Eftersom det kommer bli en period på ca 3 veckor när vi är på semester då jag inte kommer kunna träna som vanligt så har jag … bekymrat mig lite. Inte egentligen för själva uppehållet, men för att det ska vara en alltför stor tröskel att komma igång igen. Jag har ju ändå i merparten av mina 35 år INTE tränat och i grund och botten är av en tämligen lat natur, och DÄR vill jag inte hamna igen – trött och småfet.

Jag vill aldrig NÅGONSIN mer ha en bikinibild som ser ut som från 2012.

Min tanke – som jag själv förstår troligtvis inte kommer inträffa överhuvudtaget – är att nu när ändå vi har mina föräldrar där på semestern så kommer jag och maken kunna åtminstone gå en och annan rejäl promenad, och förhoppningsvis även småjogga lite. Visst, man kan ju dessutom göra en massa styrketräningsövningar utan gym – armhävningar, burpees, situps, pullups osv – men det är inte helt lätt att motivera sig till det just på semestern (vilket jag lärt mig av tidigare erfarenheter), och dessvärre är inte maken så vidare bra på att peppa och pusha trots önskemål…

Kosten lär ju bli vad den blir, så att säga, och jag räknar med att smutta på ett glas rosé åtminstone varje kväll 😉 Ostar och kallskuret är ju toppen, men en och annan baguette kan ju hända att det slinker ner med. Men – jag tänker njuta av varendaste liten matbit!

Om inte annat så hoppas jag få starthjälp av mina kompisar här hemma så fort jag kommer hem igen, eller vad säger ni?!?!

Jag blir ju som de flesta andra påverkad av stress. När det är mycket på jobbet så ORKAR man liksom inte ta tag i allt annat, och eftersom jag numer har extremt svårt att tänka mig ett liv utan träning så blir det kosten som ”stryker på foten” (konstigt uttryck, för övrigt). Det blir mer snabba lösningar, och mer kolhydrater – dessutom blir det ju lätt lite mer alkohol på sommaren, en kall öl framför grillen känns ju liksom mer rätt nu än i höstregnet.

Jag försöker vara snäll mot mig själv, på så sätt att jag försöker acceptera att situationen ÄR sådan att jag inte orkar äta nyttigt, men försöker att hålla mig till hyfsat vettiga val även när jag ”ballar ur”. För min del så är jag tex helt GALEN i vattenmelon, och jag kan utan problem äta en halv på en dag, så i möjligaste mån försöker jag äta sånt istället för att kanske ta en glass eller så – och kanske försöka ta minimalt med kolhydrater när jag köper mat ute, tex en kebabsallad istället för en i bröd.

Frukost är ju något jag aldrig äter när jag jobbar, då kör jag ju periodisk fasta – men när man går hemma känns det betydligt svårare att inte ta en lyxig morgonfrukost. Visserligen bra val, men det är klart det gör skillnad när man lägger till ett mål mat om dagen mot vad man brukar äta.

Men det är lite svårt, på nåt sätt så är det ju ändå så att när jag äter ”fel” så får jag lite, lite dåligt samvete efter. Så har det liksom varit hela mitt liv, så det är inget nytt, det som är nytt är snarare att jag inte totalt trycker ner mig själv och ”ger upp” pga det. Ni vet, ”äsch, nu är allt ändå förstört”… Nu försöker jag tänka, ok, det blev en glass, det var ju jättegott, och det är inga problem för jag VET att jag kan styra upp det hela om jag verkligen försöker.

Mitt största problem är… MAT! Eller snarare att jag har svårt att begränsa intaget av det, om vi tex lagar nåt hemma. Det finns ingen hejd, när det är något gott, och jag har extremt svårt att äta ”lagom” mycket, eller ens hinna känna att jag blir mätt… Och äta måste man ju göra, och VILL man ju göra.

Nåväl, nu ska jag nog gå och äta nåt, blev ju hungrig av allt prat om mat 😉