Blev livet som jag trodde?

Det här var ju ändå en ganska intressant fråga, och konstigt nog en av dem jag inte funderat på sådär jättemycket? Livet bara händer liksom, man stretar på i sin vardag utan några direkta tankar på vad man tror att det ska bli av livet.

Eller, det är ju inte helt sant, för nästan ”medärvt” sitter ju en underförstådd mening med att man ska skaffa man, barn, hus och bil, en vanligt norm som inte alla passar i och som kanske många gånger känns alltför ouppnåelig i det här livet där man aldrig är garanterad att ens träffa någon man vill dela livet med.

Jag har inte så storslagna tankar med mitt liv, eller på ett sätt har jag ju det, för just mallen passar mig rätt bra. Jag vill ha en ”vanlig” familj med man och barn, jag vill bo i hus – fast på landet. Jag vill ha ett bra jobb som jag tycker är roligt, men det är inte viktigt att karriärsklättra, bara jag får utvecklas.

När jag börjar fundera på det så blir det rätt tydligt att jag har haft sån himla tur – dock ska man också lägga till att det ligger mycket arbete bakom (ni vet som Stenmark vars tur blev mer ju mer han tränade). Men i grunden har jag haft sjukt mycket tur. Fram till jag var ungefär 20 var jag helt säker på att jag inte skulle hitta någon partner, jag var alltid ”den snygga tjejens kompis” som fick hänga på på ett hörn. Lätt klichéartat så var det först när jag verkligen själv började njuta av att vara singel och tyckte det var roligt som jag träffade han som blev Maken. Det var väl inte planerat att det skulle vara min livskamrat redan som 20-åring, men man kan ju inte låta bli att hålla fast med någon man älskar bara för man inte är så gammal…

Jag hade himla tur som träffade just han som blev min man ändå. Det är ju helt sjukt bara det. Vi har haft många och långa problem och vi har gjort slut och blivit ihop, men vi har kämpat oss igenom allt hittills och jag er inte att det helt plötsligt skulle ändra sig. Han är min livspartner, helt enkelt, och utan honom skulle jag vara halv. Vi har ändå varit ihop i halva våra liv dessutom!

Vi har också haft sjukt tur med våra barn. Det var ett himla kämpande för att bli gravida, med våra tre barn har vi sammanlagt försökt i nästan 6 år, eller 2 år per barn, och det var verkligen en kamp. Men vi klarade oss med medicin som hjälpmedel och behövde inte gå så långt som till tex IVF. Våra barn har överlevt sina förlossningar och tiden i magen, och alla 3 barnen är friska – det är sinnessjukt mycket tur kan jag känna, speciellt när nära och kära kämpar och har kämpat med olika saker där. Då kändes det ändå självklart, men för varje barn vi fått så har jag känt att oddsen för att det ska vara ett friskt barn ändå blivit högre (lägre? Kommer aldrig ihåg vilket som är vilket….)

För ungefär 1,5 år sedan, så små!

Vi har tre kanonfina pojkar – som vi också lägger ner himla mycket tid och energi på. Inget av det som ytligt sett kanske ser ut som ”tur” kommer ändå gratis skulle jag vilja säga, men att de är friska ÄR ju tur.

Vi har ett superfint hus, mycket tack vare att vi hade lite tur med tajmingen när vi skulle bygga men även tack vare att vi lägger ner en massa jobb på huset hela tiden. Jag älskar det här huset och det kommer alltid betyda väldigt mycket för mig, även om vi nu känner att vi så väldigt gärna skulle vilja flytta ut lite mer på landet.

Mycket arbete och mycket kärlek går det åt på ett hus!

Himmel vilket långt inlägg det här blev… Så blev livet som jag tänkt då?

Nä, det blev det inte.

Det blev bättre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s