Äntligen känns alla tillräckligt friska för att vi ska kunna ta trippen till badhuset i Skövde som vi planerat för sedan jullovet! Imorgon åker vi ihop med en annan familj, ska bli jättekul. Det är nog det enda badhuset jag inte fryser på, och som känns fräsch och roligt för hela familjen (inklusive oss vuxna).

Ikväll blir det lite fredagsmys med vänner, det blir opretentiöst med hämtmat – så skönt!

På jobbet är det full rulle nu, fast inte FÖR stressigt, så dagarna rullar på i makalös takt – det är helt galet att det är februari redan!? Samtidigt längtar jag efter vårens semester så att jag tror jag bli blå i ansiktet.. Eller så är jag bara blå i ansiktet för att jag är så blek att jag är genomskinlig, och inte blir det bättre av att det är riktigt svinkallt ute heller. MEN hellre detta än runt nollan och blaskigt…

Den här veckan har fått vara lite återhämtningsvecka efter förra veckans kräksjuka, så det har blivit en del fuskande med fika och så, men det tar vi igen nästa vecka =) Tränat har jag ju i alla fall gjort, så sååå illa har det inte varit. Igår var det dags igen, och jag och min sparringkompis fick lite kommentarer på att vi såg så himlans glada ut, men det är svårt att inte gå runt med ett stort leende när man är där. Ja dvs när man inte står och flämtar efter syre då…. Nu är lunchen slut, så nu blir det jobb en stund igen innan det är dags för fredagsfikat 😉

Det går i alla fall åt rätt håll, idag mår jag mest illa när jag ställer mig upp, men det är inte alls lika illa som igår. Däremot har jag världens superdunderhuvudvärk, att ligga i sängen i 1½ dygn är inget att rekommendera direkt, även om jag är extremt glad över att ha en ställbar säng så man kan halvsitta lite. Men man ligger och spänner nacken konstigt eller nåt, tror jag. Sedan är det säkert koffein-huvudvärk till en viss del med, mitt morgonkaffe har ju alltid varit heligt så lite beroende är man allt. Men men, nu har jag pillat i mig lite blåbärssoppa, så en kopp te kanske kan få det att bli lite bättre.

Men det som är nästan jobbigast är ju att man inte kan ta i barnen. Oliver går ju förklara för, men det skär i hjärtat när Lukas står utanför sovrumsdörren och ropar ”mamma”… Usch vad hemskt det känns! Och så känns det jättetaskigt mot Tobbe med, han valde att sova på soffan i natt (hade nog gjort detsamma, man vill INTE vara nära någon som är magsjuk) så han sov inte alls bra, och sen ska han ta hand om allt själv här hemma. Kan inte ens hjälpa till med att plocka ur disken, för jag vill ju inte ta i en massa saker som alla äter ur känns det som.

Är lite osäker på hur länge man bör stanna hemma med? Idag hade jag aldrig orkat gå till jobbet, men jag vet inte hur länge man behöver stanna hemma för att inte smittas längre…?

Jag har länge levt i tron att jag är immun mot vinterkräksjukan, eftersom jag inte fått den på minst 20 år, men det var tydligen önsketänkande.

Ligger nu totalt däckad och så fort jag rör mig mår jag illa, har inte kännt mig så här dassig typ någonsin tror jag  – fy sjutton! Orkar knappt se TV, detta var en viljeansträngning. Än så länge bara jag drabbad, hoppas verkligen det förblir så!!!

Jag har varit såååå jäklans sugen på något gott ikväll, som lite lyxigt fredagsmys efter en lång vecka. Men vad händer? Jo, jag kommer inte på vad sjutton jag är sugen på, vi har typ inget hemma, och pengarna är helt klart inte så många som de borde vara, så det slutar sorgligt och något patetiskt med att jag åker och köper nåt jag inte ätit på minst ett halvår – ostbågar.

Efter vilda diskussioner runt lunchbordet på jobbet kom vi fram till att ostbågar helst äts minst en dag gamla, och lite sega (vilket jag håller med om), så krispiga, färska ostbågar gjorde lixom inte att suget på något gott försvann. Är nu då inte sugen på något salt, efter ostbågarna, är inte sötsugen heller, så nu känner jag mig allmänt otillfredställd (på ett ätmässigt plan, ska väl tilläggas), ganska irriterad (vad fan åt jag ostbågar för, helt onödigt) och fortfarande sugen på nåt. FAN.

i-landsproblem….

Har funderat lite på en sak ett tag nu, det här att jag skriver eller pratar om träningen verkar ganska allmänt tas emot som något negativt. Men jag menar ju inte att någon är sämre än mig på något sätt för att de inte tränar, och jag pratar inte om det för att jag vill visa mig ”duktig” heller. Däremot tycker jag att det är en fritidsaktivitet som är extremt rolig, och som jag blir glad och pigg av – något som gör att jag kanske blir lite överentusiastisk när jag berättar om det, men jag är nog likadan om jag tex berättar om någon god mat jag ätit.

Jag förstår ju att långt ifrån alla delar mitt intresse, men å andra sidan kan JAG gärna lyssna på när någon berättar om något de gjort och tyckt varit roligt? Kan man inte bara vara glad för att jag tycker att det är roligt? Försöker faktiskt nu i möjligaste mån (förutom här i bloggen då som ändå är MIN) inte prata så mycket om det, även om det blir lite ändå. Ganska tråkigt faktiskt…

Jag älskar att vara entusiastisk inför mat, resor, afterwork, shopping eller vad det än må vara, men jag blir rent allmänt ledsen när många människor gärna ska prata ner allt. Kan man inte få välja att vara lite blåögd och se fram emot tex en resa utan att tänka på bökiga eller jobbiga saker hela tiden, utan bara få längta? Det känns ibland som man när man var liten och längtade efter julen – tänk om någon då sagt att ”tomten finns inte, och du kommer ändå inte få det du önskar dig”? Då hade ju hela väntan och längtan försvunnit… Det är ju inte så att jag är superkorkad, jag VET ju att det mesta har negativa sidor och problem, men att få längta efter något ger mig ofta lika mycket som själva händelsen gör sedan – och jag har absolut inga problem att handskas med problemen när de väl uppstår, utan att låta det förstöra händelsen (i de flesta fall i alla fall). Då har jag större problem med att handskas med att folk vill ”ta ner en på jorden” och som dämpar drömmar…

2012. Undrar vad det blir av det här året? Precis som jag alltid är väldigt glad och optimistisk varje morgon inför vad dagen kan erbjuda (ok, normalt har visserligen den inställningen försvunnit lagom till frukost på jobbet vid halv tio) så är jag oftast optimistisk när det blir ett nytt år. Och även om avslutningen på det förra året nog var den sämsta jag varit med om, och jag rent ut sagt känner mig som ett utsketet äpplamos (citat: min far) så har jag ändå förhoppningar om året.

Inga direkt utpekade förhoppningar däremot, jag har en liten förhoppning om att jag kommer bli mer vältränad, men det är inget nyårslöfte utan mer ett resultat av rolig träning (om vi nu får ihop alla tider när vi nu ska börja jobba båda två). Jag hoppas även på en bra semester i april, även om jag VET att jag alltid har otur med vädret. Jag hoppas att vi ska kunna bygga ut vårt hus (har inte fått några offerter än, så den önskningen kan ev. stanna på planeringsstadiet redan) och att jag får en fast anställning. Så – på det stora hela är jag hoppfull. I ett kort perspektiv hoppas jag att Lukas blir frisk och att sedan inskolningen går bra förstås. Den får vi förresten skjuta på lite, han mår visserligen sakta men säkert bättre, men han är inte feberfri än och har precis börjat äta lite (min jordärtskockssoppa slank det faktiskt ner en stor skål av till min stora glädje!) så vi får nog avvakta ett par dagar tills han har ett bättre allmäntillstånd.

Det jobbiga med det (förutom det uppenbart jobbiga med att han är sjuk då) är att vi har PRECIS så många föräldradagar att vi skulle kunna skola in honom – så om vi skjuter på allt så kan vi stå utan pengar för de dagarna =/ Men det är inte så mycket att välja på.

Helt otroligt vad de växer småfisarna, så här liten var Lukas förra nyårsafton!

MEN det var inte det jag skulle prata om, utan det nya året ju! Jag hoppas att ni alla hade en trevlig nyårsafton och att ni har många bra förhoppningar om det nya året! (sluta G, jag får vara lite pretto, det är ju nytt år)

Hua, det här blir nog inte ett så sammanhängande inlägg känner jag… Känns som att jag skrivit om att alla varit förkylda hela december nu, men som jag (tror) jag skrev sist så blev Lukas jättehängig och hostig på kvällen annandagen. Nätterna sen dess (två eller tre?) har jag halvsuttit hela nätterna med honom på magen, medan han ”sovit” till och ifrån… *gäsp*

Det är så synd om den lilla stackaren, han är superrosslig och har feber, igår fick vi knappt i honom något alls på hela dagen, inte ens glass =( Visserligen verkar han lite, lite piggare idag, han har ätit två glasspinnar och druckit en festis, men vi ska ändå ner till Hälsan och lyssna på honom, för han ser riktigt hemsk ut vid det här laget, mörkröd  runt ögonen och snorig i hela ansiktet (oavsett hur mycket man torkar honom så hinner han ju alltid snora ner sig).

Så, det var nog ungefär det jag hade att rapportera, hjärnan funkar inte alls, kom inte ens ihåg hans personnummer när jag skulle ringa Hälsan…

På det stora hela har vi haft en väldigt bra jul om man bortser från att vi alla har varit (och är – speciellt i Lukas fall) riktigt förkylda och hostiga. Men vi tar väl en liten fotoöverblick i alla fall…

Tur att jultomten är tekniskt lagd, så att han kunde fixa lite nya spel i Nintendot 😉

Behöver väl inte påpekas att båda barnen gillar att få paket…

Fin i brorsans gamla skjorta. I ungefär 5 minuter i alla fall, innan den blev jätteskitig…

Eventuellt var mormor mer populär än tomten.

Fast mamma dög oxå, ibland åtminstone.

Extra kul när lillebror är i stan!

Morfar var ju med, såklart!

På juldagen var vi i stadsparken och matade änderna i det vackra vinterlandskapet…?

De nya alpackorna var väldans fina…

…fast lite läskiga att mata.

Annandagen spenderades hos kusinerna i Vimmerby. Här studerar Lukas hur smurfdance till wii funkar…

Jaha, det blir inte så mycket skrivet idag känner jag, Lukas är superhostig och gnällig och har *äntligen* somnat, så nu känner jag mig rätt färdig. Trots det tänkte jag faktiskt kämpa mig upp till intersport och kolla om jag kan hitta lite nya träningskläder på rean *pust*, för i morgon blir det mellandagsträning och då hoppas jag att det går träna bort den här jäklans förkylningen!

Igår kväll smällde vi till med en topp på höstens förkylning, både Maken och jag. Vi tyckte väl att det var på tiden nu, speciellt som det inte händer nåt speciellt den här veckan heller 😉

Skämt åsido, kände mig alldeles för öm i kroppen och snorig för att gå till jobbet idag, så det fick bli höstens första sjukdag. Däremot var ju båda barnen pigga och glada, och eftersom Oliver varit överlycklig över att vi skulle till Jossan på julfirande idag så grundade jag med lite panodil och tog med mig dem dit (hoppas jag inte smittade någon, men jag försökte hålla mig undan lite). Mycket lyckat, båda barnen hade jättekul och lekte kanonbra, och fina julklappar blev det med =)

Men sjutton oxå, nu gjorde jag det ju igen! Jag tänker hela tiden att jag ska SLUTA skriva dagboksinlägg, det är ju inte så intressant för andra att läsa egentligen – däremot verkar det vara väldigt svårt att låta bli. Men nu ska jag försöka, vi börjar om igen…