Igår blev det i princip en heldag med kickboxingen (fast utan träning), det var tränarträff och eftersom jag är med i styrelsen så var jag med där oxå. Vi började vi 11 och satt och diskuterade träning, sparring, coaching och tävlingar fram till kl 16 – hade ingen aning om att det låg så mycket tankearbete och planering bakom träningen, känner mig lite imponerad faktiskt 🙂 (inte för att det inte märks på träningen, men ni fattar…)

Sen blev det hem för en kort paus innan vi skulle återsamlas för att gå ut och äta, dricka och umgås på bla CasaGrande. Väldigt, väldigt trevligt, det är ett jättetrevligt och väldigt blandat gäng, tjejer/killar, unga/gamla, nybörjare/erfarna. Alla har ju olika bakgrunder och liv, så kickboxingen är väl nästan det enda vi har gemensamt – och då blir det ju ännu roligare att träffas på något sätt för alla har olika saker att bidra med.

Efter maten fortsatte vi till Murphys där det blev lite öl till, känner mig lite seg idag men jag var ju å andra sidan inte hemma förrän vid två-tiden heller (det kan ju aldrig bero på alkoholen menar jag).

Nu ska vi åka med barnen till lekparken på Kålgården (för att få lite omväxling), hoppas på lite sol så jag kanske tom kan få lite fler fräknar 😉 Kameran ska med, så förhoppningsvis kommer det lite fina bilder i kväll här.

Ikväll är det som vanligt sparring – veckans höjdpunkt! Annars har jag kört lunch-styrketräning som vanligt, fast jag har bytt ut lite övningar mot nya – den lilla skillnaden gav lite extra kick faktiskt. Kämpar ju för att nå mitt mål med chins, men det känns rätt långt bort, så jag har börjat träna lite mer rygg (dessutom bra för min skadade axel). På tal om skador så har jag även fått instruktioner om hur jag ska tejpa min fot för att stabilisera den, det blir premiär i kväll och jag hoppas att det hjälper! Hon jag pratade med sa annars att om det verkligen inte går över så måste man typ gå in och skrapa bort ärrvävnad som bildats, det har jag inte alls lust med kände jag.

Så, bara en ynka vecka kvar till påsken dessutom, trots ett ihärdigt vinterväder. Vet inte alls vad jag/vi ska hitta på faktiskt… Om han hinner så kommer nog min bror hit och hälsar på, men det var lite osäkert för dels ska hela företaget flytta och dels så åker de på kick-off till Badgastein (inte alls avis på att de får åka slalom i 3-4 dagar… hrm…).  Men kommer inte han så händer det ju inget speciellt, så vi får väl se.

Har visst inte så mycket meningsfullt att skriva just nu, så det får mest bli lite små-dravel verkar det som…

Vi hade en ganska intensiv diskussion runt lunchbordet på jobbet häromdagen. Ämnet var om man blir lycklig av pengar, och det visade sig att de flesta hade mycket starka åsikter i frågan, olika åsikter dessutom. Den vanligaste åsikten var nog att Nej, man blir inte lyckligare av pengar, med hänvisningen att allt det här som verkligen är viktigt – hälsa, kärlek mm – inte går att köpa för pengar.

Jag var av en annan åsikt, eller ja, jag tror inte att vare sig hälsa eller kärlek går att köpa för pengar – MEN eftersom pengar kan ta bort så många problem och ändra förutsättningarna för både hälsa och kärlek. Har du inte pengar blir det än värre om någon blir sjuk, du har kanske inte råd att ta ledigt, gå ner i tid eller ta den där avkopplande resan som kanske skulle behövas. Du har inte råd att jobba mindre så du kan spendera tid med de du älskar, och när du är med dem har du inte förutsättningarna för att kunna göra det där ni tycker är allra roligast – tex resa / åka och bada / göra utflykter.

Så jo, jag tror att mer pengar skulle göra mig lyckligare, i och med att det skulle ge mig bättre förutsättningar att leva det liv jag helst vill leva. Skulle det tex ringa från svenska spel på lördag och någon skulle berätta för mig att jag vunnit typ 220 miljoner i drömvinsten så skulle jag bli extremt lycklig, faktiskt. Och då anser jag mig ändå inte vara så ytlig (vilket det säkert finns många som inte håller med om).

Vad tycker du – blir man lyckligare av pengar?

Helt orelaterat till det mesta så klippte jag våra äppelträd i helgen. Kan inte låta bli att dra vissa paralleller till barnuppfostran – hur hård ska man vara för att det ska ge bäst resultat och för att det ska bli så starkt och friskt som möjligt? Vilka grenar ska man uppmuntra och vilka ska bort? Man vill ju att det ska må bra, och framförallt inte få bestående skador, men gallrar man för lite blir det ju inget bra slutresultat heller… Dessutom finns det ju en uppsjö med böcker på ämnet, även om de har lite olika åsikter.

Vi får väl hoppas att jag åtminstone lyckas med barnen…