Mu?

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag har nämnt det förut, men vi skulle ju verkligen vilja ha en liten ko. Och med liten menar jag antingen en Fjällnära ko (såna som Mandelmanns har) eller en Dexter – men de senare är svindyra. Och med en ko menar jag dessutom tekniskt sett två, eftersom de inte får gå ensamma – men där är planen att vi äger en ko och en kompis äger den andra, och så får de gå på våra betesmarker som är dryga 1,5 ha.

Bild på Dexterkor, lånat från Torslöts gård.

Men jag är inte dum, jag fattar att en ko, även om den går på ”lösdrift” (eller hur man säger för en ko) ändå kräver lite arbete såklart. Hade jag inte behövt jobba så hade vi skaffat en ko med kalv för att kunna mjölka, men ska vi vara realistiska så kanske vi snarare får sikta på att ta en snäll och trygg ”äldre” ko för att lära oss kor och för att mest ha henne till beteshjälp. En förutsättning är ju också att vi kan bygga en ligghall utanför stallet – där finns ju markarbetet och plintar gjort sedan tidigare ägare – men det kräver ju också lite jobb (och pengar).

Jag pendlar typ 5 gånger om dagen om vi ska köpa kor i slutet av sommaren (alltså när vi hunnit bygga ligghall) eller inte. Minst. Det är verkligen ingen okomplicerad fråga.

FÖR:
Självhushållningsaspekten (om vi även har/har tillgång till en tjur) – man kan få kött och mjölk
Mysfaktorn – seriöst, har ni sett små kor?!?
Betesmarken och biologisk mångfald – våra små marker skulle vara perfekta för en liten ras, plus att vi har åtminstone en del mark där vi kan slå hö

MOT:
Tiden – även om vi bara har dem till beteshjälp så behöver de ju lite tid varje dag
Kostnad – klarar vi inte att ta tillräckligt med hö själva så måste vi köpa in foder under vintern. Inte supermycket pga det är små kor, men ändå. Dessutom behöver vi köpa halm och pellets att ha i ligghallen, och den kommer också kosta att bygga.

Hade jag VETAT att världen skulle gå åt helvete i höst tex, då hade jag köpt kor bums. Men nu ska de ju hur som hur ändå passa in i vardagslivet, och då måste vi först komma fram till om vi mäktar med det eller ej.

Det är ju också en fördel att ”dela” på kor med en vän, då kan man dela vissa kostnader och även hjälpas åt vid behov (om vi tex skulle åka iväg en sväng eller så). Sen har vi ju ändå grisar och höns, så vi måste ju ändå tänka till om vi ska åka nånstans en längre stund. Förresten ska väl nämnas att maken har samma tankar, det är inte bara jag som vill ha ko, haha!

Ja ja, ville bara få ner mina tankar och funderingar, det är så himla svårt att ta ett beslut i såna här frågor när hjärtat vill en sak och verkligheten en annan. Vad tänker ni?

Neverending work

/ LindaG / 3 kommentarer

Det är lite av ett Sisyfos-arbete, den här altanen. För att vi inte ska behöva måla fasaden när trallen är lagd så vill man ju måla den innan, och då kändes det dumt att inte måla under takfoten nu också, så det har jag sysselsatt mig idag, plus att jag hann måla ungefär halva fasaden, och ändå ser det inte ut som det ”hänt nåt”. Men, vi har handlat mer virke och maken har fasat ur balkarna som ska bilda pergola, så i morgon ska vi måla dem med. Som tur är kan vi stå i garaget och måla, annars är det ju inte direkt målarväder i morgon för vad det ser ut som. Med lite tur kommer pergolan upp nästa helg, SEN blir det trall….

I morgon blir det nog till att försöka städa ifatt lite inne, och så ska vi veckohandla och annat trist, som att laga mat till middag och matlådor. Jag är så himla trött på att laga mat nu, det går lite i perioder, men just nu är det oerhört motigt. Vi äter nästan inga halvfabrikat och i princip aldrig heller pasta (pga jag får ont i magen av det) så vill jag ha bra mat så måste vi laga det själva. Det är ju en bra prioritering rent generellt, men bara trist just nu. Vi snackade extrema eurojackpotvinsten på jobbet i veckan, och jag hade absolut hyrt in en kock typ 5 dag i veckan om jag blev så galet rik. En som gör goda, fräscha frukostar med mycket frukt och grönt och hembakat bröd, och nyttiga, goda luncher och middagar…. Så jag kan vara ute på gården och greja, för DET vill jag inte leja bort!

Vad skulle du ha gjort eller köpt om du vann över en miljard?!?

Stommen klar!

/ LindaG / 1 kommentar

Först – angående inlägget häromdagen så fick jag besked att mamma kommer stå med oss och fira med oss, vilket gjorde mig väldigt, väldigt glad! Det blir förhoppningsvis en fin student ändå!

Vi håller ju på och bygger altan här hemma, och i helgen blev vi klara med stommen. Altanen blir väldigt mycket större än vad jag trodde, delvis för att vi tog beslut att låta den gå runt huset och möta upp groventréns lilla trall med, men det kommer bli toppen när det är klart. Det kommer bli en pergola med tre pelare, med några ”takbalkar” likt den pergola vi byggde vid växthuset, men denna blir vitmålad för att passa till pelarna som håller uppe taket över gamla altanen.

Vid två av pelarna kommer det vara nerfällda blomlådor, där jag ska ha någon klätterväxt, något blommande och något gräs – det senare främst för det tillför något fint även vintertid. Just nu fick det bli några penséer i dock, bara för att jag inte kunde låta bli. Kanterna kommer inte synas sen när trallen kommer på, men jag har skyddat stommen med bitar av platonmatta, som förutom att skydda mot fukt även ser till att det kan cirkulera luft bakom. Dock ingen platta i botten av lådan, utan ner mot marken kommer växterna kunna leta sig ner med sina rötter.

Den vackra (eller ja, inte så här års kanske) vinrankan kommer såklart få vara kvar, den ställer dock till det lite nu när vi ska borsta, tvätta och måla fasaden – innan trallen ska på plats. Det gäller liksom att vara tidig med det, innan den börjar bli grön och breder ut sig. Och nej – vinrankan är inget hot mot grund eller fasad, vissa plantor kan ju vara det, men inte vinrankor.

Det mesta av den gamla altanen får vara kvar, det som är under tak, den är ändå i hyfsat skick och det blir utgifter så det räcker med det nya virket ändå. Den ska dock tvättas ordentligt med ”Trärent” och har häromdagen fått en behandling med ”Grönfri” innan den ska såpas tillsammans med nya altanen.

Så, i helgen ska vi tvätta och måla fasad samt försöka få upp pergolan om vi hinner – den ska ju målas först (tur vi kan stå i garaget som håller plusgrader hela tiden). Vi får se hur långt vi hinner! Har vi lite flyt kanske hela altanen är klar lagom till påsk.

Sjung om studentens halvdana dag…

/ LindaG / 1 kommentar

Till sommaren i år så händer något som både är jättenormalt och jättekonstigt – vårt äldsta barn tar studenten. Han går nu sista terminen på el-programmet på Bäckadalsgymnasiet (och har en taskig lågkonjunktur i bygg att komma ut till), och blir ju därmed student. Det känns himla konstigt att ha ett barn som är så stort, för jag tänker att han är som lilla F ungefär, som är 8 år och som sitter mitt över mig vid bordet och färglägger.

Men oavsett om det är konstigt eller ej att vi nu har ett så ”vuxet” barn så har jag lite ångest över själva firandet. I normala fall så firar man ju genom att släkt och vänner samlas vid skolgården för utspring, och sen bjuder man på studentmiddag/studentfest hemma under kvällen, där studenten i bästa fall gör ett snabbt inspel innan hen sticker ut och festar.

Men, sedan ca 7 år tillbaka har jag pga anledningar jag inte tänker gå in på nu eller här, ingen kontakt med min pappa (O’s morfar). Det hade väl inte varit så himla komplicerat om det inte är för att mina föräldrar fortfarande bor ihop. Så nu kommer vi alltså stå på varsitt hörn av skolgården antar jag, och sen kommer ju inte O’s morföräldrar komma hem till oss och fira antar jag. Det blir, som med alla högtider sedan dess, mest en situation som gör mig väldigt, väldigt ledsen – och arg med för den delen. Som med alla högtider blir det hattigt och halverat.

Barnen firar födelsedag med oss här hemma tex, och åker sen till mormor och morfar och firar där liksom. Det ska tilläggas att vi bor typ i samma stad. Det är vad det är, men det gör att det känns väldigt avigt att ordna studentfirande (vilket vi ju kommer göra ändå såklart, för O).

Tror att han var lite yngre än Filip är nu här. Men ja, vi har tre pojkar som är väldigt lika varandra!

Nu brukar ju inte studenter vara hemma så långt stund ändå, men kanske blir det också så att han med sitt scoutgäng drar upp för att fira studenten genom att hajka i scoutlokalen ute i skogen, så då ser vi honom definitivt inte på ett tag. Jag kommer ändå bjuda in min bror med familj från Göteborg, och maken sin syster från Malmö och bror från Vimmerby (typ), men det är ju inte alla som kan ta ledigt en fredag bara sådär heller.

Jag vet inte om HAN bryr sig jättemycket, men JAG blir väldigt ledsen av det hela. Jag vet ju att vi inte är de enda med en ”komplicerad” familjerelation – kan ni inte komma med lite tips på hur ni har löst lite liknande situationer?

Födelsedag och rehab

/ LindaG / 2 kommentarer

I helgen som gick firade vi Filip, som fyllde 8 år igår. Nån gång frågade mina stora barn om jag tycker mer om honom, eftersom han blir mycket gosad och lekt med – och jag gosar ju inte och leker med dem NU, men påminde om att jag har gosat och lekt precis lika mycket med dem när de var i hans ålder. Kan tänka mig att den känslan av ”orättvisa” lätt uppstår när det är långt mellan barnen och när den typen av kärlek man visar ett yngre barn är så synlig, med gos och lek, medan kärlek till en tonåring består av helt andra insatser. Var ändå tvungen att rannsaka mig själv när jag fick frågan, men jag älskar dem ju precis lika mycket så det var snabbt gjort.

Sen kan jag ju såklart uppskatta att han är till så himla mycket hjälp, med sin städvilja och arbetsvilja rent allmänt – DET är ju en annan femma (och den liknar inget jag sett i några andra barn, haha)

I alla fall, Filip fick scout-prylar (inkl kniv som han blev mycket glad över), radiostyrd bil och sen en massa leksaker från kompisar som kom på kalas. Note to self – ska han ha kalas nästa år så ska vi hyra in kalaset nånstans, man får ju lite lagom stresspåslag över att ordna så att alla har det bra, äter nåt, ingen är ledsen och ingen gör nåt som skadar saker eller personer… puh.

I går var jag hos en sjukgymnast (nu ska vi se, det heter säkert nåt annat, men ni fattar vad jag menar), för att börja reda lite i vad det är som gör att jag har ont i höften hela tiden. Hon började med att konstatera att jag inte kopplar på mina djupa rump-muskler (det var jag inte förvånad över) men också att jag svankar ”lite för lite”, vilket kändes mer förvånande. Jag har fått rehabövningar som jag ska köra i 2 veckor till nästa besök, såna där fånigt jobbiga övningar trots att man knappt gör nåt. Min egen misstanke är att min dåliga muskelaktivering beror på något annat, men jag har ändå lite förhoppning om att kanske komma framåt i att hitta den orsaken framöver.

I dag blir det egenträning igen, är fortfarande förkyld och hostig men behöver också bara få röra mig lite. Inget flåsigt pass alltså, utan lite lätt styrka och rörlighet får det bli. Och så min höftträning då.

Oväntade tår

/ LindaG / 3 kommentarer

Med tanke på hur sjuka många verkar vara just nu så får jag nog känna mig himla nöjd över att min förkylning mest är snuva samt en känsla att huvudet är fullt av bomull. Avbokade mig från passen denna vecka (såklart) men åkte faktiskt in i går för att träna lite på egen hand. Eller tja, röra på mig lite, så en inte får ont i kroppen. Lite lätt styrka och så bara öva på en del svåra saker för att det är roligt – och lyckades till min egen stora förvåning faktiskt göra några Toes-to-rings (svinga upp fötterna till ringar när man hänger i dem). Sakta, sakta blir jag starkare – väldigt roligt!

För att klara en del grejor vi gör på träningen så skulle jag behöva bli av med de kilon som tillkom under utmattningen och följande hormonkaos, men dels vet jag att det är SÅ triggande för mig att börja tänka ”kost” istället för ”mat” och sen vet jag även att det kommer kräva en massa både tid och energi jag inte har till sånt, under en relativt lång tid. Ibland är det bara ok som det är, men ibland, som just nu, känns det jobbigt och jag känner mig mest misslyckad som inte klarar av att ”ta tag i det”. Bläh.

I morgon är det strongman – utomhus för ovanlighetens skull – men jag kommer nog vänta med att boka på till jag ser om det är ett pass där man kan köra lite lätt på sitt hörn, annars hoppar jag över tills förkylningen släpper. I övrigt kommer det bli lite altanbygge följt av födelsedagskalas, F blir 8 år på måndag och ska ha kalas med kompisar på söndagen, och sen ska vi fira honom lite med såklart.

Önskar er en fin helg, med några bilder från förra våren – snart är vi där!

Hink över huvudet

/ LindaG / 1 kommentar

Jag har tagit en liten paus från nyheterna, sedan i fredags typ, av ren självbevarelsedrift. Man blir ju utmattad bara att höra alla tvära kast och sjuka nyheter från Trump och hans BFF Musk.

Har fått en liten förkylning, inte så farligt, men är snuvig och går runt med en känsla att jag har en hink över huvudet. Jag är ljudkänslig och som alltid så fort jag inte är helt 100 så tar orken slut väldigt, väldigt kort. Märker på jobbet att allt som kräver koncentration eller engagemang kräver mycket mer energi än vanligt och därmed tar orken slut efter kanske halva mötet. Inte optimalt, men det är vad det är, nu känner jag ju i alla fall inte så HELA tiden.

Efter eftermiddagens bestyr – laga mat, hjälpa med läxor, göra i ordning i köket och ta hand om djuren (eftersom det är makens dag att träna), så har jag landat i soffan med Filip och vi kollar Mandelmans. Det är hans favoritprogram näst efter Bäst i Test, och jag klagar inte heller. Avundas deras tid att gå runt och göra små ”onödigheter” förutom allt som måste göras, så här mitt i livet med barn och heltidsjobb så är ju tiden det som är största bristvaran.

I dag körde vi lite fröbytardag på jobbet, och jag har fått med mig en massa fina fröer till blommor som jag aldrig hade satt annars – ser väldigt fram emot en större variation på blomstren till sommaren. Förresten… kan vi inte avsluta med en sommarbild på just blommor, så det inte känns fullt så jobbigt när man tittar ut på snön genom fönstret….

Altanbygge

/ LindaG / Lämna en kommentar

Alltså vilket ljuvligt väder! Riktig vårkänsla, hos både oss och djuren! Jag bestämde mig för att njuta till fullo av helgen och bokade av mitt vanliga träningspass på lördagen till förmån för gårdsarbete, inte lika tungt men väl så aktivt. Kom nog sammanfatta min tid som stillasittande på under en timme, exkl kvällstid. Fick en massa nödvändigheter gjorda och sådde tex alla sommarens tomater, gjöt igen råtthål i hönshuset (vilket visade sig vara ogjort arbete eftersom de hade ätit sig igenom redan idag) och lite annat. Sen satte vi igång med helgens lite större arbete, nämligen att börja bygga på den nya altanen!

Vi hann en bit med stommen, men långt ifrån klart. Det går inte supersnabbt, men det gör inte så mycket, för vi har det roligt! Det kommer bli toppen, med ett gäng specialare, för vem vill ha en vanlig trall bara?!?

Det kommer bli kanon! Sen ska vi hinna borsta, tvätta och måla fasaden innan vi sätter trallen, innan vinrankan börjar grönska.

Idag kände jag mig både allergisk och förkyld/hängig, får se var det tar vägen…

Korsbefruktning?

/ LindaG / Lämna en kommentar

I helgen ska tomatfröerna ner i jorden är tanken, för att drivas upp först inne och sen i garaget under växtbelysning. Jag har tagit egna fröer från de tomater jag vill ha igen, men sen slog det mig – jag odlar ju de flesta tomaterna i växthuset, innebär det då att de tomatfröer jag tagit nu är korsbefruktade med de andra sorterna jag har odlat? Då kommer ju alla tomater ändra sig från år till år, om jag inte köper nya fröer… Har verkligen inte funderat på det innan, men det låter ju logiskt? Hur ska man då kunna ta fröer från år till år och ändå behålla ursprungsegenskaperna? Kan ju liksom inte odla dem helt separerade, det blir för bökigt. Hur gör ni?

I år kommer jag odla Tscherniv Prinz, Costolluto Fiorentino, Black Cherry, Blackball och gul och röd Brandywine. Har odlat alla utom Blackball tidigare.

I skafferiet ligger också mina sista gurkor från förra sommaren och väntar på att jag ska ta fröer. Ja, ni hörde rätt, jag har GURKOR som ligger i skafferiet sedan förra sommaren, och förutom att de har gulnat så ser de hur fina ut som helst! Skulle dock tippa på att de inte smakar så bra vid det här laget. Vad det är för fantastisk gurka undrar ni? JAG VET INTE?!? Jag kan inte härleda den till några gamla fröer, alltså jag vet inte vilken sort jag satt just där, så därför har jag velat spara egna fröer till denna fantastiska gurka. Den är stor, slät och tjock, med få taggar, och ett relativt tjockt skal som man kan behöva skala av om man ska ha dem i tex sallad. Men den är OTROLIGT god, lite som en melon i smaken nästan, alltså söt och liksom lite köttig (vad äckligt det ser ut när jag skriver det) men samtidigt krispig. En ultimat gurka för hemodlaren alltså! Gav också galna mängder…

Så här ser den ut efter att ha legat i skafferiet sedan i september! Nyskördad är den mörkt grön.

Skulle inte ha några problem att vara hemma hela veckorna från och med nu, det finns mycket roligt att sätta tänderna i. Men, nu ska man försöka få helgerna att räcka till, och dessutom försöka lägga planeringen så det inte blir för mycket att göra på gården (lyckades ju inte helt med det förra året). Det är då en balans, speciellt när man verkligen VILL göra så många saker!

Har det redan börjat?*

/ LindaG / 6 kommentarer

Jag är så himla mentalt trött just nu. I min omedelbara närhet har det varit turbulent ett tag, av olika anledningar, vilket resulterar i många känslor och mycket tankeverksamhet – och en del konflikthantering. Sen har vi ju det ”lilla” problemet med allt som händer i omvärlden…. Visserligen är det klimat och bygg och fastighet som är mitt främsta fokus när det gäller omvärldsbevakning, men självklart blir det också en stor mängd bevakning av det som verkar vara inledningen till ett tredje världskrig. Med Trump vid ratten i USA känns det verkligen som man som liten världsmedborgare har slängts ombord på en karusell som går i vansinnesfart, och både Ryssland och Kina skrattar gissningsvis gott åt att de inte behöver göra jobbet själva.

Precis som med klimatfrågorna så har jag svårt att förstå hur ”folk” inte kan vara mer oroliga? Jag tycker inte jag är en person med katastroftänk i övrigt, verkligen inte, och jag har inte historiskt varit någon som oroar sig för världsläget, men nu tycker jag att jag konstant går med en klump i magen. Normalt sett tycker jag att det är meningslöst att oroa sig för saker som jag inte kan göra något åt, men i läget som råder nu så lär ju hela världen påverkas – och även om inte jag kan ändra något för den stora helheten så kan jag ändå försöka se till att min familj står rustade. Men där blir det ju svårt, ja, vi har en låda med beredskapslivsmedel och så, men eftersom jag naturligtvis inte vet exakt HUR och NÄR saker kommer hända så känns det som en omöjlig balans att gissa sig till. Och osäkerhet = stress/oro.

Vår beredskapslåda, inte tillräcklig i sig men tillsammans med allt vi har i skafferiet blir det ändå ett tillskott.

I tider av desinformation är det också svårt att vara helt säker på de nyheter som kommer, helst när alla om Trump får en att tänka ”va, nä det kan inte stämma!?!”. Förutom svenska nyhetskällor så har jag en favorit på instagram, som liksom på ett sätt som går att både förstå och på ett sätt även skratta åt, ger en nulägesbild av omvärlden. Det blir en skräckblandad förtjusning, så att säga, att kolla när han sammanfattar världsläget just nu… Vill ni följa så heter han johnstone.gregory på instagram.

Jag ser att de flesta bloggar jag följer ger sitt stöd till Ukraina, några häpnar (med rätta) över hur Trump har tagit ifrån kvinnor i princip alla rättigheter, men i övrigt är det ganska tyst om situationen. Det är svårt att förhålla sig till allt, men när läget är som det är nu så känns det jättekonstigt att inte skriva om oron. Rimligen är vi också fler som är oroliga, kanske gör såna här inlägg folk MER oroliga, eller så kan vi prata om det som oroar och kanske hjälper det – vad tror ni?

*Angående rubriken, vi har haft diskussioner på jobbet om vilket startdatum man kommer säga det blev för tredje världskriget (om inget ändrar sig radikalt så är det ju dit vi är på väg), och vi och chatGPT tror att man kommer säga att det började samma datum som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – alltså att vi redan tekniskt sett lever i det.