Utmattning

Min ovilja att släppa taget

/ LindaG / 2 kommentarer

När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.

Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.

I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.

Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.

När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?

Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.

Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.

Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.

Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.

Frustration…

/ LindaG / 4 kommentarer

…är precis det jag känner just nu. Frustration över att jag ”utan anledning” (dvs utan uppenbar stress hemma eller på jobbet) just nu får ett ganska ordentligt stresspåslag när jag tränar. Speciellt frustrerande blev det i söndags, när jag tog mig ut i det underbara solljuset för att åka längdskidor – min heliga graal som BARA är för avkoppling – och hela kroppen knöt sig direkt och slog ifrån, hur sakta och lugnt jag än tog det. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, vad det är som händer, men jag ska försöka.

Det är en väldigt fysisk reaktion, och det påminner lite om känslan att försöka träna när man är eller har varit ordentligt sjuk. Hjärtat slår hårt redan vid en mycket liten ansträngning och det känns som andetaget ligger någonstans ovanför nyckelbenen, lite som när man typ håller på att drunkna och försöka kippa efter andan mellan simtagen? Inte en behaglig känsla alltså. Till råga på allt så har jag fått det ett par nätter med, när man vaknar lite i fullt ”fight or flight-mode” vilket inte direkt bäddar för en god natts sömn.

När det inträffat tidigare tycker jag ändå att det har funnits en anledning till det, det har varit mycket på jobbet eller mycket hemma, och ok, det har varit en lågintensiv konflikt hemma som tagit lite energi och lust, men jag tycker inte det borde ge så kraftigt påslag. Kanske är det mina hormoner som spökar lite extra, min cykel är nu totalt oberäknelig så jag närmar mig kanske slutet på förklimakteriet?

Min helg har ju varit jätteskön och lugn och erbjudit massa vila, så det här känns så orimligt…

Jag tycker det är så sjukt jobbigt att inte kunna påverka det här själv, utan att liksom bara ”kastas tillbaka” in i utmattningsläge (dock endast när det kommer till fysisk ansträngning just nu?) utan att det finns logik eller nåt i det.

Funderade i natt på om jag skulle pausa träningen för det är så knäckande när man plötsligt känner sig som man står på noll igen, men samtidigt vet jag mycket väl hur extremt viktigt det är med träning, inte minst i stressförebyggande, och det är dessutom en stund med vänner som jag värdesätter stort. Jag håller i, men får väl – återigen – ta och lägga ambitionen på typ noll. Det är deppigt, men kanske varar det inte så länge….

Nu visar det sig att jag i alla fall måste pausa träningen några dagar, efter lunchen idag åkte jag nämligen och tatuerade mig! Jag fick en vision och ett infall i december, men har inte berättat för någon, och idag var det dags! Är så otroligt nöjd, men hade lite glömt att man inte ska träna så länge plasten sitter kvar, och sen bara lite försiktigt till det gått två veckor. Bra timing ändå!

Kolla vad fin den blev!

1:a advent

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har bestämt mig för att gå in för julen i år. Det är ju verkligen inte min favorithögtid eftersom den drar med sig så mycket sorg över sånt som inte blev, men jag tycker ju ändå om det som är ”runtomkring”. Därför har jag faktiskt inte bara tagit fram adventsstakarna här hemma nu, utan resten av julpyntet med. Nu är ju inte det supermycket, ska tilläggas, men ändå – det enda som får vänta nån vecka eller så, är gran.

Enligt tradition så gör vi alltid julens enda julskinka till 1:a advent med, och äter tomtegröt (det gör vi dock fler gånger under julen). Gott så här när skinkan är varm och nygjord! Fick ta över mammas fina adventsljusstake med, så himla fin.

I övrigt har det varit i princip noll aktivitet i helgen här hemma. Jag tränade dock som vanligt i lördags, vi skulle inleda med box squats som är lite av en favorit, så jag var taggad. MEN – jag har varit stressad sista veckorna och det har satt sig i kroppen – och det påverkar såklart träningen med. Har ju känt att det påverkar flåset och orken, men trodde inte det skulle ha så stor påverkan på en ren styrkeövning. Jag var helt inne på att jag skulle kunna göra 5×8 squats på 80 kg MINST (hade tom hoppats på PB), så jag blev rätt paff när jag bara nätt och jämt klarade 70 kg. Absolut att det kan diffa beroende på hormoner, nattsömn och vad man ätit, men så här stor skillnad kan jag bara tillskriva stress. Sjukt ändå, att det kan påverka ens styrka?

I alla fall, ingen behöver oroa sig, den värsta puckeln är över från och med tisdag, då har vi både fått till ett utkast på projektansökan, rapporterat pågående projekt och så har vi sista leveransen av konferens för året. Det känns ok, och det känns ännu bättre att kunna slå av på takten inför julen sen, har inte planerat att få ett återfall (till) lagom till jul. Det är ju såklart stressigt nog bara med allt som ändå ska göras, fast vi drar ner förväntningarna till ett minimum, det ska handlas paket och planeras för julhelgen. Bävar också lite för 3 veckor på hemmaplan allihop, med de konflikter som garanterat lär uppstå. Det hade varit fantastiskt om vi kunde få lite snö, så det är trevligt att vara ute, det gör ju att allt känns lättare.

Nu ska jag ta en liten kopp av förra årets dunderglögg (på äppelmust), den är fantastiskt god nu. Hoppas ni haft en lugn och skön helg, och att alla julförberedelser går som ni önskar.

Hudlös och tom

/ LindaG / 3 kommentarer

Senaste tiden har privatlivet erbjudit en riktigt bergochdalbana för känslolivet. Det som initialt verkade vara ett totalt haveri av hela åkattraktionen kanske inte måste vara det (förlåt mina luddiga metaforer, men det är inte ämne för ett blogginlägg), men oavsett så har de här veckorna lämnat mig totalt färdig, både psykiskt och fysiskt. Jag är så trött på och av alla känslor att jag nu mest känner mig helt tom och som i ett vakuum, och tröttheten som kommer av det är i princip samma som när jag var utmattad. Har tagit mig till träningen ett par gånger, men med den enda rimliga inställningen som går att ha nu, att jag gör det jag orkar och så får det vara bra med det. Och faktiskt har nog min prestation den här tiden också varit ungefär samma som när jag var utmattad – alltså i princip nära noll innan kroppen slår ifrån, men det är ändå skönt att få röra lite på sig. Är ändå lite fascinerad över hur extremt påverkad fysiken blir av det känslomässiga kaoset, det är som om jag aldrig tränat typ.

Nej, jag känner inte att jag är utmattad i den bemärkelsen igen, och jag tror heller inte att det här blir så långvarigt som förra gången, men jag har vett nog att vara snäll mot mig själv och sätta ribban efter orken – jag behöver inte prestera nåt alls just nu, utan jag får bara göra det jag känner att jag vill för stunden. Eller ja, jobba behöver jag ju, men det får gå i den takt jag orkar det med. Jag känner mig bara tom och hudlös, och villhöver skriva av mig lite.

Turligt nog är det en ganska lugn period på jobbet denna veckan, och här på gården är nu det mesta ”inhöstat” och det är i princip inga måsten förutom att ta hand om djuren. Ängen är slagen och det gräset har använts för att vintertäcka alla känsliga växter och all bar jord, det känns bra att liksom bädda in gården inför vintern. Jag har plockat fram utelyktor med elektriska ljus i, och ska också handla in nya ljusslingor till altanen då våra förra gått sönder. I år kommer vi strunta i flaggstångsbelysningen eftersom den i princip alltid blåser sönder, trist med inte hållbart att köpa ny hela tiden. Nu när mörkret kommer tidigare kan jag också konstatera att vårt altan- och pergolabygge från i somras blev väldigt bra i mörkret med, för pergolan reflekterar utebelysningen bra så det blir lite ljusare framför huset, och själva trallen hjälper till med. Dörren har fått sin krans, och några krukor med höstväxter pryder entrén, precis som det ska vara.

Funderar lite över julen, även om det är tidigt, förra året blev den minimal, men i år får vi kanske besök av min bror med familj och då är det mycket roligare att göra juligt med. Vi hade ju inte ens gran förra året om jag inte minns fel, första gången någonsin, för jag hade inte lust. Men, före julen kommer Halloween och Allhelgona, det första firas inte alls i princip, men på lördagen kommer vi försöka åka till kyrkogården för att tända ljus – för mormor och morfar, och för min lilla brorsdotter. Det brukar vara så himla fint på skogskyrkogården med.

Nu ska jag fixa middag och sen hänga med F och L en stund och spela UNO, innan det är läggdags…

Oktober 2018-2025

/ LindaG / 2 kommentarer

Den jag bloggar för är ju mig själv, i första, andra och tredje hand, även om det gör mig väldigt glad (och förvånad) att just DU läser också. Men jag är dålig på att läsa min egen blogg, men igår kväll tog jag och gick igenom de senaste 8 oktobermånaderna på bloggen (går att hitta om man kikar i menyn ”arkiv”). Några saker som slår mig:

  • Vad mycket mysigt vi gjorde med barnen när de var mindre, vi var ute i skogen och vandrade var och varannan helg, och alla var med och det var till och med mestadels konfliktfritt. Sen hände något, för typ 5 år sedan så började (gissningsvis) tonårskonflikterna med min äldsta och senare även med mellankillen. De ville inte hänga med ut längre (såklart när man är tonåring, det är väl som det ska vara) och jag har kämpat så himla mycket med olika konflikter sedan dess – de tar så himla hårt på mig. Jag känner väldigt starkt att vi är en trasig eller halv familj nu, pga dessa konflikter.
  • Vad mycket vi har gjort FÖR barnen! Så mycket i det jag skriver handlar om att barnen ska ha det bra, vi försöker verkligen skapa alla förutsättningar vi kan för att ge dem en så fin barndom som möjligt. Så himla många gånger jag slagit knut på mig för att försöka bemöta allas behov. Jag har säkert gjort tusen fel, men herregud vad jag har försökt!
  • Jag verkar ha en deppig period i varje oktober, följt av en del egenreflekterande inlägg. Lite intressant, jag hade nog inte sett det mönstret utan bloggen. Har inte känt mig så deppig (än) i höst, men det kan ju komma och gå lite (har inga depressionsproblem men har ju som alla andra perioder som är deppigare och såna som är gladare)
Bra att påminna sig själv, det syns inte utanpå om det gör ont inuti
  • Jag har fotat så himla många fina bilder? Det här är verkligen en sak jag vill komma tillbaka till, för JAG blir så glad av alla bilder, på familjen och naturen och även på mig själv. Känner mig så obekväm i min kroppsstorlek just nu att jag inte vill fota mig själv alls helst, men det är ändå mycket värt att få se lite bilder på sig själv med genom åren, så jag ska försöka bortse från det.
  • När man bläddrar tillbaka så skulle jag vilja påstå att jag varit extremt stresstålig som inte blev utmattad tidigare, och nästan varenda inlägg ursäktar jag mig för att jag inte orkat med mer.
  • Vad mycket jag har gjort och utvecklats! Jag har lärt mig så vansinnigt mycket saker genom karriärsbyten och utbildningar, av kontakter och arbetsplatser. Känner mig faktiskt lite stolt.
Från oktober 2020, när det var pandemi och vi fick köra en del av utbildningen till produktionsledare digitalt.
  • Jag har länge, länge saknat mer umgänge med kompisar, eller ens att ha nära kompisar. Det är kanske dags att bara inse att det är vad det är och vara glad för de stunder som finns, och vara glad för nya bekantskaper som dykt upp (vilket jag verkligen är!)
  • Vilken skillnad det blev i vårt liv när vi flyttade ut till gården! Det lyser igenom i varje inlägg hur mycket jag älskar den… MEN, det har sammanfallit med mindre ”kvalitetstid” och utflykter med barnen, eller i alla fall sånt man fotar.

Jag tar med mig några saker av det här med. Vi har inte varit på skogsutflykt en enda gång i sommar/höst, så det är hög tid att snöra på sig vandringsskorna och ta med nåt gott att laga över elden. Kan känna en fysisk dragningskraft till att få komma ut i skogen nu, jag behöver prioritera in det bums. Jag vill också plocka upp den riktiga kameran mer, de bilderna är något annat än de man tar med mobilen, och jag vill gärna lägga tid på det eftersom det gör mig glad. Jag tänker också att jag ska fortsätta öva på att vara lite snällare mot mig själv, och i hur jag pratar med mig själv i huvudet. Jag fastnar väldigt ofta i att jag kunde/borde ha gjort bättre, oavsett vad det gäller, men jag gör verkligen mitt bästa enligt vad jag förmår för stunden. Jag har ju också haft funderingar på att sluta blogga, men när jag läser min egen blogg nu så känner jag ändå att jag nog vill fortsätta kunna läsa, även om kommande år. Jag kanske måste få vara så personlig ändå, för att det ska få vara någon substans i texten.

Kanske kommer mina barn läsa bloggen, om den finns kvar, någon gång när de blir vuxna. Kanske kan de förstå hur gärna jag velat deras bästa och att jag verkligen försökt. Kanske kommer de bara tänka att deras morsa var dum som lade ut bilder på dem. Jag vet inte.

Eventbakis

/ LindaG / Lämna en kommentar

Den senaste veckan har varit tämligen intensiv när det gäller belasningen på det sociala kontot – på jobbet. Först höll vi konferens den 20 maj, sen hade vi APT hemma hos mig på gården, och idag var jag deltagare i en paneldebatt på en halvdagskonferens anordnad av länsstyrelsen. Däremellan blev det såklart en sedvanlig mängd möten och så två timmar på skolgårdsfest (inte via jobbet då) i går kväll. Jag tycker det är (oväntat) roligt med alla dessa saker och är verkligen uppe i varv och engagerad när det äger rum, men jösses vad trött jag blir efter. Skillnad mot vid utmattningen är dock att det inte tar fullt lika lång tid att återhämta sig – men i ca 1 dygn efter mår jag absolut bäst i att jobba hemifrån, där intrycken inte blir lika många. Träna brukar dock funka, det är ju lite av en annan sorts muskel, bokstavligt talat 😉 Jag har döpt fenomenet till att jag blir ”eventbakis” i alla fall, tyckte det beskrev känslan rätt bra!

Hade aldrig i mitt liv trott att jag skulle kunna stå och prata inför folk utan att känna mig nervös. Eller att jag skulle jobba med det jag gör nu heller för den delen, oväntat och roligt!

Det var dagens korta navelskådning, nu är det barn som rycker i mig så mer blev det inte visst…

300 pass

/ LindaG / 1 kommentar

Det pågår så mycket i mitt huvud nu som jag inte kan skriva om, så ni får ursäkta men det blir kanske lite platt innehåll just nu – eller inget alls.

Om mina kommande två veckor rullar på som de ska så kommer jag göra mitt 300 pass på Crossfit. Det är ca 100 pass som utövades samtidigt som jag var sjukskriven för utmattning, 100 pass som utövades direkt efter och med alla sviter av utmattningen och 100 pass som varit i någon form av tillfriskningsläge, om jag ska dela in det lite grovt. Varför vill jag det då? Jo men att bara säga att jag gjort 300 pass och ändå inte är i (ännu) bättre form kan ju ge lite tvivel på klubben, eller på mig själv, så det känns ändå relevant.

Den största skillnaden den senaste tiden är att jag fått tillbaka liiiite möjligheter att pressa när det blir flåsigt. Det är ett ärrat, skadat och stramt gummiband, så flexibiliteten är det är inte långt, men det är ändå inte helt stumt längre. Däremot har jag väl fattat att det nog kommer vara omöjligt att få tillbaka det i full utsträckning, men fine.

Jag har också, på ett lite retligt sätt, fått känna i korta stunder att kroppen känns STARK igen. Att den orkar det jag vill (i vardagen) och att jag liksom känner att jag trivs i den. Det retliga i det hela är att det hittills ofelbart har varit så att en dag då jag känner mig stark omedelbart har följts av typ en period med förkylning eller nån skada. MEN, de starka dagarna kommer ändå lite, lite oftare märker jag, och även om det inte är någon snabb övergång så känns det bra! Det är en helt oerhörd känsla att känna, att kroppen känns stark istället för att den liksom bara ”‘är”.

Träningen har dock en baksida, Crossfit ÄR slitigt, och det blir inte mindre slitigt när man är över 40 med en utmattning och hormonstörningar pga klimakterie ställer till det. Man kan inte riktigt gasa på som kanske ens tränare eller en själv vill alltid, om man känner att man inte ska gå sönder, vilket också samtidigt känns både trist och som att man försöker komma undan.

Det är samtidigt så oerhört rolig träning – förra veckan kunde jag (med hjälp av lite gummiband) göra kippade pull-ups i sjok om fem, och det var SÅ roligt! Det kändes som jag FLÖG upp (jag vill inte se nån film för då visar det sig nog att min känsla inte riktigt stämmer) och jag kände att jag liksom fick ihop rörelsen. Eller som när jag ”helt plötsligt” kan få upp den jäkla sandsäcken på 45 kg, inte över axeln men till att bära framför magen, det känns också så himla gott!

Jag unnar er att också få känna att ni hittar en rolig träningsform, och att ni får känna hur det känns att känna sig stark i kroppen!

Jag vill ju orka göra allt jag vill – och mer därtill!

Julruschen och väggen

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag tycker att jag, sedan jag fick hormonbehandling, successivt har blivit av med många symtom från utmattningen. Minnet är väldigt mycket bättre (inte helt som innan men det är STOR skillnad) och jag har bättre ork. Kroppen har börjat att låååångsamt svara på träningen, och på passet i fredags insåg jag att jag för första gången på ÅR kände att det liksom inte var så tungt att kliva upp och ner på en låda – en oerhört tillfredsställande känsla. Jag har fått tillbaka liiiite av gummibandseffekten när jag tränar, jag kan pusha kroppen litegrann, och helt ärligt är det mer än jag någonsin trodde vid det här laget.

Men nånting som jag visserligen blev trött av redan innan, men som jag nu blir EXTREMT trött av, det är FOLK.

Vi har haft en sån där dag när vi har behövt göra en hel del ärenden på stan, och eftersom det är helgen innan jul så är det ju vansinnigt mycket folk överallt. Det är ju jobbigt, tycker säkert de flesta, men det är verkligen som att jag fysiskt går rakt in i en vägg efter en kort stund. Vi var tex på asecs, i kanske 1 timme inkl lunch, och tar man bort lunchen som var på den ganska lugna hörnan med indiskt käk, så tvärdog mitt batteri efter ungefär 10 minuter. Alltså TVÄRDOG, här finns då rakt inget gummiband utan jag vill bara ut och hem.

Men men, vi behövde handla mat med, så det var bara att hålla i, men det var så otroligt skönt att bara sätta sig i tystnaden i bilen sen.

Hem till vår gård, där det blev lite grisjakt eftersom kultingarna hittat ett ställe att smita igenom på (extremt rymningsbenägna kultingar vi har) – men det är ju rena avkopplingen jämfört med att gå på Asecs liksom.

Jag är SÅ glad att alla julklappar är köpta och klara, nu behöver vi inte handla nåt alls förrän nån gång efter jul när mat behöver fyllas på igen. TACK för det!

Nu ska jag sätta mig och läsa i den tjockaste bok jag någonsin läst – den sista delen i Glastronen, ”Kingdom of Ash” som dessutom bara fanns att få tag i på engelska. Det är 985 sidor (!!!) och det är en reell risk för skador om man tappar boken över sig… Men den är otroligt spännande! Tips till den som har tänkt läsa serien är att börja från början med den på engelska, det är bara de första 5 av 7 böcker som finns översatta ännu och det blev lite knepigt att byta språk mitt i, en del namn och orter blev svårt att hålla reda på. Trots sin spänning, språk och tyngd, en mycket avkopplande sak att syssla med!

Ps, blev extremt glad när jag hittade ett par manchesterbyxor på myrornas butik på Asecs, dessutom helt nya med lappar kvar och allt!!! Det var dock innan jag gick in i julväggen.

Välkomna och ovälkomna förändringar

/ LindaG / 1 kommentar

Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.

Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.

Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)

Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.

Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.

Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.

Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.

De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!

Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).

Så, lite navelskådning av rang, förlåt för det.

Vad är vad

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår kände jag mig äntligen pigg nog för att jobba från kontoret – i natt var en skitnatt och jag vaknade med så mycket huvudvärk att jag mådde illa, så ja, det blev att jobba hemifrån idag igen. Har inte kunnat träna på 2 veckor nu och det KÄNNS i kroppen. Axlar och nacke gör ont och blir stela och jag fasar lite för känslan och träningsvärken när jag förhoppningsvis kan dra igång igen från och med nästa vecka…

Men det var inte det jag skulle skriva om, jag tänkte faktiskt uppdatera er lite på hur det går sen jag fick hormonbehandlingen för klimakteriet innan sommaren. Nu är det ju liiiite svårt att avgöra helt eftersom den största delen av min behandling har ju pågått under semestern och det är därmed lite klurigt att avgöra vad som är medicin och vad som är semester. Men ändå, vi ger det ett försök.

Den absolut största skillnaden är att hjärndimman är i princip helt borta. Minnet är fortfarande lite svajigt, men det är en enorm skillnad mot i våras. Jag känner mig som mitt vanliga jag mental, lite mer klartänkt och förmögen att analysera och dra slutsatser på ett sätt som jag är van vid.

Sömnen har blivit bättre – men är inte helt bra. Kombinerar jag hormontabletter med melatonintabletter så sover jag helt ok, och bara att få sova bra gör ju en enorm skillnad för…

…energinivåerna! Det är lite tydligare för mig nu vad som är sviterna av utmattning och vad som faktiskt varit trötthet av att kroppen desperat försöker producera de hormoner den brukar göra. Jag tar fortfarande slut ganska plötsligt och tydligt (utmattningen) men fram tills dess så är jag väldigt mycket piggare. Det här låter ju knepigt, det håller jag med om, för man ska antagligen inte känna att man tar helt slut varje dag, men jag vet inte hur jag ska få ihop livet då. Så jag har mer ork när jag är pigg, men tar alltså fortfarande slut ganska fort. Jag är också liiite piggare på kvällarna (eller mycket piggare, på semestern då jag kunde hålla mig vaken till halv tolv), men här behöver jag hinna jobba lite längre för att se vad som är medicin och vad som var semester.

Humöret då? Jag vet inte riktigt. Kanske att jag upplever att mitt humör är lite mer svajigt över lag sedan nåt halvår tillbaka, och där tycker jag inte hormonerna har gjort superstor skillnad. Har inte känt mig så glad på ett bra tag dock, men det vet jag inte riktigt vad det beror på i grunden. Jag önskar SÅ mycket att jag kunde ha lite roligare åt det mesta och inte fastna i måsten och ansvar, men jag känner mig lite vilsen här. Svårt är det i alla fall, och vad det beror på vet jag inte.

Känner mig så himla ointressant, på alla sätt, det har väl inte med hormoner att göra kanske utan mer att det är lätt att tappa bort sig lite mitt i livet.

Kroppen i övrigt är väl som den är, viktuppgången som kom med utmattningen verkar inte direkt angelägen om att lämna walk-over. Kanske är jag lite mindre sötsugen och har något sämre aptit nu än innan. Det är inte svårt att fatta hur viktig träningen är för både kropp och själ – men kosthållning har ju jättestor påverkan och den är lite av ett dilemma. Vi äter jättebra mat, ofta ekologisk, ibland odlad på gården, lagad från grunden på bra råvaror. Men jag VET att jag som kvinna i klimakteriet speciellt, behöver äta mycket mer protein, vilket är svårt att få i sig tillräckligt utan att äta för mycket. Jag har kämpat mig bort från vikthets och diverse restriktioner vad det gäller kost, men det är bara ett stenkast bort och jag vill INTE tillbaka – men behöver då ändå på något sätt öka proteinintaget utan att börja räkna på maten…. Typ omöjligt. Och ett i-landsproblem, men ett som gör skillnad i hur jag mår och kan ta till mig träning och kan behålla en fungerande kropp.

Nu är vi SÅ MÅNGA som har eller håller på och gör samma resa, har tappat räkningen på alla som kontaktat mig för råd eller bara för att säga tack – men det enda jag gör är att dela med mig av det JAG upplever, så det är inte så mycket att tacka för. Det känns ändå skönt att inte vara ensam om ”problemet” och det känns också skönt att det faktiskt finns hjälp att få – om man har tur och har en påläst vårdgivare vill säga. Tack för att ni delar med er till mig, det känns skönt och inte lika jobbigt då!