Hela min kropp känns frustrerad just nu. Träningen går trögt, jag går och drar på en förkylning som varken vill ge med sig eller verka vilja bryta ut ordentligt, men som påverkar träningen rätt mycket. Känner i kroppen när det blir flåsigt att den inte riktigt är som den ska – och flåset är ju min sämsta gren redan sedan innan. Känner mig dessutom som om jag ”hittar på” förkylningen för att ha en ursäkt till varför det går så dåligt just nu, fast jag inte gör det, men känslan är ändå där. Det ÄR ändå tur vi registrerar vikter och sånt i träningsappen, så att man ser att man faktiskt ändå blir liiite starkare, trots att det känns som man går bakåt. Just nu vill jag bara få ett pass där jag känner att förutsättningarna är BRA, inte konstant halvdana. Det räcker med de begränsningar jag har av höft och armbåge tycker jag.
Sen är det ju årstiden, jag har extremt svårt att aktivera mig när det blivit mörkt, och det blir det ju alldeles för tidigt. Det blir bara att man liksom sitter. Man sitter och spelar UNO med barnen, man sitter och läser en bok, man sitter och dricker kaffe, äter lunch osv osv. Sen sätter man sig framför TV’n när man inte orkar mer. Hatar det. På sommarhalvåret är jag så aktiv utanför jobbtimmarna, man går och fixar i trädgården och sånt och sitter väldigt sällan still – vilket kroppen såklart mår oerhört mycket bättre av än denna inaktivitet.
”Ja men gå ut och ta en promenad” kan man ju tänka då. Visst, det är visserligen inte mycket till gatubelysning här och de gator man kan gå på är mestadels landsväg och därmed inte så avslappnande att promenerar utmed, man kan ju ha pannlampa och reflexväst och allt sånt. Men när jag är inne och ser ute på ett kallt, blåsigt mörker så måste jag säga att det finns typ INGET som kan få ut mig. Det här gäller ju i princip bara helgerna, på vardagar hinns det inte med ändå. Tur vi måste ut till djuren ändå, så man åtminstone får några minuters frisk luft som man inte kan avsäga sig. I övrigt finns det liksom inget att direkt GÖRA ute på gården som gör att man dröjer sig kvar. Stall och garage behöver absolut städas och sorteras, men det känns inte så lockande heller, ska jag vara ute och frysa så vill jag åtminstone vara UTE.
Försökte motivera mig till att stanna ute en stund genom att leta saker som är roliga att fota, men det ÄR ju inte mycket som lyser upp ute just nu. Några enstaka gula rönnbär var det gladaste jag kunde hitta.
Ni hör, frustrationen är hög och lösningen promenader i mörkret lockar inte tillräckligt för att övervinna tröttheten. ”Gå ut och få lite dagsljus” är ju annars också rådet, men när hinner man det? De dagar jag jobbar på kontoret så vill jag ju ändå hinna prata med kollegorna på lunchen, och ett blåsigt Munksjön känns som ett mycket motigare alternativ.
Gnäll gnäll, och inte har jag nån lösning heller. Kram på er.
Förra vintern stickade jag min första tröja, och sedan dess har jag stickat tre stycken, fram till nu. I höstas påbörjade jag årets projekt, som blev en randig tröja i alpacka och angora – den är otroligt gosig! Jag har ännu inte ”blockat” den (vilket innebär att man handtvättar och sedan formar den) eftersom jag inte har bestämt om jag ska försöka krympa den lite eller ej. Men jag gillar den som den är nu med, riktigt fluffig och rymlig!
Visst blev den fin! Det var mycket roligare att sticka randigt eftersom det liksom hände något då när man stickar. Modellen är den enklaste jag kunnat hitta, och jag har ändå vid det här laget lärt mig tillräckligt för att kunna göra små justeringar så den blir som jag vill. Det enda jag verkar vara rädd för är att de ska bli för små, så alla 3 tröjor är lite stora, men men.
Bakom en sån här tröja så ligger det nog ungefär 60-70 timmar sticktid för mig som inte är expert, och garn som kostar nästan 800 kr – MEN, hade jag köpt av denna kvalitet hade det nog kostat uppemot 2000 kr.
Till min hjälp som fotograf hade jag en gosig liten 7-åring, om bilderna är lite suddiga. Han är alltid redo att hjälpa till, mitt lilla hjärta!
Jag sitter på kontoret och för över lite bilder från kameran. Huset är helt tyst och stilla – förutom diverse bil-ljud från vardagsrummet där Filip sitter och kör rally på vårt playstation en stund. Numer har vi precis som lördagsgodis, endast lördagsspel, vilket känns helt lagom (för Filip då, de andra är ju tonåringar och har andra regler). Maken är på julfest, L är på födelsedagsfest och O är på scout-julbord, så vi är själva hemma jag och Filip. Var precis ute i köket och hällde upp ett glas torr cider till mig själv, mycket gott, och jag njuter lite av lugnet – eftersom det inte infinner sig så ofta.
Ute i köket så njöt jag också av just själva köket – för i fredags blev vi klara med det sista så nu är hall och kök målade och till en viss del tapetserat också. Känner mig otroligt nöjd, blev en betydligt mycket mer ombonad känsla med lite mörkare väggar, speciellt nu när adventspyntet åkt upp. Ni har säkert redan sett lite på instagram, men här kommer lite bilder ändå (blandat från mobil och kamera):
Vi börjar med lite detaljer – egentligen är i princip inget nytt i köket förutom färgen, den här affischen som jag blev kär i, lampetterna jag fått av mamma och så en korg som hänger i köket. Men ändå känns verkligen hela hallen och köket nytt – tänk vad lite färg kan göra!Färgen är Jotun Kvällshimmel, målad med Lady väggfärg (använder inget annat längre, den är så himla bra), samma färg i hall och kök – och däremellan har vi tapetserat med Emma Classic Blue, från Sandbergs tapeter.
Fruktkorgen inhandlades på Blomsterglädje i Motala när vi varit i Norrköping jag och mamma. Gillar att kunna torka enkelt under.
De här hyllorna satt på samma plats innan, men har fått lite vinterpynt inför advent. Behöver ha en kalender hängande centralt, och såklart kokböckerna som används mest frekvent. Älskar kokböcker, men använder nästan uteslutande dessa när jag lagar mat, om jag inte hittat nåt recept på nätet.
Det enda julpyntet som fått komma upp än är den här gamla ljusstaken, mormors gamla och säkert omkring 100 år. Jag tycker så mycket om den så jag vill hinna njuta lite av den fram tills jul. Har, som ni ser, även äntligen plockat in lite enbärsris. Lite ris fick hamna i en krans på dörren med.
Men, har ni inte sett på instagram eller tycker bilderna där är för små, så kommer här lite riktiga före- och efterbilder på köket:
Här hade vi slipat och spacklat skarvar, så det såg inte riktigt ut så här innan. Tapeten i sig var väl helt ok, men jag var otroligt sugen på att få upp något mörkare, som blir mer ombonat. Tadaa! Fatta vilken skillnad lite färg kan göra ändå? Jag har generellt lite svårt för vita väggar, till och med om det är en vitbottnad tapet som denna. Känns mycket mer hemtrevligt nu, och ser liksom lite lyxigare ut?Har alltid muggar hängande här, för att man ska slippa få så mycket disk när man bara vill dricka lite vatten, väldigt praktiskt. Klockan hamnade lite långt upp, får se om jag orkar justera det…Här satt massa tavlor direkt på väggen innan, men de kom liksom inte fram ordentligt från tapeten. En av anledningarna till att jag ville göra om köket var (knäppt nog) att jag hittade affischen till vänster. Tyckte så mycket om de dämpade färgerna… Försökte sätta ihop en hel tavelvägg med de gamla tavlorna, affischen och ljushållarna, men det gick inte – så lösningen blev en tavellist för de vita tavlorna och sen får det andra hänga direkt mot väggen. Här ser ni tapeten Emma i hallen med, älskar den och har fastnat för den varenda gång jag kollat på tapeter. Här var alla väggar vita innan vi målade. Det är väldigt få väggytor i hallen, vilket gör att det funkar ypperligt med en mörkare färg trots att inte hallen är så ljus. Otroligt mycket mer praktiskt med en mörk färg också. Nån gång ska vi byta ytterdörren, som glipar mot omvärlden trots att vi tätat med lister… Men det får bli nån annan gång, det är ju svindyrt med ytterdörrar!Det här är nog den mest rättvisande bilden på färgen. Tycker om att kök och hall hänger ihop mycket bättre nu, innan var det en ganska hård tapet med svart botten där Emma sitter nu, och den gick inte färgmatcha mot något som var behagligt.
Jag har verkligen noll intresse av att inreda efter trender eller andras åsikter, jag känner i kroppen vad jag själv vill ha och vad jag tycker om – även när det ibland blir en blandning av prylar eller kanske sånt man vill göra om efter ett tag. Färg tycker jag är ett så bra sätt att variera sig på, det är inte något enormt klimatavtryck och det ger heller inget jätteavtryck i plånboken – det tar bara lite tid.
Har haft en väldigt trevlig helg med mamma, i Norrköping, där vi ätit gott, sett Begynnelsen och sovit på hotell och njutit av påföljande hotellfrukost. På något sätt känns det däremot som min egen lilla pärla till helg att spara, så jag tänker inte direkt skriva mer om den – men vi hade det i alla fall väldigt bra, för er som undrat.
På vägen hem så tog vi svängen över Blomsterglädje i Motala (eller ja, det är ju en liten omväg men ändå). Det påminner en del om Backamo, men är ännu större – och vi gick runt där inne i drygt en timme och botaniserade. Inte lika mycket växter nu, men OTROLIGT mycket fina saker till inredning. Vi har inte så värst mycket pynt allmänt hemma, och inte heller julpynt, men när jag hittar sånt som jag verkligen spontant känner att jag älskar direkt så kan det bli ett köp. Inga dyra grejor, och hittade så himla fint vinterpynt, en stor träkotte och en gran. Gillar sånt som kan stå lite längre en ren julpynt.
Vet att jag inte är ensam om att tycka att november bara sprang iväg – kanske för att den varit väldigt mild, men hjälp vad fort det gick. Det är inget jag egentligen är ledsen för, mer än att jag inte känner alls att jag är förberedd inför att det är första advent redan till helgen? Stod i går och funderade på om jag skulle ta in adventsstakarna, men kände också att vi inte målat köket än och jag vill gärna ha det klart innan jag gör i ordning för julen där, så istället började vi spackla lite. Lite idiotiskt på ett sätt, det går ju räkna i minuter hur mycket tid vi har för att måla och fixa på vardagskvällar, men samtidigt är det ju lite torktider på spackel och färg och sånt som gör att jag ändå vill komma igång. För att citera Carina Berg – ”Ja ja, nu blev det så”.
Tomt och spacklat. Det är inte så himla mycket att måla, så det som tar tid är underarbete och tejp.
I övrigt är det bara utebelysningen som kommit upp här, den gjorde sig väldigt fin till den lilla snön som kom förra veckan – och som nu absolut är helt borta och istället är ersatt av lera. Whoop whoop. Skulle vilja göra en krans till dörren men har inte kunnat förmå mig att knata bort till gran eller en och knipsa lite ris (på vår egen mark alltså), i mörkret efter jobbet. Det är ju annars det absolut enklaste och bland det finaste man kan ha inne för att få lite julkänsla, så jag kanske borde ta tag i mig ändå. Älskar enris, men SATAN vad stickigt det är! Går ju igenom även tjocka handskar tycker jag.
Från förra året. Ansträngningen ligger ju ENBART i att ta sig ut med en sekatör. Måste nog ta tag i det ändå. När det inte regnar.
Nåväl, dags att ta hand om barn, djur och matlagning, i den ordningen. Kram på er!
Jag skriver sällan om de stora barnen, för de är sina egna och har sin egen integritet. Men när man fyller 18 måste jag ändå få skriva ett kort grattis-inlägg…
Du har blivit så vuxen, ibland, och skjortan du fick i våras sitter lite tajt över axlarna – du tränar typ hela tiden så inte så konstigt. Du är otroligt självständig och tar ansvar för det mesta när det gäller dig själv. Ditt gymnasieval känns rätt och jag tror du kommer trivas som elektriker – med undantag för de tidiga morgnarna då – för en morgonmänniska är du dårakt inte.
Jag är så otroligt glad att du har ett så gott gäng kompisar i ditt scoutgäng, ni hittar på en massa roligt och en hel del saker jag är glad över att jag hör om först i efterhand. Men du är modig och oväntat tålig när det gäller frånvaro av bekvämligheter, som tex ett tak över huvudet när man är ute och hajkar, eller värme när det inte går att göra eld. Bara du får mat, för DET blir du inte bra utan.
Din plan för sommaren är att gå Explorer-Belt, en vandingshajk i Europa under 10 dagar när du ska gå 30 mil med en kompis, det gör mig superglad för även om jag kommer oroa mig massor så vet jag att du kommer uppleva så mycket och få så många minnen.
Det var så längesedan du var så liten, och du blev så fort stor. Jag fattar att det är rätt ointressant vad jag säger och gör, men de stunder du känner dig pratglad gör mig väldigt glad.
Inser också när jag kollar på de här gamla bilderna att du är väldigt lik båda dina brorsor – till utseendet alltså, för till sättet kan man knappast vara mer olika!
Grattis Oliver, älskar dig massor och ser fram emot att du snart tar körkort och kan skjutsa runt på din gamla mamma, om hon mot förmodan skulle vilja ta ett glas bubbel på stan. Så stolt över dig!
Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.
Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.
Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.
I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.
Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.
I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.
Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.
Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.
Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…
Oj oj, det här kommer bli splittrat… Har känts som jag inte har något vettigt att skriva om, så då blir det heller inget skrivet, men idag blir det ändå någon form av spridda tankar, håll till godo…
Först ut, dagens magont som presenteras av valet i USA. Det är svårt att förstå hur någon kan rösta på Trump, även om man nu står för deras politik så fattar jag inte hur man kan se att han vore en lämplig president? För övrigt sjukt att HAN är det bästa det gigantiska landet kan skaka fram som kandidat?? Skulle han nu mot förmodan inte vinna så lär det väl inte direkt vara så att han accepterar resultaten och gratulerar Kamala, tvärtom… Påverkar ju hela världen såklart, inte minst om man som jag arbetar med klimatfrågorna.
Dagens mörka ringar under ögonen presenteras av flera olika aktörer, först ut – mörkret. Alltså hopplösheten som känns när man åker från jobbet och hämtar på fritids och solen redan har eller håller på att gå ner… Jag vet att mamma alltid har sagt att hon tycker det blir jobbigare för mörkret för varje år, och jag håller verkligen med, men i den här takten så kommer jag typ inte överleva en vinter till känns det som, det är SÅ motigt med mörkret. Hoppas att det kommer snö i vinter så blir det i alla fall lite vackert och ljusare – och snart kommer ju även julbelysningen upp inne och ute, det hjälper ju lite. Förutom mörkret så har natten varit lite halvkass, jobbar hemma åtminstone idag också pga förkylning, och i natt mådde jag rätt kasst. Bättre nu dock, det liksom kommer och går väldigt mycket? I alla fall så protesterar både rygg och armbåge av mer stillasittande än vanligt, vilket inte heller gjorde sömnen nåt vidare.
Snö gör ju väldigt mycket för både ljus och känsla, det är inte fy skam! Men en grå novemberdag….All vår utebelysning blåste sönder förra året, så den behöver ersättas. Men svårt att hitta bra till flaggstången?
Dagens ljuspunkt är egentligen inte tekniskt sett DAGENS, men sedan typ två veckor tillbaka har lediga stunder på helg och kväll ägnats åt att måla och tapetsera – ni ska få se sen när det är klart. Hallen är färdigmålad, och gången mellan kök och hall är tapetserad (blev klart av maken i går kväll), så nu är köket kvar att måla. Det blir superbra, och jag är så nöjd! Hallen har varit vit, och jag gillar INTE vita väggar, nu är den ombonad och varm trots en kall färgnyans (ni märker hur jag inte spoilar nåt va?), köket har en vit tapet med svaga guldmönster i nu och kommer bli mycket mysigare när vi är klara. Det ironiska är att själva tapeten som var mellan kök och hall inte alls var dum i sig, men den var HELT omöjlig att kombinera med någon färg på de övriga väggarna, därför fick den ta och försvinna.
Dagens önskan är att den vaga lilla kittlande känslan för höstmys ska växa sig starkare och helst ta över mörker-deppet. Har ett frö till lust att göra en fin grön krans till dörren, men det är inte så starkt än att jag faktiskt tar mig ut och plockar gran- och enris. Det kommer förhoppningsvis – förresten jag gör bara såna saker när jag verkligen känner för det, det ska ENBART vara roligt, inte något måste och inte någon stress. Samma med övrigt pynt och fix, det ska verkligen kännas att jag är sugen på det så jag blir kreativ – och just nu går nog en del av den kreativiteten till ovan nämnda målning, alltså får det ligga där i bakhuvudet och växa till sig. Önskar förresten framåt att jag får mycket kreativ lust så jag orkar och vill fixa med en riktigt mysig jul, med lite tur kommer min bror med familj och det känns så mycket roligare att fixa med julsaker om vi inte är själva på julen. Vi har ju det ultimata huset för att fira både jul och midsommar på ett riktigt klassiskt sätt, så det känns lite extra roligt om det verkligen blir en bra jul då med.
Vill nog göra nåt lite… mer i år. Inte bara grönt ris, utan lite dekorationer med, kanske kottar och bär eller torkade apelsinskivor?
November kommer för övrigt med en ovanligt stor rad av lite extra kul händelser i år. Först ut är 10-årsjubileumsfest på vår crossfit CFSW på lördag, den föregås av klubbmästerskap som undertecknad absolut inte ska vara med på, men kanske kikar in lite på om det finns tid. Därpå är det ju O som fyller hela 18 år, kanske en av de största födelsedagarna i livet? Mycket glad även här över att bror med familj kommer och firar med oss om inget händer. Sen blir det nåt jag längtat efter sedan jag bokade och gav det i present till mamma i våras – hon och jag ska åka på Begynnelsen, Gynning och Bergs show! Det ska bli otroligt roligt, och det ska bli jättemysigt att få spendera riktigt kvalitetstid med mamma, utan barnbarn som vill ha uppmärksamheten (ja alltså, mina barn, hennes barnbarn) och annat som stör. Det blir mat och en övernattning i Norrköping där jag köpt biljetterna. Ser fram emot detta så mycket!
Jävla grisjävlar, rent ut sagt. Ja alltså hormonerna jag refererar till i just detta fallet är inte mina, utan de hos våra minigrisar…
Vi har ju tre hon-kultingar kvar, och så Doris (mamman) och Frank (pappan). Eftersom de små kultingarna nu precis kommit in i sin första brunst så har vi således skiljt dem åt från föräldrarna, så de är i varsin hage. Men – först så har småkultingarna rymt, jag vet inte HUR många gånger den här jäkla veckan, oavsett hur vi fixar och trixar med staket, el, stängsel och annat så tar de sig lik förbannat ut.
En bild från förra sommaren, när de höll sig där de skulle
Så klipp till helgen, vi har spenderat säkerligen 6-7 timmar lördag och söndag med att säkra hagarna, och har jagat in rymda kultingar en massa gånger. Nu TROR vi att vi har dem fast i en mycket liten hage – tills de slutar brunsta. Tror ni inte att kåtbocken Frank då istället blir så sugen att han går rätt igenom elstängslet, och kommer därmed på att elen av någon anledning inte är på på den nedersta tråden? Nej men visst… Efter ett par timmar av felsökning, test av elstängsel och anslutningar så har vi nu fått på rejäl kräm på nedersta tråden. Problemet är då att nu tror han att det inte är nån el på, och när man är halvvägs under tråden när elen slår till så springer man – framåt. Alltså ut ur hagjäveln. Men men, vi hoppas att han får sig några ordentliga kyssar till så han får tillbaka respekten för stängslet (ursäkta om det låter hårt, men alternativet är att avliva honom).
Sa jag att jag har känt mig hängig och förkyld med ont i kroppen idag? Hade absolut hellre legat i soffan och vilat istället för att springa efter en kåt jäkla galt, men tur på ett sätt att det var i dag och inte en vardag när vi inte är hemma åtminstone. Jag lär behöva jobba hemifrån ett par dagar ändå för att inte smitta någon, så jag får hålla ögonen på grisarna med.
Älskar griskultingar. Älskar inte när de brunstar.
Jag gillar verkligen INTE vintertid. Den där timmen ljus man ska ”få” på morgonen äts upp på bara några dagar känns det som, och istället är det helt plötsligt kväll redan vid fyra – det känns inte alls anpassat till det samhälle vi har idag.
Men men, det är väl som det är och nu kommer den tiden där det gäller att bara försöka uthärda mörkret. Ett sätt för mig är att sätta igång med årets tröja (som om jag gjort detta i en massa år och inte började typ förra året). Det är min fjärde tröja och jag börjar få tillräckligt med kläm på grunderna för att kunna göra små justeringar i mönstret själv.
I år har jag valt en tröja som blir bredrandig, med ton-i-ton ränder från beige till grönt. Bra med randiga saker insåg jag också, för det liksom händer nåt när man stickar, istället för att det är samma hela tiden. Har bara kommit ner till axlarna, det går liksom inte fort direkt. Egentligen var det ett annat mönster jag skulle stickat, men efter att ha spenderat LÅNG tid med att försöka bena ut hur jag skulle göra så gav jag upp och kör på det betydligt enklare mönster jag stickat efter tidigare. Det ska ju vara lite roligt liksom.
Kul att se när färgerna sakta stickas in! Också en väldigt bra terapeutisk aktivitet för man får en massa tid för hjärnan att fladdra runt bäst den vill. Ibland lyssnar jag på ljudbok, men ofta är det skönt (om än ovant) att bara sticka och inget annat. Dock inte så skönt för min tennisarmbåge, så det blir inte så långa stunder åt gången… Däremot har armbågen helt klart blivit bättre, även om det är en bit kvar.
Eftersom jag, precis som ni, är priviligierad nog att både leva på en plats och i en tid där man har åtminstone stor rådighet över sitt liv, så innebär ju det att jag har valt saker som för mig till min nutid. Så här lite ”mitt i livet” (i bästa fall) så funderar jag ibland över det, inte om jag har valt fel men vad jag har valt, och vad jag har valt bort.
Många av de val man gör gör ju också att du väljer bort något annat. Inte alla, ibland kan man såklart kombinera en massa val, men de lite större dragen. Nu kanske det är lätt att tänka att jag ångrar de val jag inte gjort, men det är inte det jag är ute efter just nu. Det jag tänker på är att en medvetenhet om de val man gjort och därmed vad man valt bort, kan göra det enklare att acceptera det man inte har. Låt mig ge ett exempel.
Vi valde att köpa den här gården, istället för att bo kvar där vi bodde i stan. Det var, trots ett fantastiskt hus, faktiskt ett lätt val. Däremot var det ju också ett ganska stort val att köpa gård, och det valet gör ju att vissa andra val blir, om inte omöjliga, så svåra att göra. En del av mig vill fortfarande åka på tre veckors bilsemester med familjen till Kroatien och uppleva allt som finns att uppleva där. Men, även om vi inte haft djur som höns, grisar och katter, så är det svårt att lämna en gård 3 veckor under sommaren (vilket är då vi oftast har möjlighet till semester, med tanke på barnens skolgång mm). Andra saker spelar såklart in, det är dyrare att bo här, inte bara för att vi fick lite mer i lån när vi köpte gården, men det är mer saker som behöver lite kärlek och omsorg här än i vårt nybyggda hus. Det är mer trädgård att ta hand om, stängsel som ska bytas, och en massa byggnader som behöver underhåll. Jag väljer gården vilken dag som helst i veckan, för här bor vi ju hela året, inte tre veckor om året. Men det innebär ju inte att jag helt plötsligt inte tycker om och saknar allt det andra vi gjorde, det gör det bara lite lättare att uthärda längtet när jag vet vad vi fick för det.
Ibland, oftast just vår eller höst av någon anledning, så får jag en sån otroligt stark längtan till att bara åka söderut. Alltså själv, att bara ta det jag måste och sätta mig i bilen och åka dit näsan pekar, stanna där jag vill och fortsätta tills jag känner hemlängtan igen. Självklart kan jag inte bara göra det, jag är en åtminstone någorlunda ansvarstagande förälder, maka och arbetande person, men ibland är längtet nästan fysiskt och outhärdligt.
Åh vad jag kan längta efter detta, att åka bort med hela familjen så det bara är vi, inga skärmar, inget annat än bara det vi själva vill göra, och alla har det bra tillsammans.
Jag väljer också i princip alltid mitt hem och familj före vänner – där den största anledningen är att det inte finns så mycket ork och tid över till annat än det. Men då väljer jag ju såklart också bort en del vänner, träffar och annat kul, och det blir såklart ensamt. Jag önskar att jag hade valt att ha ett helt gäng nära vänner, men det känns inte som det är ett val jag kan göra utan mer som att det bara blev som det blev under de förutsättningar som fanns.
Av nödvändighet så väljer jag också att prioritera träning, eftersom jag förstår att om jag inte tar på min syrgasmask själv först, genom att ta hand om mig själv, så kommer jag heller inte vara till hjälp för någon annan.
När det kommit till jobb så tycker jag att jag har gjort bra val, och många olika val. Varje arbetsplats har lärt mig massor, men jag har också lärt mig att inte vara rädd för att testa något helt nytt. Det är jag faktiskt extremt glad för, annars hade jag kanske fortfarande bara varit kvar någonstans av rädsla för att inte välja fel, eller annorlunda. Tänk vad mycket jag hade missat då? Och alla goa människor jag jobbat med, som jag inte hade träffat. Det har varit bra val.
Att stå på en byggarbetsplats iskalla morgnar låter kanske inte som nåt man borde välja, men jag lärde mig så mycket och hade så goa kollegor.
Jag skulle vilja göra en väldig massa saker, men där förutsättningarna inte är sådana att det funkar att göra de valen. Jag skulle ju (som en del av er vet), vilja skriva en bok, men när man har ett jobb som innebär att man till största delen befinner sig framför en dator så kan jag inte välja till att ägna mer tid vid en skärm. Vissa val är svåra att göra när man har barn, men det är såklart inte så att jag för den skull önskar att jag INTE valt barn – det blir kanske bara saker som skjuts på framtiden.
I vardagen hinner man såklart inte med alla dessa val, det bara rullar på, och det är inte så ofta jag ens hinner tänka på dem. Men ibland slår det mig lite tydligare, just att man väljer och har valt, och därmed inte kan gå och gräma sig över de val som inte ”fått plats”, men samtidigt får man ju tillåta sig att smyglängta lite efter andra val.
Det är inte många saker jag hade velat välja annorlunda i, inte som jag kan säga idag i alla fall, mer än att jag verkligen önskar att jag hade valt att inte låta de stora barnen få mobiler förrän de var mycket äldre (har INTE valt alla konflikter det medför, men allt väljer man ju inte själv).
Vad har du valt bort, som du skulle välja bort igen, men ändå saknar?
Tillägg, det motsatta är ju också sant, vårt samhälle ställer ju krav och förväntningar på oss som gör att vi inte riktigt KAN välja, eller ens tänka oss att utforma livet på ett helt annat sätt.
godatankar.com 