Julprepp, sliding doors och 2014?

I går var egentligen temat på julkalenderinläggen ”3 sliding doors-ögonblick”. Först tänkte jag att jag inte har några sådana som jag vet om, men sen kom jag på att jag faktiskt HAR ett par – men att det är alldeles för privata tillfällen för att jag ska vilja skriva om dem här, så det blev liksom inget. Vi alla de här tillfällena hade jag nog inte kunnat välja/agera annorlunda just DÅ, men nu i efterhand kan jag känna att det hade blivit skillnad åtminstone tillfälligt om jag gjort annorlunda. Konflikter som ligger och jäser under ytan känns ju som de förr eller senare bubblar upp ändå, men kanske hade inte konsekvenserna blivit så stora – vem vet.

I stället för att blogga om sånt i går så ägnades typ hela dagen åt att baka pepparkakshus och pepparkakor med barnen. Jag vet inte varför jag är så enveten och ska göra egen deg, just till pepparkakshus känns det ju rätt oviktigt vad degen smakar, men ändå kan jag inte låta bli att göra mormors gamla recept. Varje gång jag gör de pepparkakorna tänker jag på hennes pigga, grå ögon, krulliga kritvita hår och knotiga händer som med starka nypor och mycket erfarenhet kavlar ut lövtunna pepparkakor. Mycket tunnare än jag orkar med att göra, hennes kunde man se igenom och de smälte som smör i munnen… Det var många år sedan hon dog nu, men jag tänker rätt ofta på henne, även om jag typ aldrig tar mig tid att åka och tända ljus på hennes grav. Men jag tänker att hon förstår, att familjelivet här och nu måste få vara det som har högst prioritet utan att man för den skull glömmer.

Det här är en riktigt gammal bild på mormor och morfar, de kan inte varit mer än max 60 år här.

Dagens lucka ska ju handla om ”det här var 2014”, men eftersom jag redan babblat på alldeles för länge så kör vi en kort foto-session med de stora höjdpunkterna bara:

Jag försökte mig på en tävling i kickboxing. Det gick inget vidare, men jag var rätt stolt över mig själv att jag vågade försöka. Sjukt vältränad var jag med, det här var lätt året jag toppade formen – över hela mitt liv sett.
Nej det här är inte Filip, det är Lukas som fyller 4 det här året. Sjukt lika är de dock.
Korthårig var jag med, i vårljuset.
På en tripp till Göteborg lyckades vi träffa några stormtroopers!
Såna små sötnosar!!!! Oliver blev 8 det här året.
Vi bilade till Franska Rivieran där mamma firade att hon fyllt år och bjöd på boende en vecka.
Brorsan med ❤
Alltså förlåt att jag hänger mig lite, men fan vad vältränad jag var. Den där kroppen krävde dock en sisådär 10 timmar i veckan på gymmet, så den lär jag aldrig se igen.
Efter första veckan vid rivieran åkte vi till en veckas boende vid Paris. Hade dock riktig otur med vädret så det var en rätt skruttig vecka, förutom att det är helt meningslöst att åka till en storstad med två ganska små barn.
Vi bodde rätt mysigt ändå, på en bondgård lite utanför Paris.
Hönorna fick också flytta hem till oss – de var egentligen en 50 års-present till mamma som pratat om hönor länge, ihop med hönshus och gård, men hon kände att hon inte ville ha ansvaret så då fick de flytta hem till oss.
Jag tror att det här kan ha varit en av de första utflykterna ”ut i naturen” (eller till dumme mosse), precis i början av det där längtet att komma ut lite mer.
Ser inte som det var kanonmycket snö den vintern, åtminstone inte på den här sidan nyår.

Det var en kort återblick till 2014!

2019 på instagram

Jag använder Instagram rätt frekvent tycker jag, även om jag nog bloggar oftare än jag instagrammar. Men ändå, på mitt instagram har jag i skrivande stund inte mindre än 1905 inlägg, från starten! (Jag heter LindaGladh där om ni vill följa mig)

Det här året då? Vi kikar väl lite! Nu kommer ju bilderna i lite omvänd ordning på instagram, så vi börjar i nutid och går bakåt i året.

En tämligen snöfattig start på vintern har vi haft, så de tillfällen som gått har jag försökt dokumentera för lite vinterkänslan. Annars har det mest varit göttigt , med rom-kalender och champagneprovningar. Oliver blev tonåring, jag har lagat nya recept och jobbat.
I höstas var det bröllop som var höjdpunkten, och alla vackra färger i trädgården!
Sensommar och vi fick äntligen klart vårt utekök. Dessutom hittade vi enorma mängder kantareller typ för första gången i mitt liv! Vi körde go-kart med brorsan och vi var i Hjo och badade.
I slutet av sommaren lade vi klinkers på altanen och hängde mest med barnen ❤ Vi var också på semester i södra Tyskland, men de bilderna hamnade på mitt privata, stängda instagramkonto:
Vi äter gott, dricker en massa underbar tysk veteöl och åkte på nöjespark – superkul! Men inte så mycket semester med en lite väl företagsam 2-åring…
Mitt i sommaren, och vi firar att vi varit ihop i 20 år med att köpa nya vigselringar. Så glad för dem! Tomaterna växer i uterummet och vi försöker ta oss ut i naturen när vädret tillåter.
Jag firar min 40-årsdag och får en resa till Palma på Mallorca i present, dit jag åker med Åsa. Så fantastisk upplevelse, väldigt glad för den!
Senvinter och Filip fyllde 2 år. Jag jobbar i kylan och vi äter semlor, mums!
Förra vintern, och jag åker med de stora grabbarna på en alldeles egen skidweekend i Branäs. Det var så himla mysigt! Blir nog dock ingen hel sån weekend i vinter, utan mer dagsutflykter. Vi firar maken som fyllde 40 och fick en resa till Prag med en kompis.

Det var en kort tillbakablick av året som gick, ett ganska bra år när man ser det så här. Det har hänt väldigt mycket, trots allt!

Blev livet som jag trodde?

Det här var ju ändå en ganska intressant fråga, och konstigt nog en av dem jag inte funderat på sådär jättemycket? Livet bara händer liksom, man stretar på i sin vardag utan några direkta tankar på vad man tror att det ska bli av livet.

Eller, det är ju inte helt sant, för nästan ”medärvt” sitter ju en underförstådd mening med att man ska skaffa man, barn, hus och bil, en vanligt norm som inte alla passar i och som kanske många gånger känns alltför ouppnåelig i det här livet där man aldrig är garanterad att ens träffa någon man vill dela livet med.

Jag har inte så storslagna tankar med mitt liv, eller på ett sätt har jag ju det, för just mallen passar mig rätt bra. Jag vill ha en ”vanlig” familj med man och barn, jag vill bo i hus – fast på landet. Jag vill ha ett bra jobb som jag tycker är roligt, men det är inte viktigt att karriärsklättra, bara jag får utvecklas.

När jag börjar fundera på det så blir det rätt tydligt att jag har haft sån himla tur – dock ska man också lägga till att det ligger mycket arbete bakom (ni vet som Stenmark vars tur blev mer ju mer han tränade). Men i grunden har jag haft sjukt mycket tur. Fram till jag var ungefär 20 var jag helt säker på att jag inte skulle hitta någon partner, jag var alltid ”den snygga tjejens kompis” som fick hänga på på ett hörn. Lätt klichéartat så var det först när jag verkligen själv började njuta av att vara singel och tyckte det var roligt som jag träffade han som blev Maken. Det var väl inte planerat att det skulle vara min livskamrat redan som 20-åring, men man kan ju inte låta bli att hålla fast med någon man älskar bara för man inte är så gammal…

Jag hade himla tur som träffade just han som blev min man ändå. Det är ju helt sjukt bara det. Vi har haft många och långa problem och vi har gjort slut och blivit ihop, men vi har kämpat oss igenom allt hittills och jag er inte att det helt plötsligt skulle ändra sig. Han är min livspartner, helt enkelt, och utan honom skulle jag vara halv. Vi har ändå varit ihop i halva våra liv dessutom!

Vi har också haft sjukt tur med våra barn. Det var ett himla kämpande för att bli gravida, med våra tre barn har vi sammanlagt försökt i nästan 6 år, eller 2 år per barn, och det var verkligen en kamp. Men vi klarade oss med medicin som hjälpmedel och behövde inte gå så långt som till tex IVF. Våra barn har överlevt sina förlossningar och tiden i magen, och alla 3 barnen är friska – det är sinnessjukt mycket tur kan jag känna, speciellt när nära och kära kämpar och har kämpat med olika saker där. Då kändes det ändå självklart, men för varje barn vi fått så har jag känt att oddsen för att det ska vara ett friskt barn ändå blivit högre (lägre? Kommer aldrig ihåg vilket som är vilket….)

För ungefär 1,5 år sedan, så små!

Vi har tre kanonfina pojkar – som vi också lägger ner himla mycket tid och energi på. Inget av det som ytligt sett kanske ser ut som ”tur” kommer ändå gratis skulle jag vilja säga, men att de är friska ÄR ju tur.

Vi har ett superfint hus, mycket tack vare att vi hade lite tur med tajmingen när vi skulle bygga men även tack vare att vi lägger ner en massa jobb på huset hela tiden. Jag älskar det här huset och det kommer alltid betyda väldigt mycket för mig, även om vi nu känner att vi så väldigt gärna skulle vilja flytta ut lite mer på landet.

Mycket arbete och mycket kärlek går det åt på ett hus!

Himmel vilket långt inlägg det här blev… Så blev livet som jag tänkt då?

Nä, det blev det inte.

Det blev bättre!

Det här var 2011

En till ”lucka” från Jennys adventskalender. Den kommer nog bli rätt komprimerad pga nattens ”sömn” med en vrålhostande Filip i famnen i så upprätt läge som möjligt. Nog om det, är till och med trött på att skriva om skiten.

Det är ju jäkla tur att jag bloggat ett tag, annars hade jag inte kunnat säga något mer om 2011 än att Lukas måste blivit 1 år och Oliver 5 år. Undrar om jag kommer minnas bättre när jag blir gammal? I alla fall, utefter bloggen så hände ungefär det här 2011:

Nyår, 2010-2011

Vi är hemma halva veckorna var, och jag slökollar massor med avsnitt av engelska Masterchef. Minns att det var himla bra, och helt annorlunda än det svenska. Därtill är det visst precis det här året jag kör igång med LCHF vilket funkar bra ett tag.

Det är mest småbarnsliv jag skriver om, för det är ju det jag är mitt uppe i. Märker att jag tar det lite mer avslappnat den här gången, då kändes det som allt varade för evigt…
För jäkla söta, de små trollen! Och så små…

Frustrationen över att inte vara en tillräckligt bra förälder finns redan här. Samtidigt försöker jag få till en fast anställning på mitt gamla jobb där jag hittills bara varit konsult via eget företag.

Vädret verkar göra en tvär vändning från ett par decimeter snö i slutet på mars till sommartemperaturer i slutet på april (vad avlägset det kändes nu).

Vi köpte vår bil som nu är vår andra-bil (och som känns rätt skruttig vid det här laget)
Vi var en sväng på västkusten med vänner…
Där vi också var på Legoland.
Vi ställde till med fest på tema sommar…
..såklart med en massa lekar!
Lite motvillig syskonkärlek ❤
Vi firade Oliver som blev 5.
Vi lekte i snön…
och jag fick till slut den där anställningen och var med på årets julfest med tema vilda västern.

Det hände säkerligen en massa annat däremellan, men jag hinner inte riktigt leta mer i bloggen för nu är det nån som vaknat!

En gång 2019 som kändes…

… Är rubriken på dagens ”lucka”.

Jag tyckte det såg ut som ett svårt ämne, direkt när jag såg det, dels för att det som känns mest skriver jag oftast inte om här men också för att jag först inte kom på något att skriva om. Sen kom jag på att jag kan skriva om ALLT för nu för tiden tycker jag just att ALLT känns?? Vet att många håller med om att man blir mycket mer känslig för varje barn man får OCH för varje år som går och jag håller verkligen med!

När man får barn får man liksom hjärtat utanpå kroppen, men jag vet inte vad det är med ålder som gör att man känner mer. Kanske blir man bara bättre på att känna igen och erkänna känslor?

Det här året har varit ganska mycket känslor, men här är några av de som förekommit mest;

Trygghet. Jag känner mig ganska trygg i mig själv och vem jag är, och att jag löser saker på tex jobbet (när jag väl förstår vad det är jag ska göra ska tilläggas).

Osäkerhet. Motstridiga känslor men också en vanlig känsla tex på jobbet INNAN man förstår vad man ska göra. Osäkerhet om man gör rätt och osäkerhet om vad mina kollegor tycker om mig och min prestation.

Ensamhet. Svårt att hinna få ihop träffar med kompisar och liten tid över. Många kollegor men få nära kompisar på jobbet, men det ger sig kanske med tiden. Jag vet att jag är svår att förstå sig på.

Stolthet. Jag är stolt över allt jag lärt mig och har gjort, stolt över min prestation. Och jag är så himla stolt över mina barn, över min otroligt snälla och inkännande nioåring, och över min nyblivna tonåring som är så modig och vågar göra saker på egen hand.

Det var ett axplock ur det jag kände just nu, oftast är det ett enda kaos av känslor åt alla håll samtidigt. Puh…

Bild från sensommaren, hade säkert lika många motstridiga känslor den stunden med.

Jämställdheten

Den där Jenny har satt upp en slags adventskalender, med ett tema att blogga om för varje dag i december. Jag kommer inte hinna/ orka/känna för alla ämnen, men några ämnen kommer jag lägga lite tid på, jag med, och ett av dem är jämställdheten. Det här kan bli lite långa inlägg, kan jag varna för…

Feminism är ett ord som fått mycket skit och där många sätter olika värden i det ordet, men jämställdhet är inte lika lätt att förvränga och förlöjliga. Det är lätt att förstå vad som menas – lika för alla, eller kanske oftast i detta fall för de olika könen och grundprincipen är ju att det ska vara lika förutsättningar, villkor, arbete och lön för alla, oavsett kön (eller andra skillnader).

Hemma är vi väldigt jämställda, vi har delat lika på föräldraledigheten efter de första 6 månaderna, där mamman kan behöva bli återställd och kanske ofta ammar. Vi delar lika på alla pengar (jupp, maken tjänar ju mer, det är en del av jämställdheten som är svår att påverka upplever jag), utgifter och annat. När vi har gått ner i tid så har båda gått ner till 90% istället för att en går ner till 80%. Med de jobb vi har nu så lämnar alltid maken på dagis vid 08 och jag hämtar alltid vid 16. Jag lagar oftare mat, dels pga att jag är hemma tidigare än honom och dels för att på helger tycker jag om att laga mat och har det som hobby. Vi städar typ lika mycket.

Jag har världens bästa man (helt opartiskt) som alltid ger mig de förutsättningar han kan för att jag ska få egentid för tex träning, där är det ofta mitt eget dåliga samvete som är avgörande. Vi har två tillfällen var för träning i veckan – om ingen sjukdom eller barnens aktiviteter kommer mellan (vilket händer sjukt ofta). Ja, han byter oftast däck här hemma och gör fysiskt tunga arbeten, det har blivit så under åren jag varit gravid eller nyförlöst, men det är inget som stör nån av oss vad jag vet.

Jupp, jag har den bästa, så är det bara. ❤

Men vi är inte jämställda i allt, jag ligger mycket längre fram i planeringen i mitt huvud vilket gör att jag oftast är den som rekar och köper barnens kläder, jag är den som köper presenter och julklappar och jag är den som har koll på deras aktiviteter. Min man försöker – verkligen – att avlasta och göra oss mer jämställda här, men här blir det svårt på riktigt. I en ganska klassisk kvinnoroll är jag den som projektledare i princip allt som ska göras i familjen och som rör oss alla. Jag har koll på läxor, prov, när de ska duscha, om de har bytt kläder (vad är det med pojkar??), vad deras kompisar heter, om de ska på kalas, osv.

Vi jobbar en del på det, här hemma, för det här blir ju för jäkla jobbigt med allt annat som ska göras i en 3-barns familj. Maken försöker, verkligen, och jag försöker, verkligen, släppa ifrån mig ansvaret för så mycket jag bara kan. Men helt jämställt när det kommer till projektledningen som ingår i en familj, det tror jag aldrig det kommer att bli.

Så, jag ger vår jämställdhet 8 av 10, mer förhoppning om att kunna öka det till 9 någon gång! Hur ser det ut för er?

Mina bästa, lite dyrare, sommaraktiviteter!

Vissa dagar vill man kanske göra något extra, speciellt om man spenderar större delen av sommaren hemma, och då finns det ju faktiskt massor med aktiviteter (även om de flesta blir bäst med lite fint väder).

Klättra. Hyr en instruktör eller följ med på ett ”prova på” pass och testa utomhusklättring. Alla klarar det, det är fantastiskt kul och dessutom växer självkänslan en bit när man kommit upp!

Paddla kanot/kajak. Inte så värst billigt, men man kan tex hyra kajak vid Kyrkekvarn och paddla nedströms i Tidan (är det väl va?) och sedan bli upplockad med bil efter ett par timmar. Roligt och lyxigt att inte behöva paddla tillbaka!

Åk till en nöjespark. En solklar favorit för hela familjen. De bästa parkerna hittar du i Tyskland, men varför inte göra det till en minisemester över ett par dagar? I norra Tyskland hittar du till Hansapark och Heidepark. Vill man hålla sig i Sverige har du ju Liseberg, Gröna Lund eller kanske Skara sommarland….

Ha en kräftskiva. Fiska och koka egna kräftor och bjud in alla goa vänner på kräftskiva!

Åk till en skjutbana. Det finns ”prova på” när det gäller en mängd olika aktiviteter, tex vore det väl grymt kul att testa pistolskytte eller bågskytte?

Slut på friheten

Stigen där jag och barnen cyklade/vandrade är faktiskt
ganska lik den vi gick i går. 

Så försvann då även sista veckan på semester, jag och barnen har hållit oss ganska upptagna med cykling, stadsparken och Leos Lekland, så det har varit ganska trevligt ändå. I går fick jag även göra en grej jag fick för mig att göra för ett litet tag sedan – nämligen att vandra en dag.

Gått promenader (haha, eller powerwalks om man vill vara trendigare) har jag ju såklart gjort i massor, och nu i veckan så har jag även gått lite längre rundor i skogen med barnen på varsin cykel, men att liksom vandra har jag inte gjort – vad nu som exakt skiljer de två egentligen vet jag inte.

I alla fall, jag, maken och min bror tänkte att vi skulle gå halva John Bauerleden då igår, och startade därmed vid IKHP i Huskvarna med varsin ryggsäck med lite käk och dricka. Himlans mycket mer kuperat och svårframkomligt än vi trott dock, efter typ 40 minuter hade vi bara kommit ungefär 2 km, helt galet! Jag hade ju kallt räknat med att vi skulle kunna gå i 5 km/h i alla fall, men med en del stopp för att plåstra om fötter och tår, äta lite och dricka så gick det en bra bit långsammare.

Lite omplåstring av tår och hälar, tur brorsan var väl förberedd 🙂

Nåväl, vädret var ju fint, och det var ändå en väldigt rolig väg att gå – så pass lerigt att man fick skutta runt lite ibland, vilket är rätt kul, men annars torrt i gräs och mark så man inte blev så blöt om fötterna. Jobbigast var alla j***a flugor och mygg som var runt en hela tiden…

Den södra halvan av John Bauerleden går ju då som sagt från IKHP och sedan in mot Bunn, den norra halvan svänger sedan av mot Vättern igen och avslutas vid Gränna. Därmed var det inte så mycket utsikt på det stora hela, mest precis vid IKHP faktiskt.

Efter ungefär 2 mil hade vi rätt ont i fötterna allihop, och man blev ju väldigt trött i vristerna av den ojämna terrängen, men i övrigt kändes det helt ok. Vi släpade oss sedan ytterligare 3 km innan vi blev upplockade av min far, då var fötter och ben tämligen stumma kan man väl säga… Då hade vi gått i 6,5 h 🙂

Idag känns det riktigt bra, lite trött och skönt seg i kroppen och en blåsa på ena tån bara, och jag hoppas att vi ska kunna gå andra halvan av leden lite senare sen i höst (förhoppningsvis utan flugor och mygg) när löven börjar bli gula – det är ju ändå ett heldagsprojekt får man ju säga, och det är inte alltid så lätt att få till sådana…

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av det hela, men jag hade nog inte riktigt trott att det skulle vara så svårframkomligt, och jag hade nog trott att jag skulle tröttna på att bara gå, men det var faktiskt ganska skönt och enkelt – speciellt med trevligt sällskap! Jag hoppas som sagt att jag får tillfälle till att vandra lite mer framöver, den här sortens ”projekt” går ändå ganska lätt att passa in i mitt liv och ger samtidigt en känsla av att man har ett mål!

Leden gick genom ko-hagar, skogar, längs med grusvägar och över åkrar, så det var väldigt omväxlande!

Därför skriver jag

Del 28 i bloggutmaningen.

När jag började skriva, för 5 år sedan, då var Lukas nyfödd och jag skrev mest för att få formulera hela meningar i allt vad det innebär att ha en bebis och en 3½-åring. I takt med att livet ändras och justeras kring barn och familj, jobb och fritid, så ändras innehållet lite i bloggen, mer recept, mer bakat, sötsaker och mat… Men så, för ungefär 3½ år sedan så började jag med kickboxing, och på ett år så ändrades mitt fokus till mer träning, och den nyfunna insikten om styrketräningens fördelar.

Med tiden blev ju även det en del av vardagen, och nu blandar jag hej vilt, det handlar om barn, träning, mat och vardag, eller helt enkelt vad som faller mig in.

Varför jag skriver sen då, tja, det här är min ventil och mitt sätt att få ordning på tankar som far omkring. Här får jag tänka färdigt och formulera mig som jag vill, och det gör att jag även får mer ”ordning” i mitt huvud. Att fundera över hur man vill skriva om en viss sak i bloggen gör att man vänder och vrider lite mer på problemet än vad man kanske annars gör, man förenklar och förtydligar, och det hjälper ju såklart till.

Sen är det ju det här med att andra läser, det är egentligen inte därför jag skriver, men jag tänker ändå att det kanske kan hjälpa den som är nyfiken att förstå mig, kanske? Och så finns ju såklart fördelen att kompisar man kanske inte träffar så ofta man vill ändå kan ”uppdatera” sig – om de vill, såklart. Roligt är det i alla fall, och i 5 år har jag hållit på nu!?!? Galet!!!!

Vi får väl se vart jag är på väg framöver, och vad bloggen kommer att handla om om ytterligare fem år…?!?

Om 10 år

Del 27 i träningsbloggutmaningen.

Om 10 år hoppas jag att jag fortfarande kan använda min kropp med lika stor glädje som idag – att jag är frisk, stark och i bra form, så att de hinder man stöter på i livet åtminstone inte blir värre av att ens kropp inte vill samarbeta med en…

Jag hoppas också att vi tränar ihop ibland, hela familjen, och att mina barn har vuxit upp på ett sådant sätt att träningen är lika naturlig som vila, och lika rolig som allt annat i livet. För det är en jätteviktig sak för mig, inte att på något sätt sätta press på att barnen ”ska träna”, utan att inspirera dem och visa att det är roligt och skönt att röra sig. Om 10 år är de ju tonåringar, och jag önskar så att TV-spelstid och fester varvas med träning, för att de själva vill det och mår bra av det. Det önskar jag…