsvägen, så förstår jag mig själv bättre. Då är det inte konstigt att jag blir socialt bakis och behöver vara väldigt noga att lyssna på min egen kropp och knopp!

Jag vill fortsätta fota med, det är SÅ kul!

Nu har jag ju inte som målsättning att ”bli som förut” eftersom det gjorde mig sjuk, men jag tänker ju ändå att jag både ska kunna träna och träffa hur mycket kompisar jag vill utan att bli helt färdig efter, och där är jag ju uppenbarligen inte än. Tänk vad svårt det kan vara ibland att se sig själv klart?

Det här hänger lite ihop med vad jag tänker om året som ska komma. Jag har inga mål och planer som så, men såklart ändå en riktning för mig själv. Många saker har jag övat på hur mycket som helst i år, och det tänker jag egentligen mest bara fortsätta med. Som att vara snäll mot mig själv även inuti huvudet, att lyssna på mig själv när jag behöver vila, att låta allt bara få vara typ ok utan att tänka att något alls behöver vara perfekt. Jag vill ju mest av allt jobba så mycket som möjligt här hemma på gården, att vara ute mycket och låta kroppen göra det den mår bäst av, och för att orka med det rent fysiskt så vill jag fortsätta prioritera träning (som även ger ett skydd mot stress rent psykiskt som bonus). Jag vill jobba med mina relationer, jag vill göra roliga projekt som ger utlopp för min kreativitet och jag vill bli ännu bättre på att leva här och nu och glädjas åt det. Rent generellt är jag på rätt spår när det gäller mig själv känner jag, och det kommer jag fortsätta jobba med.

Rent fysiskt så skulle jag ju vilja gå ner till mina planerade max 80% under de 6 sommarmånaderna då det finns mest att göra på gården, men mellan elpriser, lågkonjunktur, bensinpriser och höjd ränta så får vi väl se om det är möjligt ens i år. Just nu ser det tämligen mörkt ut på den fronten, och då har vi inga extravaganta utgifter, dyra vanor eller dåliga löner.

Jag hoppas på lite ungar till våren och sommaren med, i form av kycklingar, ankungar och kanske griskultingar? Förhoppningsvis funkar det också bra att låna sommarfår med, det hade varit så roligt att få testa. Jag hoppas på en bra odlingssäsong och att jag hittar ett bra sätt att odla i växthuset, att vi får en skön och varm sommar och att barnen trivs i skola och dagis. Jag önskar det blir lugnt i omvärlden, att kriget får ett slut och att det lägger sig ett välbehövligt lugn, men jag tror kanske inte riktigt på det. Vi får väl se.

Jag önskar er alla ett fantastiskt år!

Tillökning på gården

Det är lite oklart om min extrema trötthet efter sociala kontakter har ökat jättemycket på sistone, om jag bara inte träffat så mycket folk på länge eller om jag bara blivit bättre på att identifiera att jag är trött – men HERREGUD så trött jag är nu. Vi har varit hos svägerskan med familj i deras stuga i skogarna utanför västervik och sovit en natt där, men min ork tog nog slut ungefär vid 17-snåret dag 1 – jag tror inte jag var så mycket tillskott efter den punkten och inte dagen efter heller. Men det var väldigt trevligt att vara iväg också, det är liksom inte jobbigt för att det är tråkigt eller känns ansträngt, det är liksom jobbigt även med folk som är trevligt att träffa.

Dagen efter svängde vi förbi Tobbes sommarfamilj från när han var liten och köpte med oss fyra otroligt söta mignon-ankor. Dessvärre var jag fortfarande aptrött i huvudet, så jag kände mig rent otrevlig nästan när vi åkte därifrån för att jag inte orkade prata mer. En kontakt i veckan verkar vara typ max… Men i alla fall, kolla här vilka söta små ankor!

Tanken är att de till sommaren kommer få gå ihop med hönorna, men just nu får de bo själva i hönshuset.

I dag hade jag tänkt att jag skulle åkt och tränat, det var ett specialpass nu på morgonen som var både styrka och flås (crossfit), men jag kände på morgonen att jag absolut inte orkade det idag. Även om vi ska fira nyår helt själva så ska det ju ändå fixas lite mat och hela familjen är ju också hemma och är bra om man orkar med åtminstone litegrann, så jag fick tänka om. En bra sak är annars att jag HAR kört ett par riktigt flåsiga pass den senaste tiden, det är typ första gången sedan jag blev sjukskriven förra året som jag känner att jag klarar det – utan att få känslan att jag får en stressatack typ. Däremot tar det ganska hårt på mig än och jag behöver typ lägga mig och vila en bra stund efter – så det är inte något jag kan göra utan att planera in vila också än så länge.

Det här blev ett lite hoppigt och icke-nyårsaktigt inlägg visst, men som sagt är jag rätt trött. Vi har i alla fall lite planer på mat, det blir rösti med vispad färskost, rödlök och rom till förrätt, entrecote med hasselbakspotatis och rödvinssås till varmrätt och chokladfondant till efterrätt. Jag får nog återkomma igen, antingen senare eller i morgon, med lite tankar om det gångna året och det som kommer. Tills dess önskar jag er ett gott nytt år!

Socialt bakis

Jag har en sån avsmak nu för sociala medier känner jag, lite som man har för julmat efter man ätit för mycket. Instagram har länge varit min favorittillflyktsort, men sedan de ändrade algoritmen för 100’e gången så tycker jag den har tappat allt. Jag VILL inte få en jävla massa reels och tips på vad jag vill se, flödet blir bara samma saker eftersom den anpassar sig efter vad jag råkat kolla på och det rörliga är dels lätt att fastna i men heller inte alls så vilsamt som bilder är. Jag vill ha instagram som inspiration till fina bilder och för att se vad nära och kära sysslar med, inte som nåt substitut för tiktok.

Det får helt enkelt bli mer blogg och bloggande och mindre instagrammande, fast det varit så smidigt och roligt att uppdatera där.

Gjorde en reflektion i går med, liiiite på temat socialt – i går kunde vi äntligen fira jul med min bror och hans familj. Det var så himla trevligt och vi hängde hela dagen, opretentiöst och bara mysigt, men herregud vad socialt ”bakis” jag blir fort nu efter utmattningen? Jag har nog inte riktigt tänkt på det så mycket, men efter att jag har träffat vänner så behöver jag MASSOR av vila? Och snälla missförstå mig rätt, jag både vill och behöver träffa vänner för att ladda upp på ett annat sätt, men jag får uppenbarligen också planera in massor med social vila efter. Efter en vecka på jobbet har jag knappt nån ork att vara mer social så helgerna blir oftast bara vi i familjen – jätteskönt men när ska man då orka/hinna träffa vänner? Efter gårdagens jättemysiga häng med brorsan så känner jag att jag helst vill vila från sociala kontakter typ ett par dagar allra minst, eller helst en vecka. Jag känner det mycket tydligare nu helt plötsligt än under själva utmattningen (om jag på något sätt ska definiera mig som frisk men inte symptomfri nu då) att det tog enormt mycket energi samtidigt som det fyller på det välbehövliga sociala kontot med. Knepigt det där, känner mig riktigt socialt bakis idag.

Änskar den fina frosten och snön kunde stannat kvar med, vädret idag är inte direkt inspirerande…

Det ska träffas lite mer släkt här nu i dagarna, och jag får väl bara planera för att vila därefter så blir det nog bra. Det ska faktiskt bli väldigt skönt att fira nyår själva här hemma känner jag nu, dels för att jag inte behöver vara uppe till tolv om jag inte känner för det och dels för att det inte tar så mycket energi. Med det sagt dräneras batterierna stadigt men långsamt med hela familjen hemma hela dagarna med, det är småtjafs och tjat, syskonbråk och matplanering mm som gör att det pyser ut, men åtminstone inte mer än i väldigt långsam takt.

Hur ska ni fira nyår förresten?

Ett ljus i mörkret

När jag satte mig och skulle skriva de två årssammanfattningarna för i år så hade jag en klar bild i mitt huvud över hur jag känner att året varit. Men, när jag började skumma igenom mina inlägg så insåg jag att det skiljer väldigt mycket från vad jag skrivit om. Dels har jag skrivit mindre i år, det har nästan inte blivit några ”vardagsinlägg” utan något mer i botten – det ger visserligen kanske lite mer ”djup” åt bloggen men samtidigt så ger den ju heller inte en riktigt bra bild av mitt år. Sen är det frågan om hur jag själv vill ha bloggen, vill jag få med en bild av hela mig eller vill jag bara visa valda delar (jag har ju ALDRIG skrivit om ALLT, självklart sållar man tusen saker, men den har nog varit mer vardaglig innan)? Jag vet inte riktigt… Blogg som medium passar ju mig perfekt, samtidigt ÄR det ju roligast när man får lite reaktioner och kommentarer – och de kommer i bästa fall på de djupare inläggen. Jag gillar själv att få en bredd på inlägg i de bloggar jag läser, samtidigt vet jag med mig att jag inte läser ”en vanlig tisdag” lika noga som ett djuplodande inlägg om ett ämne med djup. Vad tycker ni egentligen?

Bilderna i inlägget är från den morgonen då frosten kröp in över gården, i minus tio grader, och solen nätt och jämnt orkade dra sig upp över horisonten.

I alla fall, det var inte det jag tänkt skriva om egentligen, utan jag tänkte egentligen reflektera över året som jag minns det. Faktum är att jag rent spontant skulle vilja uttrycka det som att det gångna året varit ett av de bästa i mitt vuxna liv – trots enorma mängder VAB, gott om konflikter i familjen och en utmattning med mängder av kvarvarande symptom. Till det får man lägga alla externa händelser som krig, lågkonjunktur och elkris – alla är ju saker som gör omvärlden osäker och mörk och även om vi sitter löjligt bra till här uppe i Sverige än så länge så har oron ändå numer en permanent plats i min mage verkar det som.

Varenda spindelnät hade en hinna av frost, det såg ut som någon spritsat tunt, tunt över hela gården…

Att jag känner att det ändå varit ett fantastiskt år beror främst på två saker – den första är vår gård. Det gör mig så VANSINNIGT lycklig att bo här? Jag får sån ro i själen så fort jag ser vårt hus på vägen hem från jobb eller vad som helst, jag känner mig så oerhört priviligierad att få bo så här vackert och i det här lugnet. Jag älskar huset, men ännu mer älskar jag markerna och alla möjligheter som finns häromkring. Alla projekt jag kan göra om lusten faller på, känslan när gården kommer till liv med höns och grisar, lyckan att se Filip knata omkring och leva livet – jag kan inte riktigt förklara HUR lycklig det gör mig?! Jag märker också att jag ändå inte skriver så mycket om gården som jag kanske tänker att jag gör (en del går till instagram), kanske är det för att jag är lite rädd att det ska låta drygt och att någon läsare ska bli ledsen för de inte har det som vi har det (rent faktabaserat fattar jag ju att inte alla vill ha exakt det VI har, men ni förstår kanske känslan). Jag tror att jag ska skriva mer om vardagen här faktiskt, för det är ju det i alla fall JAG vill minnas ❤

Den andra saker som ändå gör att jag känner att det här varit ett så bra år är, vilket kanske låter lite konstigt, min utmattning. Jag har fått en möjlighet och blivit tvungen att ändra så många saker ner i grunden av mig själv, och det har varit en så otroligt givande resa. Ja det är en massa negativa saker som resultat av den med, jag har NOLL namnminne, mitt närminne är makalöst kort och dåligt, jag blir SÅ hjärntrött av att koncentrera mig en stund och ganska många gånger blir jag irriterad på mig själv när jag svamlar runt för att jag har svårt att samla hjärnan och orden som jag vill och är van vid. Jag glömmer saker på spisen, jag glömde att jag hade Filip i bilen en dag (bara en kort stund när jag skulle hämta läxböcker till L, han var glad och nöjd och satt och läste men jag hade ändå glömt att han var där?!?), jag glömmer det mesta faktiskt om jag inte har det uppskrivet. Jag framstår nog som rätt vimsig när jag pratar vilket är himla frustrerande. MEN ÄNDÅ. Jag är numer (nästan alltid) SNÄLL mot mig själv, jag lyssnar efter mina egna behov, jag är 100% mer närvarande och en fördel med att inte minnas saker ALLS är att jag heller inte går och ältar sånt som ska/kan hända. Faktum är att min livskvalitet blivit så mycket bättre även med alla negativa saker inräknade att jag ändå tycker att jag gått ur det hela som en vinnare i mitt eget race.

Förresten, det känns lite extra passande att göra den här reflektionen idag när det är den mörkaste dagen på året, för härifrån kan det bara bli ÄNNU bättre?! Nu kommer ljuset tillbaka, och även om det inte märks på länge än så är det mentalt en befrielse att VETA att det blir ljusare varje dag.

Garaget och allrummet där i är nu ouppvärmda pga svindyr el (förutom ett litet rum där vi förvarar sånt som inte får frysa) och fasad och fönster fick en hinna frost i kylan.

Så hörrni, vi hörs framöver, jag hinner önska er god jul lite närmre ändå 😉