En kostym som inte passar

Här kommer det, det ytliga inlägget jag varnade för i går.

Men vi börjar i rätt ände… Det finns en sak jag verkligen, verkligen längtar efter nu och det är att sitta i lä mot en varm vägg med solen i ansiktet tills det riktigt hettar i kinderna. När man går in så vill jag ha lite fräknar och vara lite rödrosig, jag vill ha börjat få tillbaka lite hudfärg helt enkelt.

För satan, nu ser man mest dödligt sjuk ut, med en hy i samma ton som lättmjölk och svarta ringar under ögonen som inte går att dölja med ens oändliga mängder smink. Torr och fnasig är man, med ett elektriskt, frissigt hår som känns som det är i lika stort behov av solljus och sommar som övriga kroppen.

Något jag INTE ser fram emot är däremot extremt fånigt kanske, men det är att det (förhoppningsvis) nån gång i sommar ska badas och då innebär det att det snart är dags att införskaffa nya badkläder. Det i sig innebär att man måste exponera vinterblek hy på en kropp som har lite för mycket fluff för att det ska kännas bekvämt, märkt av 40 år och 3 graviditeter. Osexig är det ord som kanske slår mig mest. (Och nu orkar jag inte göra ett långt PK inlägg, men vi kan väl komma överens om att de flesta har ändå en viss egen form man är bekväm = sexig i, utan att lägga några vidare värderingar i det, ok?)

Känns som en burkini är det mest lockande alternativet just nu, förutom då det faktum att jag ÄLSKAR sol.

Rent allmänt känns det lite halvdåligt just nu. Skulle jag inte färga håret skulle nog närmare 1/4 vara grått och kråksparkarna runt ögonen är nu permanenta snarare än bara där ibland. Det är ok, jag vet det, men jag har inte riktigt hittat hem i den här kostymen. Jag _vet_ att mitt egenvärde inte ligger i mitt utseende, men det är ändå något lite sorgligt över känslan att man numer mest bara betraktas som en ”medelålders tant”. Det känns bara lite som att en tid är förbi, om ni förstår hur jag menar?

En sak som ändå faktiskt blivit bättre de sista två månaderna är att jag tack vare hyfsat regelbunden träning faktiskt börjat återfå både lite styrka och kondition, vilket känns jättebra.

Nä, inte DENNA formen igen. Men good enough.

Kanske kommer allt annat också att ge sig med lite solbränna och ett gladare humör, kanske känns det bara jobbigt just nu för att det har varit lite för mycket av annat. Kanske är det är inlägget bara alldeles för privat och jag borde inte posta det alls. Jag vet inte riktigt, vi får väl se. Läser ni det så har jag ju postat det, liksom.

Kanske allt känns bättre med lite solbränna. Vi får väl se.

Jag vill bara tillägga att jag inser att jag sitter i en privilegierad sits där jag inte har mer bekymmer här i världen än att jag kan oroa mig för såna här banala saker, men jag tror inte jag är ensam i mina känslor heller.

Hur är det med just DIG som läser? Hur känner du för att bli äldre? Är allt bara avslappnat och skönt eller finns det kanske andra saker just DU nojar över?

Nygammal känsla

I går dök det upp ett litet längt i mig, ett längt efter att få lägga lite mer tid och energi på att få träna. Med all VAB och annat skit så har det bara blivit typ 1 pass i veckan i snitt sedan i december, och missförstå mig rätt nu, jag vet och accepterar att det bara ÄR så det är nu, det finns inget (rimligt) att göra åt saken, men jag längtar ändå efter att få träna lite mer.

Jag har ju ändå pendlat lite med min träning, milt sagt, att bli supervältränad är inget jag orkar ens tänka på knappt, men jag saknar att känna mig lite starkare och ok, lite mindre dallrig helt ärligt. Men som sagt, var sak har sin tid, och småbarnsåren är inte de där träningen prioriteras på DET sättet, det blir mest lite underhåll för att inte man ska ha ont någonstans. Saknar bara lite känslan av att kläder sitter som man vill, och att känna att man orkar typ vad som helst.

Haha, skulle lätt nöja med mig hälften av den styrkan jag hade för ett par år sedan!

Men det blir ju bättre tider framöver, dels kanske vi bara kunde få undvika så mycket VAB (önsketänk) men sen vet jag ju att med åren får man ju tillbaka lite egentid.

Det är bara ett längt…

Sugen på glid!

I dag efter jobbet, innan det var dags för träning, så passade jag på att ta två snabba avstickare till Intersport och XXL för att kolla längdskidor. Mina (extremt) gamla pjäxor och bindningar faller sönder och jag lovade mig själv i slutet av förra säsongen att köpa nya. Inget fancy, men nåt vettigt för en rimlig peng (i mitt huvud under 4000 kr). Fick lite hjälp och hittade ett bra set på vardera stället, så nu måste jag bara ta med tjockstrumpor och prova lite mer ordentligt.

Har fått ett sånt längt efter att åka skidor, och jag längtar efter snö så det blir lite ljusare och vackrare ute! Nu snöar det visserligen i detta nu och det ligger någon centimeter eller två på marken, men det ser ju inte direkt ut att ligga kvar dessvärre. Känner oxå att jag börjat få tillbaka lite flås och fysik, så det skulle nog gå hyfsat att åka. På Hallby ligger det konstnö på stadion, men att åka runt i en sån liten arena lockar mig inte alls, halva upplevelsen med skidor är ju just naturen! Allra roligast är det om man kan åka ut på dumme mosse, här kommer en drös bilder därifrån från sist jag åkte.

Det där med att cykla till jobbet…

Jag försökte redan igår cykla till jobbet, men eftersom jag kanske inne cyklar så ofta så har jag heller inte sett över cykeln på länge. Det resulterade i att mitt bakdäck exploderade mitt i Dunkehallabacken och jag fick ringa maken för att få skjuts hem och sen ta bilen till jobbet. Men i går eftermiddag var maken snäll och köpte nya däck och slangar till mig som han monterade på cykeln, så i morse cyklade jag – igen.

Visst, den här gången exploderade inget, men ungefär så här är min upplevelse:

0-5 minuter, nedför Dunkehalla. Alltså rätt läskigt, bilar svänger in utan koll på att det kommer cyklar och cykeln känns vinglig och som den ska falla sönder under mig.

5-10 minuter, kommer ner och kör utmed Vätterstranden. Skönt, jag överlevde backen. Himla vackert det är här ändå! Väldigt skönt väder med, det här känns ju rätt ok!

10-20 minuter, cyklar utmed Vätterstranden. Ok, vad långt det är här utmed, det här är ju rätt tråkigt. Börjar göra ont i axlar, handleder (den var ny?) och i rumpan. Börjar bli svettig.

20-30 minuter, backarna upp vid Rosenlund. Svettigt nu, får mjölksyra i benen i backen, det går jättelångsamt och jag börjar bli rätt sur.

30 minuter, framme. Svettig och sur, går ner och duschar och byter om, det är trångt, bökigt och tar tid. Helt klart inte på bättre humör än om jag tagit bilen.

Slutsats, nä det är för jävla surt det här, det funkar inte ens när förutsättningar i form av väder mm är optimalt. Hade jag jobbat inne i stan hade det nog funkat för då hade det varit så mycket kortare tid det handlat om, men den sista kvarten gjorde mig bara mer och mer sur… Hur gärna jag än vill ha mer vardagsmotion så är inte detta rätt, just nu i alla fall. Gör om gör rätt!

Den extra växeln

Ikväll var första gången sedan jag blev gravid för drygt två år sedan när jag kände att jag kunde hitta till den där ”jävlar anamma-växeln”! Tills idag har det verkligen inte gått att ta i lite extra de sista sekunderna, ni vet när det är 10 sekunder kvar och tränaren peppar att man ska öka? Det har verkligen inte gått!? Men i dag, då fanns den helt plötsligt där, svag och kortlivad, men ändå DÄR. Kändes så himla bra! Fick ett sånt längt efter att få träna lite mer, men det finns inte mer tid över nu än till det som redan är inbokat varje vecka. Det är som det är ok det gäller inte för evigt!

Det enda som är surt är att jag får undvika hopp i träningen fortfarande känner jag, bäckenbotten hänger liksom inte med riktigt som jag vill efter tredje graviditeten och det känns riktigt surt, men jag får hoppas att det kommer även om det går långsammare den här gången.

Ytterligare en underbar bild från Hej Hej Vardag!

Dilemma

Allteftersom man kommer igång med lite normala rutiner kring att se till att man bokar in tid för träning (som jag sa häromdagen så är ju schemat tämligen tajt nu med allas aktiviteter) och kommer igång med det, så får man ju ändå en liten försmak av hur gott man mår av att röra sig. Det största problemet i MIN vardag är vardagsmotion, på jobbet står jag ju typ still och jobbar vid ett skrivbord eller sitter i möte och hemma blir det som mest kortare promenader – även om man typ aldrig sitter helt still.

Det finns ju en lösning på det här problemet, och det är ju att man cyklar till och från jobbet. Men, det finns även ett stort problem med den lösningen och det är att jag HATAR att cykla?!? Skitsurt, får ont i axlarna och låren krampar, man kommer fram svettig och ofräsch, för att inte tala om när man ska ta sig upp för hela Dunkehallabacken på vägen hem.

Min man tycker jag borde ha en elcykel och visst, det kan väl hjälpa till med backen på hemvägen men det avhjälper ju inte det största hindret – att jag inte vill cykla. Hade det inte varit så otroligt tidsineffektivt så hade jag hellre gått, men det funkar ju liksom inte.

Men, nu ska jag försöka – på de dagar där det inte regnar ska tilläggas, nån måtta får det vara. Jag ska banne mig cykla i träningskläder istället och ta en snabbdusch på jobbet, istället för att försöka cykla så lugnt att man inte blir svettig, så får vi se om det gör att det känns mer ok.

Vi får väl se lite hur det blir med det här – det är ju hur som helst bara en möjlig lösning så länge det inte är halt, för då VÄGRAR jag cykla… Ok, håll tummarna nu och släng gärna hit lite pepp och tips!

art-asphalt-bike-248762.jpg

Deppig av yoga

Idag var första gången jag yogade på nästan två månader. Semester, inställda lektioner och sjuk instruktör kom emellan. Kanske just det att det var ett tag sedan gjorde det extra tydligt, men jag kände ikväll när jag satte mig i bilen efter passet att jag nästan ofelbart blir deppig efter ett pass yoga. Jag tror kanske inte att det är egentligen just yogans fel lika mycket som att man får en stund att bara vara för sig själv och känna efter, för när jag går ut därifrån så är jag alltid ledsen och känner mig otroligt otillräcklig.

Jag saknar mina vänner, både gamla och nya som man träffar alltför sällan och det gör mig jätteledsen.

Jag får en enorm känsla av tyngd över axlarna över allt ansvar som vilar på mig hela tiden, för barn, jobb, hem, träning, karriär, socialt liv och egen utveckling och slås långt ner i skorna av min egen otillräcklighet*. Yogan borde ju lätta på spänningar och gör det väl rent fysiskt men vad gör det när man har en imaginär vikt av hela jorden på axlarna?

Kanske vore det bara lättast att sluta yoga, för den deprimerande ansvarskänslan kanske inte kommer fram utan den här fysiska damnluckan, eller så kommer det bara göra att det rätt som det är svämmar över. Kroppen behöver ju ändå yogan, så kanske måste jag bara hitta nåt sätt att inte låta min hjärna gå bananas. Jag vet inte.

exercise-feet-fitness-892682.jpg

Helt seriöst, det finns miljontals fantastiska bilder på folk som utöver yoga, men jag känner mig inte som NÅGON av dem och ser framförallt inte ut som det. Var är alla ”jag är lite stel i höften men försöker ändå” -yogabilder?

I vilket fall, nu tänker jag ta ett glas vin och sätta mig och deppa i ett hörn av soffan. Ha en skön kväll!

*och då ska vi ändå inte nämna det dåliga samvetet för att folk har det onämnbart mycket sämre än jag har det vilket får mig att känna mig dålig för att jag ens känner mig dålig. Hipp hurra. 

Ensam är inte stark

Jag har totalt bristande intresse för träning som det är nu, men jag försöker ändå hålla i. Det blir en omgång yoga, ett kort löppass (eller så långt som kroppen orkar för dagen) och så ett (någon enstaka gång två) kort gympass varje vecka. Men det är så knäppt, för efter varje träning blir jag så himla deppig en stund – trots att just träning är superbra mot depressioner (vilket jag nu i och för sig inte har). På nåt sätt känner jag mig liksom lite ensam och mentalt trött, känslan är att det är tungt att allt (som vanligt) bara hänger på mig själv. Jag måste själv motivera mig, se till att det finns tid, se till att jag får den träning jag behöver osv. Självklart kan ingen liksom ta över det här, men det är den känslan jag får. Vad skönt det vore om man hade nån som bokade, planerade, peppade och sällskapade när det känns trögt. Sen är det inte mer peppande att känna hur svag man är jämfört med hur det har varit heller….

black-bumper-plates-dirty-161557.jpg

Det var dagens korta fundering, vi sitter just nu och väntar på att Filip ska vakna från sin middagslur så vi kan åka ner till Vätterstranden en sväng hela familjen.

Fartlek på mitt vis

Jag försöker, väldigt opretentiöst, att springa (nä alltså, jogga) någon gång i veckan. Dels för att jag tänker att det är bra för min kropp med lite hög puls men även för att jag fått lite feeling – vilket då gäller TANKEN på att springa snarare än själva aktiviteten.

Jag har förstått att det är trendigt att ägna sig åt fartlek när man springer, och vet ni, det är faktiskt exakt det jag gör! Det går till så att min hjärna leker att den och min kropp kan springa i någon form av fart och sen leker min kropp att den håller på att dö. Då går man en stund och sen börjar allt om igen… Men visst, när jag bara springer när jag känner för det och så långt som jag känner för just den stunden, då är det faktiskt rätt trevligt och jag kan förstå folk som springer (det är alltså inte samma sak som att jag springer ibland för jag är inte en sån som springer). Nu vill jag bara att min kropp ska lära sig att klara påfrestningen med, den har tagit en hel del stryk efter min sista graviditet känner jag, så jag smyger varsamt fram.

Med det här ville jag typ ingenting, men så kan det ju vara ibland, puss på er!

Rörliga reflektioner

Herregud, jag har faktiskt testat typ allt när det gäller träning och kost, inser jag när jag började fundera på hur jag skulle inleda det här inlägget. Med ”allt” menar jag inte alla träningsformer som finns, såklart, men liksom alla sätt att träna på? Från att ha vuxit upp med simträning ”för det var nåt man gjorde”, till att i övre tonåren och upp till 30-årsåldern vara den där ”man borde börja träna”-sporadiska typen och sedan vidare till ”tränar 8 pass i veckan” varianten.

I 20-årsåldern var jag, som de flesta, totalt opåläst och gick nog mer på ”veckotidningsträning”, ni vet ”träna XXX i 8 veckor och bli smaaaaaal”. Efter en vecka slutade man för det gav ju (såklart) inga omedelbara resultat och det var mest bara oinspirerande. Min vändpunkt blev när jag började med kickboxingen igen, det blev en riktig nytändning på att det verkligen kan vara superroligt att träna och jag kände ganska snabbt att jag ville komplettera med bl.a. styrketräning för att bli bättre. I samma veva hade jag några kompisar som började träna ce8e7-img_6688styrketräning och jag hängde liksom på i drevet där, läste på massor på tex styrkelabbet (bra sida) och drack proteinshakes till frukost, lunch och middag. När jag märkte hur fort, relativt sett, man fick ganska markanta resultat med tung styrketräning blev det i sig en morot för att driva det vidare. Jag envisades med att försöka lära mig jogga (det gick inget vidare), jag började med yoga och träningarna var hårda och frekventa. Men, sen började jag känna att jag ville ha ett barn till, så kickboxingen fick stryka på foten – det var nog ändå på G för jag hade börjat bli rädd när vi sparrades. Efter nästan två år lyckades vi till slut bli gravida, men då hade träningen ändå redan minskat till mer normala 4-5 pass i veckan. Jag var superglad över att kunna hålla i träningen långt in i graviditeten och det gjorde att jag mådde rätt bra fysiskt. Sen kom ju Filip och även om jag fick en bra start igen med träning så blev jag ju sjuk typ en hel sommar därefter och fick börja från NOLL igen. Det har varit sjukt trögt…

54da4-img_1910

Någon gång runt där jag var mest vältränad. 

Nu känner jag lite så här, FAN vad stark jag var när jag tränade som mest??? Visst, jag hinner inte med mer än 2 korta styrkepass i veckan samt ett pass yoga nu, men JÄKLAR vilken skillnad?!?! Störst skillnad är det nog på bålen, för när jag började med kickboxingen blev ju magmusklerna superstarka i ren självbevarelsedrift och sen märkte jag inte av dem så mycket när jag började styrketräna. Nu har jag fokuserat nästintill uteslutande på inre bålmuskler, ”korsetten”, och då är det en jäkla skillnad i vad jag orkar vill jag lova. Sen är jag såklart tyngre nu med, det påverkar ju alla övningar där man tränar med kroppsvikt, men ändå. Vid det här laget har jag ändå fått tillbaka en hel del muskler och ändå klarar jag bara typ hälften av de vikter jag klarade förr – obs, mitt mål är inte att klara tunga vikter längre utan bara att hålla mig frisk och stark så jag tränar ju heller inte alls så mycket.

Det bästa med att jag hade min extrema träningsperiod var att jag verkligen lärde mig hur man bör träna för att träna ”rätt” och effektivt samt att jag lärde mig massor om kosten. En annan bra sak är att det känns bra att veta att man KAN komma dit jag var, men det är helt klart sämre att veta hur mycket jobb det kräver. Det sämsta är att det är nästan omöjligt att inte känna sig klen nu när jag tränar eftersom jag vet vad jag brukade orka lyfta…

Jag känner mig himla nöjd med mitt upplägg nu, två korta styrkepass (på lunchen när jag jobbar) och ett pass yoga OM jag också kan få till någon form av konditionsträning. Nu när jag har åkt skidor har det varit heeeelt perfekt, det gav så mycket mer än att gå en promenad, men nu har jag liksom inga riktigt bra alternativ? Promenader i all ära, men just kondition ger de ju inte direkt och springa ÄR verkligen INTE min grej. Svårt. Kunde man komma ut och vandra lite mer kuperat nån gång varje helg skulle det ju vara perfekt, men det finns ju varken tid eller möjlighet till det som det är just nu.

67f69-35

Det bästa med att träna är att man känner sig pigg och stark så man inte känner att det är ens fysik som begränsar en! *längt*

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om kost och sånt med men nu ser jag att det här inlägget redan blivit jättelångt, jag som bara tänkte skriva några rader, hahaha! Det blev väl inte sådär vansinnigt intressant det här, men ibland är det kul att ta ett steg tillbaka och se på saker i sitt liv med lite vidare perspektiv.