Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Jag har fastnat i ett läge där jag är så satans trött och allt känns motigt och deppigt, och antingen smittar jag av mig på ALLA jag träffar eller så är jag inte ensam om känslan.
Jag vantrivs i den här känslan, av så många olika anledningar. För det första så är det självklart allmänt trist att vara trött och inte orka med saker, men jag trivs ju också så mycket mer när jag har lust och ork att göra saker. Och med ”göra saker” så är det ju inget storslaget jag pratar om, utan kanske typ ta en fika med en kompis, gå ut i trädgården och rensa lite ogräs eller gå och träna. Det sistnämnda är ju för övrigt ett bevisat botemedel mot både trötthet och depp, men eftersom jag är så genomtrött så hjälper inte det heller riktigt. Dessutom är jag även lite FÖR trött för det mest hetsiga igen, kroppen orkar inte riktigt med ”stresspåslaget” som blir av de (för mig) tuffare konditionsbitarna.
Inte ens de fantastiska pionerna ger nån varaktig glädje just nu…
Det är också otroligt frustrerande att känna sig deppig, för det finns verkligen NOLL anledning till det? Gården är frodig och allt växer så fint just nu, det har kommit lite regn som dämpat vattenstressen, det är ett bra flyt och en högst rimlig arbetsbelastning på jobbet, för en gångs skull är det inte direkt några större konflikter med barnen och heller inte med maken (haha, vilket det heller inte brukar vara, för tydlighetens skull). Det är alltså HELT orimligt att ha det så bra och ändå känna sig deppig – även om jag tror att känslan mest kommer från tröttheten.
Så, sömnen då? Jo men den har varit sämre på sistone, först av värmen och så med en hel del nattliga besök av Filip som antingen har växtvärk eller drömt mardrömmar, så det är inte superkonstigt om jag är lite trött – men det är orimligt att det är så här mycket.
Jag vill ju ha lust, lust att göra sommarens små projekt på gården, lust att hitta på små dagsturer och lust att göra saker med barnen. Känner mig till och med inte så himla sugen på semester, inte om jag ska känna så här, för då känns det så himla bortkastat.
Jag tänkte nog att det faktiskt skulle gett med sig efter den här långhelgen, vi har verkligen inte ansträngt oss för myfiket nån av oss utan det har funnits gott om tid till tv-spel, korsord och lååååånga morgnar. Men nej, helt utan giltig anledning så dröjer den sig kvar – och jag tycker mig känna den i hela familjen med. Ja ja, jag får hoppas att trötthet och depp försvinner snart, för så här kan vi ju inte ha det.
Kram på er, och hoppas att ni inte fastnat i den stora tröttheten ni med…
I ungefär två och ett halvt år nu har jag varit medlem i Crossfit Södra Wättern. Jag började ju samtidigt som jag blev utmattad vilket kunde kännas dumt på ett sätt, men som samtidigt var mycket nödvändigt. Först var det bara en kamp att orka försöka ta sig igenom ett pass alls, och kroppen svarade noll och intet på träningen – men den kändes ändå nödvändig för ett kommande, bättre mående.
Outhärdligt sakta så blev jag lite, lite starkare, men det var svårt att inte jämföra med mitt vältränade och 10 kg lättare jag. Till slut kunde jag (oftast) långsamt släppa de tankarna och istället känna det som faktiskt sakta blir bättre. Våga ge mig själv chansen att få den här nya personen att få ta sina egna PB’n, med de förutsättningar som fanns kvar. Tacksam för allt stöd och pepp men samtidigt förståelse hos både coacher och träningskompisar, där man gläds åt det som funkar men inte dömer det man inte kan.
Det är så otroligt svårt, att inte jämföra sin prestation med ens sitt eget förra jag eller någon annans. Att våga tro att ingen annan dömer dig och att försöka inte döma sig själv. Det går ibland, ibland inte, och det är ju en vinst att bara inte haka upp sig på det utan klappa sig själv på axeln och säga att ”strunt i det nu, det går bättre nästa gång”.
Den sista tiden har det ändå gått rätt ok, jag HAR känt att jag har blivit lite, lite starkare och åtminstone fått till lite teknik. Nu är det flåset jag skulle vilja jobba på, det som inte har gått alls att arbeta med under och direkt efter utmattningen. Min kondis har ALDRIG varit min starka sida, men jag förstår behovet av en kondis som inte är urusel, både i träning och vardag. Men det här är mitt mål nu, att jag ska kunna jobba med min kondis, så att jag kan känna att den blir lite bättre. Det går samtidigt inte att pusha kroppen, för då säger den stopp, utan att bara utmana den på den nivå den befinner sig för dagen.
Just på grund av allt det jag skrivit om här ovanför så känns det deppigt idag. Mina inplanerade pass är i största möjliga mån heliga, och är den tid jag ger mig själv varje vecka. Men, i morse vaknade jag och kände mig lite lätt hängig, jag tänkte att det nog var trötthet från senaste tidens VAB och annat, men när jag tog en promenad tillbaka till kontoret efter en konferens så blev jag ganska snabbt mycket mer hängig, och här hemma har jag fryst och svettats lite om vartannat. Jag är varken förvånad (har ju ändå sovit med sjukt barn i ansiktet i typ två veckor) eller tycker EGENTLIGEN att det är en katastrof, jag tror inte jag kommer bli så mycket mer sjuk än jag är just nu. Men ändå, det var liksom inte läge att köra ett tungt pass Crossfit fick jag ändå inse, och det som gör mig deppig är främst förlusten av en väldigt rolig timme, men även en liten envis känsla av att jag ”borde orkat” som jag vet är helt avig.
Det var åtminstone en vacker promenad tillbaka till jobbet.
Jag vill inget särskilt med detta, mest svamla av mig, och sätta lite ord på hur viktig jag ändå förstår att träningen är för att ens liv ska vara bra. Som bara en sån dum sak som när jag ful-ramlade i helgen, hade jag inte tränat mig till både lite rörlighet och liiite skyddande muskelmassa så hade jag nog slagit mig rätt mycket mer. Eller som när man går här och bär säckar, kör skottkärra, gräver eller gör något annat tungt jobb, då ger det en otrolig kick att känna att man orkar! Oftast i alla fall, ibland behöver jag kalla in maken när nåt är FÖR tungt. Tur han tränar med! Kram på er, hoppas ni hittat nån rolig träningsform om det är vad ni känner att ni behöver, och att ni mår bra ändå om ni inte vill träna.
Nu kommer det handla om kropp, träning och utseende, så är du inte på ett ställe där du känner att du vill läsa om det – hoppa över!Lååååångt inlägg blev det med.
Ordet för idag i utmaningen Fånga Februari var ”Yngre dagar”, så jag bläddrade lite snabbt runt i gamla fotoalbum jag kommer åt via telefonen. De äldsta bilderna jag hade där var från 2004 och de är i usel kvalitet, men jag tycker också inte alls om hur jag ser ut på dem. Det blev så att jag valde bilder från 2014 – det året då jag var i absolut toppform – men nu har det i två timmar malt runt en massa tankar i mitt huvud så nu vill jag, för min egen skull, samla ihop tankarna här.
Det var fantastiskt att vara så vältränad, jag som varit en soffpotatis sedan den dagen då jag kom på att jag kunde välja att inte simträna mer (alldeles för sent rent mentalt, om än inte fysiskt) när jag var typ 16-17 nånting. Små ansatser hade väl gjorts, men efter några pass eller så, så slutade jag alltid. Men nu, nu hade jag tränat och tränat på ATT träna i kanske 2-3 år och nu var jag verkligen på TOPP. Superstark – kunde göra 5 pullups tex och körde högintensiv träning utan att det var några problem. Jag hade dessutom under det senaste året kört en stenhård linje med mycket protein, lite kolhydrater och verkligen maxat en näringsrik men kalorifattig kost. Jag kände mig stolt över mig själv, stolt över att jag gått från soffpotatis till vältränad, stolt för att jag var stark och stolt för att jag för första gången i mitt liv tyckte min kropp var fin. Just den biten var en fantastisk känsla, och jag kände att jag hade kontroll (liiite varning på den) över mitt eget liv.
Men självklart kom det inte av sig självt, jag tränade på lunchen 5 dagar i veckan och jag tränade 3-4 pass i veckan utöver det. En stor del av hjärnan hade dessutom alltid MATEN i fokus – så fort jag börjar tänka att jag ska göra NÅT med min kost så blir hjärnan helt besatt, mycket otrevligt. Allt detta tog såklart enormt mycket tid – och kanske framförallt tid som jag tog från maken, men även barnen till viss del. Och ja – en mamma har ju rätt till egentid, och en mamma som mår bra är en bra mamma till sina barn – men att hålla DEN formen, det tar alldeles för mycket tid och energi för att man ska kunna hålla i någon längre tid. Eller ja, åtminstone om du vill kunna leva ett någorlunda normalt liv och ha din familj kvar.
När alla kläder satt som man ville
Men som sagt, jag var himla stolt över mig själv att jag faktiskt kunnat ta mig ända dit jag var, att en vanlig soffpotatis faktiskt KUNDE träna så man fick rutor på magen (heeeeelt sjukt, men ett kort tag hade jag faktiskt det). Förstod dock redan då att det här inte var en hållbar livsstil, och efter jag födde Filip 2017 så försvann all ork och egentid så som den gör när man har små barn, och jag återgick till soffpotatisform, delvis även för att jag helt hade tappat lusten till att styrketräna på egen hand – det som varit framgångsrikt innan.
Sen testade jag lite crossfit, med jobbet, och DET var ju himla kul ändå! Eller, egentligen var det inte så mycket crossfit över de passen vi körde då, men det visste jag ju inte, utan det var mer funktionell träning. Askul och det var roligt att få lyfta tunga saker igen, även om det samtidigt var otroligt deppigt att börja från NOLL, när jag visste hur stark jag varit. Tung, svag och med noll kondis – och efter ett tag kände jag att jag faktiskt behövde anmäla mig till att träna mer, inte bara ett pass i veckan med jobbet. Så jag anmälde mig till introkursen en sommar, körde den tre kvällar och *PANG* precis här slog utmattningen till…. Inte på grund av träningen, det var bara lite dålig timing. Jag bestämde mig i alla fall för att jag, trots utmattning, skulle ge mig själv chansen att få känna mig stark igen, så jag anmälde mig till crossfitklubben och började gå ungefär 2 pass i veckan. Problemet med att träna med utmattning har jag ju skrivit om ganska mycket, men för att kort beskriva det så känns det lite som att träna med typ influensa i kroppen. Det och så det faktum att ”gummibandet” man normalt sett har – dvs att man tar i, det blir jobbigt, men så kan man ändå ta i lite mer – HELT var borta. Tar det slut (och det gör det snabbt) så tar det tvärstopp, inget i hela världen kan få en att ”pusha” vidare. Det känner jag ju av nu med, ett tag där så hade jag liiiite gummiband, men nu med mitt senaste bakslag så blev det stumt igen.
Så, nackdelen med det här är ju att jag VET hur det kan kännas, vad jag KAN klara och HAR klarat, och nu klarar jag nästan ingenting i jämförelse. Jag är tung och har ingen kondis alls, men jag HAR i alla fall jobbat tillbaka lite styrka nu igen. Det är extra jobbigt att gå och träna när man hela tiden känner sig misslyckad jämför med vad man själv klarat innan utmattning, graviditet och annat.
Maten har jag jobbat extremt hårt med att koppla bort från träningen, det ska vara två separata saker och INTE att man minsann förtjänat nåt sött efter ett hårt pass, eller att man ska ”jobba bort det där onödiga man åt” i går. Mat är en egen grej, träning är en annan. Det funkar numer ganska bra, att hålla isär det (nästan jämt). Däremot är jag ju kvinna och över 40 vilket innebär att jag nog skulle behöva äta mycket mindre än jag gör idag, men jag känner hur otroligt lätt det triggar något som liknar en ätstörning om jag börjar fundera på hur och vad jag äter, och dit vill jag inte gå igen. Maken har framgångsrikt kört periodisk fasta ett par månader, jag funderade på detsamma men nackdelen är att jag blir så extremt frusen av det (ja, klart jag körde det när jag tränade så mycket med), så jag orkar helt enkelt inte ”ta striden” med min kropp om det. Men det är inte roligt när inte kläder sitter som man vill och man VET hur bra det kändes innan, och det är riktigt trist när man tränar och bara känner sig TUNG hela tiden.
Hah, med det här superlånga ”introt” ville jag egentligen bara komma fram till en slags annan poäng, men jag behövde liksom lägga upp premissen först.
Som jag skrev så var jag stolt över allt jobb jag lagt ner på träningen, stolt över att vara i form och lite stolt för att jag tyckte min kropp var fin. När jag inte varit så vältränad som jag var då (vilket alltså är typ alla andra år) så har jag i alla fall kunnat känna mig lite stolt över att jag gör ett bra jobb, att jag lär mig nya saker, utmanar mig själv och att jag utvecklas.
Men nu, jag vet inte. Jag har svårt att känna att jag har något värde för mig själv, jag orkar ju inte direkt nåt, jag har katastrofal kondis, jag är trött jämnt och är heller inget vidare stolt över den här, tyngre kroppen. Inte svarar kroppen på träningen heller, åtminstone inte som den ”borde”. Och som topping på den bajsmackan så känner jag mig virrig, glömsk, korkad och ofokuserad – så jag har liksom inget som tillför något här i världen, eller inget jag känner mig stolt över.
Det här ÄR inte en önskan att nån ska skriva att du är ju fin, eller du är ju duktig, utan bara ett försök att formulera hur svårt jag har att själv hitta ett värde i det som är jag. Jag vet ju att barnen behöver mig, jag är en ok förälder (om man inte frågar tonåringarna möjligen, men det är ju som det är) och någon form av maka i alla fall. Jag gör en massa nytta här på gården och har hyfsat framgångsrikt skött mitt arbete på energikontoret, men eftersom jag VET hur mycket större kapacitet jag hade innan utmattningen så är det jäkligt svårt att hitta någon stolthet i detta nya läget. Jag förstår ju också att all ambition var precis exakt det som drev mig in i utmattningen, det är inte det att jag vill tillbaka till att prestera på det sättet för jag vet vart det ledde – men förstår ni hur svårt det är att hitta ett egenvärde när alla enskilda delar i det jag förr kunde vara stolt över, nu inte längre finns?
Det här är inte alls något jag går runt och tänker på dagligen, men en liten ledsen känsla dyker upp i bakhuvudet varje gång jag tränar, jag undviker min spegelbild förutom när jag gör mig i ordning på morgonen och jag blir ledsen när min koncentration och mitt minne sviker mig på jobbet. Jag tänker att det kanske finns många som mig, och att det är så många olika saker i livet som kan kännas svårt – även när man har ett priviligerat liv som någon form av medelklass i Sverige. Eller så är det bara jag, som navelskådar in absurdum och som svamlar som vanligt.
Jag missade att lägga ut gårdagens inlägg i fånga februari, och nu ids jag inte. Det var ändå inget litterärt mästerverk direkt… Har ingen koppling till dagens ”natt och dag” heller känner jag, utan det kommer bli (som vanligt) lite allmänt babbel om det jag känner jag vill formulera mig kring.
Först och främst, Alla Hjärtans Dag? Jag ser liiiite förvånat omkring mig på sociala medier och ser att det åtminstone där verkar vara ganska många som faktiskt uppmärksammar dagen? För mig känns den ganska plastig och påtryckt, och det är inte något vi direkt firar. Med det sagt fick jag faktiskt tulpaner i går, men det var kanske också för att maken var och handlade mat 🙂 Jag tycker också att skolorna liksom blåser upp det rätt mycket, på Filips fritids har de pysslat inför alla hjärtans dag i över en vecka, och jag har en diffus känsla av att han liksom väntar sig att vi ska fira dagen på något sätt, hemma idag.
Precis alla dagar är ju han mitt hjärta. Eller ok, inte ALLA dagar. Men många dagar. 😉
Andra på hjärnan – sorgen över Lisebergs vattenpark. Alltså vi åkte ju förbi och jag pekade på den i söndags och nämnde att det skulle bli så roligt med en vattenpark att besöka framöver? Så himla tragiskt, även utan personskador (vad nu som hänt den sista killen de letar efter), men för Liseberg, Göteborg och alla som sett fram emot detta.
Den tredje och sista saken jag tänkte skriva om är att jag fått förlängt mina 25% som sjukskriven i hela februari ut. Det känns väldigt skönt, även om jag inte varit på jobbet särskilt mycket i januari så är ju inte vare sig influensa eller magsjuka såna saker som laddar batterierna heller direkt. Känner också att mitt minne varit riktigt uselt det senaste, det är ungefär SÅ ofta jag bara famlar i ett svart hål när jag ska säga något, eller göra något. Min tripp till Göteborg är den första aktiviteten jag gjort utanför jobbet sedan i somras, och den gick ju dessutom… sisådär, som ni vet. Jag har lite, under denna tiden, glömt att jag inte bara kan ”vila” för att ladda batterierna, utan jag behöver ju faktiskt även göra roliga saker för att fylla på, det har inte funnits ork nog för det. Jag VET ju att det är ett direkt tecken på att jag har för mycket, och känner mig ganska förbryllad över att jag ändå inte sett det, denna gången heller? Blandade känslor här – väldigt skönt med ”respit” från heltidsjobb månaden ut, men viss vanmakt över att min hjärna funkar dåligt, och även depp över att jag helt enkelt känner mig dum/mindre kapabel. Suck. Också lite oro över hur jag ska orka upp till 100%.
Allvarligt talat har den här vintern känts evighetslång, trots att den varken började tidigare eller har varit sämre vädermässigt än någon annan direkt. Vi har ju snarare haft en del snö, vilket piggar upp, och även ett tag med riktigt kalla temperaturer. Nej, det är nog inte vädret man kan beskylla för den evighetslånga vintern…
Orken försvann såklart med bakslaget i utmattningen, med topping av influensa, men sen skulle jag vilja beskylla det allmänna världsläget för en del av den mycket avslagna känslan. Krig och elände samt att hela världen (och Sverige i synnerhet) verkar tro att klimatkrisen är något som går att skjuta framför sig. På närmare plan så har höjda räntor och matkostnader och dyr el tagit bort de små guldkanterna på vardagen. Det ÄR trögt nu.
Samtidigt har vi ju det SÅ bra, jämför med nästan hela världen känns det som. Och vi har det bra med, här på vår gård. Det är tur att man kan ha många tankar i huvudet samtidigt (även i min trasiga hjärna) – det måste få vara ok att känna att det är tungt en stund och sen ändå rycka upp sig, ta tag i saker och gå vidare.
Jag tänkte jag skulle börjat ”fånga februari” med nåt roligt och kanske lite rappt – men kanske behöver jag liksom avsluta och sätta punkt först på det som varit trögt, för hur jag än vred på det så hamnade jag här när jag skulle skriva. Vi kan väl bestämma det, att från och med idag så ÄR det ju lite tydligare nedförsbacke mot varmare och ljusare tider, och nu lämnar vi mörkret bakom oss – både bokstavligt och bildligt?
Idag tjuvstartade möjligen Vabruari här. Redan i går blev 13-åringen sjuk med hög feber, och idag ringde skolan från förskoleklass om 6-åringen. Nu är han hemma, men jag måste säga att blir det inte mer än så här så får han nog gå tillbaka väldigt snart igen, för det är mest lite förkylning just nu.
Jag VET att jag fotar stallet hela tiden, men det ligger liksom så otroligt vackert där borta vid våra beteshagar, som ett falurött litet smycke!
För min egen del är frustrationen väldigt stor – i söndags åkte vi till Gustavsvik för att bada med barnen. Vi hittade inte på så mycket på jullovet, bla för att jag ju var sjuk (utmattad, hjärntrött eller vad ska man säga?), så vi ville ändå ge dem något roligt här under vintern. Jag hade inte åkt om vi hade haft flera små barn, men nu klarar sig ju tonåringarna själva och vi var två vuxna på en ganska klok (om än ej simkunnig) 6-åring. Men fan, det tog helt slut på mig och jag känner fortfarande mig totalt slut. Jag orkar verkligen typ ingenting – jag gör nån liten grej (för att inte bli galen) och sen blir jag liksom tvungen att lägga mig en stund, totalt färdig. Det ger en enorm frustration, att vilja men inte orka…
Det hjälper, att gå runt här på gården, men det blir ju inte så långa stunder när det är -13° ändå.
På något sätt är ju ändå kärnan av mig att jag älskar att fundera, planera och GENOMFÖRA saker, det är ju det jag blir allra lyckligast av. Då känns det pissigt att inte orka göra nåt. Men men, för att jag inte ska bli helt deppig så får det bli lite planering av mindre, avgränsade saker, som idag när jag planerat försådden för januari-mars. (Kan för övrigt tipsa om att blomsterlandet har halva priset på fröer nu, ej spons). Vi delar på det mesta här på gården, jag och maken, men just odlingen har jag absolut dragit det största lasset med, och det funkar ju inte. Jag har ju dessutom mitt trasiga minne att ta hänsyn till, men idag tror jag att jag har gjort upp en bra plan.
Man kan ju knappt föreställa sig att det här är en grönskande och prunkande köksträdgård just nu direkt.
För att göra det riktigt smidigt och minimera risken för att jag missar något så har jag gjort kuvert med fröpåsar för februari och mars. Januari nu är det bara chili som ska försås, så det fick komma i jord direkt.
3 av varje fick det bli. Alltid svårt att hitta en lagom balans i antal av allt.
Jag skrev upp längst ner i familjekalendern vad som ska sås varje månad, sen skrev jag samma på ett kuvert och där i lade jag fröpåsarna. Så här:
Jag använder inte riktigt alla fröer, främst tomater som jag väljer mina favoriter ibland. I år ska jag testa kapkrusbär i vårt växthus, testade en gång i förra huset men fick bara spinn eller mjöldagg på dem så det blev inget bra, men då hade jag ju inget växthus heller. Jag hade inte tänkt köpa så mycket mer fröer än några tomat- och chilifröer just nu, men nu när det var halva priset tänkte jag om, det gör ändå stor skillnad, så nu är det mesta beställt.
Jag har lärt mig att mina tomater blir mycket bättre om jag väntar med dem lite, så det blir sådd i februari för kruktomater och i mars för fullstora som ska ut på friland (och till växthus).
Idag har jag legat på soffan och vilat, helt slut, tre gånger, och det här är min sista insats för idag (plantera chili : 1, göra ugnspannkaka : 2, planera och blogga : 3) . Kram på er, och hörni, låt bli att gå in i väggen ❤
Nästan två veckor med 50% sjukskrivning på jobbet nu – så hur går det egentligen?
Jo men alltså för det första – jag mår bra. Det har jag ju gjort hyfsat hela tiden, vilket är en himla förmån. Men min ork är just ungefär 50% och mina halvdagar nu lämna mig lika trött som en heldag. På jobbet funkar det ok, jag behöver ta pauser i möten tex och orkar inte koncentrera mig så länge på samma sak, men det funkar.
Jag har en väldigt glädjande sak och en dålig sak däremot. Den glada nyheten är att jag börjar känna igen mig själv igen – den där glada personen som älskar att planera och agera på studs på saker. Ni vet, hon som känner att hon fick inspiration till att måla om i hallen och åkte och köpte grejor och hade målat klart på ett par dagar högst, hon börjar titta fram igen! Den dåliga grejen är ju att jag inte ORKAR de där sakerna än, jag får lusten att göra nåt men måste sen inse att jag bara inte orkar göra det – det är otroligt deprimerande. Då blir jag ledsen av begränsningarna utmattningen fört med sig, för att jag inte kan leva livet så som jag vill leva det. Få lust och kreativitet och en massa idéer och sedan förverkliga dem – helst på studs (och med hjälp av maken), utan jag måste begränsa mig själv och hushålla med de krafter som finns. DET blir jag ledsen för.
Är i alla fall glad över att få möjlighet att uppleva den fantastiska vinter-himlen här på gården!
Funderade också lite på hur svårt det är att märka när den lusten och kreativiteten lååångsamt försvinner när jag, utan att märka det, överbelastat min ork liiiite grann under hela hösten. Inte har jag märkt att mitt skratt och mina idéer har försvunnit? Inte förrän nu när båda är tillbaka och jag känner att det var så längesedan det fanns där? Bara en sån superenkel grej som att skrika ”sisten till bilen luktar fis” bara för att det överförtjusta skrattet hos en sexåring är så fantastiskt att höra, istället för att bara nätt och jämt liksom orka gå till bilen. Det har jag saknat. Kan ni inte hjälpa mig med det, att säga till om jag inte skojar, skrattar och kommer på idéer längre? För det är så svårt att märka själv – det försvinner ju inte över en natt liksom.
Det tillfälliga takdroppet har ändå fört med sig en känsla av hopp om en vår – även om den dröjer längre än!
Just precis nu förstår jag inte riktigt hur jag ska orka öka på arbetsbelastningen efter januari – men jag vet också att det faktiskt KAN gå bättre än man tror.
Sådär, nu fick ni en oombedd lägesrapport, från en hjärntrött men på det stora hyfsat glad person, som saknar sin kreativitet och ork. Kram på er!
Strax innan jul så sjukskrev jag ju mig eftersom jag kände att jag totalt tog slut på energi och därmed fick som ett återfall av utmattningen. Sen har det varit mestadels ledigt sedan dess, men idag var tanken att jag börjar jobba igen egentligen. Har dock haft ett samtal med läkare och kommer jobba halvtid januari ut för att den öka under februari, hoppas det kan funka.
Under tiden jag varit hemma nu har jag funderat en del, eftersom jag denna gången tyckt att jag haft alla förutsättningar för att INTE bli utmattad. När jag läser på lite så tror jag att jag fick hjärntrötthet efter utmattningen, vilket för min del då varit att det varit jobbigt att koncentrera sig längre stunder, uruselt minne, sömnsvårigheter, lättdistraherad, stor energiåtgång att träffa folk och blir väldigt snabbt trött. Att det överhuvudtaget gått så bra som det faktiskt gjort hittills har nog varit just bra förutsättningar, med gården som är terapi, träning, bra mat, stabila familjeförhållanden (ja förutom konflikter med tonåringarna då, att det tar så oooootroligt mycket energi av mig är nog pga hjärntröttheten med slog det mig nu?), typ inga aktiviteter på fritiden förutom träningen, ett bra jobb utan stress och med stora möjligheter att lägga upp både tid för vila och återhämtning och bra kollegor.
Jag har ju alltså gjort precis allt ”rätt” men ändå har det inte räckt till, vad hade då hänt om det faktiskt HÄNT nåt? Och med det facit i handen så kanske jag på något sätt behöver landa i att jag inte fixar att jobba heltid än – hjärntrötthet kan ju ”läka ut” men det kan ta tid. Vad jobbigt det kändes att skriva känner jag nu, att ”erkänna” att man inte orkar jobba heltid – för jag känner mig som om jag försöker mygla eller lata mig, fast det inte är det det handlar om? Men det känns så DUMT att man inte ska orka (som i övrigt frisk person) jobba heltid ens med de bästa förutsättningarna? Samtidigt måste jag ju ändå orka leva alla delar av livet, jag KAN inte vara helt färdig efter jobbet, det är inte alls rättvist mot vare sig mig själv eller familjen.
Jag kommer inte vidare i den här tanken just nu känner jag, jag vill så gärna bara hitta en lösning men den finns inte riktigt där.
Jag utlovade visst ”utåtblickar” i rubriken med, men det var kanske ett stort ord för något som kanske snarare kan kallas för ambitioner för året. Det finns två saker jag har tänkt göra för mig själv 2024 faktiskt:
Sluta se mig själv som, eller skämta om mig själv som, gammal. Det är lätt att känna sig gammal när man är trött jämt och liksom känner sig äldre än ”förr” (vilket ju givetvis stämmer tekniskt sett, men ni kanske fattar hur jag menar?) och känner sig ur form, men vad sjutton – det finns gott om tid att känna sig gammal på riktigt senare i livet, så varför ska jag göra det redan nu för?
Fan. Alltså jag vet att jag hade en till punkt, men nu har jag gått runt i en kvart och funderat och jag kommer inte på det. Ja alltså, det är ju så här min hjärna funkar (eller inte funkar) nu för tiden, jag får väl återkomma till det om jag kommer på det…
…men med det fantastiska budskapet att nu vänder det! För även om det bara handlar om någon minut ett bra tag framöver, så är ändå känslan att det går åt rätt håll med dagsljuset en stor lättnadskänsla.
Glad över våra nya fönsterdörrar som släpper in det lilla dagsljus som finns. Och så granen som sprider ljus övriga dygnet såklart!
För min egen del känner jag också att det vänder – vilan jag fått i veckan hjälper, vilket känns SÅ skönt. Det innebär ju däremot såklart inte att jag är ”good to go” direkt, men som med ljuset så går det åt rätt håll. Jag har ett uppföljande samtal med läkare precis i början av januari för att utvärdera läget lite, men vågar inte gissa på hur det kommer kännas tills dess. Vi får se helt enkelt, huvudsaken nu är att jag känner att det hjälper att vila.
Jag har i alla fall landat lite i att min ”dipp” i stort sett är en missbedömning av hur mycket energi det går åt för min hjärna i vissa aktiviteter. Jag har helt enkelt inte helt förstått och accepterat att kostnaden för fokus och prestation är så mycket högre nu än innan utmattningen, och har tänkt att alla mina goda förutsättningar har räckt, vilket det ju inte har. När jag väl vilat tillbaka mig till lite närmare min nya norm så ska jag försöka utvärdera och justera mitt arbetsupplägg lite. Det ska nog gå bra.
Men hörni, jag måste också bara prata lite jul – visst jag tycker det var längesen jag hade nån julkänsla, men i år måste det vara någon form av rekord? Vi firar ju en superlugn jul själva här hemma, så det är inte direkt nån stress vilket är skönt, men någon julkänsla vill heller inte infinna sig. Julpynt, julgran och adventsstjärnor till trots – jag bor ju mitt i en julidyll – så känns det noll som jul. Alla julklappar är i alla fall klara, och vi har gemensamt bestämt maten till julafton (det blir inte julmat utan istället blir det oxrullader). Bästa stunden på jullovet blir gissningsvis den traditionsenliga uppesittarkvällen med ostbricka, massa exotiska frukter och lite kallskuret, hela familjens favorit. I år hoppar vi över Bingolotto däremot, och siktar istället på nån film som de stora barnen och vi vuxna kan titta på tillsammans efter att Filip lagt sig.
Hur känner ni själva, är det någon julfeeling eller är det helt kört?
Hej, jag är här, och jag mår ok. På morgnarna mår jag typ som vanligt och känner mig mest jättefånig som går här och är sjukskriven, men allt eftersom dagen löper på så kan man väl säga att det blir himla tydligt att det behövdes lite vila. Jag gör småsaker, i korta stunder, men sen behöver jag vila i allt från 30-60 minuter innan jag orkar göra nåt igen. Jag borde kanske inte göra nåt alls då, kan man tycka, men för mitt eget psykes skull så vill jag ju ändå känna att jag har NÅT att sysselsätta mig med, mellan vilan.
Så jag sköter djuren – och vilar. Jag plockar ur disken – och vilar. Jag stickar en stund – och vilar. Och nu har jag gjort dagens sista aktivitet, köttfärslimpa – så nu blir det vila resten av kvällen och jag är heeeelt slut. Det är himla svårbedömt att veta vad jag orkar med, och blir det fel så blir det som idag att jag blir en zombie strax efter 15 – och då har jag typ inte gjort nånting förutom att vila, sammanlagt under dagen har jag kanske typ en timmes ”aktiv” tid.
I dag gladdes jag i alla fall åt att få se lite blå himmel och en gnutta solljus, det var så längesedan att det kändes nästan konstigt? En vän var över en kort stund och lånade en grej, och då märkte jag att jag har svårt att hitta rätt ord, igen. Det känns ju segt.
I morgon ringer läkaren, får se vad vi kan spåna fram tillsammans. Just det, ett av barnen har en ful hosta, hoppas inte den eskalerar får då får jag ändå inte vara själv hemma och vila i morgon och det behövs. Helgerna blir ju heller inte så mycket vila för hjärnan just.
Dagens stora mål i morgon blir att åka in och träna – det är ju ett basbehov för att må bra, och även om träningen får anpassas efter förutsättningarna så är den i sig en förutsättning för att må bättre.
godatankar.com 