Det här var 2017

Måste börja med att konstatera att det blev en rätt bra jul ändå. Till största delen var det tack vare att alla 3 barnen blev väldigt nöjda med sina julklappar, från morgonrockar till earpods, vilket gjorde mig väldigt glad! Sen åt vi såklart en massa gott med, och kollade film och hade lite blandat mys.

Men, för att fortsätta med den här julkalendern som visst pågick ända till nyårsafton, så kommer här en sammanfattning av 2017:

Jag börjar året med att se ut som en julgranskula, här är vi på Universeum. Det var himla tungt att vara gravid ”så här gammal” och med tredje barnet, så även om jag hade vela ha fler barn (känner mig mer än nöjd med de vi har) så hade nog inte min kropp orkat, ens om jag varit yngre.
Vi gjorde små utflykter ändå, åkte skridskor på Ören tex.
Jag köpte bebiskläder för första gången på många år, hade sparat en del pga känslan att vi inte var färdiga, men det är ändå så kul att köpa lite.
Så kom han, den 17 mars, med ett kejsarsnitt (även om det var på håret när vi var på väg in till operation, då hade han vänt sig på rätt håll och de ville avblåsa det hela). 3 kg, liten och nätt!
En söt liten farbror.
Så otroligt stolta storebröder!
Han var rätt smidig som bebis, sov sig tex genom en hel friidrottstävling.
Det blev en massa småutflykter den här sommaren, vi testade glassar på EJFarm…
…och glassar i Gränna.
Brorsorna växer in i rollen.
De stora pojkarna åkte med mormor till LEGOland, sen anslöt vi och tog med dem till Hansapark.
Djurparker….
…gårdscaféer…
badplatser…
…och Liseberg. Små utflykter som går att göra med en spädis ändå!
Han växer ändå, den lille fisen!
Lite grann kommer vi ut i skogen, ibland utan Filip…
…men mest med alla barnen!
Ett händelserikt år på ett sätt, och ändå väldigt lugnt på många andra.

Nyårslöften

På ett sätt gillar jag hela ”ceremonin” med nyårslöften. Det är något trevligt med att kanske titta tillbaka på året och sedan lova saker inför nästa år, sånt som man har förhoppningar om och kanske som mål. Men alldeles för många år när jag var yngre blev det bara nåt så jävla dumt som ”jag ska gå ner X kg eller träna X gånger”, så det förstörde det hela för mig ett tag. Fast i år är jag lite sugen på att ta upp det igen, med barnen, så det blir en tradition.

Jag kom på ett så bra nyårslöfte åt Oliver (tyckte jag, i alla fall), nämligen att han ska lära sig laga minst 4 nya maträtter under året. Det är ju inga avancerade rätter utan enkla saker som falukorv i ugn funkar bra, jag vill bara att han vågar testa lite nytt och inte bara kan göra pannkakor.

På ett sätt orkar jag inte med nyårslöften för eget del, för jag har redan så himla höga ambitioner på ALLT jag gör, så att lägga på något extra blir liksom droppen som får bägaren att rinna över känns det som ibland. Jag skulle vilja ha löftet ”ha mer kul” eller kanske ”var mer spontan”, men det var ju det där med att det är ett himla flummigt mål. Vi får se, jag ska tänka klart runt det hela.

I vilket fall är jag himla taggad för uppesittarkväll med ostbricka för hela familjen i kväll, ser mer fram emot det än själva julafton! Ska bli himla mysigt. Ungarna får hålla koll på varsin bingolott och så blir det en massa gott att äta. Först ska Oliver och jag åka iväg och träna en sväng bara, kan behövas för jäklans vad lätt man blir stillasittande när man är ledig den här årstiden, blir ju helt stel (#gammaltant).

En liten bild från julfikat i går, men en massa gottigt på bordet!

Avslutar med bilderna som redan ligger på min instagram och på facebook, men lyckas man få en himla bra julbild på alla fem (ni som har barn vet hur omöjligt det är) så måste man få gotta sig i det!

Ses vi inte här i morgon så vill jag passa på att önska er en God Jul!

Det här var 2016

Svårt att hinna med att blogga nu när man är hemma allihop, men här kommer en snabbis ur dagens lucka:

Vi börjar året som vi slutade det förra – ute i naturen varje möjlighet vi får. Här är vi vid Vidablick och ska laga mat.
Jodå, barnen gillar det med. Särskilt när de hittar istappar 😉
Det klättras….
…och det äts utflyktsmat.
Vi köper nya kycklingar.
Och vi vandrar. Själva jag och maken tar vi bit för bit av Södra Vätterleden, när vi har möjlighet.
Vi hälsar på barnens kusiner nere i Skåne, i en vacker Skånelänga.
Lukas blir hela 6 år och till hösten börjar han förskoleklass på Dalvik.
Vi åker på bilsemester till Kroatien igen – på vägen dricks det såklart en god veteöl. (ja alltså, inte när vi ska köra bil utan en på kvällen….)
Vårt semesterhus visar sig ligga på en bergssluttning helt för sig självt, ca 5 km från närmsta by (Senj). Vi har den vackraste utsikten jag tror att jag någonsin kommer få ha i mitt liv!
Vi spanar in en av de Kroatiska nationalparkerna – Plitvicesjöarna. (mer om detta finns under semester i huvudmenyn)
Sjukt vackert där!
Här står jag alltså vid poolen vid vårt semesterhus. Den stora ön ni ser bakom mig är Krk. I slutet av den här semestern hände nåt jag nästan gett upp på, jag blir gravid med det som blir Filip, men det vet jag inte om förrän vi kommer hem.
Vi badar och badar i det kristallklara vattnen. Blev sjukt sugen på att åka tillbaka när jag ser det här!
Lilla Senj som är vår närmsta by är tämligen sömnig när vi är här i slutet av juni/början av juli. Nästan inga turister alls, så väldigt lugnt (nästa för lugnt).
Kom igen, bara en gång till. Här ute satt vi och kollade på solnedgången VARJE kväll, helt sinnessjukt magiskt.
Pool precis i kanten av tomten, med all utsikt!
Och nöjespark på hemvägen. Jag känner att jag börjar upprepa mig lite här.
Efter besöket hos kusinerna kunde vi inte låta bli att köpa Muurikka.
Vi paddlar kanot i kyrkekvarn.
Och plockar majs!
Magen växer och brorsorna är spända på ett småsyskon!
Vi avslutar detta året som vi började det, med mycket utflykter! Här Hassafallen.

Det här var 2015

Nästa lucka i kalendern handlar om 2015. När jag gör de här årsinläggen så utgår jag från foton jag haft när jag gjort årets fotobok (gör en för varje år), och även om man självklart bara fotar de glada och roliga tillfällena, så måste det här ändå varit ett av våra absolut bästa år!

Barnen är lite större – Lukas blir 5 och Oliver 9 – och är lite lättare att ta med på aktiviteter. Vardagen blir inte så fokuserad på småbarnsliv längre, rätt skönt!
Jag har börjat spara ut håret från superkort till den frisyr jag har i dag. Vi har barnvakt och hinner gå på fest flera gånger!
Vi följer upp på skogsutflykterna vi började med året innan…
…och det är supermysigt!
Men jag minns också att våren var sjukt stressig, och inför en reell risk att bränna ut mig så bokade jag en superbillig resa till Spanien i april/maj. Den var HEMSK, hotellet var gräsligt med papperstunna väggar och dörrar, maten var fruktansvärd (men vi hade inte råd att äta ute för vi hade ju egentligen redan bokat en semester till sommaren) och poolen var iskall. Barnen pratar varmt om den här semestern och jag vet att vi nu kan skratta åt den, men just då var det inte så kul. Trots det var det ändå avbräcket vi behövde, och vi kom hem med lite ny energi.
Vi gick på fler fester 😀
Vi firade 10-årig bröllopsdag med att åka tillbaka till Ölmstad och Röttle och ta om våra bröllopsbilder – till någons tveksamma förtjusning…
Den sommaren bilade vi för första gången till Kroatien (alla våra semestrar går att läsa om i menyn här uppe) och blev kära i framförallt stränderna.
Vi bodde i det huset vi sen skulle återkomma till 2018, med små förtjusande mini-sköldpaddor.
Fin familj i vackra Rijeka!
Vi drack god tysk öl…
…och gick såklart på nöjespark. Jag vet inte hur många såna här bilder jag har från varje sommar, hahaha!
Med brorsan testade vi för första gången att vandra. Vi gick John Bauerleden och hade bokat skjuts hem efter typ 2 timmar, men efter närmare 5 hade vi fortfarande inte kommit hela vägen till Gränna (extremt kuperat) utan fick ringa efter skjuts efter ca 1,5 mil. Men det var kul!
Sensommar och vi var ute en massa mer, bland annat var ju Lukas stor nog att våga ha med i en eka.
Vi var på surströmmingsskiva hos nära kompisar, himla roligt att testa och en fantastisk fest!
Vi letade oss ut till alla naturområden vi kunde hitta, här är ifrån skurugata.
Och här är från varkullen längst upp vid Hassafallen i Hovslätt.

Jag blir glad när jag ser de här bilderna, och tänker att det var det här året vi dessutom bestämde oss för att försöka få ett till barn. Vi var på en fantastisk plats i livet och fick kanske lite hybris över hur självgående barnen kändes nu när de var så ”stora”. Bortglömda var bajsblöjor, VAB och småbarnsbekymmer och världen kändes stor. Jag hade samtidigt en liten gnagande känsla av att inte jag var ”färdig”, att familjen fortfarande saknade något. Men det skulle dröja många, många månader innan det faktiskt blev ett litet frö i min mage. De här bilderna ger också lite hopp om att även fast man just nu är i bara en massa VAB och passande så kommer snart en lite enklare tid att göra saker igen, och det ser jag fram emot! (Behöver inte förklara att minstingen ändå är älskad och fantastiskt go nu med va?).

Efter studenten

Ingen av mina föräldrar läste på högskolan, men de har så länge jag kunnat minnas alltid påtalat vikten av att skaffa sig en ordentlig utbildning för att ha så stora möjligheter som det bara går i livet. Därför var det ganska givet att jag skulle fortsätta plugga på högskolan efter studenten, men jag visste väl egentligen inte riktigt till vad.

På gymnasiet gick jag samhäll/humanist på Per Brahe och roade mig med att läsa en massa språk – tyska, franska, latin och gammalgrekiska. Har typ ingen nytta av de senare tre, men det var kul att läsa och det kan vara en anledning så god som någon tänker jag nu i efterhand.

Väldigt olikt den person jag är i dag så kan jag inte minnas att jag reflekterade så mycket när jag var tonåring, inte över vad jag ville i alla fall, utan kanske mer på att passa in, hitta kompisar och sånt. På ett sätt kändes det ju också som om min framtid redan stod i en mall – plugga vidare och skaffa bra jobb som inte innebar kroppsarbete (definitionen av ett bra jobb enligt mina kroppsarbetande föräldrar), så därför sökte jag till en ganska bred utbildning inom ett vagt intressant område – dataingenjör med inriktning informations- och medieteknik. En ganska ny utbildning då, och väldigt bred.

För att komma in på den behövde jag mer kemi och fysik (matte hade jag redan läst extra), så jag gick ett tekniskt basår först. Här nånstans började jag väl inse att det var rätt roligt att gå på högskolan – inte för att plugga utan för att festa. Tur att den polletten trillade ner nån gång… Jag reflekterade däremot inte nåt vidare över att det faktiskt gick en kille i klassen som skulle få en *liten* roll i min framtid lite senare.

Den här gamla bilden är från första gången jag använde en digitalkamera – på ett fotoprojekt på högskolan.

Året därpå kom jag in på datautbildningen och jäklar vad vi festade på inspark och hela första året! NU däremot började jag hänga med ett gäng där den där killen från basåret också hängde… Kan ni möjligen gissa er till vem det var? 😉 Vi festade en massa och hade bara ROLIGT, en himla befriande känsla när man tidigare mest bara varit duktig och fokuserat på att få bra betyg. Och där på hösten, på en halloweenfest hos en kompis, så blev han min pojkvän, han som jag nu varit ihop med i 20 år (!!!). Himla coolt! Men det var såklart inte smärtfritt, inte när man är 20 och just hittat en ny del av livet, vi var av och på ett antal gånger.

Darth Maul i bakgrunden hade jag målat, gissa vem det var? 😉 (Det är jag med det vita ansiktet längst fram, från ”the Crow”)

När vi var klara med utbildningen så hade precis it-bubblan spruckit, och av vår klass på ca 45 personer så var det 3 st som fick jobb inom it. Själv hittade jag ett jobb på Sängjätten där jag ändå trivdes och stannade i hela 7 år, men det är en annan historia. Maken gick omvägen via Hemglass och Kjell&Co innan han hittade tillbaka till it-branschen, han jobbar ju mycket mer i den branschen än jag gjort.

Det här är från vår första gemensamma lägenhet, så jag var kanske typ 22 år här.

När jag tittar tillbaka på tiden efter studenten så tänker jag lite att jag kanske borde känt efter mer vad jag egentligen ville göra, inte bara göra det som förväntas eller som är en outtalad ”norm”. Å andra sidan har jag ju haft både roliga jobb och ett roligt liv, även om det inte varit några direkt stora utsvävningar. Svårt också, att veta redan när man är tonåring vad man ska vilja göra i sitt liv, nu har jag ju i och med mitt eget jobbyte förra året visat att man kan absolut byta både bransch och inriktning även mitt i livet, annars känns det som ett alldeles för stort beslut så tidigt. Jag vet ju fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor! (Nä jag har inga planer på att byta jobb, men ni förstår hur jag menar).

OJ vilken textmassa det här blev! Frågor på det?

Julprepp, sliding doors och 2014?

I går var egentligen temat på julkalenderinläggen ”3 sliding doors-ögonblick”. Först tänkte jag att jag inte har några sådana som jag vet om, men sen kom jag på att jag faktiskt HAR ett par – men att det är alldeles för privata tillfällen för att jag ska vilja skriva om dem här, så det blev liksom inget. Vi alla de här tillfällena hade jag nog inte kunnat välja/agera annorlunda just DÅ, men nu i efterhand kan jag känna att det hade blivit skillnad åtminstone tillfälligt om jag gjort annorlunda. Konflikter som ligger och jäser under ytan känns ju som de förr eller senare bubblar upp ändå, men kanske hade inte konsekvenserna blivit så stora – vem vet.

I stället för att blogga om sånt i går så ägnades typ hela dagen åt att baka pepparkakshus och pepparkakor med barnen. Jag vet inte varför jag är så enveten och ska göra egen deg, just till pepparkakshus känns det ju rätt oviktigt vad degen smakar, men ändå kan jag inte låta bli att göra mormors gamla recept. Varje gång jag gör de pepparkakorna tänker jag på hennes pigga, grå ögon, krulliga kritvita hår och knotiga händer som med starka nypor och mycket erfarenhet kavlar ut lövtunna pepparkakor. Mycket tunnare än jag orkar med att göra, hennes kunde man se igenom och de smälte som smör i munnen… Det var många år sedan hon dog nu, men jag tänker rätt ofta på henne, även om jag typ aldrig tar mig tid att åka och tända ljus på hennes grav. Men jag tänker att hon förstår, att familjelivet här och nu måste få vara det som har högst prioritet utan att man för den skull glömmer.

Det här är en riktigt gammal bild på mormor och morfar, de kan inte varit mer än max 60 år här.

Dagens lucka ska ju handla om ”det här var 2014”, men eftersom jag redan babblat på alldeles för länge så kör vi en kort foto-session med de stora höjdpunkterna bara:

Jag försökte mig på en tävling i kickboxing. Det gick inget vidare, men jag var rätt stolt över mig själv att jag vågade försöka. Sjukt vältränad var jag med, det här var lätt året jag toppade formen – över hela mitt liv sett.
Nej det här är inte Filip, det är Lukas som fyller 4 det här året. Sjukt lika är de dock.
Korthårig var jag med, i vårljuset.
På en tripp till Göteborg lyckades vi träffa några stormtroopers!
Såna små sötnosar!!!! Oliver blev 8 det här året.
Vi bilade till Franska Rivieran där mamma firade att hon fyllt år och bjöd på boende en vecka.
Brorsan med ❤
Alltså förlåt att jag ger mig hän lite, men fan vad vältränad jag var. Den där kroppen krävde dock en sisådär 10 timmar i veckan på gymmet, så den lär jag aldrig se igen.
Efter första veckan vid rivieran åkte vi till en veckas boende vid Paris. Hade dock riktig otur med vädret så det var en rätt skruttig vecka, förutom att det är helt meningslöst att åka till en storstad med två ganska små barn.
Vi bodde rätt mysigt ändå, på en bondgård lite utanför Paris.
Hönorna fick också flytta hem till oss – de var egentligen en 60 års-present till mamma som pratat om hönor länge, ihop med hönshus och gård, men hon kände att hon inte ville ha ansvaret så då fick de flytta hem till oss.
Jag tror att det här kan ha varit en av de första utflykterna ”ut i naturen” (eller till dumme mosse), precis i början av det där längtet att komma ut lite mer.
Ser inte som det var kanonmycket snö den vintern, åtminstone inte på den här sidan nyår.

Det var en kort återblick till 2014!

2019 på instagram

Jag använder Instagram rätt frekvent tycker jag, även om jag nog bloggar oftare än jag instagrammar. Men ändå, på mitt instagram har jag i skrivande stund inte mindre än 1905 inlägg, från starten! (Jag heter LindaGladh där om ni vill följa mig)

Det här året då? Vi kikar väl lite! Nu kommer ju bilderna i lite omvänd ordning på instagram, så vi börjar i nutid och går bakåt i året.

En tämligen snöfattig start på vintern har vi haft, så de tillfällen som gått har jag försökt dokumentera för lite vinterkänslan. Annars har det mest varit göttigt , med rom-kalender och champagneprovningar. Oliver blev tonåring, jag har lagat nya recept och jobbat.
I höstas var det bröllop som var höjdpunkten, och alla vackra färger i trädgården!
Sensommar och vi fick äntligen klart vårt utekök. Dessutom hittade vi enorma mängder kantareller typ för första gången i mitt liv! Vi körde go-kart med brorsan och vi var i Hjo och badade.
I slutet av sommaren lade vi klinkers på altanen och hängde mest med barnen ❤ Vi var också på semester i södra Tyskland, men de bilderna hamnade på mitt privata, stängda instagramkonto:
Vi äter gott, dricker en massa underbar tysk veteöl och åkte på nöjespark – superkul! Men inte så mycket semester med en lite väl företagsam 2-åring…
Mitt i sommaren, och vi firar att vi varit ihop i 20 år med att köpa nya vigselringar. Så glad för dem! Tomaterna växer i uterummet och vi försöker ta oss ut i naturen när vädret tillåter.
Jag firar min 40-årsdag och får en resa till Palma på Mallorca i present, dit jag åker med Åsa. Så fantastisk upplevelse, väldigt glad för den!
Senvinter och Filip fyllde 2 år. Jag jobbar i kylan och vi äter semlor, mums!
Förra vintern, och jag åker med de stora grabbarna på en alldeles egen skidweekend i Branäs. Det var så himla mysigt! Blir nog dock ingen hel sån weekend i vinter, utan mer dagsutflykter. Vi firar maken som fyllde 40 och fick en resa till Prag med en kompis.

Det var en kort tillbakablick av året som gick, ett ganska bra år när man ser det så här. Det har hänt väldigt mycket, trots allt!

Blev livet som jag trodde?

Det här var ju ändå en ganska intressant fråga, och konstigt nog en av dem jag inte funderat på sådär jättemycket? Livet bara händer liksom, man stretar på i sin vardag utan några direkta tankar på vad man tror att det ska bli av livet.

Eller, det är ju inte helt sant, för nästan ”medärvt” sitter ju en underförstådd mening med att man ska skaffa man, barn, hus och bil, en vanligt norm som inte alla passar i och som kanske många gånger känns alltför ouppnåelig i det här livet där man aldrig är garanterad att ens träffa någon man vill dela livet med.

Jag har inte så storslagna tankar med mitt liv, eller på ett sätt har jag ju det, för just mallen passar mig rätt bra. Jag vill ha en ”vanlig” familj med man och barn, jag vill bo i hus – fast på landet. Jag vill ha ett bra jobb som jag tycker är roligt, men det är inte viktigt att karriärsklättra, bara jag får utvecklas.

När jag börjar fundera på det så blir det rätt tydligt att jag har haft sån himla tur – dock ska man också lägga till att det ligger mycket arbete bakom (ni vet som Stenmark vars tur blev mer ju mer han tränade). Men i grunden har jag haft sjukt mycket tur. Fram till jag var ungefär 20 var jag helt säker på att jag inte skulle hitta någon partner, jag var alltid ”den snygga tjejens kompis” som fick hänga på på ett hörn. Lätt klichéartat så var det först när jag verkligen själv började njuta av att vara singel och tyckte det var roligt som jag träffade han som blev Maken. Det var väl inte planerat att det skulle vara min livskamrat redan som 20-åring, men man kan ju inte låta bli att hålla fast med någon man älskar bara för man inte är så gammal…

Jag hade himla tur som träffade just han som blev min man ändå. Det är ju helt sjukt bara det. Vi har haft många och långa problem och vi har gjort slut och blivit ihop, men vi har kämpat oss igenom allt hittills och jag er inte att det helt plötsligt skulle ändra sig. Han är min livspartner, helt enkelt, och utan honom skulle jag vara halv. Vi har ändå varit ihop i halva våra liv dessutom!

Vi har också haft sjukt tur med våra barn. Det var ett himla kämpande för att bli gravida, med våra tre barn har vi sammanlagt försökt i nästan 6 år, eller 2 år per barn, och det var verkligen en kamp. Men vi klarade oss med medicin som hjälpmedel och behövde inte gå så långt som till tex IVF. Våra barn har överlevt sina förlossningar och tiden i magen, och alla 3 barnen är friska – det är sinnessjukt mycket tur kan jag känna, speciellt när nära och kära kämpar och har kämpat med olika saker där. Då kändes det ändå självklart, men för varje barn vi fått så har jag känt att oddsen för att det ska vara ett friskt barn ändå blivit högre (lägre? Kommer aldrig ihåg vilket som är vilket….)

För ungefär 1,5 år sedan, så små!

Vi har tre kanonfina pojkar – som vi också lägger ner himla mycket tid och energi på. Inget av det som ytligt sett kanske ser ut som ”tur” kommer ändå gratis skulle jag vilja säga, men att de är friska ÄR ju tur.

Vi har ett superfint hus, mycket tack vare att vi hade lite tur med tajmingen när vi skulle bygga men även tack vare att vi lägger ner en massa jobb på huset hela tiden. Jag älskar det här huset och det kommer alltid betyda väldigt mycket för mig, även om vi nu känner att vi så väldigt gärna skulle vilja flytta ut lite mer på landet.

Mycket arbete och mycket kärlek går det åt på ett hus!

Himmel vilket långt inlägg det här blev… Så blev livet som jag tänkt då?

Nä, det blev det inte.

Det blev bättre!

Det här var 2011

En till ”lucka” från Jennys adventskalender. Den kommer nog bli rätt komprimerad pga nattens ”sömn” med en vrålhostande Filip i famnen i så upprätt läge som möjligt. Nog om det, är till och med trött på att skriva om skiten.

Det är ju jäkla tur att jag bloggat ett tag, annars hade jag inte kunnat säga något mer om 2011 än att Lukas måste blivit 1 år och Oliver 5 år. Undrar om jag kommer minnas bättre när jag blir gammal? I alla fall, utefter bloggen så hände ungefär det här 2011:

Nyår, 2010-2011

Vi är hemma halva veckorna var, och jag slökollar massor med avsnitt av engelska Masterchef. Minns att det var himla bra, och helt annorlunda än det svenska. Därtill är det visst precis det här året jag kör igång med LCHF vilket funkar bra ett tag.

Det är mest småbarnsliv jag skriver om, för det är ju det jag är mitt uppe i. Märker att jag tar det lite mer avslappnat den här gången, då kändes det som allt varade för evigt…
För jäkla söta, de små trollen! Och så små…

Frustrationen över att inte vara en tillräckligt bra förälder finns redan här. Samtidigt försöker jag få till en fast anställning på mitt gamla jobb där jag hittills bara varit konsult via eget företag.

Vädret verkar göra en tvär vändning från ett par decimeter snö i slutet på mars till sommartemperaturer i slutet på april (vad avlägset det kändes nu).

Vi köpte vår bil som nu är vår andra-bil (och som känns rätt skruttig vid det här laget)
Vi var en sväng på västkusten med vänner…
Där vi också var på Legoland.
Vi ställde till med fest på tema sommar…
..såklart med en massa lekar!
Lite motvillig syskonkärlek ❤
Vi firade Oliver som blev 5.
Vi lekte i snön…
och jag fick till slut den där anställningen och var med på årets julfest med tema vilda västern.

Det hände säkerligen en massa annat däremellan, men jag hinner inte riktigt leta mer i bloggen för nu är det nån som vaknat!

En gång 2019 som kändes…

… Är rubriken på dagens ”lucka”.

Jag tyckte det såg ut som ett svårt ämne, direkt när jag såg det, dels för att det som känns mest skriver jag oftast inte om här men också för att jag först inte kom på något att skriva om. Sen kom jag på att jag kan skriva om ALLT för nu för tiden tycker jag just att ALLT känns?? Vet att många håller med om att man blir mycket mer känslig för varje barn man får OCH för varje år som går och jag håller verkligen med!

När man får barn får man liksom hjärtat utanpå kroppen, men jag vet inte vad det är med ålder som gör att man känner mer. Kanske blir man bara bättre på att känna igen och erkänna känslor?

Det här året har varit ganska mycket känslor, men här är några av de som förekommit mest;

Trygghet. Jag känner mig ganska trygg i mig själv och vem jag är, och att jag löser saker på tex jobbet (när jag väl förstår vad det är jag ska göra ska tilläggas).

Osäkerhet. Motstridiga känslor men också en vanlig känsla tex på jobbet INNAN man förstår vad man ska göra. Osäkerhet om man gör rätt och osäkerhet om vad mina kollegor tycker om mig och min prestation.

Ensamhet. Svårt att hinna få ihop träffar med kompisar och liten tid över. Många kollegor men få nära kompisar på jobbet, men det ger sig kanske med tiden. Jag vet att jag är svår att förstå sig på.

Stolthet. Jag är stolt över allt jag lärt mig och har gjort, stolt över min prestation. Och jag är så himla stolt över mina barn, över min otroligt snälla och inkännande nioåring, och över min nyblivna tonåring som är så modig och vågar göra saker på egen hand.

Det var ett axplock ur det jag kände just nu, oftast är det ett enda kaos av känslor åt alla håll samtidigt. Puh…

Bild från sensommaren, hade säkert lika många motstridiga känslor den stunden med.