Träning

Mental utvärdering

/ LindaG / 2 kommentarer

Krickelin tipsade om bloggaren Sara Rönne, en ny bekantskap för mig men hon hamnade genast i läslistan. Eftersom hon är ny för mig så läste jag hennes senaste inlägg först, om att vårda sina superkrafter. Folk med ADHD eller dylikt pratar relativt ofta om det som en superkraft (och ibland som problem med såklart), och jag kanske inte riktigt relaterar till att jag har superkrafter. Däremot är jag ganska duktig på att analysera vad som funkar för mig, och vad som inte gör det, och eftersom sommaren närmar sig sitt slut och därmed är det nystarts-känsla, så tänkte jag fundera över hur det funkar för mig. Vid det här laget vet ni att jag gör det bäst när jag skriver, så here goes…

Balans

Jag känner att jag har så mycket balans i livet som omständigheterna just nu tillåter. Att få en dag hemma på gården extra i veckan har gjort enorm skillnad över känslan att bara ”jobba bort livet”, nu har jag två vanliga jobbdagar åt gången bara. Superskönt och något jag aldrig vill gå ifrån! Helst skulle det vara samma på vinterhalvåret, men ekonomin måste också få styra lite, 10% inkomstbortfall är inte hela världen, men 20% tar ju bort alla ”roliga” pengar. Sen är det ju också ganska trist på vintern när man inte kan göra så mycket på gården.

På jobbet har jag generellt en ganska bra balans, där jag kan bestämma mina uppgifter själv i alla fall. Möten tar mycket energi, att vara på kontoret där det är fullt med folk tar energi, att träffa närmaste kollegorna på rasterna GER energi. Jobba hemifrån ger ro till mer komplicerade arbetsuppgifter, och möjlighet att enklare ta korta pauser och få lite frisk luft (typ mata djuren, vattna lite osv), samtidigt som för många dagar på distans gör att jag fastnar i mitt huvud och det blir sällan bra.

När det kommer till träning så har vi en bra balans sedan ett par år tillbaka, jag och maken. Han tränar måndag och onsdag, jag tisdag och torsdag, och vi båda på lördag förmiddag – då följer oftast F med mig, och sen handlar vi inför veckan. Funkar bra för man vet vilka dagar som är ”sina”, och vill man hellre göra nåt med kompisar så är de sina egna dagar man får ta av – självklart med undantag för jobbfester, AW’s eller annat som man inte är ensam om att bestämma dagarna på.

Socialt får jag en massa energi av att hänga i små grupper, men i större grupper äts min energi upp i raketfart och jag blir lätt lite tillbakadragen. Hellre en lunch, fika eller ett glas vin med en kompis än AW med många på en gång.

Mentalt (och fysiskt, faktiskt) känner jag mig ganska stark och trygg i mig själv just nu. Jag vet att jag klarar en massa saker och jag vet att jag har alternativ att själv ta tag i saker om inte livet ändrar sig runt mig. ”Kan själv” känner jag mig väldigt trygg i just nu, och det är jätteskönt. En hel del hjälp har jag säkert också av att den justerade hormonersättningen känns som den funkar väldigt bra också.

Det är en välkommen känsla, att känna sig stark. Ganska länge har jag snarare känt mig skör, en känsla jag inte alls identifierar mig själv med egentligen.

Obalans

Som det säkert blir i många familjer och relationer så är det i princip alltid jag som initierar… allt. Semestrar, planering, vad som ska göras, projekt, utflykter mm. När det blir så ensidigt så tar det vid det här laget all energi, jag får inget tillbaka, och ändå lurar min hjärna mig varenda gång den känner sig lite glad – ”det här vill jag göra, det planerar jag in”, utan att ta hänsyn till att orken är tillfällig. Jag planerar in en massa saker bara till mig själv med, småsaker, men det blir ändå på ett sätt ett nollsummespel av de här infallen med, inte något som hamnar på pluskontot.

Obalans blir det även i relationen med barnen, i ojämna vågor, när vi inte kan ha en vettig relation. När man känner att man så gärna vill dem väl att man kanske ändå gör det där lilla extra, eller stoppar till lite pengar för att de ska kunna hänga med kompisar, men de ändå trampar rakt över hela ens själv i den sekunden det inte passar. Ja nu generaliserar jag, det här är främst ett barn, men som sagt går det upp och ner med dem alla och det kostar mig otroligt mycket i energi att bli pissad på när vi bara vill väl. Resultatet blir att man gör färre och färre av de där roliga sakerna, men det gör också att jag blir mer och mer ledsen i den relationen.

Behov

Jag har ett stort behov av lite näring till min själ just nu. Det låter ju lite högtravande, men jag behöver bra samtal, lite utflykter i nya miljöer och jag behöver naturen. Likt alla år när sommaren närmar sig sitt slut så drabbas jag av en extrem Wanderlust, jag vill ut i skogen, helst med matsäck och vara ute hela dagen, och bara vara i nuet. Lätt att fixa? Ja på ett sätt, men ni vet, vardagen ska också in där nånstans och HELA lediga dagar är sällsynta. Kände nu när jag skrev att jag nog måste ta mig till Pukasjön väldigt snart nu, så vansinnigt fint och lugnt där och det ligger ju alldeles nära där vi bor. Får se om Filip vill följa med, eller maken, eller om jag ska gå själv (lite tråkigt att vandra HELT själv dock, många andra aktiviteter går bra men det känns lite trist).

Tror också att jag skulle må bra av lite äventyr, även om det kräver en lite större insats när det gäller energi för att komma iväg, för det ger också mer under tiden och efter. Typ lite smått, höghöjdsbana, paddla kajak, småsaker så där men sånt man inte gör till vardags. Känns också lite extra kul när man känner sig stark och frisk ju, och känner att man orkar. Är däremot inte alls sugen på stillasittande aktiviteter som att sticka eller tälja, just nu.

Slutsats

Det var himla nyttigt att sätta sig och reflektera lite över det här, känner jag. Att få tänka efter och känna vad som saknas, och även utvärdera det som pågår, det gör det lättare att ta ut en riktning och att göra RÄTT saker. Nu känner jag mig inte riktigt lika planlös och diffus, skönt!

En efterlängtad känsla

/ LindaG / 4 kommentarer

Gud vad jag hatar att semesterkänslan försvinner så himla snabbt.. Vore rimligt om den MINST höll i sig lika länge som man hade semester tycker jag? Men, det var inte det jag tänkte skriva om idag.

En tanke eller känsla som slog mig i veckan är att hur trögt och segt och långsamt min utveckling på träningen än går (ibland känns det bara som den går bakåt) så har jag faktiskt efter över 10 år fått tillbaka känslan av att jag är stark? Alltså, jag gjorde inget särskilt, gick bara runt en stund på stan men fick helt plötsligt den där fantastiska känslan av att min kropp är stark och funktionell. Sist jag hade den var när jag tränade så mycket för över 10 år sedan, efter det har den varit gravid, utmattad och i förklimakteriet och bara känts svag och gjort ont. Känslan jag har just precis nu i kroppen är otrolig, jag har lite klipp i steget och inte direkt ont någonstans och känner att hållning och allt liksom bara känns bra. Det känns oerhört lyxigt!

I slutet av våren och början av sommaren hade jag så vansinnigt ont i lederna, och efter en dag på träningen när jag nästan ville börja gråta för allt bara gjorde ont och kändes trasigt så bokade jag tid på Gynhälsan för att justera mina hormondoser. Efter en kontroll så fick jag öka östrogenet lite till. Nu har det gått ca 4 veckor, och det är enormt stor skillnad – min leder gör inte ont, även om jag fortfarande har en höft som strular och en axel jag verkar ha lite fortsatta problem med. Min sömn har också varit obefintlig, men jag har ändå känt mig väldigt pigg (vilket är falskt, märker jag när jag tränar), men den har i alla fall stabiliserat sig på en något bättre nivå nu. Har också haft lite mindre aptit, eller framförallt sötsug, så det har varit en bonus att inte villhöva gå och småäta saker hela tiden. Så skönt.

Så, trots att semestern nu är slut och det finns annat som är bekymmersamt, så känner jag mig just nu faktiskt både fysiskt och mentalt stark. Jag kan inte NOG understryka hur otroligt välkommet det är, och har nog inte ens förstått hur mycket jag har saknat det. Jag är numer en otroligt stark förespråkare för hormonersättning i förklimakteriet (jag som inte ens kunnat ta p-piller innan) och önskar att alla som behöver det kan få den hjälp de förtjänar! Att sen allt är restat och inte går att få tag i är ju en annan historia… suck. Men jag har ett litet tag till i alla fall.

Mellanrummen

/ LindaG / 3 kommentarer

I mellanrummen blir det sällan något bloggat, men i mellanrummen finns majoriteten av livet. Det är där det varken är katastrof eller toppen, och livet liksom mest pågår. Det blir inga bra blogginlägg av det, och det finns heller inte så mycket tankar som behöver få utlopp här – och alltså blir det lite ”ryckigt” för den som bara läser bloggen. Det finns så mycket vi kämpar med just nu, och då är det ”inte ens allvarliga saker” som sjukdom eller liknande, men precis just nu känns det lite lugnare – om det sedan är stormens öga eller bara en paus mellan stormbyarna vet jag inte. Men här kommer lite om mellanrummet:

Det har varit ett par mentalt slitiga veckor, och fysiskt med med nackspärren (som äntligen gett med sig nästan helt). Jag var och tränade i går, det var ett riktigt jobbigt pass och jag kände direkt när jag satte mig på roddmaskinen som var starten, att ”jag orkar inte det här”. Men jag kämpade på och det gick ändå ok, men efter var jag så slut att jag fick bara ligga en stund på soffan i vår entré innan jag orkade ta mig in i duschen. Jag kör i princip ALLTID på så absolut gott jag bara kan, men sen kan mitt ”max” variera extremt mycket beroende på många saker, och ibland känns det frustrerande att jag inte riktigt tror att tränarna ser att jag faktiskt gör mitt allra bästa utifrån dagen – eftersom det kanske ser lite halvdant ut. Varför nu det är viktigt att någon annan ser det vet jag inte, men det är vad det är.

Men, på en betydligt mer positivt notis så fyller jag år på fredag, och från att ha gått till att det är en riktigt jobbig dag när jag känt mig ledsen för att barnen bråkar eller annat, så ser jag numer verkligen fram emot det. Mest för att vi nu har en tradition – jag och maken – där jag får champagnefrukost och sen blir skjutsad till Backamo Handelsträdgård, och sen får någon god middag. Det är precis EXAKT det jag kan önska av en helt perfekt dag, och det enda som verkligen kan toppa det är om det dessutom blir sol – vilket det ju ser ut att bli! Sedan vi införde den här traditionen har jag kunnat sitta ute på altanen och äta/dricka min champagnefrukost med goda ostar, och det är heeeelt ljuvligt! Fick dessutom ytterligare ett gott besked, nämligen att min reserverade bok (del 4 av serien Dungeon Crawler Carl) har kommit så jag kan hämta den på bokbussen ikväll, alltså har jag även något riktigt bra att läsa! Sen får jag påta i trädgården i lugn och ro, och då är dagen perfekt. Älskar maken för den här dagen (och en massa annat med såklart, men den här är ändå fantastisk).

Inköpen från ett annat år. Jag VET att det ser mer enhetligt och fint ut om man upprepar sina växter i klungor, men jag tycker också det är så himla roligt med nya sorters växter. Vad funkar bäst hos oss, med, och vad funkar inte?

Ser SÅ mycket fram emot lite varmare väder med, så man slipper bära växter in och ut hela tiden och så man inte behöver ha typ full vinterutstyrsel när man är ute och grejar i trädgården. Det är inte bara jag som väntar på värme för övrigt, på vår ”medelhavssida” är både persika och sötmandel precis på väg att blomma, och äppelträden och körsbär ser inte ut att bli långt efter. Vi fick ju inte ett enda äpple förra året, så jag hoppas verkligen att det blir bättre i år – vi har ändå planterat 3 nya äppelträd sedan vi flyttade in, förutom de 4 som redan fanns. Eftersom jag nu har en dag i veckan som är dedikerad till gårdsarbete så känner jag mig faktiskt otroligt mycket mer i fas med trädgården än jag brukar göra. Det som är kvar att göra i närtid är att så persilja och morot, samt att sätta lök. Potatisen fick vi ner i de nya potatislanden förra helgen, och de landen ska bara täckas med gräsklipp när vi har det att tillgå sedan.

Äppelblom 2024

Sen har jag försått en massa, även en massa blomstermixar som jag köpt från Fröbanken och som egentligen ska direktsås, för det är TORRT i landen. Har ju knappt regnat på 2 månader hemma hos oss, och den vätan som fanns i marken från vintern har minskat ordentligt redan. Tänker att jag kanske kan förså och sätta ut lite små plantor, och sen direktså mellan dem (så kanske jag också ser lite lättare om det är väldigt torrt). Sen är det såklart en del perennrabatter kvar att rensa, men det känns inte så stressigt, det blir vad det blir liksom. Det jag SKA göra förresten är att gräva en liten rabatt intill altanen vid växthuset, där jag ska sätta lite halvhöga buskar för skugga och solskydd – något jag tänkte kolla efter på min födelsedag, förutom rosor som jag vill ha vid den gamla hästvagnen. Eller gräva och gräva, jag gräver egentligen bara bort ett litet dike där jag tar bort grässvålen, sen täcker jag själva ytan där jag vill ha landet med kartong och lägger på jord. Då dör gräset under lagom till kartongen har brutits ner, och det blir inte så mycket jobb.

Framsteg

/ LindaG / 3 kommentarer

Vips så gick det över en vecka sen jag skrev sist. Och vad har då hänt den veckan, något speciellt? Nej absolut inte, men nu har ”utesäsongen” börjat, vilket innebar att vi var ute hela helgen och ”vårstädade” på gården. Jag kunde, i vanlig ordning, inte hålla mig helt utan har klippt ner det värsta på perennerna som börjat få nya knoppar närmast marken, men har bara plockat bort ”pinnarna” jag klippt bort så löv och annat bös får ligga kvar för lite skydd. Grenar, pinnar och sly har samlats i en hög och ska eldas, när (om) det blir vindstilla någon dag.

Det är oerhört hoppingivande att kolla nära i rabatterna nu, för även om det mesta ser brunt och dött ut när man bara kollar ut så kan man hitta en hel del tecken på liv nu. Både i växtform och i form av insekter som kravlar sig fram – såg till och med ett par fjärilar i lördags. Tulpanerna jag satte i de nedsänkta lådorna på altanen verkar ha klarat vintern och har börjat titta fram ur täcket med gräsklipp som ligger som skydd, hoppas nu att inga rådjur får för sig att det är någon form av buffé.

Sist jag skrev så hade jag väl också precis börjat andningskursen va? Nu har jag kört den i en vecka, och i torsdags fick jag ett ryck och tog mig ut i löpspåret på ÖIS för att testa om det möjligen kunde bli någon skillnad. Jag har ju alla år hävdat att jag inte kan springa – eller i alla fall inte samtidigt som jag andas – och det visade sig att det var en helt korrekt bedömning, att det berodde på andningen alltså! Nu ska vi vara ytterst transparenta här, det här var typ första löprundan jag testade på nästan 13 år och jag är och förblir ingen löpare, men det var en VANSINNIG skillnad i hur jag upplevde min långsamma joggingrunda den här gången! Först tog jag det verkligen sådär löjligt långsamt som jag blivit rekommenderad, och jag varvade med att gå korta sträckor hela rundan – jag är inte dum ändå och är det första löprundan kan det ju vara rimligt att hålla sig LUGN. Men vilken skillnad, jag kunde hela tiden andas – med HELA lungorna, inte bara panikartat närmst nyckelbenen – så pass mycket att jag faktiskt kunde se mig omkring i naturen, och till och med kunde höja tempot lite.

Köpte ju ändå vettiga löpardojor förra året så förutsättningarna finns ju där nu.
Bara tiden som ska räcka till med!

Det är svårt att förklara vilken enorm skillnad det blev utan att bli antingen idiotförklarad eller låta som att jag gått med i nån sekt jag vill förmedla vidare, men jag var så glad när jag åkte därifrån att jag nästan studsade fram! Sen är jag tung och långsam, jag kommer nog aldrig vara en ”löpare”, men jag kände ändå att jag absolut skulle kunna ta mig runt 5 km utan att dö nu – till skillnad mot när jag fått dödsångest redan vid de 800 m vi ibland kört på träningen när jag inte kunnat andas.

Har också sovit lite bättre i veckan, det ingår ju också en del stressreglering förutom kapacitetsbyggande i kursen, så det enda jag känner är att det här kan vara nåt av det bästa jag investerat i för mig själv! Har ju börjat använda hela lungorna, inte bara den översta fjärdedelen, och det är lite som att en hel värld har öppnat sig. Bästa 1000 kr jag spenderat! 2½ vecka kvar med, men sen är ju tanken att jag har tekniken och metoderna med mig resten av livet, att plocka fram vid behov när det behövs.

I övrigt känner jag att jag har en svacka i träningen, den känns tung och har varit himla slitig på sistone, i samband med att det varit open-tävlingar. Fick en insikt häromdagen att jag inte alls är förtjust i de övningar som mest förknippas med crossfit (burpees, pull-ups, box hopp mfl). Jag gillar styrkedelarna som vi kör på Strongman på lördagar, och skivstångsgrejorna vi gör, men egentligen inte det högintensiva som kännetecknar Crossfit. Nåväl, det får rulla lite till så får jag se hur jag gör, jag vet ju att jag behöver träna för att må bra, och att jag inte har lusten kvar att ”gymma själv”.

För att återgå till veckan som varit så var det ju lite kall snålblåst hela helgen, så det blev inte så mycket kaffe i solen, men det hann jag ju faktiskt med tidigare i veckan – och det blir snart mer hoppas jag!

Ett andetag

/ LindaG / 2 kommentarer

Ni vet, jag har ”gnällt” länge att jag har så svårt att hitta och hämta andan i träningen (speciellt löpningen) sedan utmattningen för flera år sedan. Jag känner också hur andetaget helt ofrivilligt fladdrar runt i halsen så fort jag känner mig antingen stressad eller när jag helt enkelt har många saker jag vill göra. Det känns ofta som jag inte får luft, och framförallt inte att jag andas…ordentligt, typ?

Jag känner en tjej, via jobbet, som relativt nyligen börjat köra sin egna firma på heltid, och hennes företagstjänst är att hon är andningscoach. Jag kan bli irriterad på mig själv för att jag tycker att det ska man väl inte behöva gå en kurs för – att ANDAS – vad är det för fel på mig som inte klarar av ens det? Men jag vet att hon har jobbat med elitidrottare som vill öka sin prestation, hon har jobbat med utbrända (och har varit själv) och plötsligt så kände jag ändå att jag måste nog ge mig själv en chans i det här.

Så, jag har anmält mig till Body Battery Boost som kursen heter, vilket ska funka bra även om man inte har en pulsklocka att mäta framgångarna i. Den börjar egentligen på söndag, kostar 1000 kr och pågår i 30 dagar (10 minuter per dag får man ge det ungefär) och ska ge en lugnare och mer effektiv andning. Har tjuvstartat med första övningen, såklart, men tänkte försöka utvärdera här sen lite under tiden.

Som bonus så ska man även sova bättre, och min sömn är nu helt katastrofal. Eller, jag somnar ju typ även om jag står upp, tidigt på kvällen, men sen vaknar jag vid ca 03 och sen efter det ligger jag bara och ”skvalpar runt” i någon form av lätt, lätt sömn/vila. Konstigt nog fungerar jag ändå relativt bra, jag har alltid behövt typ 10 timmars sömn annars, men det är ju otroligt frustrerande att inte kunna sova som man vill. Tycker hormonerna jag tar för övriga förklimakterie-symptom borde hjälpa här med, men senaste tiden har det inte bitit på just sömnen trots att jag mår bra i övrigt.

Min ovilja att släppa taget

/ LindaG / 2 kommentarer

När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.

Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.

I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.

Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.

När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?

Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.

Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.

Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.

Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.

Frustration…

/ LindaG / 4 kommentarer

…är precis det jag känner just nu. Frustration över att jag ”utan anledning” (dvs utan uppenbar stress hemma eller på jobbet) just nu får ett ganska ordentligt stresspåslag när jag tränar. Speciellt frustrerande blev det i söndags, när jag tog mig ut i det underbara solljuset för att åka längdskidor – min heliga graal som BARA är för avkoppling – och hela kroppen knöt sig direkt och slog ifrån, hur sakta och lugnt jag än tog det. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, vad det är som händer, men jag ska försöka.

Det är en väldigt fysisk reaktion, och det påminner lite om känslan att försöka träna när man är eller har varit ordentligt sjuk. Hjärtat slår hårt redan vid en mycket liten ansträngning och det känns som andetaget ligger någonstans ovanför nyckelbenen, lite som när man typ håller på att drunkna och försöka kippa efter andan mellan simtagen? Inte en behaglig känsla alltså. Till råga på allt så har jag fått det ett par nätter med, när man vaknar lite i fullt ”fight or flight-mode” vilket inte direkt bäddar för en god natts sömn.

När det inträffat tidigare tycker jag ändå att det har funnits en anledning till det, det har varit mycket på jobbet eller mycket hemma, och ok, det har varit en lågintensiv konflikt hemma som tagit lite energi och lust, men jag tycker inte det borde ge så kraftigt påslag. Kanske är det mina hormoner som spökar lite extra, min cykel är nu totalt oberäknelig så jag närmar mig kanske slutet på förklimakteriet?

Min helg har ju varit jätteskön och lugn och erbjudit massa vila, så det här känns så orimligt…

Jag tycker det är så sjukt jobbigt att inte kunna påverka det här själv, utan att liksom bara ”kastas tillbaka” in i utmattningsläge (dock endast när det kommer till fysisk ansträngning just nu?) utan att det finns logik eller nåt i det.

Funderade i natt på om jag skulle pausa träningen för det är så knäckande när man plötsligt känner sig som man står på noll igen, men samtidigt vet jag mycket väl hur extremt viktigt det är med träning, inte minst i stressförebyggande, och det är dessutom en stund med vänner som jag värdesätter stort. Jag håller i, men får väl – återigen – ta och lägga ambitionen på typ noll. Det är deppigt, men kanske varar det inte så länge….

Nu visar det sig att jag i alla fall måste pausa träningen några dagar, efter lunchen idag åkte jag nämligen och tatuerade mig! Jag fick en vision och ett infall i december, men har inte berättat för någon, och idag var det dags! Är så otroligt nöjd, men hade lite glömt att man inte ska träna så länge plasten sitter kvar, och sen bara lite försiktigt till det gått två veckor. Bra timing ändå!

Kolla vad fin den blev!

En måndag i slutet på november

/ LindaG / 7 kommentarer

Sitter vid köksbordet, framför brasan, och smuttar på förra årets Dunderglögg. Gjorde den på äppelmust i stället för svagdricka, och den är faktiskt helt otrolig. Mindre söt än glögg man köper (även om jag hade kunnat tänka mig att göra den ytterligare mindre söt) och lagom stark. Vet dock inte exakt hur stark, men skulle gissa kanske 6%? Inte alls lika stark som starkvinsglögg, men absolut lite alkohol i.

Hade en otroligt lugn helg, har mest legat och läst hela helgen pga hade verkligen inte ork till NÅT annat. Eller ja, lite lördagsträning och sen gjorde jag ju faktiskt saffransbullar (som inte riktigt ville jäsa men som blev goda ändå), så NÅT gjorde jag väl, på lördagen åtminstone.

Nu när det är kallt får grisarna även kvällsmat. Lite mysigt ändå, även om det är kallt.

Känner mig, som så ofta när det brukar närma sig jul, lite kluven. Tycker det är mysigt med advent och lite julfix, men känslomässigt känner jag mig mest bara lite ledsen och uppgiven. Nåt vi absolut har misslyckats med är att få våra barn att känna att familjen liksom är ett team – trots allt vi kämpat med och gjort med och för dem så är de högst ointresserade av nåt som har med familjen att göra. Minstingen undantagen, än så länge, men så är han inte så stor heller. Ja ja, det är väl vad det är, en jag blir ledsen ändå.

Blir ju inte direkt julpynt, förutom adventsstjärnor, till helgen. Mer vinterpynt än så länge, med lite tall- eller enris, mest för känslan och doften.

Två ganska intensiva veckor kvar på jobbet innan det lugnar ner sig lite, och jag tänker fortsätta med min ambitionsnivå att göra minsta lilla på fritiden. Träningen rullar på, men den tar hårt just nu, och jag känner absolut att jag inte hade orkat träna två dagar i rad – kroppen behöver den vila den kan få, och i den mån jag kan ge den det så får den det. Vi hade för övrigt ett ”testpass” eller vad man ska säga, ett sånt där pass som man kan köra ibland för att testa av om man blir bättre eller starkare. Nu hade jag inte gjort det passet innan, så det enda jag fick var ett startvärde, men ändå. Det var rodd, och det är typ min starkaste gren när det kommer till konditionsträning, men vi skulle ro vårt snabbaste i 5 km och det var VIDRIGT! Det tog mig 22:20 och dels var det outhärdligt enformigt, dels gjorde det ont i rumpan, jag fick kramp i magen (?) och låg verkligen och tryckte på så snabbt jag nu förmådde (det är ju vad det är efter utmattningen). Herregud så jag underskattade det passet…

Nu ska jag hjälpa mellankillen att plugga lite, innan det är läggdags. Sover ju halvdant med, trots hormoner (tack, förklimakterium) och det gör ju ingen gladare heller, så det blir rätt tidiga kvällar nu. Har också en bra bok som lockar, ska erkännas, så det går ingen nöd på mig!

En sida hos mig själv jag inte tycker om

/ LindaG / 1 kommentar

Jag ser mig själv som en till största delen positiv person. Jag vaknar i princip alltid glad (om än trött) och jag har oftast inställningen att det mesta löser sig, och att många saker är onödigt att ta alltför allvarligt på. (Känner dock när jag skriver det, att det inte gäller mitt föräldraskap, men det var inte det jag skulle skriva om )Därför känner jag mig själv förbryllad över den personen jag är när jag tränar, kanske att jag kan reda ut lite vad som händer om jag får skriva om det.

Jag tycker alltid det är roligt att gå till träningen, även om jag ibland kan bäva för vissa övningar jag vet att jag har svårt för. Det är roligt att träffa nya vänner där, och bara få ”tjöta” lite. Jag uppskattar själva träningen jättemycket, för den är varierad, utmanande och ger väldigt mycket mer än min egen styrketräning gjorde förr – trots att jag tränar mindre än jag gjorde då. Men när jag kommer dit så hör jag helt plötsligt mig själv gnälla – gnälla på jobbiga eller svåra övningar, eller att jag är trött eller har ont någonstans.

Även fast jag nu faktiskt är starkare än när jag tränade som mest, för 10 år sedan, så gör de extra 10+ kilona också att jag är tyngre och därför inte orkar vissa saker som hänger på kroppsvikt i förhållande till muskler. Det går oftast framåt i utvecklingen och jag känner att jag långsamt blir starkare och till och med får lite bättre flås. Men till och med en dag som går riktigt bra, när jag inte behöver skala ALLA övningar och när jag kanske t.o.m. tagit personbästa, så känner jag mig lite ledsen efter.

Jag tycker liksom att jag borde kunna/orka mer, att det är lite synd om tränare som får dras med min långsamma utveckling (obs att det är endast i mitt eget huvud) och att jag borde ha kommit längre nu.

Logiskt sett fattar jag – jag är 46, kvinna, i förklimakteriet, med kvarstående symptom efter en utmattning och tyngre än för 10 sedan när jag var som mest tränad. Jag. Fattar. Orimligheten. Men jag kan inte ta mig ur orimligheten som bara finns i mitt eget huvud?

Som en liten giftsvamp sitter den, orimligheten.

Den här lite ledsna känslan lägger sig dessutom som en blöt filt över hela min personlighet till viss del, så jag försöker till viss del bara hålla tyst för att inte gnälla över nåt som är jobbigt, men jag blir ju också en orimligt tråkig person – vilket såklart gör att jag känner mig ännu mer otillräcklig. Jag hör mig själv, och man skulle kunna tro att det inte vore så jäkla svårt att bara skärpa sig och intala sig själv att man duger mycket väl med den insatsen man gör – speciellt som jag faktiskt i princip alltid gör mitt bästa, trots att inte resultaten kanske visar på det. Det är inte alls det att jag tänker att jag borde vara bättre än någon annan, utan det är min egen prestation jag tycker är undermålig.

Näe, jag får ingen ordning på varför den här personligheten tittar fram just när jag tränar. Jag fortsätter försöka (såklart) för nåt alternativ till att träna finns inte – jag tycker så mycket om det och det är så viktigt för både mitt fysiska och psykiska mående – TROTS att jag ofta känner mig ledsen efter. Go figure…

Fredag på en torsdag

/ LindaG / 2 kommentarer

Idag är det min ”fredag”, eftersom jag tagit ledigt i morgon för att spendera dagen med lillsonen som gått på fritids hela veckan. Han ville helst sova på hotell, men det blev lite dyrare och större insats än vad jag hade tänkt mig, så vi kommer nog gå och kolla lite i affärer på vad han önskar sig i julklapp (bla Biltema för att se vad han vill ha för verktyg som han saknar – riktiga då såklart) och sen har jag lovat lunch på Rosegarden, med valfri mängd glass till efterrätt. Tror det blir en bra dag.

Ett litet foto från vår förra mor&son-dag, på lite naturligare tema den gången.

I övrigt har jag varit hos kiropraktorn på ett andra besök i veckan, har haft en yrsel som kommit och gått ett par veckor nu i olika intensitet, och tänkte att det kunde sitta nån spänning i nacken. Det är inte kristallsjuka (som jag haft tidigare, fy så vidrigt) och inte heller mitt låga blodtryck, eftersom det här kommer vid andra konstiga tillfällen, typ rätt som det är när jag sitter vid datorn och så. Kiropraktorn släppte på lite nackspänningar, men det verkar inte ha tagit bort yrseln (även om det känns skönt i nacken), så nu har jag googlat mig fram till att det också är ett vanligt symptom i förklimakteriet. Hurra… Är det nån annan som känner igen sig i det här kanske?

Men, när jag ändå var där så bad jag henne kolla på en strulande axel med, som varit stel och som har gjort ont vid viss träning i över ett halvår. Där körde hon en mycket oskön behandling men som faktiskt nog har gett resultat – det är ömt och känns irriterat nu, men den känns inte alls så stel längre. Jag ska fortsätta träna, det är ju alltid bäst såklart, men undvika eller minska de övningar som gör ont ”på fel sätt” tills axeln har läkt igen. Det ska nog gå, tänker jag, sitter ju och väntar på mitt pass just nu när jag skriver det här. Träningen går fortsatt lite trögt, men det är ändå inte alls lika illa som i helgen och förra veckan, utmattningskänslan har till viss del lagt sig, vilket känns oerhört skönt. Men, nu är det dags ser jag, vi hoppas att axeln håller lite bättre nu då!

Förlåt men blev det här nån form av ”vilka krämpor har jag”-inlägg? Det var inte meningen, men men.